Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 21 juni 1929

1942-05-05 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1942:104, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 21 juni 1929

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

1

Nr 104.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1942 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 21 juni 1929 (nr 210)

jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 130 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 27 februari 1942,

föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglemente! den 27

juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2, 4 och 5 §§, 8 § 1 och 2 mom.

samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives1.

2 §•

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ...............j

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

I klass

II klass

lil klass

Fartyg................|

Avgift för enskild

hytt med högst 2

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs- plats

1

liggplatser

Luftfartyg, spårväg och!

omnibus............./

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Taxeautomobil.........j

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km

samt f> öre per km

samt 5 öre per km

Annan automobil......

40 öre per km

40 öre per km

40 öre per lern

Hästskjuts.............

30 öre per km

30 öre per km

30 öre per km

Annat färdsätt än ovani

nämnts............../

20 öre per km

20 öre per km

20 öre per km

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom.

och 17 § 2 mom. se 1931: 241.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 104. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Vid resa---i sovvagn.

Med fartyg —- --verkligen använts.

Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil--- — kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman---hava utgivit.

2 mom. Traklamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklas

ser

A

B

C

D

E

F

För dag ....

För natt....

17 kronor

9 »

15 kronor

9 >

13 kronor

8 .

12 kronor

7 >

10 kronor

6 >

8 kronor

5 »

Tillhopa för

dygn

26 kronor

24 kronor

21 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag — — — av dygnet.

4 §•

Resekostnads- och traktamentsersättning — — — icke förelegat.

Förrättningsman är---med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,

äger Kungl. Majit för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare

förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av

Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder

utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna

i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga

kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med

hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så

fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §

1 mom. stadgade.

Har förrättningsman —--mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår--— 1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Maj it eller,

enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt

medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel

färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför

samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger

rum inom det planlagda området.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

3

8 §•

1 mom. Hava vid —---båtar m. in.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,

väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel,

samt förskjutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.

2 mom. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom

resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per

kilometer för varje medresande förrättningsmän.

10 §.

Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.

Om eljest---dylikt avbrott.

15 §.

Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, utgår

resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,

luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person

eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme

sålunda tagits i anspråk.

För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.

upptagna beloppet.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas

nattid, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i

första stycket icke utgår.

3 mom. Kungl. Majit äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2

mom. är stadgat.

4 mom. Kungl. Majit äger förordna örn minskning av traktamentsersältningen

för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver

viss av Kungl. Majit bestämd tid.

18 §.

Då förrättningsmän på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsmän genom

vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad

innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu

sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer

till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn,

så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.

Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av

statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen

under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt

upphöra.

Förrättningsman, som---bostads- eller tjänstgöringsorten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling

förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

(I: 214) av herrar G. Tamm och A. Löfgren och den andra inom andra

kammaren (II: 291) av herr V. Hedlund i Östersund, vari hemställts, att riksdagen

ville besluta höja nuvarande nattraktamenten med 1 krona i samtliga

klasser och dagtraktamentena med 1 krona i klass A, 2 kronor i klass

B och 3 kronor i envar av de övriga traktamentsklasserna.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionen I: 214.

I. Inledning.

Gällande allmänna föreskrifter om ersättning vid resa för förrättning i

statens ärenden återfinnas i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr

210), vilket ändrats genom kungörelser den 19 juni 1931 (nr 241) och den

14 juni 1933 (nr 376). Reglementsbestämmelserna hava i vissa delar utarbetats

på grundval av sakkunnigutredningar, som framlagts i två den 31 december

1928 och den 28 juni 1930 dagtecknade betänkanden. Det senare betänkandet

har därjämte tjänat till ledning vid fastställande av särskilda rese
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

5

ersättningsbestämmelser, s. k. besparingsreglementen, för åtskilliga förvaltningsgrenar

samt vid översyn av tidigare gällande dylika bestämmelser.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande ha tillkallats

ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G.

E. Eriksson, t. f. byråchefen V. M. J. Fahlander, sekreteraren A. G. Linnäs

samt ombudsmannen S. Sjöberg såsom sakkunniga med uppdrag att under

Fahlanders ordförandeskap verkställa utredning och avgiva förslag rörande

revision av allmänna resereglementet.

De sakkunniga hava den 9 december 1941 avgivit en promemoria med förslag

till ändringar i allmänna resereglementet. I promemorian har förordats

höjning av traktamentsbeloppen. Därjämte hava de sakkunniga behandlat tidigare

väckta frågor örn andra ändringar i reglementet och framlagt förslag

till vissa dylika ändringar, delvis avseende begränsningar i olika hänseenden

av rätten till resekostnads- och traktamentsersättning. Ytterligare hava de

sakkunniga föreslagit vissa jämkningar av övervägande teknisk natur. Ett

vid promemorian fogat författningsutkast har såsom bihang fogats vid statsrådsprotokollet

i ärendet.

Över promemorian hava yttranden infordrats från arméförvaltningen, medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna

lönenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.

Dessutom hava framställningar i ämnet inkommit från tjänstemännens

centralorganisation, centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening, kungl,

arméförvaltningens personalförening, kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemannaförening och statens vägingenjörers förening.

I remissyttrandena behandlas företrädesvis frågan om traktamentsbeloppen,

i vilket hänseende vissa erinringar framställts. Myndigheternas erinringar

i övrigt gälla frågor av begränsad räckvidd. Dock har en av myndigheterna,

väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, avstyrkt sakkunnigförslaget i dess

helhet såsom innebärande alltför snäv begränsning av ersättningarna. Styrelsen

har hemställt, att den definitiva revisionen av resereglementet uppskjutes,

tills mera normala förhållanden inträtt, och att för närvarande endast

provisoriska förbättringar av vissa förmåner genomföras. Framställning i

liknande syfte har gjorts av centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening

samt av kungl, väg- och vattcnbgggnadsstgrelsens tjänstemannaförening, vilka

påkallat ny utredning i ärendet.

Beträffande vissa föreslagna ändringar, som äro betingade av nu rådande

särskilda förhållanden, har kammarrätten anfört, att det kunde frågasättas,

om dylika av en mer eller mindre tillfällig konjunktur betingade ändringar

borde få sin plats i själva resereglementet eller örn de icke snarare borde

meddelas i form av särskilda föreskrifter. Emellertid har kammarrätten framhållit,

att det finge anses ligga i sakens natur, att allmänna resereglementet

även under normala förhållanden vore starkt påverkat av teknisk och eko
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

nomisk utveckling och därför för att vara fullt tidsenligt i varje fall emellanåt

måste bliva underkastat ändringar. Med hänsyn härtill och då andra av

konjunkturförhållandena ej påverkade jämkningar i reglementet nu syntes

böra vidtagas, bär kammarrätten förklarat sig icke göra någon direkt erinran

mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Departement schef en har anfört följande:

De sakkunniga hava enligt sitt uppdrag haft att utreda icke blott frågan

örn en av prisutvecklingen föranledd höjning av traktamentsbeloppen utan

även vissa sedan flera år aktuella spörsmål om andra jämkningar i ersättningsgrundema.

Utredningen av dessa senare spörsmål har givit anledning

till ändringsförslag bland annat på vissa punkter, där de hittillsvarande reglerna

ansetts medföra högre ersättningar, än som svarat mot de verkliga kostnaderna.

Det synes icke befogat att, såsom en av remissmyndigheterna ifrågasatt,

nu inskränka sig till en förbättring av vissa ersättningsförmåner och

ytterligare uppskjuta omprövningen av reglementets ersättningsgrunder i övrigt.

Jag förordar därför, att en allmän revision av resereglemente! nu underställes

riksdagen. Den föreliggande utredningen synes lämpligen kunna läggas

till grund för proposition i ämnet.

Lika med kammarrätten finner jag icke anledning till erinran mot att de

ändringar i ersättningsgrunderna, som finnas påkallade, införas i resereglementet

även till den del de kunna anses betingade av krisförhållandena.

II. Frågor rörande resekostnadsersättning.

Luftfartyg.

Ersättning vid färd med luftfartyg utgår med avgift för en plats. I fråga

örn rätten att använda luftfartyg vid tjänsteresor gälla de allmänna bestämmelserna

i 4 § första stycket resereglemente. Därjämte är i andra stycket av

paragrafen stadgat, att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna i

reglementet är pliktig att färdas med luftfartyg.

De sakkunniga hava icke föreslagit ändring av resereglemente i förevarande

del.

Kammarrätten har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat sig

vara ense med de sakkunniga, att nya specialbestämmelser i ämnet icke böra

meddelas, men framhållit önskvärdheten av en omarbetning av 4 § för tydliggörande

av i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl

användas i stället för ett billigare.

Departementschefen har anfört följande:

Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört torde nya specialbestämmelser

om rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor icke böra införas i resereglementet.

Såsom kammarrätten yttrat vore det önskvärt, att i reglementet kunde

ytterligare tydliggöras i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel av lämplighetsskäl

får användas i stället för ett billigare. Emellertid möter det stora

svårigheter att härutinnan åstadkomma utförligare regler som lämpa sig

för att erhålla allmän giltighet. Möjligt är, att de föreliggande tillämpningsspörsmålen

i viss utsträckning skulle kunna lösas genom meddelande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104. 1

anvisningar för olika specialfall, där frågan om användande av dyrare fortskaffningsmedel

är särskilt aktuell. Dylika anvisningar torde kunna meddelas

av Kungl. Maj :t med stöd av det i 1 § lämnade bemyndigandet att meddela

tillämpningsföreskrifter till reglementet.

Omnibus.

I 4 § tredje och fjärde styckena resereglementet äro stadgade vissa i nskränkningar

i skyldigheten att använda omnibus.

Sålunda är förrättningsman i fall, där järnväg kan användas i stället för

omnibus, berättigad att begagna sig av järnväg, därest icke härigenom traktamentsersättningen

blir högre än om omnibus använts. Vidare är förrättningsman

icke skyldig att färdas med omnibus i annat fall än då han samma

dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Den sistnämnda inskränkningen

gäller dock endast under förutsättning, att ej annorlunda av vederbörande

myndighet föreskrives för viss resa eller särskilda slags resor.

Vid färd med omnibus utgå, jämte ersättning för avgift för en plats, kilometerpenningar

av 5 öre.

De sakkunniga hava för egen del förordat borttagande av såväl de särskilda

inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor

som kilometerpenningarna vid färd med omnibus.

För innehållet i de i denna del avgivna yttrandena lämnas en redogörelse

å sid. 14 i propositionen.

Departementschefen har anfört följande:

I betraktande av omnibustrafikens utveckling synes en utvidgning av skyldigheten

att använda omnibus vid tjänsteresor befogad. På sätt de sakkunniga

i anslutning till tidigare uttalanden av riksräkenskapsverket framhållit,

skall enligt förslaget skyldigheten att använda omnibus bedömas enligt de

allmänna reglerna i 4 § första stycket resereglementet, enligt vilka regler

hänsyn skall tagas icke blott till kostnaderna utan även till resans ändamål

och andra föreliggande omständigheter. Vid en riktig tillämpning i enlighet

med dessa bestämmelsers innebörd lära några olägenheter av sakkunnigförslagets

genomförande i denna del icke behöva befaras. Jag tillstyrker därför,

att de nu gällande särskilda inskränkningarna i skyldigheten att använda

omnibus borttagas.

Förslaget om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus

vill jag likaledes tillstyrka.

Taxeautomobil.

Ersättning vid färd med taxeaulomobil utgår med avgift för en person samt

5 öre för kilometer.

Sedan de sakkunniga erinrat örn, bland annat, att 1940 års statsrevisorer

ifrågasatt en begränsning av ersättningen vid färd med taxebil enligt självkostnadsprincipen

anföra de sakkunniga för egen del följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

En begränsning av resekostnadsersättningen vid färd med taxebil till att

närmare motsvara de verkliga utgifterna anse jämväl de sakkunniga vara

påkallad. Att göra ersättningen i dess helhet beroende av vad som verkligen

utgivits synes dock knappast lämpligen låta sig göra. Vad angår det i 1934

års promemoria förordade förslaget till begränsning av kilometerpenningarna

synas väl de erinringar, som framställts mot detta förslag, icke sakna

fog. Då det gäller att finna en ersättningsform, som låter ersättningen närmare

än vad nu är fallet ansluta sig till den verkliga utgiften, synes dock

förslaget innebära avsevärda fördelar, och överhuvud torde väl förslaget få

anses som en framkomlig utväg.

I del läge, vari spörsmålet örn rätt till kilometerpenningar vid olika färdsätt

kommit, synes emellertid närmast böra tagas i övervägande, huruvida

icke kilometerpenningarna kunna i sin helhet borttagas även vid färd med

taxebil. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att bereda gottgörelse i annan

form för de extra utgifter, som kilometerpenningarna varit avsedda att täcka.

12 § 1 mom. sista stycket resereglementet förekommer en allmän regel

örn rätt till gottgörelse för utgift, som icke täckes av de i allmänhet förekommande

ersättningarna. För dylik gottgörelse erfordras emellertid utredning

dels angående utgiftens belopp och dels därom, att den varit nödvändig.

Beträffande de extra utgifterna vid färd med taxebil torde dessa förutsättningar,

särskilt vad drickspenningar angår, knappast vara för handen.

För alt kilometerpenningarna vid färd med taxebil skola kunna borttagas,

torde således böra förutsättas, att tillfälle till gottgörelse för extra utgifter

beredes utöver vad som följer av 2 § 1 mom. sista stycket. Närmast synes i

detta syfte kunna ifrågasättas, att vederbörande myndighet skall hava att

tillerkänna förrättningsman skälig gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift

enligt taxa. Att beredande av gottgörelsen bör bliva beroende av en skälighetsprövning,

följer därav, att det till en del rör sig om utgifter, som formellt

sett icke varit nödvändiga. På skälighetsprövningen bör jämväl ankomma,

i vilken män verifikationer rörande uppgivna extra utgifter skola fordras.

Det kunde ifrågasättas att fastställa ett visst maximum för ersättningen för

extra utgifter. De sakkunniga hava dock för sin del icke ansett detta vara

erforderligt eller lämpligt. Högre ersättning än 10 procent av taxeavgiften

torde i allmänhet icke behöva ifrågakomma, och vid längre resor bör ersättningen

kunna stanna vid lägre belopp. Det är särskilt vid längre bilresor som

den nu föreslagna regeln åsyftar att åvägabringa en rimligare beräkning av

ersättningen för extra utgifter än som följer av den gällande regeln om Idiomet

erp enningar.

Tillämpningen av den nu förordade ersättningsbestämmelsen ställer vissa

krav på tillförlitlighet i förrättningsmännens egna uppgifter och på omdöme

hos de utbetalande myndigheterna. I dessa hänseenden torde hinder icke behöva

möta för förslagets genomförande. Det torde kunna antagas, att tilllämpningen

ganska snart skall komma att underlättas genom tillkomsten av

en viss praxis.

De sakkunniga hava alltså förordat, att kilometerpenningarna vid färd med

taxebil borttagas och att i stället medgives skälig gottgörelse för brukliga utgifter

vid sidan av taxeavgiften.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött erinringar i flertalet

yttranden. I främsta rummet bär erinrats, att den föreslagna ersättningsregeln

skulle medföra osäkerhet i tillämpningen och avsevärt tynga myndigheternas

arbete med granskning av reseräkningar. Vidare har framhållits,

att jämsides med höjningar i biltaxorna inträtt en stegring av de extra ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

9

gifter, som kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. En del remissmyndigheter

antaga, att vid tillämpning av sakkunnigförslaget ersättningen för

extra utgifter allmänt skulle komma att debiteras i reseräkningarna med

10 procent av taxeavgiften, vilket med nuvarande taxor skulle innebära

större ersättning än den nuvarande ersättningen av 5 öre för kilometer.

Riksräkenskapsverket bär framhållit, att systemet med drickspenningar

vid resor med taxeautomobil huvudsakligen tillämpas i städer och större

samhällen, medan däremot å den egentliga landsbygden drickspenningar

torde förekomma i mindre utsträckning, varefter verket anfört följande.

I sådant fall, då den verkliga kostnaden vid färd med taxeautomobil, inklusive

drickspenningar, icke överstiger taxeavgiften, exempelvis då förrättningsmannen

träffat avtal om lägre gottgörelse än den fastställda avgiften,

skulle den föreslagna ersättningen -— liksom för närvarande kilometerpenningama

— bereda förrättningsmannen en icke avsedd vinst.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för ernående av enkelhet vid tilllämpningen

gottgörelsen för ifrågavarande extra utgifter fixeras till viss

procent på taxeavgiften, vilken icke bör sättas högre än till 5 procent. Denna

gottgörelse bör utgå allenast i den mån den utgivna ersättningen för automobilresan

verkligen överstiger den debiterade taxeavgiften. I anslutning härtill

synes omhandlade stadgande böra givas förslagsvis följande lydelse:

»Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga utgifter

för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften, dock

att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften

icke täcker de verkliga kostnaderna.»

Vid tillämpningen av den nu föreslagna regeln skulle den utbetalande

myndigheten i regel bliva hänvisad att lita på förrättningsmannens egna

uppgifter. Den garanti mot missbruk i form av oriktiga uppgifter, som innefattas

i 25 §, torde emellertid även i förevarande fall få anses vara tillfyllest.

Departementschefen har anfört följande

Den nuvarande regeln örn kilometerpenningar vid färd med taxebil har

ansetts verka mindre tillfredsställande, och det har därför framstått som ett

önskemål att kunna åvägabringa en lämpligare metod att ersätta de extra

utgifter, huvudsakligen drickspenningar, varom fråga är. De sakkunnigas

förslag i detta ämne har emellertid mött invändningar i främsta rummet avseende

de tillämpningssvårigheter som befaras följa av förslagets genomförande.

Med hänsyn till de flesta remissmyndigheternas inställning till

förslaget har jag ansett mig icke böra framlägga detsamma till antagande.

Vissa andra förslag till frågans lösning hava framställts, men även dessa synas

vara förenade med olägenheter. Härtill kommer, att kostnaderna för färd

med taxebil väsentligt stegrats, vilket medfört, att erinringarna mot anordningen

med kilometerpenningar numera icke göra sig gällande i samma

mån som förut. Under sådana omständigheter vill jag förorda, att kilometerpenningarna

vid färd med taxebil tills vidare bibehållas oförändrade.

Eget motorfordon.

Ersättning vid färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus

utgår med 50 öre per kilometer. Ersättningen har sänkts två gånger efter gällande

resereglementcs tillkomst, nämligen år 1931 från 40 till 35 öre och år

1933 till det nuvarande beloppet. Vid annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 104

angivits utgår ersättning nied 20 öre per kilometer, till vilket belopp ersättningen

år 1933 sänktes efter att tidigare hava utgjort 30 öre per kilometer.

Hit hänföres bland annat färd med motorcykel.

Ersättningen utgår med 30 respektive 20 öre per kilometer jämväl då förrättningsmannen

använt eget motorfordon, dock icke i fall, då resan företagits

under sådana omständigheter, att billigare fortskaffningsmedel lämpligen kunnat

användas. I sådant fall beräknas ersättningen enligt 4 § resereglemente!,

som om resan företagits med det billigare fortskaffningsmedlet.

För vissa grupper av befattningshavare är rätten till resekostnadsersättning

vid användande av egen bil underkastad särskild reglering. Denna avser

att, i den mån det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att befattningshavare håller

egen bil, å ena sidan underlätta användandet därav genom att låta befattningshavaren

få ersättning för bilresa även på vägsträckor, där billigare

fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen

så nära som möjligt efter självkostnaderna.

De sakkunniga hava framställt förslag rörande särskild reglering i vissa

fall av ersättningen för färd med eget motorfordon. I detta avseende hava de

sakkunniga anfört bland annat, att en sådan reglering borde innebära, att

ersättningen fastställdes så nära de verkliga kostnaderna som möjligt samt

att den sålunda fastställda ersättningen finge utgå oavsett i vad mån järnväg,

buss eiler annat billigare fortskaffningsmedel kunnat användas på en

del vägsträckor. Vid ersättningens fastställande borde tillses, att den icke

behövde befaras överstiga den i allmänhet stadgade ersättningen per kilometer.

Från sistnämnda regel ''borde dock undantag kunna göras. Visserligen

förordades en höjning av den nuvarande 30-öresersättningen för egen bil.

Ersättningen kunde emellertid icke fastställas högre än, att det fordrades

en jämförelsevis stor årlig körlängd för att ersättningen skulle täcka

icke blott utgifterna för driv- och smörjmedel m. m. utan även de fasta

kostnaderna. I fall då denna körlängd ej uppnåddes torde det kunna inträffa,

att användandet av eget motorfordon likväl vore så angeläget för tjänsten,

att det kunde finnas skäligt bereda ersättning även för kostnader utöver

den allmänna maximigränsen.

För genomförande av den nu ifrågasatta jämkningen i de gällande bestämmelsernas

tillämpning borde i 4 § allmänna resereglementet intagas

föreskrifter, enligt vilka det överlämnades åt Kungl. Maj:t att avgöra, i vilken

mån förordnanden av här avsedd innebörd finge förekomma. Fastställandet

av de särskilda beräkningsgrunderna för ersättningen borde ankomma

på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, på vederbörande

myndighet. För att ersättningen skulle kunna överstiga den i 2 § 1

mom. stadgade borde dock alltid förutsättas medgivande av Kungl. Majit.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit höjning tili 40 öre av den i 2 § 1

mom. stadgade kilometerersättningen för annan bil än taxebil.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har i allmänhet lämnats utan er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

1]

buan i remissyttrandena. Vissa jämkningsförslag hava dock framställts av

statskontoret, som anfört:

För sådana fall, där det ur statsverkets synpunkt kan anses så angeläget,

att förrättningsmännen använda egna motorfordon, att Kungl. Majit finner

sig böra medgiva, att ersättning för dylikt färdsätt må utgå även då förrättningsmännen

eljest icke skulle vara berättigade härtill, synes anledning icke

föreligga till erinran mot att ersättningen bestämmes efter de grunder, som de

sakkunniga förordat. Statskontoret håller dock före, att dessa ersättningsgrunder

för vinnande av största möjliga enhetlighet alltid böra fastställas av

Kungl. Majit. Vidare måste statskontoret av principiella skäl avstyrka, att

möjlighet beredes Kungl. Majit, att vid ersättningsgrundernas bestämmande

gå utöver ett r reglementet bestämt högsta ersättningsbelopp för kilometer.

Ämbetsverket har intet att invända mot att detta maximibelopp sättes till

40 öre.

Kammarrätten har anmärkt, att i de sakkunnigas författningsförslag icke

kommit till uttryck vad de sakkunniga anfört därom, att beräkningsgrunderna

vid särskild reglering av ersättningen för färder med eget motorfordon skola

kunna fastställas av vederbörande myndighet först efter Kungl. Majits bemyndigande.

Departementschefen har anfört följande:

De sakkunnigas förslag rörande särskild reglering i vissa fall av ersättningen

för färder med förrättningsmännen tillhörigt motorfordon har till syfte

att, i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes angeläget, att befattningshavare

håller eget motorfordon, å ena sidan underlätta användandet därav genom att

medge ersättning för färd med motorfordonet även på vägsträckor, där billigare

fortskaffningsmedel kunnat användas, sam å andra sidan anpassa ersättningen

så nära som möjligt efter självkostnaderna. Förslaget innebär

fullföljande av ett förfaringssätt som tidigare, delvis på grund av särskilda

riksdagsbeslut, kommit till användning inom vissa förvaltningsgrenar.

För egen del biträder jag vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Vad beträffar

de av statskontoret framställda erinringarna, torde det väl få förutsättas,

att de särskilda ersättningsgrunderna mestadels finnas böra fastställas av

Kungl. Majit, men möjlighet bör dock hållas öppen att uppdraga fastställandet

åt vederbörande myndighet. Att möjlighet beredes Kungl. Majit att i undantagsfall

överskrida det i 2 § bestämda ersättningsbeloppet, synes icke behöva

möta betänkligheter, örn man fasthåller vid att fråga endast är om att

ersätta de verkliga kostnaderna samt att förfaringssättet skall användas endast

i fall då det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att eget motorfordon kommer

till användning. Med anledning av kammarrättens erinran mot författningstextens

avfattning synes böra göras ett förtydligande tillägg av innebörd,

att Kungl. Majits förordnande örn särskild reglering av ersättningsgrunderna

skall avse vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att höja ersättningen enligt 2 §

för färd nied annan bil än taxebil från 30 till 40 öre för kilometer, är det

visserligen under nu rådande förhållanden vanskligt att avgöra vilket ersättningsbelopp

som får anses vara lämpligast avvägt. Att en böjning av det

nuvarande beloppet är befogad synes emellertid uppenbart. .Tåg anser mig

kunna biträda sakkunnigförslaget även i denna del.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Resekostnadsersättning vid vissa färder inom eller i närheten av

stationeringsorten.

Enligt 5 § allmänna resereglemente utgår icke resekostnadsersättning för

färd, som ej överstiger 1 kilometer. Samma paragraf innehåller bestämmelser,

enligt vilka resekostnadsersättning ej heller utgår vid färd inom stadsplaneområde

med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg

eller omnibus, såvida icke färden står i visst samband med längre färd. I

16 § finnas bestämmelser angående i vilken mån reseersättning skall i olika

fall beräknas från eller till bostaden, stationeringsorten o. s. v''. I fråga om resekostnadsersättning

finnes icke någon motsvarighet till den bestämmelse i

17 § 1 morn., som utesluter rätten till traktamentsersättning vid förrättning,

som utföres å bostads- eller tjänstgöringsorten eller i viss närhet till densamma.

De sakkunniga hava för egen del anfört, att det under vissa omständigheter

kan vara skäligt, att färder med annat fortskaffningsmedel än de i 5 § angivna

må på statsverkets bekostnad företagas inom samhälles planlagda område.

De sakkunniga hava därför i sitt förslag intagit en bestämmelse örn rätt

för Kungl. Majit eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet

att pröva, i vad mån ersättning i sådant fall må utgå. Å andra sidan

har föreslagits en jämkning i avfattningen för tydligare angivande därav, att

resekostnadsersättning icke utgår vid färd till fots inom planlagt område.

Förslaget till ändring av 5 § har vid remissbehandlingen icke föranlett annan

erinran, än att statskontoret ifrågasatt, om icke avgörandet beträffande

rätten att anlita annat än i paragrafen angivet fortskaffningsmedel lämpligen

borde anförtros åt vederbörande myndighet

Departementschefen har anfört följande:

För närvarande är jag icke beredd att förorda medgivande av en allmän

befogenhet för myndigheterna att utbetala ersättning för bilskjuts inom samhälles

planlagda område. Jag tillstyrker däremot, att 5 § resereglemente!

ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Samåkning.

I de fall, då två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan

att därvid använda fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon

av dem, utgår enligt 8 § allmänna resereglementet resekostnadsersättning

med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning

av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om vid gemensam färd

användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande

taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som tillhör eller

disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersättning

för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per kilometer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

13

för varje medresande förrättningsman. Dessutom äger i samtliga dessa fall

en var förrättningsman uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.

De sakkunniga hava i anslutning till sitt förslag om avveckling av kilometerpenningarna

vid färd med taxebil förordat, att denna ersättningsform

vad angår samåkning borttages såväl för den förrättningsman, som anskaffar

eller tillhandahåller fortskaffningsmedlet, som för medresande förrättningsmän.

I enlighet härmed har stadgandet i 8 § 3 mom. uteslutits i de sakkunnigas

författningsförslag.

Om regeln angående skälig gottgörelse för drickspenningar och andra

extra utgifter vid färd med taxebil bleve fastslagen i 2 § 1 morn., anse de

sakkunniga det följa av sakens natur, att den bleve tillämplig även vid samåkning

med sådant fordon. Den nuvarande lydelsen av 8 § 1 mom. skulle

enligt de sakkunniga ej lägga hinder i vägen för en dylik tillämpning.

Med hänsyn bland annat till den ifrågasatta anordningen med fastställande

av särskilda ersättningsgrunder vid färd med egen bil anse de sakkunniga,

att den i 8 § 2 mom. förekommande särbestämmelsen örn samåkning

i bil bör upphävas. Förrättningsman, som i egen bil skjutsar medvesande

förrättningsmän, skall enligt förslaget erhålla resekostnadsersättning

för egen del såsom vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för

varje medresande förrättningsman.

Vad beträffar frågan örn tillämpning av bestämmelserna angående samåkning

i fall, då även representanter för kommunala organ och statsunderstödda

institutioner deltaga i förrättning och gemensam färd, anse de sakkunniga

att denna fråga icke bör lösas i allmänna resercglementet, varemot

frågan, i den mån så skulle finnas lämpligen böra ske, skulle kunna regleras

i tilläggsbestämmelserna eller vederbörliga besparingsreglementen.

Yttrandena över de sakkunnigas förslag i förevarande del av ämnet återgivas

i propositionen å sid. 31 och 32.

Departementschefen har uttalat följande:

De sakkunnigas förslag örn upphävande av bestämmelsen i 8 § 3 mom.

örn kilometerpenningar vid samåkning, vilket förslag lämnats utan erinran i

det övervägande flertalet remissyttranden, vill jag biträda.

I 8 § 1 mom. andra stycket äro angivna vissa särskilda slag av utgifter,

som få inbegripas i ersättningen vid samåkning i fall då fortskaffningsmedlet

icke tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Statskontoret

och allmänna lönenämnden hava föreslagit ett tillägg till denna uppräkning

avseende extra utgifter vid färd med laxebil. Detta förslag synes böra iakttagas.

Då uppräkningen har karaktären av exemplifiering, synes det till

fyllest att tillägget får avse drickspenningar. Tillägget synes lämpligen kunna

så avfattas, att det kommer att gälla sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel

i allmänhet. I enlighet med vad allmänna lönenämnden förordat

böra verifikationer å resekostnaden i här avsedda fall även omfatla

eventuellt tillägg för drickspenningar.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör särbestämmelsen i 8 § 2 mom.

örn samåkning med bil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

upphävas. Förrättningsman, som i egen bil skjutsar medresande förrältningsmän,

bör sålunda erhålla resekostnadsersättning för egen del såsom

vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för varje medresande förrättningsman.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Resa för erhållande av nattkvarter m. m.

Enligt 10 § första stycket allmänna resereglementet äger förrätlningsman,

som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter,

åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i reglementet, dock icke

med högre belopp än 12 kronor.

Under hänvisning till att från personalhåll, med hänsyn till stegringen av

resekostnaderna, ifrågasatts höjning av ersättningens maximibelopp, hava de

sakkunniga förordat höjning av maximibeloppet till 15 kronor. Å andra sidan

hava de sakkunniga föreslagit, att ersättningen samtidigt begränsas så, att den

icke må överstiga den verkliga kostnaden för resan.

Riksräkenskapsverket har anfört, att enligt ett av kammarrätten meddelat

utslag (årsboken 1927 ref. 8) förrättningsman ansetts berättigad till ersättning

för resa till bostads- eller stationeringsorten över helgdag, som infaller under

en förrättning, i den mån ersättningen icke är högre än de traktamentskostnader,

som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen kvarstannat på förrättningsorten.

Det har av riksräkenskapsverket ifrågasatts, örn ej denna princip

borde komma till uttryck i resereglementet genom ett tillägg i 10 §.

Departementschefen har anfört följande:

Den föreslagna höjningen till 15 kronor av maximibeloppet av ersättningen

vid resa för erhållande av nattkvarter anser jag mig kunna tillstyrka.

Vad åter angår den av de sakkunniga ifrågasatta begränsningen av ersättningen

till att omfatta endast självkostnaden synes en dylik begränsning kunna

medföra vissa tillämpningssvårigheter. På grund härav och då den sakliga

betydelsen av begränsningen torde vara ringa, får jag i likhet med kammarrätten

avstyrka förslaget i denna del.

Den av riksräkenskapsverket berörda tillämpningen i fråga om ersättning

för hemresa över helgdag synes väl förenlig med de gällande bestämmelserna.

Jag förutsätter, att denna tillämpning oberoende av särskilt stadgande i sådan

riktning skall bliva allmänt genomförd.

Avgiftsfri resa.

Enligt 15 § allmänna resereglementet utgår icke resekostnadsersättning, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus,

liksom ej heller då, bortsett från samåkning, transportmedel enligt gällande

bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles.

I skrivelse den 10 december 1940 har medicinalstyrelsen gjort framställning

i syfte att styrelsen måtte bemyndigas att, utan hinder av bestämmelserna i

15 § resereglementet, utbetala en resekostnadsersättning av 5 öre för kilometer

vid resor, som med tjänstecykel företagas av vissa befattningshavare vid

statens sinnessjukhus. Styrelsen har därvid åberopat, att dylika tjänsteresor

vore förenade med personliga utgifter för bland annat lämpliga ytterkläder

och skodon, vilka bleve utsatta för stark förslitning.

Statskontoret har i häröver avgivet yttrande avstyrkt bifall till framställningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

15

De sakkunniga hava i ämnet anfört följande:

En utvidgning av de i 15 § stadgade undantagen från rätt till resekostnadsersättning

synes befogad. I främsta rummet torde dylik rätt böra uteslutas

vid avgiftsfri färd med kommuns eller statsunderstödd inrättnings transportmedel.

Detsamma torde böra gälla i de fall, då transportmedel tillhandahålles

av någon, som föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. önskvärt

är nämligen, att förrättningsmannen i dylika fall ej har ekonomiskt intresse

av att transportmedlet gratis tillhandahålles. Däremot synas icke tillräckliga

skäl föreligga att från rätten till resekostnadsersättning undantaga de fall, då

t. ex. bil gratis tillhandahålles av enskild person eller företag, som icke på

sätt nyss berörts har intresse i förrättningen.

Från nu angivna utgångspunkter förorda de sakkunniga, alt undantagsbestämmelsen

i 15 § erhåller en mera generell innebörd sålunda, att rätten till

ersättning vid kostnadsfri färd begränsas till de fall, då annat transportmedel

än järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles

av enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller

eljest därav beröres. I enlighet härmed har utkastet i denna del avfattats.

De sakkunniga anse sig icke hava tillräckliga skäl att förorda någon undantagsbestämmelse

om rätt till ersättning för resor med tjänstecykel i fall,

som åsyftas i förenämnda framställning.

Arméförvaltningen har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att resekostnadsersättning

enligt 2 § syntes böra utgå för sådant kostnadsfritt tillhandahållet

transportmedel, som dreves av förrättningsmannen själv, örn vid en

förrättning endast dylikt fortskaffningsmedel kunde komma till användning,

syntes den omständigheten, att detsamma tillhandahölles kostnadsfritt, icke

skäligen böra utesluta förrättningsmannen från den resekostnadsersättning,

som skulle utgå, därest denne begagnade egen cykel o. s. v.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande i fråga örn de resor, vid vilka transportmedel

kostnadsfritt tillhandahålles av enskild person eller företag, som

föranlett förrättningen eller eljest därav beröres:

Dylika resor förekomma ej sällan för befattningshavare inom lantbruksstyrelsen,

numera så gott som uteslutande resor med automobil, och styrelsen

har en mycket bestämd erfarenhet därav, att det tämligen undantagslöst

föreligger tvång för förrättningsmannen att lämna drickspengar till den

medföljande chauffören. Då dessa resor kunna omfatta hela dagar, är det

tydligt, att drickspengarna kunna uppgå till betydande belopp, som icke

rimligen kan betalas av förrättningsmannens dagtraktamente. Möjlighet

måste i dylika fall finnas för att förrättningsmannen skalig kunna få ersättning

för lämnade drickspengar antingen genom ett bibehållande av rätten

lill kilometerpengar eller på annat lämpligt sätt.

I frågan har departementschefen anfört följande:

Den av arméförvaltningen gjorda erinran beträffande färd med exempelvis

cykel, som kostnadsfritt tillhandahållits, synes gälla även den nuvarande

bestämmelsen, som från ersättning utesluter bland annat de fall, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel. Ett undantag

för nu avsedda fall synes kunna få ganska vidsträckta konsekvenser. För

min del är jag icke beredd att förorda eli dylikt undantag. Vad nu sagts

gäller även det av de sakkunniga avstyrkta förslaget örn medgivande av rätt

till ersättning i vissa fall vid resa med tjänstecykel.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan om medgivande av

ersättning för drickspenningar vid avgiftsfri resa är jag icke övertygad örn

att ett dylikt medgivande är av behovet påkallat.

Jag biträder således de sakkunnigas förslag till ändring av 15 §.

Fråga om resekostnadsersättning vid färder mellan bostaden och

avlägset belägna tjänsteställen.

I framställning den 24 augusti 1935 har De tullanställdas samorganisations

Stockholmsavdelning anhållit, att ersättning måtte beredas tullpersonalen

för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen. I framställningen

har åberopats bland annat ett yttrande, som tulldirektören i Stockholm

den 24 februari 1934 avgivit över en hos generaltullstyrelsen gjord framställning

med liknande syfte. I detta yttrande hade föreslagits införande i

det särskilda resereglementet för tullverket av en bestämmelse, att tjänsteman

finge för färd med spårvagn, omnibus, ångslup eller annat dylikt fortskaffningsmedel

mellan bostaden och tjänsteställe, beläget minst tre kilometer

från tullanstaltens huvudkontor, antingen utanför samhälle men nära

invid dess gräns eller ock inom samhälle, kunna efter generaltullstyrelsens

bestämmande åtnjuta ersättning för den del av honom åsamkad kostnad

för sådan färd, som överstege vad han skulle haft att utgiva för färd mellan

bostaden och lullanstaltens huvudkontor.

Vidare har generaltullstyrelsen med utlåtande den 30 september 1938

i fråga örn vissa tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet överlämnat

en från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse inkommen,

den 23 september 1938 dagtecknad framställning, vari föreningsstyrelsen

bland annat, under åberopande av tulldirektörens yttrande, anhållit örn

beredande av möjlighet för tulltjänstemän att på tullverkets bekostnad erhålla

biljetter för färder från och till bostaden i fall av här åsyftad beskaffenhet.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att en lösning enbart

för tullverkets del av den föreliggande frågan vore förbunden med vissa

vanskligheter. En vidsträcktare reglering av frågan skulle enligt vad i utlåtandet

vidare anförts påkalla, att de blivande bestämmelserna i ämnet intoges

i allmänna resereglementet eller i en särskild författning.

För egen del hava de sakkunniga anfört:

De föreliggande framställningarna avse beredande av viss möjlighet till ersättning

för resor mellan bostaden och tjänsteställe, önskemålet härom är föranlett

därav, att tullpersonalen i Stockholm är fördelad på ett flertal sinsemellan

avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena i

viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering av personalen

å ett och samma tjänsteställe.

Resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten äro

icke att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet,

utan böra fastmer i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare. En

eventuell reglering av det väckta ersättningsspörsmålet bör därför icke ske

i resereglemetet. Vad angår frågan om en dylik reglering vid sidan av resereglementet,

synes det i varje fall icke vara möjligt att uppdraga några allmängiltiga

riktlinjer beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning

eller grunderna för dess utgående. Vid nu angivna förhållanden

hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda meddelande av allmänna

bestämmelser i ämnet. De sakkunniga hava ej heller tagit ståndpunkt till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

17

frågan om möjlighet till ersättning genom särskilt beslut i det förevarande

fallet bör beredas eller icke.

Vad de sakkunniga anfört bar icke mött erinran i remissyttrandena.

Departementschefen har förklarat, att de sakkunnigas uttalanden i frågan

ej föranleder erinran från hans sida.

lil. Frågor rörande traktamentsersättning.

Traktamentsersättningens storlek.

I 1925 års resereglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex,

betecknade A—F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser, för dygn räknat,

till 24, 21, 18, 15, 12 och 9 kronor. Av varje belopp utgjorde två tredjedelar

dagtraktamente och en tredjedel nattraktamente.

Ett i propositionen nr 190 år 1927 framlagt förslag örn ökning av traktamentsbeloppen

med 1 krona, lika för alla klasser, att läggas till nattraktamentet,

vann icke riksdagens bifall. Förslaget återupptogs emellertid i propositionen

nr 40 till 1929 års riksdag och blev nu bifallet av riksdagen.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att traktamentsbeloppen höjas för

envar av klasserna A, B och C med 1 krona, att läggas till dagtraktamentet,

samt för envar av klasserna D, E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till

dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet. Till stöd därför har anförts

bland annat följande:

De sakkunniga hava övervägt att underkasta traktamentsgrunderna en

fullständig principiell revision, avseende bland annat spörsmålen huruvida

antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbeloppen

kunna anses rätt avvägda. Emellertid hava de sakkunniga

funnit sig böra avstå härifrån, enär kostnadsnivå och andra förhållanden i

det nuvarande krisläget icke ge tillfredsställande utgångspunkter för en dylik

omreglering.

På grund av prisutvecklingen är en höjning av traktamentsersättningarna

påkallad. Kravet på begränsning av utgifterna gör sig emellertid även här gällande.

Erinras må, hurusom det efter krigsutbrottet funnits nödvändigt att

strängt begränsa medelsanvisningen för tjänsteresor och detta även med eftersättande

i viss utsträckning av vägande förvaltningsintressen. En ökning

av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen kunna de sakkunniga

följaktligen icke ifrågasätta. Härmed är icke avsett, att tjänstemännen

själva skola vidkännas en del av merkostnaden för sina resor. Däremot förutsättes,

att prisstegringen skall till en del kunna mötas genom att de personliga

anspråken inom detta liksom andra områden anpassas efter de skärpta

tidsförhållandena. Utrymmet för en sänkning av standarden är emellertid

mindre i de lägre än i de högre traktamentsklasserna.

Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag innebär ett provisorium,

bestämt av krisläget. Detta förhållande kommer till synes bland annat

i den ojämnhet i skillnaden mellan traktamentsklasserna, som blir en

följd av de föreslagna höjningarna.

Den av förslaget betingade kostnadsökningen för statsverket kan svårligen

på förhand närmare beräknas. Bland annat blir den beroende av i vad

Bihang till riksdagens protokoll 19 t2. 6 sami. Xr lill.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

mån traktamentsersättningarna i besparingsreglementena komma att höjas i

anslutning hartim. Till en avsevärd del torde kostnadsökningen komma att

motvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, som föranledas av vissa

i övrigt ifrågasatta ändringar i allmänna resereglementet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga samtidigt föreslagit en

ytterligare begränsning av traktamentsersättningen för del av dag sålunda,

att traktamente ej utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för

resa eller förrättning, samt att halvt traktamente utgår för dag, varav mer än

3 men högst 9 timmar tagits i anspråk. Detta förslag kommer att i det följande

upptagas till närmare behandling.

En reservant bland de sakkunniga, sekreteraren A. G. Linnäs, har uttalat

sig för höjning av traktamentsbeloppen i samtliga klasser med 3 — eller under

viss förutsättning 2 — kronor för dag och 1 krona för natt. Beträffande

reservationens motivering får utskottet hänvisa till propositionen (sid 39—

41).

I flertalet remissyttranden hemställes om större höjning av traktamentsbeloppen,

än de sakkunnigas majoritet föreslagit, särskilt i de högre traktamentsklasserna.

Därvid göres gällande, att de av majoriteten föreslagna höjningarna

finge anses otillräckliga i förhållande till prisstegringen, detta även

örn man i likhet med de sakkunniga utginge från att någon full kompensation

för prisstegringen icke kunde ifrågasättas. Jämväl har åberopats, att efter

sakkunnigförslagets framläggande publicerats meddelande om en förestående

höjning av hotell- och pensionatrumsprisen i Stockholm med 10 procent, en

åtgärd som tros komma att följas av liknande höjningar på andra håll. Flera

myndigheter vilja dessutom såsom skäl för ytterligare höjning av traktamentsbeloppen

åberopa den av de sakkunniga förordade begränsningen i

rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis tages i anspråk

för resa eller förrättning. Såsom en oegentlighet betecknas i en del yttranden

det förhållandet, att skillnaden i traktamentsbelopp mellan klasserna G och

D enligt majoritetsförslaget utgör endast 1 krona, medan skillnaden mellan

närliggande klasser i övrigt enligt förslaget är 3 kronor.

Beträffande den närmare innebörden av remissyttrandena får utskottet

hänvisa till den därför lämnade redogörelsen i propositionen (sid. 41—44).

Departementschefen har i detta ämne anfört följande:

Det förslag rörande traktamentsbeloppen, som framlagts av de sakkunniga,

har av majoriteten betecknats såsom ett provisorium, bestämt av krisläget.

De sakkunniga säga sig under förhandenvarande förhållanden icke

hava funnit tillfredsställande hållpunkter för en fullständig principiell omreglering

av traktamentsgrunderna, avseende bland annat antalet traktamentsklasser

och skillnaden mellan traktamentsbeloppen i de olika klasserna.

Någon ökning av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen

har ansetts icke kunna ifrågasättas. Inom de lägre traktamentsklasserna

har dock mindre utrymme ansetts föreligga för en anpassning efter de

skärpta tidsförhållandena än inom de högre traktamentsklasserna. Dessa

förhållanden hava legat till grund för majoritetens förslag att höja traktamentsbeloppen

med 3 kronor i de tre lägsta traktamentsklasserna och 1 krona

i de tre högsta klasserna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

19

I remissyttrandena, vilka till en del ansluta sig till den av reservanten

bland de sakkunniga uttalade meningen, bär i allmänhet icke framställts någon

erinran mot de principiella utgångspunkterna för majoritetsförslaget.

Däremot har gjorts gällande, att de av majoriteten föreslagna traktamentshöjningarna,

särskilt vad angår de högre traktamentsklasserna, icke äro

tillräckliga för att täcka de nödvändiga kostnaderna. Stor betydelse har i sådant

sammanhang tillmätts den av de sakkunniga samtidigt förordade skärpta

regeln om begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast

delvis tages i anspråk för resa eller förrättning. Såsom en teknisk brist i majoritetsförslaget

framhålles den omständigheten, att skillnaden i traktamentsbelopp

mellan klasserna G och D endast är 1 krona, medan skillnaden mellan

närliggande klasser i övrigt är 3 kronor.

För egen del anser jag, att en principiell revision av den nuvarande traktamentsskalan

skulle hava varit önskvärd, men att i det rådande läget giltiga

skäl finnas för att begränsa sig till en provisorisk höjning av traktamentsbeloppen.

Vad beträffar förslaget örn minskning av traktamentsersättningen för dag,

som endast till en del tages i anspråk för resa eller förrättning, må här framhållas,

att med detta förslag åsyftas rättelse av ersättningsgrunderna på en

punkt, där dessa enligt vad länge påtalats icke äro riktigt avvägda. Den sålunda

avsedda rättelsen bör icke kunna ge berättigad anledning till krav på

kompensation i fonn av större höjning av traktamentsbeloppen än som eljest

kan finnas påkallad, detta så mycket mindre som de hittillsvarande bestämmelserna

icke verkat likformigt utan såsom en godtycklig förstärkning av

traktamentsförmånen vid resor, som varit förlagda på visst sätt. För att

komma till en riktig avvägning av ersättningsgrunderna är det nödvändigt

att skilja mellan å ena sidan frågan örn det ersättningsbelopp, som erfordras

för att täcka en hel dags traktamentskostnader, och å andra sidan frågan

hur detta ersättningsbelopp skall begränsas för viss del av dagen.

Den höjning av traktamentsbeloppen, som de sakkunnigas majoritet föreslagit

för de tre lägsta traktamentsklasserna, D—F, är enligt min uppfattning

skälig. Vad angår de högre traktamentsklasserna vill jag icke motsätta

mig ett tillmötesgående av de i yttrandena uttryckta önskemålen i så

måtto, att traktamentet i klasserna B och C, utöver vad sakkunnigmajoritelen

föreslagit, höjes med 1 krona, att läggas till nattraktamentet. I enlighet

härmed skulle höjningen av traktamentsbeloppen bliva för klass A 1 krona,

att läggas till dagtraktamentet, för klasserna B och G 2 kronor, därav 1 krona

till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet samt för klasserna

D—F 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet och 1 krona till natttraktamentet.

Traktamentsersättning vid förrättning inom eller i närheten av

bostads- eller tjänstgöringsorten.

Enligt 17 § 1 mom. allmänna resereglemente! må traktamentsersättning

icke åtnjutas för förrättning, som ulföres å förrättningsmannens bostads- eller

tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller,

beträffande stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från gränsen för

det planlagda område, inom vilket förrältningsmannen har sin bostad eller

tjänstgöring.

Rörande dessa bestämmelser hava de sakkunniga bland annat anfört, alt

desamma medföra en viss ojämnhet i tillämpningen. Till en del samman
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

hänger detta med att inom en och samina bostads- eller tjänstgöringsort kunna

finnas flera, från varandra skilda planlagda områden. Vidare kunna bestämmelserna

leda till att exempelvis en tjänsteman med stationering i Stockholms

centrum icke får traktamentsersättning vid resa till en viss förorf,

medan en tjänsteman med stationering i samma förort får ersättning vid resa

till stadens centrum (jfr kammarrättens årsbok 1939 not. 220).

Hithörande spörsmål torde överhuvud icke kunna tillfredsställande lösas

enbart genom allmänna föreskrifter i resereglemente!. Huru dessa allmänna

föreskrifter än avfattas, kunna förhållandena på vissa orter eller inom vissa

förvaltningsgrenar göra undantagsföreskrifter påkallade. Enligt de sakkunnigas

uppfattning bör Kungl. Majit äga befogenhet att meddela dylika undantagsföreskrifter.

Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit bär icke föranlett erinran

eller särskilt uttalande från annan remissmyndighet än statskontoret, som

förklarat sig av principiella skäl icke kunna tillstyrka, att möjlighet beredes

Kungl. Maj:t att medgiva traktamentsersättning i andra fall än som avses i

17 § 1 mom.

Departementschefen har beträffande förevarande spörsmål anfört följande:
De

sakkunnigas förslag örn rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag

från den allmänna regeln i 17 § 1 mom. torde åsyfta icke blott de fall, då

regeln finnes verka för snävt, utan även de fall, då förhållandet är det motsatta.

Av skäl som de sakkunniga anfört tillstyrker jag förslaget om rätt för

Kungl. Majit att meddela undantagsföreskrifter i såväl ena som andra riktningen.

Traktamente för del av dag eller natt.

Enligt 17 § 2 mom. resereglementet utgår icke traktamentsersättning för

dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning.

För dag, varav mer än 1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår

traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och ifrågasatta ändringar i desamma

jämte därmed sammanhängande spörsmål lämnas i propositionen å

sid. 47—49 en översiktlig redogörelse. Däri erinras örn ett av riksräkenskapsverket

förordat ändringsförslag av innehåll, att dagtraktamente i allmänhet

skulle erhållas först vid 3 timmars frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten

samt att endast halvt dagtraktamente skulle utgå vid frånvaro

mellan 3 och 9 timmar. Vidare framhålles, att i vissa besparingsreglementen

inom ett stort antal förvaltningsgrenar föreskrivits, att traktamentsersättning

icke utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.

De sakkunniga hava i förevarande ämne anfört följande:

Till följd av utvecklingen inom besparingsreglementenas område har den

ekonomiska betydelsen av frågan örn traktamentsreduceringen i allmänna

resereglementet minskats. Såsom ett önskemål har framhållits, att större en
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

21

helighet i regleringen av förevarande traktamenlsspörsmål inom olika förvaltningsgrenar

måtte åvägabringas. Även om förhållandena inom de skilda

förvaltningsgrenarna, enligt vad erfarenheten givit vid handen, äro alltför

skiftande för att en fullständig enhetlighet skall kunna ernås, synes detta

önskemål värt beaktande. Man torde dock fortfarande få räkna med ett

behov av särskilda besparingsregler inom vissa förvaltningsgrenar.

En ändring av 17 § 2 mom. allmänna resereglementet med syfte att ytterligare

begränsa rätten till traktamentsersättning för del av dag synes emellertid

principiellt befogad. Härvid kunde det, särskilt i betraktande av

önskemålet om större enhetlighet, synas ligga nära till hands att införa regeln,

att dagtraktamente endast må utgå för dag, varav mer än 6 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning. Såsom förut nämnts, gäller denna

regel numera för stora grupper av befattningshavare, ehuru inom vissa

förvaltningsgrenar endast vid resor inom det egna distriktet. Emellertid lia

de sakkunniga icke kunnat förorda, att regeln erhåller allmän giltighet. I

synnerhet i början och slutet av längre resor kan den vålla en väl stark

begränsning av traktamentsersättningen. Ej heller synes man som allmän

regel kunna utgå ifrån att resor på upp till 6 timmar skola kunna företagas

utan särskild kostnad. Örn regeln skulle göras tillämplig endast på resor,

som i sin helhet omfatta högst 6 timmar, skulle dessutom den därmed åsyftade

verkan endast delvis uppnås.

Den andra av de ifrågavarande reglerna — nämligen att traktamente ej

utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning,

samt att halvt traktamente utgår för dag, varav 3—9 timmar tagits

i anspråk — synes bättre avvägd för en allmännare tillämpning. På grund

härav få de sakkunniga förorda, att 3—9-timmarsregeln införes i reglementet.

Därvid torde, i enlighet med vad som ifrågasatts i yttranden över tidigare

förslag, böra tilläggas en bestämmelse av innebörd, att i dagtiden skall

inräknas nattid, som ej uppgår till över en timme och för vilken nattraktamente

i följd därav ej utgår.

Om 3—9-timmarsregeln sålunda införes i allmänna resereglementet, bör

emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att föreskriva undantag därifrån. En

dylik möjlighet till undantag är behövlig med hänsyn bland annat till att

traktamentsersättningarna för vissa grupper av tjänstemän äro och fortfarande

böra vara reglerade efter andra grunder än de i allmänna resereglementet

stadgade. Även om man synes böra eftersträva samma tidsbegränsningar

för traktamentes utgående i besparingsreglementena som i allmänna

resereglementet, lärer man icke kunna utgå ifrån att detta alltid är möjligt.

Vidare kan undantag bli påkallat i de fall, då förrättningsmannen icke i sådan

egenskap åtnjuter lön eller arvode, liksom även i de ännu förekommande

fall, då traktamentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda.

Rörande innehållet i de häröver avgivna remissyttrandena hänvisas till

härför lämnad redogörelse å sid 50 och 51 i propositionen.

Departementschefen har i denna sak anfört i huvudsak följande:

Såsom förut nämnts, har frågan örn en ytterligare begränsning av traktamentsersättningen

för dag, som endast delvis tages i anspråk för resa eller

förrättning, sedan flera år tillbaka varit aktuell. Olika förslag lill frågans

lösning hava framställts. I eli flertal besparingsreglementen har införis regeln,

alt traktamentsersättning ej utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits

i anspråk. De sakkunniga hava av anförda skäl icke förordat denna regel

lill införande i resereglementet utan i stället regeln, att traktamentsersättning

ej utgår för dag varav högst 3 timmar tagits i anspråk, samt alt tråk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

tamentsersättningen för dag varav 3—9 timmar lages i anspråk, minskas till

hälften. Av yttrandena framgår, att nu liksom tidigare olika meningar i denna

fråga göra sig gällande. En del remissmyndigheter hava biträtt sakkunnigförslaget,

medan andra myndigheter avstyrkt ändring av de gällande bestämmelserna

i ämnet eller framlagt jämkningsförslag av skiftande innebörd.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att frågan löses väsentligen

i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Emellertid synes den

av de sakkunniga förordade 3—9-timmarsregeln i anslutning till vad i vissa

yttranden ifrågasatts böra jämkas sålunda, att den övre tidsgränsen för

halvt dagtraktamente sänkes från 9 till 8 timmar.

Om beträffande något verk skulle framgå av en närmare undersökning,

att den nu förordade regeln icke lämpar sig för verkets speciella förhållanden

— vilket i ärendet gjorts gällande för telegrafverkets del — bör härav

betingat undantag från regelns tillämpning kunna göras. De sakkunniga hava

av olika närmare angivna skäl föreslagit rätt för Kungl. Maj:t att meddela

föreskrifter örn undantag från den allmänna regeln. Detta förslag bör

enligt min uppfattning godkännas.

Traktamentsersättning vid längre tids vistelse å en och samma plats.

De sakkunniga hava — under hänvisning till att vissa besparingsreglementen

innehålla föreskrifter om minskning av resetraktamentet vid längre

tids vistelse å en och samma plats — anfört, att jämväl fastställandet av dylika

bestämmelser med allmännare giltighet syntes böra, i motsvarighet till

vad som vore fallet beträffande tjänstgöringstraktamente, ankomma på Kungl.

Majit. En bestämmelse i sådant syfte hava de sakkunniga intagit i 17 § 4

mom. i sitt författningsförslag.

Departementschefen har härom anfört följande:

Med hänsyn bland annat till svårigheten att i vissa fall skilja mellan resetraktamente

och tjänstgöringstraktamente är det önskvärt, att den föreliggande

frågan örn traktamentsersättningen vid längre tids vistelse å en och

samma plats kan lösas enligt för båda slagen av traktamente gemensamma

riktlinjer. För att Kungl. Majit skall i fråga om resetraktamente äga meddela

här åsyftade bestämmelser för allmännare tillämpning och icke endast

för vissa grupper av befattningshavare torde det av de sakkunniga föreslagna

bemyndigandet vara erforderligt. Jag tillstyrker därför, att ett dylikt bemyndigande

intages i 17 §.

Vissa ytterligare begränsningar i rätten till traktamentsersättning.

De sakkunniga hava föreslagit införande i 18 och 19 §§ av vissa ändringar

och tillägg i syfte att åvägabringa likformighet med vad som gäller om

tjänstgöringstraktamente enligt 4 § 3 och 4 mom. tilläggsbestämmelserna till

civila avlöningsreglementet. Den närmare innebörden av dessa förslag är följande:
Då

förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman

genom vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

23

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens

bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad

nu sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer

till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan anledning, må traktamentsersättning utgå även

för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn. Åtnjuter

förrättningsmannen sjukhusvåx-d, som helt eller delvis bekostas av statsmedel,

beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen

under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt

upphöra.

Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelsen i 18 § om begränsning av

traktamentsersättningen vid beredande av inkvartering borde kompletteras

med en föreskrift om skyldighet för förrättningsman att godtaga av vederbörande

myndighet anvisad inkvartering.

Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt meddelande av en uttrycklig

föreskrift, att den anvisade inkvarteringen skall fylla rimliga anspråk

på lämplighet och anpassning efter vederbörandes reseklass.

Statskontoret har anfört, att vederbörande myndighet ägde i särskilt fall

medge undantag från den bestämmelse, enligt vilken tjänstgöringstraktamente

vid sjukdom må utgå högst under 15 dygn, samt att enahanda befogenhet

borde i 19 § tilläggas myndigheten med avseende å resetraktamente.

Departementschefen anför i detta ämne följande:

Det torde ligga i sakens natur att, om inkvartering beredes genom vederbörande

myndighets försorg, förrättningsmannen icke bör kunna erhålla

vanlig traktamentsersättning genom att underlåta att begagna sig av inkvarteringen.

En uttrycklig föreskrift härom synes därför icke erforderlig. Ej

heller synes det lämpligt att i reglementet införa en föreskrift av den obestämda

innebörd, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit.

I enlighet med vad statskontoret föreslagit bör i 19 § första stycket göras

ett tillägg om rätt för vederbörande myndighet att medge undantag från den

i författningsrummet upptagna allmänna regeln. Tillägget synes lämpligen

kunna gälla samtliga här åsyftade fall och sålunda icke behöva begränsas till

att gälla sjukdomsfall. .

I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Vissa arvodesfrågor.

De sakkunniga hava slutligen berört det i vissa fall löreliggande sambandet

mellan resetraktamente och arvode för utfört arbete. I fråga härom hava

de sakkunniga anfört följande:

I det år 1928 avgivna sakkunnigutlåtandet berördes en tidigare väckt fråga

om utbrytande ur resereglementet av sådana grupper av befattningshavare,

för vilka traktamentsersättning jämväl kunde anses i viss mån innefatta

ersättning för det under förrän ningen utförda arbetet. Såsom dylika befattningshavare

nämndes i utlåtandet nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

gode män vid vissa förrättningar samt ordförande och ledamöter i vissa

nämnder. I utlåtandet påvisades, att ersättningsfrågan såvitt angick dessa

funktionärer kunde regleras genom särskilda föreskrifter och att hänsyn till

nu berörda spörsmål icke behövde tagas vid utformningen av allmänna resereglemente!.

Denna uppfattning godkändes vid 1929 års riksdag. Därvid

tramhöll riksdagen, att frågan om fastställandet av särskilda förrättningsarvoden

för vissa grupper av förrättningsmän icke borde lämnas åsido, ehuru

den icke behövde lösas i samband med behandlingen av allmänna resereglementet.

Det förevarande spörsmålet bragtes i erinran av 1932 års statsrevisorer,

varefter 1933 års riksdag (skrivelse nr 247) uttalade sig för en närmare utredning

i ämnet.

Vid de sakkunnigas behandling av frågan örn begränsning av traktamentsersättningen

för del av dag eller natt har förutsatts, att undantag från den

föreslagna allmänna regeln i ämnet kan bliva påkallat i de fall, då förrättmngsmannen

icke i sådan egenskap åtnjuter lön eller arvode eller då traktamentsersättning

och arvode icke äro helt åtskilda. Av detta och andra skäl

har föreslagits, att Kungl. Maj:t skall äga föreskriva dylikt undantag.

Spörsmålen örn rätt till arvoden vid allmänna uppdrag liksom frågorna örn

rätt att överhuvud åtnjuta traktamentsersättning vid dylika uppdrag och om

vederbörandes placering i rese- och traktamentsklass torde icke påkalla behandling

i nu förevarande sammanhang.

Vad de sakkunniga salunda anfört har ej föranlett erinran från departementschefens

sida.

IV. Särskilda frågor berörande resereglementets tillämpning.

Kostnader i samband med inställande av tjänsteresa.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över promemorian berört ett fall,

då kostnader kunna uppkomma i samband med att en planerad eller beordlad

tjänsteresa pa grund av mellankommande omständigheter måste inställas

eliel uppskjutas, nämligen örn inställandet eller uppskovet föranleder avbeställning

av sovplats. Ämbetsverket har därvid hänvisat till ett av kammarrätten

meddelat utslag (årsboken 1935 not. 106), varigenom en förrättningsman

förklarats berättigad utfå ersättning för ifrågavarande kostnader. Riksräkenskapsverket

har uttalat sig för att den sålunda fastslagna principen

bringas till uttryck i resereglementet genom ett stadgande av innehåll, att

avgift för avbeställning av plats i sovvagn må ersättas, då skäl därtill finnes

vara för handen.

Departementschefen har anfört:

Mot den princip, som kommit till uttryck i det åberopade utslaget, synes

icke vara något att erinra. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på

praxis, i vad män ifrågavarande eller därmed jämförliga kostnader med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet må kunna gottgöras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

25

Tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande föreslagit införande i 16 § resereglemente!

av en föreskrift, att befattningshavare, som under semesterledighet

inkallas till tjänstgöring och i anledning därav nödgas företaga resa från

och åter till den ort, där han under ledigheten befinner sig, må, i den mån

vederbörande myndighet så prövar skäligt, beredas ersättning för resor till

och från tjänstgöringsorten. Till stöd härför har ämbetsverket åberopat uttalande

i denna angelägenhet i propositionerna nr 190 till 1927 års riksdag

och nr 40 till 1929 års riksdag, båda med förslag till allmänt resereglemente.

Beträffande det närmare innehållet i förenämnda uttalanden hänvisas till

förevarande proposition (sid. 56).

Generaltullstyrelsen har ifrågasatt införande i resereglemente! av vissa bestämmelser

i ändamål att förebygga, att tjänsteman, som har sig ålagt att

utan förordnande i varje särskilt fall företaga tjänsteresor, verkställer sådan

resa i omedelbart samband med enskild ledighet, som tillbringats eller är avsedd

att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten, utan att tjänsteresan vid

förevarande tidpunkt är ur statsverkets synpunkt ovillkorligen nödvändig.

Styrelsen har anfört, att den omständigheten, att hinder mot ett dylikt förfarande

icke förelåge, kunde få till följd, att tjänstemannen komme att utan

trängande skäl förlägga första eller sista tjänstförrättningen under resan till

eller i närheten av den plats utom tjänstgöringsorten, där han under ledigheten

vistades eller ämnade uppehålla sig. Därigenom finge tjänstemannen

sina resekostnader ersatta av statsmedel, utan att statsverkets reseutgifter

kunde anses motsvara värdet av tjänsteresan.

Departementschefen har härom yttrat följande:

Viss möjlighet att lämna gottgörelse till tjänsteman, som inkallas till tjänstgöring

med avbrytande av semester eller annan ledighet, har anvisats i de

av riksräkenskapsverket åberopade uttalandena i propositioner till 1927 och

1929 års riksdagar, önskemålet att tjänstemännen skola erhålla en mera

tryggad rätt till sådan ersättning synes i princip befogat. Det torde emellertid

möta betydande svårighet att åstadkomma en allmän reglering, som tillgodoser

det ifrågavarande önskemålet utan att giva rum för missbruk. Man torde

även böra räkna med att dylika avbrott i ledighet åtminstone under normala

förhållanden skola höra till undantagen. Bestämmelser i förevarande ämne

borde för övrigt knappast få sin plats i resereglementet utan snarare i de

allmänna avlöningsförfattningarna.

Jämväl beträffande den av generaltullstyrelsen berörda frågan möter svårighet

att genom allmänna bestämmelser åstadkomma en tillfredsställande

reglering. För motverkande av missbruk i det av styrelsen angivna avseendet

torde man närmast få lita till övervakning från överordnads sida och revision.

Av nu anförda skäl har jag ansett mig för närvarande icke böra framlägga

förslag i dessa ämnen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Utrikes resor.

Enligt 26 § reserereglementet ankommer det på Kungl. Majit att förordna

om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden utom

rikets gränser.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida icke vissa grundläggande

föreskrifter, som genomgående återfinnas i Kungl. Majits beslut rörande ersättning

för utrikes resor, borde intagas i resereglemente!.

Departementschefen har uttalat, att framdeles i samma mån som hittills

torde böra ankomma på Kungl. Majit att reglera ersättningarna vid utrikes

tjänsteresor. I den mån det kunde finnas önskvärt att meddela allmänna regler

i ämnet, torde dock dessa böra få sin plats icke i själva resereglementet

utan i tilläggsbestämmelserna eller annan författning vid sidan av reglementet.

V. Ändringarnas ikraftträdande m. m.

De nu förordade ändringarna i allmänna resereglementet föreslås skola träda

i kraft den 1 juli 1942. Före ikraftträdandet erfordras omarbetning av

tilläggsbestämmelserna till resereglementet samt olika besparingsreglementen

ävensom vissa andra avlöningsföreskrifter, som äga samband med allmänna

resereglementets bestämmelser.

I vissa yttranden har uttryckts önskemål, att allmänna resereglementet

måtte efter ändringarnas vidtagande utgivas i sin fullständiga lydelse. Det

förutsättes skola ankomma på Kungl. Majit att för sådant ändamål, efter

riksdagens behandling av ärendet, föranstalta örn sammanförande av de beslutade

ändringarna och tidigare ändringar i nytryck av reglementet.

Utskottets yttrande och hemställan.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att den sedan länge vilande

frågan om en allmän revision av resereglementet nu bör upptagas till

avgörande och att därvid även böra i reglementet införas sådana ändringar,

som kunna anses betingade av rådande krisförhållanden. Det av Kungl.

Majit framlagda förslaget till dylik revision kan utskottet i allt väsentligt

tillstyrka.

Kilometerpenningarna föreslås borttagna vid färd med omnibus, men bibehållna

vid färd med taxeautomobil. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

däremot rätten till kilometerpenningar upphävas i sistnämnda fall. I stället

skulle vederbörande myndighet ha att tillerkänna förättningsman skälig

gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift enligt taxa. På skälighetsprövning

borde jämväl ankomma, i vilken mån verifikationer rörande uppgivna

extra utgifter skola fordras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

27

Utskottet har för sin del funnit övervägande skäl tala för de sakkunnigas

förslag. Gottgörelse utöver avgiften enligt taxa bör dock, på sätt riksräkenskapsverket

framhållit, utgå med högst fem procent på avgiften och endast i

den mån de sammanlagda verkliga kostnaderna icke täckas av ersättningen

för nämnda avgift. Såsom de sakkunniga uttalat bör frågan om verifikation

av kostnaderna få bero på skälighetsprövning. Utskottet förutsätter dock, att

kostnaderna i regel skola styrkas, då fråga är örn längre resor. Vid den ståndpunkt,

som utskottet sålunda intagit, bör jämväl 6 § resereglemente! ändras

: överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Förslaget örn höjning av traktamentsbeloppen har betecknats såsom ett

av krisläget bestämt provisorium. Utskottet anser i likhet med departementschefen,

att en principiell revision av traktamentsskalan varit önskvärd. Med

hänsyn till det rådande läget kan emellertid även enligt utskottets mening

ett bibehållande tills vidare av den nuvarande klassindelningen och en allenast

provisorisk justering av traktamentsbeloppen anses motiverad.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola dagtraktamentena i de tre högre klasserna

A—C höjas med 1 krona och i de tre lägre klasserna D—F med 2

kronor. Nattraktamentena skola i alla klasser utom den högsta höjas med

1 krona. Kungl. Maj:ts förslag skiljer sig från de sakkunnigas däri, att de

sakkunniga icke föreslagit höjning av nattraktamentena i någon av de tre

högre klasserna. I motionerna 1:214 och 11:291 föreslås en höjning utöver

vad Kungl. Maj:t föreslagit av dagtraktamentena, i klass C med 2 kronor

och i övriga klasser utom den högsta med 1 krona. Beträffande nattraktamentena

yrkas i motionerna icke annan ändring i Kungl. Maj:ts förslag än

att höjningen örn 1 krona föreslås skola genomföras i alla klasserna och

således även komma den högsta klassen till godo.

För egen del har utskottet funnit sig böra förorda de sakkunnigas förslag.

Utskottet föreslår alltså en höjning av dagtraktamentena i överensstämmelse

med vad Kungl. Maj:t föreslagit, men att höjningen av nattraktamentena

örn en krona endast skall avse de tre lägre traktamentsklasserna.

Förslaget till ändrade bestämmelser i fråga örn traktamente för del av

dag eller natt finner utskottet välbetänkt.

I fråga om tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet har

generaltullstyrelsen framhållit önskvärdheten av att förebygga, att tjänsteman,

som bär sig ålagt att utan förordnande i varje särskilt fall företaga

tjänsteresor, verkställer sådan resa i omedelbart samband med enskild ledighet,

som tillbringats eller är avsedd att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten,

utan att tjänsteresan vid förevarande tidpunkt är ur statsverkets

synpunkt ovillkorligen nödvändig.

Ulskottet vill för sin del framhålla det angelägna i att dylika missbruk

stävjas. Såsom departementschefen emellertid framhållit, möta svårigheter

att reglera denna fråga genom allmänna bestämmelser, varför man närmast

har att lita till övervakning från överordnades sida och till revision.

Kungl. Maj :ts förslag i ovan ej berörda delar har icke givit utskottet anledning

till erinran.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och

med avslag å motionerna I: 214 och II: 291 antaga härvid såsom

bilaga fogade förslag till kungörelse angående ändring

i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929

(nr 210).

Stockholm den 5 maj 1942.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,

Torsten Ström, Sven Larsson, Heiding, Karl Magnusson, Bäcklund, Björkman, Gustaf

Iwar Anderson, Sundberg och Holmbäck; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Slockholm, Andersson

i Prästbol, Persson i Tidaholm, Andersson i Södergård, Åqvist, Staxäng, Viklund,

fru Alvén, herrar Pettersson i Dahl, Åkerström och Etik sson i Frägsta.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

29

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den 27

juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2 och 4—6 §§, 8 § 1 och 2 mom.

samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.1

2 §•

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg...............j

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

I klass

II klass

III klass

Fartyg.................<

Avgift för enskild

hytt med högst 2

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs- plats

I

Luftfartyg, spårväg och]

omnibus.............1

liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Taxeautomobil.........

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Annan automobil ......

40 öre per km

40 öre per km

40 öre per km

Hästskjuts.............

30 öre per km

30 öre per km

30 öre per km

Annat färdsätt än ovan]

nämnts..............

20 öre per km

20 öre per km

20 öre per km

Vid resa---i sovvagn.

Med fartyg---verkligen använts.

Till omnibus — -— — persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes

i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil

beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma.

Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga

utgifter för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften,

dock att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften

icke täcker de verkliga kostnaderna.

Har förrättningsman---hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom. och

17 § 2 mom. se 1931: 241.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

[

För dag____

För natt....

Tillhopa för

dygn

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

17 kronor

9 ,

15 kronor

8 »

13 kronor

7

12 kronor

7 »

10 kronor

6 >

8 kronor

5 »

26 kronor

23 kronor

20 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor ''

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag---av dygnet.

4 §•

Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.

Förrättningsman är ----med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,

äger Kungl. Maj:t för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare

förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av

Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder

utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna

i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga

kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med

hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så

fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §

1 mom. stadgade.

Har förrättningsman —--mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår---1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, nied mindre Kungl Majit eller,

enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt

medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel

färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför

samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger

rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tilllyggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

Vid beräkning---hel kilometer.

8 §.

1 mom. Hava vid---båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,

väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av'' fortskaffningsmedel,

samt förskjutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

31

2 morn. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom

resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per

kilometer för varje medresande förrättningsman.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.

Om eljest---dylikt avbrott.

15 §.

Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmännen, utgår

resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,

luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person

eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav berör

es.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme

sålunda tagits i anspråk.

För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.

upptagna beloppet.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas

nattie!, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i

första stycket icke utgår.

3 mom. Kungl. Majit äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2

mom. är stadgat.

A mom. Kungl. Majit äger förordna om minskning av traktamentsersättningen

för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver

viss av Kungl. Majit bestämd tid.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman genom

vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmännen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad

innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu

sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer

till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn, så

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 104.

framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.

Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av

statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen

under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt

upphöra.

Förrättningsman» som---bostads- eller tjänstgöringsorten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.

427882. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 j s. 5 i texten