Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

1942-06-16 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1942:57, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1942 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt

befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 29 maj 1942 dagtecknad proposition nr 354, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må för tiden

från och med den 1 juli 1942 till och med den 30 juni 1943 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med

guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen

av bankens sedlar. I

I skrivelse den 21 april 1942 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1942 till och med den

30 juni 1943 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret

lia, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige

vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.

I samband härmed ha fullmäktige jämväl upptagit frågan örn den

allmänna pris- och lönepolitiken.

Statens priskontrollnämnd, som anmodats avge utlåtande över fullmäktiges

skrivelse angående penningpolitiken, i vad avser frågan örn prispolitikens

utformning, har efter en redogörelse för prisutvecklingen gjort vissa uttalanden

rörande nödvändigheten av energiska åtgärder till skydd för penningvärdet

och därvid särskilt berört frågan örn en skärpning av prispolitiken.

Med avseende å de av fullmäktige och priskonlrollnämnden gjorda uttalandena

får utskottet, i den mån innebörden av desamma icke framgår av

det följande, hänvisa till propositionen (sid. 2—7).

Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande:

Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition erinrade

jag örn ali prisutvecklingen under 1941 på viktiga punkter stabiliserats. Den

starka uppgång i levnadskostnadsindex som framträdde under första kvartalet

1942 kallar fram frågan, örn en ändring inträtt i de förhållanden, som

Bihang till riksdagens protokoll 19t2. 8 sand. Nr 57. )

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

bestämma prisutvecklingen. Såsom priskontrollnämnden i sitt nyss återgivna

yttrande över bankofullmäktiges skrivelse angående penningpolitiken påvisat,

var visserligen prisstegringen under detta kvartal, örn man bortser från

skatterna, mindre än under motsvarande tid år 1941. Men priskontrollnämnden

framhåller samtidigt, att man enligt dess mening icke kail räkna med en

sådan avsaktning i prisuppgången under fortsättningen av detta år, som ägde

rum under 1941. Anledning föreligger sålunda utan tvivel till farhågor för

den kommande prisutvecklingen. I statsverkspropositionen ansåg jag mig såsom

en gynnsam omständighet kunna nämna, att de kostnadsstegringar som

inträtt vid import respektive vid övergång till inhemska ersättningsvaror i huvudsak

tagits ut i produktprisutvecklingen samt att en fortsatt höjning av de

viktigare införselpriserna knappast vöre att befara under den närmaste tiden.

Däremot framhöll jag, att ökad köpkraft kunde komma att ge upphov till en

fortsatt prisstegring. Denna risk understrykes i bankofullmäktiges nyssnämnda

skrivelse, där fullmäktige bland annat uttala, att en fortskridande prisstegring

i rådande försörjningsläge icke kan undvikas, om ytterligare anspråk

på dyrtidskompensation från producenter eller konsumenter tillmötesgås.

1 nskontrollnämnden hänvisar också till stöd för sitt omdöme örn den antagliga

pi isutvecklingen närmast till de ökade penninginkomsterna för såväl

löntagare sorn vissa andra grupper i samhället. Nämnden erinrar emellertid

fy®11. om Sönernas betydelse som kostnadsfaktor, om vissa tendenser till en

höjning av priserna i handelsutbytet med andra länder och örn de kompensationskrav

som framträda, när produktion och omsättning inom stora områden

av näringslivet till följd av skärpningen i försörjningsläget gå tillbaka.

Vid diskussionen av de möjligheter som stå till buds, när det gäller att

bekampa en fortsatt prisstegring, har man att skilja mellan åtgärder, som

avse en neutralisering av den ökade köpkraften, och direkta ingripanden i

prisbildningen på olika förnödenheter och tjänster.

I statsverkspropositionen hade jag anledning att beröra sambandet mellan

statsutgifternas finansiering och åtgärder för att suga upp den fria köpkraften

genom ökat sparande. Jag framhöll sålunda, att vid den statliga

upplåningen borde tillses, att underlag erhölles för fortsatt stimulans till

okat sparande samt att för en bredare allmänhet bekväma och ständigt tillgängliga

former för placering av sparmedel i krediter till staten utformades

synpunkter ha nu ytterligare utvecklats av bankofullmäktige som

ansett, att de erfarenheter som vunnits under de sista månaderna giva ansärsk

dt uppmärksamma vikten av ett ökat enskilt sparande. I

sylte att na en intensifiering av sparverksamheten böra enligt fullmäktiges

neving affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och övriga penninoinsti
iör°nrnnStrUieraS-

^ SteSrad arbeta för ett ökat sirande Därvid

P m inriktas pa vissa för den enskilde aktuella sparmål sam
ocli

L ot1! hid.iJfnw-att d.et.nya sparandet kommer det allmänna tillgodo

S ?r et,f.bldrag tll\ finansieringen av bland annat försvarsutgifterna eller

eksa ny theresi det svenska näringslivet och alltså är av betydelse livart

försörjningshus Sparverksamheten bör anknytas till redan hävdvunna

sparformer eventuellt utbyggda på ett sådant sätt, att det direkt framhår

a t sparmedlen komma staten till godo. Fullmäktige, som utforma siTförslag

i samråd med riksgäldsfullmäktige, konstatera, att intresse för en inten
enskilda

institutionerna! “V fu,lmäk,ige skiss“ad<! *»"« ''■<* de

genom enskilt sparande. Nämnden erinrar örn vikten av att det statliga bud
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

3

getunderskoltet nedbringas samt uttalar, att den, om det frivilliga sparandet

icke skulle förslå, funnit åtgärder innebärande obligatoriskt sparande förtjänta

av övervägande.

Den tveksamhet örn möjligheten att genom frivilligt sparande nå en mera

avsevärd neutralisering av fri köpkraft, åt vilken priskontrollnämnden givit

uttryck, är naturlig. Det är icke därför mindre motiverat att, såsom fullmäktige

i riksbanken förordat, intensifiera sparverksamheten för att söka vinna

vad som är möjligt på denna väg. Jag delar fullmäktiges mening, att en sådan

intensifiering förutsätter, att den enskildes eget intresse för sparandet

skjutes i förgrunden samt att sparpropagandan anknytes till inarbetade sparformer

och till en väsentlig del överlåtes åt de olika kreditinstitutionerna. Det

synes mig lyckligt om det i anslutning till vad fullmäktige anföra ytterligare

klargöres, att varje nysparande i rådande läge är av värde och att ingen konkurrens

råder mellan statens behov av sparmedel och kreditinstitutionernas

strävan efter ökade insättningar på sparräkningar. Om riksgäldskontoret i

samarbete med riksbanken lyckas att med kreditinstitutionernas hjälp organisera

och leda en kontinuerlig inlåning med god sparfrämjande verkan, vore

ett viktigt penningpolitiskt önskemål tillgodosett.

Den ekonomiska politiken under kriget har konsekvent inriktats både på

att suga upp fri köpkraft, på att genom priskontrollerande åtgärder förhindra

att spänningen på marknaden utlöser omfattande knapphetsprisstegringar,

och på att förebygga uppkomsten av ökade inkomster. Mot bakgrunden

av den bedömning av föreliggande risker som jag förut återgivit

lia fullmäktige i riksbanken nu icke endast förordat en intensifierad sparverksamhet

utan även krävt en skärpt löne- och prispolitik. I sitt yttrande

över fullmäktiges skrivelse har priskontrollnämnden diskuterat innebörden

i detta yrkande. En skärpning av prispolitiken skulle betyda, att framdeles

endast mera betydande kostnadsökningar, som stå i samband med ändrad

produktionsteknik eller dylikt, skulle accepteras som motiv för prishöjning.

En förutsättning för att en sådan politik skulle kunna tillämpas, vore enligt

nämndens mening att uppgången i löner samt råvara- och bränslepriser samtidigt

hejdades. Man måste vidare förutsätta, att den hårdare prispolitiken

genomfördes på ett så likartat sätt som möjligt mot samtliga näringsgrenar.

Slutligen framhåller nämnden, att skärpningen av priskontrollen kan komma

att tvinga mindre effektiva företag till rationalisering eller nedläggning.

Bankofullmäktiges och priskontrollnämndens uttalanden rikta uppmärksamheten

på det betydelsefulla val inför vilket den ekonomiska politiken i

nuvarande skede av utvecklingen är ställd. I och med att risken för en fortsatt

prisstegring icke längre i främsta rummet är knuten till höjda importkostnader

utan företrädesvis betingas av omfånget hos den tillgängliga köpkraften

vid ytterligare minskad varutillgång och av den köpkraftsökning som

blir följden av försök att kompensera prishöjningarna, uppställer sig frågan,

örn man skall bryta tendenserna till ytterligare kompensation och därmed

skapa underlag för en prisstabilisering eller örn man skall acceptera en fortsatt

växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.

Med målet för vår penningpolitik — att skydda penningvärdet mot en försämring

genom ökning av penninginkomsterna — är tydligen oförenligt att

acceptera en okontrollerad växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.

En oavbrutet fortgående prisstegring, även örn den kunde

hindras att förlöpa i snabbare takt än under det sistförflutna året, måste

framkalla allvarliga betänkligheter. Men risken föreligger uppenbart, alf takten

skulle påskyndas, örn uppfattningen vinner insteg alt en dylik prisstegring

är alt förutse oell av de valutavårdande instanserna uppfattas såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

Utskottet.

ofrånkomlig. Lockelsen att föregripa utvecklingsresultatet blir allt starkare,

och inom de grupper där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits

på grund av övertygelsen, att en sänkning av standarden måste följa av

ett försämrat försörjningsläge för hela folket, skulle inställningen med all

säkerhet bli en annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen

av levnadskostnaderna väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.

Det erbjuder utan tvivel stora svårigheter av olika slag att konsekvent

genomföra en politik efter mera restriktiva linjer, alltså idan ytterligare kompensation

men med spärr mot nya produktprishöjningar eventuellt genom

en eller annan art av s. k. prisstopp. Det är för övrigt icke troligt, att en

fixering av nuvarande läge för varje enskilt varupris eller varje inkomst

skulle vara det mest ändamålsenliga eller önskvärda. Syftet att i genomsnitt

hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade är förenligt med jämkningar

i olika riktningar. Men även i denna modifierade form blir politiken

föremål för delade meningar om hur långt man kan gå, eftersom konflikt

råder mellan det allmänna intresset av skydd för penningvärdet och de enskilda

intressen som för stunden pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken.

Den enda möjligheten till en lösning av konflikten i överensstämmelse

med de riktlinjer, som hittills ställts upp för vår prispolitik, ligger i

insikten om att tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemål

äro nödvändiga och i övertygelsen örn att den allmänna politiken inriktas

därefter. Man måste uttala en förväntan om att tillräckligt stöd skall vinnas

för den skärpning av pris- och lönepolitiken, som nu kan visa sig nödvändig

för att den eftersträvade prisstabiliteten skall kunna ernås.

Den översikt av prislägets utveckling, som lämnas i propositionen, ger ett

starkt intryck av de alltmer ökade svårigheterna med avseende å strävandena

att skydda penningvärdet mot en försämring, som icke kan hänföras till den

inträdda skärpningen i försörjningsläget. Av priskontrollnämnden sammanställda

indextal utvisa visserligen, att prisstegringen under den senaste tiden

företett en viss avsaktning. Nämnden påvisar emellertid, hurusom inom priscch

lönepolitikens områden föreligga åtskilliga förhållanden, som måste utlösa

tendenser till en fortsatt och, om åtgärder ej däremot vidtagas, sannolikt

starkare prisstegring än tidigare. I sådant hänseende har nämnden framhållit,

att lönestegringen på grund av indexlillägg enligt ramavtalet i år säkerligen

blir större än i fjol, vartill kommer att härutöver löneförhöjningar

på åtskilliga områden genomförts, i vissa fall som en följd av rådande

knapphet på arbetskraft. Att märka är vidare att, samtidigt med att inkomsterna

ökats för löntagare och vissa andra grupper, varutillgången minskats

hl. a. genom importens nedgång. Härigenom har spänningen mellan köpkraft

och varutillgång inom landet tilltagit, vilket i och för sig verkar prisuppdrii

ande på sådana områden, där priserna icke alls eller mindre effektivt kontrolleras.

Nämnden erinrar även därom, att kostnadsökningarna på grund

av stegrade löner och varupriser samt minskad produktion och omsättning

inom viktiga delar av näringslivet under senaste tiden föranlett nya krav

på kompensation i form av höjda priser.

Departementschefen har särskilt understrukit, att i nuvarande läge risken

för en fortsatt prisstegring företrädesvis betingas av den tillgängliga köpkraftsvolymen

vid ytterligare minskad varutillgång samt av den köpkrafts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rankoutskottets utlåtande Nr 57.

ökning, som föranledes av kompensationer för prisförhöjningarna. Vidare

påpekar departementschefen, att prisstegringen skulle påskyndas, örn den

uppfattningen vinner insteg hos allmänheten, att stegringen är att förutse och

att densamma av de valutavårdande myndigheterna uppfattas såsom ofrånkomlig.

Mot bakgrunden av det numera inträdda läget ha saväl fullmäktige i liksbanken

som priskontrollnämnden betonat nödvändigheten av att energiska

åtgärder vidtagas till skydd för penningvärdet. I syfte att neutralisera verkningarna

av den inträdda köpkraftsökningen lia salunda fullmäktige förordat

en intensifierad sparverksamhet. Priskontrollnämnden, som ställt sig tveksam

till möjligheten att på denna väg nå tillräcklig effekt, har funnit åtgärder

syftande till obligatoriskt sparande vara förtjänta av övervägande ävensom

framhållit vikten av att det statliga budgetunderskottet nedbringas. Departementschefen

har uttalat, att även örn denna tveksamhet kan vara motiverad,

de av fullmäktige förordade åtgärderna till främjande av sparverksamheten

höra anlitas för att söka vinna vad som är möjligt på denna väg.

Fullmäktige ha vidare framhållit angelägenheten av att den nuvarande

löne- och prispolitiken skärpes, så att därigenom uppkomsten av ökade inkomster

förhindras. En skärpning av prispolitiken skulle enligt priskontrollnämndens

uppfattning innebära, att framdeles endast mera betydande kostnadsökningar,

som stå i samband med ändrad produktionsteknik eller dylikt,

skulle accepteras såsom motiv för prishöjning. En sådan politik, vilken skulle

innebära ett slags prisstopp, skulle dock endast kunna tillämpas, örn uppgången

i löner samt råvara- och bränslepriser samtidigt hejdades. En hårdare

prispolitik måste vidare enligt nämndens uppfattning genomföras på

ett såvitt möjligt likartat sätt gentemot samtliga näringsgrenar.

I anslutning till de av fullmäktige och priskontrollnämnden gjorda uttalandena

har departementschefen konstaterat, att dea ekonomiska politiken

nu står inför valet att antingen bryta tendenserna till ytterligare kompensation

och därmed skapa underlag för en prisstabilisering eller ock acceptera

en fortsatt växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott. Sistnämnda

alternativ är, framhåller departementschefen, oförenligt med målet

för vår penningpolitik, och en oavbrutet fortgående prisstegring måste framkalla

allvarliga betänkligheter. Han framhåller emellertid å andra sidan, att

det utan tvivel skulle innebära stora svårigheter att konsekvent genomföra

en politik efter mera restriktiva linjer, även örn syftet begränsas till att i genomsnitt

hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade. Mot (let allmänna

intresset av skydd för penningvärdet stå nämligen de enskilda intressen,

som för stunden skulle pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken.

En lösning av denna konflikt i överensstämmelse med de riktlinjer,

som hittills uppställts för vår prispolitik, är enligt departementschefens mening

möjlig endast i insikten örn alt tillfälliga uppoffringar av de enskilda

gruppernas önskemål äro nödvändiga och i övertygelsen örn alt den allmänna

politiken inriktas därefter. Departementschefen uttalar en förväntan örn att

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

tillräckligt stöd skall vinnas för den skärpning av pris- oell lönepolitiken, soln

lin kan visa sig nödvändig för att ernå den eftersträvade prisstabiliteten.

I likhet med departementschefen och myndigheterna finner utskottet den

nuvarande prispolitiska situationen vara ägnad att ingiva oro för framtiden.

Utskottet delar den uppfattning, som ligger till grund för departementschetens

ovan intagna slutord, nämligen att det i nuvarande läge är önskvärt, att

förutsättningar såvitt möjligt skapas för en stabilisering av prisnivån. För

att nå detta resultat är det, såsom departementschefen påpekat, främst nödvändigt,

att växelverkan mellan prisstegring och inkomstökning bringas att

upphöra. Man måste med andra ord avbryta i varje fall den del av prisstegringen,

som äger ett direkt samband med en fortgående stegring av löner

och andra inkomster. Därmed skulle visserligen en höjning av priser och

levnadskostnader icke helt förhindras. Sålunda skulle exempelvis nya eller

ökade indirekta skatter kunna framkalla en dylik höjning; denna kunde

givetvis icke anses vara av inflatorisk karaktär. Likaså skulle en stegring

av importpriserna eller en av importnedgång föranledd ökad användning av

inhemska ersättningsråvaror, särskilt bränsle, kunna medföra en fördyring

av produktionen och en stegring av prisnivån. Icke heller denna prisstegring

finge betraktas som inflation utan som ett uttryck för en försämring av försörjningsmöjligheterna

i vårt land, vilken måste verka inskränkande på förbrukningen.

Ett försök att undgå denna inskränkning genom en prisstegringen

mer eller mindre kompenserande inkomstökning skulle endast leda till en

ytterligare höjning av priserna men kan självfallet icke medföra någon ökning

av den varutillgång, av vars storlek förbrukningen är beroende. Det synes

därför icke kunna rada något tvivel örn betydelsen av att ett avbrott i den

fortgående inkomststegringen kommer till stånd, vilket vid oförändrad varuförsörjning

skulle medföra, att prisstegringen och levnadskostnadsökningen

hejdades, och vid en försämrad varuförsörjning, att prisstegringen begränsades

till den ofrånkomliga verkan därav.

Den radikalaste metoden att hejda prisstegringsprocessen är utan tvivel

att införa bestämmelser örn s. k. allmänt pris- och lönestopp, innebärande

ett förbud mot varje prishöjning eller lönestegring utan myndigheternas

tillstånd, varvid förutsättes, att sadant tillstånd beviljas endast i undantagsfall.

En lagstiftning av denna genomgripande art måste emellertid väcka betänkligheter

ur flera synpunkter. Framför allt skulle en långt gående direkt

dirigering av produktionen och arbetskraftens användning bli erforderlig

för att förhindra ogynnsamma verkningar med avseende å varuförsörjningen.

Utskottet kan därför icke för närvarande förorda en politik av denna art.

Lämpligare synes vara, att genom en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen

efter hittillsvarande linjer samt genom frivilliga överenskommelser

mellan statsmakterna och olika producent- och konsumentgrupper en

grund lägges för en stabilisering såvitt möjligt av inkomst- och prisnivån.

Hittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott

har till icke ringa del berott därpå, att såväl vid lönesättning som vid fastställande

av priser på jordbrukets och industriens produkter tillämpats ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

7

kompensationssystem, som avsett att skydda var och en av de berörda grupperna

mot att bära en större del av försämringen i försörjningen än övriga

grupper. Skall denna växelverkan kunna brytas utan alltför stor risk för

att någon grupp får bära en otillbörligt stor del av krisens bördor, synes en

samtidig uppgörelse rörande riktlinjer för den inkomsterna bestämmande

pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig. Om nämligen principerna för

inkomstbildningen bestämmas för en tid framåt, t. ex. för 12 månader, så

att en viss inkomststabilisering uppnåddes för samtliga större folkgrupper

— arbetare, tjänstemän, jordbrukare, industriidkare, handlande etc. — skulle

risk ej föreligga för annan prisstegring än den, som ofrånkomligen framkallades

av en eventuell försämring av försörjningsläget, för vilken befolkningen

i dess helhet icke kan erhålla ersättning.

En lämplig tidpunkt att försöka ernå överenskommelser av detta slag synes

föreligga under instundande höst. Priserna på de viktigaste jordbruksprodukterna

skola nämligen då — därest samma tillvägagångssätt som i fjol

tillämpas — bestämmas för hela det följande konsumtionsåret. Dessutom är

det möjligt, att de arbetare, som erhålla dyrtidskompensation enligt det

s. k. ramavtalet, redan den 1 augusti komma i åtnjutande av det sista i nuvarande

avtal förutsedda tillägget. Arbetslönerna för denna stora grupp av

anställda skulle härmed i verkligheten stabiliseras för en period av fem

eller sex månader framåt. För den händelse skördeutfallet i år blir väsentligt

bättre än förlidet år, skulle förutsättningarna för en viss stabilisering av viktiga

priser och löner för en tid framåt vara gynnsammare än i fjol och ett

tillfälle yppas till en sådan omläggning av kompensationssystemet, att den

ovan berörda växelverkan mellan detta och prisstegringen upphörde.

För arbetsmarknadens del kunna olika vägar tänkas, som i huvudsak

.skulle leda till nyss angivna mål, utan att arbetare och tjänstemän utsattes

för risken att få vidkännas en standardsänkning, som icke vore att hänföra

till det försämrade försörjningsläget. En möjlighet vore, att dyrtidskompensation

lämnades endast för sådan höjning av levnadskostnaderna, som

icke kunde anses bero på skärpt beskattning eller fördyrad eller förminskad

tillförsel från utlandet. Ett sådant system skulle bereda arbetare och tjänstemän

trygghet för att de icke utan kompensation behövde bära en inflationsartad

prisstegring, vilken skulle tillföra andra befolkningsgrupper ökade penninginkomster.

Under förutsättning att sådana överenskommelser kunde träffas

och sådana riktlinjer för priskontrollen uppdragas, att någon inkomstökning

icke uppkomme för producenter och mellanhänder, skulle även löterna

lill arbetare och tjänstemän förbliva i stort sett stabila. Någon av inkomstökning

beroende inflatorisk prisstegring skulle nämligen då icke förekomma.

En annan möjlighet vore, att löneavtalen medgåve reglering av dyrtidskompensationen

endast med relativt långa intervaller, ett år eller åtminstone

sex månader.

Det bör icke förbises, att förutsättningen för att på frivillighetens väg

uppnå en modifikation av kompensationssystemet med all sannolikhet är,

ali arbetare och tjänstemän känna sig övertygade örn att jordbrukets och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

handelsnäringens utövare liksom producenterna av industrivaror icke erhålla

en mera gynnad ställning genom en opåkallad höjning av penninginkomsterna,

vilken torde kunna undgås endast genom en enhetlig, samtliga näringsgrenar

omfattande prisreglering eller priskontroll för alla viktiga varor.

Likaså äro överenskommelser med olika producent- och liandelsorganisationer

örn en sådan prissättning och priskontroll, som endast under särskilda

betingelser medför prisstegring, beroende av att parterna finna uppenbart,

att myndigheterna intaga en rättvis hållning vid dessa spörsmåls avgörande.

Det är icke minst av dessa skäl, som ett samtidigt fastläggande av riktlinjerna

för pris- och lönepolitiken inom skilda delar av näringslivet under hösten

förefaller lämpligt.

Den tilltagande knappheten på arbetskraft inom vissa delar av näringslivet

har framkallat tendenser till lönestegringar utöver ramavtalets normer. I

någon mån äga dessa stegringar samband nied att staten — i syfte att stimulera

till största möjliga produktion — åsatt vissa viktiga produkter priser,

vilka innefatta särskilt goda vinstutsikter. KonkuiTensen örn den

knappa arbetskraften har i sådana fall tagit sig uttryck i delvis betydande

löneökningai. Skulle med anledning härav priserna ytterligare höjas för

att bevara de goda vinstutsikterna, kan samma process komma att upprepas

och återverkningar på allt större delar av arbetsmarknaden knappast

undgås. Arbetsvillkoren inom skogsavverkning och torvtäkt inverka

exempelvis på löneförhållandena inom jordbruket och därmed på hela

kostnads- och prisnivån för jordbruksprodukter. Utskottet vill med anledning

härav framhålla angelägenheten av att åtgärder vidtagas för att öka

tillgången på arbetskraft inom områden, där eljest en oreglerad, i längden

prisuppdrivande lönestegring skulle uppkomma. Det synes i detta sammanhang

även vara lämpligt, att återhållsamhet iakttages vid användandet av

s. k. stimulanspriser, avsedda att bereda särskilt gynnsamma vinstutsikter

för producenterna inom vissa områden.

Även inom sådana områden, som ligga utanför ramavtalets räckvidd, förekomma

starka tendenser till lönestegringar. För genomförandet av det av utskottet

förordade programmet är det av vikt, att även inom dessa områden

återhållsamhet iakttages vid lönesättningen.

Tendensen till stegring av köpkraften i landet och till en utvidgning av

klyftan emellan denna och varutillgången nied ty åtföljande prisstegring och

minskning av varulagren äger ett direkt samband med underskottet i de

svenska statsfinanserna. För innevarande räkenskapsår 1941/42 beräknas

underskottet å driftbudgeten till 2,146 milj. kr., medan samtidigt kapitalbudgeten

innebär ett medelsbehov av omkring 500 milj. kr. Sammanlagt skulle

alltså statsutgifter till ett belopp av i runt tal 2,650 milj. kr. finansieras genom

upplåning. Den på räkenskapsåret belöpande kassamässiga bristen kan emellertid

på grund av eftersläpning i fråga örn medelsanvändningen antagas

komma att hålla sig inom 2,000 milj. kr. Detta belopp torde överstiga den del

av sparandet i landet, som ej tages i anspråk för privata investeringar i byggnader,

maskiner m. m. Det statliga anspråk på landets resurser av varor och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

9

arbetskraft, för vilket denna avsevärda upplåning är ett uttryck, kan därför

ej tillfredsställas utan kapitalförbrukning och utan att knappheten på varuoch

arbetsmarknaderna och därmed prisstegringstendenserna avsevärt förstärkas.

Såväl arbetsmarknadens reglering som priskontrollen blir därigenom i

hög grad försvårad. Med hänsyn härtill vill utskottet framhålla vikten av återhållsamhet

i fråga örn sådana statliga anläggningsarbeten, som i rådande krisläge

ej äro oundgängligen nödvändiga. Nu angivna synpunkter synas även

böra beaktas vid genomförandet av det militära nybyggnadsprogrammet. Utskottet

vill även understryka betydelsen av att regleringen av arbetsmarknaden

och råvaruanvändningen handhaves så, att mindre viktiga kommunala

och enskilda investeringar hållas tillbaka.

För att motverka tendensen till fortsatt prisstegring är det, såsom bankofullmäktige

och departementschefen påpekat, av största vikt, alt åtgärder

vidtagas för en neutralisering av en del av köpkraften, så att den ej leder

till efterfrågan på varor och tjänster. I främsta rummet kommer härvid

en frivillig ökning av det enskilda sparandet i fråga. Utskottet instämmer

i departementschefens uttalande, att örn riksgäldskontoret i samarbete med

riksbanken lyckas att med kreditinstitutionernas hjälp organisera och leda

en kontinuerlig inlåning med god sparfrämjande verkan, vore ett viktigt penningpolitiskt

önskemål tillgodosett.

Slutligen vill utskottet uttala, att därest en ekonomisk politik av den art

utskottet ovan antytt — och vilken synes stå i god överensstämmelse med

vad departementschefen förordat — icke skulle kunna genomföras med

åsyftat resultat, en politik efter den radikalare linjen med s. k. allmänt prisoch

lönestopp näppeligen kan undvikas. Det torde då också bliva ofrånkomligt,

att staten inför ett obligatoriskt sparande. Hellre än att tillåta en fortsatt

och kanske tilltagande prisstegring böra nu antydda åtgärder tillgripas i

ett sådant krisläge. Utskottet vill emellertid i anslutning till departementschefens

slutord uttala den förhoppningen, att insikten om att tillfälliga uppoffringar

av de enskilda gruppernas önskemål äro nödvändiga måtte vinna

allmän utbredning, så att tillräckligt stöd kan vinnas för en politik, som

tryggar den eftersträvade prisstabiliteten med minsta möjliga användande av

tvångsåtgärder och utan detaljerad dirigering av produktion och arbetskraft.

Vad angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse för

riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej givit utskottet

anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 16 juni 1942.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. S sami. Nr 57-

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Friggeråker, Sundvik, Ohlin, Nor

demon*, Löfgren och Sylwan;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, Hall, Andersson

Munkaljungby, Hilding, Westerdahl*, Ericsson i Kinna och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

428165. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.