Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn., dels ock i ämnet väckta motioner.

1943-03-04 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:12, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

lag örn vapenfria värnpliktiga, lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa

vapenfria värnpliktiga samt förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och

2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521).

I samband nied propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom. första kammaren

nr 200 av herr Björck m. fl.,

» 201 » herrar Lindblom och Svedberg samt

» 202 » herr Brandt, ävensom

inom andra kammaren

nr 292 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,

» 293 » » Edberg,

» 294 » » Mosesson m. fl. samt

» 295 » » Hallén m. fl.

Bör de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas

i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i den följande framställningen, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet hava inkommit skrivelser från Förbundets för kristet samhällsliv

styrelse, Frikyrkliga samarbetskommitténs arbetsutskott och Svenska

ekumeniska nämnden, i vilka utvecklats liknande synpunkter som i vissa av

motionerna.

De genom propositionen framlagda förslagen hava utarbetats på grundval

av ett av särskilda sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 12.

529 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

värnpliktiga — den 18 mars 1942 avgivet betänkande med förslag till lag örn

vapenfria värnpliktiga samt till lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av

vissa vapenfria värnpliktiga jämte vissa tillämpningsförfattningar (statens

off. utredn. 1942: 15).

över de sakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,

arméchefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen,

arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,

vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, statskontoret,

riksantikvarieämbetet, samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet efter

hörande av Uppsala universitets drätselnämnd, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,

riksdagens militieombudsman, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas

riksförbund, svenska brandbefälsföreningen, svenska stadsförbundet,

landskommunernas förbund samt frikyrkliga samarbetskommittén.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet, i den mån detsamma ej

beröres här nedan, hänvisa till propositionen.

Översikt över gällande bestämmelser.

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig

orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den

ordning, värnpliktslagen föreskriver — s. k. samvetsöm värnpliktig — kan

erhålla tillstånd att på annat sätt fullgöra värnpliktstjänstgöring. Bestämmelser

i ämnet ha meddelats i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, (ändrad genom

lagarna 1940:244, 1941:287 och 1942:39).

Avse samvetsbetänkligheterna allenast tjänstgöring med vapen, kan den

värnpliktige enligt nämnda lag erhålla tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring

vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition

(s. k. vapenvägrare). Avse samvetsbetänkligheterna varje slag av militär

tjänstgöring, kan han i stället för sådan tjänstgöring få utföra civilt arbete

inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning (civilarbetare). Samvetsöm

värnpliktig är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar,

som med 90 för vapenvägrare och 120 för civilarbetare överstiger det sammanlagda

antal dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 vämpliktslagen

skolat åligga honom. Förseelser i tjänsten av civilarbetare bestraffas

enligt särskild lag, där ej civilarbetaren jämlikt strafflagen för krigsmakten

lyder under sistnämnda lag. Vapenvägrare lyder under strafflagen

för krigsmakten.

Intill år 1940 prövades samtliga ansökningar örn tjänstgöring såsom samvetsömma

av inskrivningsrevisionerna. Åren 1940 och 1941 prövades i samband

med inskrivningen gjorda ansökningar av inskrivningsrevisionerna, övriga

ansökningar av Konungen. Från och med år 1942 avgöras — sedan inskrivningsrevisionerna

avskaffats genom 1941 års värnpliktslag — alla ansökningar

av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

3

Allmänna synpunkter.

Vid den tid då lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga tillkom syntes

det naturligt att betrakta spörsmålet örn de samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet

mot bakgrunden av den fredliga utveckling man då emotsåg. Detta

betraktelsesätt blev också avgörande vid utformningen av lagreglerna, varvid

det förutsattes, att arten av de samvetsömmas tjänstgöring kunde bliva föremål

för omprövning efter ett krigsutbrott. Senare lagändringar lia ej rubbat

detta grunddrag i lagstiftningen.

De sakkunniga erinra emellertid örn att det moderna krigets art gjort det

nödvändigt att i tid förbereda de olika krigsuppgifterna för att, såsom

det i direktiven för utredningen uttrycktes, i ett kritiskt läge improvisationer

icke skulle behöva tillgripas. Även örn man i lagstiftningen

skulle taga något mindre hänsyn till samvetsbetänkligheter mot en eller

annan form av tjänstgöring än som till äventyrs kunde vara möjligt

under fredliga förhållanden, skulle det vara till ojämförligt större skada för

de samvetsömma, örn man under krig nödgades taga dem i anspråk för andra

uppgifter än dem, för vilka de förut avsetts. Man torde nämligen kunna utgå

från att personliga samvetsskäl icke kunde påräkna synnerlig hänsyn vid en

omprövning av de samvetsömmas förhållanden i samband med ett krigsutbrott.

Den år 1940 under spända utrikespolitiska förhållanden genomförda lagändring,

enligt vilken civilarbetare kunde sysselsättas inom försvarsväsendet,

hade icke inneburit någon avvikelse från den princip, för vilken 1925 års lag

gåve uttryck, nämligen hänsyn inom rimliga gränser till samvetsskäl. Lagstiftningen

vore ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen samvetsfrihetens

anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som åtnjöte

dess skydd, skulle deltaga i dess värnande. Med den princip, åt vilken

lagstiftningen gåve uttryck, kunde väl förenas, att den ökning i styrkan av

statens krav på medborgarna, som vore en följd av det farofyllda tidsläget,

vållade rubbning i balansen mellan ifrågavarande intressen. Det vore emellertid

uppenbart, att, därest man kunde för de samvetsömma finna med den

väpnade krigstjänsten ur samhällets synpunkt någorlunda jämförliga uppgifter,

de ökade samhällskraven ej behövde medföra en inskränkning i respekterandet

av den enskilda samvetsfriheten.

I det nutida totala kriget vore det från synpunkten av största möjliga

effektivitet önskvärt att personer, vilkas psyke gjorde dem olämpliga till vapentjänst,

bereddes tillfälle att fullgöra annan tjänst. Staten borde därför tillmötesgå

önskemål från sådana värnpliktiga, vilkas samvete uppreste sig mot

att göra viss form av krigstjänst, genom att tillåta dem att i stället fullgöra

annan samhällstjänst, i den mån denna prövades vara av sådan vikt, att värnpliktiga

i fall av krig måste avses för den. En ovillkorlig förutsättning för ett

sådant hänsynstagande måste emellertid enligt de sakkunnigas mening vara,

att den enskilde i sina krav på undantagsställning ej ginge utöver de gränser,

som förnuft och etik uppställde. Var dessa gränser ginge måste med det

resonemang, som förts, tillkomma staten och icke den enskilde att avgöra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Inträffade fall hade visat att, hur än gränsen droges för statens hänsynstagande

till motvilja mot det ena eller andra yttre tecknet å samhörighet med

försvarsmakten, det komme att finnas de, som ansåge sig böra gå över gränsen.

Rent logiskt kunde en medborgare icke undandraga sig medverkan i någon

form vid försvaret av samhället med mindre han ställde sig helt utanför detsamma,

Möjlighet att taga hänsyn till alla de skiftningar i samvetsömheten,

som ginge utöver vägran att utsläcka liv, torde näppeligen förefinnas.

I direktiven för sakkunnigutredningen hade ifrågasatts, huruvida någon

anledning funnes att i lagstiftningen skilja mellan olika grader av samvetsömhet.

De sakkunniga besvarade denna fråga nekande. Rätten att av samvetsskäl

slippa bruka vapen borde bibehållas i lagen men icke någon rätt att undandraga

sig att i annan form medverka till samhällets försvar. Staten borde utgå ifrån

att den, som på grund av samvetsskäl vunnit befrielse från att bära vapen,

skulle med största villighet fullgöra varje av syftet att hjälpa medmänniskor

eller skydda egendom präglad uppgift, vilken klädsel eller yttre ram i övrigt

denna verksamhet än kunde hava, De sakkunniga föreslogo i enlighet härmed,

att den i nuvarande lagstiftning gjorda uppdelningen på civilarbetare och s. k.

vapenvägrare skulle upphöra.

Beträffande terminologin ha de sakkunniga för hela den kategori, varom

fråga är, föreslagit beteckningen vapenfria värnpliktiga.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen

anfört bland annat följande:

»Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets

gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt möjligt

likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån

för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring innebär

ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar motsvarighet på

andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande grupp medborgare tillerkänts

är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en eftergift och måste

för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av den svenska samhällsordningens

respekt för individens frihet och möjliggjord därigenom att

de undantagssökandes antal är ringa i jämförelse med antalet av dem som

lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen. I samma mån som antalet

undantagssökande ökas och svårigheterna att nyttiggöra dessa för riksförsvaret

på grund därav uppkomma måste betänkligheterna mot undantagslagstiftningen

växa i styrka. Utredningen ger emellertid vid handen, att såvitt

nu kan överblickas möjligheter föreligga att taga samvetsömma i anspråk förvissa

uppgifter, för vilka till vapentjänst dugliga i annat fall måste i viss utsträckning

avses. Då sålunda för närvarande landets värnkraft icke mer avsevärt

försvagas vid ett godtagande av samvetsskäl som grund för befrielse från

vanlig värnpliktstjänstgöring, anser jag mig böra---biträda utredningens

förslag att de, vilkas samveten uppresa sig mot att i krigstjänst bruka vapen,

alltjämt må på vissa villkor vinna befrielse därifrån. Vid lagstiftningens utformning

liksom vid dess tillämpning måste emellertid ständigt hållas för ögonen,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

att undantagslagstiftningen rubbar den allmänna och lika värnplikten, varför

dess verkningar så vitt möjligt böra begränsas genom att tjänstgöring i den

ordning denna lagstiftning angiver motverkas och återgång till värnpliktstjänstgöring

i vanlig ordning underlättas. Yisar det sig i tillämpningen att

samvetsskäl åberopas och respekteras i sådan omfattning att försvarets

effektivitet sättes i fara eller en för tung börda lägges på dem, som förbehållslöst

fullgöra sin skyldighet beträffande rikets väpnade försvar, måste

enligt min mening frågan örn undantagslagstiftningens fortsatta bestånd

upptagas till förnyat övervägande.

I princip har jag intet att erinra mot de sakkunnigas uppfattning att anledning

icke längre föreligger att göra skillnad mellan civilarbetare och vapenvägrare.

»

1 motionerna 1:201 och 11:294. vilka äro likalydande, har gentemot departementschefens

ovan intagna uttalande, att frågan örn det fortsatta beståndet

av undantagslagstiftningen för de samvetsömma måste under vissa förhållanden

upptagas till förnyat övervägande, hävdats, att det medgivande som statsmakterna

gjorde åt de lojala medborgare, som benämndes vapenfria värnpliktiga,

borde vara reservationslöst, såvitt de reservationslöst fullgjorde sina

skyldigheter. Motionärerna liava ansett, att i riksdagens svar å propositionen

bör inflyta ett uttalande av nämnda innehåll.

Lagstiftningen örn de samvetsömma värnpliktiga är, såsom de sakkunniga

framhållit, ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen samvetsfrihetens

anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som

åtnjuta dess skydd, skola deltaga i dess värnande. Det måste ligga i sakens

natur, att en definitiv lösning av denna intressekonflikt icke kan vinnas. Utskottet

delar föredragande departementschefens uppfattning örn förutsättningarna

för hänsynstagande till samvetsskäl såsom grund för undantagsställning

i värnpliktshänseende. Enär sådana förutsättningar enligt utskottets

mening föreligga även under nuvarande förhållanden, tillstyrker utskottet en

lagstiftning i enlighet med de i propositionen föreslagna principerna.

Villkor för befrielse frän egentlig värnpliktstjänstgöring.

I nu gällande lagstiftning uppställes såsom villkor för befrielse från egentlig

värnpliktstjänstgöring, att den värnpliktige på grund av religiös övertygelse

eller annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen stadgar. De samvetsbetänkligheter,

vilka karakteriserats såsom med religiös övertygelse jämförlig

orsak, pläga betecknas etiska betänkligheter.

I ett flertal motioner, senast vid 1940 års lagtima riksdag, har yrkats, att

etiska betänkligheter icke vidare skulle godtagas såsom grund för befrielse

från egentlig värnpliktstjänstgöring. Anledningen till dessa yrkanden torde

enligt de sakkunniga ha varit farhågor för att under dessa skäl lättare än

under religiösa kunde dölja sig allehanda ovidkommande motiv.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

De sakkunniga hade bildat sig den uppfattningen av de erfarenheter, som

gjorts av arbetsledare och andra, som haft att taga befattning med samvetsömma

värnpliktiga under deras tjänstgöring, att dessa farhågor icke varit

grundlösa. Emellertid visade utvecklingen en minskning under senare år av

etiskt samvetsömma därhän, att dessa för närvarande knappast kunde sägas

spela någon roll. Då dessutom enligt de sakkunnigas mening samvetsskäl av

det slag, vartill hänsyn borde tagas, knappast i djupare mening kunde uppdelas

i etiska och religiösa, hade de sakkunniga ej funnit skäl att föreslå

någon ändring i den hävdvunna definitionen på samvetsbetänkligheternas art.

Det syntes ligga i både statens och de verkligt samvetsömmas intresse,

framhålla de sakkunniga vidare, att försvåra tillströmningen till de samvetsömmas

led av sådana element, som mera lockats än av samvetsskäl nödgats

intaga en negativ position i värnpliktsfrågan. Man skulle därför önska, att.

i fråga örn arten av samvetsskäl hellre användes uttryck sådana som samvetskonflikt

eller samvetsnöd, beroende på graden av den samvetsoro, man

ansåge sig skäligen kunna fixera, då ju dessa begrepp bättre svarade mot vad

saken gällde och även psykologiskt måste anses tjänliga att förhindra uppkomsten

av illegitima samvetsskäl. Ställdes en människa med ett vaket samvete

inför utsikten att nödgas handla mot vad detta absolut b jode — vilket

måste sägas vara tillämpligt på de samvetsömma — uppkomme icke blott

allvarliga betänkligheter utan även en samvetskonflikt. Handlade vederbörande

i denna situation mot sitt samvete uppstode samvetsnöd. Avsikten

med den undantagsställning, lagstiftningen gåve möjlighet att bereda vissa

personer i förhållande till värnpliktens fullgörande, borde enligt de sakkunnigas

mening vara att förhindra, att sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd

uppkomme och icke allenast att undanröja vissa betänkligheter, även därest

de vore av allvarlig art. De sakkunniga hade därför övervägt jämväl att föreslå,

att lagen borde givas det innehåll, att för undantagsställning skulle krävas,

att värnpliktens fullgörande i vanlig ordning skulle hos vederbörande föranleda

uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle föranleda

samvetsnöd. Ehuru de sakkunniga avstått från att föreslå ändring i den definition,

som vunnit burskap, hade de sakkunniga velat giva uttryck för vilken

innebörd som, enligt deras mening, i förevarande sammanhang borde givas

åt begreppet allvarliga samvetsbetänkligheter.

I de sakkunnigas förslag till lag om vapenfria värnpliktiga hade 1 § följande

lydelse:

1 §•

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig

orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring med

vapen, må i stället såsom vapenfri värnpliktig fullgöra sin tjänstgöring i enlighet

med vad nedan stadgas. fe<

Föredragande departementschefen har under förevarande avsnitt i propositionen

anfört bland annat följande:

»En av de vanskligaste uppgifterna i denna lagstiftningsfråga är att på ett

tillräckligt restriktivt och för den enskilde förpliktande sätt giva uttryck åt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. ''

de betingelser under vilka befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig bemärkelse

må kunna ske. Utredningsmännen ha för sin del utgått från att sådan

befrielse bör kunna erhållas, om vapentjänsten för vederbörande skulle föranleda

uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle

medföra samvetsnöd. Mot denna bestämning synes intet vara att i och för sig

erinra. Det förtydligandet synes dock vara på sin plats, att den som anser sig

berättigad, kanske till och med förpliktad, att använda vapen för att främja

sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyser betänkligheter mot att

använda vapen till försvar för samhället, icke bör åtnjuta dess respekt för

betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

För befrielse från tjänstgöring med vapen bör vidare krävas, att den värnpliktige

är beredd att i annan form än genom vapentjänst stödja samhället

och dess försvarsmakt. Fall ha förekommit, att tillstånd sökts och eiliållits till

tjänstgöring i den för samvetsömma stadgade ordningen nien att vederböiande

efter tillståndets erhållande vägrat utföra anvisat arbete. Av dem, som begära

vapenfri tjänst, bör därför krävas en försäkran örn villighet att fullgöra

tjänst i den ordning som i lagen stadgas. Bestämmelse härom bör införas i

tillämpningsföreskrifterna.

Av vad jag nu anfört följer att jag icke kan ansluta mig till den uppfattningen,

att endast på religiösa överväganden grundade motiv för befrielse från

vapentjänstgöring skola tillerkännas giltighet. Jag delar de sakkunnigas mening,

att de etiska samvetsbetänkligheter, till vilka hänsyn bör tagas, icke i djupare

mening kunna skiljas från religiösa och håller före, att även en på uppriktig

övertygelse buren åsikt bör i detta sammanhang visas hänsyn. Korrektiv mot

missbruk får åstadkommas genom införande av tjänligare metoder för prövning

av samvetsbetänkligheterna. — — — Prövningen i varje enskilt fall

måste avse att utröna, huruvida den individuella övertygelsen är sådan att

befrielse från tjänstgöring med vapen bör erhållas. Det förhållandet att, på

sätt de sakkunniga utrett, sammanslutningar kunna finnas vilka i sin förkunnelse

uppmana till värnpliktsvägran av grunder, som ansetts icke förtjäna

samhällets hänsyn, får således icke medföra att varje värnpliktig, som befinnes

vara knuten till sådan sammanslutning, utan vidare anses icke böra

erhålla befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning men måste tydligen

vara en omständighet av stor vikt vid utredningen av det enskilda fallet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att värnpliktig, för vilken

bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, ma såsom vapenfri

värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet med de särskilda

bestämmelser, som i lagen stadgas.---- Anmärkas må, att det av de sak
kunniga

använda uttrycket värnpliktstjänstgöring med vapen i lagförslaget

ersatts med uttrycket bruk av vapen mot annan för att tvekan icke skall råda

örn att den som icke vill försvara sidländ men väl är beredd att för annat

ändamål mot annan bruka vapen ej omfattas av lagen.»

1 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga har redigerats i enlighet

med vad sålunda anförts.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

t

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

I de likalydande motionerna I: 201 och 11: 294 har beträffande definitionen

av samvetsbetänkligheternas art framhållits, att en person, som av samvetsskäl

ej ansåge sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen men vore

i stånd att bruka vapen för att rädda en värnlös från en våldsverkare, enligt

den i propositionen föreslagna formuleringen skulle falla utanför de vapenfrias

krets. På grund härav ha motionärerna ifrågasatt, huruvida den i propositionen

föreslagna bestämningen örn vad som skall förstås med vapenfri

ärnpliktig är bättre än den av de sakkunniga föreslagna. Motionärerna ha

emellertid medgivit, att lagen ej bör omfatta sådana personer, sorn förklara

sig ej kunna bruka vapen till fosterlandets försvar men äro redo att bruka

vapen för att införa en annan samfundsordning.

Att i lagtexten fastställa en begreppsbestämning av de samvetsskäl, som

kunna grunda frihet från egentlig värnpliktstjänstgöring, så att bestämningen

täcker alla avsedda fall, stöter på stora svårigheter. Den av

de sakkunniga tolkningsvis lämnade, i propositionen inarbetade karakteristiken

av samvetsbetänkligheternas art torde emellertid principiellt vara

att föredraga framför den bestämning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas

förslag till 1 § i lagen örn vapenfria värnpliktiga. Utskottet delaruppfattningen,

att den som anser sig berättigad att använda vapen för att

främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyser betänkligheter

mot att använda vapen till försvar för samhället, icke bör åtnjuta dess respekt

för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Med den i propositionen föreslagna formuleringen av 1 § i lagen om

vapenfria värnpliktiga kan dock tvekan uppstå i fall som det av motionärerna

angivna, nämligen då en person, som av samvetsskäl ej anser sig kunna fullgöra

värnpliktstjänstgöring med vapen, känner sig i stånd att bruka vapen

för att rädda en värnlös från angrepp från en våldsverkare. En sådan person

skulle med en rigorös tolkning av paragrafens ordalydelse aldrig kunna beviljas

tillstånd till vapenfri tjänst. Enligt utskottets mening kan det emellertid

knappast befaras, att lagrummet i tillämpningen kommer att givas en

sådan tolkning, att från lagens tillämpningsområde principiellt uteslutes den

som i ett dylikt nödläge skulle kunna känna sig nödgad att gripa till vapen.

Överföring till vapenfri tjänstgöring av redan inskriven värnpliktig.

Enligt nuvarande lagstiftning kan tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm

medgivas jämväl redan inskriven värnpliktig. Sådant ärende prövas

av Kungl. Majit. Enligt lagen skola synnerliga skäl föreligga för att ansökning

skall bifallas, vilket endast må ske för särskilt fall.

De sakkunniga, vilka icke i detM hänseende förutsatt någon ändring

i princip i nu gällande ordning, ha framhållit, att förarbetena till den nuvarande

lagstiftningen icke giver någon ledning vid bedömandet av vilka

synnerliga skäl statsmakterna avsett. Tillämpningen syntes giva vid handen,

att kraven icke kunnat upprätthållas. Sålunda hade under åren 1939—1941 icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 9

mindre än 2,174 redan inskrivna värnpliktiga erhållit tillstånd till tjänstgöring

såsom samvetsömma. Skälen för undantagsställning kunde icke gärna

vara andra än samvetsskäl och det borde för alla berörda, sålunda icke allenast

för redan inskrivna värnpliktiga, gälla, att dessa skäl måste vara av den

djupaste och allvarligaste art för att någon hänsyn skulle tagas till dem.

överbefälhavaren har ansett sig icke kunna tillstyrka, att överföring till

vapenfri tjänst skall kunna ske såväl under som efter första tjänstgöringens

slut.

Icke heller arméchefen har ansett, att tillstånd till vapenfri tjänst bör kunna

givas redan inskrivna värnpliktiga. Såsom skäl för denna ståndpunkt har

angivits dels risken för att ifrågavarande personer kunde drivas av rädsla

eller feghet, dels ock att det ur militär synpunkt måste anses vara ytterst

ofördelaktigt att utbildade värnpliktiga skulle kunna undandragas de stridande

förbanden för att i stället utnyttjas i befattningar som väl kunde fyllas av

icke soldatutbildad personal.

Föredragande departementschefen har i denna del anfört:

»Utan tvekan är det ur statens synpunkt betänkligare att en värnpliktig,

som fullgjort en del eller rent av hela sin fredstjänstgöring, överföres till

vapenfri värnpliktstjänstgöring än då så sker med en yngling, som ännu icke

erhållit någon utbildning. De invändningar mot utredningsmännens förslag

örn bibehållande i princip av möjligheterna att även efter inskrivningen

erhålla sådan överföring, som anförts av överbefälhavaren och arméchefen,

äro med hänsyn därtill icke obefogade. För egen del finner jag dock i likhet

med utredningsmännen det icke gärna möjligt att, utan uppgivande av den

princip, som ligger till grund för lagstiftningen på detta område, enbart till

inskrivningstillfället begränsa möjligheterna till befrielse från vapentjänstgöring.

Då jag på grund härav i likhet med de sakkunniga förutsätter, att befrielse

från vapentjänstgöring skall kunna förekomma även efter inskrivningen,

utgår jag emellertid från att en ingående prövning kommer att ägnas dessa

fall, vilka — något som varit av betydelse vid mitt ställningstagande — ej

sällan torde med hänsyn till vederbörandes ålder erbjuda förhållandevis större

möjligheter till objektivt bedömande än vad fallet är i fråga örn värnpliktiga i

inskrivningsåldern.»

Mot vad som föreslagits i detta avsnitt har utskottet intet att erinra.

Tjänstgöringens längd.

1941 års värnpliktslag ålägger huvuddelen av de värnpliktiga 450 dagars

fredstjänstgöring. Vissa värnpliktiga äro skyldiga att därutöver tjänstgöra

180 dagar eller 360 dagar. Under vissa betingelser tillkomma en eller flera

beredskapsövningar örn sammanlagt högst 180 dagar.

Alltifrån 1920 års lagstiftning har ansetts, att de samvetsömmas tjänstgöringstid

bör vara längre än övningstiden för övriga värnpliktiga. På denna

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

väg ha rimliga garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter kunnat

skapas. I enlighet med lagstiftningens konstruktion ha bestämmelserna tagit

sikte endast på fredsförhållanden. På grund av att värnpliktstjänstgöringen

för olika kategorier av vanliga värnpliktiga varit olika lång ha svårigheter

förelegat att utmäta tjänstgöringstillägget någorlunda rättvist.

Såsom av det föregående framgår äro under nuvarande förhållanden samvetsömma

skyldiga att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som för

vapenvägrare med 90 och för civilarbetare med 120 dagar överstiger vanlig

värnpliktstjänstgöring.

I en till de sakkunniga överlämnad skrivelse till Kungl. Majit har riksdagens

militieombudsman anfört bland annat följande:

Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till

krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det

därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänkligheter i stället för att

underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt som vunnit beaktande

vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna

åberopas till stöd för krav därpå att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring

bör vara förenad med en förlängning som är proportionsvis större än förlängningen

av fredstjänstgöringen.---—-

Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den

tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver

att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvetsömma

ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur

kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation. Jämväl

en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga fredliga förhållanden

medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildning icke någon ökad belastning

för andra medborgargrupper. Under de nu rådande förhållandena måste däremot

en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för beredskapens

upprätthållande kommer nämligen att fördelas på ett minskat antal

värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänstgöringstid.

De sakkunniga hava föreslagit, att vapenfria värnpliktiga skola vara skyldiga

att för sin utbildning tjänstgöra under 120 dagar utöver den tid,

som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom att fullgöra beredskapsövning

enligt bestämmelserna i 2 mom. samma lagrum.

Till stöd härför ha de sakkunniga anfört bland annat följande:

Det är icke nödvändigt att för erhållande av rättvisa beräkna tillägget i

procent. Ett absolut tillägg synes de sakkunniga ur tillämpningssynpunkt

lämpligare. Till utgångspunkt synes rimligen böra läggas den för huvuddelen

av de värnpliktiga bestämda tjänstgöringstiden. Å ena sidan bör tillägget

icke vara så långt, att det kan anses utgöra eller för de samvetsömma framstå

såsom ett straff. Å andra sidan bör det utgöra en såvitt möjligt betryggande

garanti mot simulation.---I den mån de samvetsömmas uppgifter och

tjänstgöringsförhållanden komma att i värde för samhället närma sig övriga

värnpliktigas, blir ett mycket långt tillägg mindre motiverat. Efter övervägande

av dessa och andra på frågan inverkande synpunkter, bland annat

kostnadsfrågan, hava de sakkunniga stannat för att föreslå ett tjänstgöringstillägg

för samtliga samvetsömma av 120 dagar. De samvetsömmas tjänstgöringstid

i fred skulle sålunda utgöra (450 + 120=) 570 dagar. Här
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

11

utöver skulle de samvetsömma under samma betingelser som övriga värnpliktiga

vara skyldiga att fullgöra beredskapsövningar. Hur tjänstgöringstiden

skall fördelas torde böra bliva beroende på, vad som kan lämpa sig för

den tjänst, till vilken de samvetsömma uttagas, samt ankomma på Kungl. Majit

att närmare bestämma.

I fråga örn förstärkt försvarsberedskap gälla av naturliga skäl icke

några särskilda lagbestämmelser örn tjänstgöringstider i allmänhet. 28 § i

1941 års värnpliktslag stadgar att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest

det kräver, Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla

samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som

finnes behövligt. Erfordras i fall, då icke samtliga värnpliktiga inkallats till

sådan tjänstgöring, att de värnpliktiga äro inkallade under längre tid, skall

inkallad personal efter lämplig tidrymd såvitt möjligt avlösas.

De sakkunniga hava föreslagit, att jämväl vapenfria värnpliktiga må inkallas

till tjänstgöring, om inkallelser av värnpliktiga beslutas med tillämpning

av 28 § värnpliktslagen. Någon i lagen bestämd förlängning av de vapenfrias

beredskapstjänstgöring har icke upptagits i de sakkunnigas förslag.

Till motivering av denna ståndpunkt ha de sakkunniga yttrat följande:

Det synes rimligt att, på sätt militieombudsmannen gjort, låta synpunkter

från det aktualiserade krigsfallet träda mera i förgrunden än eljest, då det gäller

bestämmandet av tiden för beredskapstjänstgöring. Såsom militieombudsmannen

framhållit, har de samvetsömmas befrielse från militär utbildning

medfört, att tjänstgöringen kommit att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga,

varigenom på varje inkallad i genomsnitt måst falla en något ökad

tjänstgöringstid. Ur detta förhållande kan tydligen med visst fog härledas

krav på att de samvetsömma åläggas längre beredskapstjänstgöring än övriga

värnpliktiga. Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med en väsentligt

mera omfattande fråga av principiell natur, nämligen örn differentiering av

inkallelseperiodernas längd med hänsyn till de med olika tjänstgöringsforiner

förenade större eller mindre svårigheterna och strapatserna. Vissa skäl tala

onekligen för att en lättare beredskapstjänst finge uppvägas av längre tid.

På grund av förhållanden, på vilka de sakkunniga icke anse sig hava anledning

att ingå, skulle en dylik differentiering, mot vilken utan tvivel även

principiella skäl kunna anföras, möta stora praktiska svårigheter att genomföra.

I den mån samvetsömma komma att användas för uppgifter, för vilka i

annat fall måst, eller i varje fall såvitt möjligt bort användas värnpliktig personal,

blir kravet på längre beredskapstjänstgöring för de samvetsömma

mindre motiverat. De sakkunniga, som med sina i det följande närmare angivna

förslag till tjänstgöringens ordnande för denna kategori värnpliktiga

bland annat syfta till att göra tjänstgöringen i möjligaste mån jämförbar med

övriga värnpliktigas, hava icke funnit skäl föreligga att genom generella bestämmelser

förlänga beredskapstjänstgöringen för de samvetsömma i allmänhet

i förhållande till sådan tjänstgöring för övriga värnpliktiga.

Beträffande en viss grupp samvetsömma föranleda dock samma skäl, som

påkallat förlängning av fredstjänstgöringen för denna kategori, nämligen förhindrande

av simulation, ett undantag.

De sakkunniga avse de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort fredstjänstgöring

i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför ett krigshot.

Chefen för armén har givit uttryck för den uppfattningen att någon

hänsyn över huvud icke bör tagas till de samvetsbetänkligheter, som anmälts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

först efter inskrivningen. Ehuru det ur försvarets synpunkt uppenbarligen

framstår såsom alldeles särskilt allvarligt, att krigsmakten nödgas avstå från

att i vapentjänst nyttja vissa därtill redan utbildade värnpliktiga, hava de

sakkunniga icke kunnat biträda chefens för armén nyssnämnda uppfattning.

Det är emellertid uppenbart att förhindrande av simulation framstår såsom

alldeles särskilt angeläget i nu ifrågavarande fall. Med hänsyn till ovannämnda

speciella omständigheter torde det vara befogat att ålägga värnpliktiga, som

efter fredstjänstgöring i vanlig ordning erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom

samvetsömma, ett tjänstgöringstillägg utöver den tilläggstjänstgöring örn

120 dagar, som skall fullgöras av alla värnpliktiga, vilka erhållit sådant tillstånd.

Att därvid utgå från den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de. i

vapen tjänstgörande, vilket i direktiven ifrågasatts, vore utan tvivel i princip

lyckligt. Svårigheterna att vid varje tidpunkt fastställa nämnda genomsnitt

torde emellertid icke göra detta praktiskt möjligt. Av olika skäl växlar nämligen

tjänstgöringstiden för de till beredskapstjänst inkallade högst väsentligt.

Det torde emellertid icke vara ogörligt att i tillämpningen tillse,

att nu ifrågavarande grupp samvetsömma få fullgöra beredskapstjänst

under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Av psykologiska skäl

synes böra offentligen meddelas, att detta kommer att vara en princip vid

bestämmandet av inkallelserna. Lämpligen torde även böra i kommandoväg

meddelas, att vid olika tidpunkter eventuellt fixerade högsta dagantal för den

beredskapstjänstgöring, till vilka värnpliktiga av vederbörande myndigheter

få inkallas, må överskridas med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade

kategori samvetsömma.

I annat sammanhang föreslå de sakkunniga omprövning av vissa nu gällande

tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm. Ovissheten örn videen

utbildning den samvetsömme kommer att få, vars tillstånd återkallas,

måste uppenbarligen verka återhållande på dem, som inför utvecklingen kommit

att tveka örn hållbarheten av sin tidigare position. Visserligen torde det

vara tvivel underkastat, örn det i varje enskilt fall kan vara önskvärt att utbilda

en samvetsöm, som i denna sin egenskap erhållit en fullgod utbildning

för en viktig uppgift, för en annan. Icke desto mindre torde det i princip vara

välmotiverat, att på allt sätt underlätta den utveckling, som tagit sig formen

av att ett icke obetydligt antal samvetsömma begärt att få tjänstgöra i vanlig

ordning.

De sakkunniga vilja av anförda och andra skäl därför uttrycka det önskemålet,

att beredskapstjänstgöringens längd för förutvarande samvetsömma

värnpliktiga, vilkas tillstånd återkallas, måtte så bestämmas att vederbörande

kommer i fördelaktigare läge, än om han kvarstått såsom samvetsöm. Det

synes lämpligt att beredskapstjänstgöringen för förutvarande samvetsömma

tills vidare begränsas till den grundläggande militärutbildning, som i kommandoväg

bestämmes.

3 § i de sakkunnigas förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga hade följande

lydelse:

3§-

Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under

120 dagar utöver den tid, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom

att fullgöra beredskapsövning enligt bestämmelserna i 2 mom. samma

lagrum.

Beslutas med tillämpning av 28 § värnpliktslagen inkallelse av värnpliktiga

må jämväl de vapenfria värnpliktiga inkallas till tjänstgöring.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

13

Av de över förslaget avgivna yttrandena förtjänar riksdagens militieombudsmans

särskild uppmärksamhet. Militieombudsmannen finner det kvek- .

samt, om utredningen träffat det rätta i fråga örn krigs tjänstgöringens längd.

Redan vid tillkomsten av 1940 års ändringar i lagen örn de samvetsömma hade

framhållits, att det ofta vore motiverat att inkallelserna till krigstjänstgöring

för de samvetsömmas del bleve av längre varaktighet än för de värnpliktiga i

gemen. Starka skäl, i synnerhet sådana av psykologisk art, torde tala för att

principen om förlängd tjänstgöring för de vapenfria borde genomföras även

beträffande krigs tjänstgöringen.

Det hade ofta framhållits, särskilt från militärt håll, att övergång till vapenfri

tjänst borde motverkas när det gällde värnpliktiga som redan utbildats i

vapentjänst. I stället borde återgång till vapentjänst främjas. Principen örn

förlängd krigstjänstgöring borde kunna komma till uttryck på sådant sätt att

den ständigt verkade i rätt riktning. Därest förlängningen endast drabbade

fredstjänstgöringen kunde den, sedan den värnpliktige fullgjort tilläggstjänstgöringen,

snarare verka i motsatt riktning. Den värnpliktige kunde ju säga

sig att han, sedan han utstått olägenheten med den vapenfria tjänsten, framdeles

endast hade förmåner att vänta av sin undantagsställning. Han torde

därför vara föga benägen att revidera sin uppfattning eller att, örn han ändrat

åskådning, låta detta komma till uttryck.

Då krigstjänstgöringens längd rättade sig efter behovet, bomme den i regel

att avse obestämd tid. I överensstämmelse härmed vore det svårt att bestämma

fasta tillägg till krigstjänstgöringen. En annan, av utredningen själv

anvisad utväg stöde dock öppen, nämligen att införa en omräkningsnorm för

jämförelse mellan vapenfri tjänst och vanlig krigstjänstgöring. Såsom norm

torde man kunna godtaga utredningens jämförelsetal (4:3). Vapenfria värnpliktiga

i sjukvårdstjänst torde dock böra jämställas med vanliga värnpliktiga.

Möjligen borde detsamma gälla i fråga örn vapenfria värnpliktiga i luftskyddstjänst.

När det gällde expeditions-, handräcknings- eller arbetstjänst syntes

hinder icke möta att en omräkning verkställdes, så att fyra dagars vapenfri

tjänst ansåges motsvara tre dagars värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.

Av psykologiska skäl syntes det vara lämpligt att rätten till omräkning och

normen för denna fastsloges i lagen, så att de samvetsömma visste vad de hade

att rätta sig efter.

I fråga om tjänstgöringstidens längd har föredragande departementschefen

anfört:

Enighet råder i stort sett om att vapenfria allt fortfarande böra åläggas

skyldighet att fullgöra längre tjänstgöring i fred än värnpliktiga i allmänhet.

Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Delade meningar ha däremot

försports rörande tjänstgöringstidens längd. Por egen del finner jag i likhet

med vissa av de hörda myndigheterna det av de sakkunniga förordade tjänstgöringstilläggot

av 120 dagar — sett i jämförelse med den värnpliktiga i allmänhet

åliggande tjänstgöringsskyldigheten av 450 dagar — knappast vara

tillräckligt för att avhålla från missbruk av den undantagslagstiftning,

varom här är fråga. Med hänsyn härtill vill jag förorda en förlängning

av tilläggstjänstgöringen för de vapenfria till 150 dagar elior alltså till en

tredjedel av tjänstgöringstiden flir värnpliktiga i allmänhet. De vapenfria

värnpliktigas utbildningstid skulle sålunda komma att i allmänhet uppgå till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Utskottet.

600 dagar. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna örn denna

, utbildningstids uppdelning i lämpliga perioder. I regel torde uppdelningen,

1 anslutning till för armén gällande bestämmelser, böra bliva i en första

tjänstgöring om (360 + 120 =) 480 dagar samt två repetitions- och en efterutbildningsövning,

envar örn (30 + 10 =) 40 dagar. Såsom jämväl av de

sakkunnigas motivering framgår torde tilläggstjänstgöringen böra åligga

envar vapenfri värnpliktig, således oavsett om denne erhåller tillstånd

till vapenfri tjänst före, under eller efter det han fullgjort honom eljest

åliggande tjänstgöring. Även värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring

i fredstid upphört och som erhåller tillstånd till vapenfri

tjänst, bör ha att fullgöra tjänstgöringstillägget.

Jag inser till fullo de svårigheter som föranlett de sakkunniga att avstå

från att föreslå generella bestämmelser rörande förlängd beredskapstjänstgöring

för de samvetsömma i allmänhet. Dessa svårigheter framträda emellertid

med samma styrka vid genomförande av de sakkunnigas förslag att förlängning

likväl skulle ske för dem, vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför

ett krigshot. Då jag i likhet med militieombudsmannen anser vägande skäl

föreligga att bestämma krigs-(beredskaps-) tjänstgöringen för vapenfria så att

såvitt möjligt i varje läge en övergång från vapenfri tjänst till vapentjänst för

vederbörande kommer att te sig förmånlig, vill jag förorda, att jämväl vid

inkallelse av värnpliktiga med tillämpning av 28 § värnpliktslagen för de

vapenfrias vidkommande räknas med en förhållandevis längre inkallelseperiod.

Av samma skäl bör, enligt min mening, jämväl beredskapsövning jämlikt

27 § 2 mom. värnpliktslagen göras i motsvarande mån längre för de vapenfria

värnpliktiga. Ehuru det av de skäl de sakkunniga anfört är svårt att uppnå

full rättvisa vid bestämmandet av längden av tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen

— sådan kan icke uppnås ens mellan värnpliktiga i vapentjänst

inbördes — lärer det icke minst av psykologiska skäl vara lämpligt att såsom

en omräkningsnorm i lagen angives, att jämväl tjänstgöring jämlikt 27 §

2 mom. och 28 § värnpliktslagen för de vapenfria skall —- i anslutning till

vad de sakkunniga för visst fall föreslagit — vara en tredjedel längre än för

övriga värnpliktiga. Någon anledning att fastställa olika lång tjänstgöring

för olika slag av vapenfri tjänst synes mig icke föreligga. I anslutning härtill

har 3 § i lagförslaget avfattats.

I motionerna I: 201 och 11:294 (likalydande) samt 11:293 har yerkats, att

3 § i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte givas det av de sakkunniga föreslagna

innehållet.

I motionerna I: 202 och 11: 295 (i denna del likalydande) har hemställts, att

riksdagen måtte besluta, att den förlängning av tjänstgöringstiden, som samhället

kräver av de vapenfria värnpliktiga, begränsas att gälla den grundläggande

första tjänstgöringen i fredstid eller i varje fall begränsas till ett definitivt

fastställt tidsmått.

Skillnaden mellan de sakkunnigas lagförslag om tjänstgöringens längd och

propositionens ligger däri att, medan de sakkunniga torde hava åsyftat för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

langning endast av den regelmässiga första tjänstgöringen om 360 dagar med

en tredjedel (120 dagar), förlängningen med en tredjedel i propositionen gjorts

generell för såväl första tjänstgöringen som annan tjänstgöring i fredstid och

krigs-(beredskaps ) tjänstgöring. Det bör emellertid erinras om att de sakkunniga

i motiveringen till sitt förslag förordat förlängning även av beredskapstjänstgöringen

för en viss kategori, nämligen de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort

fredstjänstgöring i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter

aktualiserats inför ett krigshot.

Den längre tjänstgöringen för vapenfria värnpliktiga är ägnad att skapa

garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter. Då det i princip måste

vara motiverat att främja övergång från vapenfri tjänst till egentlig värnpliktstjänstgöring

och att motverka övergång från sådan tjänstgöring till

vapenfri tjänst, är det enligt utskottets mening angeläget att reglerna om

tjänstgöringens längd få en sådan utformning att de kunna medverka till

uppnåendet av nämnda mål. Utskottet ansluter sig alltså till åsikten, att förlängningen

av de vapenfrias tjänstgöring bör avse icke blott den regelmässiga

första tjänstgöringen utan även all annan freds tjänstgöring ävensom såvitt

möjligt beredskapstjänstgöring, och kan icke tillstyrka bifall till de i förevarande

fråga väckta motionerna.

Mot den i propositionen föreslagna längden av tjänstgöringstillägget har

utskottet ej något att erinra. Yad särskilt angår frågan örn lämpligheten av

att bestämma tillägget procentuellt bör anmärkas, att någon annan metod

knappast torde vara möjlig i fråga örn sådan tjänstgöring, som icke är på

förhand tidsbegränsad, och att det beträffande bestämda tjänstgöringsterminer

synes vara likgiltigt, örn tillägget bestämmes procentuellt eller uträknas

till ett visst tidsmått.

Tjänstgöringens art.

Ur en av de sakkunniga lämnad redogörelse för hur de samvetsömmas

tjänstgöring hittills varit anordnad och för erfarenheterna därav inhämtas

bland annat följande:

Vapenvägrare ha fullgjort handräcknings- eller expeditionstjänst såväl

under fredstjänstgöring som under beredskap.

Civilarbetare lia före år 1940 huvudsakligen sysselsatts hos följande myndigheter,

nämligen vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, Uppsala universitets

skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet.

Vid utväljandet av arbetsuppgifter för civilarbetarna har hänsyn tidigare

tagits icke allenast till vad de kunde lämpa sig för utan även därtill, att man

ansett dem icke böra ifrågakomma för arbete av så att säga ordinarie art.

Man har velat tillse, att deras arbete icke skolat beröva vederbörande fackföreningars

medlemmar deras arbetstillfällen.

Efter lagändringen år 1940 har principen varit att tjänstgöring motsvarande

fredstjänstgöring fullgjorts inom de fyra förutnämnda institutionerna under

det att krigs-(beredskaps-)tjänstgöring fullgjorts inom försvarsväsendet eller

vid vissa av skytteförbundens överstyrelse anordnade arbeten. De sistnämnda

ha avsett reparationer och nybyggnad av skjutbanor. Arbetseffekten vid de

av skogsförvaltande myndigheter under vissa år anordnade arbetena har på

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Ändra lagutskottets utlåtande nr 12.

sina håll varit allenast hälften, i något fall ända ned till en fjärdedel av vad

i vanlig ordning anställda yrkesarbetare presterat.

Till dels har den svaga arbetseffekten berott på, att den för ett effektivt

arbete i regel nödvändiga sporren i att lönen står i förhållande till prestationen

icke förefunnits. Än mer torde den ha berott på att dylika arbeten

i enlighet med sin natur utförts av mindre arbetslag, som på grund av

ekonomiska skäl ej kunnat förses med erforderligt arbetshem! Försök med

betingsarbete i den ordning att en viss extra fritid kunnat intjänas har åtminstone

i den form, som lett till avkortning i den bestämda tjänstgöringstiden,

mötts av invändning att detta strede mot själva principen för det satt,

på vilket denna utmätts för de samvetsömma. I mindre grad har den dåliga

arbetseffekten gjort sig gällande vid de pa senare tid anordnade arbetena,

vilket förhållande torde sammanhänga därmed, att vid dessa arbeten sammanförts

ett större antal samvetsömma, som kunnat erhålla ledning av arbetsbefäl.

Arbetseffekten torde numera i genomsnitt kunna anses motsvara omkring

två tredjedelar av vad som kunnat erhållas örn arbetskraft från öppna

marknaden kommit till användning. Två tredjedels arbetseffekt torde erfarenhetsmässigt

motsvara, vad värnpliktiga i allmänhet prestera vid motsvarande

arbeten, för vilka de icke erhållit yrkesutbildning. Även på senare

tid ha bland de samvetsömma förekommit försök att undandraga sig fullgörande

av ålagda uppgifter, i några fall i så allvarlig form att vederbörande

myndighet måst föranstalta örn åtal.

Gällande lagstiftning ger i sådant fall möjlighet för den myndighet, som

givit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, att återkalla detta. Denna

utväg har endast ytterst sällan kommit till användning. Ehuru densamma

är teoretiskt motiverad med att den, som vägrat att fullgöra det arbete han

fått sig ålagt, förverkat det förtroende som visats honom, är det tydligen till

skada för försvaret att en dylik person tvingas till militär tjänstgöring. Det

slutliga resultatet torde i regel bliva allenast att vederbörande dömes för

värnpliktsvägran i stället för arbetsvägran. Andra vägar måste sökas att

komma till rätta med tredska.

De sakkunniga, vilka såsom redan av det föregående framgår nekande besvarat

frågan örn anledning finnes att bibehålla en åtskillnad mellan olika

grader av samvetsömhet, anse, att formen för de vapenfrias tjänstgöring och

arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ ordning på sådant

sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell

övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas, som det

allmännas intresse måste uppställa. De uppgifter, i vilka vapenfria krigsplaceras,

böra enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt utmärkas därav:

att de äro ur samhällets synpunkt av den vikt att personal för ändamålet

måste avses vid mobilisering;

att de icke lämpligen kunna utföras av kvinnor, till krigstjänst odugliga,

över- eller underåriga;

att de, i motsats till militära uppgifter, för vilka fordras väpnad personal,

äro icke endast indirekt utan direkt avsedda att hjälpa medmänniskor eller

skydda egendom;

att de innebära minsta möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för

vilka övriga värnpliktiga avses; samt

att de äro av den art, att fredstjänstgöring och beredskapstjänst kunna

anordnas såsom förberedelse för krigsuppgiften.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria värnpliktiga

lia föregåtts av vissa praktiska försök och äro åtföljda av såväl ingående

motivering som utredning örn möjligheterna att genomföra dem.

I korthet innebära förslagen följande:

Nu befintliga vapenfria. Yapenvägrare fullgöra liksom hittills handräcknings-

och expeditionstjänst. Av civilarbetarna utbildas därtill användbara

i särskilda kurser till hjälpbrandmän för det allmänna luftskyddets behov

(varvid förutsättes, att jämväl utbildning i sjukvård och i röjnings- och räddningstjänst,

däri inbegripet min- och projektilröjning, skall lämnas i den utsträckning

sådan utbildning medhinnes) med undantag för ett mindre antal,

som avses för vattenfallsstyrelsens reparationsberedskap. De civilarbetare,

som icke äro användbara för brandtjänst, överföras till handräckningstjänst

vid truppförband. De sakkunniga ha förutsatt, att sistnämnda civilarbetare

skola kunna, om de så önska, av vederbörande befälhavare beredas tillfälle

att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i vägen, på egen bekostnad

bära civila kläder.

Nyinslcrivna vapenfria. I den omfattning som betingas av de sjukvårdsuppgifter,

som kunna fullgöras av obeväpnad personal, böra de vapenfria värnpliktiga,

som så önska, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst. Återstoden bör i

särskilda kurser utbildas för luftskyddets behov, huvudsakligen för brandtjänst.

De som icke kunna tillgodogöra sig utbildningen i brandtjänst överföras

till handräckningstjänst vid truppförband.

De sakkunniga erinra, att bland de vapenfria finnas personer, som icke

förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida, nämligen personer, vilka hysa

en mot staten föraktfull inställning (exempelvis sekten Jehovas vittnen) och

sådana samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den

tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Dessa

personer böra enligt de sakkunnigas mening särskilt registreras, krigsplaceras

i en särskild grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt

arbetsförband med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift,

att någon fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet

icke uppkommer. Jämväl i fred borde ifrågavarande personer sammanföras

till särskild arbetsplats, som för ändamålet borde förses med för övervakning

tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl. Enligt vad statens arbetsmarknadskommission

meddelat, förelåge möjlighet att genom kommissionens försorg

ordna arbetsplatser, som fyllde de krav, de sakkunniga sålunda funnit böra

ställas.

Utbildningskurserna i brandtjänst böra enligt de sakkunnigas mening förläggas

till och anordnas av de fasta brandkårerna i riket och bedrivas i huvudsak

på statens bekostnad. Extra befäl, övningslokaler, materiel och personlig

brandmannautrustning borde ställas till förfogande av den kommun, vid vars

brandkår utbildningen skedde. Vid vissa försöksvis anordnade kurser, som

anordnats i syfte att utröna de vapenfrias lämplighet för ändamålet, hade kommunerna

efter överenskommelse i varje särskilt fall åtagit sig att svara för

sistnämnda kostnader, men hade såsom villkor härför i regel uppställt, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 529 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

utbildade brandmännen eller viss del av deni skulle krigsplaceras vid vederbörande

kommuns brandkår. Det syntes, anföra de sakkunniga, vara ett starkt

önskemål, att krigsplacering kunde ske, utan att dylika hänsyn behövde tagas.

För sådant fall kunde uppenbarligen fråga örn ersättning till kommunerna uppkomma.

Enligt avgivna yttranden föreligger enighet hos remissmyndigheterna därom

att de sakkunnigas förslag att använda de vapenfria värnpliktiga i brandtjänst

för luftskyddets räkning är lämpligt såväl med hänsyn till tjänstgöringens

natur och syfte som till det mycket stora behovet av pei sonat för

ändamålet.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anser sig ej kunna biträda de sakkunnigas

förslag att de vapenfria värnpliktiga skola tilldelas trängen i sjukvårdstjänst.

Under förutsättning att ett noggrant urval ägde rum kunde

styrelsen ansluta sig till ett av arméchefen framfört, av de sakkunniga åberopat

förslag, att ett visst antal vapenfria skulle under sin tjänstgöring kunna

vid de militära sjukhusen erhålla sådan praktisk utbildning, att de vid tjänstgöringens

slut skulle kunna placeras vid mobiliseringsdepåemas sjukhus,

beredskapssjukhus m. m. I detta hänseende har styrelsen vidare anfört

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att de värnpliktigas användning i

kommunalt arbete både ur kontrollsynpunkt och med hänsyn till de disciplinära

frågorna skulle medföra så stora olägenheter, att kommunerna säkerligen

skulle bliva föga tillfreds med att ha dylika ofta mindervärdiga personer i

sin tjänst. Med anledning härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka förslaget

örn de samvetsömmas användning i kommunalt arbete.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att bland de vapenfria, som vid bifall

till de sakkunnigas förslag komme att hänvisas till särskilda aibetsläger,

skulle finnas såväl en avsevärd del psykiskt efterblivna eller i varje fall

debila som åtskilliga med gravare psykiska rubbningar. Styrelsen funne det

därför synnerligen önskvärt, att till dessa arbetslägers personal alltid skulle

höra en rådgivande psykiater med skyldighet att genomgå samtliga lägret tilldelade

vapenfria värnpliktiga och med möjlighet att taga initiativ till abnorma

elements skiljande från lägren. Den brokiga blandning av psykiskt icke fullvärdiga

individer, som torde komma att utgöra en avsevärd del av dessa

arbetslägers beläggning, torde ock kräva särskilda åtgärder med avseende å

arbetets ordnande liksom för lägrens inre organisation, i vilka avseenden den

psykiatriska sakkunskapen borde utnyttjas.

Riksdagens militieombudsman har — i anslutning till de sakkunnigas uttalande

att det synes lämpligt att de vapenfria, som så önska, av vederbörande

befälhavare beredes tillfälle att på egen bekostnad bära civila kläder

anfört följande:

Frågan örn tjänstedräkten torde ställa sig väsentligt olika för olika

kategorier av vapenfria. Vapenfria värnpliktiga i brandtjänst vid luftskyddet

torde böra erhålla samma utrustning som andra personer i motsvarande

tjänst. Militär tjänstedräkt torde icke kunna komma i fråga redan av det

skälet att luftskyddets organisationer icke vore militära.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 19

De vapenfria som tilldelas vattenfallsstyrelsen för dess reparationsberedskap

torde icke heller böra bära militär uniform.

Vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid krigsmakten syntes icke rimligen

kunna under tjänst uppträda i civila kläder, utan kravet på militär

tjänstedräkt torde här vara oavvisligt.

Avsikten syntes vara att vapenfria som placerats på särskilda arbetsförband

skulle bära civila kläder, och häremot vore ej något att erinra.

Vad slutligen anginge sådana vapenfria värnpliktiga, som fullgjorde

expeditions- eller handräckningstjänst, torde lämplighetsskäl få vara avgörande,

om de skulle vara iklädda uniform eller icke. Man kunde antaga

att uniformsfrågan i praktiken komme att förorsaka större konflikter än vad

den teoretiskt sett borde giva anledning till. Då uniformen för många samvetsömma

framstode som ett yttre tecken på samhörighet med den väpnade

krigsmakten, kunde man vänta att många vapenfria, under åberopande av

samvetsskäl, komme att vägra att taga på sig militär tjänstedräkt. Å andra

sidan torde militära chefer i allmänhet vara obenägna att medge undantag

från regeln örn bärande av uniform. Särskilda åtgärder i syfte att förebygga

onödiga konflikter i uniformsfrågan vore därför påkallade. Konfliktriskerna

torde vara särskilt framträdande i fråga om äldre vapenfria, vilka en gång

erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring i civila kläder men nu berövades

denna förmån och bleve underkastade vederbörande chefs beslut i varje

särskilt fall. Därest den av utredningen antydda ordningen genomfördes,

torde det bli nödvändigt, att närmare föreskrifter meddelades rörande prövningen

av vapenfrias ansökningar örn rätt att bära civila kläder.

Föredragande departementschefen har i denna del anfört bland annat följande:
»De

sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria

värnpliktiga synes böra i allt väsentligt förverkligas. Med hänsyn till det allvarliga

läget har genom provisoriska åtgärder inom nuvarande lagstiftningsram

så redan skett i ej obetydlig omfattning. Sålunda ha omkring 1,300

civilarbetare erhållit G0 dagars utbildning i brandtjänst, varjämte 700 civilarbetare

ställts till vattenfallsstyrelsens förfogande för utbildning i reparationstjänst.

Huvudvikten synes böra läggas vid utbildning i brandtjänst för luftskyddets

behov. Att mot de militära sjukvårdsmyndigheternas mening utbilda

vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid trängen i den ordning de sakkunniga

föreslagit synes icke nödvändigt för att nå vad de sakkunniga avsett.

Samma resultat kan uppnås genom att ett antal vapenfria på sätt arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse föreslagit om och i den mån så befinnes lämpligt

beordras till tjänstgöring vid militära sjukhus. Överhuvud synes det

icke nödvändigt att i detalj nu bestämma de vapenfria värnpliktigas användning

i en framtid. Kungl. Majit bör äga att i detta hänseende träffa avgörande

inom de av lagstiftningen uppdragna gränserna. Skulle beredskap behöva

uppehållas ytterligare längre tid, torde det sålunda låta sig göra att,

samtidigt med att utbildning i brandtjänst pågår, tillgodose det behov

av arbetskraft som hittills blivit täckt med vapenfria värnpliktiga. Framför

allt lärer därvid böra framhållas möjligheten av att använda därtill lämpade

vapenfria värnpliktiga i skogsarbete. Aven bör beaktas, att vissa förband —

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

icke minst flygflottiljerna — lia god användning för vapenfri arbetskraft i

yrkesarbete och handräckningstjanst.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Kristianstads län i ämnet anfört vill

jag framhålla, att den i de sakkunnigas lagförslag förekommande föreskriften

att vapenfri värnpliktig må kunna användas för kommuns räkning betingas

därav, att brandkårerna, vid vilka de vapenfria förutsatts skola erhålla ut

bildning och fullgöra tjänstgöring, i allmänhet äro kommunala inrättningar.

På grund härav synes intet vara att erinra mot ett intagande i lagen av den

sålunda föreslagna bestämmelsen.

De sakkunniga framhålla, att ett återkallande av tillstånd till vapenfri tjänst

visat sig vara en otjänlig metod att komma till rätta med tredska. I stället

anvisas utvägen att till ett särskilt arbetsförband sammanföra värnpliktiga,

vilka ådragit sig straff för vägran att fullgöra dem anvisad vapenfri tjänstgöring,

ävensom vissa andra värnpliktiga. Åtgärder i sådan riktning äro även

enligt min mening ofrånkomliga. Till frågan om vilka personer, som böra

beordras till sådant förband, återkommer jag i det följande under avsnittet

Straffrättsliga spörsmål. Däremot synes det icke vara riktigt att de till arbetsförband

beordrade kvarstå såsom vapenfria värnpliktiga. Det tillstånd till

vapenfri tjänst som kan hava lämnats bör i följd härav återkallas i och med

att vederbörande kommenderas till arbetsförband. Framhållas må att de till

arbetsförband beordrade komma att lyda under strafflagen för krigsmakten.

Jag förutsätter i likhet med medicinalstyrelsen, att till sådant förband icke

skola hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och att förbandet

skall stå under en i medicinskt hänsyn betryggande tillsyn.

Vid bifall till föreliggande förslag kunna icke endast förutvarande vapenvägrare

och vissa nyinskrivna vapenfria värnpliktiga utan även förutvarande

civilarbetare komma att beordras att utföra handräckning vid truppförband.

De utrustas då med uniform i likhet med andra värnpliktiga. Det kan antagas,

att vissa vapenfria icke önska bära uniform. De sakkunniga föreslå på grund

härav, att vederbörande truppförbandschef skall kunna tillåta vapenfri värnpliktig

att på egen bekostnad bära civila kläder. Riksdagens militieombudsman

anser, att närmare föreskrifter böra meddelas rörande prövning av vapenfria

värnpliktigas ansökningar örn rätt att bära civila kläder. För egen del

vill jag framhålla, att på grund av folkrättsliga regler det med hänsyn till

de vapenfria värnpliktigas egen säkerhet lärer i krig vara nödvändigt att

ålägga alla vid krigsmakten tjänstgörande sådana värnpliktiga att bära uniform.

I fredstid torde däremot undantag kunna medgivas. Sedan åtskilligt

handräckningsarbete numera avses skola utföras av särskilt för ändamålet

anställda civila arbetare, synes det möjligt att låta vapenfria värnpliktiga jämsides

med dessa utföra likartat arbete i civila kläder. Truppförbandscheferna

böra i kommandoväg erhålla meddelande därom, att vapenfria värnpliktiga,

som så önska, skola, där icke tjänstens krav lägger hinder i vägen, tillåtas

bära civila kläder. Åt dem som sakna för handräckningsarbete lämpliga egna

persedlar torde överdragskläder böra tillhandahållas. Lämnas tillstånd att

bära civila kläder, bör, enligt min mening, ersättning för begagnade egna persedlar

i vanlig ordning utgå.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Skulle emellertid truppförbandschef med hänsyn till tjänstens krav eller

den vapenfrie värnpliktiges egen säkerhet icke anse sig kunna dispensera från

skyldigheten att bära uniform, måste en vägran uppenbarligen anses och behandlas

som varje annat lydnadsbrott. Efter vederbörlig bestraffning kom

mer sådant brott, på sätt under avsnittet Straffrättsliga spörsmål skall närmare

utvecklas, att kunna föranleda omprövning av det meddelade tillståndet

till vapenfri tjänst samt, därest tillståndet återkallas, kommendering till förutnämnda

arbetsförband.

Ett genomförande av föreliggande förslag förutsätter, såsom av det föregående

framgår, att de kommunala brandkårerna i viss utsträckning få disponeras

för utbildning av vapenfria för luftskyddets behov. All anledning synes

föreligga att antaga, att kommunerna skola liksom hittills vara villiga att

lämna sin medverkan härtill. Jag finner mig därför icke böra nu ifrågasätta

införandet av särskild lagföreskrift rörande skyldighet för kommunerna

att fullgöra denna uppgift. I stället synas överenskommelser böra från fall

till fall träffas med lämpliga kommuner örn deras medverkan vid de vapenfrias

utbildning. Jag förutsätter härvid, att kommunerna skola till täckande av

kostnaderna för de till sådan utbildning hänvisades underhåll och utrustning

erhålla statsbidrag med belopp motsvarande kostnaderna för statsverket

därest de vapenfria varit förlagda till truppförband eller fått utspisning och

beklädnad genom kronans försorg. I den mån personalen kommer att krigsplaceras

i den utbildande kommunen bör man kunna räkna med att kommunen

svarar för övriga med utbildningen förenade kostnader. Därest sådan krigsplacering

icke kan ske eller endast i begränsad utsträckning ifrågakomma,

synes kommunen böra erhålla statsbidrag till täckande av sistnämnda kostnader

med belopp, som i de särskilda fallen efter närmare prövning bestämmes.

Skulle en central utbildningskurs komma att anordnas, synes instruktörsfrågan

kunna lösas genom kommendering av brandbefäl i reservofficers

ställning.

I de likalydande motionerna 1:200 och 11:292 anmärka motionärerna, att

de i 2 § i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga framlagda förslagen till

tjänstgöringens ordnande för de vapenfria i sak innebära, att alla vapenfria

värnpliktiga skola kunna åläggas att göra tjänst inom krigsmakten och därvid

bära uniform, och att ingenting säges om att hänsyn skall tagas till samvetsbetänkligheter

mot just sådan tjänst. Då sådana samvetsbetänkligheter enligt

motionärernas mening böra respekteras, yrkas, att riksdagen måtte besluta,

att i 2 § efter andra stycket inskjutes en sats med följande lydelse: »Vid uttagning

och placering skall hänsyn tagas till vad den värnpliktiges samvetsbetänkligheter

gälla.»

I motionerna 1:202 och 11:295 (huvudsakligen likalydande) uttala motionärerna

som sin åsikt, att vapenfri värnpliktig icke mot sitt samvete bör

kunna tvingas att förrätta civilt arbete vid krigsmakten, och hemställa därför,

att riksdagen måtte besluta, att i 2 § lagen örn vapenfria värnpliktiga efter

andra stycket infogas ett tillägg av förslagsvis denna lydelse: »Därest den

s. 22 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

värnpliktiges samvete förbjuder honom att förrätta civilt arbete vid krigsmakten,

skall sådant arbete fullgöras utom densamma.»

Vägledande vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om tjänstgöringens

ordnande för vapenfria värnpliktiga bör enligt utskottets mening

vara det av de sakkunniga gjorda uttalandet, att formen för de vapenfrias

tjänstgöring och arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ

ordning på sådant sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn

till individuell övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas,

som det allmännas intresse måste uppställa. Då tillämpningen av 2 § i den

föreslagna lagen örn vapenfria värnpliktiga lagts i Konungens hand, torde icke

kunna befaras, att nämnda grundsatser ej komma att efterföljas. Det kan i

detta sammanhang erinras örn att departementschefen i direktiven för de

sakkunnigas arbete i anslutning till frågan, huruvida skillnaden mellan civilarbetares

och vapenvägrares tjänstgöringsförhållanden borde bibehållas, anmärkt

att, även örn en dylik åtskillnad ej bibehölles, vid de samvetsömmas uttagning

för viss utbildning eller tjänstgöring hänsyn syntes kunna tagas till

omständigheterna i de särskilda fallen.

En allmän regel i fråga om de värnpliktigas placering till tjänstgöring är

att envar såvitt möjligt skall fullgöra den tjänstgöring, för vilken han är

bäst lämpad. Då det kan ske, skall hänsyn tagas till den värnpliktiges önskemål.

Dessa principer böra naturligtvis vara normgivande även beträffande

de vapenfria värnpliktiga. De i förslaget för de vapenfria avsedda arbetsuppgifterna

synas lämna goda möjligheter till hänsynstagande till variationer i

samvetsbetänkligheternas art. Anspråk på respekt för samvetsskäl, som gå

utöver de gränser, som förnuft och etik uppställa, kunna självfallet ej tillmötesgås.

I de motioner, för vilka redogjorts ovan i förevarande avsnitt, har med särskild

tanke på de samvetsömma, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring

inom försvarsväsendet, hemställts, att i lagtexten måtte införas uttrycklig

bestämmelse av innehåll att hänsyn skall tagas till arten av samvetsbetänkligheterna

vid placering till tjänstgöring. Med hänsyn till vad ovan

anförts anser utskottet ett dylikt tillägg ej vara erforderligt. Det synes ej

heller vara lämpligt, enär med stöd av detsamma kunde komma att framställas

anspråk på hänsyn till samvetsskäl, som staten överhuvudtaget ej kunde respektera.

Utskottet kan alltså icke tillstyrka bifall till motionerna.

Yad i övrigt föreslagits i förevarande del av propositionen föranleder ej

till någon erinran från utskottet.

Sättet för prövning av samvetsbetänkligheterna.

Enligt gällande tillämpningskungörelse (Sv. förf.-sami. 1942: 40) till lagen

örn samvetsömma värnpliktiga skall värnpliktig, som begär tillstånd att fullgöra

tjänstgöring som samvetsöm, förete dels skriftlig, på heder och samvete

avgiven försäkran örn sina samvetsbetänkligheter och dels vissa intyg.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material

för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes, erinra

de sakkunniga, i januari 1941 en tidigare föreskrift örn intyg av präst i kyrkobokföringsorten

med en föreskrift örn att sökanden skulle infinna sig hos viss

i särskild ordning utsedd prästman för samtal. Denne hade att inhämta erforderliga

upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och

övriga omständigheter, som kunde vara av betydelse för ärendets avgörande.

De sakkunniga hade fått den uppfattningen att de utsedda prästmännen i regel

ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till

objektivitet. Ifrågavarande prästmän hade förordnats av vederbörande domkapitel,

dock att beträffande i tjänstgöring varande värnpliktiga militärpastorerna

i stället anlitats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då såväl teologisk sakkunskap som

den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som

ofta utmärkte prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen

av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, ville de sakkunniga, ehuru

vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till

tvekan örn vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i

princip bibehölles. Örn än det syntes naturligt, att personer tillhörande svenska

kyrkans prästerskap alltjämt anlitades för ifrågavarande uppgift, torde dock

jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det syntes

de sakkunniga lämpligast att vederbörande utsåges av Kungl. Majit. Med

hänsyn till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma

i förbindelse med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att avstånden

på sina håll vore avsevärda, syntes det lämpligt att utredningsmännens

antal sattes jämförelsevis högt. Åt utredningsmännen borde ersättning beredas

för havda resekostnader och andra utlägg i anledning av uppdraget. För den

händelse viss utredningsman, trots att antalet sådana ökas, komme att erhålla

större antal eller särskilt betungande utredningsuppdrag, torde möjlighet böra

finnas att bereda honom ersättning för nedlagt arbete.

Inskrivningsrevisionernas avskaffande hade automatiskt medfört, att en

möjlighet till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och

sökanden gått förlorad. Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika

omfattning och dess betydelse hade minskats genom det nämnda förfarandet

med hänvisning till särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstode

det som en brist, att möjligheten till erhållande av kompletterande utredning

bortfallit.

De sakkunniga ville därför förorda inrättandet av ett särskilt organ, vars

yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande frågor. De sakkunniga

hade jämväl övervägt, örn icke det särskilda organet kunde anförtros

jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot syntes tala bland annat att beslutanderätten

beträffande vissa andra undantag från värnpliktslagen förbehållits

Kungl. Majit. Men även andra skäl, bland annat bibehållandet av

Kungl. Majits möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av hithörande

ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att riksdagens kontrollmöjligheter icke

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

förminskades, talade för att beslutanderätten förbehölles Kungl. Majit. Att

Kungl. Maj:ts prövning i det stora flertalet fall kunde bliva rent formell syntes

naturligt och önskvärt.

Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets

vämpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn

tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift

för dem, vilkas ansökningar av Kungl. Majit bifallas. Rådet skulle äga förelägga

sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna

ålägga sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet

anlitad person eller myndighet. Genom att träda i förbindelse med de personer,

som avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt

tillfredsställande avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området

och föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna.

Det skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda

samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras

verksamhet med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl.

Maj:t, borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.

I princip ansåge de sakkunniga, att de samvetsömma borde vara skyldiga att

när som helst underkasta sina samvetsbetänkligheter omprövning. Från

statens synpunkt bleve intresset av en dylik omprövning mindre framträdande

i den mån de samvetsömma sattes till uppgifter av vikt för samhället och erhölle

utbildning härför. Annorlunda förhölle det sig med de nu befintliga samvetsömma,

som ännu icke erhållit någon utbildning för de uppgifter, de sakkunniga

föreslagit. Beträffande dessa samvetsömma föresloge de sakkunniga,

att en allmän omprövning företoges, med undantag dock för dem som erhållit

tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsömma efter den 1 juli 1940.

I de sakkunnigas förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga hade 4 och 5 §§

följande lydelse:

4 §•

Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom

i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut om den tjänstgöring

enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan skall

yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett råd,

bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till

det antal Konungen bestämmer.

ö §■

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda

rådet.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

»De sakkunnigas definitiva förslag i ämnet innebär, att hithörande ärenden

jämväl i fortsättningen skola avgöras av Kungl. Majt, som dock skall inhämta

yttrande från ett särskilt för ändamålet tillskapat råd, innefattande representanter

för militär sakkunskap samt för prästerskapet och frikyrkliga sammanslutningar.

Av de hörda myndigheterna har arméchefen avstyrkt förslaget i

vad det avser inrättande av ett rådgivande organ; behovet av ett sådant organ

har även satts ifråga av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hithörande

ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma

under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.

Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom även

för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning och prövning.

Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast nödvändigt

att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande resultat

synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredragande för

hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita den sakkunskap

på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn till att Kungl. Majit

skall fatta beslut jämväl örn de vapenfria värnpliktigas uttagning för viss

tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets kommandoexpedition

och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen erfarenhet av en dylik

anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till ett rådgivande organ

av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma på Kungl. Majit

att härom fatta beslut.

Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar örn vapenfri

värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis individuell

och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit

under beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare

huvudsakligen på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en

verklig prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,

som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig

fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänseende

framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen

skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens

antal och verksamhetsområden hänsyn kominer att tagas till behovet inom

olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag

icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utrednings

man skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens

natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes böra

avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden

genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra beredas

tillfälle att giva sin mening tillkänna.

T likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara

skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänkligheter

förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock en

bestämmelse örn att Konungen äger att återkalla tillstånd till vapenfri tjänst.

I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i ämnet,

vid vilkas utformande bör eftersträvas att skapa garanti för att beviljade tillstånd

till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning där anledning

är att antaga att tveksamhet måste råda om tillståndets fortbestånd. Däremot

finner jag knappast skäl föreligga att företaga någon allmän omprövning

av gällande tillstånd till vapenfri tjänst. En sådan omprövning i samma ord
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Utskottet.

ning som gäller för nya tillstånd skulle helt visst vara tilltalande ur principiell

synpunkt men värdet därav torde icke motsvaras av därmed förenade kostnader

och omgång.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn giltigheten av vissa tidigare

tillstånd till vapenfri tjänst, varå riksdagens militieombudsman i skrivelse

den 30 maj 1942 fäst uppmärksamheten. Viss tveksamhet har rått örn ett förordnande

enligt det i det föregående berörda cirkuläret av år 1902 skall anses

gälla för framtiden. Jag finner att så bör vara fallet och föreslår, att det obetydliga

antal värnpliktiga, vilka innehava tillstånd till vapenfri tjänst, meddelade

med stöd av nämnda cirkulär, skola i fortsättningen vara underkastade

bestämmelserna i lagen örn vapenfria värnpliktiga.»

I motionen II: 293 och likalydande motionerna 1:202 och II: 295 yrkas,

att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte i fråga örn det ifrågasatta

rådet erhålla den lydelse de sakkunniga föreslagit.

I de likalydande motionerna 1:201 oell 11:294 ifrågasättes utan direkt

yrkande lämpligheten av den ändring de sakkunnigas förslag undergått i förevarande

avseende.

Vid bedömandet av anmälda samvetsskäl mot värnpliktstjänstgöring ligger

stor vikt uppå att utredningen och prövningen blir allsidig och grundlig. De

sakkunniga hava förordat inrättandet av ett särskilt, av specialister på området

bestående råd, vars yttrande av Kungl. Maj:t kunde inhämtas i hithörande

frågor. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid, att det

för närvarande knappast är nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent

organ. Beredningen av hithörande ärenden torde lämpligen kunna ske på det

sätt departementschefen förordat. Utskottet anser sig alltså ej kunna tillstyrka

bifall till de i frågan väckta motionerna.

Straffrättsliga spörsmål.

De sakkunnigas förslag till lag örn förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria

värnpliktiga innebär endast formella ändringar i förhållande till gällande

rätt. Lagen är sålunda tillämplig å de vapenfria värnpliktiga endast då de

icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

I de sakkunnigas förslag har genom propositionen gjorts vissa sakliga ändringar.

De lagrum, i vilka ändringar gjorts, äro 2 och 3 §§. Dessa hade i de

sakkunnigas förslag följande lydelse:

2 §•

Vapenfri värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, underlåter

att efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig

till tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelseort,

som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som nu är

sagd, ej ådagaläggas, vare straffet dagsböter; dock att, där brottet begås av

någon, som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt omständigheterna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 27

äro synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i högst sex

månader.

3 §•

Yägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under

tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med

dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst ett år.

Beträffande de straffrättsliga spörsmålen i fråga örn vägran att fullgöra

anvisad tjänstgöring inskränka sig de sakkunniga i övrigt till att föreslå dels

att, där någon enligt gällande bestämmelser blivit dömd för sådan vägran, hans

sak, efter det han utstått straffet eller fråga örn dess verkställande förfallit,

skall ånyo underställas Kungl. Maj:t, som efter hörande av den förutnämnda

rådgivande nämnden beslutar, huruvida vederbörande skall åläggas den tjänstgöring,

han tidigare vägrat fullgöra, eller hänvisas till annan sådan, dels ock

att värnpliktig, som ingivit ansökan örn vapenfri tjänst, ej må åläggas vapentjänst,

så länge hans ansökan är beroende på prövning.

Förslagen i denna del innefattas dels i 4 och 5 §§ i den föreslagna tillämpningskungörelsen

till lagen örn vapenfria värnpliktiga, dels ock i 7 § nämnda

lag.

4 och 5 §§ i förslaget till tillämpningskungörelse äro av följande lydelse:

4 §■

Pälles värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri tjänst, till

ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen eller ammunition,

äger han, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess verkställande förfallit,

genom anmälan till vederbörande inskrivningschef eller, örn den värnpliktige

är i tjänstgöring, till truppförbandschefen (motsvarande chef) påkalla,

att hans sak upptages till förnyad prövning. Har anmälan gjorts till

truppförbandschef, har denne att härom underrätta inskrivningschefen.

Det åligger inskrivningschefen att till försvarsdepartementet insända den

värnpliktiges anmälan och till saken hörande rättegångsprotokoll ävensom

den utan bifall lämnade ansökningen jämte därtill hörande handlingar samt

utdrag ur stamkort.

Har anmälan, som i denna paragraf avses, blivit gjord, skall den värnpliktige

hemförlovas och må ej ånyo inkallas förrän Konungens beslut i

ärendet meddelats.

5 §•

Yppar sig anledning misstänka att tillstånd till vapenfri tjänst grundats

på vilseledande uppgifter, eller fälles vapenfri värnpliktig till ansvar för

vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring, eller har vapenfri värnpliktig

gjort sig skyldig till annan allvarlig förseelse i tjänsten, eller uppkommer

anledning antaga att vapenfri värnpliktig har en mot samhället fientlig eller

föraktfull inställning, skall anmälan härom, jämte utredning i ärendet, av

vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd,

göras hos inskrivningschefen. Det åligger sistnämnda myndighet att till försvarsdepartementet

insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av stamkort.

Vapenfri värnpliktig, som fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom

ålagd tjänstgöring, skall, sedan han utstått straffet eller frågan om dess

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

verkställande förfallit, hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungens

beslut i anledning av ifrågavarande anmälan meddelats.

Beträffande de straffrättsliga spörsmålen har föredragande departementschefen

i propositionen anfört följande:

»Under de år beredskapen uppehållits ha ett mycket stort antal krigsrätter

varit i verksamhet. Ett antal av dessa ha varit fältkrigsrätter, vilkas verksamhet

upphört samtidigt med vederbörande förband. Denna omständighet

jämte andra förhållanden lia bidragit till att någon fullständig överblick över

krigsrätternas verksamhet icke stått att erhålla. Häri är bland annat att söka

orsaken till de överdrivna föreställningar, som på sina håll torde vara rådande

örn den omfattning, vari frihetsstraff måst tillgripas mot värnpliktsvägrare.

Den statistiska undersökning, de sakkunniga framlagt rörande hithörande

förhållanden, utvisar, att antalet sakfällda i förhållande till det mycket stora

antal värnpliktiga, som varit inkallade, icke är stort, särskilt i betraktande av

att många av de sakfällda räknat med att aldrig behöva fullgöra någon värnpliktstjänstgöring

och därför anmält sina samvetsbetänkligheter först i samband

med inkallelsen.

Icke desto mindre är det beklagligt att straff måst tillgripas och önskvärt

att sådana åtgärder vidtagas, som kunna minska behovet därav. Det

gäller dock härvid att beakta att åtgärderna icke få sätta statens auktoritet

i fara. Att här väga rätt är en grannlaga uppgift. De bestämmelser

i ämnet, som de sakkunniga föreslagit, synas mig ägnade att tillfredsställa

rimliga krav på hänsyn för den enskilde. Mot dem kan möjligen

med visst fog invändas, att de innebära en för långt gående eftergift från

statens sida. Jag avser närmast de bestämmelser, som ha till syfte att åvägabringa

en omprövning för visst fall av ett av Kungl. Maj:t fattat beslut. I

likhet med riksdagens militieombudsman och flertalet övriga myndigheter

har jag emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit mig

böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Uppmärksammas bör att

den omständigheten att straff avtjänats icke får medföra, att vederbörande

utan vidare prövning befrias från vapentjänst, ehuru detta förhållande givetvis

vid omprövningen utgör ett nytt skäl av viss vikt.

Bestämmelsen i 7 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga

att den, som ingivit ansökan örn vapenfri tjänst icke må, så länge hans

ansökan är beroende på prövning, åläggas övning i vapens bruk eller bärande

av vapen eller ammunition är ägnad att undanröja en annan anledning till

utdömande av straff och synes välbetänkt samt tillstyrkes därför av mig med

en mindre formell ändring. Jag förordar likaledes, att den vapenfria tjänstgöringen

icke skall få tillgodoräknas den som sedermera får sin ansökan avslagen,

något som synes ägnat att bidraga till undvikande av missbruk.

Beträffande tillämpningen av de nu avhandlade bestämmelserna må anmärkas,

att tillåtelsen att i avvaktan på utgången av prövning av ansökan örn

vapenfri tjänst tjänstgöra utan vapen givetvis endast bör få begagnas en gång.

Avslås ansökningen har vederbörande att finna sig däri. Tredskar han blir

han straffad, varefter 4 § förslaget till tillämpningsbestämmelser, mot vilkas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 29

utformning i denna del jag icke har något att i huvudsak erinra, i stället

reglerar förfaringssättet.

Enligt 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser skall hemförlovning och

omprövning komma till stånd jämväl i de fall, då vapenfri värnpliktig fällts

till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. En sådan vägran

innebär i regel, att den vapenfrie förverkat det förtroende, som visats honom.

Tillståndet till vapenfri tjänstgöring bör då indragas. Örn den värnpliktiges

kommendering till vapentjänst kan antagas endast föranleda ny vägran, bör

han därefter, på sätt i annat sammanhang angivits, kommenderas till särskilt

arbetsförband. På samma sätt bör efter noggrann prövning tillstånd

till vapenfri tjänst kunna upphävas samt kommendering till arbetsförband

ske i de andra fall, som avses i 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser.

Till arbetsförbandet bör även direkt kommendering ske av värnpliktiga,

vilkas ansökningar örn vapenfri tjänst ej kunna bifallas men som uppenbarligen

äro olämpliga för tjänstgöring vid militärt förband i allmänhet, ävensom

av värnpliktiga, vilka utan att begära tillstånd till vapenfri tjänst vägra

att fullgöra vapentjänst.

Vattenfallsstyrelsen har föreslagit, att alla förbrytelser i tjänsten av vapenfria

värnpliktiga borde anhängiggöras vid krigsrätt i stället för att, såsom nu

är och enligt de sakkunnigas förslag även i fortsättningen skulle förbliva

fallet, de vapenfria värnpliktiga å vilka strafflagen för krigsmakten ej är

tillämplig åtalas vid civil domstol. Grunden för vattenfallsstyrelsens förslag

härutinnan är att enligt styrelsens iakttagande civil domstol dömer mildare

och långsammare än krigsrätt.

Det är självfallet angeläget att brott av enahanda art bedömas lika. Det

är också av vikt att mål örn brott varom här är fråga avgöres med skyndsamhet.

Att en vapenfri värnpliktig, som står under militärt befäl, för förbrytelse

i tjänsten dömes enligt strafflagen för krigsmakten är enligt min

mening ofrånkomligt av disciplinära skäl. Det bör givetvis undvikas, att brott

av värnpliktiga — vapenfria eller andra —• vid samma förband bedömas olika.

Ehuru vissa skäl — främst önskemålet att åstadkomma rättvisa mellan vapenfria

värnpliktiga inbördes — kunna anföras för att ställa även utanför försvaret

tjänstgörande vapenfria värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten,

har jag icke funnit omständigheterna påkalla en dylik åtgärd, som ur andra

synpunkter icke är helt tilltalande och som dessutom skulle medföra organisatoriska

svårigheter. Däremot har jag funnit anledning föreslå vissa skärpningar

av straffen för förbrytelser i tjänsten av sådana vapenfria värnpliktiga,

som icke lyda under strafflagen för krigsmakten. Skärpningarna äro betingade

dels av önskemålet att åstadkomma större rättvisa i allmänhet mellan olika

vapenfria värnpliktiga, dels ock därav att lagen om vapenfria värnpliktiga med

därtill hörande strafflag är avsedd att gälla även i krig då så allvarliga förbrytelser

som exempelvis tjänstevägran av vapenfri värnpliktig i luftskyddstjänst

under luftanfall kunna tänkas förekomma.

Vidare har jag, förutom ett par smärre formella ändringar i de sakkunnigas

förslag, företagit en förenkling av brottskonstruktionen i 2 § i strafflagsför
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Utskott eU

slaget. Denna paragraf straffbelägger de brott, som i strafflagen för krigsmakten

benämnas rymning och olovligt undanhållande. Då strafflagens för

krigsmakten detaljerade bestämmelser härom icke i övrigt följas synes mig

nämligen icke förefinnas anledning att i den särskilda strafflagens brottsbeskrivning

bibehålla uppdelningen mellan undanhållande från tjänstgöring där

avsikt att undandraga sig tjänsten är ådagalagd respektive icke ådagalagd.

Den föreslagna strafflatituden lämnar domstolarna erforderlig frihet att taga

hänsyn till dylika omständigheter.

Önskemålet örn skyndsam handläggning av hithörande slag av mål synes

vederbörligen tillgodosett därigenom att brott mot den särskilda strafflagen

skola liksom hittills anhängiggöras vid rådhusrätt.»

I sitt utlåtande över förslaget till lag örn straff för förbrytelser i tjänsten

av vissa vapenfria värnpliktiga har lagrådet, såvitt nu är i fråga, yttrat:

»Den föreslagna förenklingen av 2 § medför, att brott av väsentligt skilda

svårhetsgrader komma att inrymmas under en och samma straffskala. Med

hänsyn särskilt till att fängelse satts först i skalan skulle kunna befaras,

att det jämförelsevis ringa brott som t. ex. försenad inställelse till tjänstgöring

kan vara — vilket brott i allmänhet torde kunna sonas med böter

där tillrättavisning enligt 7 § ej anses tillfyllest -— i rättstillämpningen

kunde komma att bedömas strängare än som i och för sig borde föranledas

av brottets natur. Då emellertid vid de olika brottstypernas inpassande i

straffskalan hänsyn naturligen måste tagas till svårhetsgraden och således

någon farhåga i antydd riktning näppeligen torde behöva hysas, har straffskalans

anordnande synts lagrådet icke böra föranleda vidare erinran.»

I väckta motioner hava de i den särskilda strafflagen föreslagna straffen

ansetts för stränga.

Enligt de likalydande motionerna 1:201 och 11:294 borde, örn riksdagen

antager förslaget i fråga örn vad som bör betraktas som regel, åtminstone sista

punkten i 2 § uteslutas och vad som står i 3 § »örn brottet med hänsyn till

omständigheterna är att anse som ringa» utgå. Motionärerna hemställa dock,

att riksdagen måtte antaga den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av

nämnda paragrafer.

I motionerna 1: 200 och 11: 292, vilka äro likalydande, göres samma hemställan.

I motionerna anmärkes bland annat, att lagen »kommer att få synnerligen

stor betydelse, särskilt med hänsyn till de förseelser, som avses i § 3,

nämligen av samvetsskäl föranledd vägran att ikläda sig uniform eller utföra

ett visst arbete.»

I fråga örn skärpningen av straffen för samvetsömma, som icke äro underkastade

strafflagen för krigsmakten, bör erinras örn att den tjänstgöring, dessa

värnpliktiga enligt gällande bestämmelser hava att utföra, ur försvarets synpunkt

är tämligen betydelselös, medan enligt den föreslagna nya lagstiftningen

deras arbetsuppgifter oftast bliva av vikt för riksförsvaret. Det synes

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 31

vara naturligt, att rymning eller olovligt undanhållande från eller vägran

att fullgöra dylika arbetsuppgifter bör anses svårare än sådana förbrytelser i

samband med en mindre betydelsefull tjänstgöring. Då de föreslagna straffbestämmelserna

dessutom äro avsedda att tillämpas även i krig, anser utskottet

ej kunna med fog göras gällande, att de äro för stränga. Då, såsom

lagrådet anfört, vid de olika brottstypernas inpassande i en straffskala hänsyn

naturligen måste tagas till svårhetsgraden, torde någon farhåga ej behöva

hysas för att jämförelsevis ringa brott i rättstillämpningen komma att bedömas

strängare än som i och för sig borde föranledas av brottets natur.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka bifall till motionerna

örn sänkning av de föreslagna straffen.

I anledning av den i vissa motioner yppade farhågan, att straffbuden

kunde få icke önskade konsekvenser i fall av vägran att ikläda sig uniform,

vill utskottet erinra, att den särskilda strafflagen för vapenfria överhuvud

taget icke blir tillämplig å sådana värnpliktiga, som äro skyldiga att bära militär

uniform.

De vapenfria värnpliktigas ekonomiska förmåner m. m.

Enligt de sakkunnigas förslag borde vapenfria värnpliktiga erhålla samma

personliga förmåner som övriga värnpliktiga.

Föredragande departementschefen har förklarat sig i princip dela denna

uppfattning men ansett, att tillägget i tjänstgöringstid icke borde räknas såsom

kvalifikationstid för förhöjda ekonomiska förmåner, där sådan förhöjning

gjorts beroende av att viss tids tjänstgöring fullgjorts. Så vore fallet vid

beräkning av terminslön, penningbidrag samt hemortslön. De av denna ståndpunkt

föranledda ändringarna i författningarna örn terminslön och penningbidrag

torde enligt departementschefens åsikt kunna, därest riksdagen ej

hade något att erinra däremot, vidtagas i administrativ ordning. Yad beträffade

hemortslön hade erforderliga ändringar vidtagits i det genom propositionen

framlagda förslaget till ändring av 20 § krigsfamiljebidragsförordningen.

Utskottet har ej något att erinra mot vad som föreslagits beträffande de

vapenfria värnpliktigas ekonomiska förmåner. De föreslagna ändringarna utgöra

emellertid undantag från den i 9 § i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga

fastslagna principen, att de vapenfria skola vara helt likställda med

andra värnpliktiga, såvitt ej i nämnda lag eller i tillämpingsföreskrifter till

densamma annorlunda sägs. Detta undantag bör komma till uttryck i lagen,

lämpligen i form av ett tillägg till 9 § av innehåll, att beträffande rätt för

vapenfri värnpliktig att komma i åtnjutande av förhöjda förmåner, där sådan

förhöjning är beroende av att viss tids tjänstgöring fullgjorts, skall gälla vad

därom särskilt stadgas.

TJtskottet.

I propositionen har upptagits fråga örn ändring av 20 § krigsfamiljebidragsförordningen

även i vissa andra avseenden än ovan nämnts. Sålunda har före
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

slagits, att värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning, beträffande rätt att

komma i åtnjutande av hemortslön skola anses hava fullgjort fredstjänstgöring.

övriga ändringsförslag äro av formell natur.

Utskottet finner för sin del ej något att erinra mot de nu berörda förslagen

örn ändring i 20 § krigsfamiljebidragsförordningen.

De särskilda bestämmelserna i författningsförslagen föranleda, i den mån

de ej förut berörts, icke något yttrande av utskottet.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget

till lag örn vapenfria värnpliktiga, måtte för sin del antaga

följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,

må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet

med vad nedan stadgas (vapenfri tjänst).

2§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid luftskyddet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla

sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkesoch

handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt

arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från

att bära vapen eller ammunition.

3 §•

Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal

dagar som med en tredjedel överstiger det, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen.

Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.

Beslutas med tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

kallelse av värnpliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig inkallas till tjänstgöring.

Härvid skall såvitt möjligt iakttagas att vapenfri värnpliktig skall

tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle hava tjänstgjort, därest han icke

erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.

4§-

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av

Konungen.

5 §•

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras.

6§-

Konungen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning avkortning i

tjänstgöringstid med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i

fall, där någon, som fullgjort viss del av honom enligt värnpliktslagen åliggande

tjänstgöringsskyldighet, erhållit tillstånd att tjänstgöra som vapenfri

värnpliktig eller där någon på grund av förhållande, som avses i 5 §, upphört

att vara vapenfri värnpliktig.

7 §■

Då värnpliktig första gången ingivit ansökning örn vapenfri tjänst, skall han,

där han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt från att

bära vapen eller ammunition intill dess Konungen prövat ansökningen.

Lämnas ansökningen utan bifall, skall den vapenfria tjänstgöringen icke

tillgodoräknas den värnpliktige såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.

8 §■

Vapenfri värnpliktig är, där han icke lyder under strafflagen för krigsmakten,

i fråga örn fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad

därom i särskild lag givna bestämmelser.

9

Vad angående övriga värnpliktiga

är stadgat skall, där det ej är stridande

mot vad i denna lag sägs eller

mot föreskrifter, som meddelats med

stöd av 10 §, i tillämpliga delar gälla

även vapenfria värnpliktiga.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. t

§•

Vad angående övriga värnpliktiga

är stadgat skall, där det ej är stridande

mot vad i denna lag sägs eller

mot föreskrifter, som meddelats med

stöd av 10 §, i tillämpliga delar gälla

även vapenfria värnpliktiga; dock att

beträffande rätt för vapenfria värnpliktiga

att komma i åtnjutande av

förhöjda förmåner, där sådan förhöjning

är beroende av att viss tids

tjänstgöring fullgjorts, skall gälla vad

därom särskilt stadgas.

i sami. 2 avd. Nr 12.

629 43 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen

den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring, skall upphöra att gälla. Jämväl värnpliktiga,

vilkas ansökningar örn befrielse på grund av samvetsskäl från värnplikts

tjänstgöring i vanlig ordning blivit före denna lags ikraftträdande bifallna,

skola vara underkastade bestämmelserna i denna lag, dock att dels hittills

gällande bestämmelser örn utbildningstiden skola äga tillämpning i fråga örn

sådana värnpliktiga, dels ock beslut örn deras tjänstgöring jämlikt 4 § ej är

erforderligt, för såvitt Konungen ej finner sådant böra meddelas.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda, nedan intagna förslag till

1) Lag

om straff tor förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt

strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.

2 §''

Vapenfri värnpliktig, som underlåter att efter inkallelse eller efter tilländagången

tjänstledighet inställa sig till tjänstgöring eller olovligen avviker från

den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller eljest

olovligen håller sig undan, straffes med fängelse i högst sex månader eller

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst ett år dömas.

3§-

Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under

tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med

fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständigheterna

är att anse som ringa, med dagsböter. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

4§-

Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse

i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där om
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 35

ständigheterna äro synnerligen försvårande, nied fängelse i högst sex månader.

5 §•

Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres,

där brottet förövats i stad, vid stadens rådhusrätt men, örn

rådhusrätt ej finnes i staden eller brottet förövats å landet, vid närmaste

rådhusrätt.

6 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

7 §•

För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,

såsom tillrättavisning användas:

a) varning;

b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,

högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräekningsarbeten;

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom

förläggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag

för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,

i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men

för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen

den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga

(civilarbetare) skall upphöra att gälla.

2) Förordning

angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 moni. krigsfamiljebidragsförordningen

den 30 juni 1942 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 30 juni 1942

örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen)

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

1 morn. Till värnpliktig, vilken uppbär avlöning enligt krigsavlöningsreglementet,

utgår, där ej Konungen annorlunda förordnar, efter en tjänstgöringstid

om sammanlagt nittio dagar såsom hemortslön ett belopp av en krona om

dagen. Sedan tjänstgöringen varat trehundrasextio dagar utgår en krona 50

öre om dagen och efter femhundrafyrtio dagar två kronor örn dagen. Vid be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande ra 12.

räkning av nämnda tjänstgöringstid må endast komma i betraktande den tid,

under vilken den värnpliktige efter tidpunkt, som Konungen bestämmer, mot

åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjort honom åliggande tjänstgöring

enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag eller

enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag eller tjänstgöring efter eget åtagande,

i sistnämnda fall dock endast örn tjänstgöringen fullgjorts vid förband,

organiserat av den myndighet, vid vilken den värnpliktige är truppregistrerad,

eller vad gäller värnpliktig, som är truppregistrerad vid central myndighet,

enligt av Konungen i kommandoväg meddelade föreskrifter. Med tjänstgöring

vid eget förband likställes i nämnda avseende kommendering till

skola eller utbildningskurs, som är gemensam för flera förband. Har den

värnpliktige innehaft anställning över stat, skall vid beräkning av tjänstgöringstiden

hänsyn tagas även till tjänstgöring, som han under sådan anställning

fullgjort efter tidpunkt, som Konungen bestämmer.

2 mom. Yad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning med mindre den

värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen — fullgjort

värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, därest han

hänförts till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter år

1941, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio dagar, dock att

nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med etthundratjugu dagar för

vapenfri värnpliktig.

Tjänstgöring som i första stycket av detta moment sägs anses i förevarande

hänseende såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig

ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad

från värnpliktens fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmelser

haft att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i samma stycke sägs.

Yad i--— högre tjänsteklass.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1943, dock att för vapenfri värnpliktig,

vilken jämlikt lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka

hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, erhållit tillstånd att

fullgöra tjänstgöring på sätt angives i § 1 a) nämnda lag, den i 20 § 2 mom.

första stycket angivna förlängningen av tjänstgöringstiden skall utgöra allenast

nittio dagar samt att vad i 20 § 2 mom. andra stycket stadgats örn värnpliktig,

som blivit frikallad från värnpliktens fullgörande, skall lända till efterrättelse

för tiden från och med den 1 oktober 1942.

C. att motionerna I: 200—I: 202 samt II: 292—II: 295, i den

mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under

A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*), Wistrand, Forslund, Olof

Carlsson, Mannerskantz, Holstenson och Holmbäck;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Cruse*),

Lundgren, Jansson i Hällefors, Håstad, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i

Rådom*).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande 4 och 5 §§ i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga av herrar

Norman, Forslund, Holmbäck, fröken Hesselgren samt herrar Jansson i Hällefors

och Andersson i Eskilstuna, vilka anfört:

I överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen anse vi, att beslutanderätten

i hithörande ärenden fortfarande skall ligga i Kungl. Maj:ts

hand. Önskvärdheten av att Kungl. Maj:t kan kontinuerligt följa utvecklingen

i fråga örn de vapenfria värnpliktige anse vi väga tyngre än nackdelen

av att Kungl. Maj:ts tid, som bör ägnas större uppgifter, belastas med den

mängd ärenden, varom här är fråga. Departementschefens arbetskraft kan

emellertid av helt naturliga skäl endast i obetydlig omfattning sättas in på

en detaljprövning av varje ansökning att få fullgöra värnplikt i enlighet med

vad som stadgas i lagen örn vapenfria värnpliktiga, och Kungl. Maj:ts prövning

torde därför i det stora flertalet fall bli rent formell. 1941 års utredning

har även funnit detta »naturligt och önskvärt». Av desto större betydelse

bli då reglerna för ärendenas förberedande behandling. Enligt

departementschefens uppfattning kan ett tillfredsställande resultat ernås

genom att en särskild föredragande förordnas samt att det beredes honom

möjlighet att anlita den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig.

Däremot anser departementschefen det för närvarande knappast

nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Enligt vår uppfattning

åter är det av största betydelse att tillse att redan vid den nya

lagens antagande fasta regler skapas för den förberedande behandlingen av

de ömtåliga ärenden, det här gäller. Bland annat ur denna synpunkt ansluta

vi oss till tanken på inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas

prövning, innan Kungl. Maj:t fattar sitt beslut. Vi ha därvid även beaktat

de skäl för inrättandet av ett särskilt råd, som framförts i motionerna, och

den opinion i samma riktning, som visat sig på kyrkligt och frikyrkligt håll.

Vi dela den åskådning, som gjort sig gällande, att genom rådet skulle skapas

en viktig möjlighet till djupgående prövning av dessa grannlaga frågor. Bestämmandet

av rådets sammansättning bör i enlighet med vad som föreslagits

av de sakkunnige helt ligga i Kungl. Maj:ts hand.

På grund härav få vi hemställa, att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga

måtte erhålla följande lydelse:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

4 §•

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av

Konungen. Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av

Konungen för ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande

ärenden lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.

5 §■

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda

rådet.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:91 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. »t., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten