Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14- § lagen den 21 juni 1940

1943-03-04 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:10, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14- § lagen den 21 juni 1940

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1943 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,

m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag

till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

lag angående ändrad lydelse av 14- § lagen den

21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning och förordning

örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Genom en den 15 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 17, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

örn krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

örn kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn

kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) örn sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Propositionen har, såvitt angår de under 4), 5) och 12) angivna författningsförslagen,

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet.

Återstående delar av propositionen hava hänvisats, såvitt angår de under 6)

—8) angivna lagförslagen till konstitutionsutskottet, såvitt angår de under

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 10. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

9)—11) angivna författningsförslagen till bankoutskottet och i övrigt till

bevillningsutskottet.

De av andra lagutskottet behandlade författningsförslagen hava följande

lydelse.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande

ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt

härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;

så ock vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må

hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-

eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i

konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

F örslag

till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag---handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

3

Förslag

till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetsgivare är skyldig att enligt vad nedan stadgas göra anmälan om

anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra veckor

föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varai

längre tid än nyss sagts.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller, då

Stockholm är anställningsort, till Överståthållarämbetet.

2 §•

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet

enligt denna förordning skall fullgöras av statliga verk och inrättningar

samt av kommuner.

I den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, äger Konungen medgiva

befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än i första stycket

avses.

3 §•

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, i fall

som avses i 1 § första stycket andra punkten, senast fyra veckor efter anställningens

början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje

anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes

av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt

med posten.

4 §.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet

i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till länsstyrelsen

eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans

tjänstgöringsområde, till denne som har att efter tagen kännedom örn

innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.

Är arbetstagaren mantalsskriven i Stockholm, skall utmätningsmannen

dock översända det andra exemplaret av anställningskortet direkt

till Överståthållarämbetet.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i

särskilt register.

Ur anställningsregister skall uttagas kort angående anställning, som på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

grund av inkommen anmälan örn annan senare anställning kan antagas

hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår. Annat kort

förvaras under en tid av fem år.

Vad i denna paragraf stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman

inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande

till Överståthållarämbetet inkomna kort.

5 §.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt

denna förordning straffes med böter högst trehundra kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen att

underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten

icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

7 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Det åligger arbetsgivare att före utgången av juli månad 1943, på sätt i denna

förordning sägs, till länsstyrelsen i det län, inom vilket anställningsorten

är belägen, anmäla alla hos honom den 1 juli 1943 anställda personer,

beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat därest de anställts nämnda

dag. Har beträffande arbetstagares anställning ändring skett, innan anmälan

avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Det ena exemplaret av anställningskorten skall, utom vad angår Stockholm,

så snart ske kan överlämnas till utmätningsmannen i arbetstagarens

anställningsort. Är arbetstagaren mantalsskriven inom annat län, skall

det andra exemplaret av kortet överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda

län.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ovan intagna författningsförslag,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen.

De genom propositionen framlagda förslagen hava inom finansdepartementet

utarbetats på grundval av ett av tillkallade sakkunniga den 28 mars

1942 avgivet betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom

erkända skatteförmedlingskassor (Statens off. utredn. 1942: 21), över

vilket betänkande efter remiss avgivits yttranden av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

5

Lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden och lagen

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbaden har kronan företräde till lös egendom

för gäldenärens utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom

utgå. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av

gäldenärens underlåtenhet alt erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista

och löpande året. Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden men efter

den rätt, kronan har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem

emellan kommunalutskylder, skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel)

samt landstingsmedel, samtliga för sista och löpande året; förmånsrätten

gäller i såväl fast som lös egendom. I den mån utskyld till kommun

eller annan menighet skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller

menigheten dock härför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, savida

skatten ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder

för vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommunen må hava

utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för

sista och löpande året. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

skyldighet för kommun att utgiva visst belopp i anledning av

att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger,

torde sistberörda förmånsrätt emellertid icke vidare kunna förekomma.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 17 § lagen om folkpensionering

pensionsavgift må kunna särskilt erläggas samt att genom kungörelse

den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning

av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

bland annat bestämts, att om restfört belopp, vari pensionsavgift ingår, endast

delvis erlagts, vad som erlagts skall anses i första hand vara pensionsavgift,

såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Enligt 14 § första stycket lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

äger staten för krigsskadebidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas

av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt

eller eljest på grund av testamente, lika rätt i egendomen som för

avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbanken sägs. I 14 § andra

stycket föreskrives, att bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, sorn

jämlikt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken tillkommer kommunalutskylder.

Beträffande den föreslagna ändringen av 17 kap. 12 § handelsbalken bar

föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, vid remiss av förslaget

till lagrådet anfört bl. a. följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

Något bärande skäl för att placera kronoutskylder i ett förmånligare läge

än kommunalutskylder torde numera icke kunna åberopas. Att uteslutande

av historiska skäl bibehålla en sådan ordning kunde statsrådet ej finna berättigat.

Om kommunalutskylder i ett hänseende intoge en bättre ställning än

kronoutskylder, vore det däremot naturligt att de senare utskylderna i ett

annat hänseende vöre gynnade framför de förra. Så vöre också för närvarande

fallet, i det att å ena sidan för kommunalutskylderna gällde en tioårig

men för kronoutskylderna blott en treårig preskriptionstid, medan å

andra sidan kronoutskylderna vore placerade framför kommunalutskylderna

i den i 17 kap. handelsbanken angivna förmånsrättsordningen.

I förslaget till förordning om preskription av utskylder m. m. hade statsrådet

föreslagit, att samtliga utskylder skulle likställas i preskriptionshänseende.

I anslutning härtill ville statsrådet förorda en motsvarande anordning

beträffande förmånsrätten.

Lagrådet har vid granskning av det remitterade förslaget funnit anledning

till erinran endast beträffande övergångsbestämmelsen. Vad lagrådet i detta

avseende anmärkt har beaktats vid propositionens avlåtande.

Den föreslagna ändringen av 14 § lagen om krigsskadeersättning är en

följdändring av rent redaktionell natur, betingad av ändringen av 17 kap.

12 § handelsbaden.

Sedan lagrådet lämnat det remitterade förslaget utan erinran, har detsamma

undergått viss formell jämkning.

Förordningen örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

Beträffande behovet av en lagstiftning i förevarande avseende ha de sakkunniga

anfört:

Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunkten

av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen

eller ringa så vitt fråga är örn sådana skattebetalare, vilka även utan skatteförmedlmgskassörnäs

hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; härmed

naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora

betydelse även i dessa fall för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur

nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större,

ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skattebetalare

ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun.

Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det

kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren,

någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, att önskan att undgå densamma

kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för framtiden

fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras

nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av indrivningsavgift

därå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju starkare

bör tydligtvis insikten bliva hos vederbörande skattskyldige, att han

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

7

i eget intresse ljur för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter.

Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare

blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.

Denna allmänna regel, vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin

speciella återverkan i fråga örn skatteförmedlingskassornas verksamhet. Örn

på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av

införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de,

vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater,

finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Örn däremot förhållandena

utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatteförmedlingskassan

få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i

och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra

skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skatter,

då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skattebetalning

mäste minskas och eventuellt försvinna.

Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållandena

äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sistnämnda,

föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga försumliga

skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande

kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått

reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under

dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön.

När de sedan erhålla besked om införselbeslutet, lämna de ofta sin anställning

och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den

nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indrivningsförrättarens

sida, och när han till slut får reda på den nye arbetsgivaren,

lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.

Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt

de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatteförmedlingsverksamheten

å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt fullföljande

av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett

nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare

göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte alt

positivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet, utan alt därmed förknippades

ökade möjligheter att ingripa mot skalteskolkarna, skulle närmast

innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat

klientel än det som man i verkligheten eftersträvar att nå.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna

ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet

att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning

hava liven tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 193f> års

uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,

framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår

för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en

bättre ordning i fråga örn uppbörden, alt en ändring ernås i nu berörda avseende.

Såsom förut påpekats skulle del bala föga alt söka utveckla skalteförmedlingsrörelsen,

örn man icke samtidigt skärpin kontrollen å de notoriska

skatteskolkarna. Anmärkas må ock, ali (leii nu förevarande utredningen avser

alt söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, alt frågan örn uppbördens

verkställande vid inkomstkällan (härmed åtminstone tillsvidare kan

få anslå. Ett genomförande av förslaget örn uppbörd vid inkomstkällan kan

enligt vad som allmänt erkännes icke äga runi, nied mindre arbetsgivarna i

betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det

synas som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens

fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom

undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Anmärkas må i delta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande

sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad

beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas

registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställningsuppgifter

till överståtliållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl anmäla,

när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren

å särskild blankett lämnar uppgift om vederbörandes fullständiga namn,

födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt anmälningar

rörande omkring 28,000 nyanställda och omkring 7,000, som slutat

sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en början

stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsamma

skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss

framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas

sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å särskilda

kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter om de anställda,

men det vill dock synas som om man av erfarenheterna från Stockholm

skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmälningsskyldighetens

fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.

Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål

kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att

skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan örn anstälning.

I yttrandena har de sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare

att verkställa sådan anmälan, varom nu är fråga, i allmänhet vunnit anslutning.

Förslaget har emellertid avstyrkts av statskontoret, länsstyrelsen i

Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt

kooperativa förbundet, varjämte svenska försäkringsbolags riksförbund ställt

sig tveksamt angående lämpligheten av att införa den ifrågasatta anmälningsplikten.

Det gemensamma motivet för de avstyrkande yttrandena är, att den

beräknade effekten av förslaget ansetts bliva knapp i förhållande till det

arbete och de kostnader som skulle vara förenade med de föreslagna anordningarna.

Föredragande departementschefen har i propositionen bl. a. anfört:

Såsom ett led i åtgärderna för främjande av utskyldsbetalning genom

skatteförmedlingskassor ha de sakkunniga föreslagit införandet av skyldighet

för arbetsgivare att till indrivningsmyndighet göra anmälan örn anställande

av arbetstagare.

En dylik anmälningsskyldighet skulle otvivelaktigt redan i och för sig vara

ägnad att avsevärt förbättra uppbördsresultatet. Förslag i ämnet har också

tidigare framlagts av 1936 års uppbördskommitté. Såsom komplement till utbyggnaden

av skatteförmedlingssystemet skulle anordningen i fråga än ytterligare

öka i värde. Av de från arbetsgivarhåll i detta ärende avgivna yttrandena

torde vidare framgå att, såsom jämväl uppbördskommittén på sin

tid konstaterade, skyldigheten i fråga icke skulle bliva för arbetsgivarna

oskäligt betungande. Givet är å andra sidan, att anmälningsskyldigheten skulle

föranleda att uppbördsmyndigheten finge mottaga och förvara åtskilliga

ur uppbördssynpunkt värdelösa uppgifter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

9

Då enligt statsrådets mening, vilken delades av det stora flertalet remissinstanser,

fördelarna med de sakkunnigas förslag i denna del vägde väsentligt

tyngre än nackdelarna, upptogos bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare

att anmäla arbetsanställning i departementsförslaget.

Beträffande motiveringen till de särskilda paragraferna i författningsförslaget

får utskottet hänvisa till sid. 128—142 i propositionen.

Utskottet har vid granskning av de till lagutskott hänvisade författningsförslagen

ej funnit anledning till erinran utom såvitt angår den i 5 § förordningen

om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning föreslagna

straffbestämmelsen för underlåtenhet att iakttaga skyldigheten. Såsom straff

för sådan förseelse har föreslagits böter, högst 300 kronor. Ehuru enligt andra

stycket i nämnda paragraf underlåtenhet, som har sin grund i ett tillfälligt

förbiseende eller beror därpå att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras

inom stadgad tid, icke skall bestraffas, finner utskottet den föreslagna

straffsatsen väl hög för de överträdelser av ordningsförseelsers natur, varom

här är fråga. Utskottet förordar, att bötesstraffets maximum sättes till etthundra

kronor.

På grund av vad sålunda anföris får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de i propositionen framlagda

förslagen till

1) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

och

2) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni

1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,

B. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till förordning om skyldighet för arbets
.

givare att anmäla arbetsanställning icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga nämnda förslag med

den ändringen att 5 § erhåller följande lydelse:

5 §•

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet

enligt denna förordning straffes med böter högst etthundra

kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva

vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt

förbiseende eller ali anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras

inom stadgad tid.

Slockholm den 4 mars 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 aud. Nr 10.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

K)

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof Carls

son, Mannerskantz, Sten och Holmbäck;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Pettersson

Hällbacken, Hallagård, Hermansson, Holm, fru Johansson och herr Håstad.

437491. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:66 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom prop s. 3 i texten