Bevillningsutskottets betänkande Nr 17
1942-04-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1942:17, Bevillningsutskottets betänkande Nr 17
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1942 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner angående
ändring av förordningen om nöjesskatt.
Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende ändring
av förordningen om nöjesskatt, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av herr Gustaf Elofsson
m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,
”att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten helt förstatligas”; samt
2) de likalydande motionerna nr 132 i första kammaren av herr Franzon
m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., däri hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen örn nöjesskatt den 14
juni 1940, att entrébiljett till inhägnat friluftsområde belägges med nöjesskatt
enligt taxa I, då entrébiljetten berättigar till åhörande av scenisk föreställning
av musikartister oavsett att inom området jämväl finnes tillgång till dansbana,
att nöjesskatt icke måtte utgå vid försäljning av tombolalotter, samt att restaurantinnehavare
förpliktas till erläggande av nöjesskatt för var och en, som vid
danstillfällen besöker restaurant eller den del därav, där dans pågår, för den
händelse blott viss del av lokalen är till dans avdelad.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Enligt förordningen den 14 juni 1940 örn nöjesskatt skall för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, kommun, inom vars område
tillställningen hålles, uttaga nöjesskatt. Det åligger kommun att till statsverket
inleverera hälften av influten nöjesskatt. Nämnda skatt upptages i form av skatt
på biljett oller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning.
Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten, samt utgår enligt tre olika taxor med lägst 15 procent enligt taxa I
och med högst 30 procent av sagda pris enligt taxa III. Jämlikt 5 § i förordningen
hänföras bl. a. konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning
samt dramatisk och litterär föreställning till taxa I, medan varieté- och kabaretföreställning
samt bal, maskerad och annan danstillställning hänföras till taxa
III. Är nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor, skall
skatten bestämmas efter den del, som är den huvudsakliga.
I de likalydande motionerna I: 21 och II: 25 har till stöd för det däri fram
liihang
lill riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 17.
I
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
lagda förslaget anförts bl. a., att då respektive kommuner erhölle ganska goda
inkomster av nöjestillställningar inom kommunens område, nöjesverksamheten
finge fortgå inom kommunerna utan ingripande från de kommunala myndigheternas
sida. Därest en kommun förbjöde exempelvis hållandet av en dansbana,
medförde detta endast, att grannkommunen finge större inkomst av
ökad nöjesskatt. Enligt motionärernas mening kunde förväntas, att denna dragkamp
mellan kommunerna skulle undanröjas, därest nöjesskatten helt förstatligades.
I de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 har beträffande tillämpningen
av nöjesskatteförordningen anförts bl. a., att någon objektivt fastställbar gräns
mellan vad som vore att hänföra till ”musikalisk föreställning” å ena och ”varieté-
och kabaretföreställning” å andra sidan syntes ej förefinnas. I praxis hade
bestämmelserna härom tillämpats så, att lokalen för artistprogrammets framförande
blivit bestämmande för den taxeklass, till vilken föreställningen kommit
att hänföras. Sålunda hade musikaliska föreställningar inom folkparker
hänförts under taxa III, medan åter sådana föreställningar i sluten konsertlokal
hänförts till taxa I. Anledningen till denna olika värdering av sagda föreställningar
torde vara, att den entrébiljett, som berättigade till nämnda föreställningar
inom en folkpark, samtidigt medförde rätt till tillträde till övriga
inom folkparkens område befintliga attraktioner, däribland i regel även en
dansbana, vilken nöjestillställning vore hänförlig under taxa III. Enligt motionärernas
mening borde icke enbart den omständigheten, att inom folkparkerna
funnes dansbanor för ungdom, leda till den ytterligare belastning av kostnaden
för goda artistprogram, som dessas beskattning enligt taxa III medförde. Till
nöjestillställning enligt 2 § h) nöjesskatteförordningen hade i praxis hänförts
lotteri i form av tombola. Enligt lotteriförordningen kunde sådan tombola
ordnas allenast i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt
eller allmännyttigt ändamål. Då något särskilt förströelsemoment icke
kunde anses förknippat med inköp av en tombolalott, borde uttryckligen angivas,
att nöjesskatt icke skulle utgå vid försäljning av sådana lotter. Slutligen
hava motionärerna under hänvisning till bevillningsutskottets betänkande nr
38 vid 1940 års riksdag ansett även restaurantdansen böra omfattas av nöjesskatten.
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 271 med förslag till förordning
om nöjesskatt hade vid 1940 års riksdag motionsvis framställts yrkande örn
utvidgning av den i propositionen föreslagna nöjesbeskattningen till att jämväl
omfatta den s. k. restaurantdansen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(nr 38) anförde 1940 års bevillningsutskott beträffande detta spörsmål bl. a.
följande:
”Härvid åsyftas icke sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift
upptages och för vilka nöjesskatt ostridigt skall erläggas, utan danstill
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
3
ställningar, vid vilka man har anledning förmoda, att restauratören genom
pristillägg indirekt uttager en avgift. Utskottet ansluter sig i princip helt till
den uppfattningen, att jämväl restaurantdansen bör beskattas. Otvivelaktigt
möta emellertid — såsom departementschefen uttalat — praktiska svårigheter
att nå dessa tillställningar med nöjesbeskattningen. Utskottet förutsätter dock
att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet och att Kungl. Majit, därest en godtagbar
lösning kan utfinnas, framlägger förslag för riksdagen.”
Över de nu föreliggande motionerna ha till utskottet under hand ingivits
yttranden av svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för svenska landskommunernas
förbund. Dessutom har Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt
till utskottet ingivit en skrivelse angående ändrade bestämmelser i fråga
om nöjesskatten.
Yad beträffar det i de likalydande motionerna I: 21 och II: 25 framställda
yrkandet örn helt förstatligande av nöjesskatten har styrelsen för svenska stadsförbundet
hemställt, att utskottet måtte avstyrka bifall till dessa motioner.
Till stöd härför har anförts bl. a. följande:
”Styrelsen måste för sin del bestämt bestrida riktigheten av den uppfattning
om avsikten med nöjesskatten, som motionärerna göra sig till tolk för.
Ett studium av förarbetena till nöjesskatteförfattningen jävar helt en dylik
uppfattning. I 1919 års proposition örn införande av nöjesskatt diskuterades
ingående alternativen statlig och kommunal skatt. Kär departementschefen
anslöt sig till det sistnämnda alternativet, var det med åberopande av kammarrättens
ståndpunkt. Ämbetsverket hade ansett, att skatten till sin natur vore
mest lämpad som kommunal skatt. Från annat håll hade tidigare också framhållits,
att det vore kommunen, som finge vidkännas de flesta och största olägenheter
och kostnader, som följde med till den lokaliserade nöjesanordningar.
Konstitutionsutskottet tillfogade till dessa argument den synpunkten, att dyrtiden
utövat ett sådant tryck på kommunerna, att det vore ett oavvisligt behov
att på något sätt ställa till deras förfogande möjligheter att med nya inkomstkällor
möta detta tryck. Den ''ursprungliga fanken’ var uppenbarligen den,
att kommunerna i en svår tid skulle beredas tillfälle att få en ny skattekälla.
Det finansiella läget var då sådant, att det måste te sig naturligt att det allmänna
beskattade nöjeslivet. Meningarna bröto sig endast därom, huruvida
staten eller kommunen skulle uppbära skatten. Man stannade för kommunen.
Men frågan örn en omläggning till statsskatt kom åter och åter upp i riksdagen.
Vid riksdagarna 1921, 1923, 1927, 1929, 1932 och 1933 avvisades förslag örn
en omläggning till statsskatt. Man erinrade mot dessa förslag, att skatten för
ett stort antal kommuner skulle lia en avsevärd finansiell innebörd. Tanken
på en uppdelning på en statlig oell en kommunal nöjesskatt kom första gången
fram 1933, avvisades då men vann riksdagens godkännande vid urtiman 1939.
Det framhölls i detta sammanhang, att nyssnämnda invändningar skulle ''förlora
i styrka därest några inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten
på förevarande område icke göras utan en statlig nöjesskatt införes vid sidan
av den kommunala’. Den nya skatten motiverades mod behov av ökade inkomster.
Som framgår av ovanstående kortfattade redogörelse för de principer, som
legat till grund vid skattens tillkomst och utvidgande till både statlig och kom
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
munal skatt Ilar det gällt att i finansiellt .svåra tider öka skatteinkomsten men
icke att skaffa medel för olika kulturella ändamål. För städernas del lia medlen
i stor utsträckning visserligen gått till dylika ändamål. Men att i tider av stigande
skatter i kommunerna dirigera inflytande nöjesskattemedel via staten till
en fond för kulturella ändamål i de olika kommunerna synes vara en tanke av
föga aktualitet i nuvarande läge. Förslaget örn kulturfonden återfinnes ej heller
i motionens slutkläm och det torde därför vara mindre påkallat att ytterligare
argumentera mot dess förverkligande. Dock må framhållas det oegentliga i att.
städerna i nuvarande läge skulle betala in medel till en fond, öppen för anslag till
kulturella ändamål också i kommuner, som själva helt obetydligt bidragit, till
fonden.
Vad åter angår förstatligandet av skatten som ett moment i strävandena att
åstadkomma ett sundare nöjesliv torde icke heller här motionens argumentering
få anses vara så särdeles stark. Ått de kommunala myndigheterna skulle ställa
sig välvilliga mot nöjestillställningar av moraliskt mindervärdig art av omtanke
om nöjesskatten från desamma synes icke i något avseende ha styrkts och torde
ej heller kunna styrkas. En sanering av nöjeslivet är ett starkt kommunalt
önskemål, för vars förverkligande kommunerna på olika sätt visat intresse.
För år 1941 uppgingo städernas inkomster av den kommunala delen av nöjesskatten
till 8,305,798 kronor 22 öre. Att statsmakterna i dessa för städernas
finanser så bekymmersamma tider skulle överföra dylika belopp på statsinkomsterna
strider, som av det föregående framgår klart och tydligt, mot den
uppfattning, statsmakterna från nöjesskattens tillkomst 1919 intagit. Skatten
ifråga har en gång i ett för kommunerna bekymmersamt finansiellt läge givits
dem till en lättnad. Läget är ingalunda ljusare nu. Tvärtom torde kommunerna
nu i än högre grad ha behov av nöjesskattemedlen”.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har angående förslaget örn
nöjesskattens förstatligande yttrat följande:
”Sorn skäl för den föreslagna åtgärden göra motionärerna gällande, att kommunernas
ganska goda inkomster av nöjestillställningar inom kommunens område
i viss mån motverkade ett ingripande från de kommunala myndigheternas
sida till stävjandet av nöjeslivet, vilket för närvarande, i synnerhet med hänsyn
till ungdomen, tagit en omfattning och form, som får anses synnerligen olämplig.
Mellan kommunerna skulle enligt motionärerna rent av förekomma en dragkamp
om ifrågavarande nöjestillställningar, och denna dragkamp borde undanröjas
därigenom att nöjesskatten helt förstatligades, så att en kommun icke kunde
beredas ekonomisk vinning av densamma.
Styrelsen är fullt medveten om vikten utav att snarast möjligt effektiva åtgärder
vidtagas till genomförande av en sanering av nöjeslivet, icke minst på
landsbygden, men styrelsen känner sig icke övertygad därom, att ett förstatligande
av nöjesskatten härutinnan skulle i och för sig medföra någon avsevärd
förbättring. Styrelsen kan nämligen icke dela den uppfattningen, att det kommunala
intresset av att erhålla nöjesskatt i så hög grad som motionärerna antyda
skulle inverka stimulerande på de avarter av nöjeslivet, vilka man nu vill
komma åt. Det är nämligen att märka, att kommunalförvaltningen för närvarande
icke har något avgörande inflytande på frågan örn tillstånd i det särskilda
fallet till anordnande av nöjestillställning. Den ifrågavarande nöjesindustrien
skulle näppeligen stävjas endast därigenom att nöjesskatten skulle gäldas
endast till staten i stället för som nu till stat och kommun.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
5
Enligt styrelsens erfarenhet användas i många fall kommunernas nöjesskattemedel
för kommunala åtgärder till främjande av föreläsnings- och studieverksamhet,
idrottsliv och andra icke minst för ungdomens uppfostran och utveckling
betydelsefulla företag. Vad beträffar de mindre kommunerna kan detta
ske just därför att dessa medel stå till förfogande, och det är långt ifrån säkert,
att man, den kommunala nöjesskatten förutan, skulle kunna påräkna kommunala
insatser och initiativ på detta område i samma utsträckning som för närvarande.
De kommunala fonder till främjande av föreläsningsverksamhet och
annan kulturellt betonad verksamhet, vilka baserats just på nöjesskattemedlen,
skulle snart försvinna, och de ifrågavarande kommunerna skulle kanske icke
anse sig i stånd att för ändamålet disponera andra medel i stället.
Slutligen vill styrelsen erinra därom, att nöjesskatt upptages för vissa arter
av nöj esf illställningar, vilka genom sin lokalisation till viss ort och genom sin
omfattning äro av mycket stor betydelse för den ifrågavarande kommunen.
Densamma har i flera sådana fall nödgats just med hänsyn till nöjesanordningen
vidtaga särskilda åtgärder beträffande ordningen samt åsamka sig särskilda
kostnader i detta sammanhang. Som exempel kan nämnas kommuner, inom vilka
finnas anordnade kapplöpningsbanor, travbanor o. dyl. För en sådan kommun
skulle ett indragande helt till staten av nöjesskatten medföra ekonomisk förlust,
och kommunen skulle undandragas en skälig ersättning för de särskilda kostnader,
den nödgas ikläda sig med hänsyn just till den ifrågavarande nöjesanordningen.
Styrelsen står inte alldeles främmande för den tanken, att den kommunala
nöjesskattens lämplighet kan diskuteras ur mera allmänna finansiella och skatterättsliga
synpunkter. Men härom är icke fråga i detta sammanhang, varför
styrelsen icke finner sig ha anledning att bedöma problemet ur denna vidare
synvinkel. Styrelsen har endast att taga ställning till frågan, huruvida det kan
anses nödvändigt till genomförande av en sanering av nöjeslivet att nöjesskatten
helt förstatligas.
Av vad som här ovan anförts torde framgå, att man enligt styrelsens mening
icke genom ett förstatligande av nöjesskatten torde vinna det mål, som motionärerna
åsyfta. Ett förstatligande skulle å andra sidan vålla ekonomiskt avbräck
för kommunerna i sådana fall, som man icke avser att träffa med den
föreslagna åtgärden. Därför anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka det föreliggande
förslaget.
Till slut vill styrelsen framhålla att, örn nöjesskatten förstatligas, det är nödvändigt,
att kommunerna, som för närvarande hava att svara för uppbörden
samt kontrollen över densamma, vilket givetvis är förenat med kostnader för
kommunerna, befrias från dessa uppgifter eller beredas skälig ersättning för
deras handhavande.”
De i de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 väckta förslagen örn vissa
ändringar i nöjesskatteförordningon hava tillstyrkts av styrelsen för svenska
landskommunernas förbund.
Svenska stadsförbundets styrelse har i anledning av nyssnämnda motioner
vitsordat, att vid nöjesskatteförordningens tillämpande olika synpunkter gjort
sig gällande i avseende å de tolkningsspörsmål, som berörts i motionerna, samt
vidare anfört följande:
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
”Under sin konsultations verksamhet och i samband med vid olika tidpunkter
anordnade enquéter om praxis ute i städerna vid författningens tillämpning
har förbundsbyrån haft rikliga tillfällen att lära känna de svårigheter, som bär
mött i praktiken. Det förekommer säkerligen mer än en gång, att t. ex. i en
folkpark utöver de eljest vanliga nöjena bjudes på god musik t. ex. av framstående
operaartist, uppläsning av känd skådespelare etc. och det måste självfallet
då — bortsett från de extra kostnaderna — te sig mycket litet tilltalande,
att en billigare taxa ej får tillämpas såsom vid annan musik- eller teaterföreställning.
En lösning, som framkastas i motionen i den riktningen, att i folkparkerna
ordnad scenisk föreställning skulle vara hänförlig till den billigare
taxan kan styrelsen för sin del dock icke tillstyrka — örn än notoriskt programmen
där utmärka sig för en genomsnittligt hög nivå. Att ställa en viss art av
företag i särställning strider helt mot den tillämpade grunden för uppdelning på
olika tariffer och skulle kunna få högst betänkliga konsekvenser. Det kan emellertid
icke förnekas, att begreppen dramatisk föreställning, varieté och kabaretföreställning
äro föga klart utformade. Den dramatiska föreställningen innefattar
så skilda saker som Hamlet och den enklaste revy. Enstaka kupletter raden
senare bli kabaret. Ordet varieté åter väcker snarast minnen från längst
förflutna dar. Men även om klarare linjer här kunde vinnas, återstår dock alltid
svårigheten att anpassa beskattningen efter tariffer vid ett flertal nöjen inom
samma lokal eller folkpark. När emellertid motionärerna tala örn att även
åskådande av dansen skulle vara beskattningsbart, synes denna uppfattning
sakna fog. Det är givetvis deltagandet i denna, icke åskådandet och åhörandet
av dansmusiken som beskattas. Örn allmänheten för inträdesavgiften till parken
får höra operaartister, medan övriga nöjen fordra särskilda avgifter, skulle det
väl ligga närmast till hands att anse, att operaartisternas prestationer kunde
beskattas efter den billigare tariffen. Vissa uttalanden i regeringsrättsutslag
göra det dock ovisst, örn ett sådant tillvägagångssätt för närvarande verkligen
är att betrakta såsom fullt lagligt. En utredning om möjligheten att kunna
klarare fixera gränserna mellan tarifferna synes här vara önskvärd.
Vad åter tom bolän angår, synes denna knappast kunna tillerkännas
någon särställning, när den befinner sig inom ett område, där också andra nöjen
främst innebära vinstchanser och genom dessa ha sin dragningskraft på publiken.
En nöjestillställning anordnad av en förening för stärkandet av dess ekonomi
innefattar ofta en tombola, som hör samman med festens andra attraktioner.
Beskattning slutligen av restaurangdansen är ett problem, som
länge men utan resultat varit föremål för övervägande. Dans anordnas numera
i den allra största omfattning i samband med servering av måltid eller annan
förtäring under sådana former, att skillnaden mellan danskvällens pris på förtäringen
och de vanliga priserna otvetydigt är att betrakta såsom en avgift för
möjligheten att få deltaga i dansen. I verkligheten möta emellertid de största
svårigheter, när det gäller en beskattning av dessa danstillställningar, där avgift
ej upptages. Det göres gällande, att de högre priserna för t. ex. en supé en danskväll
motiveras av, att andra ingredienser ingå etc. Såsom framgår av motionen
har utskottet också 1940 förklarat sig ämna ägna fortsatt uppmärksamhet
åt denna fråga. Styrelsen vill kraftigt understryka, att det synes önskvärt
att så snart som möjligt på detta område få en författningsändring till stånd,
som ger otvetydiga möjligheter att beskatta restaurangdansen. Medan tidigart''
det huvudsakligen var de större restaurangerna, som på detta sätt sökte kringgå
lagen, synes tillvägagångssättet nu bli allt vanligare även på mindre danslokaler.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
7
Med avseende å de här föreliggande motionerna om ändringar i själva författningen
vill styrelsen för sin del kraftigt understryka önskvärdheten av, att
en utredning snarast kommer till stånd om de ändringar i författningstexten,
erfarenheten visat vara påkallade.”
Såsom styrelsen för svenska stadsförbundet anfört i anledning av de likalydande
motionerna I: 21 och II: 25 var syftet vid införandet år 1919 av den kommunala
nöjesskatten att i en för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att
genom beskattning av nöjeslivet öka sina skatteintäkter. Tillkomsten år 1939
av den statliga nöjesskatten vid sidan av den kommunala motiverades med
behov av ökade inkomster för staten. Det nu anförda giver sålunda vid handen,
att denna beskattningsform tagits i anspråk för att i finansiellt svåra tider öka
skatteintäkterna. Att i nu rådande, jämväl för kommunerna bekymmersamma
ekonomiska läge avhända dem ifrågavarande inkomstkälla finner utskottet
icke tillrådligt. Det bör nämligen uppmärksammas, att den kommunala nöjesskatten,
såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, i
stor utsträckning användes för främjande av föreläsnings- och studieverksamhet,
idrottsliv och andra för ringdomens fostran och utveckling betydelsefulla
företag. Att vid sådant förhållande avhända kommunerna denna skattekälla
skulle kunna medföra att anslagen för nämnda ändamål i synnerhet i de mindre
kommunerna begränsades eller helt utebleve. Härutöver må framhållas, att ett
helt förstatligande av nöjesskatten säkerligen icke kan råda bot på de av motionärerna
påtalade missförhållandena i fråga om nöjeslivet, särskilt som det
icke tillkommer de kommunala myndigheterna att avgöra frågor örn anordnande
av nöjestillställningar. Utskottet finner det visserligen vara synnerligen
behjärtansvärt att åtgärder vidtagas till genomförande av en sanering av nöjeslivet,
icke minst på landsbygden, men anser detta icke kunna åstadkommas på
sätt motionärerna ifrågasatt. På grund av det anförda finner sig utskottet icke
kunna biträda motionärernas förslag örn helt förstatligande av nöjesskatten.
Vad angår de i de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 föreslagna ändringarna
i nöjesskatteförordningen har styrelsen för svenska stadsförbundet
vitsordat, att olika synpunkter gjort sig gällande i avseende å de av motionärerna
berörda tolkningsspörsmålen. En sådan ordning är givetvis icke tillfredsställande.
Utskottet är emellertid icke berett att redan nu taga ställning
till motionärernas förslag till lösning av denna fråga utan får för sin del förorda,
att densamma göres till föremål för närmare utredning. Detsamma gäller
även spörsmålet, huruvida försäljning av tombolalotter bör omfattas av ifrågavarande
beskattning. Beträffande förslaget örn utvidgning av nöjesskatten till
att omfatta även restaurantdansen delar utskottet motionärernas uppfattning
att åtgärder på detta område äro motiverade. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen anslöt sig redan 1940 års bevillningsutskott i princip
helt till den uppfattningen, att nämnda slag av dans borde beskattas och utskottet
förutsatte även att, därest en godtagbar lösning kunde utfinnas, Kungl.
Utskoltel.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Maj: t skulle förelägga riksdagen förslag i detta ämne. Då utskottet förordat,
att frågan om vissa ändringar i nöjesskatteförordningen bör göras till föremål
för närmare utredning, finner utskottet jämväl spörsmålet örn restaurantdansens
beskattning i samband därmed böra såvitt möjligt bringas till lösning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 21 och II: 25, örn helt
förstatligande av nöjesskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:132 och II: 187, i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj: t ville föranstalta örn utredning angående förordningen
örn nöjesskatt i de avseenden, som berörts i nämnda
motioner, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som
må av utredningen föranledas.
Stockholm den 21 april 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄKG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre
Lagerfelt, Sjödahl*), Frans Ericson, Velander, Franzon, Gustaf Elofsson och Sandström*);
samt
från andra kammaren: herrar Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle, Orgård,
Lundell, Kilbom, Karlsson i Grängesberg*), Bladh, Olson i Göteborg och Svensson i Ljungskile.
*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
beträffande punkt 1) i utskottets hemställan av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund
och Svensson i Ljungskile.
Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1942
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:188 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen örn, nöjesskatt. a1 i texten