Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående viss ändring av byggnadsstadgan.

1942-04-16 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1942:4, Utlåtande i anledning av motion angående viss ändring av byggnadsstadgan.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kaminarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

i

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1942 kl. 12 m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning

av motion angående viss ändring av byggnadsstadgan.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 153, har herr Hage hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda huruvida

och på vilket sätt som en kristidsåtgärd en uppmjukning av § 79 A i kungl,

byggnadsstadgan av den 20 november 1931 kan och bör — under tillbörligt

hänsynstagande till hyresgästernas behov av vindsutrymme — ske eller möjlighet

till dispens från nämnda bestämmelser i största utsträckning medgivas,

allt för stadssamhällen med bostadsbrist, för att därigenom åstadkomma möjligheter

och stimulering till en ökad, billigare och hastigare åstadkommen nyproduktion

av bostäder i redan befintliga bostadshus.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från

byggnadsstyrelsen, institutet för folkhälsan och socialstyrelsen, vilka yttranden

såsom bilagor finnas fogade till detta utlåtande, samt dessutom berett Landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska brandkårernas riksförbund,

Svenska brandskyddsföreningen och Brandförsvarskommittén tillfälle

att inkomma med yttrande.

Byggnadsstyrelsen och institutet för folkhälsan avstyrka motionen, medan

socialstyrelsen tillstyrker densamma. I samtliga övriga inkomna yttranden framhålles

brandrisken, örn bostäder i större utsträckning skulle inredas på vindar

i trähus. Svenska stadsförbundet, som anser att ett eventuellt inredande av

vindar till bostäder med hänsyn till kostnaderna ej bör vara av provisorisk

natur, stannar dock för att tillstyrka motionen, medan Landskommunernas förbund

förklarar sig icke ha något att erinra mot en utredning. I övriga yttranden

avstyrkes motionen.

Utskottet delar den i motionen uttalade uppfattningen, att den allt mera

hotande bostadsbristen måste med alla tjänliga medel motverkas. Att gå den

i motionen anvisade vägen och öka antalet bostäder genom att i större utsträckning

än hittills inreda vindar till bostäder synes dock böra vara en utväg,

som endast i yttersta nödfall bör tillgripas. Man torde nämligen få utgå ifrån,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 13 sami. 2 avd. Nr 4.

yttranden.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

att sålunda inredda bostäder dels i förmodligen ganska stor omfattning icke

komma att visa sig vara av tillräckligt god kvalitet under normala förhållanden

men dels ock att sålunda inredda bostäder komma att finnas kvar även långt

efter det normala förhållanden åter inträtt. Innan utvägen att inreda vindar

tas i anspråk, synas därför andra utvägar först böra prövas.

Förslag örn åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. har

nu framlagts. Örn detta förslag vinner riksdagens bifall öppnas nya möjligheter

att öka bostadsbyggandet, och det är utskottets förvissning att dessa

möjligheter också komma att begagnas. Utskottet vill jämväl understryka behovet

av kommunernas medverkan, då det gäller att lindra bostadsbristen.

Det är visserligen utskottet bekant, att mycket gjorts på många håll, men

utskottet känner sig icke helt övertygat om att icke på sina håll än mera skulle

kunna göras. I vilket fall som helst är det synnerligen önskvärt, att kommunerna,

som bäst känna till det akuta behovet, använda tillgängliga resurser

för att bidraga till ett ökat bostadsbyggande.

Utskottet vill slutligen framhålla, att redan enligt nu gällande bestämmelser

möjlighet finnes för Kungl. Maj :t att medgiva dispens från byggnadsstadgans

bestämmelser. Utskottet är förvissat om att denna möjlighet i fall

av trängande behov också kommer att utnyttjas.

Med stöd av vad som ovan anförts får utskottet därför hemställa,

att motionen nr 11:153 ej måtte till någon andra kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 april 1942.

På utskottets vägnar:

TORSTEN NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Stockholm, Persson i Norrby,* fru Ebon Andersson,

herrar Nilsson i Göingegården, Andersson i Alfredshem, Jansson i

Kalix, Andersson i Mejstad,* Jokansson i Kalmar, Jansson i Hällefors* och

Hansson i Skediga.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

3

Bil. 1.

Kungl. Byggnadsstyrelsen.

Den 6 februari 1942 har Kungl. Maj rt anbefallt Kungl, byggnadsstyrelsen

att senast den 1 mars 1942 till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott

avgiva yttrande över en vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion,

nr 153, angående ändring av 79 a § byggnadsstadgan.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Motionären utgår från att anledningen till att lagstiftaren ansett sig böra i

punkt 5 av nämnda paragraf inskränka rätten att för bostadsändamål utnyttja

vindsutrymmet i boningshus av trä i första hand varit en önskan att tillgodose

de i huset boendes behov av att disponera en tillräcklig del av detta utrymme

för förvaring av tillhörigheter, i den mån andra möjligheter icke stå till buds

härför. Eldfaresynpunkten nämnes endast i förbigående, och dock är det denna,

som varit avgörande för stadgandets tillkomst.

Behovet av att i möjligaste mån skydda städernas invånare mot eldfara har

sedan gammalt framtvingat restriktioner i byggnadssättet, särskilt som boningshusen

till övervägande del utgjorts och alltjämt i mycket stor utsträckning utgöras

av trähus. I byggnadsordningarna infördes sålunda tidigt föreskrifter, som

omöjliggjorde vindarnas inredning för bostadsändamål eller åtminstone i hög

grad inskränkte rätten därtill. Vad man strävade till var att i varje fall förhindra

anordnande av familjebostäder på vindarna och eventuellt endast tillåta

enkelrum på gavlarna. Från ett på grund av vunnen erfarenhet vedertaget byggnadssätt

och från städernas byggnadsordningar stamma även de föreskrifter i

detta hänseende, som efter hand införts i byggnadsstadgan. Sålunda innehåller

16 § 2 mom. i denna en rekommendation i sådan riktning vid uppgörande av

stadsplanebestämmelser och 79 a § 5 punkten föreskrifter, som gälla i avvaktan

på fastställandet av dylika bestämmelser.

I 16 § 2 mom. byggnadsstadgan erinras örn att vid uppgörandet av stadsplanebestämmelser

för byggnadsparti’ bland annat bör iakttagas, att byggnad

av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med

flera än två våningar. Dock må, när särskilda skäl föreligga, vinden därjämte

inredas i den utsträckning, som prövas lämpligt med iakttagande att i boningshus,

inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta inredes

än en tredjedel.

Vid stadgans tillkomst år 1931 hade riksdagen ifrågasatt medgivande av

lättnader härvidlag beträffande träbyggnader, som genom revetering eller på

annat sätt gjorts mera brandsäkra, och ansåg riksdagen, att utredning härom

borde verkställas, innan Kungl. Maj :t fattade slutlig ståndpunkt till stadgans

utformning i denna del. Efter erhållet uppdrag verkställdes denna utredning

av byggnadsstyrelsen, som för detta ändamål rådgjorde med bland annat representanter

för brandskyddsväsendet, vilka samtliga uttalade principiella betänkligheter

mot inredning av vindar i tvåvånings trähus. Särskilda yttranden inkommo

från Svenska brandskyddsföreningen och kommittén för brandsläckningsväsendets

ordnande i Sveriges städer och köpingar, vilka yttranden gåvo

vid handen, att enligt brandskyddssakkunnigas uppfattning en mera utsträckt

inredning av vindar i trähus, även örn dessa äro reveterade eller behandlade på

däremot svarande sätt, kunde medföra svåra risker för innevarande personers

räddning vid eldsvåda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Styrelsen förklarade sig dela den uppfattningen, att inredning av vindar i

dylika trähus lätt kunde medföra alltför stora risker i eldfarehänseende. I ett

stort antal städers byggnadsordningar hade vindsinredningen i tvåvånings trähus

dittills varit förbjuden, och i fall, där sådan inredning varit tillåten, hade

den i regel begränsats till gavelrum, upptagande högst en tredjedel av vindens

yta. Denna begränsning av vindsinredningen hade även blivit en allmänt omfattad

praxis vid antagandet och fastställandet av till stadsplaneförslag hörande

byggnadsbestämmelser och avsåge ursprungligen endast enstaka, till en undervarande

lägenhet hörande boningsrum och icke, såsom fallet lätt skulle bliva vid

medgivande till större inredning, särskilda familjelägenheter. Vid sådant förhållande

hade styrelsen för sin del ansett det allmännas intresse bäst tillgodosett

genom att bestämmelsen i dess av Kungl. Maj :t föreslagna skick lämnades

oförändrad. Detta blev även Kungl. Maj :ts beslut.

79 a § infördes i byggnadsstadgan på byggnadsstyrelsens initiativ och

punkt 5 gavs den av byggnadsstyrelsen föreslagna lydelsen, sedan riksdagen i

avgivet yttrande (riksdagens skrivelse nr 353/1937) erinrat mot den i propositionen

nr 364/1937 föreslagna strängare bestämmelsen att boningshus av trä icke

finge uppföras med flera än två våningar. Lämpligheten av den av styrelsen

föreslagna bestämmelsen angående våningsantalet för boningshus av trä hade

nämligen varit föremål för delade meningar bland myndigheter m. fl., som avgivit

utlåtanden över förelaget. Sålunda hade byggnadsnämnden i Göteborg, som

ansåg ifrågavarande spörsmål böra lösas genom stadsplanebestämmelser, förordat

stadgandets uteslutande och stadsarkitektföreningen hävdat en liknande uppfattning

med avseende å den särskilda föreskriften om rätten att inreda vind.

Med hänsyn till de önskemål, som uttalats av nyssnämnda byggnadsnämnd och

förening, ansåg sig Kungl. Maj :t därför böra ur förslaget utesluta medgivandet

att inreda vindsvåning i trähus med två våningar. I propositionen framhölls, att

därest möjlighet till sådan inredning ansåges böra beredas, detta lämpligast

skedde genom stadsplanebestämmelser. Häremot hade styrelsen i och för sig icke

haft något att erinra, då styrelsens strävan gick ut på att i möjligaste mån

begränsa vindsinredningar.

Med hänsyn till de vitt skilda förhållanden, som råda inom olika samhällen,

fann emellertid riksdagen betänkligheter möta mot att såsom generell regel i nu

nämnda hänseende upptaga en så sträng bestämmelse som den i propositionen

föreslagna. Byggnadsstyrelsens förslag överensstämde ockå i förevarande hänseende

med såväl de föreskrifter, vilka plägat fastställas såsom stadsplanebestämmelser,

som det på sin tid inom byggnadsstyrelsen upprättade normalförslaget

till provisoriska byggnadsföreskrifter enligt 128 § byggnadsstadgan (S. O. U.

1932:11). Försiktigheten syntes därför riksdagen bjuda, att det allmänna stadgande,

som skulle träda i tillämpning i den mån för det enskilda samhället stadsplanebestämmelser

i ämnet icke funnos, avfattades enligt byggnadsstyrelsens

förslag, vilket som ovan nämnts även blev fallet.

Den begränsning av vindsinredningen i tvåvånings trähus, som sålunda tidigare

ansetts lämplig, har givetvis endast kunnat taga sikte på dåvarande förhållanden.

Numera har emellertid brandfaran ökats väsentligt på grund av flygets

ökade användning i krigföringen och därmed faran för luftangrepp mot hemorten.

Detta har även beaktats i skyddsrumslagen av den 1 mars 1940, där stadgandena

i 2 § 5 mom. och 7 § helt omöjliggöra uppförande inom luftskyddsort

av tvåvånings trähus med över halva vinden avsedd till bostad, då i sådant fall

vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. J

digt bärverk vilande bjälklag skola utföras brandsäkert. Då man enligt detta

lagstadgande även begränsat vindsinredningen i tvåvånings stenhus inea något

av dessa bjälklag i icke brandsäker konstruktion, förefaller det icke riktigt att i

tvåvånings trähus under några omständigheter medgiva större vindsinredning

än en tredjedel av vindsytan.

Motionären åberopar, att under förra kristiden en okad bostadsproduktion

åstadkommits genom att i större utsträckning utnyttja vindarna. Styrelsen har

även uppmärksammat detta förhållande, vilket styrelsen funnit vara synnerligen

betänkligt. År 1917 och närmast följande år antogo sålunda ett antal stader

(bl. a. Uppsala, Jönköping, Kalmar, Borås, Västerås och Gävle) provisoriska

ändringar i gällande byggnadsordningar för att under rådande bostadsbrist möjliggöra

vindsinredning i tvåvånings trähus utöver en tredjedel av vindens yta.

I regel förknippades dock dessa provisoriska bestämmelser med^ villkor örn revetering

och tillgång till fler än en vindstrappa m. m. Antalet sådana ändringar

kan därför beräknas hava blivit väsentligt begränsat på grund av det därigenom

fördyrade utförandet av inredningen.

Kungl. Maj :t har även tagit ställning till dessa spörsmål vid behandling av

dispensansökningar och i regel endast medgivit vindsinredning för bostadsändamål

i tvåvånings trähus till en tredjedel av ytan. I de fall, då olovligen utförd

vindsinredning till iner än en tredjedel undantagsvis ansetts böra få bibehållas

för längre eller kortare tid, har detta medgivits endast under förutsättning, att

ovannämnda vittgående åtgärder i brandskyddshänseende vidtagits, såsom anordnande

av flera än en invändig trappa, revetering av byggnadens invändiga väggoch

takytor jämte andra liknande brandskyddsåtgärder, vilka ingalunda varit

ägnade att åstadkomma billiga bostadslägenheter. I utlåtanden över dylika ansökningar

har byggnadsstyrelsen städse framhållit, att sådana vindslägenheter

vore synnerligen olämpliga såsom familjebostäder, att den genom stadsplanebestämmelser

allmänt förekommande begränsningen av vindsinredningen till en

tredjedel egentligen endast tillkommit för att möjliggöra inredandet av enkelrum

å vinden vid byggnadens gavelsidor samt att inredandet av familjebostäder i

vindsvåningar alltid ansetts synnerligen olämpligt på grund av brandfaran och

utrymmagssvårigheterna vid inträffad eldsvåda.

Styrelsen hyser alltjämt delina uppfattning och anser icke den för närvarande

på många håll rådande bostadsbristen böra få tågås till intäkt för ett

eftersättande av oeftergivliga krav på de boendes säkerhet vid brandfara. Snarare

borde i stället uttryckligt förbud införas mot anordnande av familjebostäder

på vindarna. .

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen bestämt avstyrka

ring av 79 a § byggnadsstadgan i det av motionären avsedda syftet.

I detta ärendes handläggning har jämväl byråchefen Lovén deltagit.

Stockholm den 24 februari 1942.

RAGNAR HJORTH.

Frits Gripe.

II. Öhman.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Bil. 2.

Statens institut för folkhälsan.

Med skrivelse den 6 februari 1942 har Kungl. Maj :t anbefallt statens institut

för folkhälsan att till Eder avgiva utlåtande över en i andra kammaren av

herr Hage väckt motion (nr 153) angående viss ändring av byggnadsstadgan.

Motionären ifrågasätter, huruvida icke en uppmjukning av 79 a § i byggnadsstadgan

den 20 november 1931 såsom en krisåtgärd borde företagas i syfte

möjliggöra, att vindsutrymmena i vissa boningshus av trä i större utsträckning

än som i stadgan medgives finge inredas för bostadsändamål.

Enligt 79 a § 5 byggnadsstadgan får i dylika hus, om särskilda skäl därtill

äro, vinden inredas, dock högst till en tredjedel av dess yta. I allmänhet torde

icke vindarna i trähus kunna betraktas som lämpade för inredning av bostäder

i större utsträckning. De blivande lägenheterna måste vara försedda med tillräckligt

stora fönster i erforderligt antal, kunna uppvärmas på ett tillfredsställande

sätt samt vara i nödig grad värmeisolerade. Därtill komma önskemålen om

en allmänt lämplig planläggning och inredning, tillgång till klosett samt avloppsoch

vattenledningar. I regel kommer det därför att röra sig om mycket betydande

ombyggnadsarbeten, därest de nya bostäderna skola komma att motsvara hälsovårdsstadgans

krav, i all synnerhet som husen med hänsyn till ledningar, anordningar

för uppvärmning m. m. i regel endast torde ha beräknats för en mindre

byggnadsvolym. Härtill komma de ökade krav, som måste ställas på storleken

av trappuppgångar m. m. ur brand- och luftskyddssynpunkt. Säkerligen komma

dock på detta sätt provisoriskt inredda bostäder att i många fall även om de

förment fylla hälsovårdsstadgans krav att vara av en avsevärt lägre standard

än det genomsnittliga normala bostadsbeståndet på orten i fråga.

Statens institut för folkhälsan vill därtill framhålla, att erfarenheten visat,

att av tillfälliga krisförhållanden medgivna undantagsbestämmelser lätt kunna

bliva permanenta. Faran härför synes i detta fall tämligen stor med hänsyn till

de_ betydande kapitalinvesteringar, som det här torde röra sig örn. Där bostadsbrist

råder eller kan befaras uppkomma, torde ingripande från det allmännas

sida framför allt böra gå ut på att stimulera tillkomsten av nya byggnader

eventuellt av provisorisk art. Statens institut för folkhälsan vill under åberopande

av vad sålunda anförts avstyrka ifrågavarande motion.

Tomteboda den 23 februari 1942.

ERNST ABRAMSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

7

Bil. 3.

Kungl. Socialstyrelsen.

Genom beslut den 6 februari 1942 har Kungl. Maj rt; anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott avgiva yttrande

över en inom kammaren väckt motion, nr 153, angående viss ändring av byggnadsstadgan.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

De erfarenheter, som ha gjorts på olika håll under nu rådande bostadsbrist,

synas ha givit belägg för önskvärdheten av en utredning örn en sådan uppmjukning

av byggnadsstadgan, som i motionen förordas. Såvitt styrelsen kan finna,

skulle en åtgärd sådan som den här ifrågasatta näppeligen kunna giva anledning

till någon vägande erinran ur sociala synpunkter. Det synes likväl, som om det

borde tillses, att vissa bostadshygieniska krav i fråga örn värme i varje fall uppfylldes

beträffande de tillkomna vindslägenhetema. En utredning torde i övrigt

väsentligen böra avse frågan om vad som i detta sammanhang måste krävas ur

brandskyddssynpunkt. En uppmjukning av de nu gällande bestämmelserna kan

tänkas erfordra föreskrifter om särskilda anordningar för brandskydd.

Under hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker styrelsen den i motionen

begärda utredningen. Utredningen synes böra anförtros åt de inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om regionplanelagstiftningen

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten.

Stockholm den 26 februari 1942.

KARL J. HÖJER.

Ernst Bexelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.