Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1943-06-18 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1943:49, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1943 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 maj 1943 dagtecknad'', till lagutskott hänvisad proposition,

nr 252, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade förslag

till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 263 i första kammaren

av herr Wagnsson och nr 376 i andra kammaren av herr Hedlund i

Östersund. I motionerna vilka äro likalydande hemställes, att riksdagen måtte

dels i förslaget till lag om villkorlig frigivning göra sådana ändringar, att stadgandet

örn att fakultativ villkorlig frigivning ej må äga rum när hänsyn till den

allmänna laglydnaden påkallar att straffet fortsättes får utgå, att en särskild

nämnd med i motionerna angiven sammansättning (frigivningsnämnden) inrättas

för prövning av ansökningar örn fakultativ villkorlig frigivning och för

handläggning av viktigare eftervårdsfrågor rörande de villkorligt frigivna, vilken

nämnd skall ha de funktioner, som i propositionen tillagts Konungen,

fångvårdsstyrelsen och länsstyrelse, ävensom äga förordna om villkorligt frigivens

tagande i förvar och örn förkortning av prövotiden för villkorligt frigiven,

samt att beslutanderätten i övriga frågor rörande villkorlig frigivning fördelas

mellan frigivningsnämnden, skyddskonsulent och styresman på sätt i

motionerna föreslagits, dels uttala, att tillsynsmännen för dem som villkorligt

frigivas eller utskrivas från fångvårdens anstalter skola åtnjuta ersättning

enligt samma grunder som övervakare över villkorligt dömd, dels ock besluta,

att lagen om villkorlig frigivning skall träda i kraft den 1 juli 1944.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, ävensom

i fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till

propositionen och motionerna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 1 avd. Nr 49.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

Reglerna om villkorlig frigivning återfinnas i lagen den 22 juni 1906 angående

villkorlig frigivning. En förutsättning för villkorlig frigivning var

enligt lagens ursprungliga lydelse, att den dömde undergått straffarbete i

minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar

av det ådömda straffet. År 1918 ändrades lagen så, att villkorlig frigivning

numera kan ske efter det den dömde undergått straffarbete eller fängelse

i minst ett år. Därjämte förutsättes såsom förut, att den utståndna strafftiden

utgör minst två tredjedelar av straffet. En förutsättning är vidare, att

omständigheterna göra sannolikt att den dömde skall på fri fot förhålla

sig väl. Villkorlig frigivning må endast äga rum med fångens begivande. Örn

villkorlig frigivning förordnar Konungen. Den frigivne är underkastad särskild

tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftiden,

dock minst ett år. För varje villkorligt frigiven utses av länsstyrelsen en tillsyningsman.

Den frigivne är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse

de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller därefter meddelas honom.

Vid frigivningen bestämmes städse viss ort, där han skall vistas under prövotiden

och vilken han icke utan tillstånd äger lämna. I lagen stadgas vidare,

att den frigivne under prövotiden är pliktig att föra ett ordentligt och

ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg

till försörjning på lovligt sätt. Om han åsidosätter vad sålunda åligger honom,

äger länsstyrelsen återkalla den villkorligt medgivna friheten eller låta tilldela

den frigivne varning. Övertygas den frigivne under prövotiden örn brott

som förövats efter straffverkställighetens början och dömes han därför till

fängelse eller straffarbete, skall domstolen förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Detsamma gäller, där den frigivne under prövotiden övertygas

om brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd

därav förhöjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Under år 1942 var antalet villkorliga frigivningar 84. Av de frigivna vörö

71 män och 13 kvinnor. Under tidigare år har antalet villkorligt frigivna

stundom varit högre; år 1934 frigåvos sålunda villkorligt 177 personer.

Sammanlagt ha från lagens ikraftträdande den 1 januari 1907 till 1942

års utgång 2,859 personer villkorligt frigivits. I vilken omfattning fångar,

som med hänsyn till strafftidens längd kunna villkorligt frigivas, komma

i åtnjutande av denna förmån belyses därav att av samtliga sådana under

femårsperioden 1932—1936 frigivna straffarbetsfångar och urbota fängelsefångar

ungefär 46 % erhållit villkorlig frigivning. Motsvarande siffror äro

för fångar, som varit dömda till straffarbete på bestämd tid över två år,

57 %, för fångar, som varit dömda till straffarbete i mer än ett och högst

två år, 35 °/o och för fångar, som varit dömda till fängelse i mer än ett år,

34 %. Vid betydligt mer än hälften av de bifallna ansökningarna under

åren 1936 och 1937, för vilka år en särskild undersökning gjorts rörande användningen

av villkorlig frigivning, har lagen utnyttjats fullt ut, i det att

straffet endast behövt avtjänas till två tredjedelar. Under åren 1907—1941

ha 70 personer eller 2.5 % av hela antalet villkorligt frigivna, förverkat den

villkorligt medgivna friheten på grund av nytt brott eller, mera undantags
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

3

vis, genom åsidosättande av de särskilda skyldigheter som ålegat dem. Närmare

uppgifter örn användningen av villkorlig frigivning meddelas i det förut

omtalade betänkandet med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m.

s. 21 f. och i den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården

år 1941 (s. 43 f.).

Beträffande utländsk lagstiftning om villkorlig frigivning samt tidigare

svenska reformförslag i ämnet innehåller propositionen å sid. 13—16 en redogörelse.

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet Kungl. Maj:ts

bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets,

straffverkställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor,

som därvid skulle upptagas, nämndes frågan angående revision av lagstiftningen

om villkorlig frigivning. Resultatet av den i anledning härav verkställda

utredningen föreligger i ett den 30 september 1938 dagtecknat betänkande

med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m., avgivet av inom

justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar

1938:25). De sakkunniga voro professorn Folke Wetter, ordförande, överdirektören

Hardy Göransson, professor Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg

och byråchefen för lagärenden Ivar Strahl med hovrättsassessorn Axel

Lindskog såsom sekreterare.

De sakkunnigas reformförslag avser i främsta rummet att göra villkorlig

frigivning till ett normalt slutled i verkställigheten av tidsbestämda frihetsstraff.

Undantag göres dock för straff av kortare tidslängd.

De sakkunniga framhålla, att övergången från fängelsevistelse till livet

utanför anstalten enligt vad erfarenheten utvisar erbjuder betydande svårigheter

och risker för fångarna. Det är därför enligt de sakkunniga ett samhällsintresse

att bereda de frigivna fångarna hjälp och stöd. De sakkunniga

ha föreslagit åtgärder med syfte att åstadkomma en förbättrad eftervård åt

frigivna fångar. För att giva erforderligt allvar och eftertryck åt sådan eftervårdande

behandling bör enligt de sakkunnigas åsikt finnas möjlighet att,

örn den frigivne missköter sig, åter intaga honom i fångvårdsanstalt. De sakkunniga

ha därför föreslagit, att reglerna om villkorlig frigivning ändras

så att institutet kommer till användning i betydligt större utsträckning än nu.

Enligt de sakkunnigas förslag skola, frånsett vissa undantag, alla fångar

med bestämd strafftid, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex

månader, obligatoriskt villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden

förflutit. En person, som dömts till sex månaders frihetsstraff, skall

alltså enligt förslaget villkorligt frigivas efter fem månader, en person, som

dömts till ett års frihetsstraff efter tio månader o. s. v. Ifall den villkorligt

medgivna friheten förverkas, har i de anförda exemplen den frigivne att avtjäna

en straffåterstod av en, respektive två månader. Undantag från denna

regel örn obligatorisk villkorlig frigivning göres endast i följande tre fall.

Har fråga väckts att underkasta den dömde förvaring i säkerhetsanstalt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

må villkorlig frigivning ej ske så länge frågan är beroende på prövning. Ej

heller må den frigivas som, utan att kunna dömas till förvaring, måste befaras

bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Den som ålagts inneslutning

i straffcell må ej frigivas förrän bestraffningen verkställts. En av de

sakkunniga, advokaten Hugo Lindberg, har i reservation till betänkandet

påyrkat, att undantaget beträffande fånge, som måste befaras bliva vådlig

för annans personliga säkerhet, måtte utgå.

Beträffande fångar med längre strafftid ha de sakkunniga i anslutning

till gällande rätt föreslagit, att villkorlig frigivning fakultativt skall

kunna ske vid en tidigare tidpunkt än den då de enligt den nyss återgivna regeln

obligatoriskt skulle villkorligt frigivas. För dylik fakultativ frigivning

förutsättes enligt förslaget, att fången i minst ett år undergått straffarbete

på viss tid eller fängelse och att två tredjedelar av den ådömda strafftiden

förflutit ävensom att det med fog kan antagas, att han efter frigivningen

skall förhålla sig väl, och att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar

att straffet fortsättes. Har någon i minst tre år undergått straffarbete

på viss tid eller fängelse, skall han enligt sakkunnigförslaget, om särskilda

skäl därtill äro, kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden

förflutit.

En å sid. 17 i propositionen intagen tabell, vars uppgifter äro hämtade från

den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården år 1941,

belyser i vilken utsträckning villkorlig frigivning skulle förekomma enligt de

sakkunnigas förslag. Tabellen ger vid handen, att årliga antalet villkorliga

frigivningar efter genomförande av sakkunnigförslaget, örn antalet nyintagna

år 1941 lägges till grund, kan uppskattas till mellan 800 och 900. På grund

av det efter år 1941 ökade fångantalet torde man emellertid åtminstone för de

närmaste åren böra räkna med ett större antal frigivningar än det nämnda,

sannolikt omkring 1,000.

Obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt sakkunnigförslaget i regel

beslutas av fångvårdsanstaltens styresman, fakultativ villkorlig frigivning

liksom enligt gällande rätt av Konungen. Samtycke av fången erfordras

icke.

Prövotiden är enligt sakkunnigförslaget liksom nu lika med den vid frigivningen

återstående strafftiden, dock minst ett år. För fortsatt eftervård,

om sådan finnes erforderlig för att avhålla den frigivne från att begå brott,

må emellertid prövotiden förlängas med viss tid, högst ett år.

Under prövotiden skall den villkorligt frigivne enligt sakkunnigförslaget

stå under tillsyn av en tillsynsman, motsvarande gällande rätts tillsyningsman.

Det skall åligga den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn

sin bostad och arbetsanställning, att icke byta bostad eller lämna anställning

utan att dessförinnan ha inhämtat hans råd samt att på kallelse inställa

sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse

med honom. Det skall vidare kunna åläggas den frigivne föreskrifter

beträffande hans vistelseort, bostad och arbetsanställning samt förfogande

över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådana föreskrifter må ändras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

5

eller upphävas före prövolidens slut, och nya föreskrifter må meddelas.

Jämväl tillsynen skall kunna upphävas före prövotidens utgång.

Uppgifterna att utse tillsynsman och meddela föreskrifter m. m. äro enligt

sakkunnigförslaget fördelade mellan fångvårdsanstaltens styresman, som

skall samråda med anstaltsnämnden örn sådan finnes vid anstalten, och

statens skyddskonsulent, vilken skall ha inseende över tillsynen. Förlängning

av prövotiden och meddelande av varning skall dock ankomma på fångvårdsstyrelsen

liksom ock beslut örn förverkande av den villkorligt medgivna

friheten på grund av att den frigivne brutit mot vad till följd av den

villkorliga frigivningen ålegat honom eller eljest gjort sig skyldig till uppförande

som låter befara att han kommer att begå brott; förverkande på

grund av begånget brott skall enligt förslaget efter samma regler som enligt

gällande rätt beslutas av domstol. Fångvårdsstyrelsen skall jämväl äga ändra

beslut av styresman eller konsulent. Fångvårdsstyrelsens beslut skola kunna

överklagas hos regeringsrätten.

Enligt de sakkunniga är en effektiv skyddskonsulentorganisation oumbärlig

för att ändamålet med den föreslagna reformen skall kunna uppnås. De

sakkunniga, som utgått från att konsulenterna skola lia att taga befattning

med tillämpningen av den nya lagen örn villkorlig dom, lia föreslagit, att

17 konsulentbefattningar inrättas jämte en såsom bisyssla avsedd sådan befattning

för Gotland och 4 assistentbefattningar.

De sakkunniga ha vidare angivit, huru eftervårdande verksamhet beträffande

såväl villkorligt frigivna som övriga frigivna enligt deras mening bör

bedrivas, och ha framställt vissa förslag i detta avseende.

Jämte förslag till ny lag om villkorlig frigivning ha de sakkunniga utarbetat

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid. Enligt sistnämnda

lagrum i dess nuvarande lydelse skall fånge lösgivas ur straffanstalten klockan

8 f. m. å dagen för strafftidens slut. För att undvika olägenheter, som

äro förknippade med att frigivningen är på detta sätt i förväg bestämd till

dag och klockslag, ha de sakkunniga föreslagit, att bestämmelsen örn visst

klockslag för frigivningen måtte utgå och att det beträffande straffarbete

och omedelbart för brott ådömt fängelse måtte stadgas att anstaltens styresman

må, om skäl därtill äro, frigiva fången, i stället för å strafftidens slutdag,

å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande dagarna.

Över betänkandet ha yttranden inhämtats från Överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,

svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbund^, föreningen

skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala samhjälp, föreningen skyddsvärnet

i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i Kopparbergs län och svenska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

fångvårdssällskapet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,

förste och tredje polisintendenterna samt förste stadsfiskalen i

Stockholm. Vissa länsstyrelser ha bifogat yttrande av landsfogden i länet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har därjämte insänt yttranden av Jönköpings

läns skyddsförening samt Jönköpings länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, och länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande av Kalmar

läns fångvårdsförening. Svenska skyddsförbundet har bifogat yttranden

av ett stort antal av de till förbundet anslutna skyddsföreningarna.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 19—27 i propositionen.

Inom justitiedepartementet ha därefter upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Vid remiss till lagrådet den 26 februari 1943 av nyssnämnda lagförslag har

föredragande departementschefen, statsrådet Westman, anfört följande:

»För ett effektivt bekämpande av brottsligheten är det av vikt, att de som

frigivas från straffanstalterna erhålla hjälp och stöd under den första tiden

efter frigivningen. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att

de frigivna ofta ha svårt att efter avtjänandet av frihetsstraffet anpassa

sig efter förhållandena i livet utanför anstalten; i synnerhet möter det ofta

svårigheter för dem att skaffa sig ordnat arbete. Det framstår därför som

en angelägen uppgift att genom eftervårdande åtgärder söka förebygga, att

de frigivna under tiden närmast efter anstaltsvistelsen återfalla i brott eller

annat asocialt levnadssätt.

I de författningar som reglera fångvårdsväsendet ha numera vissa uppgifter

beträffande eftervården av frigivna ålagts fångvårdsmyndigheterna.

Vid varje centralfängelse och även vid annan anstalt, beträffande vilken fångvårdsstyrelsen

så förordnar, skall finnas en anstaltsnämnd, som bland annat

har att vidtaga åtgärder för att bereda utkomst åt fångar som skola lämna

anstalten samt att även på annat sätt hjälpa och stödja dem. Ett betydelsefullt

arbete för eftervården åt frigivna utföres även av skyddsföreningarna.

De flesta av dessa äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Detta åtnjuter

statsbidrag, vilket huvudsakligen användes till understöd åt föreningarna.

Skyddsföreningarna bistå de frigivna med arbetsanskaffning, utrustning och

dylikt. Vissa av skyddsföreningarna ha anordnat hem, i vilka de mottaga

bland annat frigivna fångar för någon tids vistelse i avbidan på att de erhålla

arbete på annat håll. Sådana hem ha på sina håll upprättats även av

andra föreningar och av kommuner.

En statlig organisation, som bland andra uppgifter har att sörja för eftervård

åt frigivna fångar, har tillkommit genom de år 1942 inrättade fyra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

7

skyddskonsulentbefattningarna. I statsverkspropositionen till innevarande års

riksdag Ilar på mitt förslag begärts medel för att från och med ingången av

år 1944 utöka organisationen till tolv konsulenter jämte fem assistenter åt

dem (II huvudtiteln p. 44). Utvidgningen av organisationen har föreslagits

främst för att möjliggöra att 1939 års lag örn villkorlig dom, som för sin

tillämpning kräver medverkan av ett antal för skyddsarbete kvalificerade

tjänstemän, skall kunna sättas i kraft, men även med syfte att bereda större

möjligheter till eftervård åt frigivna fångar. I statsverkspropositionen har

även hemställts örn ökat anslag för understöd åt verksamhet för frigivna

fångar m. fl. Propositionen har i nämnda delar bifallits av riksdagen.

Inom sinnessjukvården, alkoholistvården och barnavården sker utskrivning

från anstalt i stor utsträckning villkorligt. Den medgivna friheten göres

sålunda beroende av den utskrivnes uppförande under en viss prövotid. I

mån av behov förbindes utskrivningen med särskilt anordnad tillsyn och

med föreskrifter beträffande den utskrivnes livsföring under prövotiden. På

straffrättens område är dylik utskrivning på prov stadgad som regel vid

tvångsuppfostran och ungdomsfängelse samt i fråga örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare. Vid de tidsbestämda

frihetsstraffen, straffarbete och fängelse, äro däremot möjligheterna

till provutskrivning begränsade. Regler härom finnas meddelade, i

den år 1906 utfärdade och år 1918 i visst avseende ändrade lagen örn villkorlig

frigivning. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är

villkorlig frigivning med hänsyn till de i lagen angivna förutsättningarna för

dess beviljande icke att betrakta som ett ordinärt led i straffverkställigheten

utan såsom en förmån, vilken efter ansökan kan medgivas sådana fångar

som befinnas särskilt förtjänta därav.

Det torde icke råda delade meningar därom att villkorlig utskrivning eller

frigivning från anstalt i förening med tillsyn över den frigivne under en

efterföljande prövotid visat sig vara en synnerligen ändamålsenlig anordning

på de områden där den prövats. De sakkunniga ha, under åberopande av de

goda erfarenheter som vunnits av instituten utskrivning på prov och villkorlig

frigivning, föreslagit att villkorlig frigivning skall komma till avsevärt

ökad användning vid de tidsbestämda frihetsstraffen.

Vid utformningen av sitt förslag ha de sakkunniga anslutit sig till den på

sin tid av professor Thyrén och strafflagskommissionen framförda tanken

att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande fakultativa villkorliga

frigivningen, därjämte införa villkorlig frigivning såsom ett normalt led

i straffverkställigheten. Denna senare form av villkorlig frigivning skall

enligt de sakkunnigas förslag komma till användning i vidsträckt omfattning,

nämligen beträffande fångar för vilka straffarbets- eller fängelsestraffet

uppgår till sex månader eller däröver. Dessa skola, utom i vissa undantagsfall,

frigivas då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Den frigivne skall stå

under tillsyn under en tid av ett år eller, örn den återstående strafftiden är

längre, under så lång tid som motsvarar straffåterstoden. Del skall kunna

åläggas honom att under prövotiden iakttaga vissa föreskrifter i fråga örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vistelseort, arbetsanställning m. m. Prövotiden kan under vissa förutsättningar

förlängas med viss tid, högst ett år. Den villkorligt medgivna friheten

skall kunna förklaras förverkad, om den frigivne genom sitt uppförande ger

anledning därtill.

Det synes med fog kunna antagas, att en reform av lagstiftningen om

villkorlig frigivning enligt de angivna riktlinjenia skall medföra goda verkningar

i kriminalpolitiskt hänseende. Uppenbart torde sålunda vara. att den

villkorliga frigivningens infogande såsom ett normalt led i straffverkställigheten

skulle giva denna en mera ändamålsenlig, social inriktning. Man

torde också på grund av de erfarenheter som vunnits på andra områden,

där motsvarande anordning tillämpats, lia anledning att hysa förhoppning

örn att en sådan reform skall visa sig ägnad att verksamt bidraga till att

minska antalet återfall i brottslighet. En förutsättning för att syftet med

reformen skall vinnas är emellertid, att en lämpligt avpassad eftervård kan

anordnas i de fall där en sådan är behövlig för att befrämja och underlätta

de straffades återgång till ett ordnat samhällsliv. Denna förutsättning torde

vara förhanden, sedan den statliga konsulentorganisationen blivit utbyggd i

enlighet med det beslut som fattats vid årets riksdag.

Frågan huruvida syftet med den ifrågasatta lagstiftningen bättre skulle

kunna tillgodoses därigenom att, i stället för avkortning av det ådömda straffet,

bestämdes ett tilläggsstraff som skulle inträda i händelse den frigivne

misskötte sig under prövotiden, har varit föremål för överväganden under

förarbetena till såväl strafflagskommissionens som de sakkunnigas förslag.

Tanken har emellertid avvisats, av kommissionen under hänvisning till att

införande av tilläggsstraff skulle framstå såsom kriminalisering av dåligt

uppförande som icke innefattar brott. De sakkunniga lia bland annat framhållit,

att en dylik anordning, därest den vidtoges utan samband med en revision

av straffsatserna över hela strafflagstiftningens område, skulle innebära

en generell skärpning av den straffrättsliga reaktionen mot brottslingarna.

Under nuvarande förhållanden vöre det därför enligt de sakkunnigas mening

en fördel, örn det erforderliga straffhotet kunde anordnas utan att något tilllägg

göres till det ådömda straffet. Till vad sålunda anförts vill jag foga den

anmärkningen, att ehuru det föreliggande förslagets genomförande skulle i

ej ringa utsträckning medföra avkortning av tiden för vistelsen i straffanstalt,

denna avkortning motväges genom de övervakningsåtgärder som förutsättas

enligt förslaget. Med hänsyn härtill synas de betänkligheter som i vissa

yttranden uttalats mot straffavkortningen icke kunna tillmätas avgörande

betydelse.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha delade meningar kommit

till uttryck i frågan, huruvida obligatorisk villkorlig frigivning bör i

enlighet med förslaget komma till användning vid frihetsstraff på så kort

tid som sex månader. Därigenom komma fångar som ådömts sex månaders

frihetsstraff att villkorligt frigivas redan efter fem månader, och den straffåterstod

som skall tjäna som psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå

dem att underkasta sig eftervårdande behandling kommer att i sådana fall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

9

utgöras av allenast en månads frihetsstraff. I vissa yttranden har förordats,

att användningen av villkorlig frigivning begränsas till fångar med något

längre strafftid; förslagsvis har nämnts en strafftid av nio månader eller

ett år. Om villkorlig frigivning ej finge ske vid kortare strafftid än nio månader,

skulle frigivningen icke i något fall kunna äga rum förrän efter sju

och en halv månaders anstaltsvistelse, och straffåterstoden bleve minst en

och en halv månad. Bestämdes det lägsta straff vid vilket villkorlig frigivning

skulle kunna förekomma till ett år, bleve kortaste anstaltstiden tio

månader och kortaste straffåterstoden två månader.

En ändring av sakkunnigförslaget i enlighet med vad i dessa yttranden

ifrågasatts skulle medföra en avsevärd begränsning av institutets användning.

Medan årliga antalet villkoidjga frigivningar enligt sakkunnigförslaget,

om 1941 års siffror läggas till grund för en beräkning, kan uppskattas till

omkring 900, skulle antalet, därest villkorlig frigivning ej finge ske med

mindre den ådömda strafftiden uppginge till minst nio månader, bliva endast

cirka 500 och, örn användningen av villkorlig frigivning vore begränsad

till frihetsstraff på ett år eller längre tid, allenast ungefär 350.

Med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens syfte att bereda möjlighet

till en ändamålsenlig eftervård i alla de fall då en sådan är erforderlig, är det

enligt min mening önskvärt att villkorlig frigivning kommer till användning

i så stor omfattning som möjligt. Jag kan icke finna, att det möter avgörande

betänkligheter att avkorta anstaltsvistelsen vid ett frihetsstraff på sex månader

till fem månader, om därmed kunna vinnas de fördelar som en med

eftervård förenad villkorlig frigivning är ägnad att medföra. Vad angår farhågoi-na

för att en straffåterstod örn allenast en månad skulle befinnas otillräcklig

såsom påtryckningsmedel är att märka, att en frigiven i regel torde

vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett huru

lång den tid är som han skulle nödgas kvarbliva där. Även en straffåterstod

som icke uppgår till mer än en månad är därför säkerligen av betydelse såsom

medel att sporra den frigivne till ordnad livsföring.

Givet är emellertid, att de eftervårdande åtgärderna i tillämpningen böra i

viss mån avpassas efter straffåterstodens längd. Det ligger i sakens natur,

att alltför betydande och långvariga inskränkningar i rörelsefriheten i allmänhet

icke böra åläggas en frigiven, därest det straff han har att undergå

i händelse av frihetens förverkande är kort. Uppenbarligen är det av

stor betydelse att de föreslagna lagbestämmelserna rörande tillsyn, bestämmande

av vistelseort, anvisande av arbetsanställning m. m. tillämpas

med urskillning och varsamhet samt alt åtgärderna avvägas under hänsynstagande

till samtliga omständigheter i de särskilda fallen. Då tillämpningen

av lagen i dessa avseenden skall ankomma på myndigheter och tjänstemän,

vilka äga speciell erfarenhet av sådan hjälpverksamhet som den ifrågavarande,

torde det icke behöva befaras att bestämmelserna skola komma att tilllämpas

på ett sätt som icke motsvarar deras syfte.

Såsom undantag från regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning har majoriteten

bland de sakkunniga föreslagit bland annat, att fånge icke skall fri
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

givas om lian måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Att

utesluta fångar av ifrågavarande slag från villkorlig frigivning skulle emellertid

blott innebära att deras frigivande uppskötes en jämförelsevis kort tid och

att de samtidigt bleve undandragna den med straffhot förenade eftervård, av

vilken de kanske mera än andra äro i behov. Därjämte bör beaktas, att en

undantagsbestämmelse av detta slag otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter

och ojämnhet i tillämpningen. Jag anser mig därför icke böra förorda

att stadgandet upptages i lagen. Är fångens vådlighet så utpräglad att

det, med tillämpning av 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

är ifrågasatt att överföra honom till sådan anstalt, bör emellertid,

såsom de sakkunniga föreslagit, villkorlig frigivning vara utesluten så

länge frågan om förvaring är beroende på prövning. Likaså torde det vara

motiverat att bibehålla det av de sakkunniga föreslagna undantaget för det

fall att någon på grund av sitt uppförande i fångvårdsanstalten ådömts disciplinär

bestraffning i form av inneslutning i straffcell och denna bestraffning

ej hunnit verkställas.

Utöver vad sålunda angivits finner jag det icke påkallat att föreskriva undantag

från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning.

Av grunderna för den föreslagna obligatoriska formen av villkorlig frigivning

torde följa, att sådan frigivning icke bör vara beroende av huruvida

fången samtycker därtill. Det bör sålunda icke ankomma på fången att avgöra,

huruvida han skall bliva föremål för en i samband med frigivningen

anordnad eftervård. Annorlunda synes det förhålla sig beträffande villkorlig

frigivning, som enligt förslaget liksom enligt gällande lag skall kunna ske på

ett tidigare stadium av straffverkställigheten. Sådan frigivning är närmast

att betrakta som en förmån, vilken medgives fångar som — på grund av att

de ingiva förhoppning om framtida välförhållande, till följd av gott uppförande

under anstaltsvistelsen samt andra omständigheter — befinnas förtjänta

därav. Även om man såsom de sakkunniga framhållit icke bör låta

belöningssynpunkten ensam vara avgörande för frågan i vilka fall fakultativ

villkorlig frigivning skall äga rum, synes denna synpunkt dock böra tillmätas

sådan betydelse att frigivning icke bör ske utan den dömdes samtycke. På

grund härav anser jag mig böra förorda den avvikelsen från sakkunnigförslaget,

att gällande lags föreskrift om den dömdes begivande bibehålies såsom

förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt sakkunnigförslaget skall fakultativ villkorlig frigivning liksom enligt

gällande rätt kunna äga rum, då den dömde avtjänat en strafftid som

uppgår till minst ett år och tillika utgör minst två tredjedelar av den ådömda

strafftiden. För fångar som undergått straffarbete under minst tre år ha de

sakkunniga emellertid föreslagit ett stadgande, enligt vilket villkorlig frigivning

skall kunna ske redan då de avtjänat hälften av den ådömda strafftiden.

I yttrandena ha skilda meningar gjorts gällande beträffande lämpligheten

av dessa bestämmelser. Sålunda har beträffande den ifrågasatta möjligheten

till avkortning av straffet med hälften i åtskilliga yttranden uttalats, att en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

11

regel av sådant innehåll icke vore tillrådlig ur allmänpreventiva synpunkter.

Vid övervägande av vad i dessa hänseenden förekommit har jag stannat

vid den uppfattningen, att någon ändring i gällande regler för närvarande

icke bör vidtagas. Därest i undantagsfall större avkortning finnes motiverad

än den som medgives enligt gällande lag, synes nådevägen lämpligen

böra anlitas.

Såsom framgår av det föregående skall enligt förslaget prövotiden för samtliga

villkorligt frigivna utgöra så lång tid som återstår av strafftiden, dock

städse minst ett år. Prövotiden må emellertid, om fortsatt tillsyn över den

frigivne finnes erforderlig, förlängas med viss tid, dock högst ett år. Förslaget

förutsätter att tillsynsman städse skall förordnas för de frigivna. Dock skall

möjlighet finnas att under prövotiden upphäva tillsynen, om den frigivnes

uppförande eller omständigheterna i övrigt föranleda därtill.

För en jämkning av de i sakkunnigförslaget upptagna reglerna rörande

prövotidens längd synas mig tillräckliga skäl icke ha anförts. Däremot torde

det, på sätt i åtskilliga yttranden gjorts gällande, kunna med fog ifrågasättas

huruvida icke bestämmelserna böra erhålla sådan lydelse att frigivning

kan ske utan att den frigivne ställes under tillsyn. Sådana fall kunna

utan tvivel inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper

och förhållanden tillsyn vore icke blott obehövlig utan även olämplig.

Örn det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för

att den frigivne skall föra ett otadligt liv, bör sådan tillsyn icke heller

anordnas. På grund härav och med hänvisning till vad fångvårdsstyrelsen

härutinnan anfört i sitt förut återgivna yttrande förordar jag sålunda, att

i lagen införes stadgande av innebörd att villkorlig frigivning må äga rum

utan att tillsyn anordnas, därest sådan av särskilda skäl prövas icke vara

erforderlig.»

Departementschefen har vidare beträffande frågan om utseende av tillsynsman

anfört:

»Enligt sakkunnigförslaget skulle tillsynsman utses av styresmannen för den

anstalt från vilken frigivning sker. Härigenom skulle, enligt vad de sakkunniga

anförde till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende, styresmannen och

indirekt hela anstaltspersonalen på ett betydelsefullt sätt knytas till den sociala

delen av kriminalpolitiken och fångvårdens inriktning på positivt uppbyggande

verksamhet främjas. De sakkunniga föreslogo i sammanhang härmed

stadganden av administrativ natur, enligt vilka det skulle åligga styresmannen

att vid utseende av tillsynsman samråda med anstaltsnämnden och

med skyddskonsulenten i distriktet. Medan sålunda styresmannen hade att

utse tillsynsman för den villkorligt frigivne, skulle det ankomma på skyddskonsulenten

i det distrikt där den frigivne vistas att öva inseende över hur

tillsynen handhaves. Konsulenten skulle bland annat äga att entlediga tillsynsman,

som befinnes olämplig för uppdraget eller är hindrad att vidare

utöva det, samt att utse ny tillsynsman i den entledigades ställe.

Till skyddskonsulenternas viktigaste uppgifter hör att vaka över att efter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vården beträffande frigivna handhaves på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn

till den ställning konsulenterna sålunda komma att intaga och den vidsträckta

erfarenhet de kunna förväntas besitta i fråga om den eftervårdande verksamheten

synes det vara lämpligt att de erhålla allmän befogenhet att utse tillsynsmän.

Därav bör emellertid icke följa, att fångvårdsanstalten^ styresmän

befrias från uppgiften att vidtaga alla erforderliga förberedande åtgärder

för fångars frigivning. På styresmännen bör sålunda även ankomma att föreslå

tillsynsmän i den mån så är möjligt. I 6 § av förslaget upptages på grund

härav stadgande att tillsynsman skall efter samråd med fångvårdsanstaltens

styresman utses av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas.

I gällande lag stadgas skyldighet för landsfiskal, polismästare och stadsfiskal

att mottaga förordnande såsom tillsynsman i fall då annan därtill

lämplig och villig person ej finnes att tillgå. Det har icke synts tillrådligt att

upphäva detta stadgande, innan erfarenhet vunnits örn i vilken mån det genom

skyddskonsulenternas verksamhet blir möjligt att på frivillighetens väg

anskaffa tillsynsmän för det genom den nya lagen ökade antalet villkorligt

frigivna. Emellertid torde befogenheten att utse sådan befattningshavare till

tillsynsman icke lämpligen kunna tillerkännas skyddskonsulent, utan synes

det böra ankomma på länsstyrelsen att därom förordna efter framställning

av vederbörande konsulent.

Med konsulenternas åliggande att, var och en inom sitt distrikt, ha inseende

över hur tillsynen handhaves över frigivna som vistas inom distriktet bör

givetvis följa befogenhet att entlediga tillsynsman, då anledning därtill förekommer.

Har tillsynsman enligt vad nyss sagts förordnats av länsstyrelsen,

bör det emellertid också ankomma på länsstyrelsen att återkalla förordnandet.

Särskilda stadganden härom ha icke ansetts erforderliga.»

Beträffande frågan örn meddelande av sådana föreskrifter, varom i 8 § i

det nu framlagda förslaget till lag örn villkorlig frigivning sägs, har departementschefen

uttalat bland annat:

»Föreskrifter av ifrågavarande art skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas

av fångvårdsanstaltens styresman, oavsett om frigivning skett enligt 1 §

eller enligt 2 §. Då frigivning beviljas jämlikt 2 §, synes det vara lämpligt

att de särskilda bestämmelser som finnas erforderliga, i överensstämmelse

med vad hittills skett, meddelas av Kungl. Maj:t i frigivningsbeslutet. Vid obligatorisk

frigivning torde övervägande skäl tala för att beslutanderätten anförtros

skyddskonsulenten. Liksom denne vid förordnande av tillsynsman har

att samråda med styresmannen för den anstalt där den frigivne varit intagen,

bör sådan skyldighet åvila honom även i fråga om föreskrifters meddelande.

Härigenom sättes konsulenten i tillfälle att tillgodogöra sig den kännedom styresmannen

vunnit om fången under hans vistelse å anstalten. I administrativ

ordning torde böra stadgas att även anstaltsnämnd, där sådan finnes, skall

medverka vid handläggningen av frågor rörande den frigivnes särskilda

skyldigheter under prövotiden.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

13

Vad angår beslutanderätten i fråga om åtgärder mot frigivna, som åsidosätta

de skyldigheter som åvila dem till följd av frigivningen, har departementschefen

anfört bland annat:

»Enligt de sakkunnigas förslag skulle meddelande av varning, förlängning

av prövotiden samt beslut om frihetens förverkande ankomma på fångvårdsstyrelsen,

medan de övriga åtgärderna skulle vidtagas av skyddskonsulenten.

Såsom nyss anförts bör denne äga att göra ändringar i föreskrifter som meddelats

i samband med frigivningen och även upphäva sådana föreskrifter, om

de visat sig onyttiga. Då det gäller ingripanden mot den frigivne under prö

votiden, som föranledas av att han icke iakttager det uppförande som fordras

av honom, synas emellertid starka skäl tala för att prövningen av vilken

ågärd som bör vidtagas centraliseras hos fångvårdsstyrelsen. Finner styrelsen

att så allvarlig åtgärd är påkallad som förlängning av prövotiden eller förordnande

om den villkorligt medgivna frihetens förverkande, synes ärendet

böra hänskjutas till vederbörande länsstyrelse, som i likhet med vad som i

fråga om återkallelse av frigivning gäller enligt nuvarande lag bör äga beslutanderätt

i frågan--- —

I 11 § gällande lag givas bestämmelser, enligt vilka villkorligt frigiven kan

häktas om han avviker från anvisad vistelseort eller gör sig skyldig till uppförande

som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet eller om omständigheterna

eljest finnas föranleda därtill. Enligt sakkunnigförslaget skall

i stället, där fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet föreligger,

fångvårdsstyrelsen äga besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan

på vidare förordnande.

I yttrande över förslaget har Överståthållarämbetet givit uttryck åt vissa

betänkligheter mot att, såsom i sakkunnigförslaget skett, utbyta häktningsmöjligheten

mot rätt att taga i förvar, vilket vore ett institut av mera flytande

karaktär. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit begreppet förvar tarva

närmare bestämning.

Såsom---anförts har i det föreliggande förslaget gjorts den avvikel
sen

från sakkunnigförslaget, att förverkande av villkorligt medgiven frihet,

där det ej sker på grund av att den frigivne dömes till fängelse eller straffarbete,

skall ankomma på beslut av länsstyrelsen i stället för av fångvårdsstyrelsen.

Något stadgande om omedelbar verkställighet av beslut örn förverkande

har ----icke ansetts böra meddelas. Efter det fråga örn förver
kande

uppkommit, kan återintagning i straffanstalt fördröjas genom att länsstyrelsens

beslut överklagas. Ett stadgande därom att den frigivne skall kunna

tagas i förvar i avbidan på vidare förordnande har med hänsyn härtill synts

ägnat att inge betänkligheter, då hållande i förvar icke torde böra förekomma

i andra fall än då det kan förutsättas att åtgärden blir av helt kort varaktighet.

I---- paragraf har därför i stället stadgats, att den frigivne, såframt

omständigheterna därtill föranleda, kan häktas då fråga örn förverkande uppkommit.

Befogenhet att förordna därom har förbehållits länsstyrelsen.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

I fråga om den villkorligt medgivna frihetens förverkande på grund av begånget

brott har departementschefen i anslutning till 13 § i det remitterade

förslaget till lag om villkorlig frigivning anfört bland annat:

»I förevarande paragraf angives under vilka förutsättningar villkorligt medgiven

frihet skall förklaras förverkad av domstol, där åtal för brott väckes

mot den frigivne. Motsvarande regler äro upptagna i 13 § av gällande lag. Enligt

detta lagrum skall den frihet som villkorligt medgivits städse förklaras

förverkad, om straffet för det nya brottet utgör fängelse eller straffarbete. De

sakkunniga föreslogo härutinnan icke någon ändring. I lagen om villkorlig

dom har emellertid motsvarande stadgande, 13 § 1 morn., erhållit sådan lydelse

att domstolen, där särskilda skäl föreligga, äger underlåta förverkandeförklaring.

Då de skäl som åberopats för denna mildare bestämmelse i lagen

örn villkorlig dom1 torde äga giltighet även beträffande villkorlig frigivning,

har lagrummet avfattats i överensstämmelse med nämnda bestämmelse.»

Beträffande det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen

den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har departementschefen

anfört:

»I 2 § av 1927 års förvaringslag, vilken den dag Konungen förordnar skall

ersättas av 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, angives

bland förutsättningarna för förordnande om förvaring, att någon, sedan

han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo

begår brott och därför dömes till straffarbete eller, i visst fall, fängelse. I

förslaget till lag om villkorlig frigivning har såsom förut anmärkts icke

upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 4 § av gällande lag därom att

frihetsstraff, från vilket någon villkorligt frigivits, skall anses till fullo avtjänat,

då den villkorliga friheten ej längre kan återkallas eller förklaras förverkad.

Då detta förslag innebär att villkorlig frigivning i stor utsträckning

skall vara obligatorisk, har det synts mindre lämpligt att ådömande av förvaring

är beroende av huruvida ett straff till fullo avtjänats. I stället för

regeln att det tidigare straffarbetet skall ha till fullo avtjänats har föreslagits,

att såsom förutsättning för att den nya domen skall kunna utbytas mot förvaring

endast skall fordras att den dömde blivit frigiven från tidigare ådömt

straffarbete.»

Beträffande det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen

den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid har

departementschefen anfört:

»De sakkunnigas förslag, att frigivning från straffarbete eller omedelbart för

brott ådömt fängelse må, om skäl därtill äro, kunna äga rum i stället för

å strafftidens slutdag å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande

dagarna, har mött betänkligheter i vissa yttranden, bl. a. i dem som

avgivits av svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska skyddsförbundet

och, i vad angår uppskjutande av frigivningen, fångvårdsstyrelsen. Där
-

1 Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag, uti. nr 35 sid. 27—28.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

15

emot har i yttrandena icke framställts någon erinran mot förslaget att borttaga

den nuvarande bestämmelsen att frigivning städse skall ske klockan

8 f. m.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna åt de verkställande myndigheterna

att avkorta eller förlänga straffet med någon dag synes mig icke

lämpligt. Däremot biträder jag de sakkunnigas förslag örn upphävande av

den nuvarande bestämmelsen, att frigivning skall ske klockan 8 f. m. Även

en sådan mindre ingripande lagändring torde vara av värde för fångvårdsmyndigheternas

och de eftervårdande organens strävanden att hindra, att

fången redan omedelbart efter frigivningen råkar i dåligt sällskap, det må

vara kamrater från fängelset som skola frigivas samma dag eller personer

som vänta på den frigivne utanför fängelset.»

Lagrådet har den 5 maj 1943 avgivit utlåtande över de remitterade lagförslagen.

Utlåtandet, för vars innehåll lämnas en kortfattad redogörelse i nedanintagna

anförande av t. f. chefen för justitiedepartementet, är återgivet å sid.

51—60 i propositionen.

Vid föredragning i statsrådet den 7 maj 1943 för beslut om avlämnande av

förevarande proposition har t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, anfört följande:

»Lagrådets majoritet har för att undvika organisatoriska svårigheter vid den

föreslagna lagstiftningens ikraftträdande ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn

därtill kunde vidtagas en viss uppmjukning i förslaget, exempelvis genom

att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett

frihetsstraff å längre tid än sex månader. Såsom lagrådets majoritet därvid

uttalat är det givetvis av vikt, att reformen icke genomföres vid en sådan

tidpunkt att skyddskonsulentorganisationen på grund därav utsättes för alltför

stark påfrestning. Skyddskonsulenterna skola i första hand föra 1939 års

lag om villkorlig dom ut i livet. Det synes nödvändigt, att någon tid får förflyta

efter det att sistnämnda lag trätt i tillämpning innan Kungl. Maj:t meddelar

beslut örn att jämväl här ifrågavarande lagstiftning örn villkorlig frigivning

skall träda i kraft. Att därutöver genom en särskild övergångsanordning

underlätta reformens genomförande lärer icke vara erforderligt.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att förslaget till lag örn villkorlig frigivning

måtte ändras så, att obligatorisk frigivning ej må tillämpas vid kortare

strafftid än ett år. Tillräckliga skäl för en sådan ändring, som skulle avsevärt

inskränka lagens tillämpningsområde, torde ej lia anförts.

Beträffande förslaget i övrigt har lagrådet förordat vissa jämkningar och

tillägg. 2 § har i enlighet med vad lagrådet hemställt underkastats en redaktionell

omarbetning. I fråga örn 6 och 8 §§ har lagrådet förordat, att bestämmelser

örn tillsyn enligt 6 § och örn föreskrifter enligt 8 § skola upptagas i

själva beslutet örn villkorlig frigivning. Såsom torde framgå av det remitterade

förslaget böra de bestämmelser, som i dessa avseenden skola gälla, meddelas

i samband med den villkorliga frigivningen. Det torde emellertid av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

praktiska skäl icke kunna föreskrivas, att bestämmelserna skola meddelas

redan före frigivningen och intagas i beslutet härom. I tillämpningsföreskrifter

till den nya lagstiftningen bör stadgas, att bestämmelserna i fråga skola

intagas i en för den frigivne utfärdad tillsynsbok. 6 och 8 §§ i förslaget ha

därför bibehållits oförändrade. 12 § första och tredje styckena ha ändrats i

enlighet med lagrådets uttalanden.

Med avseende å bestämmelserna i 13—15 §§ har lagrådet föreslagit vissa

jämkningar i fråga om förverkande av villkorlig frigivning och vad därmed

äger samband samt förordat en delvis annan reglering för olika fall av sammanträffande

av brott. Lagrådet har i denna del till en början hemställt om

den ändringen i förslaget, att i nära anslutning till gällande lag stadgas att

villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av brott med

mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens

utgång. Vidare bär lagrådet förordat bestämmelser, att därest den frigivne

övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och till

följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt

medgivna friheten skall förklaras förverkad, att om den frigivne finnes

förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället

må ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den frigivne sålunda

övertygats, samt att om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut

ådömda straffet skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Lagrådet har tillika hemställt, att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen

det innehåll att, om den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes

förhöjt straff, frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn

till det för brotten gemensamma straffet, dock med den inskränkningen att

villkorlig frigivning enligt 1 § ej må ske, med mindre vad av straffet återstår

att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den

dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda. Bestämmelserna

ha upptagits under 13 och 14 §§ i förslaget.

Såsom 15 § har — i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag och

i analogi med 16 § sista stycket nya lagen om villkorlig dom — på lagrådets

hemställan upptagits stadgande, att då den villkorligt medgivna friheten ej

längre kan förklaras förverkad, straffet skall anses ha vid frigivningen till

fullo verkställts.

Likaledes i enlighet med lagrådets hemställan har 20 § utsträckts att gälla

vid tillämpningen av lagen i stället för, såsom enligt det remitterade förslaget,

1 och 2 §§.

Om det nyssnämnda stadgandet, att straff som avbrutits genom villkorlig

frigivning likväl under viss förutsättning skall anses till fullo verkställt, upptages,

har lagrådet ansett, att det till lagrådet remitterade förslaget till lag

om ändrad lydelse av 2 § 1927 års förvaringslag borde få förfalla. Då detta

förslag dock alltjämt skulle få viss betydelse, nämligen med avseende å tiden

före prövotidens slut, har jag likväl ansett mig böra bibehålla detsamma.

Det nya innehållet i 13 § lagen om villkorlig frigivning torde, på sätt lag
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

17

rådet uttalat, böra föranleda, att i 4 kap. 3 § strafflagen intages en erinran

om att i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt sådant.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 1898 års lag örn beräkning av

strafftid, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, bär bibehållits oförändrat.»

I motionerna anföres bland annat följande:

I förevarande lagförslag uppställes som förutsättningar för fakultativ villkorlig

frigivning, att det med fog kan antagas, att den dömde efter frigivningen

skall förhålla sig väl samt att hänsyn till den allmänna laglydnaden

ej påkallar, att straffet fortsättes. Vid bedömande av frågan, huruvida dessa

förutsättningar föreligga, skola en rad uppräknade omständigheter beaktas,

bl. a. brottets beskaffenhet samt den dömdes tidigare vandel och uppförande

under fängelsetiden. Uppenbarligen bör frågan örn fakultativ villkorlig frigivning

bedömas med hänsyn till utsikterna för den dömdes framtida välförhållande,

varvid även brottets beskaffenhet och omständigheterna vid

detsamma kunna inverka på prognosen. Däremot torde lagrummets hänvisning

till den allmänna laglydnadens krav kunna befaras medföra en restriktiv

och ojämn tillämpning av institutet. Någon allmänpreventiv betydelse

att räkna med torde föreskriften icke ha, då allmänheten, även örn den

undantagsvis får kännedom om huru lång strafftid som avtjänas, näppeligen

torde taga intryck av det förhållandet att en sjättedel mer eller mindre av

straffet avkortas. För den dömde själv måste det alltid framstå som svårbegripligt,

att brottets svårhet, som redan beaktats av domstolen vid straffmätningen,

ånyo skall läggas honom till last på verkställighetsstadiet. Med

hänsyn till vad ovan anförts örn angelägenheten av att fakultativ villkorlig

frigivning tillämpas i vidgad utsträckning, torde alltså föreskriften att hänsyn

skall tagas till den allmänna laglydnaden böra utgå ur lagtexten.

Beträffande beslut om villkorlig frigivning och i samband därmed slående

frågor innebär propositionen följande kompetensfördelning mellan skilda

myndigheter.--—

Den sålunda verkställda kompetensfördelningen mellan olika myndigheter

skiljer sig i viktiga hänseenden från vad som föreslagits i det sakkunnigbetänkande

(SOU 1938:25), som ligger till grund för propositionen. I betänkandet

föreslogs sålunda, alt tillsynsman skulle förordnas av fångvårdsanstaltens

styresman, vilken vid obligatorisk villkorlig frigivning, när så

funnes påkallat, jämväl skulle meddela den frigivne de ovannämnda särskilda

föreskrifterna; i dessa frågor skulle styresmannen, enligt bestämmelser

som tänktes utfärdade i administrativ ordning samråda med anstaltsnämnden,

där sådan funnes, och med skyddskonsulenten i det distrikt,

där den frigivne skulle vistas. Skyddskonsulenten skulle äga alt utse ny

tillsynsman och att ändra eller upphäva meddelade föreskrifter, så ock att

meddela nya föreskrifter. Slutligen skulle det tillkomma fångvårdsstyrelsen,

förutom att tilldela den frigivne varning, att förordna om förlängning av

prövotiden och örn förverkande av villkorligt medgiven frihet. När iråga om

förverkande förelåg, skulle fångvårdsstyrelsen äga att besluta örn den frigivnes

tagande i förvar i avbidan på vidare förordnande. Vid handläggning av de

viktigaste av nämnda ärenden skulle fångvårdsstyrelsen bestå av överdirektören,

byrådirektören på styrelsens sociala avdelning samt två av Kungl.

Majit förordnade sakkunniga för tillämpning av lagen om villkorlig frigivning.

Beträffande dessa sakkunnigas kompetens föreslogs intet stadgande; eventuellt

tänktes fångvårdsfullmäktige skola förordnas till sakkunniga.

Vid övervägande av huru beslutanderätten i frågor som röra de villkor
Bihang

lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. lavd. Nr 49. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

ligt frigivna bör fördelas, anknyter sig det största intresset till spörsmålet,

vilken myndighet som, när den frigivne brister i sina åligganden, skall

besluta om de mera ingripande påföljderna förlängning av tillsynstiden och,

framför allt, förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Det rör sig

här om frihetsberövanden, som äro likartade med ådömande av straff men

som i brottspreventionens intresse måste beslutas utan att den frigivne förövat

nytt brott. Vad det gäller är att finna ett organ som förenar domstolens

juridiska kompetens och oväld med en kriminalpolitisk sakkunskap

och erfarenhet av eftervårdsproblem som icke återfinnes hos domstolarna.

Det är vidare i samhällsskyddets och djupare sett även i den frigivnes intresse,

att nödiga beslut fattas utan onödig omgång. Den i propositionen

valda utvägen, som i realiteten innebär att fångvårdsstyrelsen skaili taga

ställning till frågan örn förverkande bör beslutas och i så fall överlämna

ärendet till länsstyrelsen, synes icke böra godtagas. Detta system torde medföra,

att ingendera myndigheten känner sig direkt ansvarig för det fattade

beslutet; fångvårdsstyrelsen meddelar ej detta formellt sett, och länsstyrelsen

stöder sig på fångvårdsstyrelsens mening. Ingendera myndigheten är

fullt ägnad att ensam fatta beslut örn förverkande. Fångvårdsstyrelsen besitter

den kriminalpolitiska sakkunskapen, men att förlägga beslutanderätten

örn frihetsberövande till styrelsen skulle strida mot den viktiga rättsprincipen,

att en fångvårdsmyndighet ej själv bör bestämma, när fångvård skall

äga rum. Länsstyrelsen åter torde i regel varken besitta kriminalpolitisk

sakkunskap eller erbjuda samma garantier som domstol vid ett rättsligt

bedömande av förutsättningarna för frihetsberövande. Som i ovannämnda

sakkunnigbetänkande framhållits, har gällande lags ståndpunkt i fråga om

länsstyrelsens beslutanderätt föranletts av ett uttalande av högsta domstolen,

att tillsynen över de villkorligt frigivna ägde karaktären av polisuppsikt och

nära sammanhängde med andra polismyndigheterna tillkommande åligganden.

Ingen torde nu vilja göra gällande, att eftervården bör anordnas polismässigt.

När antalet frågor om förverkande efter den obligatoriska villkorliga

frigivningens tillkomst kommer att mångdubblas, borde det därför vara

uteslutet att bibehålla länsstyrelsen som beslutande myndighet. Häremot talar

också, att en sådan ordning skulle väsentligt öka länsstyrelsernas redan

nu tyngande arbetsbörda. Vidare må anföras, att inkopplandet av såväl fångvårdsstyrelsen

som länsstyrelsen är ägnat att vålla onödig och skadlig tidsutdräkt.

Slutligen kan den tänkta proceduren vålla olägenheter, därest länsstyrelsen

efter det ärendet inkommit från fångvårdsstyrelsen icke anser sig

böra fatta det av styrelsen rekommenderade beslutet; lång tid kommer då

att förflyta, innan någon åtgärd överhuvud taget kommer till stånd.

En tänkbar utväg vore att på sätt de sakkunniga föreslagit låta fångvårdsstyrelsen

i med särskilda sakkunniga förstärkt sammansättning besluta i

hithörande frågor, varvid de sakkunnigas antal dock borde utökas till tre,

samtidigt som det stadgades, att en av dem skulle vara domare, en läkare

och en i allmänna värv erfaren. Härigenom skulle det beslutande organet

otvivelaktigt komma att erhålla den erforderliga kompetensen. Det förefaller

emellertid'' oegentligt och ägnat att ingiva allmänheten felaktiga föreställningar,

att ett sådant organ fortfarande benämnes fångvårdsstyrelsen. En

sådan organisation ger vidare anledning till jämförelser med institutionerna

på angränsande områden av kriminalvården. Örn återintagning av dem som

utskrivits på prov från ungdomsfängelse, förvaring och internering besluta

särskilda nämnder med i huvudsak samma sammansättning som det ovan

skisserade organet, vilka nämnder jämväl äro utskrivningsmyndigheter och

ha tillsyn över eftervården i dess helhet beträffande respektive klientel. Bestämmelserna

för tvångsuppfostrade och straffriförklarade äro likartade.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande nr 49.

19

Framdeles torde man också ha att räkna med tillkomsten av en ny straffform,

arbetsfängelse, varvid en motsvarande nämnd torde komma att handhava

utskrivnings- och eftervårdsfrågorna. Möjligen får det, sedan tillräcklig

erfarenhet vunnits, övervägas att sammanslå de skilda nämnderna till en

gemensam fängelsenämnd eller fängelsedomstol.

För att icke avvika från de hittills valda riktlinjerna i svensk kriminalpolitik

och för att ej skapa organisatoriska svårigheter i framtiden torde

man alltså böra inrätta det organ, som skall handhava de viktigaste eftervårdsfrågorna

beträffande villkorligt frigivna, såsom en särskild nämnd med

domarinslag. Nämnden synes böra få enahanda sammansättning som interneringsnämnden,

dock med den av hithörande ärendens natur betingade

ändringen, att jämte överdirektören i fångvårdsstyrelsen även byrådirektören

å styrelsens sociala avdelning bör vara självskriven ledamot av nämnden.

Övriga ledamöter skulle bliva en domare eller f. d. domare, tillika ordförande,

en i sinnessjukvård erfaren läkare och en i allmänna värv erfaren

lekman. För de icke självskrivna ledamöterna skulle suppleanter utses. En

sådan nämnd, som skulle vara förlagd till fångvårdsstyrelsen, torde draga

relativt ringa kostnader, som i varje fall äro små i förhållande till de stora

sociala och materiella värden, som äro beroende av effektiviteten hos samhällets

kriminalvårdande åtgärder.

Den tänkta nämnden bör träda i fångvårdsstyrelsens resi). Konungens

ställe även beträffande övriga frågor, som röra tillämpningen av villkorlig

frigivning; den bör alltså bestämma, när tillsyn ej skall äga rum, och meddela

särskilda föreskrifter för i fakultativ ordning villkorligt frigiven, ävensom,

när villkorligt frigiven åsidosätter sina åligganden, efter omständigheterna

förordna örn tillsyn, meddela nya föreskrifter för den frigivne och

besluta om varning. Slutligen skall den kunna ändra vad skyddskonsulent

eller styresman beslutit. Mot nämndens beslut bör talan ej få föras.

En viktig fördel, som vinnes genom inrättande av en nämnd, är, att den

kan givas befogenhet att besluta om den frigivnes tagande i förvar i avbidan

på vidare förordnande. Detta institut, som med gynnsamma erfarenheter

prövats bl. a. för ungdomsfängelseklientelets vidkommande, torde vara avsevärt

mera lätthanterligt och ägnat att möjliggöra snabba ingripanden än

den i propositionen föreslagna rätten för länsstyrelsen att förordna om häktning.

Beslut örn tagande i förvar bör kunna fattas av nämndens ordförande,

eventuellt av någon av de självskrivna ledamöterna.

Tillkomsten av en .särskild nämnd torde böra föranleda, att åt nämnden

anförtros den beslutanderätt i ärenden rörande fakultativ villkorlig frigivning,

som i likhet med vad nu gäller föreslagits skola tillkomma Konungen.

Genom sin ovan angivna sammansättning kommer nämnden att utgöra ett

synnerligen lämpligt organ för prövning av hithörande ärenden. Samma skäl

som föranlett, alt prövningen av frågor örn utskrivning från förvaring, internering

och ungdomsfängelse förlagts till interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden,

tala för att låta den nyinrättade nämnden få beslutanderätten

i frågor örn fakultativ villkorlig frigivning. Vidare vinner man härigenom

den otvivelaktiga fördelen, att samma myndighet kommer att handhava

frigivnings- och eftervårdsfrågor, varjämte överflyttningen av ärendena

till nämnden innebär en önskvärd förenkling och rationalisering. Nämnden

synes lämpligen böra kallas frigivningsnämnden.

Mot den fördelning av beslutanderätten i övriga frågor mellan olika myndigheter,

som föreslås i propositionen, torde vissa invändningar kunna riktas.

När tillsyn anordnas, skall, som ovan anförts, skyddskonsulenten i det

distrikt, där den frigivne efter frigivningen skall vistas, utse tillsynsman

för den frigivne och, i den mån det finnes påkallat, meddela särskilda be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

stämmelser för den frigivna, allt efter samråd med fångvårdsanstaltens

styresman. Det finnes emellertid intet stadgande örn att beslutet angående

villkorlig frigivning skall innehålla föreskrift om den frigivnes vistelseort.

I stället kan sådan föreskrift meddelas av konsulenten, när skäl därtill föranleda.

Detta bemyndigande att bestämma den frigivnes vistelseort synes

böra utbytas mot ett stadgande att, när tillsyn anordnas, skall beslutet örn

villkorlig frigivning alltid innehålla föreskrift om den dömdes vistelseort

efter frigivningen. Detta stadgande torde böra kompletteras med en regel,

att den frigivna ej får byta vistelseort utan medgivande av skyddskonsulenten

i distriktet.

Frågan om vem som skall meddela de särskilda föreskrifter för den frigivne,

som äro upptagna i lagförslagets 8 §, torde vara en av de mest svårlösta

frågorna i nu ifrågavarande lagstiftning. Dessa föreskrifter, som äro

av frihetsinskränkande natur, t. ex. skyldighet att bo på ett upptagningshem

och inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst, innebära ofta ett så

djupgående ingrepp i den personliga friheten, att försiktighet bör iakttagas

vid valet av myndighet som får meddela dem. Vid fakultativ frigivning

komma dessa föreskrifter att meddelas av frigivningsnämnden. Att låta

nämnden besluta i dessa frågor även vid obligatorisk villkorlig frigivning

torde bliva alltför betungande för nämnden, och denna utväg bör därför avvisas,

särskilt som nämnden kan upphäva föreskrifterna på besvär av den

frigivne. Det är av vikt, att föreskrifterna meddelats redan före frigivningen,

så att den frigivne omedelbart försättes i de förhållanden, som anses bäst

ägnade att förebygga återfall i brott. Angelägenheten härav har antytts av

lagrådet i dess yttrande. Det är vidare önskvärt, att det organ, som meddelar

föreskrifterna, har en såvitt möjligt fullständig kännedom örn den dömdes

förhållanden. Dessa förutsättningar uppfyllas ej alltid av skyddskonsulenten

i det distrikt, där den dömde skall vistas. Konsulenten torde ofta vara

bosatt i en helt annan del av landet än där den dömde avtjänar straff, och

då konsulenten icke kan beräknas medhinna att i nämnvärd utsträckning

besöka anstalter utanför sitt distrikt, får han i sådana fall merendels kännedom

om den dömdes förhållanden endast genom skriftväxling med fängelset.

Härtill kommer, att en sådan skriftväxling måste bli mycket betungande för

konsulenten. Det synes därför lämpligare att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

styresmannen får meddela ifrågavarande föreskrifter efter samråd med

anstaltsnämnden, där sådan finnes, och skyddskonsulenten i det distrikt, där

den frigivne skall vistas. Det förutsättes därvid, att fångvårdsstyrelsen beslutar,

att anstaltsnämnd skall finnas vid samtliga de anstalter, från vilka

villkorlig frigivning kommer att äga rum, ävensom att skyddskonsulenten i

det distrikt, där anstalten är belägen, samt av fångvårdsstyrelsen jämlikt 15 §

stadgan angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter utsedda

personer med erfarenhet rörande social hjälpverksamhet deltaga i nämndens

behandling av hithörande ärenden. Styresmannens beslut böra kunna överklagas

hos frigivningsnämnden.

Skyddskonsulenten i det distrikt, där den dömde vistas, bör sedan äga

att ändra eller upphäva meddelade föreskrifter ävensom att, i motsats till

vad som föreslagits i propositionen, meddela nya föreskrifter för den dömde.

Häremot möta ej samma betänkligheter som mot att låta honom meddela

sådana föreskrifter, innan han lär känna den frigivnes förhållanden. Han

bör emellertid, som ovan förutsatts, även ha möjlighet att hänskjuta frågan

örn nya föreskrifter till frigivningsnämndens avgörande.

Angelägenheten av att tillsynsman för den dömde alltid finnes utsedd vid

den villkorliga frigivningen medför, att det torde vara lämpligast att låta

tillsynsman förordnas av styresmannen efter samråd med anstaltsnämnden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

21

och konsulenten i det distrikt, där den frigivne skall vistas. Möjligen bör

det särskilt stadgas att, om konsulenten föreslagit viss tillsynsman, denne

alltid skall förordnas. Särskilda bestämmelser erfordras örn rätt för konsulenten

att entlediga tillsynsman och förordna annan i hans ställe. Vid fakultativ

villkorlig frigivning torde frigivningsnämnden böra förordna tillsynsman

för den frigivne.

Propositionen öppnar icke möjlighet till förkortning av prövotiden, när

den villkorligt frigivne förhållit sig väl. I analogi med vad som nu är fallet

vid villkorlig dom torde frigivningsnämnden böra tillerkännas befogenhet att

förordna om sådan förkortning av prövotiden.

I propositionen utsäges ingenting örn att tillsynsmännen för de villkorligt

frigivna skola tillerkännas ersättning för sina uppdrag. Att så sker synes

ofrånkomligt. Redan nu möter det stora svårigheter att anskaffa oavlönade

tillsynsmän åt dem som utskrivas på prov från ungdomsanstalt, och läget

torde i detta hänseende försämras, när ett nytt stort tillsynsklientel tillkommer.

Det torde därför i samband med lagens antagande böra uttalas, att tillsynsmännen

för dem, som villkorligt frigivas eller utskrivas från fångvårdens

anstalter, skola åtnjuta ersättning enligt samma grunder som övervakare över

villkorligt dömda.

Den föreslagna lagen avses enligt propositionen skola träda i kraft den dag

Konungen förordnar. Anståndet med ikraftträdandet har motiverats med att

det torde åtgå någon tid för de nya skyddskonsulenterna, som träda i funktion

den 1 januari 1944, att inrätta sig för sin verksamhet. Då det däremot

icke ifrågasatts, att skvddskonsulentorganisationen skulle på något sätt utvidgas

med tanke på konsulenternas åligganden beträffande de villkorligt

frigivna, synes hinder ej möta mot att tiden för lagens ikraftträdande vid dess

antagande bestämmes till den 1 juli 1944.

De tidsbestämda frihetsstraffen straffarbete och fängelse bilda grund- Utskottet.

stommen i det svenska straffsystemet. Länge erbjöd det straffrättsliga reaktionssystemet

ingen annan möjlighet än att låta den brottslige undergå ett

efter brottets grovhet avpassat tidsmått straffarbete eller fängelse. Sedan

detta straff blivit i sin helhet verkställt upphörde samhället att intressera sig

för den brottslige. Så länge vedergällnings- och avskräckningssynpunkterna

voro förhärskande, gjorde sig behovet av reformer föga gällande. Allteftersom

straffet vid sidan av sin allmänpreventiva uppgift tillmätts det mera

praktiska syftet att skydda samhället mot ytterligare brottslighet från den

dömdes sida, har emellertid den uppfattningen gjort sig gällande, att tidsbestämda

straff utan eftervård i många fall utgöra ett föga tjänligt medel

för den brottsliges återanpassning i samhället; denna uppfattning har vunnit

stöd i den erfarenhetsmässigt höga återfallsfrekvensen efter undergånget

frihetsstraff. Under det straffrättsliga reformarbetet har det varit en huvudsynpunkt

att söka åvägabringa en effektiv eftervård åt den dömde. Detta

syfte har man sökt vinna på två vägar. A ena sidan har man öppnat möjlighet

alt i stället för de tidsbestämda straffen använda till tiden mera obestämda,

med eftervård förenade behandlingsformer — tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse, förvaring, internering — och en ytterligare nyansering av

straffsystemet i denna riktning har övervägts. Å andra sidan har man sökt

åvägabringa att de från straffarbete och fängelse frigivna bliva föremål för

stödjande och kontrollerande åtgärder. I sistnämnda hänseende har den vill
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

korliga frigivningen tillmätts stor betydelse. I motsats till de tidsobestämda

åtgärderna, där eftervården är en integrerande del av straffet, innebär den

villkorliga frigivningen att en viss del av straffet utbytes mot i brottsförebyggande

syfte anordnad tillsyn och annan eftervård, när sådan är erforderlig.

Hittills har den villkorliga frigivningen härjämte merendels haft

karaktären av en belönande straffavkortning och alltså kommit till användning

endast i mera godartade fall. Till följd härav och på grund av de ganska

snäva förutsättningarna för dess tillämpning har den villkorliga frigivningen

kommit att beröra endast en relativt ringa del av fångvårdsklientelet.

Huvudsyftet med det nu föreliggande förslaget är att skapa förutsättningar

för en effektiv eftervård åt ett större antal av dem som frigivas från

straffarbete eller fängelse. Detta syfte söker förslaget ernå genom att införa

obligatorisk villkorlig frigivning efter fem sjättedelar av strafftiden

för dem som ha att undergå minst sex månaders tidsbestämt straffarbete

eller fängelse. Under en prövotid motsvarande återstående strafftiden, dock

minst ett år, skall den villkorligt frigivne, när ej särskilda skäl till annat

föranleda, stå under tillsyn. För den frigivne kunna särskilda frihetsinskränkande

föreskrifter meddelas. Åsidosätter den frigivne vad som åligger

honom, kan i sista hand prövotiden förlängas eller den villkorligt medgivna

friheten förklaras förverkad. Villkorlig frigivning i förening med straffhot

skall sålunda ingå som ett normalt led i straffverkställigheten. Däremot

föreslås ingen utvidgning av den nuvarande möjligheten till fakultativ villkorlig

frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, utan sådan frigivning

skall fortfarande kunna ske först sedan den dömde avtjänat minst ett år

av strafftiden.

Mot införandet av obligatorisk villkorlig frigivning ha riktats vissa invändningar,

av vilka de viktigaste äro, att det är opsykologiskt att påtvinga

den dömde en eftervård som han själv ej vill medverka till och att den i

jämförelse med den långvariga tillsynen ringa straffpåföljd, som hotar den

efter ett kortvarigt frihetsstraff villkorligt frigivne, sannolikt kommer att

direkt uppmuntra den mest svårartade delen av klientelet att söka undkomma

tillsynen genom att förverka den villkorligt medgivna friheten, medan

det i fråga om de godartade fallen framstår som onödigt och måhända

skadligt att utbyta en kort straffåterstod mot långvariga frihetsinskränkningar.

Häremot har å andra sidan anförts, att det är de svårartade fallen som

ha största behovet av tillsyn och annan eftervård, att en frigiven i regel

torde vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett

vilken tid han skall kvarbliva där, samt att tillsynen är föga betungande

för de godartade fallen, örn den handhaves på rätt sätt.

Eftervården åt frigivna innebär framför allt direkta hjälpåtgärder, främst

arbetsanskaffning. Dessa åtgärder, som böra stå till buds för alla frigivna,

förutsätta icke något tvång. I ett stort antal fall utgör emellertid tillsyn

och annan kontroll ett nödvändigt komplement till hjälpverksamheten, och

någon form av tvång blir då en förutsättning för att eftervården skall kunna

genomföras. För åvägabringande av detta tvång är den villkorliga fri
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

23

givningen med åtföljande straffhot ett lämpligt medel, särskilt därigenom

att den dömdes frivilliga medverkan ofta vinnes genom att en del av straffet

efterskänkes. Ur sistnämnda synpunkt är otvivelaktigt den fakultativa

villkorliga frigivningen den naturligaste och mest utsiktsrika formen. Den

avser att efter prövning i varje särskilt fall utbyta en relativt betydande del

av straffet mot en något längre tids eftervård, som är bättre ägnad att förebygga

återfall i brott. För den dömde ter sig detta utbyte, som äger rum

på hans egen ansökan, som en lindring i straffet. Fakultativ villkorlig frigivning

kan emellertid ej lämpligen användas för brottslingar med utpräglat

dålig prognos, då de ej kunna antagas i högre grad söka medverka till sin

anpassning i samhället och skäligen ej heller böra åtnjuta lika stor sträffavkortning

som de mera välartade fallen. Då i samhällsskyddets intresse

stödjande och kontrollerande åtgärder äro särskilt påkallade beträffande

dem som ingiva dåliga förhoppningar för framtiden, vill utskottet därför

i princip giva sin anslutning till att obligatorisk villkorlig frigivning införes

som ett normalt led i straffverkställigheten. Sådan villkorlig frigivning bör

ej vara beroende på den dömdes samtycke.

Beträffande frågan, örn obligatorisk villkorlig frigivning bör, på sätt som

föreslagits, komma till användning vid frihetsstraff på så kort tid som sex

månader, har inom utskottet yppats tvekan huruvida icke det ådömda straffet

och därmed även den vid frigivningen återstående strafftiden bör vara

av längre varaktighet. Härvid har särskilt framhållits, att det för den dömde

måste te sig som en betydande straffskärpning att han tvingas utbyta en

straffåterstod som understiger två månader mot en ettårig tillsyn som måhända

dessutom är förenad med särskilda frihetsinskränkande föreskrifter,

samt att det straffhot som den korta straffåterstoden utgör i många fall får

antagas bliva föga effektivt när det gäller att förmå den frigivne att fullgöra

sina åligganden. Som i propositionen anförts skulle genom en höjning av

strafftiden till ett år institutets tillämplighetsområde väsentligt inskränkas;

med utgångspunkt från 1941 års siffror skulle årliga antalet villkorliga frigivningar

sjunka från omkring 900 till omkring 350. Enligt 1942 års nu föreliggande

siffror skulle antalet minskas från omkring 1,200 till omkring 500

fall. Utskottet har därför ansett det böra övervägas, huruvida brottspreventionen

kräver att en effektiv eftervård anordnas för det klientel som dömes

till straff understigande ett år. Örn det huvudsakligen rör sig om relativt

godartade förstagångsbrottslingar med god prognos kunde det uppenbarligen

försvaras att utesluta dem från en tvångsvis anordnad eftervård, medan saken

ställer sig annorlunda, örn det gäller ett klientel av recidivister. Till upplysning

i detta hänseende har strafflagberedningen till utskottets förfogande

ställt en av beredningen verkställd utredning angående under år 1942 nykomna

straffångar (de nykomna fängelsefångarna med en strafftid över sex

månader utgjorde sammanlagt endast 35 och kunna således liimnas åsido).

Utredningen föreligger i form av en tabell, vilken bifogas detta utlåtande.

Av 2,185 straffångar som nämnda år intogos i fångvårdsanstalterna hade

714 en strafftid som utgjorde minst sex månader men understeg ett år. över

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

hälften av dem voro i åldern mellan 21 och 30 år. Det största antalet utgjordes

av för tjuvnadsbrott dömda (486) och för andra vinningsbrott dömda

(176). Av ifrågavarande 714 straffångar voro endast 223 eller 31.2 % förut

helt ostraffade, medan 138 tidigare erhållit villkorlig dom och 353 undergått

frihetsstraff, förvaring eller internering. Den fullständiga fördelningen av

ifrågavarande klientel med hänsyn till brottstyp, ålder och tidigare kriminalitet

framgår av tabellen. Utredningen visar otvetydigt att det stora flertalet

av de nu ifrågavarande straffångarna äro för vinningsbrott dömda recidivister

i de yngre åldersklasserna, alltså fångar som erfarenhetsmässigt förete hög

återfallsfrekvens och utgöra en betydande fara för samhället. Behovet av

tillsyn och annan eftervård blir än mera uppenbart i belysning av den omständigheten

att icke mindre än 75 av de 353 anstaltsbehandlade recidivisterna

tidigare även undergått tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Vid dessa förhållanden har utskottet icke ansett det böra ifrågakomma att

beträffande detta klientel avstå från den eftervård som kan komma till stånd

genom obligatorisk villkorlig frigivning. Den som undergår minst sex månaders

straffarbete eller fängelse bör alltså alltid villkorligt frigivas efter fem

sjättedelar av strafftiden. När strafftiden understiger ett år, anser emellertid

utskottet att en ettårig prövotid skulle stå i missförhållande till den korta

straffåterstoden. Utskottet föreslår därför, att den prövotid som enligt 4 §

i förslaget åtföljer den villkorliga frigivningen skall utgöra sex månader

i stället för ett år, örn det ådömda straffet ej uppgår till ett år. En sådan

förkortning av prövotiden torde tillgodose skäliga hänsyn till individens intressen,

samtidigt som den många gånger medför att det för den dömde kommer

att framstå som mera angeläget att bliva villkorligt frigiven än att få

avtjäna återstoden av straffet. Under det halvår som prövotiden varar torde

man i väsentlig mån kunna uppnå vad som står att vinna med tillsyn och

annan eftervård, då det ju framför allt gäller att vara den frigivne till stöd

under den egentliga övergångstiden efter frigivningen. Då utskottet på sätt

nedan angives föreslår, att även fakultativ villkorlig frigivning skall ifrågakomma

vid kortare strafftid än ett år, blir den förkortade prövotiden i vissa

fall gällande även vid sådan frigivning.

Ehuru utskottet sålunda funnit sig böra förorda införandet av obligatorisk

villkorlig frigivning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, anser

utskottet emellertid att den fakultativa villkorliga frigivningen, som förutsätter

den dömdes medverkan, ur brottsförebyggande synpunkt är överlägsen

den obligatoriska villkorliga frigivningen. Med hänsyn härtill anser utskottet

att den fakultativa villkorliga frigivningen bör kunna ifrågakomma

även tidigare än när ett år avtjänats av straffet. Idealet skulle måhända vara

att göra den fakultativa frigivningen tillämplig vid lika korta strafftider som

den obligatoriska. Då detta emellertid sannolikt skulle medföra praktiska

svårigheter, har utskottet stannat vid att föreslå sådan ändring av 2 § i förslaget,

att fakultativ villkorlig frigivning må äga rum, när den dömde avtjänat

två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader.

I visst avseende kan förslaget i jämförelse med gällande lag anses inne
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

25

bära en inskränkning av möjligheten till fakultativ villkorlig frigivning. Som

förutsättning härför uppställes nämligen uttryckligen — vid sidan av kravet

på sannolikhet för att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl —

att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet fortsättes.

Det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse som fått uttryck

i detta stadgande torde i viss mån beaktas redan vid tillämpningen av

gällande lag, varvid man stöder sig på ett även i föreliggande förslag upptaget

stadgande, att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning bl. a.

skall beaktas brottets beskaffenhet samt orsakerna till och omständigheterna

vid detsamma. Avsikten med detta stadgande torde egentligen vara att nämnda

omständigheter skola beaktas vid bedömandet av utsikterna för att den dömde

på fri fot skall förhålla sig väl. Genom det i förslaget upptagna tillägget

har enligt utskottets mening den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden

på ett sätt, som varken är motiverat av praktiska eller teoretiska

grunder. Brottets svårhet har redan beaktats av domstolen vid sträffmätningen,

och det kan icke vara lämpligt att i administrativ väg göra en ny bedömning

härav under verkställigheten av det utmätta straffet, vilket måste

komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. Utskottet

föreslår därför, i enlighet med i motionerna framställt yrkande, att stadgandet

om att villkorlig frigivning enligt 2 § ej får ske när hänsyn till den

allmänna laglydnaden påkallar att straffet fortsättes får utgå. Till grund

för avgörandet av frågan huruvida fakultativ villkorlig frigivning skall medgivas

bör således enligt utskottets förslag huvudsakligen läggas, huruvida

det kan antagas att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl. Vid

bedömandet härav får enligt paragrafens fortsatta lydelse hänsyn bl. a. tagas

till brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma.

Enligt förslaget äger fångvårdsstyrelsen eller, vid fakultativ villkorlig frigivning,

Konungen medgiva, att tillsyn icke anordnas, när den av särskilda

skäl prövas ej vara erforderlig. Detta stadgande har motiverats med att sådana

fall kunna inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper

och förhållanden tillsyn icke blott är obehövlig utan även olämplig.

Om det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för att

den frigivna skall föra ett otadligt liv, har det ansetts att tillsyn ej bör anordnas.

De sålunda anförda synpunkterna vill utskottet ytterligare understryka.

Enligt utskottets mening torde det i relativt stor utsträckning inträffa att anordnandet

av tillsyn är överflödigt. Utskottet tänker därvid siirskilt på de

tillfällighetsbrottslingar, ofta tillhörande äldre åldersklasser, som dömas för

typiska engångsförbrytelser. I sådana fall fyller tillsynen icke något förnuftigt

ändamål utan är snarare ägnad att skapa onödig irritation och måhända

även hinder för den frigivnes fortkomst. Vid lagens tillämpning bör det därför

i varje särskilt fall övervägas huruvida tillsyn bör anordnas eller ej. För

att markera att befrielse från tillsyn icke endast bör förekomma i sällsynta

undantagsfall, föreslår utskottet att den i förslaget för sådan befrielse uppställda

förutsättningen att särskilda skäl skola föreligga får utgå. Då i vissa

fall anledning torde kunna uppkomma att under loppet av prövotiden låta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

tillsynen upphöra, synes ifrågavarande stadgande icke böra taga sikte uteslutande

på anordnandet av tillsyn. Utskottet föreslår alltså att 6 § första

stycket får den lydelsen, att när tillsyn prövas icke erforderlig, fångvårdsstyrelsen

eller, vid frigivning enligt 2 §, Konungen må medgiva att tillsyn icke

skall äga rum. Det skall alltså tillkomma fångvårdsstyrelsen eller, när frigivning

skett enligt 2 §, Konungen att häva tillsynen under prövotiden.

I motionerna har yrkats att möjlighet skall öppnas till förkortning av prövotiden

sedan denna börjat löpa. Då enligt vad ovan anförts tillsynen skall

kunna hävas under prövotiden, torde en förkortning av denna i regel komma

att sakna praktisk betydelse för den dömde, åtminstone såvitt han bemödar

sig örn att föra ett otadligt liv. Utskottet erinrar även om sitt förslag,

att prövotiden i vissa fall skall utgöra endast sex månader. Vid dessa förhållanden

synas tillräckliga skäl saknas för införandet av den i motionerna

föreslagna regeln.

Enligt förslaget skall skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman

utse tillsynsman för den frigivne. Utskottet, som anser denna procedur

i vissa fall kunna medföra hinder mot att tillsynsman, såsom önskvärt är,

förordnas före frigivningen, finner det lämpligare att tillsynsmannen förordnas

av fångvårdsanstaltens styresman efter samråd med konsulenten i

det distrikt där fången efter frigivningen skall vistas. Skyddskonsulenten bör

äga entlediga tillsynsman och utse annan i hans ställe. När tillsyn på grund

av bestämmelserna i 11 § anordnas under prövotiden eller fråga om utseende

av tillsynsman eljest uppkommer under prövotiden, bör skyddskonsulenten

förordna tillsynsman. I nu angivna hänseenden föreslår utskottet ändring

av 6 § i förslaget.

När styresman vid fångvårdsanstalt skall förordna tillsynsman, bör han,

förutom med vederbörande skyddskonsulent, samråda med anstaltsnämnden,

där sådan finnes. Bestämmelse härom torde böra meddelas i administrativ

ordning.

Om ej annan lämplig person finnes att tillgå, skall enligt förslaget på landet

landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal vara pliktiga att

mottaga uppdrag såsom tillsynsman. Enligt utskottets mening är det olämpligt

att i lagen intaga en sådan regel, som ger intryck av att tillsynen i vissa

fall kan få karaktären av polisuppsikt. Skulle för lagens tillämpning en regel

som den föreslagna finnas erforderlig, bör den utfärdas i administrativ

ordning.

I motsats till övervakarna över villkorligt dömda åtnjuta tillsynsmännen

för dem som villkorligt frigivas eller utskrivas på prov från fångvårdens

anstalter för närvarande ingen ersättning. I motionerna har med framhållande

av de olägenheter som äro förenade härmed, yrkats att riksdagen i

samband med lagens antagande måtte uttala, att tillsynsmännen för nämnda

kategorier skola åtnjuta ersättning enligt samma grunder som övervakare

över villkorligt dömda. I likhet med motionärerna anser utskottet det er
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

27

forderlig! att ersättning åt tillsynsmännen för villkorligt frigivna kommer

till stånd. Det kan icke anses tillbörligt att tillsynsmännen, som förutom den

möda de nedlägga vid uppdragens utövande merendels även åsamkas vissa

utgifter, skola stå helt utan ersättning. För att lämpliga tillsynsmän skola

kunna förvärvas till det genom införandet av obligatorisk villkorlig frigivning

växande tillsynsklientelet torde det vara ett oundgängligt villkor att

denna fråga får sin lösning. Utskottet föreslår därför att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning härom.

Enligt 8 § i förslaget må det i samband med villkorlig frigivning, i den

mån det finnes påkallat med hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet,

hans vandel eller andra omständigheter, kunna åläggas honom

att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande vistelseort,

bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid. Vidare kan

det åläggas honom att avhålla sig från bruk av rusdrycker och att underkasta

sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.

I brottsförebyggande syfte är möjligheten att meddela de föreslagna särskilda

föreskrifterna av stort värde, och utskottet har intet att erinra mot

förslagets utformning i detta hänseende. Utskottet vill emellertid understryka

att man måste ha för ögonen att dylika förhållanderegler, samtidigt som

de djupare sett tjäna den frigivnes egna intressen, ofta ha karaktären av ingripande

frihetsinskränkningar. Det är därför angeläget att de tillämpas

med varsamhet och icke komma till användning i oträngt mål. Utskottet vill

särskilt framhålla att rätten att föreskriva bostad för den frigivne endast

i sällsynta undantagsfall bör tillämpas så, att denne mot sin vilja förpliktas

att arbeta och bo på något upptagningshem med anstaltskaraktär. En

dylik tvångsöverflyttning från en anstalt till en annan, låt vara mera öppen

anstalt för en tid som kanske överskjuter den återstående strafftiden kan

så gott som aldrig vara försvarlig. Däremot torde det, när den frigivne under

prövotiden missköter sig, kunna ifrågakomma att i valet mellan inackordering

å ett upptagningshem och förverkande välja den förra åtgärden. I

en del fall kan det måhända finnas skäl att låta den frigivne bo på ett upptagningshem,

medan han på dagen har sitt vanliga arbete utom hemmet.

Även vid meddelandet av föreskrifter om den frigivnes användande av fritid

och förfogande över arbetsförtjänst bör varsamhet iakttagas.

överhuvud taget vill utskottet framhålla, att de åtgärder som vidtagas i

fråga om villkorligt frigivna så långt möjligt böra lia karaktären av hjälpåtgärder

och icke av tvångsåtgärder. Den viktigaste och mest positiva åtgärden

för den frigivnes tillrättaförande måste alltid vara att bistå honom

med arbetsanskaffning. När mera ingripande åtgärder erfordras, bör den

frigivnes frivilliga medverkan i första hand eftersträvas.

Med hänsyn till de ifrågavarande föreskrifternas ofta ingripande natur

är det av största vikt, att det organ som skall meddela dem är väl ägnat

för denna uppgift. Enligt förslaget skola föreskrifterna meddelas av skydds
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

konsulenten i den frigivnes blivande vistelseort efter samråd med fångvårdsanstaltens

styresman. I överensstämmelse med det till grund för propositionen

liggande sakkunnigbetänkandet och med motionerna föreslår utskottet

att föreskrifterna i stället skola meddelas av styresmannen efter

samråd med skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne skall vistas.

Styresmannen bör även samråda med anstaltsnämnden, där sådan finnes.

Härom bör föreskrift utfärdas i administrativ väg. Utskottet förutsätter, att

anstaltsnämnder inrättas vid de fångvårdsanstalter det här kan gälla och att

skyddskonsulenten i det distrikt där anstalten är belägen får tillfälle till

samråd med nämnden vid behandling av dessa frågor. Den sålunda föreslagna

ordningen torde innebära större garantier för ett riktigt bedömande

av hithörande frågor än om en konsulent, som i många fall vistas i en

annan del av landet än den där anstalten är belägen, endast på grundval

av från anstalten inhämtade uppgifter skall träffa avgörandet. Den är också

ägnad att hos fångvårdens funktionärer väcka och underhålla intresset

för den dömdes återanpassning i samhället och synes på detta sätt komma

att gynnsamt påverka fångens behandling inom anstalten.

Enligt förslaget skola jämlikt 8 § meddelade föreskrifter kunna ändras

eller upphävas av den skyddskonsulent som har inseende över tillsynen.

Däremot har konsulenten icke tillerkänts rätt att meddela ny sådan föreskrift.

Enligt utskottets mening är det av vikt att konsulenten får sådan möjlighet.

När konsulenten finner behov föreligga av någon viss föreskrift beträffande

en villkorligt frigiven, vars förhållanden han under utövandet av

sin verksamhet väl lärt känna, böra inga betänkligheter möta mot att tillerkänna

honom rätt att meddela föreskriften. I tveksamma fall bör konsulenten

dock underställa fångvårdsstyrelsen ärendet. Utskottet föreslår sådant

tillägg till 10 § i förslaget, att konsulenten beträffande den som står

under tillsyn skall äga meddela ny föreskrift som i 8 § sägs.

Den ändrade kompetensfördelning mellan styresman och skyddskonsulent

som utskottet föreslagit medför att stadgandet i förslagets 17 § örn

rätt för fångvårdsstyrelsen att efter framställning av villkorligt frigiven eller

eljest ändra vad skyddskonsulent beslutit måste utsträckas att avse även

beslut som meddelats av styresman.

Om den villkorligt frigivne åsidosätter sina åligganden, må vederbörande

myndighet enligt 11 § i förslaget förordna om tillsyn där sådan ej förut anordnats,

meddela föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas om tillsyn

om så ej tidigare skett, besluta om varning, förordna om prövotidens

förlängning med högst ett år eller förklara den villkorligt medgivna friheten

förverkad. Beslut härom skall enligt 12 § fattas av fångvårdsstyrelsen

utom i fråga om förlängning av prövotiden och förverkande; finner styrelsen

sådan åtgärd böra vidtagas, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsen.

Vid utskottets övervägande av frågan vilken myndighet som skall äga förordna

om de mera ingripande åtgärderna, förlängning av prövotiden och

förverkande av den villkorligt medgivna friheten, har särskild vikt kommit

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

29

att läggas vid rättssäkerhetssynpunkten. Utskottet har på i motionerna anförda

grunder icke kunnat godtaga länsstyrelserna såsom organ för dessa

åtgärder. Sympatier hava inom utskottet uttalats för att anförtro prövningen

åt domstol; fångvårdsstyrelsen skulle då vidarebefordra sådana ärenden till

domstol i stället för till länsstyrelse. Till stöd härför har åberopats att domstolarna

ha liknande befogenheter i fråga om villkorligt dömda. Häremot har

invänts, att man icke lämpligen bör lia olika organ för beslut i de skilda

eftervårdsfrågorna — beträffande de villkorligt dömda handlägger domstolen

samtliga viktigare övervakningsfrågor — och att domstolarna i regel skulle

sakna tidigare kännedom om de villkorligt frigivna. Mot att lägga beslutanderätten

hos domstolarna ha även anförts skäl av praktisk natur. Bland annat

har det ansetts bliva tidsödande och tungrott att först låta frågorna prövas

centralt hos fångvårdsstyrelsen och därefter låta dem gå vidare till en starkt

decentraliserad organisation. Utskottet finner det icke uteslutet att vissa fördelar

skulle vara att vinna genom att överflytta prövningen till domstolarna,

varvid dessa emellertid borde handlägga icke blott ärenden angående förlängning

av prövotiden och förverkande utan samtliga viktigare eftervårdsfrågor.

Härigenom skulle man, förutom större rättssäkerhet, uppnå en måhända

önskvärd decentralisering av organisationen. En sådan väsentlig omläggning

av förslaget har emellertid icke ansetts kunna övervägas för närvarande,

utan torde frågan huruvida eftervården för de villkorligt frigivna

bör anknytas till domstolarna böra ställas på framtiden. I valet mellan de

återstående möjligheterna, den i motionerna föreslagna frigivningsnämnden

och fångvårdsstyrelsen, har utskottet icke ansett sig böra föreslå inrättandet

av en ny nämnd. I viss mån avgörande har därvid varit, att utskottet ansett

prövningen av ärenden rörande fakultativ villkorlig frigivning fortfarande böra

tillkomma Konungen i stället för att, som i motionerna påyrkats, flyttas till

den föreslagna nämnden; för enbart övriga ärenden har nämnden ansetts vara

en onödigt vidlyftig organisation. Utskottet har härvid beaktat skillnaden mellan

å ena sidan de uppgifter som åvila internerings- och ungdomsfängelsenämnderna

och å andra sidan dem varom här är fråga. Sagda nämnder kunna

sägas hava att i domstols ställe fixera en straff- eller interneringstid som

i domen lämnats obestämd, medan vid villkorlig frigivning allenast är fråga

örn att bestämma, huruvida ett av domstol till tiden fixerat frihetsstraff i

sin helhet skall gå i verkställighet eller ej. Denna senare uppgift kan lättare

än den förra anförtros åt ett organ, som icke har utpräglad domstolskaraktär.

Utskottet har därför stannat vid alt beslutanderätten bör ligga hos fångvårdsstyrelsen,

vilken dock i anslutning till sakkunnigbetänkandets ståndpunkt

ansetts vid behandlingen av hithörande ärenden böra förstärkas med

två av Konungen utsedda sakkunniga. Den ene av dessa skall enligt utskottets

förslag vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. Beträffande

den andre föreslås inga särskilda kompetensföreskrifter, men det

synes lämpligt att han besitter social erfarenhet, t. ex. i arbetsmarknadsfrågor.

Av fångvårdsstyrelsens ordinarie ledamöter böra överdirektören eller slädföre
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

trädare för honom samt en tjänsteman i fångvårdsstyrelsen, lämpligen byrådirektören

å styrelsens sociala avdelning, deltaga i besluten. Det beslutande

organet skulle alltså komma att bestå av fyra ledamöter. Vid lika röstetal för

olika meningar i frågor angående förlängning av prövotid eller förverkande

föreslår utskottet att den mening skall gälla som är lindrigast för den frigivne.

I överensstämmelse med förslaget anser utskottet att fångvårdsstyrelsen

bör avgöra även de övriga eftervårdsfrågorna enligt 11 §, varjämte styrelsen

som förut anförts skall äga medgiva att tillsyn ej skall äga rum samt

äga ändra vad styresman och skyddskonsulent beslutat. Utskottet föreslår

att styrelsen även vid handläggningen av dessa frågor skall vara förstärkt

med de särskilda sakkunniga. Enligt utskottets mening skulle det nämligen

vara mindre lämpligt att tillkalla dessa först då fråga om förlängning av

prövotiden eller förverkande blivit aktuell. I andra än sistnämnda frågor

synes vid lika röstetal överdirektören eller hans ställföreträdare böra hava

utslagsrösten.

De av utskottet sålunda föreslagna reglerna ha föranlett ändringar i 11

och 12 §§ samt tillfogandet av en ny paragraf, vilken, sedan 18 § efter

viss ändring uppgått i 17 §, kunnat infogas som 18 § i förslaget.

Förläggandet av beslutanderätten i förverkandefrågor till fångvårdsstyrelsen

har föranlett att reglerna i 16 § om länsstyrelses rätt till häktning

i anslutning till sakkunnigbetänkandet ersatts med bestämmelser om rätt

för fångvårdsstyrelsen att besluta örn den frigivnes tagande i förvar, när

fråga uppkommer om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Beträffande

beslutanderätten i brådskande ärenden angående tagande i förvar

innehåller den av utskottet föreslagna 18 § en särskild regel. Tagande i förvar,

som redan finnes i ungdomsfängelselagen och 1937 års förvaringslag,

har sin huvudsakliga betydelse för det fall att den frigivne avvikit. Det motsvarar

närmast anhållande av för brott misstänkta personer. I rättssäkerhetens

intresse föreslår utskottet en bestämmelse av innebörd, att den som

tagits i förvar skall lösgivas, därest beslut om förverkande ej meddelats inom

en vecka.

Utskottet har ansett att den frigivne icke bör frånkännas rätt att besvära

sig över fångvårdsstyrelsens beslut om förlängning av tillsynstiden och förverkande

av den villkorligt medgivna friheten. Enligt 17 § skola dessa besvär

prövas av Konungen. Till frågan huruvida prövningen bör förläggas

till Konungen i statsrådet eller till regeringsrätten har utskottet icke tagit

ställning. Då denna fråga ej skall regleras i lagen om villkorlig frigivning,

torde den böra övervägas inom justitiedepartementet och, därest lagändring

erfordras, föreläggas nästa års riksdag. Fångvårdsstyrelsens beslut i övriga

frågor enligt lagen om villkorlig frigivning böra ej få överklagas.

Samtliga jämlikt lagen meddelade beslut av annan myndighet än domstol

skola enligt utskottets förslag omedelbart gå i verkställighet. Av fångvårdsstyrelsen

meddelat beslut örn förverkande skall alltså även lända till efter
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

31

rättelse utan hinder av anförda besvär. Med hänsyn till den kvalificerade

sammansättning som fångvårdsstyrelsen skall hava vid handläggning av

ifrågavarande ärenden har utskottet ansett att betänkligheter icke möta mot

en sådan ordning. Det är för övrigt ett intresse för den som tagits i förvar att

den återstående strafftiden omedelbart börjar löpa. Fångvårdsstyrelsen bör

dock i tveksamma fall kunna förordna, att beslut om förverkande ej skall

lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft. Föreligga delade meningar

i förverkandefrågan beträffande frigiven som vistas på fri fot, torde

sådant förordnande alltid böra meddelas. De av utskottet föreslagna bestämmelserna

ha infogats i 17 §.

I anslutning till de av utskottet föreslagna reglerna i 16 och 17 §§ föreslår

utskottet sådan ändring av 19 § i förslaget, att den däri upptagna regeln om

rätt för häktad att anlita biträde för förberedande och utförande av talan

mot beslut om förverkande i stället skall gälla den som tagits i förvar eller

intagits i fångvårdsanstalt för att avtjäna återstoden av straffet.

Beträffande de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen i övrigt har utskottet

icke funnit anledning till någon erinran.

Tiden för lagens ikraftträdande, som utskottet i likhet med motionärerna

anser böra fastställas av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, torde böra

bestämmas med hänsynstagande till de nya uppgifter som komma att åvila

skyddskonsulenterna. Som i propositionen framhållits torde det åtgå någon

tid för dessa nya befattningshavare att inrätta sig för sin verksamhet. När

de den 1 januari 1944 träda i funktion få de omhändertaga samtliga de villkorligt

dömda som då stå under övervakning, varjämte nya villkorligt dömda

efter hand tillkomma. Ehuru skyddskonsulenterna redan från början skola

taga befattning med eftervården åt alla som frigivas från fångvårdsanstalt,

torde det ur arbetssynpunkt ej vara lämpligt att de påläggas de speciella

arbetsuppgifterna enligt den nya lagen örn villkorlig frigivning förrän deras

verksamhet beträffande de villkorligt dömda organiserats och stabiliserats.

Även sedan detta skett kan det på sätt lagrådet föreslagit övervägas att låta

lagen om villkorlig frigivning först träda i tillämpning beträffande ett mera

begränsat klientel — de till frihetsstraff i minst ett år dömda — för att vid

en något senare tidpunkt vinna tillämpning jämväl å dem som dömts till

sådant straff på kortare tid. Den begränsade tillämpningen skulle då kunna

äga rum från den 1 juli 1944 till den 1 juli 1945. Härigenom skulle man

vinna en lång övergångstid för omhändertagande av de villkorligt frigivna,

under vilken det jämväl kunde övervägas, huruvida slcyddskonsulentorganisationen

utan förstärkning kan åtaga sig de nya uppgifterna i full

utsträckning. Emellertid fa de skäl som tala för en sådan ordning

icke överdrivas. Det är att märka att konsulenterna, i motsats till

vad som är fallet beträffande deras befattning med de villkorligt dömda, icke

på en gång få mottaga ett stort antal villkorligt frigivna utan att detta klientel

efter hand som frigivningarna äga rum växer, till dess antalet personer

för vilka prövotiden utgår, kommer att motsvara antalet nytillkommande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

fall. Även om lagen på en gång sättes i kraft, uppstår sålunda automatiskt

en övergångstid, under vilken konsulenterna få mottaga ett efter hand växande

klientel. Det bör även beaktas att konsulenternas arbetsbörda kommer

att minskas genom att prövotiden för dem som villkorligt frigivas från kortare

straff än ett år sänkes från ett år till sex månader. Visserligen få konsulenterna

från början organisera eftervården för alla dessa personer, men

väsentliga lättnader i arbetsbördan inträda genom prövotidens förkortning,

bl. a. därigenom att konsulenterna få granska ett betydligt mindre antal

rapporter. Den av utskottet föreslagna utvidgningen av möjligheten till fakultativ

villkorlig frigivning medför endast att konsulenterna något tidigare få

taga hand örn vissa personer som någon månad senare skulle obligatoriskt

villkorligt frigivas och kan således ej i nämnvärd grad öka deras arbetsbörda.

Vissa olägenheter skulle vara förenade med ett ikraftträdande av lagen

i två etapper. Med hänsyn till den tilltagande platsbristen på fångvårdens

anstalter är det vidare, för att kostsamma nybyggnader skola kunna

undvikas, ett statsekonomiskt intresse att den obligatoriska villkorliga frigivningen,

som kommer att medföra en betydande minskning av antalet

vårddagar vid fångvårdsanstalterna, vid tidigaste möjliga tidpunkt får träda

i tillämpning i full utsträckning. Utskottet har därför stannat vid att föreslå

att lagen vid sitt ikraftträdande skall omfatta hela sitt tillämplighetsområde.

Försiktigheten har ansetts bjuda, att tidpunkten för ikraftträdandet

bestämmes först till den 1 januari 1945.

Även med denna framskjutna tidpunkt för ikraftträdandet är det enligt

utskottets mening av vikt, att lagstiftningen antages redan i år, då härigenom

skyddskonsulentorganisationen redan från början kan anpassas för de

nya uppgifterna och följdförfattningarna till den nya lagen örn villkorlig

dom, som äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1944, kunna taga hänsyn

jämväl till lagstiftningen om villkorlig frigivning; härigenom vinner

man stor tidsbesparing vid följdförfattningamas utarbetande och undviker

de olägenheter som ur skilda synpunkter skulle följa av att dessa författningar

redan efter ett år måste ändras på väsentliga punkter. På dessa skäl och

då med hänsyn till de grundiga och förtjänstfulla förarbeten, som nedlagts

på den nya lagstiftningen om villkorlig frigivning, denna lagstiftningsfråga

är i hög grad mogen för en lösning, har utskottet icke kunnat biträda ett

inom utskottet framfört yrkande om anstånd till nästa års riksdag med hela

lagärendets prövning genom ett avslag å den nu framlagda propositionen.

Då förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr

68 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid icke äger

ovillkorligt samband med lagstiftningen i övrigt och lämpligen synes kunna

träda i kraft tidigare, föreslår utskottet att tiden för lagens ikraftträdande

bestämmes till den 1 oktober 1943.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

33

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i förslaget till lag örn villkorlig

frigivning — måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i) Lag

om villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock

fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar

av strafftiden förflutit.

Den som undergår straffarbete på

viss tid eller fängelse och avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst

ett år, må efter egen ansökan villkorligt

frigivas, därest med fog kan antagas

att han efter frigivningen skall

förhålla sig väl och hänsyn till den

allmänna laglydnaden ej påkallar att

straffet fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivna

aktas:

Den som undergår straffarbete på

viss lid eller fängelse och avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst

åtta månader, må efter egen ansökan

villkorligt frigivas, därest med fog kan

antagas att han efter frigivningen skall

förhålla sig väl.

varom i första stycket sägs skall be
-

brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning

ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhallanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. 3

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstaltens

styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan örn såBihang

till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 1 avd. Nr 19.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med

eget yttrande till Konungen.

4 §•

I beslut om villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid motsvarande

den vid frigivningen återstående

strafftiden, dock minst ett år. Örn

förlängning av prövotiden stadgas i

11 §•

4 §■

I beslut örn villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid motsvarande

den vid frigivningen återstående

strafftiden, dock minst ett år, om

det ådömda straffet uppgår till ett år

eller däröver, och eljest sex månader.

Om förlängning av prövotiden stadgas

i 11 §.

5 §•

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,

undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på

lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden

stå under tillsyn. Prövas av särskilda

skål tillsyn icke erforderlig,

må dock fångvårdsstyrelsen eller, där

frigivning sker enligt 2 §, Konungen

medgiva att tillsyn icke anordnas.

Tillsynsman för frigiven utses, efter

samråd med fångvårdsanstaltens styresman,

av statens skyddskonsulent i

det distrikt där den frigivne efter frigivningen

skall vistas. Finnes ej annan

lämplig person att tillgå, vare på

landet landsfiskal och i stad polismästare

och stadsfiskal pliktiga att mottaga

uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande

för sådan befattningshavare

att vara tillsynsman meddelas av

länsstyrelsen efter framställning av

skyddskonsulent.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden

stå under tillsyn. Prövas tillsyn

icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen

eller, vid frigivning enligt 2 §,

Konungen medgiva att tillsyn icke

skall äga rum.

Tillsynsman för frigiven utses av

fångvårdsanstaltens styresman efter

samråd med statens skyddskonsulent

i det distrikt där den frigivne efter

frigivningen skall vistas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Skyddskonsulenten i det distrikt

där den frigivne vistas skall hava inseende

över tillsynens utövande.

(Utskottets förslag:)

Skyddskonsulenten i det distrikt

där den frigivne vistas skall hava inseende

över tillsynens utövande. Konsulenten

äger entlediga tillsynsman

och utse annan i hans ställe. Uppkommer

eljest under prövotiden fråga

örn utseende av tillsynsman, har

skyddskonsulenten att förordna sådan.

7 §•

Det åligger den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad om sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

8 §•

I samband med'' villkorlig frigivning må, i den mån det finnes påkallat med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare

vandel eller andra omständigheter, jämte det förordnande meddelas om tillsyn,

tillika åläggas honom att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans

vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf

meddelas, då frigivning sker enligt

1 §, av fånga är dsanst altens styresman

efter samråd med statens skyddskonsulent

i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas. Vid frigivning

enligt 2 § ankommer på Konungen

att meddela sådant beslut.

Beslut som avses i denna paragraf

meddelas, då frigivning sker enligt

1 §, av statens skyddskonsulent i det

distrikt, där den frigivne efter frigivningen

skall vistas, efter samråd med

fångvårdsanstaltens styresman. Vid

frigivning enligt 2 § ankommer på

Konungen att meddela sådant beslut.

9 §.

Tillsynsmannen äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet

av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

10 §■ 10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt Föreskrift som meddelats jämlikt

8 § må, då anledning därtill förekom- 8 § må, då anledning därtill förekom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

mer, ändras eller upphävas av den

skyddskonsulent som Ilar inseende

över tillsynen.

(Utskottets förslag:)

mer, ändras eller upphävas av den

skyddskonsulent som har inseende

över tillsynen. Konsulenten äger ock

beträffande den som står under tillsyn

meddela ny föreskrift som i 8 §

sägs.

11 §•

Åsidosätter den frigivne något som

till följd av frigivningen åligger honom,

må efter omständigheterna

a) förordnas om tillsyn;

b) meddelas föreskrift enligt 8 §,

därvid tillika skall förordnas om tillsyn

om så ej tidigare skett;

c) beslutas att varning skall tilldelas

den frigivne;

d) förordnas om prövotidens förlängning,

dock högst med ett år utöver

den vid frigivningen bestämda tiden;

eller ock

e) förklaras att den villkorligt medgivna

friheten skall vara förverkad.

11 §■

Åsidosätter den frigivne något som

till följd av frigivningen åligger honom,

må fångvårdsstyrelsen efter omständigheterna
a)

förordna om tillsyn;

b) meddela föreskrift enligt 8 §,

därvid tillika skall förordnas om tillsyn

örn så ej tidigare skett;

c) besluta att varning skall tilldelas

den frigivne;

d) förordna om prövotidens förlängning,

dock högst med ett år utöver

den vid frigivningen bestämda

tiden; eller ock

e) förklara att den villkorligt medgivna

friheten skall vara förverkad.

12 §.

Åtgärd som avses i 11 § a), b) eller

c) ankommer på fångvårdsstyrelsen

att besluta. Örn åtgärd enligt 11 § d)

eller e) beslutar länsstyrelsen i det

län där den frigivne vistas.

Framställning om åtgärd enligt 11 § Framställning örn åtgärd enligt

göres hos fångvårdsstyrelsen av all- 11 § göres hos fångvårdsstyrelsen av

män åklagare, tillsynsman eller sta- allmän åklagare, tillsynsman eller statens

skyddskonsulent. Finner fång- tens skyddskonsulent.

vårdsstyrelsen åtgärd som ankommer

på länsstyrelse böra vidtagas, skall

ärendet hänskjutas till länsstyrelsen.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att

yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från den skyddskonsulent som har

inseende över tillsynen och från tillsynsmannen, därest dessa ej förut yttrat

sig i ärendet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

37

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Åtgärd enligt 11 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens

utgång. Ej må efter prövotidens utgång förordnande meddelas örn

tillsyn, föreskrift enligt 8 § eller varning utan att prövotiden därjämte blivit

förlängd.

13 §.

Varder den frigivne övertygad att hava begått nytt brott efter straffverkställighetens

början men före prövotidens slut och dömes han därför till

fängelse eller straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat

föranleda, tillika förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

övertygas den frigivne örn brott, som förövats innan straffet började verkställas,

och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen,

skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Finnes den

frigivne förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet,

ma i stället straff adömas och verkställas för allenast det brott varom han

sålunda övertygats. Prövas förhöjt straff icke böra ådömas, skall det förut

ålömda straffet förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Villkorligt medgiven frihet må ej förklaras förverkad enligt denna paragraf,

med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före

prövotidens utgång.

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad jämlikt 11 § eller

13 § första stycket, skall det vid frigivningen återstående straffet eller, i fall

som i sistnämnda lagrum sägs, det längre straff som den frigivne har att undergå

anses såsom nytt straff med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning

enligt 1 eller 2 §; och må, där förverkande skett enligt 11 §, villkorlig

frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs icke gått till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådörnt den frigivne,

skall frågan örn ny villkorlig frigivning bedömas med hänsyn till det för

brotten gemensamma straffet; dock må villkorlig frigivning enligt 1 § ej

ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han förut utstått uppgår

till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat

minst fem månader.

15 §.

Kan den villkorligt medgivna friheten ej längre förklaras förverkad, skall

straffet anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

16 §• 16 §.

Uppkommer fråga örn förverkande Uppkommer fråga örn förverkande

av villkorligt medgiven frihet, äger av villkorligt medgiven frihet, äger

länsstyrelsen, såframt omständighe- fångvårdsstyrelsen, såframt omstän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

terna därtill föranleda, besluta att den

frigivne skall häktas i avbidan på vidare

förordnande.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning

av villkorligt frigiven eller

om anledning eljest förekommer, ändra

vad statens skyddskonsulent jämlikt

denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt

denna lag må icke överklagas.

Har länsstyrelse förordnat örn förlängning

av prövotid eller förklarat

villkorligt medgiven frihet förverkad,

och vill den frigivne söka ändring i

beslutet, äger han inom åttonde dagen

efter det beslutet delgivits honom

till länsstyrelsen eller tillsyningsman

vid häkte, där han förvaras, ingiva

sina till Konungen ställda besvär. Besvär,

som ingivits till tillsyningsman,

skola av denne ofördröjligen insändas

till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall,

så fort ske kan, insända inkomna besvär

till Konungens nedre justitierevision

tillika med de till målet hörande

handlingarna.

digheterna därtill föranleda, besluta

att den frigivne skall tagas i förvar

i avbidan på vidare förordnande. Herr

beslut örn frihetens förverkande ej

meddelats inom en vecka efter det

den frigivne tagits i förvar, skall han

lösgivas.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning

av villkorligt frigiven eller

om anledning eljest förekommer, ändra

vad styresman vid fångvårdsanstalt

eller statens skyddskonsulent jämlikt

denna lag beslutat.

Har fångvårdsstyrelsen förordnat

om förlängning av prövotid eller förklarat

villkorligt medgiven frihet förverkad,

må den villkorligt frigivne

hos Konungen söka ändring i beslutet

genom besvär, som skola hava inkommit

till justitiedepartementet sist

ä trettionde dagen efter den då klaganden

erhöll del av beslutet.

övriga beslut av fångvårdsstyrelsen

jämlikt denna lag må icke överklagas.

Beslut som jämlikt denna lag meddelats

av fångvårdsstyrelsen skall, där

ej annorlunda förordnas, omedelbart

lånda till efterrättelse. Beslut av styresman

vid fångvårdsanstalt, statens

skyddskonsulent eller tillsynsman

skall omedelbart gå i verkställighet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

39

(Kungl. Maj:ts förslag:)

18 §.

I fråga om verkställighet före besvärstidens

utgång av beslut om förverkande

av villkorligt medgiven frihet

skall i tillämpliga delar lånda till

efterrättelse vad särskilt finnes stadgat

angående verkställighet av straff

ådömt genom utslag som ej vunnit laga

kraft.

övriga beslut jämlikt denna lag

skola, där ej annorlunda förordnas,

omedelbart lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats

enligt 16 § Sitt anlita biträde för

förberedande och utförande av talan

mot beslut av länsstyrelse om förverkande

av villkorligt medgiven frihet

gäde vad i lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad finnes

stadgat, dock att biträdet tillerkänd

ersättning alltid skall stanna å

statsverket.

(Utskottets förslag:)

18 §.

Vid handläggning av ärenden som

enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens

prövning skall styrelsen

bestå av överdirektören eller ställföreträdare

för honom och tjänsteman

i styrelsen som Konungen bestämmer

jämte två av Konungen utsedda

sakkunniga, av vilka den ene

skall vara eller hava varit innehavare

av domarämbete. Såsom styrelsens beslut

skall, vid lika röstetal för olika

meningar, gälla i fråga som avses i

11 § d) eller e) den mening som år

lindrigast för den frigivne och i övriga

fall den som biträdes av överdirektören

eller hans ställföreträdare.

Är ärende angående tagande i förvar

så brådskande att de sakkunniga

ej hinna tillkallas, må ärendet avgöras

av överdirektören eller hans ställföreträdare.

19 §.

Beträffande rätt för den som tagits

i förvar eller intagits i fångvårdsanstalt

för att avtjäna återstoden av

straffet att anlita biträde för förberedande

och utförande av talan mot

fångvårdsstyrelsens beslut om förverkande

av villkorligt medgiven frihet

skall vad i lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad

finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning,

dock att biträdet tillerkänd

ersättning alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av denna lag skall såsom strafftid räknas jämväl tid under

vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande

som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen örn förvaring eller internering i säker - hetsanstalt fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må

han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet

av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen

förordnar. nuari 1945.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig

frigivning; dock skall jämväl efter den nya lagens ikraftträdande äldre

lag tillämpas beträffande den som dessförinnan frigivits.

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande

den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre

än en månad eller, örn straffet utgör ett år eller däröver men understiger

tre år, mindre än två månader eller, örn straffet utgör tre år eller däröver,

mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt

vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill

dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §•

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga om den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller intagits i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,

förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete

eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

41

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2) Lag

om .ändrad lydelse ar 4 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

4 KAP.

3 §•

Varder den---de övriga. ''

Från gemensamt---ådömda straffet.

Huru i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff,

därom stadgas i särskilda lagar om villkorlig dom och om villkorlig frigivning.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen

förordnar. nuari 1945.

3) Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare2 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas

med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa

mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt

utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är

att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt

dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på

kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas

med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår lill straffarbete

i minst två år; eller, sedan han frigivits från honom för tidigare brott ådömt

1 Senaste lydelse se SFS 1938: 251.

2 Senaste lydelse se SFS 1938: 260.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där

båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 jaKonungen

förordnar. nuari 1945.

4) Lag

om ändrad lydelse ar 4 § lagen den 1 jnli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser

om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall

är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 okKonungen

förordnar. tober 1943.

B) att riksdagen i anledning av motionerna 1:263 och

II: 376 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Majit ville för nästa års riksdag framlägga förslag om ersättning

från och med den 1 januari 1945 åt tillsynsmän för villkor

ligt frigivna; samt

C) att nyssnämnda motioner i övrigt måtte anses besvarade

genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 18 juni 1943.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Branting, Eskhult, Karl

lohan Olsson, Linnér och Siljeström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Olsson i

Mellerud, Berg och Björling, fru Gustafson samt herr Werner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

Under år 1942 nykomna straffångar1.

O. = förut ostraffade''; V. = förut endast villkorligt dömda; R. = personer som förut undergått frihetsstraff, förvaring eller internering.

6 till och med 11 mån.

Brott

Inal-

les

Under

6 mån.

15—20 år

21—29 år

30 år och däröver

Tillhopa t

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

O.

V.

R.

S:a

1458

700

16

10

3

29

73

70

134

277

32

14

134

180

121

94

271

486

9

Förfalskning, bedrägeri, för-

449

193

4

5

9

17

26

18

61

47

11

48

106

68

42

66

176

1

1

30

2

_

_

2

_

_

2

3

—

1

4

5

—

1

6

9

3

_

_

2

_

1

3

—

—

3

3

2

—

3

5

7

1

_

1

1

_

_.

1

—

—

—

--

2

—

2

4

59

25

1

_

1

5

_

_

5

3

1

1

5

9

1

1

11

3

76

65

1

1

2

_

3

5

1

—

2

3

3

—

6

9

12

_

_

_

_

_

2

2

2

—

—

2

2

—

2

4

Spioneri, sabotage m. m.....

Militärförseelser (ej förmo-

31

27

1

24

—

—

—

—

4

1

—

—

4

1

—

—

2

1

2

1

6

1

"

1

6

2

1 övriga brott...............

14

6

_

_

_

1

1

—

2

3

—

3

4

1

—

5

Summa

2 18ö| 102C

| 22

15

4

41

| 108

| 97

| 158

363 92

| 26

| 192

310

| 223

| 138

353

| 714

1 år

. o. m

2 år

över

2 år

t. o. m.

3 år

240

4

72

8

1

14

1

2

8

11

362

24

4

över

3 år

11

48 431

En under året intagen livstidsfånge har e] medtagits i tabellen.

w

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

Reservationer:

1:0) av herrar Unnér och Gezelius, vilka ansett, att utskottets utlåtande

och hemställan bort hava följande lydelse:

»Villkorlig frigivning intördes genom 1906 års lag i det svenska straffsystemet.

Den villkorliga frigivningen är emellertid begränsad till sådana fall, då

den dömde undergått straffarbete eller fängelse i minst ett år och utstått minst

två tredjedelar av straffet, varjämte frigivning kan tillämpas allenast med

fångens begivande. Efter frigivningen skall den frigivne vara underkastad en

särskild prövotid, motsvarande den återstående strafftiden, dock minst ett år.

Den sålunda stadgade fakultativa villkorliga frigivningen torde anses såsom

en belöning för den som under strafftiden förhållit sig väl och tillika åsyfta

att genom tillsyn och stöd under den efterföljande prövotiden hjälpa den

brottslige att återgå till ett hederligt liv. Den villkorliga frigivningen har inom

sitt tillämpningsområde använts i ganska stor utsträckning. Resultatet därav

med avseende å återfallsfrekvensen får anses tillfredsställande.

Under det numera pågående reformarbetet inom den svenska straffrätten

har den uppfattningen gjort sig gällande, att villkorlig frigivning bör med avseende

å frihetsstraff på längre tid ingå som ett normalt led i straffverkställigheten,

oberoende av den straffades större eller mindre välförhållande. Genom

det stöd och den tillsyn den frigivne erhåller under en viss prövotid, antages

det bli lättare för honom att övervinna svårigheterna under den första

tiden efter frigivningen samt att anpassa sig efter det normala arbetslivet.

Detta torde få anses vara huvudsyftet med det nu framlagda lagförslaget.

Utskottet anser denna tankegång vara värd ett synnerligt beaktande.

Beträffande utformningen därav har tvekan uppstått i flera viktiga avseenden.

Sålunda råder ovisshet angående förhållandet mellan den hittills gällande

fakultativa och den nu föreslagna obligatoriska frigivningen.

Å ena sidan kan det påstås, att en obligatorisk frigivning måste komma att

omfatta dels ett klientel, som icke är i behov av eftervård, dels ett icke obetydligt

antal som med till visshet gränsande sannolikhet kan antagas icke vara påverkbart

genom den eftervård, prövotiden avser att lämna. För sistnämnda

kategori skulle icke annan utväg stå till buds än att, så snart de frigivna återfalla

i brott eller till asocialt levnadssätt, förklara friheten förverkad eller förordna

örn deras intagning på något hem för frigivna, vilket i verkligheten

komme att erhålla anstaltsliknande karaktär. Föga vore därmed vunnet för

syftet med den obligatoriska frigivningen. Å andra sidan kan det tänkas, att

just bland de obligatoriskt frigivna finnas åtskilliga personer, som väl behöva

stödet av en prövotid utan att prognosen behöver vara alltför hopplös,

men att dessa måhända för närvarande utestängas från villkorlig frigivning

genom de förutsättningar, som stadgas för densamma, särskilt genom bestämmelserna

angående den strafftid som skall vara avtjänad.

Inför sådana iakttagelser ligger det nära till hands att fråga sig, örn det

icke ur kriminalpolitisk synpunkt skulle vara en lämpligare utväg att vidga

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

45

området för den fakultativa villkorliga frigivningen, varigenom en uppdelning

av hela klientelet efter dess behov av och mottaglighet för eftervård

skulle kunna genomföras i stället för det genom propositionen föreslagna

systemet med obligatorisk villkorlig frigivning. Hur långt utvidgningen behöver

gå kan vara föremål för delade meningar.

Dessa grundläggande problem ha icke inom utskottet kunnat genomdiskuteras

så att utskottet för närvarande kan bilda sig en bestämd uppfattning

om den rätta lösningen.

Såsom förut nämnts skulle genom propositionen två slag av villkorlig frigivning

införas. Gränsdragningen dem emellan måste medföra svårigheter,

vilka knappast kunna anses lösta i propositionen. Då propositionen med avseende

å den obligatoriska frigivningen går så långt ned som till ådömt frihetsstraff

av sex månader, kommer den obligatoriska frigivningen, d. v. s. frigivning

utan prövning av eftervårdsbehovet eller av prognosen att sträcka

sig vida längre än den fakultativa frigivningen. Med avseende å sådana, som

dömts till ett straff av ett år eller däröver, uppställer däremot förslaget

strängare förutsättningar i fråga örn det verkställda straffet än för den fakultativa.

Visserligen kan det sägas, att, örn gränsen flyttas ned till och med

sex månader, komma brottslingskategorier, vilka erfarenhetsmässigt kunna

antagas behöva eftervård, i åtnjutande därav. Ä andra sidan måste det möta

betänkligheter att så kortvariga straff som ned till sex månader ytterligare

förkortas, varjämte prövotiden i förhållande till det ådömda straffet framstår

som en avsevärd förlängning. Inom lagrådet har också förordats inskränkning

av tillämpningen av den obligatoriska frigivningen till sådana

personer som ådömts ett straff om minst ett år.

Med avseende å prövotidens längd föreslås i propositionen ett minimum

av ett år, oberoende av vilken strafftid som återstår. Det är möjligt, att de

goda verkningar, som man vill vinna genom eftervården i regel förutsätta

en så lång prövningstid. Det är också möjligt, att differentiering i praktiken

kan ske genom särskilda beslut under prövotiden. Undantagsvis kan också

enligt förslaget tillsyn från början av frigivningen förklaras icke erforderlig.

Men den farhågan kan dock icke avvisas, att den frigivne i sådana fall,

då den återstående strafftiden är kort, kan betrakta en prövotid av ett år,

under vilken han är underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, såsom en

skärpning av det ådömda straffet och till följd därav föredrager att avtjäna

den återstående strafftiden samt avsiktligt förverkar frigivningen.

Vill man på grund härav minska prövotidens minimum, då det ådömda

straffet understiger exempelvis ett år, har man att uppmärksamma, att inom

denna grupp faller ett stort antal för tjuvnadsbrott och andra brott dömda,

vilka visa hög återfallsfrekvens och således få antagas väl behöva den eftervård,

som den obligatoriska frigivningen åsyftar, under tillräcklig tid.

I sådana fall, då de ådömda strafftiderna falla inom ramen för såväl den

obligatoriska som den fakultativa frigivningen kommer tillämpningen att

lämna egendomliga resultat. Sålunda skulle det kunna inträffa, att en person,

som är dömd till femton månaders straffarbete och vid prövning efter

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

tolv månaders verkställighet icke anses böra frigivas, skall obligatoriskt frigivas

efter ytterligare en halv månad. Uppgår det ådömda straffet till aderton

månader, kan ansökan göras och avslås efter tolv upp till femton månader.

Vid sistnämnda tidpunkt skall obligatorisk frigivning äga rum.

Även dessa frågor ha varit föremål för åtskilliga överläggningar inom utskottet

men osäkerhet kvarstår dock örn den lämpligaste lösningen.

Inom utskottet ha också i flera viktiga detaljer anmärkningar riktats mot

propositionen. Jämväl härutinnan skulle krävas ett mera ingående övervägande.

Örn och i vad mån den föreslagna lagen kommer att medföra gynnsamma

verkningar, beror i väsentlig grad på den organisation — skyddskonsulenter

och tillsynsmän — vilken det åligger att sörja för eftervården. Antalet villkorligt

frigivna växer genom lagförslaget mycket starkt. I propositionen beräknas

antalet till omkring 1,000. I förhållande härtill är skyddskonsulenternas

antal synnerligen ringa. Såsom tillsynsmän synes propositionen avse

att i första rummet anlita frivilliga krafter. I det under andra huvudtiteln vid

årets riksdag beviljade anslaget till understöd åt verksamhet bland frigivna

fångar m. fl. torde icke anslag för sistnämnda ändamål ha beräknats. Det

synes utskottet nödvändigt, att arvode åt tillsynsmännen beräknas.

Det är synnerligen viktigt för det goda resultatet av den villkorliga frigivningen,

att de frigivna kunna infogas i ett normalt arbetsliv och samtidigt

lösgöras från sin gamla miljö i sådana fall, där denna bidragit till kriminaliteten

eller eljest utövat ett skadligt inflytande. Att det i vissa fall kan antagas

bli nödvändigt att de frigivna under någon del av prövotiden få vistas

i övergångshem eller liknande anordningar, kan såsom ovan antytts anses

sannolikt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle dylika inrättningar upprättas

och drivas av kommuner och skyddsföreningar. Några särskilda anslag för

dylikt ändamål ha de sakkunniga icke beräknat. I propositionen beröres

denna fråga överhuvud taget icke.

Ovanstående redogörelse torde visa, att förslaget berör flera i det svenska

straffsystemet djupt ingripande problem, om vilkas lösning delade meningar

kunna råda. De sakkunnigas betänkande avgavs i september 1938. Propositionen

har kommit utskottet tillhanda den 18 maj 1943, en tidpunkt, då

utskottet, delvis till följd av samarbete med annat utskott, var mycket arbetsbelastat.

Det har därför icke varit utskottet möjligt att ägna propositionen ett

så ingående och noggrant övervägande som ämnets beskaffenhet kräver. Därtill

kommer att en nu antagen lag icke gärna kan träda i kraft förrän den

1 januari 1945. För en sålunda framskjuten tidpunkt talar särskilt den omständigheten

att konsulentorganisationen dessförinnan bör hinna träda i

verksamhet och de ekonomiska verkningarna av lagen prövas av riksdagen.

Under dessa förhållanden anser utskottet icke lämpligt att nu förorda ett

lagförslag till antagande. Utskottet förväntar i stället, att lagförslag i ämnet,

åtföljt av närmare utredning jämväl angående kostnaderna för lagens genomförande,

avlämnas vid början av nästkommande års riksdag.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr -19.

47

s. 1) innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid äger icke

ovillkorligt samband med lagstiftningen i övrigt, och utskottet har icke något

annat att erinra däremot än att tiden för ikraftträdandet bör angivas i lagen

och lämpligen kan bestämmas till den 1 oktober 1943.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A) att de genom propositionen nr 252 framlagda förslagen

till lag om villkorlig frigivning, lag om ändrad lydelse av 4

kap. 3 § strafflagen samt lag om ändrad lydelse av 2 § lagen

den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare jämte motionerna måtte av riksdagen

avslås; samt

B) att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag

till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser

om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall

är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1 okKonungen

förordnar. tober 1943.»

2:o) av herr Branting, vilken anfört:

»Den föreslagna lagen örn villkorlig frigivning är i själva verket på samma

gång en lag örn ''prövotid’ och ''tillsyn’ för var och en, som blivit ådömd

ett frihetsstraff, omfattande 6 månader eller därutöver. Här ligger utan tvivel

förslagets tyngdpunkt. Villkorlig frigivning av till straffarbete eller fängelse

dömda personer är ju hos oss icke någonting nytt, därom gäller för närvarande

lagen av den 22 juni 1906. Men med den nu föreslagna lagen införes

i vårt land ett helt nytt, omfattande och i många avseenden betydelsefullt

institut, avseende s. k. eftervård av alla människor, som under ovan angiven

tid varit ådömda frihetsstraff. Oavsett för vilket slag av brott som någon blivit

dömd och oavsett den frigivnes karaktär och personliga förhållanden

skall han alltså, enligt lagförslaget, efter avtjänande av B/e av straffet ovillkorligen

''villkorligt frigivas’ och ovillkorligen underkastas viss prövotid,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

vanligen i förening med s. k. tillsyn. Prövotiden, vars längd bestämmes av

fångvårdsanstaltens styresman, skall enligt propositionen aldrig vara kortare

än ett år; någon maximitid finnes icke stadgad. Utskottet har för vissa fall

möjliggjort en sänkning av prövotiden till sex månader, nämligen när frihetsstraffet

icke uppgår till ett år, men icke heller för dessa fall finnes någon

maximitid stadgad.

Vad innebär prövotiden och tillsynen för den frigivne? Enligt lagens 5 §

gälla följande allmänna bestämmelser: ''Den frigivne skall under prövotiden

föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda

sig örn utväg till försörjning på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse

vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter

åligger honom. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

’

Dessa stadganden innefatta väl i och för sig allenast krav av sådan beskaffenhet,

som kunna ställas på alla medborgare, vare sig frigivna eller icke.

Emellertid bli konsekvenserna av en eventuell avvikelse givetvis helt annorlunda

för de f. d. fångarna än för andra.

Vidare gäller enligt 6 §: ''Den frigivne skall under prövotiden stå under

tillsyn.’ Detta är alltså huvudregeln. Fångvårdsstyrelsen får dock enligt förslaget,

när tillsyn icke prövas erforderlig, medge alt tillsyn icke skall äga

rum. Den skall handhavas av tillsynsmän. Enligt utskottsförslaget skola dessa

utses av fångvårdsanstaltens styresman, efter samråd med statens skyddskonsulent

i det distrikt, där den frigivne skall vistas. Då man beräknar omkring

1,000 frigivningar örn året och tillsynstiden i många fall blir längre

än ett år, erfordras alltså dels ett ökat antal statliga skyddskonsulenter,

dels ett stort men tills vidare okänt antal tillsynsmän. Med tanke på de allehanda

uppgifter och det ansvar som måste påvila tillsynsmännen, örn hela

institutionen över huvud taget skall ha någon mening, har utskottet föreslagit,

att tillsynsmännen skola få ersättning för sitt arbete.

Den frigivne har att ställa sig till efterrättelse dels de föreskrifter som av

fängelsets styresman, i samråd med skyddskonsulenten, delgives fången vid

hans frigivning, dels de bestämmelser som tillsynsmannen meddelar honom.

Den frigivne kan sålunda åläggas att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans vistelseort,

bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra

tillgångar.

Vidare kan tillsynsmannen meddela den frigivne ytterligare bestämmelser

med avseende å verkställandet av dessa föreskrifter samt därtill ytterligare

meddela honom ordningsföreskrifter, som han eljest finner erforderliga med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet.

Det åligger alltid den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad om sin

s. 49 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

49

bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt

enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Skulle den frigivne åsidosätta något som sålunda åligger honom må han

efter omständigheterna erhålla varning eller få sin prövotid förlängd eller

slutligen åläggas att börja åter avtjäna den del av strafftiden som efterskänkts

honom.

Som av denna summariska redogörelse framgår blir den frigivne enligt

lagförslaget underkastad etjt mycket omfattande och ingripande system av

övervakning och ''eftervarcF. I utskottsutlåtandet ha delvis refererats de

invändningar som kunna resas mot ett system av denna beskaffenhet.

Det skall ingalunda bestridas, att en anordning som den nu föreslagna i

åtskilliga fall kan verka till viss nytta för frigivna fångar, vilka genom fäng

elsevistelsen mer eller mindre berövats förmågan att reda sig själva ute i

livet. Särskilt är det naturligtvis av största betydelse, om och i vad mån

tillsynsmannen kunna skaffa sina skyddslingar arbete. Framhållas bör emellertid,

att möjligheten att fullgöra sistnämnda uppgift väsentligen blir beroende

av läget på arbetsmarknaden.

Emellertid synes det undertecknad uppenbart, att den i och med lagförslaget

i den svenska kriminalpolitiken introducerade ''eftervården’ av frigivna

fångar, hur välment den än må vara, ingalunda lämpar sig för alla till frihetsstraff

dömda personer. För personer, vilka exempelvis ålagts frihetsstraff

för tryckfrihetsbrott eller för politiska brott eller för ämbetsbrott,

framstår den ifrågasatta obligatoriska eftervården såsom antingen meningslös

eller stötande. Då fråga är om utlänningar, vilka efter utståndet straff

skola utvisas, blir naturligtvis eftervården tekniskt ogenomförbar. I likhet

med lagrådsledamoten justitieråd^ Ericsson, vars remissyttrande återfinnes

i propositionen (s. 53), anser jag att en differentiering mellan olika slag av

brott och mellan olika kategorier av dömda personer borde ha gjorts, så att

icke alla från fängelset frigivna personer utan undantag skola vara underkastade

prövotid och eventuellt även tillsyn av nu nämnd beskaffenhet.

Denna anmärkning träffar en central punkt i lagförslaget, nämligen den

obligatoriska villkorliga frigivningen, enligt lagens första paragraf, med därtill

knutna obligatoriska prövotid etc.

Synnerligt beaktande synes mig även böra tillerkännas den principiella

synpunkt på nu förevarande spörsmål, som av justitierådet Ericsson anförts,

nämligen att med fog torde kunna göras gällande att jämväl den som en

gång förbrutit sig mot landets lagar har rätt att, efter att hava sonat sitt

brott genom att avtjäna det honom ådömda straffet, få i viss mån ordna sitt

liv på egen hand och själv bestämma över sitt kommande öde’. Denna synpunkt

leder till den inställningen, att systemet med prövotid och tillsyn för

villkorligt frigivna icke bör utsträckas utöver det område där gynnsamma

verkningar kunna förväntas.

Mot den obligatoriska förkortningen av alla frihetsstraff med 7„ skulle väl

undertecknad icke i och feit- sig lia någon anmärkning, då jag nämligen är

skeptisk mot nyttan av frihetsstraffen överhuvud taget, sådana de nu liro

Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 1 avd. i\r 49. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

anordnade. Å andra sidan är det väl att befara, att domstolarna stundom

skola taga denna obligatoriska förkortning av strafftiden i beräkning redan

vid straffets utmätande och sålunda måhända höja den annars ifrågakommande

strafftiden.

Jag ansluter mig i övrigt till de anmärkningar mot lagförslaget som anförts

i den av herrar Linnér och Gezelius avgivna reservationen samt instämmer

i det däri framställda avslagsyrkandet.»

3:o) av herr Werner, vilken anfört:

»Inledningsvis må påtalas det otillfredsställande uti att ett lagförslag av

så djupt ingripande betydelse för den svenska strafftillämpningen som det

förevarande förelägges riksdagen vid en så sen tidpunkt som skett. Härigenom

har en icke önskvärd forcering av utskottsbehandlingen blivit ofrånkomlig.

De sakkunnigas förslag i ämnet avgavs redan i september 1938, men den

kungl, propositionen har kommit utskottet tillhanda först den 18 maj 1943,

då utskottet på grund av anhopning av sent avlämnade propositioner icke

kunde taga denna komplicerade lagfråga under omedelbar prövning. Under

utskottsbehandlingen har det visat sig nödvändigt att i flera avseenden företaga

viktiga ändringar i den av Kungl. Majit föreslagna lagens innehåll,

vilkas följdverkningar, tillika med lagförslagets i övrigt omfattande räckvidd,

icke kunnat tillfredsställande överskådas och bedömas.

I betydelsefulla avseenden saknas dessutom nödig utredning, såsom exempelvis

i fråga om omfånget och kostnaderna för skyddskonsulent- och

tillsynsmannainstitutionerna och om fri rättshjälp vid anförande av besvär.

Ur dessa och andra synpunkter hade behandlingen av denna viktiga straffreform

enligt min uppfattning bort anstå till en kommande riksdag, då förslaget

i hela dess vidd kunnat ägnas en mera ingående prövning än vad nu

kunnat ske.

Vid bedömandet av förslagets principiella innebörd måste det alltid framstå

såsom ett önskemål att kunna återföra de brottsliga till laglj-diga och

nyttiga samhällsmedborgare. Lika viktigt bör det vara att så vitt möjligt

skydda den frigivne från återfall i brott. Även vid ett oförbehållsamt godkännande

av dessa huvudprinciper torde dock en viss tvekan råda, åtminstone

innan nödig erfarenhet vunnits, rörande den i lagförslagets 1 § stadgade

obligatoriska villkorliga frigivningen. Denna tvekan hänför sig närmast därtill

att förkortningen av fängelsevistelsen, .alltså frigivningen, obligatoiiskt

kommer att omfatta hela det fångklientel, vars strafftid utgör sex månader

och däröver, utan möjlighet till individuell prövning, följaktligen även sådana

vilkas brottsliga anlag och oemottaglighet för fostran innebära en fara för

samhället. Den föreslagna tillsynsmannainstitutionen, örn vars möjlighet att

effektivt fylla sin uppgift mycket delade meningar kunna råda, utgör hän i

icke tillbörligt skydd. ., „ , , R

Då stadgandet i 1 § innebär frigivning redan vid sa kort strafftid som b

månader med en efterföljande prövo- och tillsynstid från 6 månader till 1 år

kan ifrågasättas, såsom ock inom utskottet skett, örn icke påföljden för ett

s. 51 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49.

51

betydande antal frigivna dels är onödig, dels innebär en straffskärpning och

dels medför en icke tillräckligt motiverad ökning av kontrollen och tillsynsinstitutionen.

Då lämpligheten av den obligatoriska villkorliga frigivningen sålunda kan

ifrågasättas, följer därav en viss förskjutning av tyngdpunkten i lagförslagets

huvudtanke från den obligatoriska villkorliga frigivningen till den med

en individuell prövning förenade fakultativa villkorliga frigivningen. Att

märka är att den fakultativa villkorliga frigivningen vid en smidig och riktig

tillämpning medför att det väsentliga syftemålet i lagens huvudtanke uppnås,

nämligen att genom eftervård återföra därför mottagliga element till

samhället. Vad som återstår är just det mindretal obildbara fångar varom

förut talats. Att med oförändrat bibehållande av 1 § företaga en sänkning av

kvalifikationstiden för fakultativ villkorlig frigivning i 2 § från 1 år till 8

månader i enlighet med utskottsmajoritetens förslag synes i viss mån medföra

ett utplånande av den i Kungl. Maj:ts förslag föreliggande skillnaden mellan

den obligatoriska och den fakultativa frigivningen. Genom den föreslagna

ändringen ökas givetvis antalet av dem som måste underkastas prövotid och

eftervård och därmed kravet på den nyskapade och oprövade tillsynsmannainstitutionen

liksom även arbetsbördan för skyddskonsulenterna. Det torde

på grund därav icke vara uteslutet att den nu beslutade skyddskonsulentorganisationen

kan komma att visa sig otillräcklig.

En riktigare väg synes vara att icke på en gång tillämpa systemet i hela

dess omfattning utan pröva och utveckla detsamma sedan erfarenhet vunnits.

Då jag hyser den uppfattningen att ett ytterligare övervägande av lagförslaget

är påkallat, vilket även styrkes av de av utskottsmajoriteten föreslagna

betydelsefulla ändringarna, föreligger icke i detta sammanhang anledning

att närmare ingå på de särskilda bestämmelser i lagförslaget vilka reglera

tillämpningen, ehuru i vissa avseenden mycket vägande invändningar kunna

resas även mot dessa.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett att det i propositionen

framlagda lagförslaget icke utan ytterligare prövning bör av riksdagen bifallas.

I övrigt ansluter jag mig i vissa delar till de betänkligheter mot lagförslaget

som kommit till uttryck i den av herrar Linnér och Gezelius avgivna reservationen.

.Tåg tillåter mig därför hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition

och de i anledning därav väckta motionerna samt i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

efter förnyad prövning för nästa års riksdag framlägga nytt

förslag till lagstiftning i ämnet.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:352 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten