Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva.

1943-04-01 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:17, Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1943 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt att företaga

sjösänkning till förmån för gruva.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 176,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck yrkat, att riksdagen

ville hos Kungl. Majit hemställa om utredning örn rätt att företaga

sjösänkning till förmån för gruva och örn föreläggande för riksdagen av

på utredningen grundade resultat.

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts bl. a. följande: Såsom

framginge av utskottets utlåtande nr 34 vid 1940 års riksdag hade

tveksamhet yppats, huruvida vattenlagens stadganden om vattenavledning

ägde tillämpning, då syftet med vattenavledningen vore blottande eller bearbetande

av malmstreck. Enär rätt att företaga vattenavledning för nämnda ändamål

otvivelaktigt borde medgivas, torde sådan ändring böra vidtagas i

7 kap. 37 § vattenlagen, att detta utsädes i lagtexten. Vidare borde för att

underlätta genomförandet av dylika vattenavledningsföretag 7 kap. 45 §

samma lag ändras på så sätt, att ansökan om vattenavledning i angivna

syfte skulle ingivas till vattendomstolen och att målet därefter skulle prövas

i den ordning, som ill kap. i lagen stadgades för ansökningsmål, därest icke

vattenrätts domaren eller vattendomstolen funne lämpligt förordna, att målet

skulle behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. omförmäldes.

Beträffande de skäl, som motionären i övrigt anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt yttrande

över motionen av vattenrättsdomarna, varjämte utskottet berett jernkontoret

och svenska gruvföreningen tillfälle att inkomma med yttrande. De

i anledning härav inkomna yttandena finnas såsom bilagor fogade vid detta

utlåtande.

7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande

lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning

av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

I 1—36 §§ givas bestämmelser örn dikning. Örn någon för torrläggning av

sin mark vill upptaga dike, och mark möter, som tillhör annan, må denne

ej hindra vattnets avlopp. Skulle för ändamålet erfordras dike å dennes mark,

är han pliktig att tåla intrånget därav. För skada och intrång, som vållas av

dikningen, skall ersättning gäldas efter vad i 9 kap. sägs (1 §). Ingen må

förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike. Därest

det för ändamålet är nödvändigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annor
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

ledes förändras, eller om ökad kostnad för dikets underhåll uppkommer, skall

ersättning utgivas (2 §). För den händelse genom dikning skulle vållas olägenhet

för nedan liggande mark, dit vattnet ledes, och sådan olägenhet kan

avhjälpas genom dikning, åligger det den, som dikar, att åt dikningen giva

den utsträckning och omfattning i övrigt, som erfordras för olägenhetens avhjälpande.

Finnes kostnaden för olägenhetens avhjälpande genom dikning

vara avsevärt större än det belopp, vartill olägenheten kan skattas, är den dikande

berättigad att i stället ersätta skadan enligt regler i 9 kap. (3 §). Dike

skall till läge och sträckning göras så, att ändamålet med dikningen må utan

oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vad

som sålunda gäller om dikes läge och sträckning skall jämväl äga tillämpning

i fråga örn dikes djup och beskaffenhet i övrigt (4 §). Om den, å vars

mark dikning skall verkställas av annan, hellre själv vill utföra arbetet, ägfer

han rätt därtill, såframt det prövas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget.

Rätt till ersättning skall i sådant fall utgå efter vad som prövas skäligt

(6 §). Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan

önskar att för sin mark deltaga i dikningen, är denne, såframt det är förenligt

med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet

eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad

fordra, att åt diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller

den utsträckning och omfattning, att största möjliga båtnad beredes

hans mark. Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans

mark, är denne skyldig att taga del i dikningen. Vad som sålunda stadgats

om rätt eller skyldighet för annan att deltaga i dikningsföretag skall jämväl

äga tillämpning i fråga om dike, som jämlikt 3 § skall upptagas till förebyggande

av olägenheter för nedanliggande mark, dit vattnet ledes (20 §).

All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri

taga del, utgör i avseende å företaget en samfällighet (21 §). I 22 § upptagas

bestämmelser om vad som skall anses såsom båtnad, såväl för de

fall, där nyttan består i höjning av jordens alstringsförmåga, som i andra

fall. Delägare i dikningssamfällighet är principiellt skyldig att taga del i

kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad

hans mark därigenom beredes (23 §). Undantag från denna bestämmelse gäller

bl. a. för delägare, som sökt företaget (27 §). Beträffande prövningen av

dikningsmål, gäller enligt 36 § att, därest någon för torrläggning av sin mark

vill upptaga dike å annans mark eller leda vatten till annans dike eller eljest

begagna sig av rättighet, som ovan omnämnts, eller om två eller flera med

skilda andelar skola taga del i dikningsföretag, så skall, där ej överenskommelse

därom träffas, före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och

under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan härom skall ingivas till

Konungens befallningshavande och sedan prövas vid syneförrättning, varom

i 10 kap. stadgas. Beträffande särskild fråga skall synemännens utlåtande

stundom underställas vattendomstolens prövning.

37—48 §§ i 7 kap. innehålla särskilda bestämmelser örn vattenavledning.

En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

3

lämnas i 37 § första stycket. Där talas bland annat om att någon för torrläggning

av sin mark vill sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,

fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda

vatten därifrån. Här är således företrädesvis fråga om sådana åtgärder, som

en gång för alla vidtagas för att underlätta avrinningen. Å sådan vattenavledning

skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§ tillämpas rörande

dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §, att vattenlagens

stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse även i fråga om

åtgärder för reglering av framrinningen och vattenståndet, som huvudsakligen

avse torrläggning av mark och på vilka de i 3 kap. av lagen innefattade

bestämmelserna om vattenreglering icke äro tillämpliga.

Bestämmelser om rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande

vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i

38 §. För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,

att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för densammas verkställande

skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast

för sådana fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av

icke tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller

under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga

om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för

uttagande av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å

fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande

av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att

förlusten, skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i

beräkning två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp,

vartill skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget

sker, må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld

räkning, skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare

än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden,

likställas med skada eller intrång å annans egendom.

Det må erinras, att vattenavledningsföretagen i regel äro underkastade

väsentligt mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.

Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser

meddelade i 2 kap. 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen

får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas

eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan

av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande

tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två

gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall

inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig

egendom må skattas.

Örn fråga skulle vara örn ett företag avseende sänkning eller annan förändring

av vattenståndet i en sjö för möjliggörande eller underlättande av

driften av en anläggning vid eller i närheten av sjön, exempelvis genom mins
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

kad pumpningskostnad, torde bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen vara att

tillämpa på ett sådant företag.

Föreskrifterna om vattenavlednings- och vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet

med hänsyn till motstående intressen av allmän natur äro i tillämpliga

delar ensartade samt återfinnas i 7 kap. 39 § respektive 2 kap. 3 § vattenlagen.

Enligt dessa stadganden gäller, att en viss åtgärd av det slag, varom här är

fråga, icke må ske, även örn nyttan skulle uppgå till värde, som eljest är

avgörande. Detta är fallet bl. a. där genom dylik åtgärd skulle förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad

trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara. Om å andra sidan företaget prövas vara av synnerlig betydelse

för jordbruksnäringen (7 kap. 39 §) resp. näringslivet (2 kap. 3 §)

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder

mot företaget skulle möta av övriga lagbestämmelser, efter hemställan av

vattendomstolen lämna medgivande till företaget.

Enligt 7 kap. 44 § skall vad i vattenlagen är stadgat örn skyldighet att

taga del i dikningsföretag icke äga tillämpning i fråga om företag, som avser

sänkning eller uttappning av sjö, med mindre den beräknade båtnaden

av företaget med mer än hälften faller å egendom, tillhörig den, som sökt

företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom därom. Vad

nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö skall jämväl lända till efterrättelse

i fråga örn åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.

Beträffande prövning av vattenavledningsföretag givas bestämmelser i 45

och 46 §§. Om någon vill utföra vattenavledning och sannolika skäl finnas

att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, eller om två eller flera

med skilda andelar skola taga del i företaget, skall, innan arbetet påbörjas,

inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan

om vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande. Frågan

härom skall därefter prövas vid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap.

stadgas. Avser företaget sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av

vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup

eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled

finnes, skall synemännens utåtande underställas vattendomstolens prövning.

Vattendomstolen må dock icke ingå i bedömande av frågor rörande ersättning

i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar

eller föreskrifter rörande företagets utförande.

Bestämmelser om invallning finnas i 49—55 §§ i 7 kap. Beträffande sådant

företag skall enligt 49 § med iakttagande av föreskrifterna i 50—55 §§ gälla

vad som i kapitlet finnes stadgat om vattenavledning.

Ä företag, som delvis avse torrläggning av mark, kunna bestämmelserna i

3 kap. vattenlagen bliva att tillämpa. I kapitlet givas stadganden örn sådana

fall, då någon till gemensamt gagn för sig och annan vill reglera vattnets avrinning

ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag antingen för åstad
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

5

kommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av

ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft eller ock såväl för något av nu nämnda

ändamål som för torrläggning av mark. Vad som i lagen stadgas om sådan

vattenreglering skall jämväl tillämpas i fråga örn vattenavledning, varom

förmäles i 7 kap., såframt dylikt företag sker såväl för torrläggning av mark

som för annat av nyss angivna ändamål. Enligt 2 § i 3 kap. skall beträffande

sådana företag i tillämpliga delar gälla stadgandena i 2 och 7 kap., i den mån

ej i 3 kap. annorlunda stadgas. Ansökan örn verkställande av företag av nu

nämnda beskaffenhet skall göras hos vattendomstolen, varefter målet skall

prövas i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål. Där det med

hänsyn till omfattningen av erforderlig utredning eller eljest finnes lämpligt,

äger emellertid vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna, att målet

skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Synemännens

utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning.

Enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning

rörande företag, som avses i 7 kap., förordnas statens lantbruksingenjör

eller annan (enligt särskilda bestämmelser) därtill behörig person.

Jämlikt 2 mom. i samma § skall vad i 1 mom. sagts äga tillämpning beträffande

syneförrättning rörande vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål

är torrläggning av mark. I regel skola två gode män biträda vid förrättningen

(35 §). Örn hinder för syneförrättningen icke möter (50 §), skola

synemännen, sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen

förefallande frågor blivit utredda, upprätta utlåtande angående

företaget (67 §). Där ej inom föreskriven tid talan vid vattendomstol anhängiggjorts

mot syneförrättning och ej heller underställning av synemännens

utlåtande skall ske, skall vid utlåtandet bero. Detta går då i verkställighet i

den ordning, som är stadgad för laga kraft ägande dom (75 §).

Vid syneförrättning rörande torrläggningsföretag är efter en år 1927 genomförd

lagändring biträde av gode män under vissa förutsättningar icke

erforderligt. För sådant fall erfordras ej heller hållande av sammanträde

med sakägarna för meddelande av utlåtande rörande företaget (71 §). Detta

förenklade syneförfarande är emellertid icke medgivet, om synemännens utlåtande

enligt vad därom är stadgat skall underställas vattendomstols prövning,

örn vid syneförrättningen förekommer prövning av fråga örn ersättning

till delägare i företaget eller annan eller örn jorduppskattning anses böra

verkställas för bestämmande av delaktigheten i företaget. Vid lagändringen

utgick man från att ersättningsfrågor av mera enkel beskaffenhet dock skulle

kunna utan biträde av gode män avgöras genom överenskommelse mellan

intressenterna. Likaså förutsattes, att i enklare fall överenskommelse örn

delaktigheten i företaget kunde träffas mellan sakägarna. Sådan överenskommelse

skall likväl enligt 10 kap. 57 § vattenlagen under viss förutsättning

vara av förrättningsmannen prövad lämplig.

Ilär må även erinras om vissa bestämmelser i gruvlagen den 3 juni 1938.

Enligt I § i denna äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

och med de inskränkningar, som i nämnda lag stadgas, undersöka och bearbeta

å egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral

av vissa närmare angivna slag. Visas att inom inmutat område finnes sådan

mineralfyndighet och äro vissa ytterligare förutsättningar uppfyllda, äger

inmutaren enligt 2 § få sig anvisat visst arbetsområde, utmål, samt inom

detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral. Mark inom utmålet,

som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan jord, skall enligt 36 §

av honom lösas. Upplåtes för vissa med gruvdriften sammanhängande ändamål

mark utom utmålet, skall, såframt marken helt tages i anspråk för

ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken,

och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång, som förorsakas.

Enligt 56 § kan rätt till gruva under vissa omständigheter förverkas. För

sådant fall stadgas i 57 §, att jordägaren är berättigad att utan lösen förfoga

över den mark, som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom

skall som regel tillfalla kronan.

Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser om torrläggning av mark

i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten. Såsom

ändamålet med dikning eller annat avledande av vatten nämnde denna lag

endast »jords odling eller förbättring».

I det betänkande med förslag till vattenlag, som avgavs 1910 av vattenrätts-

och dikningslagskommittéema, uttalades (s. 292 o. f.), att det vore

tveksamt, huruvida under sistnämnda uttryck jämväl innefattades vattens

avledande för möjliggörande eller underlättande av torvtäkt eller för blottande

av stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt. Kommittéerna föreslogo

i betänkandet, att bestämmelserna i lagen, såvitt de avsåge rätten att

över annans mark framdraga dike eller annan ledning för vattnet, skulle

tillämpas även å företag, som hade sist angivna ändamål. I den föreslagna

lagtexten stadgades därför, att sådan rätt skulle tillkomma den, som ville

utföra dikning eller vattenavledning »för torrläggning av sin mark» (5 kap.

1, 26 och 31 §§). Med avseende å rätten att tvinga annan, som hade båtnad

av dikningen att deltaga i företaget, stadgades i förslaget, att sådan rätt

skulle föreligga endast, då någon ämnade utföra ett dylikt företag »för sin

jords förbättring» (5 kap. 2 och 4 §§). Med sistnämnda uttryck avsågs enligt

lagförslaget »ökning av jordens alstringsförmåga under ändamålsenlig

skötsel» (5 kap. 3 §).

Nyssnämnda förslag genomgick sedermera överarbetning och låg, såvitt

den defensiva vattenrätten anginge, till grund för ett av särskilda sakkunniga

år 1919 avgivet betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning

av mark m. m. I sistnämnda förslag borttogs den i kommittéernas

förslag upptagna skillnaden i nyssnämnda avseende beträffande rätten att

framdraga dike eller annan ledning för vatten över annans mark och rätten

att påfordra delaktighet av andra markägare i företaget. Befogenheten såväl

i det ena som i det andra avseendet tillkom enligt förslaget den, som »för

torrlägning av sin mark» ville utföra dikning eller vattenavledning. Förslaget

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

7

överensstämmer i denna del med lagen. I betänkandet framhölls uttryckligen,

att förevarande ändring gjordes i avsikt att utsträcka tvångsdelaktigheten

till fall, då torrläggningsföretag hade till syfte andra ändamål än jordförbättring

t. ex. tillgodogörande av jord eller bergarter (sid. 86 o. f.).

I 5 kap. 32 § andra stycket i 1910 års förslag till vattenlag stadgades, att,

därest sänkning eller aftappning av sjö i något fall skulle avse huvudsakligen

annat ändamål än jords förbättring, företaget finge komma till stånd allenast

örn mer än hälften av sjöns areal tillhörde sökanden och dem, vilka förenat

sig med honom, samt den nytta, som vunnes genom företaget, prövades i

värde uppgå till minst dubbelt mot därav förorsakad skada. I motiven till

denna § anfördes bl. a. (betänkandet sid. 335):

Då stadgandena i förevarande kapitel i allmänhet icke inskränkts att avse

blott torrläggningsföretag för vinnande av jordförbättring, har man med tanke

på den — dock säkerligen ytterst sällsynta — möjligheten, att en sänkning

eller uttappning av sjö ifrågasättes för vinnande huvudsakligen av annan

fördel än jords förbättring, t. ex. för blottande av ett malmstreck, måst angiva,

hur den för företagets tillåtlighet erforderliga majoriteten i sådant fall

skall beräknas. Beträffande dylika företag, vid vilka delaktighetstvång ju

icke gäller, har man ansett arealen av sjön böra vara det avgörande.

I motiven till 7 kap. 44 § i 1919 års betänkande (sid. 215 o. f.) uttalas:

I 5 kap. 32 § av kommittéernas förslag stadgas, att örn —---sjösänk
ningen

huvudsakligen har annat ändamål än jordförbättring, förutsättningen

för tillåtlighet är den, att mer än hälften av sjöns areal tillhör sökanden och

dem, som förenat sig med honom, samt att nyttan av företaget uppgår till

minst dubbelt mot skadan. Sistnämnda bestämmelse avser t. ex. det fall, att

sjösänkningen äger rum för blottande av ett malmstreck. Då enligt kommittéförslaget

tvångsdelaktighet ej förefanns i dylika fall, ansågo kommittéerna,

att vid majoritetens bestämmande sjöns areal borde vara det avgörande. Enligt

vårt förslag skall jämväl i fall, som nyss sagts, tvångsdelaktighet finnas,

varför något skäl för att uppställa särskilda regler för majoritetens bestämmande

i sådana fall ej längre förefinnes.

Före införandet av 1879 års dikningslag hade med stöd av förordningar

av 1824 och 1841 utvecklat sig den praxis vad de större vattenavledningsföretagen

anginge att en av sakkunniga män på stället verkställd undersökning

brukade föregå tvistens instämmande till domstol. Beträffande tvister om

dikning funnos inga bestämmelser i lag om föregående syn. I praktiken brukade

emellertid käranden vid dikningstvister genom gode män på förhand

låta undersöka förhållandena och uppgöra förslag till dikningen. Där instrument

över sådan syn icke ingivits till domstolen vid rättegångens början,

fann domstolen sig ofta föranlåten att förordna därom.

I 27 § i 1879 års dikningslag stadgades, att vid tvist angående dikning eller

vattenavledning särskild syneförrättning som regel skulle föregå tvistens anhängiggörande

vid domstol. Därest det utlåtande, som synemännen avgåvo,

icke klandrades, skulle vid utlåtandet bero. — Beträffande skälen för lagens

bestämmelser om syneförrättning må hänvisas till N. J. A. 1879 avd. II. s.

53 o. f.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna yttrade i sitt år 1910 avgivna

betänkande om motiven för bibehållande av syneförrättning vid torrläggningsföretag

(betänkandet sid. 417 o. f.):

Den organisation 1879 års dikningslag givit åt den förundersökning, som

enligt samma lag i allmänhet bör föregå utförandet av ett diknings- eller

vattenavledningsföretag, bar i stort sett visat sig väl motsvara sitt ändamål.

Antalet av de förrättningar, som dragits under domstols prövning, är försvinnande

ringa i förhållande till antalet av dem, med vilka parterna åtnöjts.

Vid sådant förhållande bör givetvis i föreliggande förslag nämnda organisation

bibehållas för ärenden hörande till den defensiva vattenrätten, även då

frågor örn invallningsföretag och avledande av kloakvatten däri inbegripas.

Jämväl för vattenregleringar är syneförrättningen ändamålsenlig.

I motionen II: 189 vid 1940 års riksdag yrkade herr Holmbäck, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande rätt att företaga

sjösänkning till förmån för gruva och örn föreläggande för 1941 års

riksdag av på utredningen grundade resultat.

Motionen behandlades av andra lagutskottet. Utskottet begärde yttrande

över motionen bl. a. av vattenrättsdomarna. Dessa anförde i gemensamt yttrande:
Ehuru

sjösänkning i syfte att befrämja gruvdrift icke uttryckligen omnämnes

i vattenlagen, lärer denna lag vara tillämplig därå. I regel är en

dylik åtgärd att hänföra till vattenavledning, varom bestämmelser meddelas

i lagens 7 kapitel, och nyttan därav att anse såsom sådan i 22 § i samma

kapitel omförmäld båtnad, som utgöres av annan värdeökning än som består

i jordförbättring genom böjning av alstringsförmågan hos mark. Att bestämmelserna

om torrläggning vid lagens tillkomst varit avsedda att tillämpas

även på sjösänkning till förmån för gruva framgår av förarbetena till lagen.

I det betänkande med förslag till vattenlag, som år 1910 avgavs av vattenrätts-

och dikningslagskommittéerna, anmärkes nämligen i motiven till 5 kap.

32 § -— motsvarande efter omarbetning 7 kap. 44 § i gällande vattenlag —•

att med sänkning eller uttappning av en sjö för annat ändamål än jords förbättring

åsyftades t. ex. det fall att sjösänkningen äger rum »för blottande

av ett malmstreck» (sid. 335).

Vidare är att framhålla att, därest fråga skulle vara om ett företag avseende

sänkning eller annan förändring av vattenståndet i en sjö för möjliggörande

eller underlättande av driften av en anläggning vid eller i närheten av sjön,

exempelvis genom minskad pumpningskostnad, bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen

om byggande i vatten torde vara att tillämpa på ett sådant företag.

På grund av det anförda synes den ifrågasatta utredningen icke erforderlig.

Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 34, i anledning av motionen:

Såsom i motionen framhålla är det särskilt i nuvarande läge ett allmänt

intresse, att lagstiftningen möjliggör utnyttjande i full utsträckning av mineralfyndigheterna

i vårt land. Såväl av motionen som av vissa i ärendet

avgivna yttranden framgår, att tveksamhet uppstått beträffande frågan i vad

mån rätt att företaga sjösänkning i syfte att främja gruvdrift kan föreligga.

Denna fråga berör ekonomiskt betydelsefulla intressen, som kräva

beaktande.

Sjösänkning i nyssnämnda syfte finnes icke uttryckligen omnämnd i vattenlagen.

Av förarbetena till denna framgår emellertid, att sänkning eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

9

uttappning av sjö kan äga ruin för blottande av ett malmstreck. I vattenlagens

7 kap. talas örn att någon för torrläggning av »sin mark» vill företaga

vissa åtgärder. Med hänsyn till detta uttryckssätt synes det icke utan

vidare klart, att gruvinnehavare, som icke tillika äger marken, där gruvan

är belägen, har rätt att till förmån för gruvan lii en vattenavledning genomförd,

Vägande skäl tala dock för att sådan rätt bör finnas. Såvitt utskottet

har sig bekant hava gällande bestämmelser i ämnet icke i rättstillämpningen

ansetts hindra medgivande av dylik rätt.

Då fråga är örn företag avseende förändring av vattenståndet i en sjö för

möjliggörande eller underlättande av driften av en anläggning vid eller

i närheten av sjön, torde — såsom vattenrättsdomarna framhållit — bestämmelserna

i 2 kap. vattenlagen om byggande i valten kunna tänkas tillämpliga

på företaget.

Kommerskollegium har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på vissa

spörsmål i nära samband med det i motionen berörda. Ämbetsverket har

sålunda uttalat, att det under vissa omständigheter, t. ex. de nu rådande förhållandena,

kunde tänkas, att tillgodogörandet av viss malm skulle kunna

vara av sådan betydelse för landet, att oavsett förhållandet mellan värdena

å skadan och båtnaden, beräknade enligt för normala tider gällande

regler, sjösänkning borde företagas för att möjliggöra brytning av fyndigheten.

I sådant fall kunde behov föreligga också av ett snabbare förfarande

än det enligt vattenlagens nuvarande bestämmelser medgivna. Kommerskollegium

har därjämte påpekat, att behovet av en dylik sjösänkning kunde

vara övergående.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då samtliga vattenrättsdomare ansett

den i motionen ifrågasatta utredningen icke vara erforderlig, anser sig utskottet

icke för närvarande hava tillräckliga skäl att förorda en sådan utredning.

Om det emellertid visar sig, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet

skulle anses utgöra hinder för sjösänkning i fall, om vilka här är fråga,

eller utvecklingen eljest skulle göra en lagändring erforderlig, torde frågan

därom få tagas under förnyat övervägande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmbäck avgav följande särskilda yttrande:

Särskilt beträffande möjligheten att till förmån för gruva företaga vattenavledning

enligt stadgandena i 7 kap. vattenlagen är jag icke helt övertygad

av vattenrättsdomarnas utlåtande. Då vattenlagen ger rätt att företaga

vissa åtgärder för torrläggning av »sin mark» ger den enligt min uppfattning

vid handen, att den, lill vars förmån torrläggningen skall äga rum,

skall vara jordägare, vilket icke är fallet med gruvägaren. Alt vattenrättsoch

dikningslagskommittéerna i sitt betänkande av år 1910 uttalat, att sänkning

eller utlappning av sjö kan äga rum för blottande av malmstreck, ger

icke anledning till annan slulsats. Vattenavledning för blottande av malmstreck

kan tänkas äga rum på initiativ antingen av en jordägare eller av en

gruvägare, och den lagtext, som kommittéernas uttalande är avsett att kommentera,

ger klart vid handen, att kommittéerna tiinkt sig alt initiativet

skulle tågås av en jordägare; för att vattenavledning för blottande av malmstreck

skulle få äga rum, skulle erfordras bl. a., att mer än hälften av sjöns

areal skulle tillhöra sökanden (betänkandet s. 30). Denna bestämmelse bortföll

sedermera under förarbetena till vattenlagen, men det antyddes därvid

icke — varken genom borttagande av uttrycket »sin mark» eller på annat

sätt — alt man velat utsträcka rätten att påyrka vattenavledning till andra

jordägare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Utskottet.

Det är emellertid nu genom vattenrättsdomarnas utlåtande klart, att de

nuvarande vattenrättsdomarna tolka vattenlagen så, att den medger vattenavledning

även till förmån för gruva. Då dessutom utskottet, som starkt betonat

de synpunkter, vilka legat bakom motionen, understrukit, att förnyat

övervägande bör ske, örn utvecklingen skulle göra lagändring erforderlig,

har jag ej ansett mig behöva i utskottet yrka på den i motionen föreslagna

utredningen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I nu föreliggande motion har framhållits önskvärdheten av sådan ändring

i 7 kap. vattenlagen, att i lagtexten utsäges, att kapitlets bestämmelser om

vattenavledning äro tillämpliga även när sådant företag skall äga rum för

blottande eller bearbetande av malmstreck.

Uti motiven till nämnda kapitel uttalas, att bestämmelserna däri vore avsedda

att tillämpas icke blott å torrläggningsföretag, vilkas syfte vore höjning

av jordens alstringsförmåga i jordbruksnäringens intresse, utan även å sådana

företag, som avsåge exempelvis möjliggörande av torvtäkt, blottande av ett

stenbrott eller ett ler- eller malmlager. Bestämmelserna i kapitlet äro i enlighet

med vad sålunda uttalats med avsikt utformade så, att rätt att påkalla

tillämpning av bestämmelserna finnes även för markägare, som genom torrläggningsföretag

avser att tillgodose något av sist angivna ändamål.

Huruvida rätt att utföra torrläggningsföretag i avsikt att främja gruvdrift

tillkommer jämväl gruvinnehavare, som icke tillika är ägare till den mark

där gruvan är belägen, är däremot, såsom utskottet år 1940 framhållit i sitt

av riksdagen godkända utlåtande nr 34 med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna

i 7 kap. vattenlagen icke utan vidare klart. I yttrande över 1940

års motion hade emellertid samtliga vattenrättsdomare förklarat sig anse

den i motionen ifrågasatta utredningen i denna fråga icke vara erforderlig.

Vägande skäl syntes jämväl utskottet tala för att sådan rätt, varom här vore

fråga, borde finnas. Såvitt utskottet hade sig bekant, hade gällande bestämmelser

i ämnet icke i rättstillämpningen ansetts hindra medgivande av dylik

rätt. Med hänsyn till vad nu anförts, ansåg utskottet någon utredning i frågan

icke behövas. Utskottet framhöll emellertid, att, därest det skulle visa sig, att

de nuvarande bestämmelserna i ämnet skulle anses utgöra hinder för sjösänkning

i fall, örn vilka här vore fråga, eller om utvecklingen eljest skulle

göra en lagändring erforderlig, frågan därom torde få tagas under förnyat

övervägande.

I yttrande i anledning av den nu föreliggande motionen har vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol framhållit såsom sin uppfattning, att

det vore synnerligen tveksamt, huruvida en sådan rätt, varom nu vore fråga,

tillkomme gruvinnehavare, som icke ägde marken, där gruvan vore belägen.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har i sitt yttrande tillstyrkt

motionen i denna del. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar hava förklarat, att de visserligen alltjämt vidhölle

den uppfattning i denna fråga, till vilken samtliga vattenrättsdomare anslutit

sig år 1940, men att, enär lagens ordalag icke kunde anses otvetydigt giva ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

11

tryck för denna åsikt, det syntes ändamålsenligt med ett förtydligande av

lagtexten på denna punkt. Jämväl jernkontoret och svenska gruvföreningen

anse en sådan lagändring önskvärd.

På grund av den tveksamhet, som sålunda numera synes råda beträffande

denna fråga, får utskottet förorda en närmare utredning härutinnan. Utredningen

bör emellertid i enlighet med vad vattenrättsdomarna i österbygdens

och Söderbygdens vattendomstolar framhållit icke inskränka sig allenast till

företag för sjösänkning utan avse samtliga torrläggningsföretag med här avsett

ändamål.

Enligt 7 kap. 45 § vattenlagen skall prövning av ansökan om tillstånd till

vattenavledning ske vid syneförrättning jämlikt 10 kap. samma lag. I en del

fall. bl. a. då företaget avser sjösänkning, skall synemännens utlåtande underställas

vattendomstolens prövning.

I sitt förenämnda utlåtande vid 1940 års riksdag fäste utskottet uppmärksamheten

på ett av kommerskollegium i remissyttrande till utskottet gjort

uttalande, att det under vissa omständigheter, t. ex. det rådande krisläget,

kunde tänkas föreligga behov av ett snabbare förfarande vid sjösänkningsföretag

till förmån för gruva än nyssnämnda bestämmelser medgiva.

I nu förevarande motion har gjorts gällande, att det sedan år 1940 visat

sig att den rättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva

möter så stora svårigheter, att risk ofta föreligger, att företaget icke kan genomföras.

Motionären har därför föreslagit sådan ändring i 7 kap. 45 § vattenlagen,

att ansökan örn vattenavledning till förmån för gruva skall prövas

i den ordning, som i 11 kap. vattenlagen stadgas för ansökningsmål, därest

icke vattenrättsdömaren eller vattendomstolen finner lämpligt förordna, att

målet skall behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. samma lag.

Motionen har även i denna del tillstyrkts i de i ärendet till utskottet inkomna

yttrandena.

Den ordning, som i lagen är föreskriven för handläggning av ansökningar

örn vattenavledningsföretag, medför en omständlig procedur, som ofta täger

lång tid i anspråk. Jernkontoret och svenska gruvföreningen hava i sitt yttrande

påpekat ett fall, där en syneförrättning för prövning av sjösänkning till

förmån för gruva påbörjats år 1936 men ännu icke avslutats. I de yttranden,

som avgivits av vattenrättsdomarna, har den uppfattningen kommit till synes,

att det är lämpligt, att prövningen av företag i nu ifrågavarande syfte sker

i den ordning, som i 11 kap. vattenlagen föreskrives för ansökningsmål, därest

företaget berör ett fåtal intressenter eller icke är av sådan beskaffenhet,

att tvångsdclaktighet påfordras. Vidare har i de i ärendet avgivna yttrandena

framhållits, att det, såsom i motionen föreslagits, torde vara lämpligast, att

det överlämnas åt vattenrättsdömaren eller vattendomstolen att avgöra, när

ett ärende av nu omförmäld beskaffenhet bör handläggas såsom ansökningsmål

eller vid syneförrättning. Utskottet anser sig kunna i princip ansluta sig

till de synpunkter, som sålunda framförts. En befogenhet för vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen av nyss omförmälda art finnes redan stadgad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

beträffande en del andra förrättningar enligt vattenlagen. Särskilt torde härutinnan

böra erinras om 3 kap. 11 §, som ger vattendomstolen eller vattenrättsdomaren

sådan diskretionär prövningsrätt beträffande företag, som avse

vattenreglering eller vattenavledning jämlikt 3 kap. 1 § nämnda lag, vare sig

ändamålet med företaget är beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft

eller såväl sådant utnyttjande som torrläggning av mark.

Utskottet vill sålunda förorda en utredning jämväl beträffande reglerna

om förfarandet vid handläggning av mål angående vattenavledning till förmån

för gruva. Vid en sådan utredning bör emellertid motsvarande spörsmål

beträffande företag, som avse dikning eller ^vallning i nämnda syfte, även

tagas under övervägande.

Med hänsyn till den betydelse i motionen berörda frågor hava för landets

mineralförsörjning, särskilt under nu rådande förhållanden, synes den av utskottet

förordade utredningen böra verkställas snarast möjligt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om

utredning dels beträffande frågan om rätt för gruvinnehavare

att i syfte att främja gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens

bestämmelser rörande torrläggning av mark, dels

ock angående frågan, huruvida och i vad mån tillstånd till

torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter

sådan prövning, som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål,

samt om framläggande för riksdagen snarast möjligt av de

förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 1 april 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Olof Carlsson, Mannerskantz,

Hage, Holstenson och Holmbäck*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Cruse, von Seth,

Larsson i Östersund, Lundgren, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i Rådom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

13

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att avgiva yttrande över en i Riksdagens första

kammare väckt motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till

förmån för gruva får undertecknad, vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol,

härmed anföra följande.

I sitt utlåtande nr 34 den 31 maj 1940 har andra lagutskottet uttalat bl. a.

att det icke utan vidare syntes klart, att gruvinnehavare som icke tillika äger

marken, där gruvan är belägen, har rätt att till förmån för gruvan få en vattenavledning

genomförd. Den tvekan som i detta avseende kommit till uttryck

från motionärens sida synes välgrundad. Det lärer vara ovisst huruvida

vattenrättsdomarna i sitt utlåtande i februari 1940, vari blott hävdats att 7

kap. vattenlagen är tillämpligt å sjösänkning till förmån för gruva, avsett att

ta ståndpunkt till frågan örn vitsord till sänkningsföretag tillkommer annan

än markägaren.

Byggande i vatten enligt 2 kap. vattenlagen torde principiellt vara förbehållet

markägare och sådana rättsägare som anges i 14 kap. 2 § vattenlagen.

Vid tillämpning av 2 kap. bruka dock stundom vanliga nyttjanderättshavare,

åtminstone där nyttjanderätten består för längre tid, jämställas med markägare

såvitt avser den tid nyttjanderätten gäller. Det förekommer även att

nyttjanderättshavare, som har markägarens medgivande att utföra visst

byggande, får tillstånd härtill av vattendomstolen. Att avsteg från grundsatsen

att byggande i vatten är förbehållet markägare måste ske med återhållsamhet

beror på att förhållandena vid byggande i vatten i regel måste ordnas

på lång sikt, att den byggandes förpliktelser gentemot motstående intressen i

många fall böra vara knutna lill viss fastighet och att förpliktelserna även

kunna avse framtiden (t. ex. underhåll av byggnader).

Vid vanliga förrättningar enligt 7 kap. vattenlagen avseende marks torrläggning

för jordbruksändamål lärer det ej enligt allmänt gängse praxis komma

ifråga att en arrendator anses ha vitsord till ett torrläggningsföretag. Skyldigheten

att bidraga till ett sådant företag skall enligt lagen i viss mån belasta

fastigheten. En arrendator saknar emellertid befogenhet att ådraga den

arrenderade fastigheten förpliktelse i detta hänseende. Vid tillämpningen av

7 kap. äro rättigheters och skyldigheters anknytning till fastigheterna särskilt

framträdande. Då det dessutom i 7 kap. 1, 35—37 och 44 §§ endast talas

örn markägare vid angivande av den som har vitsord till torrläggningsföretag,

torde det vara naturligt alt förrättningsmännen vid en sjösänkning till

förmån för gruva stå främmande för tanken att cn inmutare som ej är markägare

skulle ha rätt att påkalla företagets utförande.

Det värde som en inmutad fyndighet representerar kommer genom inmutningen

att avskiljas från fastigheten, där fyndigheten är belägen. I sådana

fall där fyndigheten kommer att tillvaratagas och uttömmas jämförelsevis

fort lämpar sig fyndigheten, även om den har stort värde, med nuvarande lagbestämmelser

mindre väl som underlag för fortlöpande skyldigheter än

en jordbruksfastighet, som ej förbrukas. Särskilt där bestämmelserna

om tvångsdelaktighet skola tillämpas synas svårigheter kunna uppstå,

örn man utgår från att inmutare skall vara jämställd med markägare.

Vid sjösänkningar måste vanligen avloppskanaler upptagas. Underhållet

av en sådan kanal för framtiden kan vara mycket betungande. Den del

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

av underhållsskyldigheten som åvilar en fyndighet kan — sedan fyndigheten

förbrukats eller dess bearbetande såsom icke lönande nedlagts — måhända

icke med framgång utkrävas. Om fyndighetens andel i underhållsskyldigheten

är stor, kan i sådant fall inträffa att sakägare, som tvingats deltaga i företaget,

icke äro i stånd att ensamma fullgöra underhållsskyldigheten, vilket för

dem skulle kunna vara orimligt betungande, med påföljd att den båtnad de

erhållit av företaget väsentligt minskas.

Ehuru det måhända icke är omöjligt att finna utvägar som möjliggöra en

tillfredsställande tillämpning av gällande bestämmelser vid vattenavledning

för tillvaratagande av mineralier, är detta förenat med svårigheter och ett

behov får anses föreligga att detta rättsområde blir närmare klarlagt. Att sådana

förrättningar handläggas enligt 10 kap. vattenlagen synes vara lämpligt

i sådana fall då tvångsdelaktighet påfordras. Utredning örn båtnaden för

varje sakägare och dennes skyldighet att deltaga i företaget lämpar sig väl

för handläggning av synemän. Där tvångsdelaktighet ej påfordras torde det i

regel vara lämpligast att fråga om sjösänkning till förmån för gruva prövas

omedelbart av vattendomstol.

Umeå den 24 februari 1943.

F. Löwing.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

15

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över en vid årets riksdag i första

kammaren väckt motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till

förmån för gruva få vi härmed anföra följande.

Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges

att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga örn

torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel att

detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet uttalades

även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lagutskottet

år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta

motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke är

att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt giva

uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks torrläggning

för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som

för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt

mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid

eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller

annan byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt vattenlagen skola frågor örn utförande av dikning, vattenavledning

och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är örn torrläggning

av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara erforderligt

utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vattendomstolen

såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en

innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att

påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att

deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av

mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring i

vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring

bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även

dikning och invallning till förmån för gruva.

Med hänsyn till vad ovan anförts synes ändamålsenligt att i 7 kap. införes

en bestämmelse, vari uttryckligen utsäges att vad i samma kapitel stadgas

jämväl skall gälla, om någon för torrläggning av gruva vill utföra dikning,

vattenavledning eller invallning; dock att ansökan därom även må ingivas till

vattendomstolen, varefter målet handlägges i den ordning som stadgas ill

kap. örn ansökningsmål, därest ej vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

finner lämpligt förordna att saken skall behandlas vid syneförrättning.

Stockholm i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kansli den

27 februari 1943.

Fabian Appelberg.

Anton Thelin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Anbefalld att till utskottet avgiva yttrande över en i första kammaren väckt

motion, nr 176, angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva

får jag härmed anföra följande.

En sådan ändring i 7 kap. 45 § vattenlagen, som i motionen föreslagits, och

som skulle medföra, att ansökan om vattenavledning till förmån för gruva kunde

handläggas direkt hos vattendomstol — och icke såsom för närvarande städse

först behandlas vid syneförrättning jämlikt 10 kap. vattenlagen — vore

utan tvivel till avsevärt gagn för ärendets snabba avgörande för de fall, där

en sådan procedur lämpade sig, nämligen då deltagningsskyldigheten i företaget

avsåge ett mindre antal intressenter. Sådana fall torde särskilt kunna

inträffa ifråga om sjösänkning till förmån för gruva.

Med hänsyn till vad nu sagts och då i motionen ifrågasatt ändring av 37 §

förenämnda kapitel ej heller torde vara ur vägen i förevarande sammanhang,

får jag tillstyrka, att i motionen avsedd utredning kommer till stånd.

Vänersborg den 23 februari 1943.

Nils Lindberg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

17

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remisser den 8 resp. 12 februari 1943 har Andra lagutskottet berett

Jernkontoret och Svenska Gruvföreningen tillfälle att avgiva yttrande över

en av herr Holmbäck inom riksdagens första kammare väckt motion, nr

176, angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva. I anledning

därav få vi härmed avgiva följande gemensamma yttrande.

Vid 1940 års riksdag väckte herr Holmbäck likaledes en motion, nr 189,

rörande utredning örn rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva.

Andra lagutskottet har i sitt utlåtande nr 34 till sagda års riksdag närmare

berört vattenlagens bestämmelser i fråga örn sjösänkning. Av skäl, som närmare

framgå av sagda utlåtande, ansåg sig dock andra lagutskottet icke

kunna för det dåvarande förorda den begärda utredningen utan hemställde,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll

den i utlåtandet gjorda hemställan.

Emellertid bör framhållas, att andra lagutskottet i sitt utlåtande anförde,

bland annat, att frågan torde böra upptagas till förnyat övervägande, därest

de'' dåvarande bestämmelserna i ämnet skulle anses utgöra hinder för sjösänkning

till förmån för gruva eller örn utvecklingen eljest skulle göra en

lagändring erforderlig.

Rörande vattenlagens bestämmelser i hithörande ämne innehåller andra

lagutskottets ovannämnda utlåtande en utförlig redogörelse, varför densamma

här kan förbigås.

Herr Holmbäck har i sin motion till årets riksdag gjort en förnyad framställning

i ämnet. Motionären har framhållit, att det efter år 1940, då frågan

fått ökad aktualitet genom landets svåra belägenhet i fråga örn metallförsörjningen,

visat sig, att den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag

till förmån för gruva stöter på stora svårigheter. — De svårigheter,

som därvid åsyftas, medföra en tidsutdräkt, som står i uppenbar disproportion

till den betydelse, blottande och brytande av malmfyndigheter kan hava

för landets näringsliv, och äro i själva verket av den omfattning, att de

riskera företagets genomförande inom rimlig tid.

Till bestyrkande av den tidsutdräkt, som syneförfarandet för med sig, få

vi åberopa, att det i praktiken förekommit ett fall angående sjösänkning

för blottande av malmstreck, därvid företaget handlägges såsom syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen, som påbörjades redan år 1936 och ännu

icke slutligen handlagts av synemännen. Flera vidlyftiga frågor vänta i detta

fall på sin lösning, innan ärendet är slutbehandlat.

I ett annat fall har på grund av särskilda omständigheter ett temporärt

tillstånd till sjösänkning lämnats av vederbörande vattendomstol. Detta beslut

möjliggjordes därigenom, att sjösänkningen visat sig nödvändig för att

förhindra gruvras, vilka skulle omöjliggöra driften i vederbörande gruvor.

Vi hava oss bekant, att malmstreck finnas under flera av landets sjöar.

Med de förbättrade malmletningsmetoder, som numera stå till buds, bar

man större möjligheter än tidigare alt konstatera förefintligheten av dylika

fyndigheter. För att kunna tillgodogöra sig dem är det emellertid merendels

nödvändigt att få en sjösänkning till stånd. Förfarandet med en .syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen är en omständlig och vansklig procedur.

I första hand iir att uppmärksamma, att alla intressenter mäste vara ense.

Därtill kommer, att ärendet icke är avgjort i och med att synemännens utlåtande

är avgivet, utan detsamma måste i nu föreliggande fall alltid underställas

vattendomstols prövning. Man får alltså här räkna med fyra instanser.

lii hnna lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 17. i1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 17; bilagor.

Det må framhållas, att i praktiken har 2 kap. vattenlagen ansetts tilllämpligt

vid vattenreglering till förmån för ett anrikningsverk eller annan

del av en gruvanläggning invid sjö eller vattendrag.

Motionärens förslag att låta vattendomstolen eller vattenrättsdomaren avgöra,

huruvida vattendomstolen skall omedelbart upptaga ärendet till prövning

eller huruvida detsamma lämpligen skall behandlas vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen, måste anses vara synnerligen välbetänkt.

Ett dylikt förfaringssätt kan utan tvivel i väsentlig grad påskynda frågans avgörande,

vilket i brådskande och för landets näringsliv viktiga fall onekligen

är av en betydelse, som icke får underskattas.

En avgjord fördel är, att vattendomstols beslut om sjösänkning kan få

gå i verkställighet, oaktat beslutet icke vunnit laga kraft. En dylik möjlighet

finnes icke, örn ärendet handlägges enligt 10 kap. vattenlagen.

Vattendomstolarna besitta otvielaktigt större sakkunskap i hithörande frågor

än de synemän, vilka hava att handlägga ärendet enligt 10 kap. vattenlagen.

Medgivas måste dock, att det kan tänkas fall, då en syneförrättning

kan anses vara lämpligare än en omedelbar handläggning av ärendet inför

vattendomstolen. Just därför vore den förordade valfriheten en smidig och

synnerligen ändamålsenlig uppmjukning av vattenlagens bestämmelser. —

Såsom motionären framhållit är också en dylik valfrihet icke någon nyhet

inom vattenlagstiftningens område utan har redan vunnit burskap i de fall,

som angivas i motionen.

Motionären har vidare framhållit önskvärdheten av att stadgandet i 7 kap.

37 § vattenlagen, där det talas om att någon vill för torrläggning av sin

mark sänka eller avtappa sjö eller annan vattensamling, får en ändrad

lydelse. En dylik ändring skulle sålunda taga sikte på att ett dylikt företag

får genomföras jämväl till förmån för blottande av malmstreck. Visserligen

framgår det av motiven till 7 kap. 44 § vattenlagen, att lagstiftaren tänkt sig

ett dylikt fall, men en direkt rättsregel härutinnan vore på sin plats för att

undanröja varje tveksamhet. Jernkontoret kan härutinnan hänvisa till sitt

den 29 februari 1940 avgivna yttrande över förutnämnda motion nr 189 i

andra kammaren vid 1940 års riksdag.

Att fastighet jämställes med gruva med avseende å vissa rättigheter har

för övrigt redan fastslagits i servitutslagen.

Det måste otvivelaktigt anses vara ett allmänt intresse, att lagstiftningen

möjliggör ett utnyttjande av landets mineralfyndigheter på lämpligaste sätt.

Med hänsyn därtill skulle det vara av värde, om vattenlagen kunde i ovan

angivna delar förtydligas, så att sjösänkning uttryckligen medgåves till förmån

för gruva och att vattendomstolen eller vattenrättsdomaren ägde avgöra,

huruvida ärendet skulle handläggas av vattendomstol eller vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen.

På grund av det ovan anförda och under framhållande av frågans stora

betydelse för gruvnäringen, särskilt under nu rådande förhållanden, hemställes,

att den av motionären föreslagna utredningen om vissa ändringar i

vattenlagen med det snaraste måtte vidtagas så att, om möjligt, förslag i ämnet

kan framläggas redan till innevarande års riksdag.

Stockholm den 22 februari 1943.

JERNKONTORET

Wiking Johnsson.

SVENSKA GRUVFÖRENINGEN

M. Waldenström.

/ E. Tunhammar.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4311sn

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:127 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva. a1 i texten