Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av vissa postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1942-02-26 · 16 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1942:3, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av vissa postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1942 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående höjning av vissa postavgifter

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 januari 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 29, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma

dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som ej är lokalförsändelse,

skall utgöra:

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram ....................................... 20 öre

om vikten överstiger 20 men icke 125 gram .............................. 40 »

om » » 125 » » 500 » .............................. 60 »

att minsta avgiften för korsband, som innehåller affärshandling och ej är

lokalförsändelse, skall utgöra 20 öre, att befordringsavgiften för inrikes blindskriftsförsändelse

skall för varje vikt av ett kilogram eller del därav utgöra

3 öre, att högsta medgivna vikten för dylik blindskriftsförsändelse skall utgöra

7 kilogram, samt att ovan angivna ändrade grunder för postbefordran

skola tillämpas från och med den 1 april 1942;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att intill utgången av juni månad 1946

bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som angives i det av 1937

års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet.

Till utskottets behandling hava jämväl hänvisats följande i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 189 i första kammaren av herr Persson

m. fl. och nr 249 i andra kammaren av herr Werner m. fl., vari hemställts, att

riksdagen, vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 29, tillika måtte besluta

att hoja det nuvarande lokalportot för postförsändelser efter samma grunder,

vilka föreslagits att i övrigt gälla för inrikes brev, samt att postportot å brevkort

måtte höjas med 5 öre;

2) de likalydande motionerna nr 190 i första kammaren av herrar Gottfrid

Karlsson och Albertsson samt nr 252 i andra kammaren av herr Nilsson i Norrlångträsk,

däri hemställts, att riksdagen i anslutning till proposition nr 29 ville

hos Kungl. Maj.t hemställa örn utfärdande av sådana bestämmelser rörande

lokalpoito, att en jiostanstalts adressområde och dess lokalportoområde sammanfalla;
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 3.

408 4S

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande - Nr 3.

3) motionen nr 250 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan

m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition

måtte besluta följande befordringsavgifter för inrikes brev:

Lokala Övriga

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram.................. 15 öre 20 öre

örn vikten överstiger 20 men icke 125 gram............ 30 » 40 »

örn vikten överstiger 125 men icke 500 gram ............ 45 » 60 » ; samt

4) motionen nr 251 i andra kammaren av herr Hansson i Vännäsby

m. fl., däri hemställts, att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts

proposition nr 29, ville besluta höjning av det lokala brevportot med 5 öre

i fråga örn lägsta viktsatsen och i övrigt i proportion till de i propositionen

föreslagna pörtona å riksförsändelserna, samt att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t ville anhålla örn skyndsam utredning och förslag angående möjligheter

för sockenområden, poststationsområden och annars tätt bebyggda

orter att i större utsträckning utnyttja lokalportot.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen tillåter

sig utskottet hänvisa till motionerna.

Under utskottets behandling av förevarande proposition ha till utskottet

inkommit skrivelser från Aktiebolaget Hermods korrespondensinstitut och

Brevskolan, i vilka skrivelser hemställts örn vissa ändringar beträffande den

i propositionen föreslagna avgiften för korsband, innehållande affärshandling.

För berörda framställningar redogöres i det följande.

Beträffande vad föredragande departementschefen anfört till motivering

för den i propositionen föreslagna höjningen av befordringsavgiften för inrikes

brev, som ej är lokalförsändelse, tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda

statsrådsprotokoll.

Vad angår befordringsavgiften för lokalförsändelse har departementschefen

i statsrådsprotokollet anfört, att, då portohöjningen av praktiska skäl borde

på sätt generalpoststyrelsen förordat utgöra lägst 5 öre eller multipel av 5

öre, ökningen icke torde böra omfatta portot för lokalförsändelser. En höjning

av detta porto med 5 öre kunde nämligen antagas medföra en väsentligt större

trafikminskning än vad fallet bleve beträffande riksbreven.

Det i de nu förevarande motionerna framställda yrkandet om höjning av

portot för lokalförsändelse har utskottet under hand delgivit generalpoststyrelsen.

I anledning härav har styrelsen i en till utskottet ingiven promemoria

i anslutning till motionen 11:249 förklarat sig anse, att bärande skäl för

bifall till förslaget ej föreligga, samt till stöd härför anfört följande:

»Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 29 till innevarande års

riksdag är anledningen till den däri föreslagna höjningen av portot tor riksbrev

behovet av ökade inkomster för statsverket. Det har därför varit nödvändigt

att lägga portohöjningen på ett försändelseslag,^ beträffande vilket

man icke behöver befara, att höjningen föranleder en sådan minskning av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

trafikens omfattning, att inkomstökningen därigenom neutraliseras eller blir

otillräcklig. Med hänsyn härtill och till den avsedda inkomstökningens storlek

har generalpoststyrelsen ansett portohöjning böra ifrågakomma endast

beträffande riksbreven, d. v. s. brev, som befordras från en ort till en annan.

På detta område äro nämligen möjligheterna till konkurrens med postverket

genom enskild brevbefordran väsentligt mycket mindre än då det gäller lokalbrevfordran.

Det visade sig också under tiden 1 juli 1920—1 oktober 1922, då

lokalportot höjts till samma belopp som riksportot, d. v. s. till 20 respektive

40, 6Ö och 80 öre i de olika viktsatserna, att antalet lokalförsändelser sjönk

avsevärt. Enligt en verkställd approximativ undersökning skulle lokalbreven

från år 1917 till år 1921 ha nedgått med omkring 30 procent. Anledningen till

denna minskning torde i främsta rummet vara att de större korrespondenterna

genom egen betjäning eller genom anlitande av enskilda distributionsföretag

gjorde sig oberoende av postverket för utdelning av vissa lokalförsändelser,

såsom räkningar och dylikt. Möjligheterna att få lokalförsändelser utdelade

annorledes än genom postverket torde lia ökats sedan år 1921. Numera finnes

ett flertal reklamfirmor och dylikt, som åtager sig distribution av reklamförsändelser

m. m. Det synes därför mycket sannolikt, att en höjning av lokalportot

skulle medföra att dessa firmor komme att anlitas i allt större omfattning

och för utdelning av även andra försändelser än enbart reklamförsändelser.

Man kan också befara, att — även om korsbandsportot icke höjes -—- postverkets lokala utdelning av korsband skulle minskas genom att de enskilda

distributionsfirmorna finge tillfälle att utöka sin verksamhet och utbygga sin

organisation.

På grund härav anser generalpoststyrelsen, att man vid en höjning av lokalportot

måste räkna med en avsevärd minskning av antalet lokalbrev. Under

år 4940 inlämnades omkring 355 miljoner inrikes brev. Av dessa torde något

över 10 procent utgöras av lokalbrev, d. v. s. omkring 36 miljoner stycken, av

vilka det övervägande flertalet är i lägsta viktklassen. En överslagsberäkning

ger vid handen, att postverket nämnda år hade en inkomst på lokalbreven av

Ö.io X 36,000,000 = 3.(5 miljoner kronor. Höjes lokalportot, såsom i motionen

föreslagits, med 5 öre och antalet lokalförsändelser samtidigt nedgår med en

tredjedel, skulle postverkets inkomst bli 0.15 X 24,000,000 = 3.6 miljoner kronor,

d. v. s. oförändrad. Även örn minskningen av lokalbrevbefordringen icke

skulle bli så stor som ovan antagits, skulle inkomstökningen bli så liten, att

den vore utan betydelse för det nu föreliggande behovet av ökade inkomster

för statsverket. Gjorda erfarenheter ge vidare vid handen, att en nedgång i

en rörelsegren icke låter sig inregistrera i form av personalindragningar lika

litet som en motsvarande ökning av postmängden föranleder förstärkning av

arbetskrafterna. Den arbetsminskning, som skulle uppstå för postverket på

grund av minskningen av lokalposten, skulle säkerligen icke bli av den storleksordning,

att någon minskning av postverkets driftkostnader kunde beräknas.

Hänsyn bör också tagas till att de nu ifrågasatta portohöjningarna

äro av tillfällig natur och att de icke skola bestå längre än som är oundgängligen

nödvändigt. Därest postverket xiii genom en höjning av lokalportot skulle

berövas en stor del av sin marknad på detta område, skulle det säkerligen vid

en framtida portosänkning visa sig förenat med svårigheter att återvinna det

förlorade.

1 deri nu föreliggande motionen framhålles att den föreslagna höjningen av

endast riksportot, med bibehållande av det nuvarande lokalportot, med hänsyn

lill höjningens karaktär av beskattning i realiteten kommer att innebära en

uppenbar förmånsställning för stadsbefolkningen. Med anledning härav förtjänar

påpekas ali, av samtliga under år 1940 inlämnade riksbrev icke mindre

än cirka 71.r. procent voro inlämnade vid postkontor och postexpeditioner av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

klass 5 och 6 (d. v. s. i städer och stadsliknande samhällen) och återstoden

vid poststationer och postexpeditioner av klass 7 och 8 (d. v. s. på landsbygden).

Av den beskattning, som den föreslagna portohöjningen innebär,

kommer sålunda endast något mer än en fjärdedel att drabba landsbygdens

befolkning, vilken utgör omkring två tredjedelar av rikets hela folkmängd.

En höjning av portot för lokalbreven, av vilka närmare 90 procent avsändas

av korrespondenter i städer och stadsliknande samhällen, skulle innebära en

ytterligare beskattning av befolkningen i dessa samhällen. Det må också

erinras örn att någon höjning av postavgifterna för postabonnerade tidningar

icke ifrågasatts. Det låga tidningsportot, vilket knappast täcker postverkets

självkostnader, kommer i främsta rummet landsbygdens befolkning till godo,

enär lokalabonnemang på tidningar icke medges. Icke heller föreslås någon

höjning av avgifterna för postpaket, vilken rörelsegren jämväl torde ha sin

största betydelse för landsbygden.

Förutsättningen för det särskilda lokalportot är givetvis, att postverkets

självkostnader för lokalförsändelserna äro lägre än för riksförsändelserna.

Under tiden 1 januari 1885—1 juni 1918 utgjorde lokalportot hälften av riksportot,

vilket torde ha väl motsvarat proportionen mellan postverkets genomsnittskostnader

för de olika försändelseslagen. Kostnaden för lokalförsändelserna

har troligen stigit i någon mån men torde dock fortfarande ligga närmare

hälften än två tredjedelar av riksportot. Att sistnämnda proportion för

närvarande råder mellan lokal- och riksportona beror väsentligen på att portot

ansetts böra vara en multipel av 5 öre. Vid höjning av riksportot enligt

Kungl. Maj:ts proposition skulle lokalportot åter bli hälften av riksportot,

vilket måste anses vara mera motiverat med hänsyn till postverkets självkostnader

än proportionen 3: 4, som den skulle bli vid bifall till den föreliggande

motionen.

Vid behandlingen av portofrågor har i anslutning till bevillningsutskottets

uttalande i betänkande nr 1 till 1916 års riksdag vid flera tillfällen inom riksdagen

framhållits, att en höjning överhuvud av en gång fastställda befordringsavgifter

måste grunda sig på synnerligen starka skäl. En höjning av en

befordringsavgift har ansetts böra förutsätta bland annat, å ena sidan, att en

motsvarande ökad inkomst för statsverket kan med säkerhet beräknas inflyta

och, å andra sidan, att den korresponderande allmänhetens berättigade intressen

icke åsidosättas.»

Beträffande postportot å brevkort har i propositionen icke föreslagits någon

höjning av den nuvarande avgiften. I generalpoststyrelsens i propositionen

omförmälda promemoria har härom anförts följande:

Icke heller beträffande brevkortsportot anses någon höjning nu böra vidtagas.

Även detta porto var tidigare hälften av portot för riksbrev. Örn lokalportot

bibehölles men brevkortsportot höjdes, exempelvis till 15 öre, bleve

det nödvändigt att införa särskilda lokalbrevkort, enär eljest lokalportot skulle

bli lägre för brev än för brevkort. En höjning av portot för brevkort torde

dessutom leda till att korrespondenterna i större omfattning än för närvarande

skulle ge vissa meddelanden, som nu sändas som brevkort, en sådan uppställning

och formulering, att de kunde befordras som trycksaker. Man torde sålunda

kunna befara, att den nominella inkomstökning på 1.8 å 2 miljoner

kronor, varmed man teoretiskt skulle kunna räkna vid en höjning av brevkortsportot

till 15 öre, i praktiken skulle stanna vid ett väsentligt lägre belopp.

Bestämmelserna rörande postbefordran mot lokalporto erhöllo år 1934 sin

nuvarande avfattning. I detta hänseende har sålunda föreskrivits, »att de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr it. 5

särskilda avgifter, som stadgats eller komma att stadgas för lokalbefordran

av vissa slags postförsändelser, skola gälla

dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som

dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom

postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och

vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes

adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare,

dels ock oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, beträffande

försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eller

liknande samhälle eller allenast inom särskilt, av Kungl. Majit fastställt

lokalportoområde.»

I sak innefattar denna föreskrift allenast det tillägget till de före år 1934

gällande bestämmelserna, att varje stad, köping eller liknande samhälle skall,

oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas inom samhället,

betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.

Förslag i syfte att bereda möjlighet för landsbygdens befolkning att i

större utsträckning än hittills kunnat ske komma i åtnjutande av förmånen av

lokalporto lia motionsvis framkommit vid 1925, 1934 och 1937 års riksdagar,

vilka förslag emellertid på hemställan av nämnda års bevillningsutskott icke

föranlett någon riksdagens åtgärd.

1925 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande i anledning av vid

samma års riksdag väckta motioner rörande denna fråga, att utskottet funnit de

gällande bestämmelserna om innebörden av beteckningen lokalbefordran i

tillämpningen bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter.

Genom vad generalpoststyrelsen i yttrande över motionerna anfört fann

emellertid utskottet ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i

motionerna föreslagits eller antytts, icke vore tillfredsställande, och förslag

till annan lösning av frågan hade generalpoststyrelsen icke framlagt. Utskottet

ville icke heller tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning

i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna för

lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet tvivelaktigt, huruvida

ett lägre lokalporto borde allt framgent bibehållas. Därest i en framtid

förutsättningarna för införande av ett gemensamt riksporto för alla inrikes

brev bomme att föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets mening

goda skäl, örn än utskottet icke ville därom för det dåvarande göra något

bestämt uttalande.

1934 års bevillningsutskott yttrade i anledning av en vid samma års riksdag

väckt motion med förevarande syfte, att utskottet icke kunde tillstyrka,

att det i motionen framförda förslaget lades till grund för ett riksdagens

beslut. Utskottet framhöll vidare, att spörsmålet örn lokalportot för landsbygdens

del jämväl påverkades av motoriseringen av postbefordringen,

Frågan örn en allmännare användning för postbefordran av omnibusar och

andra motorfordon, som av enskilda användes i linjetrafik, vore, enligt vad

utskottet inhämtat, föremål för utredning inom generalpoststyrelsen. Därest

i samband med denna utredning uppkomme förslag örn en mera tillfredsställande

lösning av landsbygdens lokalportofråga än de förut, vid skilda tillfällen

framförda uppslagen i ämnet, torde det kunna förväntas, att generalpoststyrelsen

underställde Kungl. Majit vederbörliga förslag i ämnet.

Vid 1937 års riksdag väcktes en motion (lii 329) med yrkande, att riks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

dagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte

vidtaga åtgärder för en sådan ändring av poststadgan, att brevbefordran skulle

ske mot lokalporto i alla de fall då brev icke postbehandlades å mer än en

poststation. Över det i motionen framförda förslaget avgav generalpoststyrelsen

yttrande. 1937 års bevillningsutskott anförde i anledning av

motionen följande:

»Vad angår det i motionen lii 329 framställda förslaget att brevbefordran

skulle ske mot lokalporto i alla de fall, då brev icke postbehandlas å mer än

en poststation, må framhållas, att detta förslag liksom de av 1925 och 1934

års riksdagar behandlade förslagen i samma ämne åsyftar att landsbygdens

befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i åtnjutande av förmånen

av lokalporto. Av enahanda skäl, som bevillningsutskottet vid nämnda

års riksdagar anförde, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke

kunna läggas till grund för något riksdagens beslut. Härvid får utskottet även

hänvisa till generalpoststyrelsens uttalande, att svårigheterna att finna en

tillfredsställande lösning av denna fråga ytterligare ökats sedan styrelsen år

1925 yttrade sig i ämnet. I detta sammanhang tillåter sig utskottet fästa uppmärksamheten

på, att 1936 års riksdag hos Kungl. Majit hemställt örn åtgärder

för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov, i vad gäller lantbrevbäringen

(skrivelse nr 254), samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av

postförhållandena skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det

nu föreliggande utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande

samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan.»

I motionen lii 251 har såsom förut anförts yrkats, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning och förslag angående

möjligheter för sockenområden, poststationsområden och annars tätt bebyggda

orter att i större utsträckning utnyttja lokalportot. I de likalydande motionerna

1:190 och lii 252 har ifrågasatts utfärdande av sådana bestämmelser

rörande lokalporto, att en postanstalts adressområde och dess lokalportoområde

bomme att sammanfalla.

• Generalpoststyrelsen, som under hand beretts tillfälle att yttra sig över

det i motionen lii 251 framförda förslaget, har till utskottet ingivit en promemoria,

vilken såsom bilaga fogats vid detta betänkande.* I berörda promemoria

Ilar styrelsen anfört bland annat, att den nu gällande definitionen på

lokalförsändelse icke helt uteslöte landsbygdens befolkning från åtnjutandet

av lokalportot. Även för landsbygdens vidkommande vore lokalportot tilllämpligt

på varje försändelse som inlämnades på en fast postanstalt eller som

nedlades i fast brevlåda, som tömdes genom postanstaltens försorg (eller i

förekommande fall inkomme till postanstalten genom spårvagnsbrevlåda), och

som vore adresserad till den ort, där postanstalten vore belägen. Det förutsattes

därvid att försändelsen tillställdes adressaten genom lokal- eller lådbrevbärare

eller avhämtades genom adressatens egen försorg.

Generalpoststyrelsen insåge väl att landsbygdens befolkning icke kunde

utnyttja lokalportot i samma utsträckning som befolkningen i städerna eller

andra större samhällen. Å andra sidan kunde det enligt generalpoststyrelsens

mening med skäl ifrågasättas, huruvida lokalportot vore lika berättigat och

behövligt på landsbygden som i de större samhällena. Behovet av lokalbrevbefordran

framträdde först då ett samhälle vuxit så, att ett verkligt behov

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

av skriftlig kommunikation mellan samhällets innevånare uppstått och då

samhällets posttrafik blivit så stor, att särskilda postala anordningar måst

vidtagas för postens uppsamling och utdelning. Ur kostnadssynpunkt bleve

lokalportot-då berättigat därigenom att postverkets självkostnad för varje

enskild försändelse sjönk tack vare trafikens koncentration.

Generalpoststyrelsen erinrar vidare, att styrelsen i skrivelse till Kungl.

Majit den 25 november 1936 över framställningar örn utvidgning av Stockholms

lokalportoområde på anförda skäl avstyrkt sådan utvidgning och i

stället ifrågasatt en sådan inskränkning, att ifrågavarande område komme att

omfatta endast Stockholms stads administrativa område. Med hänsyn emellertid

till det goda ekonomiska resultat, som postverket hade att uppvisa, ville

styrelsen icke då föreslå en åtgärd, som för allmänheten medförde en försämring.

Genom de i den nu föreliggande propositionen nr 29 föreslagna, av

statsverkets penningbehov motiverade höjningarna av vissa postavgifter hade

denna fråga kommit i ett nytt läge, och styrelsen hade också förberett vissa

undersökningar, huruvida genom en minskning av Stockholms lokalportoområde

postverket kunde tillföras ytterligare inkomster. Det vore givet, att

postverket vid utredningen därom även komme att beakta vad riksdagen vid

olika tillfällen anfört angående utjämningen mellan stadsbygd och landsbygd

i postalt hänseende.

Avgiften för korsband, som innehåller affärshandling, är för närvarande

minst 10 öre i lokaltrafik och 15 öre i rikstrafik, d. v. s. lika med portot för

ett brev örn en viktsats. I anslutning till den nu föreslagna höjningen av

brevportot föreslås i propositionen, att minimiavgiften för korsband, som

innehåller affärshandling och ej är lokalförsändelse, höjes från 15 till

20 öre.

Beträffande sistnämnda avgift ha såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen till utskottet inkommit skrivelser från Aktiebolaget Hermods

korrespondensinstitut och Brevskolan.

Aktiebolaget Hermods korrespondensinstitut har framhållit, att korrespondensundervisningen

gåve tillfälle till studier åt personer, som av brist på

medel eller genom bosättning på ort, där skolor ej funnes, hindrades att

besöka sådana. I vissa fall tillfredsställde undervisningen utbildningsbehov,

som bättre tillgodosåges på detta sätt än genom andra skolformer, eller gåves

undervisning, som ej alls stöde att få muntligen. Den i propositionen föreslagna

höjningen av postavgiften för korsband, innehållande affärshandlingar,

skulle emellertid drabba institutet och dess elever mycket hårt. Elevernas

arbeten sändes till institutet i dylikt korsband och återsändes också såsom

sådant. Varje dag sände institutet över 3,000 affärshandlingskorsband. En

höjning av portot med 5 öre för sådana försändelser skulle innebära en ökning

av studiekostnaderna med 10 öre för varje brev. På en studentkurs, som omfattade

ungefär 900 undervisningsbrev, betydde förslaget en beskattning av

undervisningen med 90 kronor för hela kursen, vilket vore mellan 7 och 8 procent

av hela kursavgiften. Den ogynnsamma verkan av den föreslagna portohöjningen

för institutet och dess elever skulle undgås örn ur korsbandskategorien

affärshandlingar utskildes en särskild art inrikes försändelser, exem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

pelvis kallade elevkorrektur, för vilka nu gällande porto för affärshandlingar

borde bibehållas.

Brevskolan har anfört, att den merkostnad för studierna, som den föreslagna

portohöjningen bomme att innebära, fördelade sig dels på korrespondensundervisningsanstalterna

och dels på eleverna. Vad anginge företagets

del i de ökade kostnaderna skulle brevskolan med hänsyn till det nuvarande

statsfinansiella läget icke ha funnit anledning framföra några önskemål. En

väsentlig del av de tiotusentals eleverna vid skolan utgjordes emellertid av

dem som studerade de s. k. beredskapskurser, som brevskolan sedan krigsutbrottet

utgivit på uppdrag och i samarbete med olika statliga instanser. De

som deltogo i detta studiearbete ålades genom det ökade portot en ekonomisk

belastning, som icke vore obetydlig, då dessa studerande i tusentals fall tillhörde

grupper i små ekonomiska omständigheter. Sedan år 1939 hade brev’

skolan på kurser av denna art haft ett elevantal av i runt tal 190,000 personer.

Det antal, som för närvarande vore i kontakt med skolan och regelbundet insände

svar på dessa kurser, utgjorde cirka 60,000 personer. Antalet studerande

vid skolans övriga kurser vore ungefär detsamma. Då det ville synas,

som om den föreslagna höjningen av minimiavgifterna för affärshandlingar

komme att drabba andra kategorier än dem som i propositionen varit avsedda,

ifrågasatte brevskolan, huruvida icke sådan ändring i bestämmelserna vore

möjlig, att detta kunde undvikas. Brevskolan tillhandahölle sina elever särskilda

kuvert, i vilka svarshäftena insändes till skolan. Dessa kuvert kunde,

örn de märktes på ett sätt som tydligt angåve deras innehåll, lätt urskiljas

som en särskild kategori av försändelser, vilken skulle kunna ställas utanför

den planerade höjningen.

Generalpoststyrelsen, som under hand beretts tillfälle att yttra sig över

berörda framställningar, har i en till utskottet ingiven promemoria anfört, att

framställningarna icke syntes böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Till

stöd härför har styrelsen yttrat bland annat, att det postala försändelseslaget

affärshandlingar räknades till korsbandsförsändelsernas grupp och vore avsett

att bereda postbefordran på gynnsammare villkor än som brev åt helt

eller delvis skrivna eller ritade dokument, som icke hade egenskapen av

verklig eller personlig skriftväxling. Bland handlingar, som ansåges som

affärshandlingar i postal mening, hade särskilt angivits elevers rättade eller

icke rättade arbeten, såvida på desamma ej funnes andra anteckningar än

sådana som direkt hänförde sig till arbetets utförande. Bestämmelserna om

affärshandlingar vore lika i den svenska inrikes rörelsen och i den internationella

utväxlingen.

Anpassningen av minimiavgiften för affärshandlingar efter det enkla brevportot

hade varit regel under praktiskt taget hela den tid, försändelseslaget

funnits i poströrelsen. Anledningen till minimiportots anknytning till det

enkla brevportot vore uppenbarligen, att de dokument och handlingar av

andra slag, vilka folie under begreppet affärshandlingar i postal mening, ansetts

stå den verkliga och personliga skriftväxlingen så nära, att det icke befunnits

lämpligt att åt dylika handlingar medge avgiftsnedsättning, annat än

då fråga vore örn mera omfattande dokument, vilkas karaktär av affärshandlingar

lättare kunde bedömas och som i regel också bättre motsvarade begreppet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Någon vägande anledning att nu göra en avvikelse från principen för

minimiportots bestämmande kunde icke anses föreligga. En i förhållande till

brevportot nedsatt minimiavgift för affärshandlingar syntes tvärtom vara ägnad

att medföra icke oväsentliga olägenheter, bland annat därigenom att det då

skulle bli fördelaktigt att söka vinna befordran mot det lägre portot även av

vissa mindre omfattande skrivelser, som icke vore hänförliga till affärshandlingar

men vilkas karaktär vore jämförelsevis svår att bedöma vid den postala

taxeringen.

Generalpoststyrelsen hade icke anledning att taga ställning till vad som

i framställningarna anförts örn korrespondensundervisningens betydelse. Även

om intet vore att erinra mot de framförda synpunkterna rörande intresset av

att utövandet av denna undervisningsform icke försvårades, syntes det dock

enligt styrelsens mening icke kunna vara lämpligt eller riktigt att bereda

lättnader åt ifrågavarande undervisning genom förmånligare avgifter för de

postförsändelser, som avlätes i och för undervisningens bedrivande. Örn man

bortsåge från blindskriftsförsändelserna, för vilka i rent filantropiskt syfte

såväl internationellt som inrikes fastställts exceptionellt låga taxor, vore postverkens

tariffer icke bestämda med beaktande av önskemål örn förmånsställning

för post till eller från någon särskild kategori av den korresponderande

allmänheten. Därest ett stöd åt korrespondensundervisningen ansåges erforderligt

från statsmakternas sida, borde detta stöd lämnas i annan ordning än

genom lägre postavgifter för postförsändelser i denna undervisning.

Beträffande befordringsavgiften för inrikes blindskriftsförsändelse och

högsta medgivna vikten för dylik försändelse tillåter sig utskottet hänvisa till

vad departementschefen till motivering för förslaget anfört i statsrådsprotokollet.

I en vid 1937 års riksdag avlämnad proposition, nr 43, föreslog Kungl. Majit

riksdagen att

dels i fråga om de till den inrikes posttjänsten hörande avgifterna — med

förklarande att riksdagen fortfarande vill utöva sin rätt att ensam besluta

rörande

befordringsavgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsavgifter,

avgifter för lösenförsändelser,

avgifter för postabonnemang å tidningar ävensom

avgifter i postgirorörelsen —

bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången av år 1941 i övrigt besluta i

fråga örn hithörande avgifter;

dock att, därest under berörda tidrymd skulle uppkomma en eller annan

ny avgift, som ej är att hänföra till någon nu befintlig kategori och beträffande

vilken rimligtvis kan uppstå tvekan, huruvida densamma är av beskaffenhet

att böra av Kungl. Majit ensam bestämmas, vederbörlig framställning

skall till riksdagen avlåtas;

opaginerad Kontrollera mot PDF

tskottct.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att fortfarande under nyssnämnda tid

besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande avgifterna.

Berörda proposition bifölls av riksdagen.

I nu förevarande proposition har Kungl. Majit -— under erinran örn att det

Kungl. Majit av 1937 års riksdag lämnade bemyndigandet att under en fyraårsperiod

besluta i fråga örn vissa postavgifter upphört att gälla med utgången

av år 1941 -— föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången

av juni månad 1946 bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som

angavs i det av 1937 års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet.

I nuvarande statsfinansiella läge finner utskottet angeläget att i största

möjliga utsträckning öka statsverkets intäkter. Utskottet har fördenskull

intet att erinra mot en höjning av vissa postavgifter och tillstyrker för sin del

det i propositionen framlagda förslaget örn höjning av riksbrevportot.

Beträffande det motionsvis väckta förslaget örn höjning av lokalportot för

brev har generalpoststyrelsen anfört bland annat, att det vid en dylik höjning

kunde befaras inträda en sådan minskning av trafikens omfattning, att den

åsyftade inkomstökningen därigenom neutraliserades eller bleve otillräcklig.

Yad styrelsen härutinnan anfört finner utskottet utgöra ett vägande skäl mot

den ifrågasatta höjningen av lokalportot. Utskottet förbiser därvid icke, att

ett bifall till propositionens förslag örn ändring av riksbrevportot med bibehållande

av det nuvarande lokalportot i viss mån kan försätta landsbygdens

befolkning i ett mindre gynnsamt läge i förhållande till de befolkningsgrupper,

som kunna utnyttja lokalportot. Enligt utskottets mening torde det emellertid

ej vara möjligt att, så länge icke ett enhetligt porto tillämpas för hela riket,

råda bot häremot på annat sätt än genom ändrade bestämmelser angående lokalportots

tillämplighetsområde. Frågan härom har berörts i de likalydande

motionerna 1:190 och lii 252 samt motionen lii 251, därvid föreslagits skrivelse

till Kungl. Majit med anhållan om utredning i ämnet. Såsom framgår

av den av generalpoststyrelsen avgivna promemorian angående detta spörsmål

torde detsamma komma att bliva föremål för närmare övervägande i samband

med den utredning, som av styrelsen igångsatts beträffande omfattningen

av Stockholms lokalportoområde. Med hänsyn härtill finner utskottet

anledning icke föreligga att biträda förslaget örn skrivelse till Kungl. Majit

angående denna fråga. Utskottet förutsätter emellertid, att generalpoststyrelsen

vid nämnda utredning tager under övervägande, huruvida och i vad

mån det kan vara möjligt att åstadkomma en bättre utjämning än som nu är

för handen mellan stadsbygd och landsbygd i postalt hänseende, bland annat

genom ändring av bestämmelserna örn lokalportots tillämplighetsområde.

Yad angår det i de likalydande motionerna 1:189 och lii 249 väckta förslaget

örn höjning av brevkortsportot finner sig utskottet i anslutning till vad

generalpoststyrelsen anfört böra avstyrka bifall till motionärernas yrkande

härutinnan.

Beträffande slutligen de i propositionen i övrigt framlagda förslagen har

utskottet icke funnit skäl till erinran emot desamma. Utskottet anser sig sålunda

icke kunna förorda bifall till de av Aktiebolaget Hermods korrespon
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

densinstitut och Brevskolan gjorda framställningarna om visst undantag från

den föreslagna höjningen av avgiften för korsband, som innehåller affärshandling.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 29,

1) besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som ej

är lokalförsändelse, skall utgöra:

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram ..................... 20 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 gram ............... 40 »

» » » 125 » » 500 » ............... 60 » ,

att minsta avgiften för korsband, som innehåller affärshandling

och ej är lokalförsändelse, skall utgöra 20 öre, att befordringsavgiften

för inrikes blindskriftsförsändelse skall för varje vikt

av ett kilogram eller del därav utgöra 3 öre, att högsta medgivna

vikten för dylik blindskriftsförsändelse skall utgöra 7 kilogram,

samt att här angivna ändrade grunder för postbefordran skola

tillämpas från och med den 1 april 1942;

2) bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången av juni månad

1946 bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som

angives i det av 1937 års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet;
II)

att de likalydande motionerna 1:189 och II: 249 samt motionen

II: 251, i vad dessa motioner avse höjning av lokalportot

för brev, ävensom motionen II: 250 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

lil) att de likalydande motionerna 1:189 och II: 249, i vad

desamma avse höjning av brevkortsportot, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

IY) att de likalydande motionerna 1:190 och II: 252 samt

motionen II: 251, den sistnämnda i vad den avser ändrade bestämmelser

beträffande lokalportoområdet, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1942.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, friherre Lagerfelt,

Sjödahl, Ekman, Bengtsson, Eklund, Robert Berg*, Aronsson och Sandström;

samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Persson i Undersvik, Falk,

Karlsson i Grängesberg, Thorell*, Rosander, Jonsson i Skedsbygd, Sundström i

Skövde, Nilsson i Kristinehamn och De Geer*.

*■ Icke närvarit vid justering av betänkandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Reservation

av herrar Aronsson, Thorell samt Jonsson i Skedsbygd.

Bilaga.

Generalpoststyrelsen P. M. i anledning av motionen 11:251, i vad densamma

avser lokalportots utvidgning för landsbygden.

Lokalbrevbefordran mot ett särskilt, lägre porto infördes i svenska

postverket genom ett kungl, brev till generalpoststyrelsen den 22 december

1848, varigenom förordnades att »till lättnad för korrespondenterna i huvudstaden»

skulle brev, adresserade till i staden boende personer, få inlämnas

på Stockholms postkontor för att därifrån utdelas till adressaterna i samband

med de ordinarie brevbäringsturerna för utdelning av ankommande post.

Lokalportot gällde då således endast i Stockholm; med lokalbrev avsågos

sådana brev, som inlämnades på postkontoret i Stockholm och som vore

adresserade till i staden boende personer.

År 1855 -— i samband med införandet av frimärken — förordnades genom

kungl, brev den 9 mars att vad som gällde för Stockholm i fråga om lokalbrevbefordran

skulle kunna tillämpas även vid övriga postkontor i riket.

Lokalbrev definierades då såsom brev, som utväxlas mellan personer boende

inom samma stad, köping eller annat dylikt samhälle.

I generalpoststyrelsens förslag till portoreglering den 29 november 1883

föreslogs, att lokalporto skulle utgå för »sådant brev, som skall befordras till

person, vilken vistas inom samma stad, köping eller by, där försändelsen, å

fast postanstalt eller i fast brevlåda, till befordran avlämnas». Bevillningsutskottet

vid 1884 års riksdag ansåg emellertid denna definition kunna i vissa

fall ge anledning till tvekan, huruvida ett brev skulle postbehandlas såsom

vanligt brev eller som lokalbrev, och föreslog att lokalbreven i stället skulle

i postförfattningarna anges såsom »sådana brev, vilka å postanstalt behandlas

utan att med post eller av lantbrevbärare fortskaffas». Riksdagen beslöt i

enlighet med utskottets förslag.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 februari 1917 framhöll generalpoststyrelsen

bland annat att den gällande definitionen på lokalbrev länge visat

sig otidsenlig. En sträng tillämpning av definitionens ordalag skulle nämligen

innebära, att försändelse, som befordrades mellan två postanstalter i

samma stad, icke finge taxeras såsom lokalförsändelse. Vidare hade uppkomsten

av förstäder, landskommuners inkorporering med städer, inrättandet

av brevlådor å spårvagnar, som framginge utanför städernas områden

m. m., mångenstädes medfört sådana förhållanden, att nuvarande bestämmelser

om lokalportots tillämplighet ledde till rena oformligheter. Det kunde också

förekomma att en lokalbrevbärings och en lantbrevbärings områden i det

närmaste sammanfölle, och syntes det i sådana fall oegentligt, att befordringsavgiften

för en försändelse skulle utgå efter olika tariffer allt eftersom försändelsen

befordrades av lokalbrevbärare eller av lantbrevbärare. Generalpoststyrelsen

ansåg, att de mest framträdande olägenheterna skulle kunna avhjälpas

genom inrättandet av särskilda lokalportoområden och genom omformulering

i viss mån av definitionen på lokalförsändelse. Enligt generalpoststyrelsens

förslag skulle det särskilda lokalportot utgå beträffande »försändelse,

som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

hava behandlats av lantbrevbärare eller att hava genom postverkets försorg

befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken försändelse

från sagda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes

adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, samt försändelse, som postbehandlas

allenast inom ett särskilt fastställt lokal portoområde». Vidare föreslogs

att Kungl. Majit skulle av riksdagen bemyndigas att, när sådant ansåges

vara av behovet påkallat, för viss ort fastställa sådant särskilt lokalportoområde.

Detta förslag framlades i proposition nr 180 till 1917 års riksdag och

bifölls för tillämpning från och med den 1 januari 1918.

Särskilda lokalportoområden fastställdes genom kungl, brev den 18 oktober

1918 för Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Falköping samt

genom kungl, brev den 21 november 1930 för Norrköping. Lokalportoområdena

för Stockholm, Göteborg och Falköping sträckte sig utöver städernas

gränser, varemot de övriga särskilt fastställda lokalportoområdena hade

i de sistnämnda fallen påkallats därav, att inom ifrågavarande städer för

posten användes sådana befordrings- eller utdelningssätt, som enligt den allmänna

definitionen på lokalförsändelse fölinge rätten till lokalporto.

Den 29 mars 1932 framhöll generalpoststyrelsen i skrivelse till Kungl.

Majit att det måste anses såsom en självklar sak att varje stad, köping eller

liknande samhälle skulle bilda ett lokalportoområde. Med hänsyn till de

förhållanden, som vore rådande, när 1917 års definition på lokalförsändelse

fastställdes, hade man också utgått ifrån att detta skulle — på ett par

undantag när — följa av den allmänna definitionen. Sedan dess hade emellertid

på många håll inträtt ändrade förhållanden. Den allt tätare bebyggelsen

i städernas och vissa andra samhällens ytterområden hade gjort det nödvändigt

för generalpoststyrelsen att vidtaga åtgärder för att dessa områdens

befolkning skulle bli på bästa möjliga sätt betjänad i postalt hänseende.

Därvid hade i många fall inrättandet av lantbrevbäring visat sig vara den i

sådant hänseende bästa anordningen. Genom lantbrevbäraren får nämligen

korrespondent till sig utdelad icke blott den vanliga brev- och tidningsposten

utan även rekommenderade försändelser samt med viss inskränkning assurerade

försändelser, postanvisnings- och giromedel m. m. Dessutom har

korrespondent tillfälle att till lantbrevbäraren avlämna post. När lantbrevbäringen

inrättades inom ett samhälles ytterområde, gingo emellertid de

korrespondenter, som därav betjänades, miste om lokalporto i förbindelsen

med övriga delar av det samhälle till vilket de hörde. I viss mån likartade

förhållanden inträdde också när med stad, köping eller municipalsamhälle

inkorporerades närliggande områden. Vissa delar av det inkorporerade området

erhölle lokalporto med samhället, andra däremot icke, allt efter det

sätt, varpå posten befordrades eller utdelades inom området. Härigenom

hade skapats missnöje och svårigheter för allmänheten inom ett samhälle att

hålla reda på i vilka fall riksporto eller lokalporto gällde. På grund av bland

annat det nu anförda föreslog generalpoststyrelsen, att varje stad, köping

eller liknande samhälle skulle, oberoende av det sätt, varpå posten befordrades

eller utdelades inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.

Detta förslag vidarefördes av Kungl. Majit till 1934 års riksdag i proposition

nr 53. Förslaget bifölls av riksdagen. Enligt den sålunda fastslagna, alltjämt

gällande definitionen skall med lokalförsändelse förstås:

»försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan

att ha vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom postverkets försorg

befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken från nämnda

postanta.lt

eller genom lokalbrevbärare, ävensom

oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, försändelse som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

postbehancllas allenast inom stad, köping eller liknande samhälle eller allenast

inom särskilt av Kungl. Majit fastställt lokalportoområde».

Anmärkas bör att med lokalbrevbärare jämställes i detta hänseende lådbrevbärare.

Den nu gällande definitionen på lokalförsändelse utesluter icke helt landsbygdens

befolkning från åtnjutande av lokalportot. Även för landsbygdens vidkommande

är lokalportot tillämpligt på varje försändelse, som inlämnas på en

fast postanstalt eller som nedlägges i fast brevlåda, som tömmes genom postanstaltens

försorg (eller i förekommande fall inkommer till postanstalten

genom spårvagnsbrevlåda), och som är adresserad till den ort, där postanstalten

är belägen. Det förutsättes härvid att försändelsen tillställes adressaten genom

lokal- eller lådbrevbärare eller avhämtas genom adressatens egen försorg.

Generalpoststyrelsen inser väl att landsbygdens befolkning icke kan utnyttja

lokalportot i samma utsträckning som befolkningen i städerna eller andra

större samhällen. Å andra sidan kan det enligt generalpoststyrelsens mening

med skäl ifrågasättas, huruvida lokalportot är lika berättigat och behövligt på

landsbygden som i de större samhällena. Sedan man frångått det tidigare tilllämpade

zontariffsystemet vid bestämmande av postavgifter, är lokalbrevbefordran

till lägre porto än riksportot berättigad endast inom en och samma ort,

och enkannerligen då inom större samhällen. Behovet av lokalbrevbefordran

framträder först då ett samhälle vuxit så, att ett verkligt behov av skriftlig

kommunikation mellan samhällets innevånare uppstått och då samhällets posttrafik

blivit så stor, att särskilda postala anordningar måst vidtagas för postens

uppsamling och utdelning, d. v. s.uppsättande av brevlådor, anordnande avlokal-

eller lådbrevbäring eller dylikt. Ur kostnadssynpunkt blir lokalportot

då berättigat därigenom att postverkets självkostnad för varje enskild försändelse

sjunker tack vare trafikens koncentration. Att denna synpunkt ursprungligen

varit den avgörande framgår av att, då lokalportot först infördes i Sverige,

detta skedde i Stockholm, som då var den enda ort, där postmängden nödvändiggjort

anordnande av lokalbrevbäring på postverkets bekostnad.

Förslag örn utvidgning av lokalportots tillämplighet för landsbygdens vidkommande

eller yrkande örn utredning i sådant syfte ha motionsvis framförts

vid bland annat 1925, 1934 och 1937 års riksdagar. Yttranden häröver lia avgivits

av generalpoststyrelsen till ifrågavarande riksdagars bevillningsutskott.

Dylika yttranden finnas fogade till bevillningsutskottets betänkande nr 36/1925

och nr 16/1937. Generalpoststyrelsen tillåter sig hänvisa till dessa yttranden,!

vilka redogjorts för de svårigheter, som möta vid försök att ordna denna fråga

på ett tillfredsställande sätt, och påvisats de olägenheter, som skulle följa med

de föreslagna utvidgningarna av lokalportot. Utskottet har i likhet med generalpoststyrelsen

funnit ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna

föreslagits eller antytts, icke äro tillfredsställande, och därför avstyrkt

motionerna. 1925 års bevillningsutskott ville icke heller »tillstyrka riksdagen

att påkalla ytterligare utredning i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn

de lämpliga gränserna för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts

utskottet tvivelaktigt, huruvida ett lägre lokalporto bör allt framgent bibehållas.

Därest i en framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt

riksporto för alla inrikes brev bomme att föreligga, tala nämligen härför enligt

utskottets mening goda skäl, örn än utskottet icke velat härom nu göra något

bestämt uttalande.» Icke heller 1934 års bevillningsutskott ville förorda någon

utredning i ämnet. Utskottet anförde härom följande:

»Spörsmålet örn lokalportot påverkas för landsbygdens del jämväl av motoriseringen

av postbefordringen. Frågan örn en allmännare användning för

postbefordran av omnibusar och andra motorfordon, som av enskilda användas

i linjetrafik, är, enligt vad utskottet inhämtat, föremål för utredning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

inom generalpoststyrelsen. Därest i samband med denna utredning uppkommer

förslag örn en mera tillfredsställande lösning av landsbygdens lokalportofråga

än de förut vid skilda tillfällen framförda uppslagen i ämnet, torde det

kunna förväntas, att generalpoststyrelsen underställer Kungl. Majit vederbörliga

förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i Kungl.

Majits och generalpoststyrelsens intresse att medverka till en lösning av den

sedan länge diskuterade frågan örn lokalporto för landsbygden, har utskottet

icke funnit skäl biträda det i motionen alternativt framställda yrkandet om

utredning och förslag i ämnet.»

I sitt yttrande över de vid 1937 års riksdag framlagda motionerna i förevarande

fråga framhöll generalpoststyrelsen att svårigheterna att finna en tillfredsställande

lösning i frågan på senare tiden ytterligare ökats och förklarade,

att styrelsen som sin mening måste uttala, att det torde kunna anses

omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående lokalportots tillämpning att

därigenom skapas full rättvisa för alla och att svårigheter icke uppstå vid

tillämpningen. Härtill fogade styrelsen det uttalandet, att emot den nuvarande

definitionen anmärkningar visserligen kunde göras, men att det icke

vore anledning göra någon ändring, så länge något bättre icke kunde åstadkommas.

Utskottet avstyrkte motionerna på av generalpoststyrelsen anförda

skäl och erinrade örn att 1936 års riksdag hos Kungl. Majit begärt åtgärder

för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov i vad gällde lantbrevbäringen

samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av postförhållandena

skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det nu föreliggande

utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande samhällen å ena

samt landsbygden å andra sidan.

Den här ovan antydda utredningen örn åtgärder till förbättrade postförhållanden

för landsbygden har huvudsakligen resulterat i inrättande av ett

flertal nya lantbrevbäringslinjer och utökning av antalet veckoturer å redan

befintliga linjer. Vidare har den enskilda omnibustrafiken på olika sätt tagits

i anspråk för postbefordran. Bland annat ha omnibusar och trafikbilar i stor

utsträckning försetts med brevlådor. Då emellertid dessa lådor ofta befordras

långa sträckor och i vissa fall även förbi postanstalter utan att tömmas, har

det blivit nödvändigt bestämma, att lådorna äro avsedda endast för riksförsändelser.

Någon möjlighet att i samband med denna förbättring av landsbygdens

postförhållanden lösa landsbygdens lokalportofråga har hitintills

icke funnits. På grund av sedan hösten 1939 gällande besparingsdirektiv ha

emellertid ytterligare åtgärder till förbättring av landsbygdens postförhållanden

måst uppskjutas tills vidare.

Därest lantbrevbäringen på landsbygden utbyttes mot den enklare och

billigare formen för postutdelning, som benämnes lådbrevbäring, skulle lantbefolkningen

enligt nu gällande definition på lokalförsändelse i väsentligt

högre grad än för närvarande komma i åtnjutande av lokalportot. En sådan

åtgärd skulle dock medföra sådan försämring i andra avseenden, att den uppnådda

vinsten i portohänseende därigenom skulle mer än uppvägas. Lådbrevbärare

utdelar nämligen endast vanlig brev- och tidningspost, alltså icke

värdeförsändelser, paket, postanvisnings- eller giromedel. Posten nedlägges

i brevlådor, som korrespondenterna lia att på egen bekostnad uppsätta invid

linjen på därför anvisade platser. Till lådbrevbärare kan icke avlämnas avgående

post. Denna utväg synes därför icke kunna begagnas.

I princip är generalpoststyrelsen — och detta icke minst av praktiska skäl —

av den uppfattningen, att ett lämpligt avvägt enhotsporto för landet i dess

helhet är det riktigaste. Vid fixerandet liv ett dylikt enhotsporto måste avvägning

ske mellan postverkets genomsnittskostnader för vederbörande försändelseslag

och portot. För närvarande beräknas postverkets genomsnittskost
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Hader för ett riksbrev till 7 öre, medan samma kostnader för en lokalförsändelse

beräknas utgöra endast hälften härav. Först när statsmakterna finna de ekonomiska

förutsättningarna föreligga för en sänkning av riksportot för brev till

samma belopp, som nu utgår för en lokalförsändelse, synes enligt generalpoststyrelsens

mening lokalportot kunna borttagas. För en sådan uppfattning har

styrelsen också i sina senaste skrivelser i ämnet givit uttryck.

I skrivelse till Kungl. Majit den 25 november 1936 över framställningar örn

utvidgning av Stockholms lokalportoområde har generalpoststyrelsen på

anförda skäl avstyrkt sådan utvidgning samt framhållit, att den enda ändring,

som styrelsen funne sakligt motiverad, vöre en sådan inskränkning, att ifrågavarande

område komme att omfatta endast Stockholms stads administrativa

område. Med hänsyn emellertid till det goda ekonomiska resultat, som postverket

hade att uppvisa, ville generalpoststyrelsen icke då föreslå en åtgärd,

som för allmänheten medförde en försämring. Genom de i proposition nr 29

föreslagna, av statsverkets penningbehov motiverade höjningarna av vissa postavgifter

har denna fråga kommit i ett nytt läge, och styrelsen har också förberett

vissa undersökningar, huruvida genom en minskning av Stockholms

lokalportoområde postverket kunde tillföras ytterligare inkomster. Det är

givet, att postverket vid utredningen härom även kommer att beakta vad riksdagen

vid olika tillfällen anfört angående utjämningen mellan stadsbygd och

landsbygd i postalt hänseende.

Stockholm den 20 februari 1942.

KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN, III BYRÅ.

H. G. Holmström.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:55 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn rätt att använda obligationer med 3 procent ränta tillhörande s s. 3 i texten