Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen om arbetarskydd m. rn. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 184 i första kammaren av herr Boman m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.

1943-03-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen om arbetarskydd m. rn. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 184 i första kammaren av herr Boman m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa

ändringar i lagen om arbetarskydd m. rn.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 184 i första kammaren av herr

Boman m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, ha vissa anmärkningar riktats mot den

bristande möjligheten att framtvinga efterlevnad av stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen

örn skyldighet för tillverkare och försäljare av maskiner eller

redskap att tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Till de

av motionärerna i anledning av dessa anmärkningar framställda yrkandena

återkommer utskottet i det följande. Beträffande motiveringen för yrkandena

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

6 a § arbetarskyddslagen tillkom genom lag den 3 juni 1938 efter framställning

från 1937 års arbetarskyddskommitté i dess den 30 december 1937 avgivna

betänkande med förslag angående effektivisering av yrkesinspektionen (statens

off. utredn. 1937:52). Kommittén hemställde, att i lagen örn arbetarskydd

måtte införas en bestämmelse av innehåll, att det skulle åligga tillverkare och

försäljare av maskiner, ångpannor eller redskap att tillse, att dessa vid leverans

till arbetsplats, där lagen ägde tillämpning, vore försedda med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjöde nöjaktig säkerhet mot olycksfall. Åsidosättandet

av ett sådant stadgande torde väl enligt kommitténs uppfattning

icke kunna förbindas med ansvar, men dess förekomst i lagen skulle säkerligen

ändå kunna få stor betydelse.

I propositionen 1938: 265, varigenom bland annat förslag örn ändring i vissa

delar av arbetarskyddslagen framlades för riksdagen, erhöll 6 a § den lydelse,

som sedermera antogs av riksdagen. Föredragande departementschefen yttrade

i propositionen bland annat, att bestämmelsen icke på sätt kommittén föreslagit

borde inskränkas till att avse endast sådana fall, då leverans skedde till

arbetsföretag, varå lagen ägde tillämpning. Departementschefen vore ense

med kommittén därutinnan, att stadgandet i den föreslagna 6 a § icke lämpligen

borde förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefintlighet

i lagen kunde, fastän straffsanktion saknades, förväntas komma att få avsevärd

betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 14. m 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

I skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1941 har riksförsäkringsanstalten,

i anledning av en till anstalten från Sveriges standardiseringskommission

riktad anhållan om vidtagande av åtgärder för ändring av 6 a § arbetarskyddslagen,

anfört bland annat följande:

Ifrågavarande stadgandes förekomst i lagen har otvivelaktigt varit till

nytta. Med hänvisning till dess förefintlighet har det varit lättare än det

säkerligen eljest skulle hava varit att vinna tillverkares och försäljares förståelse

och medverkan för tillgodoseende av skyddsintressena, En avsevärd

brist måste det emellertid anses utgöra, att stadgandet ej på något sätt är

förbundet med straffansvar.

I fråga örn försäljning av oskyddade eller eljest ur skyddssynpunkt på

otillfredsställande sätt utförda maskiner och redskap till arbetsställen, varå

arbetarskyddslagen äger tillämpning, föreligger den risken, att maskinens eller

redskapets användning kan komma att förbjudas enligt 38 § i lagen. Vetskapen

härom torde säkerligen verka återhållande pä mindre nogräknade

tillverkare och försäljare, och i varje fall äger yrkesinspektionen möjlighet

att på denna väg beivra bristande iakttagande av stadgandet. Härvid

måste emellertid förbudsförfarandet riktas mot de enskilda arbetsgivare i

olika delar av landet, som inköpt maskinen eller redskapet, medan däremot

själva »källan» till försummelserna — tillverkaren eller försäljaren —

är rättsligen oåtkomlig. Detta kan näppeligen anses tillfredsställande.

Försäljes maskin eiler redskap, som ej uppfyller erforderliga säkerhetskrav,

för användning under sådana förhållanden, att arbetarskyddslagen icke

är tillämplig därå, äger ej yrkesinspektionen — och ej heller, såvitt anstalten

kan finna, något annat samhällets organ — någon möjlighet att ingripa till

rättelse härav.

Denna bristande möjlighet att beivra underlåtenhet att efterleva stadgandet

har också utnyttjats av tillverkare och säljare av maskiner och redskap

på sådant sätt, att maskinen eller redskapet saluförts i två utföranden, det

ena motsvarande yrkesinspektionens fordringar i skyddshänseende, det andra

icke. Så har en tillverkare av hydroforer fört i marknaden en typ, som

i fråga örn utförandet godkänts av yrkesinspektionen, och en annan typ,

som icke kunnat godkännas. Beträffande sistnämnda typ har han å ett

tryckt katalogblad meddelat följande: »Gamla utförandet. Dessa hydroforer

få icke användas å platser, där arbetsskyddslagen äger tillämpning.» Ett

annat fall gäller en försäljare av en vedkapsåg, vilken levererar denna i

tvenne utföranden i fråga örn skyddsutrustningen, ett utförande som är

godtagbart ur skyddssynpunkt och ett annat som måste anses mycket otillfredsställande.

Det förstnämnda benämnes av försäljaren »yrkesskydd», det

senare »vanligt skydd». Härom meddelar försäljaren i ett tryckt katalogblad:

»Yrkesskydd är sådant som yrkesinspektionen fordrar, där anställd

personal arbetar. Detta inbegriper utökat skydd runt omkring klingan, se

bild 2, samt skydd omkring spindeln och remskivan och dessutom en spak

som fasthåller veden. Vanligt skydd inbegriper skydd vid klingan som bild

1 visar. Detta är tillräckligt vid mindre vedgårdar, lantbruk etc. där egen

arbetskraft användes.»

Att sådana förhållanden kunna uppstå, som här skildrats, måste anses

högst otillfredsställande. Särskilt måste det te sig så för alla tillverkare och

försäljare, som lojalt ställa sig gällande stadgande till efterrättelse. -—---

Det framstår därför som ett angeläget önskemål att söka skapa möjlighet

för att på ett effektivt sätt genomföra ifrågavarande stadgandes tilllämpning.

Efter närmare övervägande av denna fråga har anstalten för sin

del funnit, att den lämpligen skulle kunna lösas genom att ett förfarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

3

motsvarande det, som enligt 38 § 1 mom. kommer till användning gentemot

tredskande arbetsgivare, tillämpades i fråga örn tillverkare och försäljare av

maskiner eller redskap. En tillverkare eller försäljare av viss maskin eller

visst redskap borde sålunda, sedan han blivit i saken hörd, kunna förbjudas

att efter utsatt skälig tid försälja föremålet i fråga utan att det vore

försett med föreskrivna skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande

säkerhet mot olycksfall. Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, som därvid skulle hava att i detalj angiva

vilka åtgärder som erfordrades för att föremålet skulle kunna godkännas

ur skyddssynpunkt. Tore synnerlig fara för handen borde chefsmyndigheten

äga meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills

vidare, intill dess annorlunda förordnades. Underlåtenhet att ställa sig meddelat

förbud till efterrättelse skulle medföra straffansvar.

I samband med införandet av detta förfarande borde stadgandet erhålla

en mera allmän avfattning, så att det bomme att avse tekniska anordningar

över huvud taget och detta vare sig den med anordningens användande förbundna

faran innebure risk för uppkomsten av olycksfall eller ohälsa. I

anslutning till nuvarande lydelsen skulle stadgandet i detta syfte förslagsvis

kunna givas följande avfattning:

Tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar

äro pliktiga tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga

skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot

olycksfall och ohälsa.

I fortsättningen av skrivelsen har riksförsäkringsanstalten erinrat örn att

anstalten på sin tid (i utlåtande över 1937 års arbetarskyddskommittés förslag

till effektivisering av yrkesinspektionen) föreslagit, att för handhavande på

arbetarskyddsbyrån av ärenden rörande tillämpningen av 6 a § inrättades en

särskild överingenjörsbefattning. I propositionen nr 231 till 1938 års riksdag

angående yrkesinspektionens organisation hade emellertid riksförsäkringsanstaltens

förslag rörande denna befattning ej upptagits.

Anstalten har framhållit, att de numera vunna erfarenheterna bekräftat riktigheten

av anstaltens uppfattning, att en särskild befattning krävdes för

ifrågavarande ändamål. Främjandet av tillämpningen av det praktiskt betydelsefulla

stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen hade omöjligen kunnat

medhinnas i erforderlig omfattning på grund av andra nödvändiga arbetsuppgifter.

Örn förslaget att förknippa nämnda stadgande med ett av chefsmyndigheten

omhänderhaft förbudsförfarande skulle förverkligas, bomme

byråns arbetsbörda att ytterligare ökas. Det redan nu föreliggande behovet

av en särskild befattningshavare för omhänderhavandet i första hand av de

med stadgandets effektiva tillämpning förenade praktiskt-tekniska uppgifterna

bleve då än mera framträdande. Men det stöde numera klart för anstalten,

att en dylik befattningshavare, som tillika skulle vara självständig

föredragande i sina ärenden, icke kunde ensam på ett tillfredsställande sätt

fullgöra de honom åvilande arbetsuppgifterna utan borde erhålla biträde av

en tekniskt väl kvalificerad tjänsteman i byråingenjörs ställning. För utförande

av nödigt skrivarbete och andra enklare göromål borde ett särskilt

skrivbiträde stå till förfogande för dessa befattningshavare.

Anstalten har föreslagit, att de båda tekniska befattningshavarna, av vilka

den högre, alternativt benämnd maskininspektör, borde placeras i lägst 28:e

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

och den lägre i 21 :a lönegraden, skulle uppföras på ordinarie stat, medan skrivbiträdesbefattningen

tills vidare kunde föras på extra ordinarie stat.

över riksförsäkringsanstaltens framställning ha efter remiss yttranden avgivits

av kommerskollegium, statskontoret, Sveriges maskinindustriförening

(till kommerskollegium), svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,

landsorganisationen i Sverige samt 1938 års arbetarskyddskommitté.

I samtliga yttranden utom statskontorets har tillstyrkts bifall till förslaget

örn ändringar i arbetarskyddslagen, i vissa fall dock med detalj erinringar beträffande

utformningen av bestämmelserna. Statskontoret har icke yttrat sig

över förslaget i denna del. 1938 års arbetarskyddskommitté har hemställt, att

förslaget måtte upptagas till behandling oberoende av kommitténs ställningstagande

till andra närstående frågor.

Förslaget örn förstärkning av riksförsäkringsanstaltens arbetskrafter har

tillstyrkts av kommerskollegium, Sveriges maskinindustriförening och landsorganisationen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha förklarat

sig sakna möjlighet att bedöma, huruvida och i vad mån ett genomförande av

de föreslagna lagändringarna skulle nödvändiggöra den begärda förstärkningen,

men betonat betydelsen av att ifrågavarande ärenden bliva föremål

för en sakkunnig och snabb handläggning.

Enligt statskontorets uppfattning borde vid bifall till förslaget örn ändring

i arbetarskyddslagen ökningen av riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda

kunna hållas inom mycket snäva gränser. Statskontoret ville dock icke motsätta

sig, att en befattningshavare i 21:a eller högst 24:e lönegraden anställdes.

Till dess erfarenhet vunnits örn lämpligheten av den nya organisationen, borde

denna tjänst uppföras som extra ordinarie.

1938 års arbetarskyddskommitté har såsom förutsättning för sitt tillstyrkande

av de föreslagna ändringarna i arbetarskyddslagen uttalat, att den övervakande

myndigheten måste erhålla erforderlig, väl kvalificerad personal för

fullgörande av det uppdrag, som skulle bliva en följd av förslagets genomförande.

I förevarande motioner har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla örn förslag, såvitt möjligt redan till innevarande års

riksdag, örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna

på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som framlagts i anstaltens skrivelse den 31 oktober

1941.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har berörts i en den 12 februari 1943

dagtecknad proposition, nr 54, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten

för budgetåret 1943/44.

Enligt denna proposition har anstalten i sin framställning örn avlöningsanslag

för nämnda budgetår under förklaring, att den senaste tidens erfarenheter

ytterligare visat behovet av de i anstaltens skrivelse den 31 oktober

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 5

1941 föreslagna åtgärderna, understrukit angelägenheten av att de förordade

ändringarna i arbetarskyddslagen skyndsamt komma till stånd och hemställt

om inrättande av de i nämnda skrivelse berörda tekniska befattningarna.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen

förklarat, att han ännu icke vore beredd att taga ställning till förslaget om

ändringar i arbetarskyddslagen och att han vid sådant förhållande ej heller

nu kunde upptaga frågan örn inrättande av de föreslagna befattningarna.

Enligt 6 a § arbetarskyddslagen skola tillverkare och försäljare av maskiner

eller redskap tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.

Stadgandet är enligt uttalande under förarbetena till detsamma avsett att tilllämpas

även vid leverans till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen icke äger

tillämpning. Vid stadgandets tillkomst (1938) ansågs det icke lämpligen böra

förbindas med en bestämmelse örn ansvar för åsidosättande av detsamma.

Försäljes en maskin med otillfredsställande skyddsanordning till arbetsföretag,

varå arbetarskyddslagen är tillämplig, kan yrkesinspektionen väl förbjuda

nämnda företag att använda maskinen, men försäljaren är oåtkomlig för

direkta rättsliga åtgärder. I fråga örn försäljning till arbetsföretag, varå

arbetarskyddslagen icke är tillämplig, torde något inskridande över huvud

taget icke kunna ske mot underlåtenhet att iakttaga stadgandet.

I skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1941 har riksförsäkringsanstalten

funnit det otillfredsställande, att möjlighet ej föreligger att mot tillverkare

och försäljare beivra underlåtenhet att iakttaga stadgandet. Anstalten har till

avhjälpande av denna brist föreslagit, att tillverkare eller försäljare av viss

maskin eller visst redskap skulle kunna av yrkesinspektionens chefsmyndighet

förbjudas att försälja föremålet utan att det är försett med föreskrivna

skyddsanordningar eller eljest erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall.

Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse skulle medföra

straffansvar.

I samband med införandet av detta förfarande borde enligt riksförsäkringsanstalten

stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen erhålla en mera allmän avfattning,

så att det komme att avse tekniska anordningar över huvud taget och

innefatta föreskrift om skydd ej blott mot olycksfall utan även mot ohälsa.

För att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle vara i stånd att effektivt

utöva tillsyn över efterlevnaden av de sålunda föreslagna bestämmelserna,

borde arbetskrafterna på riksförsäkringsanstaltens arbetsskyddsbyrå, enligt

vad som vidare framhållits i anstaltens skrivelse, i viss omfattning förstärkas.

I förevarande motioner har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om förslag, såvitt möjligt redan till innevarande års

riksdag, örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna

på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse

med riksförsäkringsanstaltens ovan nämnda förslag.

I propositionen nr 54 angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten

för budgetåret 1943/44 har föredragande departementschefen förklarat, att han

ännu icke vore beredd att taga ställning till förslaget om ändring av arbetar
-

UlnkotUt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

skyddslagen och att han vid sådant förhållaäde ej heller nu kunde upptaga

frågan om inrättande av de befattningar, vilka enligt anstaltens mening skulle

bliva erforderliga för den händelse förslaget genomfördes.

Förekomsten av 6 a § i arbetarskyddslagen har, enligt vad riksförsäkringsanstalten

anfört, otvivelaktigt varit till nytta. Med hänvisning till denna bestämmelse

har det varit lättare än det säkerligen eljest skulle ha varit att

vinna tillverkares och försäljares förståelse och medverkan för tillgodoseende

av skyddsintressena. Erfarenheten har emellertid visat, att den omständigheten

att bestämmelsen icke är förenad med någon påföljd för underlåtenhet

att iakttaga densamma av illojala företagare avsiktligt utnyttjats så att maskiner

och redskap med otillräckliga skyddsanordningar tillverkats och salubjudits.

Detta måste anses vara otillfredsställande icke blott med hänsyn

till arbetstagarnas liv och hälsa utan även ur synpunkten att företagare, som

lojalt ställa sig bestämmelsen till efterrättelse, missgynnas i konkurrensen

med mindre nogräknade företagare. Utskottet delar därför motionärernas

uppfattning, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med den av

riksförsäkringsanstalten föreslagna bör genomföras. Yad särskilt angår en

inom utskottet uppkommen fråga, huruvida icke övervakningen av de föreslagna

bestämmelserna kunde utövas av den lokala yrkesinspektionen, anser

sig utskottet böra framhålla, att genomförandet av lagförslaget torde komma

att medföra, att tillverkare i stor utsträckning på förhand komma att hänvända

sig till yrkesinspektionen för att erhålla besked i skyddsfrågor och därigenom

försäkra sig örn att en tilltänkt fabrikation uppfyller de krav, som kunna ställas

ur skyddssynpunkt. Den härav föranledda granskningen från yrkesinspektionens

sida torde med hänsyn bland annat till intresset av enhetlighet lämpligen

böra ske centralt. Vidare torde böra framhållas vikten av ett intimt fortlöpande

samarbete mellan yrkesinspektionen och representanter för industrien och

handeln.

Huruvida genomförandet av lagförslaget skulle medföra behov av förstärkning

av riksförsäkringsanstaltens arbetskrafter och om en dylik förstärkning

bör företagas under nuvarande statsfinansiella läge, anser sig utskottet sakna

befogenhet att upptaga till bedömande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit uttala, att

behov föreligger av lagstiftning för effektivisering av bestämmelsen

i 6 a § lagen örn arbetarskydd, och anhålla, att Kungl.

Majit ville vidtaga på grund härav erforderliga åtgärder;

B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses

besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar ''Norman, Linder*, Wistrand, Forslund, Olof

Carlsson, Mannerskantz, Roos och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken

Andersson*, herrar Cruse*, Larsson i Östersund, Lundgren, fru Västberg* och

herr Hedlund i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:76 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd m. m. a1 i texten