Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

1943-02-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1943:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

11

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1943 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av § 13

ordningsstadgan för rikets städer.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 186,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Björck m. fl. anhållit, att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av § 13 ordningsstadgan

för rikets städer, att tillstånd till anordnande av offentliga och

därmed jämställda icke-kulturella nöjestillställningar ej må av polismyndighet

eller landsfiskal meddelas, därest ansökan därom blivit avstyrkt av fullmäktige

i kommunen eller av de personer, åt vilka de uppdragit att å kommunens

vägnar avgiva yttranden i ärenden angående beviljande av sådant

tillstånd.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin anhållan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionen.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelas åtskilliga

föreskrifter angående tillställningar till vilka allmänheten har tillträde.

Sålunda föreskrives att »maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning

eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning

eller andra med dessa jämförliga tillställningar» — i det följande

gemensamt betecknade såsom icke-kulturella nöjestillställningar — icke må

anordnas utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Å ansökan

örn tillstånd meddelas beslut som sökanden har att lösa. Därest beslutet

innefattar bifall till ansökningen, angivas i resolutionen de villkor och

ordningsföreskrifter polismyndigheten funnit skäligt uppställa. Där det visar

sig att tillställning för vilken fordras tillstånd åsyftar eller innebär något

som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare

oordning, äger polismyndigheten förbjuda tillställningens förnyande. I nu

nämnda fall, liksom då tillställningen äger rum utan tillstånd, har polismyndigheten

befogenhet att upplösa tillställningen.

Enligt kungörelse den 10 juni 3932 (nr 198) angående tillämpning för riket

i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan, vilken kungörelse

(rätt i kraft den 1 augusti samma år, har vad i § 13 ordningsstadgan är

stadgat i fråga om icke-kulturella nöjestillställningar utsträckts att gälla

för hela landsbygden. Genom kungörelsen har därvid på landet landsfiskal

tillagts enahanda befogenhet som i stad tillkommer polismyndigheten därstädes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse tillämpades ordningsstadgans

bestämmelser örn icke-kulturella nöjestillställningar, förutom i stad och a

annan ort där ordningsstadgan gällde, dels för område invid eller i närheten

av stad beträffande vilket länsstyrelsen föreskrivit tillämpning av § 13 ordningsstadgan,

och dels, enligt länsstyrelsens förordnande, jämväl å annat

område.

Genom proposition, nr 183. till 1932 års riksdag inhämtade Kungl. Majli

riksdagens yttrande över det förslag, som låg till grund för 1932 års kungörelse.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bl. a. följande:

Beträffande en punkt av de nu förordade bestämmelserna, nämligen rätten

att meddela tillstånd till anordnande av nöjestillställningar av nu ifrågavarande

slag, en rätt som enligt förslaget skulle tillkomma landsfiskal, hade

från åtskilliga håll ifrågasatts, huruvida icke kommunalnämnden finge anses

bättre skickad att utöva denna befogenhet. Särskilt hade denna ståndpunkt

bestämt intagits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. En

bestämmelse av sålunda åsyftad innebörd skulle emellertid innebära en avvikelse

från såväl ordningsstadgans bestämmelser som från den, såsom det

ville synas, fullt riktiga principen, att den myndighet, som närmast hade att

svara för ordningen inom kommunen, även tillerkändes rätt att bestämma

rörande tillstånd till anordnande av sådana nöjestillställningar, som kunde

innebära fara för densamma. Då tillika landsfiskalen med hänsyn till sina

allmänna befogenheter syntes vara bättre skickad att övervaka iakttagandet

av meddelade ordningsföreskrifter än vad kommunalnämnden vöre samt han

i regel torde stå mera fri från intressen i saken av olika slag, hade departementschefen

funnit övervägande skäl tala för alt icke göra någon avvikelse

från vad som eljest enligt ordningsstadgan gällde beträffande landsfiskals

befogenhet i nu ifrågavarande avseende. Departementschefen erinrade emellertid

örn vad han nyss anfört därom, att ett betydande inflytande på hand

läggningen av ärenden av ifrågavarande natur borde förbehållas de kommunala

organen.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, förklarade i avgivet utlåtande,

nr 40, att utskottet vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning

till anmärkning mot detsamma, samt hemställde, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke haft något att erinra

mot det framlagda förslaget.

I en vid utlåtandet fogad, av sex ledamöter i utskottet avgiven reservation

hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen

funnit, att den föreslagna lagstiftningen icke borde komma till stånd.

Såsom skäl för sin åsikt anförde reservanterna att de, utan att underskatta

betydelsen av ett sunt nöjesliv, holle före att hithörande förhållanden lämpligast

ordnades genom kommunala ordningsstadgan

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter Kungl. Majit utfärdade

ovannämnda kungörelse den 10 juni 1932.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse blevo länsstyrelserna i samtliga

län genom en departementschefsskrivelse anmodade att vidtaga åtgär

der för att befrämja en sådan tillämpning av den åt landsfiskalerna uppdragna

befogenheten, som överensstämde med grunderna för den nva för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

13

fattningen. Till ledning för åtgärder i detta syfte tillställdes länsstyrelserna

en inom socialdepartementet upprättad promemoria. Ett pär uttalanden i

denna promemoria äro här av intresse. Sålunda framhålles vikten av att

landsfiskalernas befogenhet enligt kungörelsen »utövas under samverkan

med överordnade och samordnade myndigheter och under hänsyn, i den

mån det är möjligt, till vederbörande kommuners intressen, behov och önskemål.

Alt landsfiskalerna för detta ändamål böra träda i samverkan med

kommunalnämnd eller andra vederbörande kommunala organ, har under

förarbetena till författningen förutsetts och starkt betonats.»

Vid 1934 års riksdag väcktes flera motioner angående nöjesverksamheten.

En av dem föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 70,

hemställa örn utredning angående skärpta åtgärder mot de så kallade nattklubbarnas

verksamhet.

Kungl. Maj:t anbefallde den 31 maj 1934 samtliga länsstyrelser att avgiva

utlåtande över riksdagens skrivelse. Därvid skulle tillika lämnas redogörelse

för de erfarenheter som i fråga om reglering och kontroll från det

allmännas sida av offentliga nöjestillställningar vunnits efter ikraftträdandet

av 1932 års kungörelse. Vid denna redogörelse skulle särskilt meddelas i

vilken utsträckning tillämpningen av kungörelsen skett i enlighet med de

riktlinjer, som uppdragits i ovanberörda inom socialdepartementet utarbetade

promemoria. Sedan nämnda utlåtanden inkommit har Kungl. Maj:t

den 13 november 1936 beslutit, att skrivelsen icke skulle föranleda någon

Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Vid 1936 års riksdag väcktes åtskilliga motioner angående offentliga nöjestillställningar.

I en av dem (II: 151) föreslogs bland annat att riksdagen

i skrivelse till regeringen måtte hemställa om utredning och förslag till följande

års riksdag örn att den i § 13 ordningsstadgan för rikets städer föreskrivna

plikt att inhämta tillstånd upphävdes för de delar av landet, där

den icke tillämpades före den 1 augusti 1932. I de övriga motionerna framställdes

förslag angående åtgärder för en enhetlig tillämpning av gällande

ordningsföreskrifter för offentliga nöjestillställningar samt angående ökad

möjlighet för kommunal myndighet att bestämma över förvärvsmässigt bedriven

nöjes verksamhet.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, yttrade i avgivet utlåtande,

nr 49, följande.

Utskottet, som tagit del av de i anledning av Kungl. Maj:ts remiss år 1934

inkomna utlåtandena, hade av desamma erfarit att myndigheterna å åtskilliga

orter vitsordat att bättre förhållanden inträtt genom tillkomsten av 1932

års kungörelse. Tillämpningen av kungörelsen syntes i allt väsentligt ha skett

i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet

utarbetade promemoria.

Om sålunda 1932 års lagstiftning i stort sett torde medfört gynnsamma

verkningar, hade likväl klagomål fortfarande förekommit, särskilt från vissa

delar av landet. Utskottet ville därför föreslå att riksdagen nnhöllealt Kungl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Majit måtte rikta vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten

av att tillbörligt avseende fästes vid de kommunala myndigheternas

önskemål örn inskränkningar i nöjeslivet i den mån icke särskilda skäl,

framförallt ur ordningssynpunkt, talade i annan riktning. I sistnämnda avseende

borde särskilt uppmärksammas att alltför stränga restriktioner på en

plats kunde menligt inverka på nöjeslivets utövning på en annan plats.

Genom nyssnämnda utredning syntes framgå, att i viss mån olika uppfattning

gjort sig gällande angående tolkningen av § 13 ordningsstadgan i

vad den rörde tivoli, ambulerande nöjesfält, kringresande cirkus och dylika

tillställningar, vilka på sina håll givit anledning till befogade klagomål.

Utskottet ansåge önskvärt att genom Kungl. Majits försorg undersökning

verkställdes, huruvida ordningsstadgans föreskrifter i detta avseende behövde

förtydligas eller kompletteras.

De i övrigt i motionerna framförda yrkandena syntes icke böra föranleda

någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder

i de av utskottet angivna hänseendena samt, i den mån så erfordrades, för

riksdagen hänskjuta förslag angående avhjälpande av de utav utskottet omnämnda

missförhållandena, samt att motionerna, i den mån de icke kunde

anses härigenom besvarade, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter avläts skrivelse till Kungl.

Majit (nr 353).

En vid 1937 års riksdag väckt motion (lii 33), vari hemställdes, att riksdagen

måtte besluta »upphäva tillämpningen på landsbygden av de i Kungl.

Majits kungörelse av den 10 juni 1932 omnämnda vissa bestämmelser i ordningsstadgan

för rikets städer», föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I en motion (lii 85) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte

hos Kungl. Majit göra framställning örn utredning, huruvida och i vilken

utsträckning ett kommunalt inflytande åter skulle kunna beredas effektiv

möjlighet att inverka på meddelande av tillstånd att anordna offentliga möten,

folkfester eller nöjestillställningar. Denna motion, som behandlades av

andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, föranledde icke till någon åtgärd.

I anledning av en vid samma riksdag framlagd proposition, nr 169, och en

i samband därmed väckt motion, lii 386, avlät riksdagen, på hemställan av

första lagutskottet, den 1 juni 1938 skrivelse till Kungl. Majit (nr 364) med

anhållan att Kungl. Majit ville låta systematiskt sammanföra och i erforderlig

mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan för rikets städer och därmed

sammanhängande författningar ingående bestämmelserna rörande offentliga

tillställningar, allt under beaktande av kravet att dessa bestämmelser erhölle

en sådan avfattning att den lojala föreningsverksamheten icke därigenom

äventyrades eller försvårades.

Genom beslut den 11 november 1938 uppdrog Kungl. Majit i anledning av

1936 och 1938 års riksdagsskrivelser åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom

sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna

i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr lo.

15

fattningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag

till erforderliga författningsbestämmelser. Enligt beslut den 30 december

1939 av Kungl. Majit skall emellertid denna utredning tills vidare vila.

I en vid 1942 års riksdag väckt motion, II: 17, hemställdes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att frågan om revision av »1932 års

ordningsstadga» i syfte att återupprätta kommunernas medinflytande i fråga

om nöjeslivets art och omfattning i kommunerna liksom ock frågan om det

allmännas stöd till de s. k. ungdomsråden måtte för utredning överlämnas

antingen till de för dessa ungdomsfrågor tillkallade sakkunniga eller ock till

särskilda utredningsmän och resultatet av denna utredning sedan snarast föreläggas

riksdagen.

Motionen behandlades av andra kammarens första tillfälliga utskott, som

i avgivet utlåtande (nr 4) anförde bl. a. följande:

Rörande den framkomna frågan om revision av 1932 års ordningsstadga i

syfte att återupprätta kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets art

och omfattning i kommunerna finner utskottet anledning understryka att en

viss oklarhet synes råda beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser.

Ordningsstadgans nuvarande bestämmelser förefalla också vara alltför vaga.

De ge icke enhetlig vägledning vid bedömandet av inkomna ansökningar ur

ordningssynpunkt och synas icke ge rum för prövning ur behovssynpunkt.

Bestämmelserna böra därför underkastas revision, så att de bli klart preciserade

och därigenom i stånd att vara en pålitlig grund för en enhetlig bedömning

över hela riket. Beträffande behovssynpunkten anser utskottet, att bestämmelserna

om nöjestillställningar av s. k. tivolikaraktär eller av enskild

person i vinningssyfte anordnade tillställningar böra få starkt restriktiv karaktär.

I fråga om nöjestillställningars beviljande synes en lämplig avvägning

erhållas, om avgörandet bibehålies hos polismyndigheten men att kommunala

organ såsom drätselkammare, kommunalnämnd, nykter hetsnämnd

och barnavårdsnämnd tillerkännas yttranderätt i dessa ärenden.

I anledning av denna motion och vissa andra vid samma riksdag i närliggande

ämnen väckta motioner beslöt riksdagen på hemställan av vederbörande

utskott att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att frågan om förbättrad

ungdomsvård och därmed sammanhängande frågor måtte hänskjutas till

1939 års ungdomsvårdskommitté.

Genom beslut den 19 juni 1942 överlämnade Kungl. Majit de .sålunda väckta

frågorna till ungdomsvårdskommittén.

I den nu förevarande motionen anföra motionärerna bl. a.:

Kommunen måste emellertid anses ha ett starkt intresse av att nöjeslivet

inom dess område icke utvecklas på ett osunt sätt, och de kommunala organen

torde på grund av sin kännedom om de lokala förhållandena äga goda

möjligheter att avgöra, huruvida omständigheterna i förekommande fall äro

sådana, alt anordnandet av nöjestillställning komme alt få betänkliga följder

i detta avseende. Dessutom torde ett hävdande i viss utsträckning även

på här ifrågavarande område av den kommunala självstyrelsens princip vara

i sig befogat. Kommunen synes oss av dessa skäl böra äga befogenhet ali

förhindra anordnandet av sådana offentliga och därmed jämställda icke

kulturella nöjestillställningar, som den funnit böra icke få komma till stånd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

U(*lioUet,

Ett kommunalt veto å här ifrågavarande område bör utformas så, att kommunen

genom utövande av detsamma icke kan komma att i alltför hög grad

negativt påverka den enskilda företagsamheten på nöjeslivets område. Kommunen

synes på grund därav böra tilläggas rätt att inskrida med veto allenast

i det enskilda fallet. Det är vidare av vikt, att den kommunala handläggningen

av omhandlade slag av ärenden blir snabb och smidig. Det synes därför

vara önskvärt, att kommunen även tillägges befogenhet att uppdraga åt

särskilt utsedda personer att i ärendena avgiva yttrande å dess vägnar.

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att Kungl. Majit i anledning

av skrivelser från 1936 och 1938 års riksdagar uppdragit åt särskild

sakkunnig att företaga en översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan för

rikets städer och med denna sammanhängande författningar. I direktiven

för utredningsarbetet uttalas, att ordningsstadgan över huvud måste anses

föråldrad och i behov av revision samt att stadgan i dess helhet jämte författningar,

som därmed äga samband, förutsättningslöst skola granskas, varefter

förslag till erforderliga författningsbestämmelser rörande de spörsmål,

som i stadgan vunnit rättslig reglering, bör framläggas. Det torde vara att

förvänta att denna utredning, som enligt Kungl. Majits beslut den 30 december

1939 tills vidare skall vila, kommer att återupptagas så snart förhållandena

det medgiva. Såsom utskottets redogörelse utvisar, har Kungl. Majit vidare

hänvisat bl. a. det genom motion vid 1942 års riksdag väckta spörsmålet

om ett återupprättande av kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets

art och omfattning i kommunerna till 1939 års ungdomsvårdskommitté. Någon

framställning i ämnet från riksdagens sida torde med hänsyn till det anförda

icke för närvarande vara påkallad och utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, Ii 186, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1943.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson*, Karl Johan

Olsson, Brandt, Ahlkvist, Siljeström och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Berg*, Lindberg

i Stockholm, Werner, Nilson i Eskilstuna och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430769

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.