Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17

1942-04-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1942:17, Bevillningsutskottets betänkande Nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1942 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner angående

ändring av förordningen om nöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende ändring

av förordningen om nöjesskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av herr Gustaf Elofsson

m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,

”att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten helt förstatligas”; samt

2) de likalydande motionerna nr 132 i första kammaren av herr Franzon

m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., däri hemställts, att

riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen örn nöjesskatt den 14

juni 1940, att entrébiljett till inhägnat friluftsområde belägges med nöjesskatt

enligt taxa I, då entrébiljetten berättigar till åhörande av scenisk föreställning

av musikartister oavsett att inom området jämväl finnes tillgång till dansbana,

att nöjesskatt icke måtte utgå vid försäljning av tombolalotter, samt att restaurantinnehavare

förpliktas till erläggande av nöjesskatt för var och en, som vid

danstillfällen besöker restaurant eller den del därav, där dans pågår, för den

händelse blott viss del av lokalen är till dans avdelad.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna.

Enligt förordningen den 14 juni 1940 örn nöjesskatt skall för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, kommun, inom vars område

tillställningen hålles, uttaga nöjesskatt. Det åligger kommun att till statsverket

inleverera hälften av influten nöjesskatt. Nämnda skatt upptages i form av skatt

på biljett oller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning.

Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten, samt utgår enligt tre olika taxor med lägst 15 procent enligt taxa I

och med högst 30 procent av sagda pris enligt taxa III. Jämlikt 5 § i förordningen

hänföras bl. a. konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning

samt dramatisk och litterär föreställning till taxa I, medan varieté- och kabaretföreställning

samt bal, maskerad och annan danstillställning hänföras till taxa

III. Är nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor, skall

skatten bestämmas efter den del, som är den huvudsakliga.

I de likalydande motionerna I: 21 och II: 25 har till stöd för det däri fram
liihang

lill riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 17.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

lagda förslaget anförts bl. a., att då respektive kommuner erhölle ganska goda

inkomster av nöjestillställningar inom kommunens område, nöjesverksamheten

finge fortgå inom kommunerna utan ingripande från de kommunala myndigheternas

sida. Därest en kommun förbjöde exempelvis hållandet av en dansbana,

medförde detta endast, att grannkommunen finge större inkomst av

ökad nöjesskatt. Enligt motionärernas mening kunde förväntas, att denna dragkamp

mellan kommunerna skulle undanröjas, därest nöjesskatten helt förstatligades.

I de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 har beträffande tillämpningen

av nöjesskatteförordningen anförts bl. a., att någon objektivt fastställbar gräns

mellan vad som vore att hänföra till ”musikalisk föreställning” å ena och ”varieté-

och kabaretföreställning” å andra sidan syntes ej förefinnas. I praxis hade

bestämmelserna härom tillämpats så, att lokalen för artistprogrammets framförande

blivit bestämmande för den taxeklass, till vilken föreställningen kommit

att hänföras. Sålunda hade musikaliska föreställningar inom folkparker

hänförts under taxa III, medan åter sådana föreställningar i sluten konsertlokal

hänförts till taxa I. Anledningen till denna olika värdering av sagda föreställningar

torde vara, att den entrébiljett, som berättigade till nämnda föreställningar

inom en folkpark, samtidigt medförde rätt till tillträde till övriga

inom folkparkens område befintliga attraktioner, däribland i regel även en

dansbana, vilken nöjestillställning vore hänförlig under taxa III. Enligt motionärernas

mening borde icke enbart den omständigheten, att inom folkparkerna

funnes dansbanor för ungdom, leda till den ytterligare belastning av kostnaden

för goda artistprogram, som dessas beskattning enligt taxa III medförde. Till

nöjestillställning enligt 2 § h) nöjesskatteförordningen hade i praxis hänförts

lotteri i form av tombola. Enligt lotteriförordningen kunde sådan tombola

ordnas allenast i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt

eller allmännyttigt ändamål. Då något särskilt förströelsemoment icke

kunde anses förknippat med inköp av en tombolalott, borde uttryckligen angivas,

att nöjesskatt icke skulle utgå vid försäljning av sådana lotter. Slutligen

hava motionärerna under hänvisning till bevillningsutskottets betänkande nr

38 vid 1940 års riksdag ansett även restaurantdansen böra omfattas av nöjesskatten.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 271 med förslag till förordning

om nöjesskatt hade vid 1940 års riksdag motionsvis framställts yrkande örn

utvidgning av den i propositionen föreslagna nöjesbeskattningen till att jämväl

omfatta den s. k. restaurantdansen. I sitt av riksdagen godkända betänkande

(nr 38) anförde 1940 års bevillningsutskott beträffande detta spörsmål bl. a.

följande:

”Härvid åsyftas icke sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift

upptages och för vilka nöjesskatt ostridigt skall erläggas, utan danstill
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

3

ställningar, vid vilka man har anledning förmoda, att restauratören genom

pristillägg indirekt uttager en avgift. Utskottet ansluter sig i princip helt till

den uppfattningen, att jämväl restaurantdansen bör beskattas. Otvivelaktigt

möta emellertid — såsom departementschefen uttalat — praktiska svårigheter

att nå dessa tillställningar med nöjesbeskattningen. Utskottet förutsätter dock

att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet och att Kungl. Majit, därest en godtagbar

lösning kan utfinnas, framlägger förslag för riksdagen.”

Över de nu föreliggande motionerna ha till utskottet under hand ingivits

yttranden av svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund. Dessutom har Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt

till utskottet ingivit en skrivelse angående ändrade bestämmelser i fråga

om nöjesskatten.

Yad beträffar det i de likalydande motionerna I: 21 och II: 25 framställda

yrkandet örn helt förstatligande av nöjesskatten har styrelsen för svenska stadsförbundet

hemställt, att utskottet måtte avstyrka bifall till dessa motioner.

Till stöd härför har anförts bl. a. följande:

”Styrelsen måste för sin del bestämt bestrida riktigheten av den uppfattning

om avsikten med nöjesskatten, som motionärerna göra sig till tolk för.

Ett studium av förarbetena till nöjesskatteförfattningen jävar helt en dylik

uppfattning. I 1919 års proposition örn införande av nöjesskatt diskuterades

ingående alternativen statlig och kommunal skatt. Kär departementschefen

anslöt sig till det sistnämnda alternativet, var det med åberopande av kammarrättens

ståndpunkt. Ämbetsverket hade ansett, att skatten till sin natur vore

mest lämpad som kommunal skatt. Från annat håll hade tidigare också framhållits,

att det vore kommunen, som finge vidkännas de flesta och största olägenheter

och kostnader, som följde med till den lokaliserade nöjesanordningar.

Konstitutionsutskottet tillfogade till dessa argument den synpunkten, att dyrtiden

utövat ett sådant tryck på kommunerna, att det vore ett oavvisligt behov

att på något sätt ställa till deras förfogande möjligheter att med nya inkomstkällor

möta detta tryck. Den ''ursprungliga fanken’ var uppenbarligen den,

att kommunerna i en svår tid skulle beredas tillfälle att få en ny skattekälla.

Det finansiella läget var då sådant, att det måste te sig naturligt att det allmänna

beskattade nöjeslivet. Meningarna bröto sig endast därom, huruvida

staten eller kommunen skulle uppbära skatten. Man stannade för kommunen.

Men frågan örn en omläggning till statsskatt kom åter och åter upp i riksdagen.

Vid riksdagarna 1921, 1923, 1927, 1929, 1932 och 1933 avvisades förslag örn

en omläggning till statsskatt. Man erinrade mot dessa förslag, att skatten för

ett stort antal kommuner skulle lia en avsevärd finansiell innebörd. Tanken

på en uppdelning på en statlig oell en kommunal nöjesskatt kom första gången

fram 1933, avvisades då men vann riksdagens godkännande vid urtiman 1939.

Det framhölls i detta sammanhang, att nyssnämnda invändningar skulle ''förlora

i styrka därest några inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten

på förevarande område icke göras utan en statlig nöjesskatt införes vid sidan

av den kommunala’. Den nya skatten motiverades mod behov av ökade inkomster.

Som framgår av ovanstående kortfattade redogörelse för de principer, som

legat till grund vid skattens tillkomst och utvidgande till både statlig och kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

munal skatt Ilar det gällt att i finansiellt .svåra tider öka skatteinkomsten men

icke att skaffa medel för olika kulturella ändamål. För städernas del lia medlen

i stor utsträckning visserligen gått till dylika ändamål. Men att i tider av stigande

skatter i kommunerna dirigera inflytande nöjesskattemedel via staten till

en fond för kulturella ändamål i de olika kommunerna synes vara en tanke av

föga aktualitet i nuvarande läge. Förslaget örn kulturfonden återfinnes ej heller

i motionens slutkläm och det torde därför vara mindre påkallat att ytterligare

argumentera mot dess förverkligande. Dock må framhållas det oegentliga i att.

städerna i nuvarande läge skulle betala in medel till en fond, öppen för anslag till

kulturella ändamål också i kommuner, som själva helt obetydligt bidragit, till

fonden.

Vad åter angår förstatligandet av skatten som ett moment i strävandena att

åstadkomma ett sundare nöjesliv torde icke heller här motionens argumentering

få anses vara så särdeles stark. Ått de kommunala myndigheterna skulle ställa

sig välvilliga mot nöjestillställningar av moraliskt mindervärdig art av omtanke

om nöjesskatten från desamma synes icke i något avseende ha styrkts och torde

ej heller kunna styrkas. En sanering av nöjeslivet är ett starkt kommunalt

önskemål, för vars förverkligande kommunerna på olika sätt visat intresse.

För år 1941 uppgingo städernas inkomster av den kommunala delen av nöjesskatten

till 8,305,798 kronor 22 öre. Att statsmakterna i dessa för städernas

finanser så bekymmersamma tider skulle överföra dylika belopp på statsinkomsterna

strider, som av det föregående framgår klart och tydligt, mot den

uppfattning, statsmakterna från nöjesskattens tillkomst 1919 intagit. Skatten

ifråga har en gång i ett för kommunerna bekymmersamt finansiellt läge givits

dem till en lättnad. Läget är ingalunda ljusare nu. Tvärtom torde kommunerna

nu i än högre grad ha behov av nöjesskattemedlen”.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har angående förslaget örn

nöjesskattens förstatligande yttrat följande:

”Sorn skäl för den föreslagna åtgärden göra motionärerna gällande, att kommunernas

ganska goda inkomster av nöjestillställningar inom kommunens område

i viss mån motverkade ett ingripande från de kommunala myndigheternas

sida till stävjandet av nöjeslivet, vilket för närvarande, i synnerhet med hänsyn

till ungdomen, tagit en omfattning och form, som får anses synnerligen olämplig.

Mellan kommunerna skulle enligt motionärerna rent av förekomma en dragkamp

om ifrågavarande nöjestillställningar, och denna dragkamp borde undanröjas

därigenom att nöjesskatten helt förstatligades, så att en kommun icke kunde

beredas ekonomisk vinning av densamma.

Styrelsen är fullt medveten om vikten utav att snarast möjligt effektiva åtgärder

vidtagas till genomförande av en sanering av nöjeslivet, icke minst på

landsbygden, men styrelsen känner sig icke övertygad därom, att ett förstatligande

av nöjesskatten härutinnan skulle i och för sig medföra någon avsevärd

förbättring. Styrelsen kan nämligen icke dela den uppfattningen, att det kommunala

intresset av att erhålla nöjesskatt i så hög grad som motionärerna antyda

skulle inverka stimulerande på de avarter av nöjeslivet, vilka man nu vill

komma åt. Det är nämligen att märka, att kommunalförvaltningen för närvarande

icke har något avgörande inflytande på frågan örn tillstånd i det särskilda

fallet till anordnande av nöjestillställning. Den ifrågavarande nöjesindustrien

skulle näppeligen stävjas endast därigenom att nöjesskatten skulle gäldas

endast till staten i stället för som nu till stat och kommun.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

5

Enligt styrelsens erfarenhet användas i många fall kommunernas nöjesskattemedel

för kommunala åtgärder till främjande av föreläsnings- och studieverksamhet,

idrottsliv och andra icke minst för ungdomens uppfostran och utveckling

betydelsefulla företag. Vad beträffar de mindre kommunerna kan detta

ske just därför att dessa medel stå till förfogande, och det är långt ifrån säkert,

att man, den kommunala nöjesskatten förutan, skulle kunna påräkna kommunala

insatser och initiativ på detta område i samma utsträckning som för närvarande.

De kommunala fonder till främjande av föreläsningsverksamhet och

annan kulturellt betonad verksamhet, vilka baserats just på nöjesskattemedlen,

skulle snart försvinna, och de ifrågavarande kommunerna skulle kanske icke

anse sig i stånd att för ändamålet disponera andra medel i stället.

Slutligen vill styrelsen erinra därom, att nöjesskatt upptages för vissa arter

av nöj esf illställningar, vilka genom sin lokalisation till viss ort och genom sin

omfattning äro av mycket stor betydelse för den ifrågavarande kommunen.

Densamma har i flera sådana fall nödgats just med hänsyn till nöjesanordningen

vidtaga särskilda åtgärder beträffande ordningen samt åsamka sig särskilda

kostnader i detta sammanhang. Som exempel kan nämnas kommuner, inom vilka

finnas anordnade kapplöpningsbanor, travbanor o. dyl. För en sådan kommun

skulle ett indragande helt till staten av nöjesskatten medföra ekonomisk förlust,

och kommunen skulle undandragas en skälig ersättning för de särskilda kostnader,

den nödgas ikläda sig med hänsyn just till den ifrågavarande nöjesanordningen.

Styrelsen står inte alldeles främmande för den tanken, att den kommunala

nöjesskattens lämplighet kan diskuteras ur mera allmänna finansiella och skatterättsliga

synpunkter. Men härom är icke fråga i detta sammanhang, varför

styrelsen icke finner sig ha anledning att bedöma problemet ur denna vidare

synvinkel. Styrelsen har endast att taga ställning till frågan, huruvida det kan

anses nödvändigt till genomförande av en sanering av nöjeslivet att nöjesskatten

helt förstatligas.

Av vad som här ovan anförts torde framgå, att man enligt styrelsens mening

icke genom ett förstatligande av nöjesskatten torde vinna det mål, som motionärerna

åsyfta. Ett förstatligande skulle å andra sidan vålla ekonomiskt avbräck

för kommunerna i sådana fall, som man icke avser att träffa med den

föreslagna åtgärden. Därför anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka det föreliggande

förslaget.

Till slut vill styrelsen framhålla att, örn nöjesskatten förstatligas, det är nödvändigt,

att kommunerna, som för närvarande hava att svara för uppbörden

samt kontrollen över densamma, vilket givetvis är förenat med kostnader för

kommunerna, befrias från dessa uppgifter eller beredas skälig ersättning för

deras handhavande.”

De i de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 väckta förslagen örn vissa

ändringar i nöjesskatteförordningon hava tillstyrkts av styrelsen för svenska

landskommunernas förbund.

Svenska stadsförbundets styrelse har i anledning av nyssnämnda motioner

vitsordat, att vid nöjesskatteförordningens tillämpande olika synpunkter gjort

sig gällande i avseende å de tolkningsspörsmål, som berörts i motionerna, samt

vidare anfört följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

”Under sin konsultations verksamhet och i samband med vid olika tidpunkter

anordnade enquéter om praxis ute i städerna vid författningens tillämpning

har förbundsbyrån haft rikliga tillfällen att lära känna de svårigheter, som bär

mött i praktiken. Det förekommer säkerligen mer än en gång, att t. ex. i en

folkpark utöver de eljest vanliga nöjena bjudes på god musik t. ex. av framstående

operaartist, uppläsning av känd skådespelare etc. och det måste självfallet

då — bortsett från de extra kostnaderna — te sig mycket litet tilltalande,

att en billigare taxa ej får tillämpas såsom vid annan musik- eller teaterföreställning.

En lösning, som framkastas i motionen i den riktningen, att i folkparkerna

ordnad scenisk föreställning skulle vara hänförlig till den billigare

taxan kan styrelsen för sin del dock icke tillstyrka — örn än notoriskt programmen

där utmärka sig för en genomsnittligt hög nivå. Att ställa en viss art av

företag i särställning strider helt mot den tillämpade grunden för uppdelning på

olika tariffer och skulle kunna få högst betänkliga konsekvenser. Det kan emellertid

icke förnekas, att begreppen dramatisk föreställning, varieté och kabaretföreställning

äro föga klart utformade. Den dramatiska föreställningen innefattar

så skilda saker som Hamlet och den enklaste revy. Enstaka kupletter raden

senare bli kabaret. Ordet varieté åter väcker snarast minnen från längst

förflutna dar. Men även om klarare linjer här kunde vinnas, återstår dock alltid

svårigheten att anpassa beskattningen efter tariffer vid ett flertal nöjen inom

samma lokal eller folkpark. När emellertid motionärerna tala örn att även

åskådande av dansen skulle vara beskattningsbart, synes denna uppfattning

sakna fog. Det är givetvis deltagandet i denna, icke åskådandet och åhörandet

av dansmusiken som beskattas. Örn allmänheten för inträdesavgiften till parken

får höra operaartister, medan övriga nöjen fordra särskilda avgifter, skulle det

väl ligga närmast till hands att anse, att operaartisternas prestationer kunde

beskattas efter den billigare tariffen. Vissa uttalanden i regeringsrättsutslag

göra det dock ovisst, örn ett sådant tillvägagångssätt för närvarande verkligen

är att betrakta såsom fullt lagligt. En utredning om möjligheten att kunna

klarare fixera gränserna mellan tarifferna synes här vara önskvärd.

Vad åter tom bolän angår, synes denna knappast kunna tillerkännas

någon särställning, när den befinner sig inom ett område, där också andra nöjen

främst innebära vinstchanser och genom dessa ha sin dragningskraft på publiken.

En nöjestillställning anordnad av en förening för stärkandet av dess ekonomi

innefattar ofta en tombola, som hör samman med festens andra attraktioner.

Beskattning slutligen av restaurangdansen är ett problem, som

länge men utan resultat varit föremål för övervägande. Dans anordnas numera

i den allra största omfattning i samband med servering av måltid eller annan

förtäring under sådana former, att skillnaden mellan danskvällens pris på förtäringen

och de vanliga priserna otvetydigt är att betrakta såsom en avgift för

möjligheten att få deltaga i dansen. I verkligheten möta emellertid de största

svårigheter, när det gäller en beskattning av dessa danstillställningar, där avgift

ej upptages. Det göres gällande, att de högre priserna för t. ex. en supé en danskväll

motiveras av, att andra ingredienser ingå etc. Såsom framgår av motionen

har utskottet också 1940 förklarat sig ämna ägna fortsatt uppmärksamhet

åt denna fråga. Styrelsen vill kraftigt understryka, att det synes önskvärt

att så snart som möjligt på detta område få en författningsändring till stånd,

som ger otvetydiga möjligheter att beskatta restaurangdansen. Medan tidigart''

det huvudsakligen var de större restaurangerna, som på detta sätt sökte kringgå

lagen, synes tillvägagångssättet nu bli allt vanligare även på mindre danslokaler.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

7

Med avseende å de här föreliggande motionerna om ändringar i själva författningen

vill styrelsen för sin del kraftigt understryka önskvärdheten av, att

en utredning snarast kommer till stånd om de ändringar i författningstexten,

erfarenheten visat vara påkallade.”

Såsom styrelsen för svenska stadsförbundet anfört i anledning av de likalydande

motionerna I: 21 och II: 25 var syftet vid införandet år 1919 av den kommunala

nöjesskatten att i en för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att

genom beskattning av nöjeslivet öka sina skatteintäkter. Tillkomsten år 1939

av den statliga nöjesskatten vid sidan av den kommunala motiverades med

behov av ökade inkomster för staten. Det nu anförda giver sålunda vid handen,

att denna beskattningsform tagits i anspråk för att i finansiellt svåra tider öka

skatteintäkterna. Att i nu rådande, jämväl för kommunerna bekymmersamma

ekonomiska läge avhända dem ifrågavarande inkomstkälla finner utskottet

icke tillrådligt. Det bör nämligen uppmärksammas, att den kommunala nöjesskatten,

såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, i

stor utsträckning användes för främjande av föreläsnings- och studieverksamhet,

idrottsliv och andra för ringdomens fostran och utveckling betydelsefulla

företag. Att vid sådant förhållande avhända kommunerna denna skattekälla

skulle kunna medföra att anslagen för nämnda ändamål i synnerhet i de mindre

kommunerna begränsades eller helt utebleve. Härutöver må framhållas, att ett

helt förstatligande av nöjesskatten säkerligen icke kan råda bot på de av motionärerna

påtalade missförhållandena i fråga om nöjeslivet, särskilt som det

icke tillkommer de kommunala myndigheterna att avgöra frågor örn anordnande

av nöjestillställningar. Utskottet finner det visserligen vara synnerligen

behjärtansvärt att åtgärder vidtagas till genomförande av en sanering av nöjeslivet,

icke minst på landsbygden, men anser detta icke kunna åstadkommas på

sätt motionärerna ifrågasatt. På grund av det anförda finner sig utskottet icke

kunna biträda motionärernas förslag örn helt förstatligande av nöjesskatten.

Vad angår de i de likalydande motionerna 1:132 och II: 187 föreslagna ändringarna

i nöjesskatteförordningen har styrelsen för svenska stadsförbundet

vitsordat, att olika synpunkter gjort sig gällande i avseende å de av motionärerna

berörda tolkningsspörsmålen. En sådan ordning är givetvis icke tillfredsställande.

Utskottet är emellertid icke berett att redan nu taga ställning

till motionärernas förslag till lösning av denna fråga utan får för sin del förorda,

att densamma göres till föremål för närmare utredning. Detsamma gäller

även spörsmålet, huruvida försäljning av tombolalotter bör omfattas av ifrågavarande

beskattning. Beträffande förslaget örn utvidgning av nöjesskatten till

att omfatta även restaurantdansen delar utskottet motionärernas uppfattning

att åtgärder på detta område äro motiverade. Såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen anslöt sig redan 1940 års bevillningsutskott i princip

helt till den uppfattningen, att nämnda slag av dans borde beskattas och utskottet

förutsatte även att, därest en godtagbar lösning kunde utfinnas, Kungl.

Utskoltel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Maj: t skulle förelägga riksdagen förslag i detta ämne. Då utskottet förordat,

att frågan om vissa ändringar i nöjesskatteförordningen bör göras till föremål

för närmare utredning, finner utskottet jämväl spörsmålet örn restaurantdansens

beskattning i samband därmed böra såvitt möjligt bringas till lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 21 och II: 25, örn helt

förstatligande av nöjesskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna

1:132 och II: 187, i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,

att Kungl. Maj: t ville föranstalta örn utredning angående förordningen

örn nöjesskatt i de avseenden, som berörts i nämnda

motioner, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som

må av utredningen föranledas.

Stockholm den 21 april 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄKG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre

Lagerfelt, Sjödahl*), Frans Ericson, Velander, Franzon, Gustaf Elofsson och Sandström*);

samt

från andra kammaren: herrar Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle, Orgård,

Lundell, Kilbom, Karlsson i Grängesberg*), Bladh, Olson i Göteborg och Svensson i Ljungskile.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

beträffande punkt 1) i utskottets hemställan av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund

och Svensson i Ljungskile.

Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1942

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:188 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen örn, nöjesskatt. a1 i texten