Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger m. m.
1943-06-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1943:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1943 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger
m. m.
Genom en den 28 maj 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 312, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till
1) Lag
om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger.
Härigenom förordnas som följer.
Ränte- eller utdelningskupong som avses i 25 § lagen örn skuldebrev skall,
ändå att den ej företes till inlösen inom där angiven tid, icke upphöra att
gälla före den 1 juli 1944.
Vad nu sagts äger ej tillämpning, där den i nämnda lagrum angivna tiden
gått till ända före denna lags ikraftträdande.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2) Lag
om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning
i konkurs.
Härigenom förordnas som följer.
Där på grund av förhållanden, som föranletts av krig, svårighet föreligger
för borgenärer i konkurs att inom tid som angives i 148 a § konkurslagen
anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, äger Konungen meddela förordnande
om förlängning av nämnda tid för borgenärerna i konkursen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1944.
Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 9 sami. 1 avd. Nr 39.
1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
Förordnande som meddelats med stöd av lagen äger icke giltighet längre
än denna är gällande.
I 25 § lagen örn skuldebrev stadgas en särskild preskriptionstid för förfallna
kuponger till vissa värdepapper. Bestämmelsen avser räntekuponger
till obligationer och andra skuldebrev, som äro utgivna i större antal och
uppenbarligen avsedda för den allmänna rörelsen, samt utdelningskuponger
till aktiebrev. Om sådan kupong ej företetts till inlösen inom tre år från förfallodagen,
skall den ej vidare vara gällande. Avtal om kortare tid är utan
verkan.
En särskild preskriptionstid gäller även beträffande utdelning i konkurs
enligt 148 a § konkurslagen. Om borgenär icke inom två år från det förslag
till slututdelning eller beslut i anledning av klander mot förslaget vunnit laga
kraft eller, om han först senare blivit berättigad att utan borgen lyfta honom
tillagda medel, inom två år därefter anmält sig att lyfta dem, går han förlustig
utdelningen. Medlen skola fördelas mellan de borgenärer, som bevarat
sin rätt, eller överlämnas till gäldenären.
Med hänsyn till alt krigsförhållandena medfört särskilda svårigheter att
iakttaga de sålunda stadgade tidsfristerna ha framställningar gjorts örn förlängning
av dessa frister för vissa fall.
Sålunda har den franska sammanslutningen association nationale des porteurs
francois de valeurs mobiliéres i en den 13 maj 1943 dagtecknad skrivelse
till chefen för justitiedepartementet framhållit, att efter krigsutbrottet
i september 1939 för många franska innehavare av värdepapper — mobiliserade,
krigsfångar, flyktingar, innevånare i kolonier m. fl. — mött de största
svårigheter att få utländska kuponger inlösta. Sedan juni månad 1940 hade
det för sådana franska rättsinnehavare i de allra flesta fall varit fullständigt
omöjligt att få svenska kuponger inlösta, eftersom ingen betalningsöverenskommelse
träffats mellan svenska regeringen och franska regeringen i fråga
örn transfereringen i dylika fall. Under dessa förhållanden skulle det vara
mycket önskvärt, örn den i Sverige för aktie- och obligationskuponger gällande
preskriptionstiden bleve förlängd för franska medborgare, intill dess
fredstillstånd inträtt i Europa.
Vidare har aktiebolaget Kreuger & Tolh konkursbo i skrivelse till chefen
för justitiedepartementet den 4 maj 1943 hemställt om förlängning av den
tid, inom vilken borgenärerna i nämnda konkurs, i vilken förslag till slututdelning
framlagts den 11 juni 1941, hade att anmäla sig för lyftande av
dem tillkommande utdelning. Som skäl för denna hemställan har i skrivelsen
anförts att utdelning å fordringar, som grunda sig på av bolaget utgivna obligationer,
s. k. secured debentures, fortfarande innestå i betydande omfattning.
Enär sådan utdelning finge lyftas endast mot att obligationerna företeddes
för förvaltarna eller för en bank i New York samt obligationerna i
fråga i stor utsträckning placerats utomlands, vore det sannolikt, att ett ej
obetydligt antal obligationsinnehavare i utlandet på grund av nu rådande förhållanden
varit ur stånd att förete obligationerna för lyftande av utdelning.
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
3
Skandinaviska banken aktiebolag, som medverkat vid emitteringen av
nämnda secured debentures på den svenska marknaden, har i en den 10
maj 1943 dagtecknad skrivelse tillstyrkt bifall till konkursboets hemställan.
Även från association nationale des porteurs francois de valeurs mobiliéres
har framställning gjorts örn förlängning av preskriptionstiden för lyftande av
utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs. I en den 27 april 1943
dagtecknad skrivelse har nämnda franska sammanslutning bland annat framhållit,
att ett betydande antal utländska innehavare av secured debentures
på grund av rådande exceptionella förhållanden icke vore i stånd att förete
dessa i Stockholm för lyftande av utdelning. En framställning med samma
yrkande har den 11 maj i år gjorts av association helge pour la défense des
détenteurs de fonds publics.
Med anledning av de förut återgivna framställningarna har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående förlängning av vissa
preskriptionstider vid krig eller krigsfara m. m.
Efter en redogörelse för gällande rätt och de i ämnet gjorda framställningarna
har i promemorian först behandlats frågan örn förlängning av
den treåriga preskriptionstiden för kuponger till aktier
och obligationer m. m.
Därvid har i promemorian framhållits, att obligationer, som utgivits av
olika svenska rättssubjekt, och aktier i svenska bolag givetvis i viss utsträckning
funnes på utländska händer. De av kriget orsakade avspärrningsåtgärderna
hade försvårat eller omöjliggjort kommunikationerna med
de flesta främmande länder, och dessutom kunde det antagas, att åtskilliga
rättsinnehavare till följd av krigsfångenskap eller andra orsaker vore förhindrade
att överhuvud taget vidtaga rättsliga dispositioner. Det skulle vara
obilligt, örn den korta preskriptionstiden i sådana fall medförde förlust av
rätten till ränta eller utdelning. Enligt inhämtade upplysningar hade detta
förhållande även varit föremål för uppmärksamhet i svenska bankföreningen.
Ett flertal svenska företag hade på föreningens förfrågan frivilligt utfäst
sig att icke åberopa preskriptionsbestämmelsen, när svensk bank som
presenterade kupongen uppgåve att hinder för kupongens presenterande
mött på grund av de av kriget orsakade utomordentliga förhållandena på
det internationella området. Det syntes emellertid påkallat, att en allmän
undantagsbestämmelse infördes genom lagstiftning för att vinna en mera betryggande
reglering.
Vidare har i promemorian erinrats därom, att svenska värdehandlingar
på utländska händer kunde lia blivit förstörda under kriget. Billigheten syntes
kräva, att innehavarna av sådana handlingar finge rimlig tid på sig
för att låta döda dem jämte därtill hörande kuponger, innan all rätt på grund
av kupongerna upphörde. Genom att handlingarna och kupongerna dödades
bleve rättsinneliavarna berättigade att erhålla nya i deras ställe, och skulle
sålunda, om preskriptionstiden utsträcktes, kunna göra gällande sin rätt
till innestående ränta eller utdelning.
Därefter har i promemorian framhållits, att den undantagsregel, som av
4
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
nu angivna skäl syntes önskvärd, kunde utformas enligt olika alternativ.
Därom har vidare anförts följande.
Det för tillämpningen enklaste sättet att lösa frågan vöre att generellt
utsträcka den i 25 § skuldebrevslagen angivna tiden för alla kuponger som
där avses. Härvid åsyftas dock icke kuponger, beträffande vilka preskriptionstiden
vid lagens ikraftträdande redan gått till ända. I alla andra fall
kunde tiden utsträckas förslagsvis i första hand t. o. m. den 30 juni 1944
för att i mån av behov framdeles ytterligare förlängas. En bestämmelse av
denna art skulle visserligen gå längre än som påkallades av de skäl vilka
anförts för ett ingripande genom lagstiftning, i det att även de som ej haft
giltig orsak för underlåtenhet att förete sina kuponger komme att bevaras
vid sin rätt. Å andra sidan bör framhållas, att kupongerna äro av löpande
natur och bruka företes till inlösen vid olika penninginstitut såväl här i
landet som utomlands. Därest det skall utgöra ett villkor att giltig orsak
till dröjsmål förelegat, kan det icke gärna sättas i fråga, att — frånsett domstol
— någon annan än gäldenären (bolaget) skall äga att pröva villkorets
förhandenvaro med bindande verkan. Härav skulle möjligen kunna föranledas,
att kupongerna måste av innehavaren sändas direkt till gäldenären
(bolaget) för inlösen och att den mera praktiska utvägen att vända sig till
bank icke skulle komma att stå till buds. Örn återigen gäldenären (bolaget)
vägrar att godkänna uppgiven orsak, skulle kravet prövas av domstol, vilket
självfallet innebär omgång och tidsutdräkt.
De olägenheter som skulle följa av en generell utsträckning av preskriptionstiden
synas icke vara alltför betydande. Gäldenären (bolaget) blir nödsakad
att hålla rättsförhållandet öppet under längre tid men detta måste
anses vara en lindrig pålaga. Att det skulle vara obilligt mot gäldenären
att han ej kan tillgodogöra sig ett belopp som i alla fall obestridligen intill
preskriptionstidens utgång tillkommer annan, lärer icke med fog kunna
göras gällande. En praktisk olägenhet av den utsträckta preskriptionstiden
är emellertid, att den som enligt 25 § andra stycket skuldebrevslagen inom
kupongs giltighetstid anmält att kupongen förstörts eller eljest förkommit
ej kan påräkna att få lyfta ränta eller utdelning efter tre år från förfallodagen,
om han gör sin rätt sannolik. Han måste vänta tills den längre preskriptionstiden
gått till ända, såvida ej gäldenären (bolaget) frivilligt utbetalar
beloppet. Även detta synes vara en sådan olägenhet som en rättsägare
under nu rådande förhållanden får finna sig i. Dessutom må framhållas,
att även om preskriptionstiden skulle utsträckas allenast för den som visat
giltig orsak för dröjsmål, samma påföljd sannolikt skulle inträda med avseende
å tillämpningen av 25 § andra stycket skuldebrevslagen.
Då den som innehar värdepapper givetvis är angelägen att lyfta sin utdelning
när den är tillgänglig, är det sannolikt att de olika alternativen ekonomiskt
skulle bliva av ungefär samma verkan för gäldenären (bolaget).
I nästan alla fall, då en kupong företes efter treårstidens utgång, skulle säkerligen
någon orsak kunna påvisas som har samband med kriget.
Därest en generell utsträckning av tiden i 25 § första stycket skuldebrevslagen
skulle anses alltför vittomfattande, kunde det tänkas att Kungl. Maj:t
tillerkännes befogenhet att bestämma, för vilka gäldenärer (bolag) den utsträckta
preskriptionstiden skulle gälla. Härvid skulle tillses, att förordnande
om en sådan utsträckning skulle komma att gälla i fråga om sådana obligationer
eller aktier som vunnit internationell spridning. Det är dock svårt
att med säkerhet bedöma denna fråga och förordnande skulle antagligen
behövas i ett stort antal fall.
Örn en mera restriktiv väg anses böra väljas, skulle den ifrågasatta undan
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
5
tagsregeln förslagsvis kunna gälla i sådana fall, då en kuponginnehavare på
grund av förhållanden som föranletts av krig haft skälig ursäkt för underlåtenhet
att förete kupongen inom den stadgade tiden. Då verklig bevisning
härom icke alltid kan förebringas, bör det vara tillräckligt med att förhållandet
göres sannolikt, något som ofta torde ligga i öppen dag. Väljes
detta alternativ, torde det vara nödvändigt att även stadga viss frist från
det hindret upphört. En sådan regel skulle emellertid ytterligare försvåra
tillämpningen, eftersom fristen bleve olika för olika rättsägare.
I promemorian uttalas, att vid övervägande av de olika möjligheterna
förefölle de bästa skälen tala för det alternativ som innebure en generell
utsträckning av preskriptionstiden.
I fråga om behovet av en förlängning av den tvååriga preskriptionstiden
för rätt att lyfta utdelning i konkurs
har i promemorian framhållits, att denna preskriptionstid i allmänhet icke
medförde några risker för rättsförluster till följd av krigsförhållandena.
Emellertid förelåge speciella omständigheter i aktiebolaget Kreuger & Tolls
konkurs. En avsevärd del av fordringarna i konkursen funnes på utländska
händer. Ehuru snart två år förflutit efter slututdelningen, funnes alltjämt
ett icke obetydligt belopp, som tilldelats innehavare av s. k. secured debentures
men icke lyfts. Det vore troligt, att en del av dessa rättsinnehavare på
grund av krigsförhållandena blivit hindrade från att iakttaga anmälningsskyldigheten.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det önskvärt, att
det öppnades en möjlighet att medgiva förlängning även av denna preskriptionstid,
då behov härav förelåge. Det borde lämpligen ankomma på Kungl.
Majit att meddela föreskrift härom.
Slutligen har i promemorian anförts, att det i övrigt icke gjorts gällande
något praktiskt behov av utsträckta preskriptionstider.
Vid promemorian hade fogats två i enlighet med nu angivna riktlinjer
utarbetade förslag till lag om förlängning av preskriptionstid för rånte- och
utdelningskuponger samt till lag om förlängning för särskilda fall av
preskriptionstid för rätt till utdelning i konkurs.
Över promemorian och därvid fogade lagförslag ha yttranden avgivits av
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Sveriges industriförbund
och svenska bankföreningen.
I samtliga yttranden ha de föreslagna lagstiftningsåtgärderna i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Beträffande yttrandenas innehåll i övrigt
lämnas en översiktlig redogörelse å sid. 8—10 i propositionen, vartill utskottet
hänvisar.
I propositionen anför t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
följande:
»Enligt 25 § skuldebrevslagen skola kuponger till aktier och obligationer
m. m. företes till inlösen inom tre år från förfallodagen. Därefter förlora
de sin giltighet. I 148 a § konkurslagen stadgas en tvåårig frist, inom vilken
borgenärer i konkurs måste anmäla sig för att få lyfta utdelning i konkur
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
Utskottet.
sen. Dessa korta frister kunna under nuvarande onormala förhållanden medföra
vissa särskilda risker för rättsförlust. Såsom påpekats i de förut återgivna
framställningarna från vissa utländska sammanslutningar, torde det i
många fall vara omöjligt för utomlands bosatta rättsägare att här i landet
vidtaga föreskrivna åtgärder inom stadgad tid. Kommunikationerna med flertalet
länder äro avbrutna eller försvårade, och åtskilliga rättsägare kunna
antagas vara urståndsätta att bevaka sina intressen. Under sådana förhållanden
synes billigheten tala för att en tillfällig förlängning sker av sagda tider.
Vad först angår den i 25 § skuldebrevslagen stadgade giltighetstiden för
kuponger kan en utsträckning av denna tid göras mer eller mindre generell,
såsom framhållits i den inom departementet upprättade promemorian.
Den där förordade utvägen att stadga en allmän förlängning av tiden har
godtagits i de avgivna yttrandena. Detta är självfallet också den enklaste metoden
och några mera beaktansvärdä olägenheter torde den icke medföra. I
anslutning till vad som föreslagits i promemorian vill jag alltså förorda en
bestämmelse, enligt vilken giltigheten av ränte- eller utdelningskupong som
avses i 25 § lagen örn skuldebrev, ändå att kupongen ej företes till inlösen
inom där stadgad tid, icke skall upphöra före den 1 juli 1944. I den mån
så visar sig erforderligt, bör denna slutdag sedermera framflyttas. Däremot
kan jag av principiella skäl icke förorda det av svenska bankföreningen
framförda förslaget att återuppliva en rättighet som redan utslocknat genom
att giltighetstiden gått till ända före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Den i 148 a § konkurslagen bestämda preskriptionstiden för rätt att lyfta
utdelning i konkurs kan, såsom framhållits i promemorian, i allmänhet icke
antagas medföra någon särskild risk för rättsförluster under nuvarande förhållanden.
En generell regel om utsträckning av denna preskriptionstid är
alltså icke påkallad. Med hänsyn särskilt till det mycket stora antalet utländska
borgenärer i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs synes emellertid
behov föreligga av en möjlighet att utsträcka den stadgade fristen. Enligt
vad i promemorian föreslagits skall därför Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande
att, då så erfordras på grund av krigsförhållandena, för särskilt fall
förordna om utsträckning av denna frist. Detta förslag, som ävenledes tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i remissyttrandena, torde böra genomföras.
»
Lagrådet har lämnat de upprättade lagförslagen utan erinran.
Utskottet har vid sin granskning av de framlagda lagförslagen icke funnit
anledning till erinran mot desamma och får alltså hemställa,
att förevarande proposition, nr 312, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 1 juni 1943.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
7
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Branting,
Eskhult, Karl Johan Olsson och Linnér;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Ryberg, Olsson
i Mellerud och Lindberg i Stockholm, fru Gustafson samt herr Nilson i Eskilstuna.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger m. m. a1 i texten