Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården jämte i ämnet väckta motioner.
1942-04-28 · 12 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1942:90, Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
1
Nr 90.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående
anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården
jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkterna
159—161 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
3 januari 1942) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna dels till Bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård ett reservationsanslag av 135,000 kronor, dels till
Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor m. m.
ett förslagsanslag av 750,000 kronor, dels ock till Lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader ett förslagsanslag av 50,000
kronor.
Sedermera bär Kungl. Majit i propositionen nr 116, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 februari
1942, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för anordnande
av folktandvård;
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa
1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 100,000 kronor,
2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor, samt
3) till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor.
I samband med. Kungl. Majits förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta- den ena inom första
kammaren (1:34) av herr E. Näsström m. fl. och den andra inom andra
kammaren (II: 50) av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse
nr 358 av den 3 juni 1938, angående statsbidrag till folktandvården,
att kommun, som ordnat skol- eller folktandvården, måtte i likhet med stad
som ej deltager i landsting erhålla statsbidrag med 4 kronor per behandlat
barn i den ålder som avses i kungörelsen, till dess vederbörande landsting
har ordnat folktandvården.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. ti sami. Nr 90—92.
992 42
2
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen II: 50.
I propositionen nr 116 lämnas inledningsvis en översiktlig redogörelse
för gällande bestämmelser örn folktandvård, till vilken utskottet hänvisar
(propositionen sid. 2—4). Här må endast erinras örn att ifrågavarande bestämmelser
återfinnas dels i kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående
statsbidrag till folktandvård (ändrad genom kungörelser nr 351/1940 och
1058/1940), dels i taxan den 3 juni 1938 (nr 359) för folktandvård (ändrad
genom kungörelsen nr 664/1941), dels och i förordningen den 3 juni 1938 (nr
360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.
Vid folktandvårdens införande år 1938 beräknades folktandvården vara
fullt genomförd inom en period av 10 år. På grund av tidsförhållandena
ha dessa beräkningar rubbats. Detta tog sig uttryck redan vid bestämmandet
av anslagen till folktandvården för budgetåret 1940/41. I 1940 års
statsverksproposition föreslogs anslaget till utrustning av polikliniker skola
nedsättas, därvid hänvisades till att man på grund av rådande förhållanden
torde få räkna med en något långsammare utbyggnadstakt än ursprungligen
avsetts, varjämte förordades, att vid bidragets fördelande företräde borde
lämnas för polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att erhålla
erforderlig tandvård. Av medicinalstyrelsen uppgjordes i anledning härav
en plan för fördelning av anslaget för nämnda budgetår, därvid möjligheten
att erhålla statsbidrag som regel begränsades till att för varje landstihg
avse allenast de fem polikliniker, vilkas inrättande enligt uppgift av landstinget
med hänsyn till tandvårdsbehovet vore mest påkallat. I 1941 års
statsverksproposition förutsattes, att jämväl för innevarande budgetår föreskrifter
skulle meddelas i syfte att i första hand tillgodose behovet av
folktandvårdspolikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att eljest
erhålla erforderlig tandvård.
Den 9 september 1941 har besparingsberedningen överlämnat en inom beredningen
utarbetad promemoria med yttrande och förslag angående folktandvården,
däri beredningen föreslagit ett flertal åtgärder, avsedda att nedbringa
kostnaderna för sagda vård.
Besparingsbemlniiigeiis förslag.
I sin promemoria uppehåller sig besparingsberedningen till en början
vid orsakerna till att brist råder på sökande till distriktständläkar tjänster. Beredningen
anser för sin del, att orsakerna härtill endast i ringa grad vore
att söka i pågående beredskapstjänstgöring och åberopar därvid, att högst
120 tandläkare dåmera tagits i anspråk för militärtjänstgöring samt att många
av de inkallade fått tjänstgöringen förlagd till sin bostadsort och därför
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
kunde utöva praktik på fritid. Däremot finner beredningen orsaken till
bristen på sökande i första liand ligga i det förhållandet, att den privata
tandläkarverksamheten fortfarande vore så inkomstbringande, att distriktstandläkar
t jan s ter n a icke bleve efterfrågade. Efter att lia anfört vissa siffror
till belysning av tillgången inom landet av tandläkare uttalar beredningen,
att det vore uppenbart, att den planerade folktandvården på grund av otillfredsställande
rekryteringsförhållanden löpte fara att äventyras. En utbyggnad
av densamma vore under rådande knapphet å tandläkare tänkbar endast
under förutsättning, att distriktstandläkarnas löneförmåner avvägdes på ett
skäligt sätt i förhållande till de privatpraktiserande tandläkarnas genomsnittliga
inkomster. Beredningen ansåge emellertid, att storleken av den lön,
som kunde anses skälig för en distriktstandläkare, i första hand borde fastställas
med utgångspunkt från kostnaderna för hans utbildning och en jämförelse
med andra likställda yrkesgrupper. Härvid syntes, örn man jämväl
beaktade den omständigheten, att distriktstandläkaren sluppe de ekonomiska
riskerna i samband med rörelsens bedrivande samt utgifter för egen pensionering,
statsbidragskungörelsens för folktandvård minimibestämmelser i
detta avsende kunna anses tillförsäkra en fullt tillräcklig ersättning. Någon
anledning för folktandvårdens huvudmän att medverka till en högre lönestandard
än den nuvarande beträffande ifrågavarande befattningshavare förelåge
sålunda enligt beredningens åsikt icke. I stället borde statsmakterna
vidtaga åtgärder för att utöka antalet nyutexaminerade tandläkare i den
utsträckning, som erfordrades för att säkerställa tillgången på distriktstandläkare.
Därvid vore ett visst överskott av tandläkare nödvändigt för att
kunna erhålla befattningshavare även till de perifert liggande och eljest
svårbesatta tandvårdsdistrikten, för så vitt man icke ville välja den utvägen
att införa viss tids tvångstjänstgöring å dessa platser som villkor för att
erhålla transport till mera centralt liggande distrikt. Beredningen förordar
därför utredning örn åtgärder för att öka tillgängen pa tandläkare för folktandvården.
I samband med en sådan utredning borde enligt beredningen
även frågan örn utbildande av enklare tandläkarkrafter upptagas till övervägande.
En ej obetydlig del av arbetet särskilt inom skoltandvården kunde
enligt beredningen utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter under en
kvalificerad tandläkares direkta ledning och ansvar. En sådan anordning
skulle medföra väsentliga besparingar för folktandvårdens huvudmän.
Besparingsberedningen ingår härefter på frågan örn möjligheterna till besparingar
i fråga örn folktandvården. Med hänsyn till att huvudmännens
utgifter blivit väsentligt högre än vad som beräknats i den utredning, som
låg till grund för förslaget om inrättande av folktandvård, kan enligt beredningens
mening någon nedprutning av statsbidraget till utrustnings- och
driftkostnaderna för distriktstandpoliklinikerna icke ifrågasättas.
Vid undersökningen av övriga besparingsmöjligheter uppehåller sig beredningen
först vid arten av den tandvård, som bör bekostas av allmänna
medel, varefter frågan örn beskaffenheten av polikliniklokalerna
beröres. Beredningen är av den uppfattningen, att fordringarna på
4
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
lokalerna för en folktandvård spoliklinik oell på dessas inredning kunna
minskas. Särskilt torde enligt beredningen under vissa förhållanden, såsom
då en privatpraktiserande tandläkare överginge till folktandvården, långt
gående dispens böra meddelas beträffande användande av lians förutvarande
praktiklokal, därest annan lämpligare lokal icke stöde att erhålla,
I fortsättningen’ upptar beredningen frågan örn möjligheten till besparingar
genom inskränkning i journalföringen till undersökning, varefter
beredningen fäster uppmärksamheten på behovet av vissa kompletteringar av
bestämmelserna om distriktstandläkarnas anställningsförhållanden.
I sistnämnda avseende föreslår beredningen, att i kungörelsen angående
statsbidrag till folktandvård meddelas bestämmelse örn att huvudmannen
har möjlighet att då skäl därtill föreligga föreskriva viss tids provtjänstgöring
för distriktstandläkare. Vidare anmärker beredningen, att bestämmelser
icke funnes i statsbidragskungörelsen örn entledigande av distriktstandläkare
och ej heller örn skyldighet för denne att gentemot huvudmannen
iakttaga uppsägningstid. Det hade förekommit, att en utnämnd distriktstandläkare
begärt och erhållit entledigande av medicinalstyrelsen, innan han
hunnit tillträda sin befattning. Reglerande bestämmelser i nu nämnda avseenden
borde därför införas i statsbidragskungörelsen.
I fortsättningen av besparingsberedningens promemoria behandlas frågan
örn besparingsmöjligheterna i fråga örn utgifterna för den tandvård, som
bekostas med mödrahjälpsmedel. Hithörande spörsmål lia emellertid
ansetts böra behandlas i samband med frågan om äskande av anslag för
budgetåret 1942/43 till mödrahjälp.
Över besparingsberedningens förslag lia yttranden infordrats från medicinal
styrelsen och socialstyrelsen. Socialstyrelsens yttrande berör dock endast
frågan örn den med mödrahjälpsmedel bekostade tandvården. Med medicinalstyrelsens
utlåtande lia överlämnats yttranden dels av svenska landstingsförbundet,
dels ock av svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund
gemensamt samt promemorior av medlemmarna av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn Nanna Svartz och övertandläkaren B. Östman.
I fråga örn innehållet i berörda yttranden hänvisas till propositionen
sid. 9—18. Här må dock omnämnas, att svenska landstingsförbundet i sitt
remissyttrande framkommit med förslag, att årliga antalet obligatoriska tandvårdsinspektioner,
som enligt av medicinalstyrelsen fastställda instruktioner
utgjorde två, begränsades till en. Enligt förbundets mening skulle därigenom
några allvarliga olägenheter icke behöva befaras, enär regelbundna
månadsrapporter angående verksamheten vid varje tandpoliklinik skulle avgivas,
och tandvårdsinspektören med ledning av dessa borde kunna bedöma,
om extra inspektion vore erforderlig.
Medicinalstyrelsen Ilar härtill genmält, att erfarenheten från folktandvårdens
tre första organisationsår gåve vid handen, att två obligatoriska inspektioner
årligen dittills varit av behovet synnerligen påkallade. Styrelsen ville emellertid
icke bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle i fråga örn
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under förslagsvis
två år, kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året.
Departementschefen Ilar i fråga örn besparingsberedningens förslag yttrat
följande:
I besparingsberedningens promemoria rörande folktandvården bär beredningen
till att börja med fäst uppmärksamheten vid att vissa svårigheter
förekommit att erhålla sökande till lediga distriktstandläkartjänster. Vid övervägande
av vilka medel som böra tillgripas för att råda bot härpå avvisar
beredningen för egen del den utvägen att höja de minimilöner, som i statsbidragskungörelsen
tillförsäkras tandläkarna. I stället föreslås, att åtgärder
vidtagas för att utöka antalet studerande vid tandläkarinstitutet.
Tidpunkten synes knappast lämplig att nu revidera de löneförmåner, som
författningsenligt tillkomma distriktstandläkarna.
Vad frågan örn ökning av antalet tandläkare angår vill jag erinra örn att
Kungl. Majit på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet den
28 november 1941 uppdragit åt lärarrådet vid tandläkarinstitutet att i samråd
med besparingsberedningen verkställa utredning och avgiva förslag rörande
de förändringar i tandläkarinstitutets organisation m. m., som kunde
befinnas påkallade med hänsyn till behovet av tandläkare för den statliga
och statsunderstödda tandvården. Utredningsuppdraget har numera fullgjorts
och den 16 februari 1942 har avlämnats förslag angående sådan omorganisation
av tandläkarinstitutet, att dess examination av tandläkare ökas
från för närvarande högst 90 till 120 örn året. Omorganisationen är avsedd
att successivt genomföras från och med den 1 juli 1942.
Med anledning av vad i remissvaren anförts beträffande besparingsberedningens
förslag örn utbildning av mindre kvalificerade tandläkarkrafter finner
jag icke anledning föreslå några åtgärder i nämnda syfte.
Besparingsberedningen ingår därefter i sin promemoria på en undersökning
av möjligheterna till besparingar inom folktandvården.
Beredningen har därvid till att börja med uppehållit sig vid frågan om
omfattningen av den tandvård, vartill staten lämnar bidrag jämlikt bestämmelserna
i förordningen örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader m. m. Härutinnan anmärkes av beredningen, att —
ehuru folktandvårdssakkunniga förutsatt, att medicinalstyrelsen komme att
fastställa förteckning å de sjukdomsformer, som borde berättiga till tandvård
på medicinska grunder enligt 2 § andra stycket under 7) nyssnämnda
förordning — styrelsen dock icke fastställt sådan förteckning, varför tjänsteläkarna
icke ägde någon ledning vid bedömandet av de medicinska indikationerna
i detta hänseende. Såsom en följd därav hade den begränsning,
som avsåges med bestämmelsen om tandvård på medicinska grunder, i regel
icke tillämpats. Sedan medicinalstyrelsen emellertid numera föranstaltat örn
utredning att läggas till grund för bestämmandet av vilka sjukdomsformer,
som i detta sammanhang böra komma i betraktande, kan den efterfrågade
förteckningen snart väntas föreligga färdig. Jag utgår från att de ökade
kontrollmöjligheter, som därigenom skapas, skola leda till att den avsedda
begränsningen i fråga örn meddelande av tandvård på medicinska grunder
skall komma att iakttagas.
Beredningen har därefter — under hänvisning till att statsmakterna i
fråga om bidrag till tandvårdskostnaderna för obemedlade och mindre bemedlade
ansett sig av ekonomiska skäl ej kunna gå med på att den tandvård,
till vilken bidrag utginge av statsmedel, finge omfatta fullständig munsanering,
även där denna ej vore ur hälsofaresynpunkt påkallad — ifråga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
satt, huruvida man i fråga om annan social tandvård för vuxna kunde under
nuvarande ekonomiskt svåra förhållanden vidmakthålla fordran på fullständig
munsanering i större omfattning än då fråga vore om bidragsberättigad tandvård
till obemedlade eller mindre bemedlade. Enär avgifterna enligt folktandvårdstaxan
äro så avpassade, att de skola förslå att täcka kostnaderna folden
tandvård, som lämnas de vuxna, synes det vara av underordnad betydelse
för det allmännas kostnader för folktandvården, i vilken utsträckning tandvårdsbehandlingen
omfattar fullständig munsanering. Därmed är ej sagt,
att spörsmålet över huvud icke är av betydelse ur besparingssynpunkt.
Frågan har nämligen en betydande ekonomisk räckvidd, alldenstund elen tandvård,
som meddelas inom folktandvårdens ram, i stor utsträckning bekostas
med mödrahjälpsmedel. Den av beredningen ifrågasatta begränsningen skulle
sålunda medföra besparingar å mödralijälpsanslaget. Såsom jag tidigare
anfört avser jag att i samband med anmälan av mödralijälpsanslaget för nästa
budgetår till behandling upptaga vissa av besparingsberedningen väckta frågor
rörande den s. k. mödrahjälpstandvården. Till dessa synes mig av nu
anförda skäl vara att räkna jämväl den bär berörda frågan.
Besparingsberedningen har vidare påpekat möjligheterna till besparingar
dels genom sänkning av fordringarna på lokaler för folktandvårdspoliklinikerna
och deras inredning, dels ock genom begränsningar i journalföringen
inom folktandvården. Närmast torde det ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda föreskrifter och vidtaga åtgärder för vinnande av önskvärda besparingar.
I viss mån torde ock syftemålet kunna vinnas genom rationaliseringsåtgärder
inom landstingen, exempelvis utökat användande av utvägen
med central upphandling för landstingens räkning. De av besparingsberedningen
i dessa hänseenden framförda synpunkterna synas därför icke behöva
påkalla några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida. Jag utgår därvid från att medicinalstyrelsen
vid meddelande av tillämpningsföreskrifter och anvisningar
tager nödig hänsyn till den inträdda krissituationen.
Besparingsberedningen har ytterligare föreslagit, att huvudmannen för
folktandvård skall, då skäl därtill föreligga, äga möjlighet att föreskriva viss
tids provtjänstgöring för distriktstandläkare.
Såsom motiv för förslaget kunna, icke utan visst fog, åberopas dels den
bristande rekryteringen till distriktstandläkartjänsterna, vilken ej sällan ger
sig till känna genom att endast en sökande anmäler sig till ledigförklarad
tjänst, dels ock att sökande ofta kan såsom merit åberopa allenast sin legitimation
men ej någon föregående praktisk tjänstgöring. Häremot kan
emellertid invändas, att lockelsen att söka anställning inom folktandvården
måste minska, örn vederbörande måste räkna med viss tids provtjänstgöring,
innan fast anställning kan erhållas. När de planerade åtgärderna
för att öka tillgången på tandläkare inom folktandvården hunnit verka, bolman
kunna räkna med att endast i undantagsfall tvekan skall behöva råda.
huruvida någon av de sökande till ledigförklarad tjänst kan betros med
tjänsten. Jag har därför vid övervägande av frågan funnit tillräckliga skäl
icke föreligga att vidtaga några ändringar i de nuvarande bestämmelserna
örn tillsättningsförfarandet i fråga örn distriktstandläkartjänsterna.
Av besparingsberedningen har vidare anmärkts, att distriktstandläkare
icke vore skyldig iakttaga uppsägningstid gentemot huvudmannen. Det hade
förekommit, att distriktstandläkare begärt och erhållit entledigande, innan
han hunnit tillträda befattningen.
Det är ett i och för sig rimligt krav, att den; som utnämnts till distriktstandläkare,
icke skall kunna med hur kort varsel som helst lösgöra sig från
de förpliktelser, som uppkommit genom anställningsförhållandet. Jag förordar
därför, att bestämmelse örn skyldighet för distriktstandläkare att iakt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 90. t
taga fyra månaders uppsägningstid införes i kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård.
Yad slutligen angår den av svenska landstingsförbundet väckta frågan
om begränsning av antalet obligatoriska inspektioner har medicinalstyrelsen,
som instruktionsledes meddelar bestämmelser härom, uttalat, att två inspektioner
örn året hittills visat sig vara av behovet synnerligen påkallade men
att styrelsen icke ville bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle
kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året och eljest vid behov
i fråga örn tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under
förslagsvis två år. Mot denna medicinalstyrelsens ståndpunkt synes anledning
till invändning ej föreligga.
Tandvård åt barn från annat tandvårdsområde.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 4 november 1940 har hälsovårdsnämnden
i Gävle underställt medicinalstyrelsen frågan, huruvida barn, som
undervisas i stadens olika skolor men äga hemvist i omkringliggande kommuner,
skola, i likhet med barn från staden, åtnjuta tandvård vid stadens
poliklinik eller örn de skola erhålla tandvård i hemortskommunen. Därest
tandvården skulle lämnas vid stadens poliklinik, uppstode enligt nämnden
frågan, huruvida det författningsenligt kunde åligga hemortskommunen att
svara för de kostnader, som icke bestredes genom statsbidrag eller örn
hemortskommunens medgivande till tandvården först skulle inhämtas. Nämnden
framhåller, att hänsyn till nämnda klientel icke tagits vid beräkningen
av antalet tandläkare vid klinikerna. Antalet barn med hemortsrätt utanför
staden kunde icke exakt angivas men överstege för det dåvarande icke 200.
Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 januari 1941 till Kungl. Maj:t
överlämnat hälsovårdsnämndens skrivelse. För egen del har styrelsen till
en början hänvisat till ett uttalande i statens sjukvårdskommittés år 1935
avgivna betänkande angående folktandvård, enligt vilket barnen i läroverk
och likartade skolor avsåges skola erhålla sin tandvård på den ort, där
skolan vore belägen. Styrelsen ansåge det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande
barn erliölle vård genom den av staden anordnade folktandvården
och att statsbidrag finge utgå jämväl för dessa barn. Medicinalstyrelsen
hade från skolöverstyrelsen erhållit uppgift örn antalet i städerna utom
landsting undervisade barn under 16 år, som vore från annat skoldistrikt.
Enligt denna uppgift, som avsåge år 1940, utgjorde nämnda antal, i Stockholm
1,242, i Göteborg 847, i Malmö 143, i Norrköping 117, i Hälsingborg
161 och i Gävle 197 eller tillsammans 2,707. Vidare utgjorde, enligt uppgift
från socialstyrelsen, antalet i nämnda städer hemmahörande barn, vilka
vore inackorderade ä andra orter, 3,909. Sistnämnda barn borde enligt
medicinalstyrelsen behandlas å de orter, där de vore inackorderade, varför
något statsbidrag för dem icke komme att utgå till respektive städer. Medi
cinalstyrelsen anser av dessa uppgifter framgå, att den av styrelsen förordade
ordningen icke kunde förväntas medföra ökade kostnader för statsverket.
Den del av kostnaderna för meddelad tandbehandling, vilken icke
täcktes av de i 5 § 3 mom. statsbidragskungörelsen omförmälda helland
8
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
linga avgifterna samt av statsbidrag, torde, framhåller styrelsen slutligen,
enligt överenskommelse mellan staden och det landsting, inom vars område
barnets hemortskommun vore belägen, böra erläggas av ifrågavarande landsting
såsom i sista hand ansvarigt för de med folktandvårdens tillgodoseende
inom ett landstingsområde förenade kostnaderna.
I ärendet lia yttranden avgivits av svenska stadsförbundet och svenska
landstingsförbundet (propositionen sid. 21 och 22).
Departementschefen har i denna del anfört följande:
För tandvård till barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård
erlägges en avgift av 5 kronor för barn och år. Äro två eller flera
barn tillhörande samma familj samtidigt anmälda till tandvård, erlägges Klandra
barnet 3 kronor och för tredje barnet 2 kronor. För ytterligare barn
behöver någon avgift icke erläggas. Kommun, inom vilken folktandvård
anordnats, har att till landsting, som anordnat folktandvården, erlägga de
årliga behandlingsavgifter, som belöpa å de i folktandvården deltagande
barnen inom kommunen. Kommunen äger att av vederbörande målsmän
uttaga nämnda avgifter, i den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre
bemedlade barn.
Statsbidraget till folktandvård är bestämt på skilda sätt beträffande folktandvård,
som anordnats av landsting, och tandvård, meddelad av stad, som
ej deltager i landsting. I förra fallet utgår statsbidraget med dels ett engångsbelopp
för anskaffande av erforderlig utrustning av distriktspoliklinikerna,
dels ock ett årligt belopp för avlönande av distriktstandläkare och
distriktstandsköterska. Till stad, som ej deltager i landsting, utgår statsbidraget
däremot med 4 kronor örn året för varje behandlat barn i åldern
4—15 år.
Omförmälda avgifter och statsbidrag avse att för barntandvårdens del
täcka allenast en del av kostnaderna. Återstoden av kostnaderna bestrides
av huvudmannen för folktandvården, alltså landsting eller i landsting ej
deltagande stad.
Då den förut omnämnda skyldigheten för kommun att till landstinget
erlägga behandlingsavgifterna för i folktandvården deltagande barn angivits
omfatta allenast barn inom kommunen, torde därav följa, att kommunen ej
är skyldig betala dylika avgifter i sådana fall, då å poliklinik inom visst
tandvårdsdistrikt behandlats barn, som är hemmahörande i kommun utanför
distriktet. Ej heller hemortskommunen torde i sådant fall vara skyldig
erlägga avgifterna. Enligt folktandvårdsförfattningarna torde endast de barn
förutsättas skola deltaga i folktandvården inom visst distrikt, som äro hemmahörande
inom distriktet.
De flesta barn, som erhålla tandvård å distriktstandpoliklinik, befinna
sig i skolåldern, och organiserandet av deras deltagande i tandvården sker
genom skolan. Döt vore under sådana, förhållanden uppenbarligen den
mest praktiska utvägen, att denna tandvård finge omfatta även de skolbarn,
vilka äro hemmahörande å annan ort. I motsatt fall förminskas starkt möjligheten
för dessa barn att erhålla tandvård på samma villkor som gälla
för övriga barn.
I de remissyttranden, som avgivits i förevarande ärende, har också tillstyrkts,
att barn, som fullgöra sin skolgång, skola erhålla tandvård på den
ort, där skolan är belägen. Förutsättningarna för att få till stånd en sådan
anordning synas mig därför böra närmare undersökas.
För det första böra bestämmelserna i 5 § 2 mom. statsbidragskungörelsen
så ändras, att de bliva tillämpliga å barn, som anmälts till regelbun
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
9
det deltagande i folktandvård inom den kommun, där barnet är mantalsskrivet
eller fullgör skolgång.
Vidare bör skyldighet stadgas för mantalsskrivningskommunen att till
landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifterna för dylika barn. Förslag
till härför erforderliga ändringar i förordningen örn lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. torde jag senare i dag få
anmäla.
Av svenska landstingsförbundet har framförts frågan hur stor avgift, som
bör erläggas, därest en familj har två eller flera barn, som erhålla tandvård
å olika orter. Av praktiska skäl synes mig den nedsättning i avgifterna,
som gäller för fall, där två eller flera barn tillhörande samma familj
samtidigt äro anmälda till tandvård, böra tillämpas endast då barnen behandlas
å klinik inom samma tandvårdsdistrikt.
Vad slutligen angår frågan örn bestridandet av de kostnader tandvården
för barn från annat område drager utöver behandlingsavgift och statsbidrag
synes mig dessa böra slutligt stanna å huvudmannen för den klinik, där
behandlingen ägt rum. Svenska landstingsförbundet har ansett sig böra
förorda en sådan lösning, därvid anförts, bland annat, att de särskilda sjukvårdsområdena
emellan viss utjämning av kostnaderna torde komma att
ske. Ehuru de av medicinalstyrelsen anförda sifferuppgifterna, enligt, vad
jag inhämtat, äro så till vida ofullständiga, att uppgiften örn antalet i ickelandstingsstäder
hemmahörande barn, vilka vore inackorderade å annan ort,
avsåge endast de barn, som inackorderats genom barnavårdsnämnds försorg,
tror jag, att eventuella ojämnheter i kostnadsbelastningen de särskilda
sjukvårdsområdena emellan skola bliva skäligen obetydliga, och jag är därför
beredd förorda ifrågavarande alternativ.
Anslagsäskandeu för budgetåret 1942/43.
1. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.
För vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42 har till bidrag till utrustning
av polikliniker för folktandvård anvisats ett reservationsanslag av
100,000 kronor.
Vid de båda senaste budgetårsskiftena har å anslaget funnits en reservation
av, vid ingången av budgetåret 1940/41 286,400 kronor och vid in - gången*av nu löpande budgetår 353,200 kronor.
I de brev till medicinalstyrelsen, genom vilka anslagen för budgetåret
1940/41 och nu löpande budgetår ställts till medicinalstyrelsens förfogande,
har den föreskriften meddelats, att, därest anslaget skulle visa sig icke vara
tillfyllest för tillgodoseende av inkomna ansökningar, företräde borde lämnas
för anordnande av polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte
för befolkningen att erhålla erforderlig tandvård.
Av Kungl. Hajd föreslås för nästa budgetår anvisande av 100,000 kronor
för ifrågavarande ändamål. Rörande de härutinnan gjorda beräkningarna
anför departementschefen följande:
Under tiden den 1 juli 1941—den 31 januari 1942 utbetalades av medicinalstyrelsen
i statsbidrag 42,900 kronor. Under återstoden av löpande
budgetår torde statsbidrag komma att begäras till ett belopp av 284,100
kronor. Dessutom hava inom ett flertal landsting polikliniker börjat iordningställas,
till vilkas utrustning statsbidrag emellertid icke torde komma
10
Statsutskottets utlåtande .Nr 90.
att begäras förrän under budgetåret 1942/43. Storleken av sistnämnda statsbidrag
beräknas till 68,500 kronor. Summan av nu nämnda tre belopp
utgör 395,500 kronor. Då de vid början av nu löpande budgetår tillgängliga
medlen uppgingo till ett belopp av 453,200 kronor, skulle för den utbyggnad,
av folktandvården, som kan befinnas böra äga rum under nästa budgetår,
vara tillgängligt ett belopp av (453,200 — 395,500) 57,700 kronor.
Medicinalstyrelsen Ilar föreslagit, att medel borde beräknas för en utbyggnad
av folktandvården under nästa budgetår med tre entandläkarpolikliniker
inom varje landstingsområde. Jag biträder styrelsens förslag, därvid
jag dock ej vill göra något uttalande örn den form av polikliniker, sorn bör
väljas i varje särskilt fall, utan endast åsyftar storleken av medelsåtgången
för ändamålet. Denna har av medicinalstyrelsen beräknats till 225,000 kronor.
Då härför finnes tillgängligt ett belopp av 57,700 kronor, skulle sålunda
för nästa budgetår erfordras ett anslag av (225,000 — 57,700) 167,300
kronor. Det är dock ej troligt, att iordningställandet av alla de nya poliklinikerna
hinner fortskrida så långt, att statsbidrag för dem behöva utbetalas
under budgetåret. Jag finner det därför antagligt, att ett belopp av 100,000
kronor skall visa sig vara tillräckligt.
2. Bidrag till avlöningar åt dis trik ts tan dl akare och, distriktstand
sköterskor
m. m.
Ifrågavarande anslag är i riksstaten för innevarande budgetår uppfört
med 550,000 kronor.
Vid sin beräkning av anslagsbehovet för nästa budgetår har medicinalstyrelsen
— under erinran att för nämnda budgetår eventuellt beviljat anslag
avsåge verksamheten under kalenderåret 1942 — räknat med utgivande
av statsbidrag till förslagsvis 170 distriktstandläkare och lika många distriktstandsköterskor.
På grund därav skulle för detta ändamål erfordras [170 X
(3,000 + 1,000)] 680,000 kronor.
Vidare beräknar styrelsen, att till ålderstillägg åt distriktstandläkare och
distriktstandsköterskor samt till kostnader av det slag, som omnämnes i
punkt 4 av övergångsbestämmelserna till statsbidragskungörelsen, samma
belopp skola vara erforderliga som de för innevarande budgetår härför beräknade
beloppen, eller 15,000 respektive 40,000 kronor.
Enligt styrelsens uppfattning behöver statsbidrag under nästa budgetår
icke beräknas utgå till annan stad utanför landsting än Gävle. Styrelsen
beräknar storleken av statsbidraget till Gävle för nästa budgetår till 16,000
kronor.
Medicinalstyrelsen uppskattar därför medelsbehovet för nästa budgetår i
fråga örn förevarande anslag till (680,000 + 15,000 + 40,000 + 16,000) 751,000
kronor eller i avrundat tal 750,000 kronor.
Departementschefen anför i anslagsfrågan följande:
Enligt vad jag under hand inhämtat uppgår antalet distriktstandläkartjänster
som ledigförklarats men icke kunnat tillsättas med ordinarie innehavare,
för närvarande till 32. Antalet tandläkartjänster, som uppehållas av
vikarie under vakans, utgör tre.
Den mest osäkra faktorn i den av medicinalstyrelsen gjorda anslagsberäkningen
är, i vad mån rekryteringssvårigheterna komma att utöva inverkan
på tandläkarantalet. Vid de reduktioner styrelsen företagit i det efter de
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
11
upprättade planerna beräknade tandläkarantalet torde hänsyn hava tagits,
förutom till rekryteringssvårigheterna, till den erfarenlietsmässiga eftersläpningen
från landstingens sida vid folktandvårdens utbyggande. Sannolikt
torde rekryteringssvårigheterna och nyssnämnda eftersläpning göra, att
anslagsbehovet kommer att visa sig något mindre än vad medicinalstyrelsen
beräknat. Å andra sidan lia enligt vad jag inhämtat numera vissa
icke-landstingsstäder utarbetat planer på genomförande av folktandvård och
komma med anledning därav att begära anslag till densamma. I statsverkspropositionen
till 1940 års riksdag under femte huvudtiteln, punkt 154, anförde
jag, att av städerna utanför landsting hittills allenast Gävle anordnat
folktandvård. För övriga icke-landstingsstäder torde som regel en tids uppskov
med anordnande av folktandvård icke medföra alltför betydande olägenheter.
Jag föreslog vidare, att Kungl. Majit i fortsättningen skulle äga att
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall bifalla eller avslå
framställningar om statsbidrag till icke-landstingsstäderna, vilket uttalande
icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.
För nästföljande budgetår har medicinalstyrelsen beräknat, att statsbidrag
skulle utgå allenast till Gävle. Försiktigheten synes mig bjuda att räkna
med möjligheten att även andra icke-landstingsstäder efter provning av
Kungl. Majit erhålla rätt till bidrag. Då, såsom jag tidigare framhållit,
medicinalstyrelsens uppskattning av medelsbehovet för av landsting anordnad
tandvård synes mig något för hög, torde en ökning av bidraget till ickelandstingsstäderna
kunna ske inom det av medicinalstyrelsen föreslagna anslagsbeloppet.
3. Bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårds
Tcostnader.
Departementschefen anför rörande förevarande anslag följande:
Anslaget till bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader har under vart och ett av de senaste åren utgjort 50,000
kronor. Medelsåtgången har emellertid icke något av budgetåren överstigit
7,000 kronor. Yäl är en successivt ökad medelsåtgång att förvänta såväl till
följd av utbyggnaden av folktandvården som på grund av att en mera allmän
kännedom bland kommunerna av förevarande understödsform så småningom
kan förväntas vinna insteg. Ett förslagsanslag för nästa budgetår å 10,000
kronor kan dock beräknas förslå. Jag föreslår därför, att anslaget för nästa
budgetår fastställes till sistnämnda belopp.
Såsom departementschefen framhållit kunna vissa av besparingsberedniugens
förslag inom här ifrågavarande område genomföras utan särskilt
beslut från statsmakternas sida. Åtgärder för utökning av antalet studerande
vid tandläkare sti tu te t och för åstadkommande av besparingar inom
mödrahjälpstandvården bliva i annat sammanhang underställda riksdagens
provning. Yad angår övriga förslag ansluter sig utskottet till vad departementschefen
anfört. Sålunda anser utskottet välbetänkt, att en uppsägningstid
örn fyra månader stipuleras för distriktstandläkare.
Kungl. Maj:ts förslag till sådana ändringar, som avse att bereda barn,
som fullgöra sin skolgång, tandvård på den ort, där skolan är belägen, har
icke givit utskottet anledning till erinran.
Vidkommande det i motionerna I: 34 och II: 50 framställda förslaget örn
statsbidrag till vissa kommuner för av dem ordnad tandvård vill utskottet
Utskott
12
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
framhålla, att enligt nu gällande grunder landstingen och städerna utanför
landsting skola vara huvudmän för folktandvården. Ett avsteg från nämnda
princip är utskottet icke berett att förorda.
Vad departementschefen anfört ifråga om folktandvårdens utbyggnad under
nästa budgetår har icke givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande härav, och då jämväl Kungl. Maj:ts anslagsberäkningar
torde böra godtagas, får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
a) godkänna de ändrade grunder för anordnande av folktandvård,
vilka förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 27 februari 1942;
b) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa
1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
ett reservationsanslag av 100,000 kronor;
2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor;
3) till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor;
II. att motionerna I: 34 och II: 50 icke må vinna riksdagens
bifall.
Stockholm den 28 april 1942.
På statsutskottets vägnar:
CONRAD JONSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Oscar Olsson, Pauli, Gränebo, Torsten Ström,
Bäckström, Sven Larsson, Gustaf Karlsson, Björkman, Gustaf hvar Anderson, Ekströmer,
Nisser och Persson i Skabersjö; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Stockholm,
Ward, Lindberg i Umeå, Isacsson, Andersson i Södergård, Mårtensson, Åqvist, Lundberg
i Hälsingborg, Pettersson i Dahl, Åkerström och Eriksson i Frägsta,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.