Utlåtande i anledning av väckt motion angående upprättande av en klinik för allergiska sjukdomar m. m.
1942-05-28 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1942:149, Utlåtande i anledning av väckt motion angående upprättande av en klinik för allergiska sjukdomar m. m.
Dokumentets text
4
Statsutskottets utlåtande Nr 149
Nr 149.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1942 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående upprättande av
en klinik för allergiska sjukdomar m. m.
(3:e avd.)
I en inom första kammaren av herr Fredrik Ström väckt motion (I: 130)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagandet skyndsammast möjligt av erforderliga åtgärder för upprättandet
av en allergisk klinik m. m. i huvudsaklig enlighet med vad som i
motionen antytts samt därvid upptaga förhandlingar med Stockholms stad
rörande samverkan mellan staten och staden vid upprättandet av och driften
vid sagda klinik.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottei
hänvisa till motionen.
över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
riksförsåkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan avgivit utlåtanden. Därvid ha jämväl yttranden avlämnats,
av pensionsstyrelsen från styrelsens överläkare docenten Gunnar Kahlmeter
ävensom från överläkaren vid kuranstalten i Åre Georg Kinberg och
överläkaren vid kuranstalten i Tranås Nils Åhlén samt av medicinalstyrelsen
från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Nanna Svartz
Malmberg.
Myndigheternas utlåtanden och förenämnda yttranden fogas såsom bilagor
härvid (Bilaga A—D).
Utskottet. Motionärens förslag avser åstadkommandet av en anstalt av den art, som
redan statens sjukvårdskommitté i sitt år 1934 avgivna betänkande förordat.
Av de hörda myndigheterna har riksförsäkringsanstalten bland annat framhållit,
att närmare kunskap av de allergiska sjukdomarna är erforderlig för
att vissa av dem skola kunna inordnas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Pensionsstyrelsen har ansett behovet av den föreslagna anstalten icke vara så
trängande, att man under nu rådande utomordentliga förhållanden bör vidtaga
åtgärder för att tillgodose detsamma. Medicinalstyrelsen har såsom eget
yttrande åberopat en utav medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn
Nanna Svartz Malmberg, verkställd utredning, vari tillräckliga skäl
ansetts icke föreligga för ett utbrytande av de allergiska sjukdomarna från invärtes
medicinens specialitet. Den form av specialisering, som i utredningen
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
5
betecknats såsom mest önskvärd för nämnda sjukdomar, är den, som redan
genomförts vid Sabbatsbergs sjukhus. Statens institut för folkhälsan har tillstyrkt
framställningen.
Utskottet är övertygat om att förebyggandet och bekämpandet av här ifrågavarande
sjukdomar äro av ej ringa betydelse för samhället. Utvidgade möjligheter
för vård och forskning inom detta område äro enligt utskottets mening
synnerligen önskvärda. I nuvarande statsfinansiella läge är utskottet
emellertid icke berett att på grundval av den föreliggande utredningen tillstyrka
den i motionen föreslagna framställningen.
Medicinalstyrelsen har ifrågasatt statsbidrag för att underlätta vård å Sabbatsbergs
sjukhus för patienter från andra delar av riket än Stockholms stad.
Enligt utskottets mening äro åtgärder i detta syfte önskvärda. Med hänsyn
till vad styrelsen i ämnet anfört kan emellertid förutsättas, att styrelsen tager
frågan under närmare övervägande och avger förslag i ämnet utan framställning
från riksdagens sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 130 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 maj 1942.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 148.
Bilaga A.
Till riksdagens statsutskott.
Kungl. Majit har den 27 februari 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över en av herr Fredrik Ström
i första kammaren väckt motion nr 130 angående upprättande av en klinik
för allergiska sjukdomar m. m.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
I det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt den 21 november 1935 avgivna förslag till de ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, som infördes genom lagen den 26
juni 1936, erinrade ämbetsverken bland annat örn sådana sjukdomar, som
förorsakades av mer eller mindre långvarigt arbete i annat damm eller dammliknande
substanser än stendamm, t. ex. av mjöl. »Sålunda kunna uppkomma»
— anförde ämbetsverken — »vissa infektioner eller andra sjukdomar i näsa,
svalg, luftvägar, lungor m. m. Här kommer sålunda i betraktande bland annat
6
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
astina i en del fall hos bagare, mjölnare etc. Ämbetsverken hava dock ansett
det stöta på stora svårigheter att i det särskilda fallet söka tillfredsställande
avgränsa här ifrågakommande fall samt med tillräcklig säkerhet härleda vissa
av dem från arbetet.»
Enligt anstaltens mening är det av betydelse, att den vetenskapliga forskningen
rörande nyss nämnda och andra i motionen åsyftade sjukdomar fullföljes,
och det icke minst för erhållande av sådan närmare kunskap om dessa
sjukdomar, som enligt vad anstalten inhämtat fortfarande är erforderlig
för att vissa av dem skall kunna inordnas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Huruvida denna forskning bäst befrämjas genom inrättande av den i
motionen föreslagna särskilda kliniken eller på annat sätt, undandrar sig
emellertid anstaltens bedömande.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade, byråchefen
Gabrielson, byrådirektören Sidvall och tjf. byråchefen von der
Burg.
Stockholm den 19 mars 1942.
DAVID ÖSTRAND.
H. v. SCHULZENHEIM.
Bilaga B.
Till riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 27 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt pensionsstyrelsen
att till statsutskottet avgiva yttrande över en av ledamoten i första
kammaren Fredrik Ström väckt motion, nr 130, örn upprättande av en
klinik för allergiska sjukdomar m. m.
Med anledning härav har pensionsstyrelsen inhämtat yttrande från styrelsens
överläkare docenten Gunnar Kahlmeter samt från överläkaren vid
kuranstalten i Åre Georg Kinberg och överläkaren vid kuranstalten i Tranås
Nils Åhlén.
Med bifogande av avskrifter av nämnda yttranden får styrelsen anföra följande.
Antalet personer i vårt land, vilka på grund av astma äro arbetsoförmögna,
är icke känt. De undersökningar, som inom pensionsstyrelsen verkställts
angående invaliditetsorsakernas relativa betydelse, hänföra sig till
åren 1918 och 1928. Enligt dessa undersökningar utgjorde de icke tuberkulösa
lungsjukdomarna invaliditetsorsak i 2.5 procent av vissa pensionsansökningar
från år 1918 och i 3.4 procent av vissa sådana ansökningar
från år 1928. Någon undersökning avseende senare år har icke utförts inom
styrelsen. Man torde icke med ledning av de anförda siffrorna kunna med någon
större säkerhet bedöma astmasjukdomarnas nuvarande betydelse såsom
invaliditetsorsak. Styrelsen har emellertid den uppfattningen att dessa sjukdomar
äro tämligen allmänt förekommande åkommor, som ofta leda till
arbetsoförmåga hos de därav drabbade.
Pensionsstyrelsen har i syfte att söka förebygga eller häva arbetsoförmåga
hos personer, som insjuknat i astma, berett sådana sjuka vård, företrädesvis
vid styrelsens kuranstalter i Åre och Tranås. Under åren 1938,
1939 och 1940 avslutade sålunda 237, respektive 163 och 139 astmasjuka
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
7
personer vård å styrelsens kuranstalter, motsvarande 4, respektive 3.1 och
3.1 procent av hela det antal personer, som under ifrågavarande år avslutade
vård å dessa anstalter. Man torde kunna utgå ifrån att flertalet av de
personer, som för asiatiska sjukdomar vårdats vid kuranstalterna ifråga,
under vården erhållit lindring i eller blivit helt fria från sina besvär. Flertalet
torde hava utskrivits såsom återställda eller väsentligt förbättrade.
Erfarenheten har emellertid visat, att många av de vårdade vid återkomsten
till hemorten efter längre eller kortare tids förlopp ånyo insjuknat i astina.
Pensionsstyrelsen har därför vid prövning av ansökning örn kurortsvård
för astmasjuk person såsom villkor för bifall till ansökningen ofta uppställt
kravet att vederbörande, om vistelsen vid kuranstalten skulle visa
sig hava gynnsam verkan å sjukdomen, skall bosätta sig å ort med samma
klimat som i Åre, respektive Tranås. I många fall har också genom pensionsstyrelsens
initiativ sådan överflyttning av astmatiker till lämplig ort
ägt rum och visat sig vara till gagn för den sjuke. Då det gällt yngre personer
har styrelsen för att underlätta förflyttningen i en del fall föranstaltat
örn yrkesutbildning för vederbörande å ort med lämpligt klimat. Till och
med år 1937 hade sålunda 45 personer med astma, varav 38 män och 7
kvinnor, erhållit utbildning genom styrelsens försorg. Enligt en under
november 1940 inom styrelsen verkställd utredning har resultatet av utbildningen
ifråga varit gott. Under år 1938 avslutade 11 personer (samtliga
män), som ledo av astma eller liknande sjukdom, dylik utbildning.
Antalet utgjorde 2.2 procent av samtliga under året avslutade yrkesutbildningsfall.
Motsvarande siffror voro för år 1939 10, varav 2 kvinnor, och
för år 1940 15, varav 1 kvinna, utgörande 1.9, respektive 2.6 procent av
samtliga under sistnämnda två år avslutade utbildningsfall. Att så få kvinnor
beretts utbildning torde få tillskrivas den omständigheten, att det
varit lättare för kvinnorna än för männen att erhålla lämplig anställning
utan särskild yrkesutbildning.
Ifråga örn de åtgärder, som böra vidtagas för att bekämpa astman,
anföres i motionen — under erinran om att åkomman hör till den grupp
sjukdomar, vilka sammanfattas under beteckningen överkänslighetssjukdomar
eller allergiska sjukdomar — att det i första hand gäller att klarlägga,
vilket eller vilka ämnen, som i det särskilda fallet äro de utlösande
för sjukdomen. Därest det lyckas att fastställa det skadliga ämne, som
framkallar de sjukliga symptomen, kan sjukdomen ofta framgångsrikt behandlas.
Även örn ett undvikande av ämnet ifråga icke är möjligt, inrymmer
— framhålles i motionen — den moderna allergiläran vissa behandlingsmetoder,
som bjuda möjlighet att med gott resultat bekämpa den
föreliggande överkänslighetssjukdomen. På grund härav hemställes i motionen,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn vidtagande av erforderliga åtgärder för upprättande av en allergisk
klinik m. m.
Örn behovet för närvarande av en sådan klinik hava olika åsikter uttalats
av de läkare som efter anmodan av pensionsstyrelsen avgivit yttrande
i ärendet, överläkaren vid kuranstalten i Tranås anför, att en klinik med
åsyftad uppgift säkerligen skulle kunna bliva av betydelse för den framtida
allergiforskningen, även örn man icke kunde vänta några omedelbara
resultat. Med hänsyn till tidsläget funne han emellertid frågan böra
anstå, enär den icke kunde anses vara av den vikt och storleksordning,
att den krävde omedelbara åtgärder, överläkaren vid kuranstalten i Åre
anför, att, även örn de av den svenska allergiforskningen hittills uppnådda
resultaten icke tedde sig alltför betydande, det likvid med hänsyn till frågans
medicinska och nationalekonomiska betydelse vore önskvärt, att det
8
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
genom statligt ingripande kunde möjliggöras för kritisk medicinsk sakkunskap
att föra problemet närmare sin lösning. Pensionsstyrelsens överläkare
framhåller i sitt yttrande, att en »allergisk centralanstalt» i huvudsaklig
överenstämmelse med det förslag av docenten Ernst Salén, för vilket
redogörelse lämnats i det vid motionen fogade utdraget ur betänkandet
av år 1934 angående den slutna kroppssjukvården i riket, torde komma att
föranleda mycket betydande kostnader, ej minst genom den relativt stora
personal och delvis dyrbara utrustning anstalten skulle behöva. Pensionsstyrelsens
överläkare funne därför, att ett laboratorium för tillverkning av
allergenextrakt vore det önskemål, vars tillgodoseende vore angelägnast.
Pensionsstyrelsen är av den meningen, att alltjämt osäkerhet råder rörande
vilka vägar man bör gå vid bekämpande av astmasjukdomarna. Det
vore därför önskvärt att få till stånd en anstalt för de allergiska sjukdomarnas
utforskande och behandling. Pensionsstyrelsen anser likväl icke
att behovet härav är så trängande, att man under nu rådande utomordentliga
förhållanden bör vidtaga åtgärder för att tillgodose detsamma.
I ärendets handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Smedmark och Henning.
Stockholm den 26 mars 1942.
K. PERSSON.
CARL BROBERG.
Begärt yttrande med anledning av motion nr 130 i första kammaren av hr
Fredrik Ström angående upprättande av en klinik för allergiska
sjukdomar m. m.
Motionens motivering innehåller till att börja med ett konstaterande av att
den vanliga bronchialastman hör till den grupp sjukdomar, som inrymmas
under beteckningen överkänslighetssjukdomar, eller allergiska sjukdomar, att
det i dessa sjukdomar gäller att i första hand klarlägga vilket eller vilka ämnen
som i det särskilda fallet äro utlösande för sjukdomssymtomen, att i
många fall sjukdomen framgångsrikt kan behandlas genom det utlösande ämnets
undvikande, om det blott först blir klarlagt vilket ämne som bör undvikas,
samt att om ett sådant undvikande ej är möjligt »den moderna allergiläran
inrymmer vissa behandlingsmeloder, som — sakkunnigt utnyttjade —
bjuda möjlighet att framgångsrikt bekämpa den föreliggande överkänslighetssjukdomen»
(här avses framför allt den s. k. aspecifika desensibiliseringen,
varom talas å sida 15, de ivå nedersta styckena, av motionen vid redogörelsen
för inhämtade uppgifter från Lunds medicinska klinik och Göteborgs stads
bakteriologiska-serologiska laboratorium).
Den aspecifika desensibiliseringsbehandlingen, till vilken man i Lund och
Göteborg enligt nämnda uppgifter »allt mer och mer» övergått sedan man
funnit »det diagnostiska påvisandet av specifika allergener erbjuda vanskligheter»
(Lund) och »stött på svårigheter för en allergensanering» (Göteborg),
kan så till vida komma till prövning och användning vid vilken invärtes
sjukhusavdelning som helst som »framställningen av standardextrakten
är en enkel sak» (Göteborg) — och detsamma gäller andra vid den
aspecifika desensibiliseringsbehandlingen använda ämnen. En svårighet lig
-
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
9
ger som från Göteborg framhålles i att få extrakten prövade på ett tillräckligt
stort antal allergiska och icke-allergiska personer.
Det nämnda, ursprungligen i »Betänkandet ang. den slutna kropps vården
i riket» (SOU 1934: 22) intagna yttrandet från Göteborg framhåller också att
»det allergiska profylax- och terapiproblemet dock ej synes kunna lösas enbart
på denna väg» (d. v. s. genom aspecifik desensibiliseringsbehandling,
som kan utföras å varje invärtes lasarettsavdelning), varför en organisation
sådan som docent Salén skisserat (och som i huvudsak ligger till grund för
hr Ströms motion) »sannolikt vore av stor betydelse, även örn den ej kunde
på en gång utbyggas och vissa delar av densamma fordrade ytterligare erfarenhet
för att säkert motiveras». I yttrandet från Göteborg framhölls också
att ett av erfarenheterna betingat organiskt framväxande av de profylaktiska
sociala åtgärderna syntes vara klokast, enär »allergiskaran i vårt land
vöre stor och genom allt för vittgående åtgärder från det allmännas sida lätt
kunde förlora sin sociala inställning och bli ytterligare en börda för samhället».
Sammanfattande kan sägas att de 1934 tillfrågade sjukvårdsrepresentanterna
underströko behovet av fortsatt, vidgad och fördjupad forskning beträffande
de allergiska sjukdomarna, speciellt då astman, men ställde sig
något tveksamma till behovet och lämpligheten av åtgärder i profylak tiskt
och terapeutiskt syfte från det allmännas sida — på forskningens dåvarande
ståndpunkt, givetvis. Statens sjukvårdskommitté tillstyrkte i sitt betänkande
vidtagandet av vissa åtgärder för vårdanordningar för de allergiska sjukdomarna,
vilket förslag hittills dock icke lett till någon positiv åtgärd. Motionären,
hr Ström, anser nu tiden vara inne för att vidtaga åtgärder, huvudsakligen
enligt nämnda förslag, särskilt med hänsyn till dels vissa anförda
siffror belysande de allergiska sjukdomarnas utbredning i vårt land,
dels vad som åtgjorts i utlandet »för bekämpandet av denna folksjukdom»,
dels »det goda resultat, som bevisligen numera kan ernås beträffande denna
tidigare som genuint kronisk ansedda sjukdom (astman)».
Med avseende å de anförda siffrorna för belysande av de allergiska sjukdomarnas
—• närmast då astmans — utbredning i vårt land- måste man nog
anse dem rätt osäkra, särskilt beträffande uppgiften att astman »under senaste
århundradet visat en ytterst remarkabel frekvensstegring» därhän att
den är att anse som en verklig folksjukdom, »som ifråga om förekomst närmar
sig de reumatiska sjukdomarne». Visserligen torde den anförda, ur min
undersökning av invaliditetsorsakerna vid de av Pensionsstyrelsen under år
1918 beviljade tilläggspensionerna tagna siffran 2.5 procent av samtliga
under året pensionerade i och för sig vara exakt, men att märka är att denna
siffra gäller icke enbart astina utan »icke tuberkulösa lungsjukdomar».
Däri ingår alltså även de för emfysen och för kronisk bronkit pensionerade,
och att dessa senare lungsjukdomar sannolikt ingår i gruppen till minst lika
stort antal som astma, därför talar att nära hälften av de pensionerade voro
över 65 år och 70 procent över 60 år. I det under år 1918 för »icke tuberkulösa
lungsjukdomar» beräknade antalet pensionerade, 670, torde broncliialastma
ingå med kanske blott halva antalet, kanske mindre.
Än osäkrare är troligen beräkningen av antalet för astma pensionerade
under år 1928 3.4 procent av c:a 39,400, d. v. s. 1,340 — då dels uppdelningen
av de pensionerade på olika sjukdomsgrupper i denna statistik icke
gjordes av läkare (vilket var fallet 1918), dels statistiken omfattade blott
halva året 1928, dels i detta material ett ännu större procenttal än i 1918
års material av de lill gruppen »icke tuberkulösa lungsjukdomar» förda föll
inom åldersgrupperna över 65 år, respektive över 60 år, nämligen 60 procent,
respektive 75 procent. Man måste därför anse att den i motionen uttalade
meningen, att astina »under senaste århundradet visar en yllerst re
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
markabel stegring» knappast kan anses bevisad genom de siffror vilka ur
Pensionsstyrelsens invaliditetsstatistik anförts. Ej heller kan jag finna att
utlalandet att astman i fråga om sin förekomst »närmar sig de reumatiska
sjukdomarne» kan styrkas med nämnda invaliditetsstatistiker, då de bägge
sjukdomsgruppernas procentuella del i invaliditeten var 1918 respektive 2.5
och 9.1 och 1928 respektive 3.4 och 12.4. Det i detta sammanhang förekommande
uttalandet att »den moderna allergilärans utnyttjande för undersökning
och behandling innebär att invalidisering vid flertalet fall kan undvikas»,
torde ge uttryck åt en något väl sangvinisk syn både på de allergiska
momentens dominerande betydelse för sjukdomen i sin helhet, på de möjligheter
man har att påverka dessa moment och överhuvud taget på den utsträckning,
i vilken ett verkligt botande av astma och andra allergiska sjukdomar
f. n. är möjligt — även med tillgång till alla moderna diagnostiska
och terapeutiska möjligheter.
Motionen utmynnar i en hemställan att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om vidtagande skyndsammast möjligt av erforderliga
åtgärder för upprättandet av en allergisk klinik m. m. i huvudsaklig
enlighet med vad i motionens motivering antytts. Motionärens mening synes
vara att den tilltänkta »allergiska kliniken» skulle ordnas, ungefär enligt
de önskemål Docent Ernst Salén sammanfattat i en P. M. av den 28 december
1933 till »Betänkande angående den slutna kroppsvården i riket» avgivet
1934, alltså innefatta bl. a. både en klinisk och poliklinisk avdelning,
s. k. allergenfria kammare samt utrustning för framställning av allergenextrakter
och utförande av allergenanalyser m. m.
Örn att astmasjukdomen och överhuvd taget de allergiska sjukdomarna
äro av ett synnerligen stort medicinskt-vetenskapligt intresse råder säkerligen
full enighet, likaså om att dessa sjukdomars behandling hitintills i stort
sett givit föga tillfredsställande resultat och varit famlande. Utan all fråga
representera de allergiska sjukdomarnes bekämpande också ett stort socialmedicinskt
och ekonomiskt intresse — även om detta i storleksordning knappast
är på så sätt jämförbart med tuberkulosen och de reumatiska sjukdomarna
som motionen antyder. Att det allmänna har stort intresse av att möjligheter
för ett djupare och mer speciellt inriktat utforskande av sjukdomens
natur skapas, liksom för framställning av inhemska allergenextrakt, är
också påtagligt.
En »allergisk centralanstalt» av den storlek som ett realiserande av docenten
Saléns ursprungliga förslag skulle leda till, torde emellertid komma
att draga mycket betydliga kostnader, ej minst genom den relativt stora personal
och delvis dyrbara utrustning (de allergenfria kamrarna) det skulle
kräva. Jag delar helt den mening som framfördes av de sakkunniga — professorerna
Israel Holmgren och Christian Jacobaeus samt överläkare Oscar
Lindbom — vilka av statens sjukvårdskommitté tillkallades (SOU 1934:22),
nämligen att ett laboratorium för tillverkning av de förut nämnda allergenextrakten
är det önskemål vars tillgodoseende är angelägnast. Laboratoriet
borde lämpligen ingå som del av en centralanstalt, vilken — åtminstone till
en början och tills större erfarenhet örn möjligheterna alt nå varaktiga behandlingsresultat
vunnits — icke torde behöva ges större omfattning, en centralanstalt,
där dessa sjukdomars många komplicerade forskningsproblem
kunde föras framåt, och som otvivelaktigt kunde möjliggöra ett ökat utnyttjande
av de moderna undersöknings- och behandlingsmetoder för vilka motionen
vill slå ett slag.
Stockholm den 12 mars 1942.
GUNNAR KAHLMETER.
Statsutskottets utlåtande Nr 149-
11
Till kungl, pensionsstyrelsen, Stockholm.
Sedan ledamoten i första kammaren herr Fredrik Ström väckt motion örn
upprättandet av en klinik för allergiska sjukdomar m. m., har kungl, pensionsstyrelsen
i skrivelse daterad den 7 mars 1942 och undertecknad Manne
Pärahus med översändande av motionen anhållit, att jag måtte uttala de
synpunkter, vai-till innehållet i motionen må giva anledning. Som jag emellertid
redan den 26 maj 1938 i ett av kungl, styrelsen infordrat yttrande redogjort
för min ställning till allergifrågan och de s. k. allergiska utredningarna,
vill jag härmed anhålla att få citera de delar av detta yttrande, som äro
ägnade att belysa min fortfarande oförändrade uppfattning i dessa frågor.
»Först några ord om allergi och s. k. »allergiska utredningar». Att överkänslighet
för ett eller vanligen en hel råd olika ämnen spelar en stor roll
för uppkomsten av astma, är otvivelaktigt. Lika säkert är emellertid, att problemet
ej är löst i o. m. att man genom hudprövning söker finna ut, för
vilka ämnen vederbörande patient är överkänslig, och inriktar hela behandlingen
på att i möjligaste mån hålla dessa ämnen fjärran från patienten. Jag
skall be att få relatera några fall dels ur litteraturen, dels från min egen erfarenhet,
vilka synas mig visa, att man vid behandlingen av astma måste ta
hänsyn även till andra faktorer än den sjukes event, överkänslighet. Först ett
mycket omtalat fall ur litteraturen. En dam led av astma, och hennes anfall
framkallades bl. a. av rosendoft. En dag visade en bekant henne en vacker
konstgjord pappersros, och patienten fick omedelbart ett astmaanfall. En
annan dam fick regelbundet astmaanfall, så snart hennes svärmor kom på
besök. Ett avdelningsbiträde vid Åre Fjällkuranstalt, tidigare astmapatieiit
här, hade en längre tid, jag vill minnas över ett år, varit fullkomligt fri från
astmabesvär. En julafton för några år sedan råkade hon vid ett tillfälligt besök
i anstaltens kök välta ut all anstaltens julgrädde och fick i omedelbar
anslutning härtill ett svårt astmaanfall. En annan patient fick astmaanfall,
när hennes fästman slog upp förlovningen. En patient vid anstalten hade under
sin första månad här varje natt upprepade astmaanfall och visade icke
några tecken till förbättring. Jag gjorde då det experimentet att tillsäga patienten,
att det nog vore bäst för henne att avbryta kuren och resa hem, då
luften i Åre tydligen ej passade henne, och se, anfallen upphörde med ett slag.
»(En tioårig flicka, som vårdades här förra sommaren, var enligt uppgift överkänslig
för katt. En dag fick hon genom ett stängt fönster i andra våningen
se en katt, som sprang över gården, och genast fick hon ett astmaanfall).»
Jag skulle kunna anföra hela rader av fall, vilka visa, att den på Sabbatsberg
eller annorstädes utförda allergiska utredningen ingalunda är tillförlitlig. Ett
sådant fall är omskrivne T. J. Genom sin allergiska utredning i detta fall
har doktor J. D. trott sig kunna påvisa, att J. var överkänslig för damm
(»Hausstaub» och »Bettfedern») samt för häst, nötboskap m. m. Samme J.
har under vistelsen i Åre hela tiden legat i en bädd av tagelmadrass (häst) ,
dunkuddar (Bettfedern) och yllefiltar och har ändå nästan hela tiden varit
anfallsfri. En annan i dagarna utskriven patient skulle enligt doktor J. D:s
allergiska utredning vara överkänslig för bl. a. mjölk och fisk. Denna patient
har under vistelsen vid anstalten dagligen förtärt mjölk, fisk så ofta sådan
serverats och har varje förmiddag på grund av undernäring fått ett glas
grädde och skorpor, och ändå har hennes förbättring stadigt fortskridit. Liknande
fall skulle jag kunna i snart sagt obegränsat antal plocka fram ur anstaltens
journalarkiv, men de omnämnda må vara nog för att motivera mitt
påstående, att man bör akta sig för att blint lita på allergiska utredningar.»
Den enda specifika allergenbeliandling, som i större utsträckning kommit
till användning vid Åre fjällkuranstalt, är behandlingen med autovaccin. Den
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
na behandlingsmetod har efter amerikanskt mönster använts endast vid sådana
astmaanfall, som fått sin astma i anslutning till en infektion i luftvägarna,
t. ex. fall som besvärats av hosta månader till år, innan anfallen av
astma började uppträda. De flesta av dessa fall ha under vistelsen i Åre blivit
astmafria, men då detta är fallet med de flesta astmafall i Åre, även örn de
icke vaccinbehandlats, kan man icke därav draga någon slutsats med avseende
på behandlingsmetodens effektivitet. En hel del av dessa vaccinfall ha emellertid
låtit höra av sig efter utskrivningen, och en del av dessa ha varit symtomfria
och till synes botade flera år efter utskrivningen, men många av
dem ha tyvärr kortare eller längre tid efter återvändandet till hemorten återfått
sina astmaanfall.
Av de ospecifika behandlingsmetoderna har jag huvudsakligen andrahandserfarenhet
grundad på de uppgifter astmapatienterna vid Åre fjällkuranstalt
lämnat angående tidigare behandling på andra sjukhus, däribland en
hel del fall, som behandlats på Sabbatsbergs astmaavdelning. De allra flesta
av dessa patienter ha enligt egen uppgift haft ingen eller åtminstone snart
övergående nytta av denna behandling.
Såsom torde framgå av det ovan sagda, är jag ej alltför imponerad av den
svenska allergiforskningens hittills uppnådda resultat, men då allergiproblemet
otvivelaktigt är av stort medicinskt intresse och även av stor nationalekonomisk
betydelse, vore det givetvis i hög grad önskvärt, örn genom statligt
ingripande det kunde möjliggöras för kritisk medicinsk sakkunskap att föra
problemet närmare sin lösning till båtnad för såväl folkhälsan som statens
ekonomi.
Are den 11 mars 1942.
GEORG KINBERG.
Till kungl, pensionsstyrelsen.
Med anledning av kungl, pensionsstyrelsens skrivelse av den 7 mars 1942
angående herr Fredrik Ströms motion om upprättande av en klinik för allergiska
sjukdomar, m. m. får undertecknad härmed vördsamt anföra följande:
De allergiska sjukdomarna ha otvivelaktigt en stor socialmedicinsk betydelse.
Detta gäller framför allt bronkialastman, som i många fall kan leda
till fullständig invaliditet. Såsom motionären framhåller är det av stor vikt
att i varje fall av allergisk sjukdom klarlägga vilket eller vilka ämnen
(allergener), som utlösa sjukdomsyttringarna. Allergiproblemet har både här
i Sverige och utomlands, särskilt under de två sista decennierna, varit föremål
för ett intensivt forskningsarbete. En del frågor ha därvid kunnat klarläggas
men på det hela taget har man knappast nått några mera anmärkningsvärda
resultat. Vid en del allergiska sjukdomar föreligger en överkänslighet
för ett enda och mycket specifikt allergen, t. ex. en viss mjölsort, och
i sådana fall ger sig terapien av sig själv. Vanligen är det också lätt att
finna det utlösande allergenet i ett dylikt fall — det räcker ofta med en
noggrant upptagen anamnes. Tyvärr utgöra dessa enkla fall med typiska
och specifika allergener endast en ringa del av sjukdomsfallen. Det stora
flertalet är emellertid betydligt mera komplicerade, dels beroende på att flera
olika överkänslighetsmoment äro verksamma, dels därpå att allergenerna
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
13
kunna vara av sådan beskaffenhet, att det blir svårt att genomföra något
effektivt skydd mot dem, såsom t. ex. damm, bakterietoxiner, m. m. I dessa
fall kommer man väl i allmänhet icke längre med sin terapi än man gör med
vanliga hygieniska åtgärder, sanering av bostad och arbetsplats, klimatombyte,
avlägsnandet av sjukdomshärdar inom organismen, etc. — den tidsödande
aJlergenprövningen har här knappast annat än teoretiskt intresse.
Det bör kanske också tilläggas, att de vid undersökningarna använda allergenextrakten
äro otillförlitliga. Det förekommer t. ex. att en patient, som
får astmaanfall så snart han kommer i närheten av en katt, reagerar klart
negativt vid prövning på huden med katthårsextrakt, under det att samma
extrakt i stark spädning kan utlösa astmaanfall hos patienten, då det sprayas
på nässlemhinnan. I andra fall kan man få en kraftigt positiv hudreaktion
vid prövning med allergen, för vilka den undersökte icke är överkänslig.
Den enklaste förklaringen till dessa fenomen är väl att metoden eller i varje
fall allergenextrakten äro otillförlitliga. Det har visserligen sagts, att det
framför allt är de utländska extrakten som äro otillförlitliga men något säkert
bevis för att inom landet tillverkade extrakt skulle ge bättre resultat, har
mig veterligen icke framlagts. På frågans nuvarande ståndpunkt kan det
därför icke anses motiverat att igångsätta en tillverkning av allergenextrakt
med bidrag av statsmedel eller att för detta ändamål inrätta något slags
laboratorium.
De allergiska sjukdomarnas stora utbredning och ineffektiviteten av den
hittills förda kampen mot dem, gör det förklarligt att man vill söka nya
terapeutiska vägar. Motionären har därvid tänkt sig upprättandet av en klinik
för allergiska sjukdomar, som väl skulle bli något slags forskningsinstitut
med specialuppgift att klarlägga de allergiska sjukdomarnas många hittills
olösta problem. Det är ett stort program — och ett program på lång sikt —
några omedelbara resultat kan man icke hoppas på. Men ett sådant forskningsinstitut
skulle säkerligen kunna bli av betydelse för den framtida allergiforskningen
och under normala förhållanden skulle den av herr Ström framlagda
planen i princip ha kunnat tillstyrkas —- i tider som dessa, då staten
behöver alla tillgängliga medel för viktigare uppgifter, synes det rimligt
att denna fråga tillsvidare får anstå. Den är enligt undertecknads mening
icke av den vikt eller den storleksordning att den kräver omedelbara åtgärder.
Tranås den 15 mars 1942.
NILS ÅHLÉN.
Överläkare vid Tranås kuranstalt.
Bilaga C.
Till riksdagens statsutskott.
Genom beslut den 27 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att till riksdagens statsutskott avgiva av utskottet begärt yttrande
över en av herr Fredrik Ström i första kammaren väckt motion (nr 130),
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse lill Kungl. Majit
anhålla om vidtagande skyndsammast möjligt av erforderliga åtgärder för
14
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
upprättande av en allergisk klinik m. m. i huvudsaklig enlighet med vad som
i motionen antytts samt därvid upptaga förhandlingar med Stockholms stad
rörande samverkan mellan staten och staden vid upprättandet av och driften
vid sagda klinik. Tillika har Kungl. Majit anbefallt styrelsen att till socialdepartementet
insända avskrift av berörda yttrande.
f anledning härav får medicinalstyrelsen med överlämnande i avskrift av
en utav medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Nanna Svartz
Malmberg verkställd, innevarande dag avgiven utredning såsom eget yttrande
i ärendet åberopa, vad i nämnda utredning anförts.
I sagda utredning beröres bland annat spörsmålet, huruvida eventuella
lättnader i ekonomiskt avseende borde vidtagas för åtminstone patienter
från andra delar av riket än Stockholms stad, vilka på grund av allergiska
sjukdomar intagas å en vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm driven avdelning,
där en relativt stor procent av klientelet utgöres av patienter med
dylika sjukdomar. Medicinalstyrelsen anser, att skäl tala för, att dylika lättnader
böra komma till stånd. Därvid kunde man tänka sig, antingen att
statsbidrag beviljades med visst belopp per dag för de å avdelningens allmänna
rum intagna patienterna eller ock att staten helt eller delvis bekostade
medellös eller mindre bemedlad sådan patients resor från hemorten
till anstalten och åter. En kombination av dessa båda statsbidragsformer
skulle också kunna tänkas. Styrelsen har dock icke ansett det vara erforderligt,
att styrelsen avgiver något närmare förslag till denna frågas lösning förlän
riksdagen tagit principiell ställning till den föreliggande motionen. Den
korta tid, som för dylikt ändamål stått till styrelsens förfogande, efter det
ovanberörda utredning ingivits till styrelsen, skulle icke heller hava gjort
det möjligt för styrelsen att nu avgiva ett sådant förslag.
1 handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalrådet Edén, föredragande, samt t. f. byråchefen Bastman.
Stockholm den 31 mars 1942.
J. AXEL HÖJER.
EINAR EDÉN.
/ Einar Hedberg.
Till kungl, medicinalstyrelsen.
Till undertecknad har för yttrande remitterats en i riksdagens första kammare
väckt motion angående upprättandet av en allergisk klinik i Stockholm.
I ifrågavarande motion göres gällande, att ett behov av inrättandet av en
speciell klinik för allergiska sjukdomstillstånd föreligger.
De viktigaste allergiska sjukdomarna falla inom invärtes medicinens område
och behandlas för närvarande på de invärtes medicinska sjukavdelningarna.
Frågan är nu, huruvida skäl förefinnas att vidtaga ändring i detta avseende.
Då inom en viss disciplin av medicinen ett specialområde utbrutits för att
bilda en mer eller mindre fristående specialitet, har detta haft sin grund i
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
15
särskilda förhållanden. En av anledningarna härtill har varit, att den sjukdom
eller sjukdomsgrupp det rört sig om, ansetts vara av sådan art, att det
skulle kunna innebära smittorisk att vårda patienter angripna av sjukdomen
i fråga tillsammans med andra. En annan anledning har varit, att för undersökning
och behandling av sjukdomstillstånden i fråga erfordrats speciell
apparatur respektive sådana anordningar i övrigt, att desamma icke lämpligen
kunnat inrymmas inom moderspecialitetens kliniker. Ett ytterligare
skäl till uppkomsten av nya specialiteter har varit, att så omfattande nya rön
tillkommit på området, att detsamma med svårighet kunnat behärskas av
huvudspecialitetens utövare i allmänhet.
Vad nu gäller ämnet invärtes medicin, skulle enligt undertecknads liksom
många andra invärtes läkares åsikt en vittgående ytterligare uppdelning av
denna specialitet innebära icke obetydliga risker särskilt ur sjukvårdens synpunkt.
För den interna medicinen gäller i högre grad än för någon annan gren
av medicinen, att flera olika organ ofta samtidigt äro afficierade och i behov
av behandling. Det är därför av synnerlig vikt, att den, som har att vårda
invärtes medicinska sjukdomar är allmänt orienterad i ämnet; detta desto
mer som invärtes medicinen utgör grunden för och föreningslänken mellan
andra medicinska specialiteter. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden
samt ej minst med hänsyn till den medicinska undervisningen är det av
största betydelse, att invärtes medicinen i så stor utsträckning som möjligt
bibehålies som en specialitet, vilken i sig innefattar det stora flertalet sjukdomar
i de inre organen.
Ett allmänt känt faktum är emellertid, att invärtes medicinaren ofta inriktar
sitt intresse och sina studier huvudsakligen på en eller ett par organsjukdomar.
Detta gäller såväl sjukhusläkare som privatpraktiserande. Beträffande
invärtes avdelningarna är det sålunda mycket vanligt, att på det ena sjukhuset
samlas mera av en kategori invärtes sjukdomar, på det andra av en
annan kategori. Detta förhållande är speciellt för forskningens främjande
nödvändigt och är även för utvecklingen av sjukvården gynnsamt. Men
denna form av specialisering innebär den stora fördelen, att läkaren icke
släpper kontakten med ämnet i sin helhet.
Enligt undertecknads åsikt böra för läkarna på de olika invärtesavdelningarna
möjligheterna att ägna specialstudium åt vissa typer av sjukdomar på
olika sätt underlättas, i den mån detta ur allmän sjukvårdssynpunkt låter sig
göra. Härvid kommer ett relativt stort antal personer med samma sjukdom
ofta att vårdas på samma avdelning. Ehuru detta icke helt kan undvikas, är
det emellertid en kategori av sjukhus, där det är mindre lämpligt att klientelet
blir i viss grad ensartat. Detta gäller undervisningssjukhusen, där det av
lätt insedda skäl är ur undervisningens synpunkt önskvärt med så mångsidigt
sjukdomsmaterial som möjligt.
Den form av specialisering, som i det föregående berörts, är enligt undertecknads
mening den för de invärtes allergiska sjukdomarna mest önskvärda
och tillräckliga skäl föreligga icke för ett utbrytande av denna kategori av
sjukdomar från invärtes medicinen.
En specialisering av den karaktär, som här avses, är i själva verket redan
genomförd vid ett av Stockholms stads sjukhus, nämligen Sabbatsbergs sjukhus.
På den avdelning av detta sjukhus, där docent E. B. Salén är chef,
utgöres sålunda en relativt stor procent av klientelet av patienter med allergiska
sjukdomstillstånd. Undersöknings- och behandlingsmetodiken för hithörande
sjukdomstillstånd är här satt i system. Behövliga allergenextrakt
m. m. tillverkas för avdelningens räkning. Viss specialapparatur finnes och
torde ytterligare kunna utökas, örn så befi unés önskvärt.
Ett förhållande, som dock tvivelsutan lägger en icke ringa hämsko på ar
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
betet, är svårigheten att bereda lämplig plats för patienter från andra delar
av landet än Stockholm, i det att dessa måste på Stockholms stads sjukhus
betala en dagavgift, som är betydligt högre än den, som erlägges av stadens
patienter. Det synes mig böra göras till föremål för diskussion, huruvida intagningen
på den avdelning, det här gäller, av patienter med allergiska sjukdomstillstånd
från andra delar av landet kan underlättas.
Åtgärder i sådan riktning synas mig befogade, dels med hänsyn till forskningen,
dels för sådana fall, där undersökningar, som icke lämpligen kunna
utföras i hemorten, anses böra ifrågakomma.
Stockholm den 31 mars 1942.
N. SVARTZ.
Bilaga D.
Till riksdagens statsutskott.
Genom skrivelse den 27 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt statens
institut för folkhälsan att till Eder avgiva utlåtande över en i första kammaren
av herr Fredrik Ström väckt motion nr 130 om upprättande av en klinik
för allergiska sjukdomar m. m. Statens institut för folkhälsan får i anledning
härav anföra följande.
Enligt vad som framgår av statens sjukvårdskommittés betänkande och
vad som i övrigt, trots en bristfällig statistik på området, är känt, äro astma
och övriga allergiska sjukdomar tämligen allmänt förekommande. På grund
härav äro deras förebyggande och bekämpande av icke ringa betydelse för
samhället. De sjuka förekomma spridda över hela landet. Behandlingen består
i åtgärder dels riktade mot inom den sjukes kropp befintliga orsaker,
dels mot förhållanden i hans omgivning, t. ex. sanering av bostäder, omläggning
av yrkesverksamheten m. m. ''
Under sådana förhållanden är det tydligt, att inrättandet av en centralanstalt
icke kan förslå för ett rationellt ordnande av förebyggande verksamhet
samt sjukvård för dessa patienter. Perifera vårdmöjligheter borde inrättas
åtminstone vid de olika centrallasaretten. Centralanstaltens huvuduppgift
blir trots denna begränsning dock mycket betydelsefull. Den skulle förnämligast
bestå i att, dels bedriva den kliniska forskning, som är nödvändig för
att uppnå förbättrade metoder för sjukdomens förebyggande och behandling,
dels framställa erforderliga allergenextrakt för eget och landets behov samt
dels i egenskap av specialklinik bl. a. behandla sådana svåranalyserade fall,
vilka dit hänvisas från andra sjukvårdsinrättningar. Därtill borde centralanstalten
vara undervisningsklinik för blivande läkare. Med hänsyn till vikten
av den förebyggande vården borde där jämväl bedrivas undervisning för
blivande distriktssköterskor.
Ett förläggande av centralanstalten till ett av en enskild kommun, Stockholms
stad, drivet sjukhus synes under sådana förhållanden, då det här rör
sig om en klar riksuppgift, vara mindre välbetänkt och även stå i strid mot
den enhetstanke beträffande den medicinska utbildningens centralisation,
som låg till grund för inrättandet av karolinska sjukhuset.
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
17
Statens institut för folkhälsan, som finner förbättrade vårdmöjligheter för
astmasjuka vara i hög grad påkallade och inrättandet av en centralanstalt
för ändamålet väl motiverat, vill därför föreslå, att en skyndsam utredning
verkställes angående möjligheten att förlägga en central astmaklinik till karolinska
sjukhuset. En dylik utredning torde dock ej böra förhindra ett provisoriskt
förläggande av kliniken till Sabbatsbergs sjukhus i huvudsaklig
överensstämmelse med av motionären angivna riktlinjer. Härigenom torde
värdefulla erfarenheter kunna vinnas beträffande en permanent kliniks omfattning
och organisation.
Tomteboda den 31 mars 1942.
ERNST ABRAMSON.
a
Hillring till riksdagens protokoll 1942. 6 sami. Nr 148-149.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.