Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1952

1943-03-19 · 24 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:15, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1952

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19

juni 1952 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag

angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr

430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 91, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

i) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

m. m.

Härigenom förordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering

m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna delar

skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att

lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den

30 september 1944.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot

en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som

finnes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende

med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande---därtill fastställer.

7 §•

Ilar hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger

hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig,

örn den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

obillig. Nämnden må ock, örn hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet

mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga

sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar

från uppsägningen eller, om hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, att

han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden

lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8 §•

Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och

har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla

lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av

hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens

vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest

vara obillig. I fråga örn hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 g

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Framställning som---av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. m.

9 §.

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den

blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,

må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för

väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger---möblerat skick.

14 §.

Hyresnämnd utgöres---två ledamöter.

Ordförande förordnas---sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten

skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej

må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre

bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,

som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där dét

utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver

förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning

avsedd fastighet.

För ordföranden---skall ersätta.

Förordnande såsom---tills vidare.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och

hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att tid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

3

sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av

ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,

om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller

beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå

för viss lägenhet, må ärende om fastställande av lägenhetens grundhyra intill

den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyresgäst

eller hyressökande icke bereus tillfälle att infinna sig vid sammanträdet.

Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev,

må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger---inför nämnden.

Nämnden eller---förelägga vite.

19 §.

Såsom hyresnämndens---ordföranden omfattar.

Beträffande jäv---är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall förås protokoll. Om nämndens beslut

skall skriftligt besked tillställas parterna.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra

besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden

erhöll sådant besked som i 19 § tredje stycket sägs.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma

meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som avses

i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes

skäligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i

sådant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst

kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,

som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller

pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning

därpå.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande

uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat

skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som

i 7 g sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller,

om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej önskar låta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtaiide nr 15.

hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen

sådant meddelande.

Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats

i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll

av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 örn kontroll

av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och

med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles,

dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock

att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den

30 september 1944.

5 §■

överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkännas

av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å

exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan

om överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyresreglering

m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall

jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

I anledning av propositionen hava inom riksdagen väckts följande motioner,

nämligen motionen nr 209 i första kammaren av herr Ekman samt likalydande

motionerna nr 210 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och

nr 310 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.

För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas

i det följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15. •>

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i den följande framställningen, hänvisa till propositionen och motionerna.

Allmänna synpunkter.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. har

stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet

till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhållanden.

Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430)

örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reglering

av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av

bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och

municipalsamhällen, vilkas invånarantal uppgår till minst 2,000, samt dessutom,

efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga mindre orter.

Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Dessas

beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala

myndigheten för hithörande frågor i hela riket. Lagarna äga giltighet till och

med den 30 september 1943.

Såsom framhållits i motiven till den nu angivna lagstiftningen, har denna

föranletts av den bostadsbrist och därmed följande fara för stegring av lägenheternas

pris, som uppkommit till följd av byggnadsverksamhetens minskade

omfattning. I samtliga de 326 orter, för vilka det föreligger statistiska

uppgifter örn bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1932—

1941 i genomsnitt 24,277 nya bostadslägenheter årligen. År 1939, då byggnadsverksamheten

nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet till 40,787. Till

följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till 18,578 lägenheter

år 1940 och 11,634 år 1941. För år 1942 föreligger ännu icke fullständig

statistik beträffande samtliga dessa orter.

På grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna har socialstyrelsen

utarbetat en preliminär statistik över bostadsproduktionen i de större och

medelstora städerna. Enligt denna statistik tillkommo i 33 städer med över

10,000 invånare år 1939 icke mindre än 30,522 nya lägenheter, medan motsvarande

tal var 14,629 år 1940, 8,582 år 1941 och 13,690 år 1942. För de

14 största städerna — där invånarantalet översteg 30,000 — uppgick antalet

redovisade nya lägenheter under åren 1939—1942 till respektive 26,805,

13,128, 7,394 och 10,964.

Statistiken över beviljade byggnadslov, som närmast belyser omfattningen

av byggnadsföretagarnas planer, har utvisat en väsentlig stegring av

byggnadslovens antal under år 1942 i jämförelse med år 1941. Likaså giva

byggnadsnämndernas uppgifter örn pågående byggen vid handen, att bostadsproduktionen

år 1942 fått avsevärt större omfattning än närmast föregående

år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Även om sålunda en tydlig förbättring inträtt efter år 1941, har dock bostadsproduktionen

icke på långt när kommit upp till den nivå, som var

rådande omedelbart före krigsutbrottet. Den nuvarande bristen på arbetskraft

och på vissa slag av byggnadsmaterial lägger alltjämt hinder i vägen

för en mera betydande ökning av byggnadsverksamheten.

Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1943 framlagt

förslag till lagstiftning om fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

samt lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

I nämnda skrivelse har framhållits, att hyresrådet för att förbereda denna

lagstiftningsfråga lämnat samtliga hyresnämnder tillfälle att anföra synpunkter

och önskemål. I anledning därav hade inkommit 41 yttranden, avgivna

av sammanlagt 57 hyresnämnder. Hyresrådets förslag grundade sig dels

på erfarenheter, som rådet gjort i sin hittillsvarande praxis, och dels på de

förslag i hyresnämndernas yttranden, som rådet funnit värda särskilt beaktande.

över hyresrådets förslag ha yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund

och hyresgästernas riksförbund.

I fråga örn behovet av att lagstiftningen förlänges har

i stort sett enighet rått. Samtliga de hyresnämnder, som uttalat sig härom,

lia ansett en sådan förlängning ofrånkomlig.

Hyresrådet har uttalat, att en reglering av detta slag vore oundgängligen

nödvändig i nuvarande läge på bostadsmarknaden, samt att ingenting syntes

tyda på att detta läge skulle komma att avsevärt förbättras under det

närmaste året efter det att den nuvarande lagens giltighetstid utlöpte. Med

anledning härav har hyresrådet föreslagit, att de båda lagarna med vissa

ändringar skulle erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september

1944.

I sitt yttrande över hyresrådets förslag har Sveriges fastighetsägareförbund

— under anförande av allmänna betänkligheter gentemot lagstiftningen

— yttrat, att man tyvärr syntes få räkna med att densamma komme att

få förlängd giltighet. Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att man icke

ens kunde allvarligt diskutera frågan om att upphäva lagstiftningen eller att

inskränka dess tillämplighetsområde. Tvärtom torde det stå klart för envar,

att det nuvarande läget på bostadsmarknaden icke medgåve en återgång lill

en fri prisbildning.

Huvudgrunderna i den nu gällande lagstiftningen ha i

stort sett lämnats utan erinran av hyresnämnderna.

Hyresrådet har såsom redan antytts föreslagit, att vissa ändringar skulle

vidtagas i de båda lagarna, och har för detta ändamål utarbetat två författningsförslag.

Beträffande innehållet i dessa förslag får utskottet hänvisa till

propositionen bifogad bilaga A.

I det yttrande, som avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, har anförts

bl. a. följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

7

Den erfarenhet man hittills vunnit av hyresregleringslagens tillämpning visar,

att de betänkligheter, som före dess tillkomst yppades, blott vörö allt för

välgrundade. Genom sin allmänna tendens och genom sin utformning har

hyresregleringslagen placerat fastighetsägareparten i en mera missgynnad

ställning än som kunnat motiveras av lagstiftningens egentliga syfte. Lagen

karakteriseras av ett ensidigt hänsynstagande till hyresgästpartens intressen.

De intressemotsättningar mellan fastighetsägare och hyresgäster, som lagen

avser att reglera, hava i den största utsträckning lösts till hyresgästpartens förmån.

Lagbestämmelserna måste för att kunna sägas stå i överensstämmelse med

den rättsuppfattning, som hittills varit rådande i vårt land, inrymma garantier

för att samhällets ingrepp mot fastighetsägarna icke göres mera omfattande

än som oundgängligen erfordras. I den mån vissa hyresförhållanden,

såsom frågan örn hyresprisbildningen, frågan örn fastighetsägarnas uppsägningsrätt

m. m., sålunda även efter den 1 oktober 1943 skola Wiva föremål

för laglig reglering, måste man kräva, att större hänsyn än hittills tages till

fastighetsägarpartens berättigade intressen.

Hyresgästernas riksförbund har som ett allmänt omdöme örn lagstiftningen

uttalat, att den i stort sett syntes ha haft åsyftad effekt. Förbundet ägde kännedom

örn att det från fastighetsägarnas sida gjorts och säkerligen komme att

i framtiden göras försök att karakterisera lagens verkningar för hyresvärdarna

såsom mer eller mindre katastrofala. Bakom sådana synpunkter läge påtagliga

överdrifter. Lagen medgåve i sin nuvarande utformning en anpassning

av hyresnivån efter förvaltningskostnadernas stegring, en princip mot

vilken fastighetsägarna själva åtminstone tidigare icke haft något att erinra.

Den omständigheten, att hyresvärdarna i fråga om beskurna vinstmöjligheter

satts i en förut ej rådande paritet med andra medborgargrupper kunde

icke utgöra skäl för lagstiftningens upphävande eller förändring av dess bärande

principer.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i propositionen

i denna del anfört:

»Det nuvarande läget på bostadsmarknaden kännetecknas av en allmän

knapphet på lägenheter. Anledningen härtill är den mycket betydande minskning

av bostadsproduktionen, som inträdde efter det andra världskrigets utbrott.

Efter år 1941 har visserligen åter en ökning av bostadsproduktionen

inträtt, men möjligheten att i önskvärd omfattning tillgodose behovet av bostäder

är fortfarande starkt begränsad till följd av den rådande bristen på

arbetskraft och vissa slag av byggnadsmaterial.

Under dessa förhållanden framstår det såsom ofrånkomligt att tills vidare

bibehålla de regleringsåtgärder och ingripanden på bostadsmarknaden,

vilka infördes genom lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m. och

lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt

m. m. Såsom tidigare angivits har hyresrådet framlagt förslag örn att dessa

båda lagar, vilka äro gällande till och med den 30 september 1943, skola

erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. Detta förslag,

som icke mött någon egentlig gensaga, torde böra genomföras.

Bestämmelserna i nu ifrågavarande lagar torde i stort sett lia visat sig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Vtokottel.

väl ägnade att ligga till grund för den erforderliga regleringen. Under lagarnas

tillämpning har emellertid i vissa avseenden framträtt behov av ändringar

eller kompletteringar. De förslag, som framlagts härom, skola behandlas

i det följande under de särskilda lagrummen.»

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att den alltjämt rådande bristen

å lägenheter icke nu medger återgång till en fri prisbildning å hyresmarknaden.

Några skäl att ändra de grundprinciper, varå nu gällande regleringslagstiftning

vilar, hava icke förebragts. Utskottet får därför tillstyrka, att

lagstiftningen erhåller förlängd giltighet. Såsom framgår av den följande redogörelsen

har emellertid utskottet i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag

på en del punkter förordat ändring eller komplettering av lagarna.

I den följande framställningen kommer att lämnas en redogörelse för i

propositionen och motionerna framlagda förslag till vissa ändringar och

kompletteringar av lagarna.

Lagen om hyresreglering m. m.

I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat lagförslaget

utan erinran.

3 och 4 §§.

I 3 § första stycket förbjudes hyresvärd såväl att mottaga som att träffa

avtal om högre hyra än den tillåtna grundhyran. Brott häremot är belagt

med straff i 23 §, varjämte hyresbelopp, som olovligen uppburits, jämlikt

24 § skall återgäldas. Enligt 4 § första stycket äger hyresvärden utöver grundhyran

träffa avtal örn skälig ersättning för värme och varmvatten.

För ändring av grundhyran uppställes i 3 § andra stycket fordran på avsevärd

avvikelse från gällande hyresnivå. Jämlikt 4 § andra stycket kan

reglering av värme- och varmvattenersättning göras även under löpande kontraktstid,

under förutsättning att avtalet innehåller några grunder för beräkning

av dylik ersättning.

I motionerna I: 210 och II: 310 har, såvitt förevarande paragrafer angår, yrkats,

att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen, att slutandet av

avtal om högre hyra än den tillåtna i och för sig icke måtte förbjudas och

att, om så likväl anses böra ske, straff icke skall inträda förrän hyresvärden

mottager den otillåtna hyran, att jämkning av grundhyran skall kunna äga

rum, så snart grundhyran överhuvud skiljer sig från gällande hyresnivå och

sålunda icke blott, då denna skillnad är avsevärd, samt att hyresnämnd skall

kunna, där så prövas skäligt, under löpande kontraktstid ålägga hyresgäst

att utgiva ersättning för värme och varmvatten även i sådana fall, där denna

fråga icke blivit föremål för något avtal mellan parterna.

Hyresrådet har anfört, att lagen ginge för långt, då redan ingående av avtal

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr lä.

9

om högre hyra än den tillåtna straffbelagts. Det vöre uppenbarligen fullt

korrekt att sluta ett dylikt avtal »under förutsättning av hyresnämndens godkännande»,

och även i många fall, där det icke direkt utsagts, hade detta

varit parternas mer eller mindre klart fattade mening. Det förefölle icke hållbart

att låta straffbarheten bero av denna formella skillnad, och om återigen

den antydda reservationen skulle antagas vara parternas mening tills motsatsen

bevisades, bleve straffbudet ett tomt hot. Därtill komme, att om mottagandet

av för hög hyra vore det materiellt brottsliga, en kriminalisering

av avtalsslutandet — exempelvis med hänsyn till bevissvårigheter — vöre

försvarlig endast om avtalets tillvaro i och för sig utgjorde övertygande indicium

för att hyra betalats till avtalat belopp. Denna presumtion vöre

emellertid icke hållbar. Hyresrådet hade för övrigt i praxis konstaterat, att

det — tydligen oavsiktligt — brötes mot detta lagbud i en utsträckning, som

gjorde det ytterst tvivelaktigt, om det överhuvud taget vore möjligt att upprätthålla

detsamma. Av här antydda skäl ville hyresrådet föreslå, att kriminaliseringen

i denna del skulle upphöra. Förslaget föranledde en ändring i

3 § första stycket, vilken i sin tur gåve anledning till en omformulering i 4 §

första stycket.

Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet lia i avgiven reservation anfört,

att hyresrådet enligt deras mening bort föreslå sådan uppmjukning av

de nuvarande bestämmelserna i 3 § andra stycket, att ändring av grundhyran

skulle kunna äga rum, så snart grundhyran överhuvud skilde sig från

hyran för jämförliga lägenheter och sålunda icke blott då denna skillnad

vore avsevärd. Vidare ha de — särskilt med tanke på langtidskontrakt för

affärslokaler — förordat en sådan komplettering av bestämmelserna i 4 §

andra stycket, att hyresnämnd skulle kunna, där så prövades skäligt, under

löpande kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för värme och

varmvatten även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremål för något

avtal mellan parterna.

Sveriges fastighetsägareförbund har föreslagit samma ändringar, som påyrkats

i nämnda reservation. Beträffande den föreslagna ändringen i 4 § har

förbundet framhållit bland annat följande: »Då någon bestämmelse av här

åsyftat innehåll icke inflöt i lagen, motiverades detta med att det stöde hyresvärden

öppet att enligt bestämmelserna i 43 § allmänna hyreslagen hos domstol

påkalla en justering av avtalet. För en tillämpning av nämnda lagrum

fordras dock, alt avtalet i här åsyftat hänseende kommit att sta i strid mot

god sed i hyresförhållanden eller eljest kommit att bli otillbörligt. Det säger

sig självt, att en dylik judiciell prövning, som skulle komma att kräva synnerligen

lång tid och vars utgång städse vore synnerligen oviss, icke är likvärdig

med en prövning på grundval av en särskilt för ändamålet anpassad

lagbestämmelse, som principiellt fastslår hyresvärdens rätt till skälig ersättning

på grund av de stegrade bränslekostnaderna.»

Föredragande departementschefen har i denna del anfört:

»I 3 § första stycket förbjudes ej blott alt mottaga utan även att träffa avtal

örn högre hyra än grundhyran. Enligt hyresrådets förslag .skulle förbu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

det att träffa sådant avtal upphävas men förbudet att mottaga högre hyra än

grundhyran kvarstå. Det förra förbudet innefattar emellertid i själva verket

den grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal äro ogiltiga

till den del de innebära, att grundhyran överskrides. Denna regel sanktioneras

dels genom straffansvar och dels genom skyldighet att återbetala olovligen

mottagna belopp. Att borttaga förbudet mot att träffa sådana avtal, som här

angivits, låter sig därför svårligen göra. Härtill kommer, att effektiviteten av

ifrågavarande stadgande — som utgör grundvalen för regleringen av hyrespriserna

— skulle minskas i hög grad, om förbudet endast skulle avse mottagandet

av för hög hyra. En dylik handling skulle nämligen endast sällan kunna

bevisas. Å andra sidan förhåller det sig visserligen så som hyresrådet uppgivit,

att hyresvärd och hyresgäst ej sällan träffa en preliminär överenskommelse

örn hyreshöjning, under förutsättning att hyresnämnden lämnar samtycke

därtill. Några verkliga olägenheter torde emellertid ej lia uppkommit

till följd härav. Örn hyresvärden uppger, att en träffad överenskommelse

haft sådan villkorlig karaktär, blir han naturligtvis icke förfallen till

straffansvar, såframt ej omständigheterna äro sådana, att hans uppgift icke

förtjänar tilltro.

De önskemål om ändring av grundhyran vid mindre avvikelser från den

allmänna hyresnivån och om införande av bränsleklausul vid långtidskontrakt,

vilka nu framförts av fastighetsägarnas representanter i hyresrådet

och av fastighetsägareförbundet, ha redan vid den nuvarande lagens tillkomst

varit föremål för övervägande såväl i Kungl. Maj:ts proposition som

i andra lagutskottets däröver avgivna utlåtande. Det synes icke föreligga anledning

att nu intaga en annan ståndpunkt i dessa frågor än den, som därvid

lades till grund för statsmakternas avgörande.

Med anledning av vad sålunda anförts torde någon ändring i 3 och 4 §§

icke böra vidtagas.»

Uukottet. Hyresrådet har beträffande 3 § anfört, att lagen ginge för långt, då redan

ingåendet av avtal örn högre hyra än den tillåtna straffbelagts, och därför

föreslagit, att det i paragrafen upptagna förbudet, såvitt själva avtalsslutandet

anginge, skulle upphävas. I motionerna I: 210 och II: 310 har yrkats, att

3 § måtte ändras i enlighet med vad hyresrådet föreslagit, samt att, därest

förbudet i denna del likväl ansåges böra bibehållas, överträdelse av förbudet

dock icke skulle vara straffbelagd. Vissa skäl kunna givetvis åberopas till

stöd för den av hyresrådet föreslagna lagändringen. Departementschefen har

emellertid framhållit, att förbudet mot slutandet av avtal innefattade den

grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal vore ogiltiga till

den del de innebure, att grundhyran överskredes. Därjämte skulle enligt departementschefens

mening effektiviteten av ifrågavarande stadgande minskas

i hög grad, om förbudet endast skulle avse mottagandet av för hög hyra.

En dylik handling skulle nämligen endast sällan kunna bevisas. Om hyresvärden

uppgåve, att en överenskommelse om hyra utöver grundhyran ägde

giltighet endast under den förutsättningen, att hyresnämnden lämnade sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr lo
-

ll

tycke därtill, bleve hyresvärden naturligtvis icke förfallen till straffansvar,

såframt ej omständigheterna vöre sådana, att hans uppgift icke förtjänade

tilltro. Utskottet finner, att vad departementschefen sålunda anfört talar för

att bestämmelsen i 3 § första stycket bibehålies i oförändrat skick. Att,

såsom i nyssnämnda motioner alternativt föreslagits, bibehålla förbudet men

borttaga straffpåföljden är enligt utskottets mening icke lämpligt.

I motionerna har vidare hemställts, att ändring av grundhyran skall kunna

äga rum, så snart grundhyran överhuvud skiljer sig från gällande hyresnivå,

och således icke blott, såsom stadgas i 3 § andra stycket i lagen, då skillnaden

är avsevärd. Utskottet har föregående år i sitt av riksdagen godkända utlåtande

över förslaget till hyresregleringslag förklarat sig icke kunna tillstyrka,

att stadgandet erhölle en sådan utformning, detta redan av det praktiska skälet,

att hyresnämndernas arbetsbelastning i så fall skulle ökas i mycket hög grad.

Vidare anförde utskottet, att den normala prissättningen på lägenheter alltid

gåve utrymme för smärre variationer. Lägenheterna vore mera sällan varandra

helt lika, och även två lägenheter av exakt samma typ vore av andra skäl ofta

något olikvärdiga. Utskottet finner icke sådana skäl förebragta, som skulle

kunna giva utskottet anledning alt förorda ändring i den ståndpunkt riksdagen

redan intagit i förevarande fråga.

Slutligen har i förenämnda båda motioner hemställts om sådan ändring i

4 § i lagen, att hyresnämnd, där så prövades skäligt, skulle kunna under löpande

kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för värme och varmvatten

även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremål för något avtal

mellan parterna. Jämväl denna fråga har utskottet haft under övervägande

föregående år. Utskottet framhöll då såsom sin mening, att det visserligen

ofta vid långtidskontrakt funnes skäl att tillerkänna hyresvärden ökad ersättning

i nämnda avseenden, men att dylika frågor lämpligast borde prövas av

domstol enligt allmänna hyreslagen, enär de kunde äga sådant samband med

hyresvillkoren i övrigt, att de icke borde lösryckas till särskild behandling

Domstolen horde i sådant fall, enligt utskottets förmenande, med stöd av 43 §

i nämnda lag, kunna tillerkänna hyresvärden sådan ersättning. Utskottet

kan icke finna, att det av motionärerna åberopade rättsfallet utgör tillräcklig

grund för antagande, att nämnda lagrum icke erbjuder möjlighet att tillgodose

hyresvärden i förevarande hänseende. Jämväl beträffande detta spörsmål är

utskottet således av samma uppfattning som föregående år.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet icke ansett sig böra föreslå

någon ändring i 3 eller 4 §.

5 §•

Jämlikt första stycket i denna paragraf äger hyresrådet, där så finnes påkallat

till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun,

medgiva att avtal må för tid, som angives i beslutet, träffas örn hyreshöjning

utöver grundhyran intill viss procent av denna eller, örn däri ingår

ersättning för värme eller varmvatten, av återstående del av grundhyran. Vid

meddelande av sådant beslut, som nu nämnts, må enligt paragrafens andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

■1 neira lagutskottets utlåtande nr lö.

stycke fastställas särskilda procenttal för olika slag av lägenheter ävensom

stadgas undantag från rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts

utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940.

Hyresrådet har föreslagit, att paragrafen måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

statens hyresråd föreskriva, att beträffande lägenhet i kommunen hyresvärd

skall för tid, som angives i beslutet, äga att utöver grundhyran uttaga

hyrestillägg med viss procent av denna eller, örn däri ingår ersättning för

lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten, av återstående

del av grundhyran. Örn den avtalade hyran understiger grundhyran, skal!

vad nu sagts om grundhyran i stället gälla den avtalade hyran.

Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda

procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från

rätten att uttaga hyrestillägg, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp

lägenheten betingade den 1 januari 1940.

Hyresgäst, som ej förbundit sig att i hyra utgiva jämväl det belopp hyresvärden

äger uttaga i hyrestillägg, vare, örn hyresavtalet slutits före den 30

juni 1942, ej skyldig att utgiva hyrestillägg för tid före den dag, till vilken

hyresvärden efter nämnda tidpunkt tidigast kunnat uppsäga avtalet. Sådan

hyresgäst vare ej heller skyldig att utgiva hyrestillägg, om hyresförhållandet

skall upphöra senast nästa fardag efter det föreskriften örn hyrestillägg

blivit tillämplig.

Hyresgäst, som nyss sagts, vare tillika, ändå att han eljest icke ägt sådan

rätt, berättigad att inom tid som i beslutet örn hyrestillägg angivits lipp

säga hyresavtalet att upphöra nästa fardag. Sådan uppsägning vare dock

utan verkan, örn hyresvärden inom en vecka efter uppsägningen meddelar

hyresgästen, att han avstår från hyrestillägg för återstoden av avtalstiden

I motionerna I: 210 och 11: 310 har hemställts, alt 5 § erhåller den lvdelst

hyresrådet sålunda föreslagit.

Beträffande denna paragraf Ilar hyresrådet anfört bl. a. följande:

I den nu gällande lagen är den s. k. generella hyreshöjningen, d. v. s. den

allmängiltiga justering uppåt av hyresnivån, som lagen anvisar såsom möjlig

att företaga vid en stegring av fastighetsomkostnaderna, icke konstruerad

som en automatiskt inträdande höjning av alla utgående hyresbelopp utan

som en höjning av den gräns, intill vilken det råder avtalsfrihet beträffande

hyresbeloppen. Detta gör det nödvändigt för hyresvärden att vidtaga vissa

avtalstekniska försiktighetsmått för att säkra sin möjlighet att utnyttja en

eventuell sådan hyreshöjning. Ett dylikt försiktighetsmått, som redan kom

mit till användning i stor utsträckning, består däri, att i hyresavtalet intages

en bestämmelse, vari hyresgästen på förhand förbinder sig att betala den högre

hyra, varom det genom ett framtida beslut om generell hyreshöjning kan

bliva tillåtet att avtala. Om avtalet icke innehåller en liknande bestämmelse

av detta slag, måste hyresvärden bevara sin rätt till höjning genom att säga

upp avtalet i god tid, då beslut om höjning meddelats eller rentav medan

man väntar på ett dylikt beslut.

De formaliteter, som sålunda krävas för att hyresvärden skall få utnyttja

ett beslut om generell hyreshöjning, förefalla att kunna undvaras och synas

icke fylla något praktiskt syfte. Flertalet hyresvärdar förstå säkerligen icke

att skaffa sig sådana bestämmelser i avtalen, som här angivits, och örn de
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr lä.

13

samma återigen betraktas från hyresgästens synpunkt, är det naturligt om

denne drar sig för att skriva under en avtalsförpliktelse, vars ekonomiska innebörd

han icke kan bedöma. I den mån dylika avtalsbestämmelser saknas,

komma massuppsägningar av hyresavtal att företagas varje gång frågan om

generell hyreshöjning på nytt upptages till behandling av hyresrådet, d. v. s.

minst en gång varje år. Redan uppsägningarna i och för sig äro ett oting, då

de förorsaka onödig oro, och därjämte komma en stor del av dem att dragas

under hyresnämndernas prövning. Dessa mål äro fullständigt onödiga och utgången

i dem är given på förhand — en uppsägning för att utnyttja en generell

hyreshöjning varken strider mot god sed eller är obillig — men de vålla

nämnderna mycket arbete, eftersom dessa rimligtvis icke kunna utan vidare

avslå framställningarna om ogiltigförklaring utan böra klargöra läget för

hyresgästen och se till att nytt avtal blir slutet på de nya villkoren innan

målet avskrives. Det har i hittillsvarande praxis till och med förekommit, att

mål av denna art dragits inför hyresrådet.

Om den generella hyreshöjningen i stället konstrueras så, att varje hyresvärd

för den tid beslutet gäller får rätt att av hyresgästen uppbära ett tillägg

till den avtalade hyran (respektive till grundhyran, om denna är lägre än

den avtalade hyran), innebär detta i sak ingen olikhet mot det läge som uppkommer,

om hyresvärden enligt nu gällande rätt iakttager någon av de nyss

nämnda formaliteterna och hyresgästen inför uppsägningshot skriver under

ett nytt avtal med höjningen införd. En olikhet föreligger endast i det undantagsfall,

att hyresgästen förklarar sig icke under några omständigheter

kunna komma ut med höjningen utan vara nödsakad att skaffa sig en billigare

lägenhet. Med tanke på dessa fall bör, därest beslutet om höjning erhåller

denna automatiska verkan, i stället hyresgästen få en möjlighet att genom

uppsägning av avtalet skaffa sig handlingsfrihet.

Den närmare utformningen av denna extraordinära uppsägningsrätt samt

ytterligare undantag, som hyresrådet föreslagit från den förordade principen

om automatiskt inträdande prishöjning, framgå av den av hyresrådet föreslagna

lagtexten.

I reservation mot hyresrådets förslag ha hyresgästernas representanter i

hyresrådet framhållit:

Hyresregleringslagstiftningen genomfördes som ett led i de statliga åtgärderna

till förhindrande av inflation. Detta kom till uttryck i icke allenast det

prisstopp, som lagstiftningen i princip innebar, utan även förutsättningarna

för de stegrade förvaltningskostnadernas inverkan på hyresprisbildningen.

Beslut enligt 5 § hyresregleringslagen får således icke rubba gällande avtal.

Enligt vårt förmenande måste lagstiftningen i sistnämnda hänseende anses

innebära, icke blott att hänsyn tagits till hyresgästernas behov av att kunna

förutse hyrespostens storlek under viss tid framåt, utan även att statsmakterna

velat undvika de inflatoriska verkningarna av en automatiskt inträdande,

för samtliga hyresavtal i riket gällande hyresstegring i följd av ett

beslut enligt 5 § hyresregleringslagen. Majoritetens förslag till ändrad lydelse

av sagda lagrum innebär enligt vår mening ett direkt avsteg från sagda tvenne

principer.

Vi äro medvetna örn, att gällande lagstiftning i denna del har förorsakat en

del olägenheter, särskilt av administrativ art. Till stor del äro dessa dock att

hänföra till sådana förhållanden, som nödvändigtvis måste uppstå vid införandet

i stor hast av en lagstiftning som den förevarande. Man har all anledning

förmoda ali åtskilliga av de nu åsyftade olägenheterna skola försvinna

eller minskas under lagstiftningens fortsatta tillämpning. I valet mellan even
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Utskott et.

tueli! bestående sådana och en förändring av de principer, varå 5 § vilar, synes

oss det förstnämnda alternativet vara att föredraga, då det i allt fall icke

innebär ett förtunnande av hyresregleringens inflationshämmande verkan,

vilket majoritetens förslag måste anses göra.

Med denna motivering lia hyresgästernas representanter påyrkat, att ifråga

varande paragraf måtte bibehållas oförändrad.

Hyresgästernas riksförbund har instämt i de synpunkter, som sålunda reservationsvis

anförts inom hyresrådet. Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund

tillstyrkt hyresrådets förslag.

Föredragande departementschefen har i denna del anfört:

»I nuvarande ekonomiska läge, då strävandena att stabilisera prisnivån måste

tillmätas den största betydelse, synes det vara önskvärt att undvika ett

system, som i högre grad än det förut tillämpade verkar automatiskt i prishöjande

riktning, även örn skillnaden i praktiken måhända icke skulle bli

av alltför stor betydelse.

Huruvida det behöver uppstå sådana praktiska olägenheter, som hyresrådets

ändringsförslag avser att undanröja, torde mindre bero på innehållet

i lagbestämmelsen än på ordningen för meddelande av beslut rörande generellt

tillstånd till hyreshöjning. Hittills har hyresrådet endast vid ett tillfälle

haft att handlägga ett dylikt ärende. Hyresrådets beslut kunde självfallet

icke meddelas förrän i juli månad 1942, då lagen just trätt i kraft. Beslutet

innebar, att något generellt medgivande till hyreshöjning icke lämnades för

tiden från och med den 1 oktober 1942 till och med den 31 mars 1943. Med

hänsyn till de förhållanden som förelågo, då detta beslut fattades, fann sig

hyresrådet nödsakat att, såsom nu angivits, begränsa beslutets giltighetstid till

ett halvt hyresår. Därest dylika beslut hädanefter meddelas för minst ett

helt hyresår i sänder och kungöras mer än sex månader innan de skola

tillämpas — såsom hyresrådet torde ha för avsikt att göra — få parterna på

hyresmarknaden i de allra flesta fall tillfälle att i god tid avtala om sådan

ökning av den utgående hyran, som kan ha medgivits i hyresrådets beslut,

varför onödiga uppsägningar icke behöva förekomma.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes hyresrådets förslag till

ändring av 5 § icke böra genomföras.»

Hyresrådet har föreslagit, att beslut enligt 5 § rörande generell hyres

ökning i princip skall medföra en direkt ökning av de utgående hyrorna i

stället för att — såsom nu är fallet — innebära ett medgivande att genom

överenskommelse, eventuellt efter uppsägning, höja de avtalade hyresbeloppen.

För att tillgodose hyresgästernas intressen skulle dock enligt förslaget

vissa modifikationer göras i den angivna principen. I motionerna I: 210 och

II: 810 har hemställts, att 5 § måtte undergå sådan ändring, som hyresrådet

föreslagit.

Utskottet ansluter sig till de skäl departementschefen anfört till stöd för

att bestämmelsen i paragrafen bibehålies oförändrad och har fördenskull

icke funnit anledning förorda den ifrågasatta lagändringen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 15

6 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående sådana lägenheter, som

icke äro underkastade den snävare hyresregleringen enligt lagens tidigare

paragrafer. Till denna kategori höra i främsta rummet bostadslägenheter,

som uthyras i möblerat skick. Hyran för dessa lägenheter regleras enligt 6 §

på så sätt, att om hyran är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och

övriga omständigheter föranleda, hyresnämnden äger på framställning av

hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt.

Hyresrådet har anfört:

En betydelsefull brist i den nuvarande hyresregleringen ligger däri, att

uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrolleras. Tillgängliga

upplysningar utvisa, att beträffande sådana rum på flera orter genomförts

mycket betydande hyreshöjningar, vilka icke tillnärmelsevis motiveras

av motsvarande omkostnadsökningar, och några av de till hyresrådet inberättade

fallen måste betecknas som ocker. Hyresrådet har ingående övervägt

möjligheterna till ett mera effektivt ingripande på detta område men nödgats

konstatera att detsamma är ytterst svårreglerat, och hyresrådets förslag på

denna punkt har endast begränsad räckvidd. Att den nu gällande möjligheten

enligt 6 § till ingripande mot oskäliga hyror för möblerade rum icke

utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning har ansetts delvis kunna förklaras

därav, att för hyresnämndens ingripande krävcs initiativ av hyresgästen, vilket

är så mycket svårare för denne att taga, som han icke har något skydd mot

en uppsägning från hyresvärdens sida. Förslaget avser att undanröja dessa

båda hinder för stadgandets tillämpning, så att dels hyresnämnd får rätt att

ingripa på eget initiativ och dels hyresgäst i möblerat rum får samma uppsägningsskydd

som annan hyresgäst. Härav föranledas ändringar i 6—8 §§.

Föredragande departementschefen har i propositionen på denna punkt uttalat:
sSåsom

framgår av vad hyresrådet anfört, har det på flera håll förekommit,

att de som hyra ut möblerade rum utnyttjat den rådande bostadsbristen till

opåkallade hyreshöjningar. Detta har varit möjligt till följd av att möblerade

lägenheter icke omfattas av den snävare formen av hyresreglering. Den

rätt att påkalla hyresnedsättning, som finnes enligt 6 §, synes också ha

blivit utnyttjad endast i ringa omfattning. Att möblerade lägenheter vid lagstiftningens

tillkomst undantogos från den snävare hyresregleringen hade sin

grund i svårigheterna att anpassa ett system med fixerade hyrespriser på

dessa fall. Hyresrådet har icke heller kunnat anvisa någon utväg att lösa

dessa svårigheter. Däremot har hyresrådet, för att underlätta en tillämpning

av den form för hyresreglering, som stadgas i 6 §, föreslagit att hyresnämnd

skall kunna företaga ingripande enligt denna paragraf på eget initiativ. Detta

förslag torde böra genomföras. Det är i hög grad önskvärt, att den möj

lighct att reglera ifrågavarande hyrespriser, som 6 § lämnar, hädanefter

kommer till användning i betydligt ökad utsträckning.»

Utskottet, som ansluter sig till vad departementschefen i denna del an

fört, tillstyrker den genom propositionen föreslagna ändringen av 6 §. Såsom

ovan framhållits avser paragrafen i främsta rummet bostadslägenheter,

Vt »hotill.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

som uthyras i möblerat skick. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla

vikten av att hyresnämnderna vid sina undersökningar beträffande dylika

lägenheter iakttaga den varsamhet, som dessa ärendens ömtåliga beskaffenhet

motiverar.

7 §•

Detta lagrum stadgar rätt för hyresnämnd att på framställning av hyresgäst

förklara uppsägning ogiltig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden

eller eljest vara obillig. Hyresgästens framställning skall göras

inom fjorton dagar från uppsägningen. Bestämmelserna äro icke tillämpliga

på lägenhet, som är uthyrd till bostad i möblerat skick.

I motionen 1: 209 har bl. a. anförts följande: Hyresregleringslagens bestämmelser

om ogiltighet av uppsägning medförde såsom de för närvarande vöre

utformade allvarliga svårigheter för den kooperativa bostadsproduktionen.

Det vore nämligen icke alltid möjligt för en bostadsrättsförening att till en

viss fardag försälja samtliga bostadsrätter i pågående produktion. Föreningen

måste då uthyra ifrågavarande lägenheter för att dessa icke skulle stå

oanvända. Det mötte emellertid svårigheter att sedermera försälja bostadsrätten

till lägenhet, som sålunda tillfälligt uthyrts. Hyresnämnderna brukade

nämligen i sådana fall bifalla hyresgästens talan örn ogiltigförklaring av

skedd uppsägning. Vad särskilt anginge Stockholm hade Hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsförening därstädes låtit inrätta en s. k. återköpsfond,

som hade till uppgift att vid bostadsrättshavares dödsfall, iråkade ekonomiska

svårigheter etc. återköpa bostadsrätten. Ofta vore det i sådana fall omöjligt

för fonden att omedelbart åter försälja bostadsrätten, och lägenheten måste

därför uthyras. När bostadsrätten sedermera kunde försäljas, uppstode samma

svårigheter, som nyss nämnts. Det vore även vanligt, att den enskilde bostadsrättshavaren

för viss tid icke kunde begagna sig av sin bostadsrätt, exempelvis

på den grund att han fått tillfälligt arbete å annan ort. Då han sedermera

önskade återbekomma sin lägenhet, förhindrades detta därav, att hyresnämnderna

icke godkände uppsägning av den tillfällige hyresgästen. Motionären

hemställde, att riksdagen vid behandlingen av propositionen »måtte

i lagtexten eller om så ansåges ändamålsenligare ville i motiveringen för bifall

till den föreslagna lagstiftningen lämna sådana anvisningar till hyresnämnderna

och hyresrådet att i motionen påtalade olägenheter komma att

undanröjas.»

Hyresrådet har beträffande uppsägningsskyddets anordnande yttrat i huvudsak

följande:

Enligt hyresrådets erfarenhet har det vid genomförande av det skydd beträffande

uppsägningar, som hyresregleringslagen ger hyresgästen, varit en

olägenhet, att det icke finnes en genomförd rättslig skillnad mellan å ena

sidan en uppsägning, som företages för att hyresvärden vill att hyresgästen

skall flytta, och å andra sidan en uppsägning där detta icke — åtminstone i

första hand — är hyresvärdens avsikt, utan denne främst vill genomföra nya

villkor för den fortsatta uthyrningen. Från parternas synpunkt äro dessa

två fall uppenbarligen väsentligt olika. I förra fallet har hyresgästen att ge
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

17

nast taga ståndpunkt till frågan, om han kan och vill flytta, och om detta

icke är fallet erbjuder för närvarande hyresregleringslagen honom det skyddet,

att han hos hyresnämnden kan begära ogiltigförklaring av uppsägningen.

En uppsägning av det senare slaget däremot betraktas i första hand endast

som en inledning till avtalsförhandlingar, och först om dessa icke leda

till enighet och nytt avtal, blir läget det att hyresgästen ställes inför kravet

att flytta och då kan vilja påkalla hyresregleringslagens skydd för att få

bo kvar.

Den metod, som hyresregleringslagen anvisar hyresgästen till sådant skydd,

är emellertid densamma beträffande båda slagen av uppsägningar: begäran

örn ogiltigförklaring skall göras hos hyresnämnden inom fjorton dagar efter

uppsägningen. Detta förhållande, att förfarandet icke differentierats efter

uppsägningens sakliga innebörd i olika fall, medför olägenheter i två hänseenden.

Allvarligast är i detta sammanhang, att en uppsägning i syfte att åstadkomma

ändrade avtalsvillkor — i det följande nied ett något generaliserande

uttryck kallad »uppsägning för hyresreglering» — icke omedelbart framstår

för hyresgästen som en så allvarlig åtgärd, att han genast bör söka hyresregleringslagens

skydd, varför han ofta underlåter att göra detta i laga tid.

För att tillgodose dessa synpunkter föreslår hyresrådet i 7 § en uppdelning

av uppsägningarna i två kategorier, här kallade uppsägning för avflyttning

och uppsägning för hyresreglering. Uppsägningen för avflyttning

är en sådan, där hyresvärdens syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten

tydligt angivits i uppsägningen, d. v. s. i den skriftliga uppsägningshandlingens

text eller, vid muntlig uppsägning, i det uttalande som innehåller

uppsägningen. För att en hyresgäst skall förpliktas avflytta, kräves enligt

förslaget antingen att uppsägningen haft den nu angivna formen eller att

en uppsägning av annat slag, som icke lett till avtal örn nya villkor, efterföljts

av ett förfarande vid hyresnämnden, vilket slutat med att hyresgästen

icke accepterat de villkor nämnden föreskrivit och, som en följd därav, nämnden

föreskrivit att hyresförhållandet skall upphöra. I övrigt har hyresgästens

skydd mot uppsägning utformats på samma sätt som i den nuvarande 7 §.

Avsikten med förslaget är i korthet, att genom det särskilda formkravet

beträffande uppsägningar för avflyttning skola på ett tidigt stadium kunna

urskiljas de uppsägningar, som ha detta syfte, och endast dessa i första hand

dragas under hyresnämndernas prövning. Antalet mål om uppsägnings ogiltighet

vid hyresnämnderna bör härigenom kunna nedbringas betydligt. Beträffande

övriga uppsägningar skola normalt närmast efter uppsägningen

följa avtalsförhandlingar och först örn dessa misslyckas frågan örn avtalsvillkoren

dragas inför hyresnämnden. Det är naturligt, örn delta sker på initiativ

av hyresvärden, men örn denne underlåter att göra det och hyresgästen vill

få rättsförhållandet klarlagt, kan han själv taga initiativet. Sedan hyresnämnden

kommit till ett resultat örn vad sorn är skäliga villkor skall detta

tillkännagivas för parterna. Örn hyresgästen accepterar detta avgörande, är

frågan avgjord för nästa avtalsperiod, avvisar hyresgästen de av nämnden

angivna villkoren, skall nämnden föreskriva att hyresförhållandet skall upphöra,

och hyresgästen blir då skyldig alt flytta don dag till vilken avtalet

blivit uppsagt.

Såsom angivits under 0 § har hyresrådet vidare föreslagit, att hyresgäst

i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd som annan

hyresgäst. T fråga örn den närmare innebörden av detta förslag har hyresrådet

anfört:

Bihang lill riksdagens protokoll W43. U saini. 2 aini. Ar 15.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Då hyresgäst i möblerat rum i fråga örn uppsägningsskydd formellt likställes

med andra hyresgäster, måste emellertid övervägas hur den intresseavvägning,

som enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig

när det blir fråga om möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn tagas

till det förhållandet, att hyresvärd och hyresgäst ofta äro på ett helt

annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning beroende av varandra, att hyresförhållandet

på ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga privata

liv. Detta gör, att hyresvärdens önskan att hyresgästen skall flytta i

och för sig måste tillmätas större betydelse än annars. I vanliga hyresförhållanden

torde vid denna intresseavvägning i allmänhet krävas för bifall till

hyresvärdens talan, att något förhållande styrkes som positivt talar för denna

utgång, t. ex. hyresvärdens egna personliga förhållanden som göra att

han själv behöver lägenheten, hyresgästens försummelse av sina ekonomiska

förpliktelser eller hyresgästens påtagliga åsidosättande av vanliga regler för

ordning och skick i fastigheten. Saknas utredning örn något dylikt förhållande,

lära i flertalet fall hyresgästens svårigheter att skaffa annan bostad

fälla utslag till hans förmån. Att kräva en liknande bevisbörda, då det gäller

inneboende i hyresvärdens eget hem, är uppenbarligen att gå för långt;

hyresvärden kan där ha goda skäl att slippa en hyresgäst, utan att han

förmår förebringa utredning om något mera påtagligt missförhållande, som

kan tillvitas hyresgästen.

Snarare torde läget i dessa fall ofta bli det, att hyresvärdens talan bör bifallas,

örn icke någon särskild omständighet talar till hyresgästens förmån.

Det viktigaste i sistnämnda hänseende är att lagändringens huvudsyfte tillgodoses,

d. v. s. att hyresgästen skyddas så långt som erfordras för att kontrollen

på hyresbeloppen skall kunna genomföras. Örn det sålunda finns något

som tyder på att uppsägningen föranletts av att hyresgästen direkt eller

indirekt givit anledning till hyresnämndens ingripande beträffande hvressättningen,

bör hyresgästen skyddas så långt det är möjligt. Detsamma skall

gälla, om tvisten i själva verket befinnes gälla en ekonomisk fråga, exempelvis

det fall att hyresvärden formellt undviker att taga en hyra, som skulle

ge anledning till ingripande, men håller höga priser på annat som hyresgästen

av praktiska skäl är nödsakad att betala för i samband därmed, såsom

mat, linne, betjäning o. s. v. Även där sådana omständigheter icke påvisas,

kunna förhållandena i det särskilda fallet påminna om det mera opersonliga,

övervägande affärsmässiga förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyrning

och intresseavvägningen därför vara att bedöma på samma

sätt som där. I de fall där inga sådana särskilda omständigheter föreligga

och parterna äro mera personligen beroende av varandra, bör särskild hänsyn

till hyresvärdens intresse och önskemål tagas vid avgörandet av en uppsägnings

obillighet.

Hyresgästernas representanter i hyresrådet lia - utan att framställa något

direkt yrkande — anfört vissa betänkligheter gentemot hyresrådets förslag

rörande uppsägningsskyddets anordnande. I nämnda representanters

yttrande har hyresgästernas riksförbund instämt.

Sveriges fastighetsägareförbund, som förordat hyresrådets förslag rörande

uppsägningsskyddets anordnande, har framställt anmärkning mot de i den

nuvarande lagen uppställda förutsättningarna för ogiltigförklaring av uppsägning.

Föredragande departementschefen yttrade i denna del av propositionen:

»Vid tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen övervägdes olika möjligheter

att under rådande krisförhållanden på bostadsmarknaden tillför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

19

säkra hyresgästerna skydd mot att utan giltiga skäl nödgas avflytta från sina

lägenheter. Därvid genomfördes ett system, som visserligen lämnar hyresvärden

möjlighet att uppsäga hyresavtal men som innefattar rätt för hyresgästen

att få uppsägningen förklarad ogiltig, örn den befinnes strida mot god sed i

hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Det torde icke ha tillkommit några

omständigheter, som böra föranleda ändring i dessa allmänna principer för

hyresgästens besittningsskydd.---

Hyresrådets förslag att uppdela uppsägningarna i två kategorier skulle i

viss mån kunna avhjälpa de påtalade missförhållandena, men det är ägnat

att ingiva tvekan ur andra synpunkter.---

Det synes emellertid vara möjligt att på ett enklare sätt tillgodose syftet med

hyresrådets förslag. För att en hyresgäst, som icke erhållit klart besked örn en

uppsägnings innebörd, skall bli skyddad mot rättsförlust, torde han endast

behöva erhålla möjlighet att påkalla hyresnämndens ingripande jämväl efter

utgången av den nu stadgade tidsfristen.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad hyresrådet föreslagit torde de

nu gällande reglerna böra tillämpas i sådana fall, då hyresgästen redan i

samband med uppsägningen erhållit uttryckligt meddelande om att densamma

vidtagits i syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten. Om däremot

något dylikt meddelande icke lämnats vid uppsägningen, bör hyresgästen

äga rätt att göra framställning om ogiltigförklaring hos hyresnämnden

även sedan fjorton dagar förflutit efter uppsägningen. Dock bör han vara

skyldig att göra sådan framställning inom fjorton dagar efter det han erhållit

tydligt meddelande örn att hyresvärden ej vill förlänga hyresförhållandet.

Av allmänna processuella regler torde följa, att det ankommer på hyresvärden

att bevisa, att hyresgästen erhållit dylikt meddelande.---—

Slutligen har hyresrådet föreslagit, att de personer, som hyra möblerade

rum, skola komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning enligt samma regler

som andra hyresgäster. I nu gällande lag ha dessa hyresförhållanden undantagits

från bestämmelserna i förevarande paragraf. Att så skett, har berott

därpå, att förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst i regel är betydligt

mera betingat av privata hänsyn i dessa fall än vid vanliga hyresavtal, varför

det icke ansetts lämpligt att tvångsvis förlänga dylika hyresförhållanden. Såsom

angivits under 6 § har emellertid den rådande bostadsbristen flerstädes

utnyttjats på sådant sätt, att det uppstått ett starkt behov av skyddsbestämmelser

för dem som hyra möblerade rum. De betänkligheter, vilka finnas

mot en tvångsförlängning i dessa fall, torde därför böra få vika. Vid den

intresseavvägning, som hyresnämnden alltid skall företaga vid tillämpning av

denna paragraf, bör emellertid, på sätt hyresrådet framhållit, särskild hänsyn

tagas till de speciella omständigheter som här föreligga.»

1 propositionen har föreslagits bl. a. sådan ändring av förevarande paragraf,

ali hyresgäst i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd

som annan hyresgäst. Såväl hyresrådet som föredragande departementschefen

har framhållit, att vid den avvägning mellan hyresvärdens och

Vt slottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

hyresgästens intressen, som hyresnämnden hade att företaga vid avgörande

av frågor rörande ogiltighet av uppsägning i de fall, varom nu vore fråga,

särskild hänsyn måste tagas lill de speciella omständigheter, som här förelåge.

Hyresvärdens önskan att hyresgästen skulle avflytta måste i och för

sig i dessa fall tillmätas större betydelse än annars. Ofta borde i ärende örn

ogiltigförklaring av uppsägning av ett sådant hyresavtal hyresvärdens talan

bifallas, örn ej något särskilt förhållande talade till hyresgästens förmån.

Utskottet vill understryka vad nu anförts. Emellertid bör såsom hyresrådet

uttalat icke förbises, att beträffande möblerade lägenheter förhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst kan påminna om det mera opersonliga affärsmässiga

förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyming och intresseavvägningen

därför vara att bedöma på samma sätt som där.

Vad angår de i motionen I: 209 påtalade olägenheter, som förmenas kunna

uppstå vid tillfällig uthyrning av lägenheter, som ägas av bostadsrättsföreningar

eller innehavas under bostadsrätt, vill utskottet erinra, att under

förarbetena till 1942 års lagstiftning om hyresreglering såsom en vägledande

synpunkt för prövning enligt 7 § av ogiltighet av uppsägning anförts,

att en hyresgäst i regel icke skulle behöva flytta av anledning, som han

icke bort taga i beräkning vid avtalets ingående. Departementschefen yttrade,

att, örn en bostadsrättshavare uthyrt en lägenhet i avvaktan på att

den skulle finna köpare, eller en bostadsrättshavare på grund av bortovaro

från orten hyrt ut sin lägenhet, det i regel torde stå klart för hyresgästen,

att han endast tillfälligt fått övertaga lägenheten, varför en uppsägning

icke behövde verka obilligt. I detta sammanhang framhöll departementschefen,

att hänsyn måste tagas till det även ur allmän synpunkt betydelsefulla

intresset, att bostadsrättsföreningarnas ekonomi icke bringades i oordning,

men att också i dessa fall borde beaktas en mer eller mindre utpräglad

bostadsbrist i orten, så att hyresgästen icke oförberett ställdes utan

bostad. Utskottet, som vid 1942 års riksdag anslöt sig till vad sålunda anförts,

vill här ytterligare understryka nu framförda synpunkter. Det är enligt

utskottets mening särdeles angeläget, att den ur social synpunkt så betydelsefulla

bostadsrättsrörelsen icke hämmas i sin utveckling genom underlåtenhet

från hyresnämndernas sida att i förevarande fall tillgodose bostadsföreningens

eller bostadsrättshavarens berättigade intressen. Jämväl i

det i motionen omförmälda fallet, att en särskild fond bildats för att under

vissa särskilda omständigheter uppköpa bostadsrätter, torde nu anförda synpunkter

böra beaktas, när fonden efter tillfällig uthyrning av en lägenhet

önskar försälja bostadsrätten till densamma. Med hänsyn till vad nu anförts

finner utskottet ej erforderligt att i anledning av motionen föreslå någon

lagändring.

Med avseende å tillämpningen av hyresregleringslagens bestämmelser örn

ogiltighet av uppsägning vill utskottet ytterligare uttala följande. Särskilt

inom mindre städer och samhällen finnes ofta en förening, vanligen benämnd

Byggnadsföreningen Folkets hus el. d., som har till huvudsaklig

uppgift att tillhandahålla erforderliga lokaler för föreningssammanträden,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

21

föredrag m. m. Stundom förekommer det, att ifrågavarande lokaler i större

eller mindre utsträckning uthyras för att användas exempelvis för biografändamål.

Inom utskottet har fråga uppstått angående den riktiga tillämpningen

av bestämmelserna örn ogiltigförklaring av uppsägning i fall, då

uppsägningen verkställts för att föreningen själv skall komma i full besittning

av lokalerna igen. En dylik uppsägning torde i allmänhet bero på

att föreningen önskar använda lokalerna för att bättre kunna tillgodose

föreningens ändamål. I sådana fall bör enligt utskottets mening vid den i

lagens 7 § angivna skälighetsprövningen särskild hänsyn tagas till det allmänintresse,

som föreningen tjänar.

8 §•

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf yttrat:

»Enligt vad som föreslagits under 7 § skall den som hyr möblerad lägenhet

komma i åtnjutande av uppsägningsskydd liksom annan hyresgäst. I

överensstämmelse härmed torde, såsom hyresrådet föreslagit, jämväl reglerna

i 8 § — örn tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid

utan uppsägningsklausul — böra få tillämpning på avtal om möblerade

lägenheter.»

Utskottet finner ingen anledning till erinran mot den ändring, sorn föreslagits

i denna paragraf.

19 och 20 §§.

I 19 § tredje stycket stadgas bl. a., att skriftligt besked om nämndens

beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom framställd

begäran.

Enligt första stycket i 20 § äger part, som är missnöjd med hyresnämndens

beslut, däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu

dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. För att denna besvärstid

skall börja löpa även i sådana fall, då en part icke fått del av beslutet

omedelbart, har upptagits följande bestämmelse i 21 § kungörelsen den

19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas

verksamhet. Till part, som ej personligen varit tillstädes, då nämndens beslut

meddelades, skall senast en vecka därefter översändas skriftligt besked örn

beslutet i rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket skall gälla såsom

bevis om dagen för delfåendet.

I andra stycket av lagens 20 § stadgas, att hyresnämnds beslut skall, om

ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder av anförda besvär lända till

efterrättelse från beslutets dag eller den senare dag, som nämnden bestämmer.

Hyresrådet har beträffande första stycket i 20 § yttrat följande:

Tiden för anförande av besvär hos hyresrådet räknas från olika utgångspunkter,

beroende på örn klagandeparten var personligen närvarande, då hyresnämnden

meddelade sitt beslut. I så fall räknas tiden från beslutets meddelande,

eljest från det parten mottog skriftligt besked örn beslutet. Hyresrådet

har i sin praxis riklig erfarenhet av att denna dualism vållat missförstånd

och i vissa fall även rättsförluster. Det lär vara ofrånkomligt att genom
-

XJtskotUt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

föra enhetlighet härutinnan. Med hänsyn till beskaffenheten av hyresnämndsorganisationen

och av proceduren där torde det enda verkligt betryggande vara

att parten (eller det befullmäktigade ombud parten använt hos nämnden) får

skriftligt besked om utgången med fullständig besvärshänvisning, och i så fall

är det naturligt att räkna besvärstiden från mottagandet av detta besked.

---Det må tillfogas, att vad som här föreslagits icke nödvändigt behöver

medföra ett dyrbart delgivningsförfarande, utan att beskeden exempelvis

kunna överlämnas vid nämndens sammanträde.

I fråga om andra stycket i den här behandlade paragrafen har hyresrådet

anfört:

Den genom detta stadgande uppställda regeln, att hyresnämndsbeslut icke

får ges tillbakaverkande kraft, är enligt vad erfarenheten utvisar icke genomförbar

i praktiken. Av olika skäl kunna hyresnämnderna försättas i det läget,

att de icke kunna meddela beslut förrän efter den tidpunkt, från vilken beslutet

rimligen hör tillämpas. Så är ofta fallet då uppsägningstiden är kort, men

även utredningssvårigheter i målet eller nämndens totala arbetsbörda kan

vara anledning till dröjsmål. Hyresrådet föreslår med hänsyn till det anförda

ändring härutinnan. Självfallet måste en befogenhet att meddela retroaktivt

beslut handhavas med urskillning, och det är hyresrådets avsikt, om förslaget

på denna punkt genomföres, att genom direktiv till nämnderna reglera användningen

av denna befogenhet, framför allt så att icke parts egen försummelse

att i tid anhängiggöra ärendet skall kunna ådraga motparten förluster.

I detta sammanhang är att uppmärksamma, att en hyreshöjning, som erhåller

giltighet för lång tid tillbaka, kan medföra krav på hyresgästen att

omedelbart betala höjningen för hela den förflutna tiden, ett krav som tydligen

ofta kan innebära en svår ekonomisk påfrestning. Detta förhållande kan

föreligga även oavsett det nyssnämnda förslaget om retroaktiv verkan av hyresnämndens

beslut, eftersom även med nuvarande bestämmelser i varje fall

hyresrådets beslut kan bliva giltigt för flera månader tillbaka. Det synes därför

vara nödvändigt att hyresnämnd får befogenhet att föreskriva anstånd

med sådan betalning i efterhand.

Beträffande hyresrådets förslag att låta vissa beslut få tillbakaverkande

kraft ha hyresgästernas representanter i hyresrådet yttrat, att de icke hade

någon erinran att framställa ur principiell synpunkt men att enligt deras

mening den ståndpunkt, som läge till grund för uttalandet i motiveringen, att

befogenheten att meddela retroaktivt beslut måste handhavas med urskillning,

också borde komma till uttryck i lagtexten.

Föredragande departementschefen har i denna del av propositionen anfört,

att hyresrådets förslag till ändringar i 19 § tredje stycket och 20 § första

stycket hyresregleringslagen, som syntes innebära en praktisk lösning av de

i nämnda lagrum behandlade frågorna, torde böra genomföras. I övrigt har

departementschefen beträffande 20 § yttrat bland annat: »Det synes erforderligt

att i enlighet nied hyresrådets förslag öppna en möjlighet att

giva tillbakaverkande kraft åt vissa beslut. Behov härav torde föreligga endast

i sådana ärenden, som avses i lagens 3, 4 och 6 §§. Med hänsyn till de

allmänna betänkligheter, som göra sig gällande gentemot retroaktivt verkande

beslut, torde i lagtexten böra angivas, att dylika beslut endast skola meddelas,

där så av särskild anledning befinnes skäligt. För att en hyresgäst,

som sålunda blir betalningsskyldig för förfluten tid, icke skall nödgas utgiva

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

23

alltför stora belopp på en gång, bör anstånd med betalningen kunna lämnas

i enlighet med vad hyresrådet föreslagit.

Såsom nyss nämnts skall bestämmelsen örn tillbakaverkande beslut endast

få tillämpas i vissa fall, som avses i 3, 4 och 6 §§. Eljest bör den nuvarande

föreskriften om giltighet av hyresnämnds beslut fortfarande gälla.

Det synes lämpligast att upptaga dessa regler tillsammans i 20 §.»

Utskottet har ej någon erinran att göra i anledning av de föreslagna ändringarna

i 19 och 20 §§.

Utskottet, som uppmärksammat, att hyresrådet planerat konferenser med

representanter för hyresnämnderna för att överlägga angående olika frågor

rörande lagstiftningens tillämpning, vill understryka betydelsen av dylika

överläggningar för åstadkommande av större enhetlighet i hyresnämndernas

bedömande av hithörande spörsmål.

Utskottet vill vidare erinra om att vid innevarande års riksdag väckts följande

motioner, som beröra stadgandet i 10 § i hyresregleringslagen, nämligen

likalydande motionerna I: 185 av herr Hage och II: 131 av herr Edberg

m. fl. samt motionen II: 106 av herr Persson i Stockholm m. fl. I förstnämnda

båda motioner har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda ökat skydd

åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande av obligatorisk

kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för hyresvärdar

och förtursrätt för familj med barn till hyresledig lägenhet. I motionen

II: 106 har yrkats, att riksdagen måtte för sin del besluta, att 10 §

i hyresregleringslagen skall erhålla följande ändrade lydelse: »I kommun,

där denna lag äger tillämpning, skall avgiftsfri bostadsförmedling anordnas

på kommunens bekostnad.»

Såsom i propositionen uttalats har igångsatts en utredning örn möjligheterna

att införa en behovsprövning beträffande hyressökande. Utskottet,

som förväntar, att resultatet av denna utredning kommer att föreligga före

riksdagens slut, har i avbidan härpå ansett sig böra uppskjuta behandlingen

av nämnda motioner.

Lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt ni. in.

Utskottet har icke någon erinran att framställa mot de föreslagna ändringarna

i ovannämnda lag.

Under åberopande av vad i del föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i popositionen

framlagda förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942

(nr 429) örn hyresreglering m. m.; samt

UtskotUt.

Ultkoltet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr

430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt

m. m.;

B. att motionen I: 209, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna 1:210 och 11:310 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz,

Roos*, Hage och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hallagård, Hermansson, fru Johansson,

herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors, Håstad och Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431103

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:90 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag omgående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 a1 i texten