Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen.

1942-06-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1942:37, Betänkande, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1942 kl. 6 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion

om vissa ändringar i taxeringsförordningen.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. väckt, till

bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 133, har hemställts, »att riksdagen

ville för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer i taxeringsförordningen

skola erhålla följande ändrade lydelse

35 §.

1 mom. I särskilda — — — för försäkringen.

2 mom. Efter anmaning är idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock

idkare av rörelse, även om sådant fall icke föreligger, som i 33 § första

stycket c) sägs, skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till

namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att i

mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

3 mom. Utövare av — ^— — 93 §§ sägs.

4 mom. Styrelse för---bostadsadress.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 32 § 3 mom.

och 35 § 3 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden i

vederbörande beskattningsnämnd i första instans.

Avser anmaning fullgörande av i 32 § 3 mom. eller 35 § 3 mom. föreskriven

skyldighet, tillkommer rätt att utfärda anmaning landskamreraren

i det län, där den uppgiftsskyldiges hemortskommun är belägen, eller, örn

han saknar hemortskommun, [kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning

för uppbördsärenden]. I fråga om skattskyldig, vilkens taxering bragts

under mellankommunala prövningsnämndens prövning, skall rätt till anmaning,

som i 32 § 3 mom. avses, jämväl tillkomma allmänna ombudet

hos denna nämnd.

2 mom. Anmaning---anmaningen.

3 mom. Krono- eller---förrättning.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 33 § första stycket c) taxeringsförordningen skall den, som driver

trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar skog å annans mark, till

ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet varje år beträffande

dem, till vilka han under nästföregående år utgivit vederlag för upplåten av
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 37—38.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

verkningsrätt till skog, utan anmaning meddela uppgift för envar angående

det utbetalda beloppet. Denna uppgiftsskyldighet gäller dock ej beträffande

vederlag för avverkningsrätt, som upplåtits från allmän skog.

Jämlikt 35 § 2 mom. nämnda förordning åligger det idkare av jordbruk

eller skogsbruk samt idkare av rörelse, även om sådant fall icke föreligger,

som i 33 § första stycket c) sägs, att efter anmaning av landskamrerare avlämna

uppgift örn belopp, som utbetalats till namngiven annan näringsidkare,

därest beloppet är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra

intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

I den föreliggande motionen har föreslagits, att den landskamrerare enligt

35 § 2 mom. taxeringsförordningen tillkommande anmaningsrätten borde

gälla även för taxeringsnämndsordförande. Till stöd härför har bl. a. anförts,

att erfarenheten från det praktiska taxeringsarbetet visat, att mycket ur

skattekontrollsynpunkt skulle kunna vinnas, örn omvägen över lanskamreraren

kunde undvikas. Några de skattskyldigas befogade intressen skulle

näppeligen kunna anses bliva trädda för nära genom att även taxeringsnämndsordföranden

erhölle sådan anmaningsrält. En för sin uppgift intresserad

taxeringsnämndsordförande syntes ej — örn icke högst väsentliga olägenheter

härigenom skulle uppstå — böra begränsas i sin verksamhet att

åvägabringa rättvis taxering.

Frågan om förbättring av deklarationskontrollen har tidigare varit föremål

för uppmärksamhet. På uppdrag av chefen för finansdepartementet hade

t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström år 1941 utarbetat en promemoria

nied förslag till åtgärder i sådant hänseende. Därvid hade bl. a. förordats

att, till förbättring av kontrollen över jordbrukares deklarationer, uppgifter

skulle införskaffas från alla andelsmejerier, andelsslakterier, sockerfabriker

m. fl. dylika inrättningar rörande verkställda inköp. Enligt promemorian

skulle inom varje län verkställas granskning av sådana företags räkenskaper

samt göras anteckning rörande alla, som dit sålt jordbruksprodukter, oberoende

av var säljaren hade sitt hemvist. Uppgifterna skulle därefter genom

länsstyrelsens försorg tillställas vederbörande taxeringsnämnder resp. andra

länsstyrelser. Alternativt ifrågasattes i promemorian att ålägga uppköparna

ovillkorlig uppgiftsplikt rörande alla transaktioner av angivet slag, varigenom

länsstyrelserna skulle befrias från arbetet med uppgifternas insamlande

hos uppköparna.

över promemorian hade landskamrerarna avgivit yttranden. Av dessa framgick,

att möjligheten till infordrande av uppgifter enligt 35 § 2 mom. taxeringsförordningen

begagnats i skiftande utsträckning i de olika länen. I yttrandena

tillstyrktes allmänt åtgärder för utvidgning av kontrollmaterialet i

denna del. Meningarna vörö emellertid delade beträffande frågan, örn erforderliga

uppgifter borde insamlas genom granskning av uppköparnas räkenskaper

eller om det borde åläggas uppköparna att själva avgiva uppgifterna.

Insamlandet av uppgifter genom bokgranskning beräknades medföra en avsevärd

ökning av landskontorens arbetsbörda. Å andra sidan uttalades i en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

3

del av yttrandena tvivel, om det lämpligen läte sig göra, att betunga uppköparföretagen

med åliggande att själva utarbeta och insända uppgifterna.

De flesta yttrandena gingo emellertid i den riktningen, att dylik uppgiftsskyldighet

kunde och borde åläggas företagen.

I proposition nr 351 till 1941 års riksdag under dess höstsession angående

förstärkning av taxeringsorganisationen m. m. anförde departementschefen

beträffande förenämnda förslag, att han icke vore beredd att då förorda införande

i taxeringsförordningen av bestämmelser om utvidgad uppgiftsskyldighet

för rörelseidkarna i nu förevarande hänseende. Departementschefen

ansåge det emellertid vara angeläget, att den i promemorian förordade utvidgningen

av kontrollen å jordbrukares deklarationer inom ramen av de

gäliande bestämmelserna genomfördes sa långt förhållandena medgåve, även

örn detta innebure en ökning av landskontorens arbete. Örn det skulle bli

nödvändigt att av sådan anledning utverka förstärkning av till länsstyrelserna

anvisade anslagsmedel, finge frågan därom senare upptagas till särskild

prövning.

Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet

mottagit yttranden över motionen av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Västmanlands och Västerbottens län samt taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tvekan rörande det framlagda

förslaget. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har bestämt avstyrkt

detsamma; länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett sig icke kunna

förorda den ifrågasatta författningsändringen, då några fördelar knappast

vore att vinna med en sådan reform. Ur yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anför bland annat:

»En utsträckning av den i 35 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgade

anmaningsrätten skulle sannolikt, örn motsvarande kontroll i annan form

icke står till buds, i stor omfattning utnyttjas av taxeringsnämndsordförandena

och visa sig värdefull. Om en utsträckning av denna anmaningsrätt

finnes böra införas, bör det emellertid ske på ett sätt, som innebär garanti

för att uppgiftsskyldighetens fullgörande icke blir oskäligt betungande. Denna

synpunkt har påtagligen beaktats vid det nu gällande stadgandets avfatt
n!ng-

----Inom detta län har anmaningsrätten använts dels inom pröv
ningsnämndsarbetet

och dels efter framställning av taxeringsnämndsordförande

under nämndens pågående arbete. I det senare fallet har landskami

eraren haft tillfälle pröva örn framställningen borde föranleda anmaning,

eventuellt i beskuren utsträckning. Ett mera generellt kontrollförfarande

bar vid sidan av det nu berörda förekommit här i länet och gått ut därpå, att

landskamrerare!! utverkat medgivande av exempelvis samtliga spannmålshandlare

och kvarnar inom visst område alt genom länsstyrelsens särskilt

förordnade ombud taga del av räkenskaperna och därur om likviderade inköp

gilia anteckningar, vilka sedan distribuerats lill taxeringsnämnderna. Detta

kontrollförfarande har lämnat goda resultat. Under förutsättning, att inom

övriga län visas samma tillmötesgående från företagens sida som här nästan

undantagslöst varit fallet samt att behövlig arbetskraft står till buds, synas

de kontrollmöjligheter som detta förfarande erbjuder vara så betydande, att

något trängande behov av den föreslagna utsträckningen av anmaningsrät
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

ten knappast föreligger. Därest emellertid en sådan av principiella skäl anses

önskvärd, har länsstyrelsen intet att däremot erinra, förutsatt att det

tillses att uppgiftsskyldigheten icke blir oskäligt betungande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland annat:

»De av departementschefen i Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag

anförda synpunkterna i fråga om stadgandet i 35 § 2 mom. taxeringsförordningen

synas länsstyrelsen så vägande, att de måste skänkas det allra

största beaktande. Genom åtskilliga förordningar berörande jämväl annat

än beskattningsväsendet ha näringsidkarna under årens lopp ålagts skilda

ganska betungande uppgifter. Att utan tvingande nödvändighet utöka dessa

synes icke tillrådligt. Därest den anmaningsrätt som jämlikt nämnda stadgande

nu förbehållits landskamrerare skulle utsträckas jämväl till ordförande

i beskattningsnämnd i första instans, kunde allvarligen befaras, att rörelseidkarna,

vilka härvidlag i första hand komma i fråga, bleve överhopade med

förfrågningar vilka kanske skulle vålla dem vissa olägenheter att effektuera.

Säkerligen skulle nämligen mången ansvarskännande taxeringsnämndsordförande,

därest den påyrkade lagändringen komme till stånd,

anse sig förpliktad att på detta sätt vidtaga kontroll över de skattskyldigas

inkomstuppgifter i många fall även där sådan icke vore direkt påkallad.

Länsstyrelsen anser sig böra upplysa om, att inom detta län i stor utsträckning

förekommit, att taxeringsnämndsordförandena efter överenskommelse

med vederbörande näringsidkare själva inhämtat de uppgifter, varom

här är fråga och detta utan att svårigheter på något sätt rests. Man har

skäl att antaga, att samma lojalitet kan vara att förvänta jämväl inom andra

län. Så länge emellertid någon förpliktelse för uppgiftslämnaren icke förefinnes,

ligger häri den bästa garantien för att institutet icke bliver föremal

för missbruk. Skulle en begärd uppgift någon gang förvägras, har taxeringsnämndsordföranden

alltid den utvägen att genom landskamrerarens

medverkan inhämta densamma. Denna lilla omgång kan knappast anses

besvärande och bör icke förtaga intresset för åvägabringande av en rättvis

taxering.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»I likhet med motionärerna finner länsstyrelsen att några betänkligheter

av principiell natur knappast böra hysas mot bifall till motionen. ^

Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det emellertid ej uteslutet att erna det

avsedda syftet redan nu; härvid och då en anmaningsrätt för ordförandena

skulle föranleda ett tillstånd av osäkerhet och ovisshet för ej mindre de

uppgiftsskyldiga än länsstyrelserna i sådana fall, då vederbörande landskamrerare

verkställer insamling av uppgifter för länet i dess helhet i början

av året, måste länsstyrelsen såsom sin åsikt uttala, att ett genomförande av

den föreslagna författningsändringen ur praktisk synpunkt sett vore mindre

lyckhgtpp^iftsskyidiga rjskera ju att få anmaning från två håll. En dylik

risk skulle visserligen kunna undvikas genom ett meddelandesystem mellan

ordförandena och landskamreraren. Ett sadant skulle ju dock medföra samma

omgång och tidsutdräkt som ordförandens framställning om medverkan

av landskamreraren enligt nu gällande ordning.

Till närmare utveckling av sina skäl finner sig länsstyrelsen böra lämna

en kort redogörelse för tillvägagångssättet härstädes.

Efter underhandling med inköpsorganisationer och firmor har länsstyrelsen

bragt det därhän, att länsstyrelsen så tidigt på året, som lämpligen kan

ske med hänsyn till vederbörandes arbete med bokslutet, erhåller uppgifter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

5

i önskad omfattning rörande inköp av spannmål och foder, boskap, skog

och skogsprodukter samt mjölk och produkter därav. Oftast sker uppgiftsinsamlandet

å vederbörandes kontor genom från länsstyrelsen utskickat eller

av länsstyrelsen avlönat folk; stundom insända föreningar och firmor materialet

till landskontoret för bearbetning härstädes; i en del fall slutligen

utskrivas de generella uppgifterna av vederbörande själva och tillställas länsstyrelsen.

Förfaringssättet har stora fördelar för såväl taxeringsmyndigheten som

uppgiftslämnarna. Landskamreraren får in uppgifter i önskad omfattning

utan översändande av mer eller mindre långa namnlistor, ordförandena få

uppgifter utan någon sin egen åtgärd, och uppgiftslämnaren får, då han så

önskar, arbetet utfört genom länsstyrelsens organ.

En anmaningsrätl för ordförandena av föreslagen art skulle, som ovan

framhållits, kunna komma det nu väl fungerande systemet att gnissla.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig icke hava något att

erinra mot en utvidgning av anmaningsrätten enligt motionärernas förslag

men framhåller, att ett bibehållande av bestämmelsen, att sådan anmaning

endast kan avse uppgift om belopp, som utbetalts till »namngiven» näringsidkare,

i hög grad hämmar en effektiv kontroll. Härefter anföres, bland annat,

följande:

»I det praktiska taxeringsarbetet har det nämligen, åtminstone då det gällt

jordbrukare, visat sig vara ur skattekontrollsynpunkt mindre tillfredsställande

att kunna tillämpa anmaningsförfarandet blott i sådana fall, då det

gäller viss uppgiven person. Vanligen behöver taxeringsnämnden kontrollera

en hel grupp skattskyldiga. Nämnden vill t. ex. veta, vilka jordbrukare, som

levererat mjölk till mejeriet eller slaktdjur till slakteriet samt storleken av

den likvid, leverantörerna uppburit. Liknande uppgifter kunna erfordras beträffande

försålda skogseffekter. Det vållar taxeringsnämnden mycket arbete

att plocka ut och förteckna alla de personer, som det kan vara fråga

om, för att sedan via landskamreraren erhålla önskade uppgifter från vederbörande

mejeri, skogsägareförening eller andra rörelseidkare. Detta har

säkert ofta medfört, att taxeringsnämnden avstått från en önskvärd kontroll.

Visserligen finnes möjlighet att genom bokföringsgranskning införskaffa

uppgifter från uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter, en utväg, som

här i länet under några år utnyttjats, så långt det varit görligt. Men förfaringssättet

förrycker i viss mån bokgranskningsarbetet i övrigt och är väl

närmast ett kringgående av författningens mening. Dessutom låter det sig

knappast göra att på detta sätt erhålla uppgifter i den utsträckning, som för

en nöjaktig kontroll är önskvärd. Således har det t. ex. icke varit möjligt

att på långt när medhinna granskningen hos det stora antalet ''privata’ slaktdjursuppköpare,

som lära finnas i länet. Från olika håll har uppgivits, att

dylika uppköpare för att få göra affärer med jordbrukarna pläga locka dessa

under förespegling, att transaktionerna icke skola komma till beskattningsnämndernas

kännedom. Det har också visat sig, att jordbrukare i många

fall underlåtit att i sina deklarationer redovisa försäljningar till dessa uppköpare.

Även har det inträffat, att större uppköpare av jordbruks- och skogsprodukt’,

vilka från början visat stort tillmötesgående, då det gällt att

lämna uppgifter, helt plötsligt förklarat, alt de icke kunde fortsätta därmed

med mindre det ordnades så, afl alla andra uppköpare av sådana produkter

inom verksamhetsområdet ålades liknande uppgiftsskyldighet. Därvid har

sorn skäl framhållits bland annat, att många leverantörer sagt sig skola upphöra

med sina leveranser, örn uppgifter lämnades lill taxeringsmyndigheter
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

na, och i stället sälja sina produkter till sådana uppköpare, som kunde antagas

icke bliva föremål för kontroll från beskattningsmyndigheternas sida.

Detta har föranlett länsstyrelsen att i år från taxeringsnämndsordförandena

i länet införskaffa uppgifter på samtliga personer eller företag, som köpa

jordbruks- eller skogsprodukter i mera betydande omfattning direkt av

jordbrukarna. Syftet har varit att därigenom söka få till stånd en så effektiv

kontroll som möjligt.»

Efter att hava erinrat om, att redovisningen i deklarationerna för försålda

jordbruksprodukter efter några års fortlöpande kontroll inom länet

visat sig väsentligt förbättrad, framhåller länsstyrelsen, att det saknas anledning

att nu släppa efter på denna kontroll. Tvärtom anser sig länsstyrelsen

böra förorda en skärpning därav på så sätt, att ovillkorlig uppgiftsplikt

införes icke blott för uppköpare av skogsprodukter utan även för mejerier

och andelsslakterier m. fl. dylika inrättningar rörande vei‘kställda inköp av

jordbruksprodukter. Härutinnan anför länsstyrelsen vidare följande:

»Visserligen kan det tänkas, att en sådan uppgiftsskvldighet för mejerier

och slakterier skulle kunna bliva rätt betungande med hänsyn till det betydande

antal uppgifter, som det skulle kunna röra sig om. Men det torde

dock vara betydligt enklare för dessa företag att utarbeta uppgifterna än

för landskontoren att införskaffa dem genom sin personal. Skulle ett införande

i taxeringsförordningen av bestämmelser om ovillkorlig uppgiftsplikt

för vissa rörelseidkare på sätt här förordats icke lämpligen kunna ske, anser

sig länsstyrelsen böra tillstyrka den i motionen föreslagna utvidgningen av

anmaningsrätten, då det sannolikt skulle bliva till gagn för taxeringsarbetet.»

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund bar, såsom förut framhållits,

bestämt avstyrkt motionen samt till stöd härför yttrat:

»Förbundet finner det visserligen angeläget, att kontroll av de skattskyldigas

deklarationer åstadkommes i den utsträckning, som är möjlig, utan

att onödigt besvära tredje man med avlämnandet av uppgifter, men vill dock

ifrågasätta, örn den i motionen föreslagna utvägen är den lämpligaste.

Örn det i första band skulle ankomma på taxeringsnämndens ordförande

att infordra uppgifter från ifrågavarande kategorier utbetalare, synes en

viss försening av taxeringsarbetet kunna befaras och som följd därav måhända

en sämre och mindre likformig taxering. Företages en ändring i enlighet

med motionens yrkande, kan man nämligen rimligtvis vänta, att landskamrerarna

i allmänhet överlåta bestyret med anmaningama på taxeringsnämndsordförandena,

enär dessa ha direkt tillgång till deklarationerna. Naturligtvis

måste i så fall tillses, att en viss korrespondens finnes mellan landskamrerare

och ordförande, så att båda icke begära upplysning örn samma

skattskyldig. Uppgifterna torde därför i huvudsak böra infordras av vederbörande

landskamrerare.»

Under erinran, att landskamreraren enligt gällande bestämmelser endast

äger begära upplysning örn namngiven skattskyldig, anför förbundet vidare:

»Det synes emellertid icke nämnvärt komma att öka tredje mans åliggande,

örn denna rätt utsträcktes att omfatta alla skattskyldiga av viss kategori

inom ett visst område; m. a. o. ordet namngiven bör enligt förbundets

åsikt utgå. Redan nu förekommer i stor utsträckning, att vederbörande ordförande

lämnar landskamreraren en förteckning på t. ex. samtliga lantbrukare

inom distriktet med anhållan örn införskaffande av uppgifter örn levererad

mjölk, spannmål, slaktdjur o. d. Det innebär då ingen ökad börda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37• 7

för vederbörande uppgiftslämnare, örn allmäningen i stället gäller för ett

visst distrikt.

Vidtages denna ändring---blir det möjligt för landskamreraren att

redan före taxeringsarbetets början införskaffa uppgifter av detta slag. Då

kan man också godtaga en utvidgning av anmaningsrätten i förevarande fall

för namngiven skattskyldig till taxeringsnämndens ordförande såsom ett

supplement för den händelse någon genom landskamrerarens försorg införskaffad

uppgift skulle visa sig ofullständig eller helt saknas.»

Såsom framgår av de över motionen avgivna yttrandena råda delade meningar

om behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område. 1 några

yttranden har framhållits, att redan med stöd av gällande bestämmelser beskattningsnämnderna

hava möjlighet att verkställa en relativt tillfredsställande

kontroll av jordbrukarnas deklarerade inkomster. Att detta vore möjligt

berodde emellertid därpå, att de större uppköparna av jordbruks- och

skogsprodukter, såsom andelsföreningar, andra liknande företag eller sammanslutningar,

visat tillmötesgående mot myndigheterna samt frivilligt tillhandahållit

dem sådana uppgifter, som befunnits vara erforderliga för kontrollen

av jordbrukarnas inkomster. Länsstyrelsen i Västerbottens län har

däremot ansett det nuvarande kontrollsystemet icke vara tillfredsställande.

Det hade nämligen visat sig vara förenat med stora svårigheter att utöva en

effektiv kontroll i sådana fall, då jordbrukare försålt sina produkter lill privata

uppköpare.

Mot den föreslagna ändringen i gällande bestämmelser hava även riktats

vissa erinringar. Sålunda har anförts att, därest det i första hand skulle ankomma

på taxeringsnämndsordförandena att införskaffa erforderliga uppgifter,

vilket kunde tänkas bliva förhållandet, då ordföranden hade tillgång

till deklarationerna, en viss försening av taxeringsarbetet kunde befaras

komma att äga rum och som följd därav även en sämre och mindre likformig

taxering. Farhågor hava jämväl uttalats för, att ett genomförande avförslaget

kunde komma att verka oskäligt betungande för uppgiftslämnarna,

då dessa måhända bleve anmodade att lämna uppgifter på begäran av såväl

landskamreraren som taxeringsnämndsordföranden.

I likhet med motionärerna finner utskottet det vara angeläget, att beskattningsnämnderna

äga möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kontrollera

de skattskyldigas i deklarationerna lämnade uppgifter angående deras inkomster

och utgifter. I sådant hänseende synas gällande bestämmelser beträffande

jordbrukarna icke vara fullt ändamålsenliga, ett förhållande som

i viss mån sammanhänger med att jordbrukarna icke äro bokföringspliktiga.

Såsom i några av de avgivna yttrandena framhållits, torde det för närvarande

icke vara möjligt att verkställa en fullt effektiv kontroll rörande sådana inkomstbelopp,

som jordbrukare erhålla vid försäljning av produkter till andra

uppköpare lin andelsföreningar och andra liknande företag eller sammanslutningar.

Även om omfattningen av den förra försäljningsverksamlieten icke

är av samma storleksordning som den senare, synes dock av vikt, att beskattningsnämnderna

äga möjlighet att utan alltför stort besvär förskaffa sig

kännedom örn, vilka skattskyldiga som på nyss antytt sätt försålt sina pro
-

U ts kottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

dukter ävensom huru stor deras inkomst därav varit. Huru kontrollen i dylikt

fall lämpligen bör ordnas, är utskottet emellertid icke berett att närmare

angiva. Ej heller är det för utskottet möjligt att i frågans nuvarande läge bedöma,

huruvida gällande bestämmelser i övrigt på detta område äro i behov

av någon ändring. Utskottet får därför förorda, att en mera fullständig utr

redning av denna fråga verkställes än den som utskottet kunnat företaga. I

detta sammanhang vill utskottet understryka nödvändigheten av, att kontrollföreskrifterna

böra vara så utformade, att de icke mera än som är nödvändigt

för att ernå ett tillfredsställande resultat öka beskattningsnämndernas

redan nu mycket stora arbetsbörda, att dubbelarbete för myndigheterna undvikes,

samt att icke heller rörelseidkarna åläggas en alltför betungande uppgiftsskyldighet.

En lämplig avvägning mellan dessa skilda önskemål kan givetvis

vara svår att åstadkomma. Vid omprövning av den föreliggande frågan

synes böra närmare övervägas vad taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

anfört i ämnet. Även andra utvägar att nå vad motionärerna åsyfta

med sitt förslag böra givetvis göras till föremål för övervägande. Då den föreliggande

''frågan nära sammanhänger med spörsmålet om beskattningsnämndernas

organisation och då detta spörsmål för närvarande är under utredning

av särskilda sakkunniga, finner utskottet lämpligt, att ovanberörda fråga

tages under övervägande i samband med nyssnämnda utredning. På grund

härav finner sig utskottet icke böra förorda bifall till motionärernas förslag

på annat sätt än att frågan bör göras till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen I: 133, om

vissa ändringar i taxeringsförordningen, i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning

angående förbättring av kontrollen i fråga örn jordbrukares

deklarationer och därvid beakta vad i detta betänkande

anförts samt för riksdagen framlägga de förslag, som må

av utredningen föranledas.

Stockholm den 11 juni 1942.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Velander,

Eklund, Aronsson, Heuman och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Orgdrd, Falk, Lundell,

Karlsson i Grängesberg, Jonsson i Skedsbygd, Sundström i Skövde, De Geer och Bladh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:434 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen. s. 1 i texten