Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27 av herr Hedlund i Östersund.

1943-04-13 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27 av herr Hedlund i Östersund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1943 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27

av herr Hedlund i Östersund.

I motionen nr 16 har hemställts, ”att riksdagen måtte hos Kungl. Majit

begära en skyndsam utredning angående förutsättningarna för en komplettering

av tuberkulosförordningen, så att de samhälleliga myndigheterna givas

ökade möjligheter att, där så anses påkallat, omhändertaga av läkare konstarade

smittobärare samt i samband därmed under vilka förhållanden samhället

bör ekonomiskt bisträcka sådana omhändertagna”.

Motionen nr 27 utmynnar i en hemställan, ”att riksdagen måtte besluta sådant

tillägg i tuberkulosförordningen eller annan författning att vissa tuberkulösa

personer kunna mot sin vilja intagas eller kvarhållas vid vårdanstalt

för tuberkulösa”.

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till

motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och statens institut

för folkhälsan, varjämte utskottet berett tillfälle för svenska nationalföreningen

mot tuberkulos samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

att inkomma med yttrande. De i anledning härav inkomna yttrandena

finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Bestämmelser om åtgärder till bekämpande av tuberkulos finnas i tuberkulosförordningen

den 31 mars 1939. I 3 § i förordningen föreskrives en allmän

skyldighet för läkare att till vederbörande dispensär anmäla alla nyupptäckta

fall av tuberkulos. Enligt 5 § äger hälsovårdsnämnd på hemställan av läkare

vid dispensär eller tjänsteläkare förordna, att person, som av läkaren misstänkes

vara behäftad med tuberkulos, på hälsovårdsområdets bekostnad skall

undergå läkarundersökning. För verkställande av sådant förordnande kan

handräckning erhållas av polismyndighet. Vidare upptar förordningen bl. a.

bestämmelser, syftande till att avstänga smittbärare från arbete inom vissa

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

yrkesgrenar och från vårdanstalter el. d. samt om åtgärder för smittrening av

tuberkulossjukas tillhörigheter.

Vid förordningens tillkomst var frågan örn tvångsinläggning å sjukhus av

tuberkulösa personer under övervägande. Till grund för Kungl. Maj:ts förslag

låg ett av medicinalstyrelsen utarbetat förslag av den 16 juni 1937. I 4 § i

förslaget hade införts bestämmelser om, att bärare av tuberkulos smitta, vilka

icke trots givna anvisningar och råd kunde förmås att själva så långt möjligt

är minska smittfaran för sin omgivning, kunde tvångsinläggas å vårdanstalt

och tvångskvarhållas därstädes. Kostnaderna för persons inläggande och vård

å anstalt skulle enligt förslaget gäldas av statsmedel, därest den intagne saknade

medel därtill. Däremot innehöll förslaget icke någon bestämmelse örn

ersättning i dylika fall för mistad arbetsförtjänst.

I motiveringen till dessa stadganden framhöll medicinalstyrelsen, att bestämmelser

om tvångsinläggning å anstalt redan funnes i åtskilliga länders

tuberkuloslagstiftning, t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän erfarenhet

vore de fall, i fråga örn vilka en sådan lagstiftning behövde tillämpas,

synnerligen få, och det anfördes, att bestämmelsen, där den funnes, genom

sin blotta tillvaro ofta verkade i åsyftad riktning. — Epidemiologiska undersökningar

vid tuberkulos gåve anledning antaga, att ett relativt stort antal

infektioner kunde härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp och

att tillräckliga resurser för deras omhändertagande vöre en förutsättning

för en nedgång i tuberkulosfrekvensen. Det gällde här i regel personer

av asocial typ med därmed sammanhängande brist på hänsyn gentemot medmänniskorna.

Ofta torde det även vara fråga om fall av mer eller mindre

påtaglig psykisk abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett vanligt

sanatorium vore naturligtvis många gånger till men för anstaltens normala

drift, då dessa givetvis skulle förorsaka rubbningar i ordning och skick inom

sanatoriet. Sådana personer komme att på sätt och vis bliva oberoende av alla

ordningsföreskrifter, eftersom den eljest strängaste disciplinära åtgärden, utskrivning,

gentemot dem vore meningslös. Styrelsen förutsatte därför, att för

denna grupp av patienter behövligt antal platser vid vissa befintliga tuber - kulossjukvårdsanstalter såsom särskilda avdelningar ställdes till förfogande

eller eventuellt att, örn så skulle visa sig behövligt, särskilda anstalter inrättades.

Det syntes riktigast, att staten helt bekostade inläggandet och vården

av dessa patienter. I de flesta fall skulle ju denna vård närmast bliva jämförlig

med sinnessjukvård.

Medicinalstyrelsens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet

av de yttranden, som avgåvos över förslaget. Såsom en förutsättning

för öppnandet av möjlighet till tvångsinläggning framhölls emellertid i flera

fall, att rätt till ersättning för mistad arbetsförtjänst tillförsäkrades den intagne

och hans familj. I flera yttranden avstyrktes emellertid medicinalstyrelsens

förslag i denna del. Här må återgivas ett särskilt yttrande av f. d.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande nr 23.

3

generaldirektören Nils Hellström i hans egenskap av styrelseledamot i svenska

nationalföreningen mot tuberkulos. I detta yttrande heter det bl. a.:

Emot 4 §, evad den avser tvångsinläggning och tvångsisolering på sjukhus,

hyser jag mycket stora betänkligheter. Det kan här bliva fråga örn årslång

isolering. Det ifrågasättes, att en särskild anstalt kan komma att inrättas

för tvångsinlagda sjuka. Då erfarenheten från andra länder med liknande

bestämmelser ger anledning förmoda, att detta antal sjuka blir mycket litet,

skulle anordnandet av en dylik anstalt medföra, att det stora flertaiet ifrågavarande

sjuka komme att föras så långt från sina hemorter, att de i stor

utsträckning bleve betagna möjligheten att få besök av sina anhöriga. En

anstalt avsedd enbart för ifrågavarande klientel lärer bliva mycket svårskött.

Den smiltfara, som t. ex. vagabonderande individer utgöra, synes mig vara

allt för ringa för att motivera en tvångsinläggning enligt föreskrivna regler.

Skulle behov föreligga att för dessa individer föreskriva bestämmelser för

förebyggande av smittspridning, vöre enligt mitt förmenande mera tilltalande,

att stadga bestämmelser härom i lagstiftning, som rör denna grupp individer.

Då inrättande av nu nämnd anstalt torde komma att vara ganska avlägset,

utgör den icke det närmast liggande elier väsentliga skälet till mina betänkligheter.

De föranledas huvudsakligen av följande synpunkter. Medicinalstyrelsen

framhåller lagens väsentliga syftemål vara alt skydda mot tuberkulossmittans

överförande från människa till människa. Det erinras ock om

att barn och ungdom äro i stort sett mest mottagliga för denna smitta. Det

torde icke av någon kunna förnekas, ali det barn, som i sitt hem uppenbarligen

utsattes för dylik smitta på grund av att den sjuke åsidosätter givna råd

och anvisningar, lever, då denna smitta kan medföra dödlig sjukdom eller

allvarligt kvarvarande men å hälsa, under sådana förhållanden, som kunna

anses fullt jämförliga med vanvård. Skulle lagen om barnavård i dess nuvarande

avfattning icke medgiva barnens omedelbara avskiljande från ett

hem, där sådana uppenbara risker föreligga, vilka icke efter myndigheternas

anvisningar bliva eliminerade, bör enligt mitt förmenande ett tillägg eller

förtydligande i detta hänseende i nämnda lag göras.

Jag vill erinra om att flera av de personer, som kunna komma att enligt

den föreslagna tuberkuloslagen bliva föremål för tvångsinternering, säkerligen

icke äro oförmögna till arbete. Många kunna vara i stånd att genom

arbete bidraga till försörjningen av sig oell sin familj. Manga fall förekomma,

där förhållandena i hemmet äro sådana, att den enda åtgärden för förebyggande

av smittans spridning är överflyttning till sjukhus. Deri sjuke kail icke

med allra bästa vilja skydda sin omgivning inom hemmet. Jag vill mycket

starkt ifrågasätta, om det vore överensstämmande med humanitet att i sådana

fall ivångsinternera en person utan ali på annat sätt än genom fattigvård

giva hans familj vederlag för den ekonomiska skada, den påvisiigen kommer

att lida genom åtgärden. En bestämmelse örn ersättning på annat sätt kan

åter få icke önskvärda konsekvenser, enär det är tänkbart att mindre nogräknade

personer söka draga fördel av cn sådan bestämmelse på sätt, som

lagstiftaren icke avsett. Jag nödgas därför beträffande den föreslagna 4 §

anmäla avvikande mening.

I ett annat yttrande framfördes farhågor, att den föreslagna bestämmelsen

örn tvångsiniagning kunde medföra, ali en sjuk person till skada för sig själv

och andra dröjde nied att söka läkarvård.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andru lagutskottets utlåtande nr 23.

Kungl. Maj:ts förslag till tuberkulosförordningen framlades genom propositionen

nr 20 vid 1939 års riksdag. Den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen

om tvångsintagning fanns icke upptagen i Kungl. Majlis förslag.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrade i propositionen

bl. a.:

De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas

hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—15

var i medeltal 1.94 0/''oo, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal

1.48 %a åren 1921—25, i medeltal 1.08 %o åren 1931—35, 0.92 %o år 1936

och 0.86 °/oo år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,

är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i

tuberkulos avsevärt nedgått, örn än troligen icke i samma grad som dödligheten.

Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom

en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,

ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och dispensäror

garn salonen. Då detta arbete alltjämt pågår, bör man alltså kunna

hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende. Att resultat

härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att dödlig

hetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra länder.

Medicinalstyrelsen bär nu föreslagit, att i denna kamp även matie tillgripas

skärpta lagstiftningsåtgärder. Örn man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,

att i antiiuberkulosarbetet tyngdpunkten bör förläggas till de sjukvårdande

åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening

icke, att man också genom en effektivare lagstiftning bör söka främja detta

arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom

medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt

stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet av

skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land

ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående

tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de

tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda

icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,

finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss

återgivna yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande

behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att

förorda åtskilliga modifikationer i detsamma.

I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande

område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å

sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.

En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett

betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då

fråga vore örn en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man

finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera

år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga

former hedrivna anfituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen

inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav stälier jag mig tveksam

inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.

I varje fal! bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

5

vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse för

det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,

som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den

tidigare redogörelsen är emellertid frågan om de grunder, enligt vilka sådan

gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för

närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.

Någon motion väcktes icke i riksdagen i anledning av propositionen. Andra

lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 21, i anledning av propositionen bl. a.

följande:

Bland åtgärder, sora mera direkt taga sikte på bekämpandet av tuberkulosen,

torde huvudvikten böra läggas vid de sjukvårdande åtgärderna och

dispensärverksarnheten. Den i vissa hänseenden skärpta lagstiftning, som nu

föreslås, är avsedd att vara ett stöd för detta arbete och i synnerhet för den

genom 1937 års reform intensifierade verksamheten vid dispensärerna. Avvägningen

av lagstiftningen måste givetvis ske med hänsyn till det på senare

tid alltmer förbättrade läget på ifrågavarande område. Tuberkulosdödlighetens

tillbakagång i vårt land synes mana tili försiktighet vid genomförandet

av skärpta lagbestämmelser. Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget,

som innefattade stadganden om långt gående tvångsåtgärder, har också vid

överarbetningen inom socialdepartementet underkastats avsevärda modifikationer.

Bland annat hava de av medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena

om tvångsinläggning av vissa tuberkulossjuka på sjukvårdsanstalt uteslutits.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslaget med en mindre

jämkning. Vad utskottet hemställt vann riksdagens bifall.

I detta sammanhang må erinras om vissa bestämmelser i barnavårdslagen

den 6 juni 1924. Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa

åtgärder beträffande, bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet

utsättes för fara till liv elier hälsa. BI. a. äger nämnden föreskriva,

att sådant barn mot föräldrarnas vilja kan skiljas från hemmet. Nämnden

skab vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande

av tillfredsställande vård och uppfostran, och äger nämnden jämväl härutinnan

att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga vissa åtgärder.

Enligt 3 § i. lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar är var och en, som är angripen av könssjukdom, pliktig att

underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling eller

till förekommande av smittans spridning. Könssjuk, för vilken sjukhusvård

finnes erforderlig, äger alt ulan avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt

sjukhus i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat. Någon bestämmelse

om ersättning åt den intagne för utebliven arbetsförtjänst finnes icke.

Epidemilagen den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser därom alt hälsovårdsnämnd

kan genom tvångsintagning å anstalt eller på anna! sätt isolera

person, som är eller misstankes vara behäftad nied epidemisk sjukdom eller

kan befaras föra smitta av sådan sjukdom. Kostnaderna för vård och under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

håll skola gäldas av epidemidisiriktet. Någon lagstadgad rätt för den avstängde

att erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst föreligger icke, men

frågan därom var föremål för behandling vid lagens tillkomst.

I det 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande epidemilag,

stadgades, att örn en frisk person misstänkts föra smitta av epidemisk

sjukdom och han i anledning därav underkastats isolering eller observation

eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, han skulle för den arbetsförtjänst,

han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning av

distriktet med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han

ej med beloppet, ägde han utföra sin talan efter stämning vid domstol.

I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till

epidemilag upptogs icke någon motsvarighet till nyssnämnda bestämmelser i

kommittéförslaget. Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt 15 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall betalning, som

utgår för vård å sinnessjukhus, i allmänhet gäldas av den intagne. Jämlikt

lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för

vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka kan vårdavgift delvis betalas

av vederbörande fattigvårdssamhälle, dock utan att ersättningen skall

betraktas såsom fattigvård. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår icke.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen upptog medicinalstyrelsen

i sitt år 1937 till Kungl. Maj:t avgivna förslag till lag angående vissa

åtgärder emot utbredning av tuberkulos även bestämmelser örn att bärare

av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar och råd kunde förmås

att själva så långt möjligt vore minska smittfaran för sin omgivning,

kunde tvångsinläggas å vårdanstalt och Ivångskvarhållas därstädes. I den

proposition, varigenom förslaget till tuberkulosförordning framlades för riksdagen,

upptogos dock icke några bestämmelser i detta hänseende. Föredragande

departementschefen framhöll i propositionen, att han i princip icke

hade något att erinra emot att det även på förevarande område av vår sanitära

lagstiftning öppnades möjlighet till tvångsinläggning å sjukvårdsanstalt

av sådana smittobärare, vilka utgjorde en fara för sin omgivning. Det syntes

emellertid enligt departementschefens mening vara ägnat att inge betänkligheter

att vid ifrågavarande tid, då situationen för det under frivilliga former

bedrivna antituberkulosarbetet tedde sig gynnsam, tillgripa så stränga åtgärder

som ett frihetsberövande under kanske flera år. I varje fall borde en

dylik åtgärd vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig

gottgörelse för det han i det allmännas intresse sattes ur stånd att utnyttja

den arbetsförmåga, som han trots sjukdomen måhända besutte. Frågan örn

de grunder, efter vilka ersättning borde utgå, vore emellertid icke utredd.

Departementschefen ansåg sig därför, åtminstone för det dåvarande, icke

kunna förorda medicinalstyrelsens förslag i denna del.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

7

Enligt nutida rättsuppfattning är givetvis en åtgärd, varigenom en samhällsmedlem

berövas sin personliga frihet, alltid ägnad att ingiva starka betänkligheter,

även örn åtgärden sker i den allmänna hälsovårdens intresse. Ett

tvångsintagande å sjukvårdsanstalt av person, som lider av smittosam sjukdom,

bör därför icke få komma i fråga utan att det är oundgängligen nödvändigt.

Först när så är förhållandet måste den enskildes intresse vika til!

förmån för det allmänna bästa.

Ehuru det arbete, som under de senaste decennierna nedlagts å tuberkulosens

bekämpande, lett till mycket goda resultat, utgör tuberkulosen alltjämt

en allvarlig folksjukdom. Kampen mot tuberkulosen bör därför erhålla

allt det stöd, som kan anses erforderligt. Tuberkulossjuka personer,

som underlåta att iakttaga av läkare meddelade föreskrifter till förekommande

av smittospridning, kunna åstadkomma mycket stor skada. I de

yttranden, som avgivits till utskottet i ärendet, har den uppfattningen kommit

till synes, att de hittills företagna åtgärderna till hindrande av tuberkulossmittas

spridning icke varit till fyllest, samt att de erfarenheter, som vunnits

under de senare åren, styrkt behovet av bestämmelser, som möjliggöra

tvångsintagning å sjukvårdsanstalt av tuberkuiösa.

Givetvis finnes det bland de tuberkuiösa, som vägra att underkasta sig

anstaltsvård, skötsamma personer, vilka äro fast bosatta och hava stadigvarande

arbete. Deras vägran torde oftast bero på att de i det längsta vilja

utnyttja sin arbetskraft för sin och sin familjs försörjning i förhoppning att

kunna bliva friska genom vård i hemmet. Huruvida ett tvångsingripande

bör kunna ske gentemot dylika personer synes utskottet mycket tveksamt.

Den största smittofaran torde i dylika fall hota barnen i den sjukes omgivning.

Emellertid finnes jämlikt 22 § barnavårdslagen en möjlighet för barnavårdsnämnd

att omhändertaga barn under sexton år, som i föräldrahemmet

utsäftes för fara till liv eller hälsa.

De personer, som vägra att underkasta sig anstaltsvård, torde emellertid

företrädesvis vara av mer eller mindre utpräglad vagabondtyp. Att dessa

oftast asociala personer vägra att låta sig omhändertagas för vård torde sammanhänga

med brist på hänsjm gentemot medmänniskor. Medicinalstyrelsen

har framhållit, att epidemiologiska undersökningar vid tuberkulos gåve

anledning till antagande, att ett relativt stort antal infektioner kunde härleda

sig från ett fåtal smittobärare av ifrågavarande typ och att tillräckliga

möjligheter för deras omhändertagande vore en förutsättning för en nedgång

i tuberkulosfrekvensen. Ett tvångsingripande gentemot sådana personer

torde möta mindre betänkligheter än ett dylikt ingripande mot förstnämnda

kategori av tuberkuiösa. Uppenbarligen måste dock såsom förutsättning

för ett ingripande stadgas, att övriga åtgärder, som kunna anses

erforderliga till förebyggande av smittospridning, visat sig resultatlösa.

Utskottet förbiser ingalunda, ali stora svårigheter äro förenade med en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

tillfredsställande lösning av förevarande fråga, men vill med hänsyn till

frågans stora betydelse likväl förorda, att densamma tages under förnyat

övervägande av Kungl. Majit.

Vid den av utskottet sålunda ifrågasatta utredningen torde böra beaktas

ett under förarbetena till 1939 års tuberkulosförordning framkommet förslag,

att det allmänna skulle ikläda sig kostnaderna för vård å sjukhus av

personer, som anses böra tvångsintagas. Det torde måhända även bliva nödvändigt

att såsom jämväl tidigare ifrågasatts vidtaga särskilda anordningar

å redan befintliga anstalter för vården av åtminstone en del av de tuberkulossjuka,

örn vilka nu är fråga.

Principiellt torde tuberkulossjuka personer, som anses böra tvångsintagas,

böra erhålla rätt till ersättning för alt de genom omhändertagandet icke

kunna utnyttja den arbetsförmåga, som de trots sjukdomen måhända besitta.

Därest sådan tvångsintagning såsom utskottet förutsatt huvudsakligen

bör ifrågakomma gentemot mer eller mindre asociala personer, synes emellertid

frågan örn dylik ersättning komma i ett annat läge. En rätt till ersättning

torde då uppenbarligen icke böra finnas annat än såvitt angår enstaka

undantagsfall.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande

motioner hemställa,

A. alt riksdagen i skrivelse til! Kungl. Majit ville anhålla örn

utredning beträffande frågan, huruvida och under vilka förutsättningar

tuberkulossjuka personer må kunna mot sin vilja intagas

och kvarhållas å sjukvårdsanstalt, samt om framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

B. att motionen II: 16, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 27, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 april 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendeis behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, holvander, Niis Elowsson,

Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Näsström;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson ä Västerås, fröken Andersson,

herrar Hallagård, Cruse, Holm, fru Johansson och herr Larsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr c23; bilagor.

9

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två vid riksdagen

väckta motioner, nr 16 och nr 27 i andra kammaren, angående viss

ändring av tuberkulosförordningen. Med anledning härav får styrelsen anföra

följande.

Vid tillkomsten av 1S39 års tuberkulosförordning var frågan om tvångsinläggning

å sjukhus av tuberkulösa personer under övervägande, men någon

föreskrift i ämnet intogs icke i propositionen och föreslogs ej heller under

riksdagsbehandlingen. Departementschefen framhöll, att under de senaste årtiondena

tuberkulosdödligheten nedgått med omkring femtio procent. Det

funnes all anledning antaga, att även sjukligheten i tuberkulos avsevärt nedgått.

Med hittillsvarande metoder för tuberkulosens bekämpande hade man

således nått ganska långt, till och med längre än i vissa länder, där tvångsinternering

av tuberkulösa personer vore möjlig. Redan på denna grund

kunde det synas betänkligt att tillgripa en så sträng åtgärd som tvångsinternering,

desto mera som det ofta vore fråga örn frihetsberövande för längre

tid. Ett lagstadgande örn tvångsinternering förutsatte, att tillräckligt många

vårdplatser funnes tillgängliga. Detta torde emellertid icke vara fallet i de av

tuberkulos mest hemsökta delarna av landet. En föreskrift örn tvångsinternering

skulle därför delvis kunna bliva verkningslös. En tvångsinternering

syntes böra vara förenad med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörd

se för det lian i det allmännas intresse sattes ur stånd att utnyttja den

arbetsförmåga, som lian, trots sjukdomen, måhända ägde. Spörsmålet örn ersättning

vore emellertid icke löst. Ett stadgande om gottgörelse skulle kunna

få mycket vittgående ekonomiska konsekvenser. Även på denna grund syntes

en tvångsinternering ej böra tillgripas.

Den största faran för smitta från en tuber kuloss juk person torde hota barnen

i den sjukes omgivning. Redan enligt gällande lag kunna myndigheterna

ingripa för att skydda minderåriga. Enligt 22 § barnavårdslagen barr nämligen

barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande, bland andra,

barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättas för fara tili liv eller

hälsa. Dessa åtgärder lia emellertid även de tvångskaraktär. i det att barn

därigenom kunna mot föräldrarnas vilja skiljas från hemmet.

Vad fattigvården och de tuberkulösa beträffar har socialstyrelsen för samtliga

fattigvårdsstyrelse!'' framhållit vikten av alt lungsjuka personer av styrelserna

hjälpas till rätta, så att nedsmittning av arbetskamrater, familjemedlemmar

och. andra förebygger». En sträng vaksamhet på detta område är så

mycket viktigare, som tuberkulossjukdomama spela en mycket framträdande

roll såsom understödsmotiv inom fattigvården. Verkställda undersökningar

lia visat, ali faltigvårdsunderstöd i ungefär tio procent motiverats med

arbetsoförmåga på grund av tuberkulossjukdom; under rådande kristdr
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

hållanden torde denna andel ha ökats. Angående effekten av den uppmaning,

som sålunda utgått från styrelsen, år det svårt att bilda sig någon mera hållbar

uppfattning.

Vid sin handläggning av ärenden enligt 1931 års alkoholistlag har styrelsen

funnit, att det varit svårt att bereda lämplig ansialtsvård åt tuberkulossjuka

alkoholister. En utvidgning och differentiering av vårdmöjligheterna för dessa

personer vore därför önskvärd.

Enligt socialstyrelsens mening är den föreliggande frågan värd all uppmärksamhet,

och de hittills vidtagna åtgärderna till förebyggande av spridning

av tuberkulossmitta synas ej tillräckliga. Styrelsen kan ej heller finna,

att de skäl, som anförts emot en bestämmelse om tvångsinternering, äro

bärande.

I de allra flesta fall underkasta sig tuberkulossjuka personer sanatorievistelse,

när läkare tinner detta nödvändigt. Anledningen till denna villighet

från de sjukas sida att låta intaga sig på sjukhus torde vara en alitmera vidgad

kännedom om de ökade möjligheter, som finnas att bota tuberkulos, och om

den betydelse för hälsans återvinnande, som ett snabbt läkaringripande har.

Det finns, dock alltjämt personer, som utan förnuftigt skäl motsätta sig intagande

å sanatorium. Vanligen torde det här röra sig om personer, vilkas

I bistånd kan sägas stå på gränsen till sinnessjukdom eiler som kunna betraktas

som psykopater. Socialstyrelsen vågar antaga, att deras antal är mycket

begränsat. De utgöra dock en stor fara för sin omgivning och kunna trots

sitt fåtal ge upphov tili ett stort antal tuberkulosfall. En tvångsinternering

synes därför i sådana fall icke vara ett för långt gående ingrepp, varvid självfallet

förutsattes, att garantier skapas för att tvångsförfarande icke kommer

att tillgripas annat än när detta synes ur samhällelig synpunkt nödvändigt.

Visserligen är tuberkulosen stadd på tillbakagång, men den utgör alltjämt

en allvarlig folksjukdom. Det finns ej heller några garantier för ali antalet

sjukdomsfall icke ånyo skulle kunna ökas. Enligt vissa uppgifter skulle de

nuvarande krisförhållandena redan ha medfört en tendens till sådan ökning.

Framhållas må ock, att flera länder både inom och utom Europa lia lägre

tuberkulosdödlighet än vårt Iand. Ingenting synes böra försummas, som kan

leda till en ytterligare nedgång av antalet tuberkulosfall.

Såsom ovan framhållits, ha farhågor uttalats för att en möjlighet till tvångsinternering

skulle medföra behov av ett betydande antal nya platser å sanatorierna.

Dessa farhågor torde emellertid vara överdrivna. Tvångsåtgärder

torde nämligen, såsom redan framhållits, behöva tillgripas endast mot ett

ringa antal personer.

En tvångsinternering för tuberkulösa synes böra vara förbunden med rätt

lill kostnadsfri vård för de omhändertagna. Härigenom skulle visserligen de

tvångsinternerade komma i en ekonomiskt bättre ställning än övriga tuberkulossjuka.

Socialstyrelsen vill emellertid i delia sammanhang erinra om att

i den utredning angående förbättrad luberkuloseftervård, som styrelsen för

.svenska nationalföreningen mot tuberkulos den 1 mars 1940 överlämnade till

Konungen, föreslogs fri vård för patienter å allmän sal på lungtuberkulosanstalter,

vilka uppbära statsbidrag. Enligt vad socialstyrelsen bär sig bekant,

är hithörande spörsmål föremål för fortsalt utredning inom soeialvårdskommittén.

Därest framdeles beslut skulle fattas om kostnadsfri sjukhusvård

i allmänhet åt tuberkulösa, skulle kostnadsfrågan även för de tvångsinternerade

lösas. Då emellertid en lösning efter dylika mera generella linjer

kan beräknas draga ut på liden, bör en redan nu införd anordning med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

11

tvångsinternering kombineras med kostnadsfri vård för de intagna. Socialstyrelsen

förutsätter, att de sålunda internerade, vilka säkerligen till hela sin

typ komma att på ett markant sätt avvika från övriga patienter, placeras

å en särskild sluten interneringsavdelning på något sanatorium. Under sådana

förhållanden skulle man ej längre kunna tala örn att de med tvång intagna

finge en förmånligare ställning än övriga patienter, och det borde ej

linnas anledning alt befara, att ett stadgande örn tvångsinternering i förening

med rätt till kostnadsfri vård skulle medföra en ökning av antalet personer,

som vägrade att frivilligt underkasta sig erforderlig sanatorievistelse.

Under åberopande av det ovan anförda får socialstyrelsen tillstyrka en

skyndsam utredning av den i motionerna behandlade frågan.

KARL J. HÖJER

Sten Ringenson

Bilaga B.

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen

att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över dels en

av herrar Olofsson och Nilsson i andra kammaren väckt motion (nr 16), vari

föreslagits, alt Riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära en skyndsam utredning

angående förutsättningarna för en komplettering av tuberkulosförordningen,

så att de samhälleliga myndigheterna gåves ökade möjligheter att,

där så ansåges påkallat, omhändertaga av läkare konstaterade smittobärare

samt i samband därmed under vilka förhållanden samhället borde ekonomiskt

bisträcka sådana omhändertagna, dels ock en av herr Hedlund ävenledes

i andra kammaren väckt motion (nr 27), vari föreslagits, att Riksdagen

måtte besluta sådant tillägg till tuberkulosförordningen eller annan författning

att vissa tuberkulösa personer kunde mot sin vilja intagas eller kvarhålias

vid vårdanstalt för tuberkulösa. Tillika har Kungl. Majit anbefallt

medicinalstyrelsen att till Socialdepartementet insända en avskrift av berörda

yttranden.

Med anledning härav får medicinalstyrelsen äran anföra följande.

I av medicinalstyrelsen den 16 juni 1937 lill Kungl. Majit avgivet förslag

till lag angående vissa åtgärder mot utbredning av tuberkulos föreslogs

även bestämmelser om tvångsinläggning å anstalt av för omgivningen farliga

tuberkulösa smittobärare under följande motivering:

”Sådana åtgärder, d. v. s. tvångsinläggning å anstalt oell tvångskvarhållande

därstädes, förefinnas redan inom åtskilliga länders tuberkuloslagstiftning,

t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän erfarenhet äro de fall,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

i fråga om vilka en sådan lagstiftning behöver tillämpas, synnerligen få oell

det anföres, att bestämmelsen, där den finnes, genom sin blotta tillvaro ofta

verkar i åsyftad riktning.1 Det gäller här i regel personer av asocial typ, med

därmed sammanhängande brist på hänsyn gent emot medmänniskorna.

Ofta torde det även vara fråga örn fall av mer eller mindre påtaglig psykisk

abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett vanligt sanatorium vore naturligtvis

många gånger till men för anstaltens normala drift, då dessa givetvis

skulle förorsaka rubbningar i ordning och skick inom sanatoriet. Sådana personer

komme att på sätt och vis bliva oberoende av alla ordningsföreskrifter,

eftersom den eljest strängaste disciplinära åtgärden, utskrivning, gent emot

dem vore meningslös.

Styrelsen förutsätter därför, att för denna grupp av patienter behövligt antal

platser vid vissa befintliga tuberkulossjukvårdsanstalter såsom särskilda

avdelningar stäilas till förfogande elier eventuellt, att, om så skulle visa sig

behövligt, särskilda anstalter inrättas.”

De erfarenheter, som i vårt land vunnits, sedan styrelsens förslag framlades,

hava ytterligare styrkt behovet av bestämmelser örn tvångsintagning

av för omgivningen smittfarliga patienter. Då emellertid sålunda redan utredning

förebragts samt förslag framlagts i förevarande fråga, anser styrelsen

ytterligare utredning rörande behovet av dylika bestämmelser icke vara

påkallad.

Vad den av motionärerna ifrågasatta utredningen rörande under vilka förhållanden

samhället borde ekonomiskt bisträcka sådana omhändertagna beträffar

får styrelsen såsom sin mening uttala, att det synes vara befogat, att

staten ikläder sig skyldighet att lämna tvångsintagna försörjningspliktiga

tuberkulossjuka ekonomiskt vederlag för eventuellt förlorad arbetsinkomst.

Storleken av dylikt vederlag synes böra bestämmas från fall till fall efter av

vederbörande länsstyrelse företagen utredning. Då man torde kunna räkna

med att antalet tvångsintagna patienter blir mycket ringa och då dessutom

med all sannolikhet det stora flertalet av dessa tuberkulossjuka hava ingen eller

mycket liten inkomst av eget arbete, torde de ekonomiska bidrag, vilka skulle

utgå av statsmedel, komma afl uppgå till mycket blygsamma belopp.

Medicinalstyrelsen tillstyrker livligt, att tuberkulosförordningen kompletteras

med bestämmelser i enlighet med motionärernas förslag och föreslår

för sin del följande tillägg till 5 § i tuberkulosförordningen:

”På anmälan av hälsovårdsnämnd att tuberkulossjuk person lever under

förhållanden, som för den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta,

och att påyrkad rättelse icke genom nämndens ålgöranden kunnat vinnas, så

ock eljest då skälig anledning darlin förekommer, må länsstyrelsen förordna

tjänsteläkare alt företaga tjänsteresa till den sjuke för ali söka förekomma

smittans spridande.

Därest sådan sjuk person uppenbarligen underlåter afl följa de föreskrifter,

som av vederbörande läkare lämnats till förekommande av smittans spridande,

skal! hälsovårdsnämnden därom göra anmälan till länsstyrelsen, som

efter förste provinsialläkarens hörande kan besluta om den sjukes inläggande

å vårdanstalt. Beslut om sålunda å vårdanstalt inlagd persons utskrivning

meddelas likaledes av länsstyrelsen. Dock må utskrivning ej ske med mindre

1 Epidemiologiska undersökningar vid tuberkulos giva anledning till antagandet alt ett

relativt stort antal infektioner kunna härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp

och att tillräckliga resurser för deras omhändertagande är en förutsättning för en nedgång i

tuberkulosfrekvensen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

13

antingen anstaltens läkare intygat, att fara för tuberkulossmitta från ifrågavarande

person icke föreligger, eller länsstyrelsen eljest efter läkarens hörande

funnit skälig anledning antaga, att den sjuke kommer att iakttaga nödig

varsamhet till förhindrande av smittans spridande. Länsstyrelsen vare icke

skyldig till prövning upptaga ansökan örn utskrivning förr än fyra månader

förflutit från den dag, då beslut om avslag å tidigare gjord dylik framställning

meddelats.

På förslag av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens hörande äger medicinalstyrelsen

bestämma, att i föregående slycke omförmäld sjuk skall inläggas

å särskild för ändamålet inrättad anstalt.

Av länsstyrelsen eller medicinalstyrelsen med stöd av denna paragraf fattat

beslut skall omedelbart gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Befinnes person, som intagits på vårdanstalt enligt bestämmelsen i denna

paragraf på grund av försörjningsplikt eller av annan anledning vara i behov

av ersättning för genom intagningen åsamkad förlorad arbetsinkomst, må på

därom av denne gjord framställning och efter av vederbörande länsstyrelse

företagen utredning dylik ersättning beviljas av Kungl. Maj:t.”

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,

medicinalrådet Edén, t. f. byråchefen Annell samt medicine doktorn Lundquist,

föredragande.

Stockholm den 4 mars 1943.

J. AXEL HÖJER

J. Luddquist

/ Ann-Margrct Lundgren.

STATENS INSTITUT FÖR FOLKHÄLSAN

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt statens institut

för folkhälsan att till Eder avgiva utlåtande över av herrar Olofsson i Höganäs

och Nilsson i Landskrona samt av herr Hedlund i Östersund i andra kammaren

avgivna motioner nr 16 respektive 27 örn viss ändring i tuberkulosförordningen.

Statens institut för folkhälsan delar motionärernas uppfattning, att det är

ett missförhållande, alt hälsovårdsmyndigheterna icke äga möjlighet att som

ett yttersta medel tvångsinlägga å sjukvårdsanstalt sådana smittobärare, vilka

utgöra en fara för sin omgivning. Orsaken lill att det av medicinalstyrelsen

i denna riktning framlagda förslaget icke vann statsmakternas bifall i samband

med genomförandet av 1939 års tuberkulosförordning synes väsentligen

varit, alf frågan örn de grunder, efter vilka ersättning lill sådan tvångsinlagd

person borde utgå, icke var utredd. Klart är även alt ett så starkt in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

grepp i den personliga friheten, som en tvångsinläggning av denna art skulle

utgöra, är ägnat att ingiva betänkligheter såväl med hänsyn till den sjuke som

till hans närmaste omgivning. Då tvångsinläggning endast avses ifrågakomma

vid uppenbart missbruk av denna frihet, torde sistnämnda invändningar

dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Utöver frågan om den

ersättning, som bör utgå till tvångsinlagd person, bör även beaktas, att det

torde bliva nödvändigt att vidtaga särskilda anstalter för vårdnaden av

vissa av dessa patienter. I den mån det rör sig örn rent asociala individer,

vilket icke sällan torde vara fallet, bör även undersökas möjligheten till en

lösning av detta problem i annan och för ifrågavarande personer mera allmänt

avpassad form.

Även örn betydande svårigheter föreligga att på ett tillfredsställande sätt

komma till rätta med det av motionärerna påtalade missförhållandet finner

statens institut för folkhälsan det med hänsyn till den förebyggande hälsovården

vara av betydelse att myndigheterna erhålla den angivna möjligheten

och förordar därför att erforderlig utredning kommer till stånd.

Tomteboda den 6 mars 1943.

ERNST ABRAMSON

Bilaga D.

SVENSKA NATIONALFÖRENINGEN MOT TUBERKULOS

Till Riksdagens andra lagutskott.

Riksdagens andra lagutskott bär berett Svenska Nationalföreningen mot

tuberkulos tillfälle att avgiva yttrande över dels en av herrar Olofsson och

Nilsson i andra kammaren väckt motion (nr 16), vari föreslagits att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning av förutsättningarna

för en komplettering av luberkulosförordningen, så att de samhälleliga

myndigheterna givas ökade möjligheter att, där så anses påkallat,

omhändertaga av läkare konstaterade smittbärare samt i samband därmed

under vilka förhållanden samhället borde ekonomiskt bestrida sådana omhändertagna,

dels ock av herr Hedlund ävenledes i andra kammaren väckt

motion (nr 27), vari föreslagits att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg i

tuberkulosförordningen eller annan författning att vissa tuberkulösa personer

kunna mot sin vilja intagas eller kvarhållas vid vårdanstalt för tuberkulösa.

Med anledning härav får styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot

tuberkulos äran anföra följande.

Medicinalstyrelsens förslag till lag ang. vissa åtgärder mot utbredning av

tuberkulos den 16 juni 1937 innehöll även bestämmelser örn tvångsinläggning

å vårdanstalt av sådan sjuk person, vilken uppenbarligen underlåter att

följa de föreskrifter, som av vederbörande läkare lämnats till förekommande

av smittans spridande.

I underdånigt yttrande över detta Medicinalstyrelsens förslag har styrelsen

för Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos den 16 juni 1937 härom

anfört följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

15

”Det händer ej så sällan, såsom också Medicinalstyrelsen antyder i sin motivering,

att dispensärens läkare och sköterskor stå fullständigt maktlösa gentemot

asociala individer, som icke på något sätt kunna förmås att iakttaga

givna föreskrifter till förekommande av smittspridning och därför måste

anses farliga för den allmänna säkerheten. Då erfarenheten från andra länder

visar, att blotta möjligheten till tvångsåtgärder utgör ett så verksamt påtryckningsmedel

i sådana fall, att själva åtgärderna aldrig eller ytterligt

sällan behövt tillgripas, och då samtidigt betryggande garantier mot missbruk

ingå i förslaget, anser styrelsen sig kunna tillstyrka detsamma även i

dessa delar.”

Under de år, som gått sedan tuberkulosförordningen trädde i kraft, har

det mången gång för tuberkulosläkarna tett sig som en påtaglig brist

att det enligt gällande författningar icke är möjligt att på vårdanstalt

tvångsiniägga för omgivningen uppenbart farliga smittförande tuberkulossjuka.

Visserligen äro tuberkulossjuka av denna kategori icke många, men å

andra sidan kan en enda smittsam asocial individ, som icke vill iakttaga försiktighet

gentemot omgivningen, förorsaka obotlig skada genom att smitta

ned talrika friska människor. Under senare år bär det förebyggande tuberkulosarbetet

alltmer intensifierats, särskilt genom massundersökningar av

subjektivt friska personer och Calmette-vaccinering av särskilt tuberkuloshotade

befolkningsgrupper, och dödligheten i tuberkulos har också visat en

glädjande nedgång. Dock har tuberkulosen ingalunda ännu spelat ut sin roll

som folksjukdom och man får t. o. m. räkna med att sjukdomen kan komma

att öka under nu rådande kris. Det är därför särskilt angeläget att tuberkulosförebyggande

åtgärder vidtagas i största möjliga utsträckning. Hit hör icke

minst isolering av för omgivningen smittfarliga sjuka, vilka i hög grad kunna

motverka resultatet av det förebyggande tuberkulosarbete, varpå staten nedlägger

stora summor.

De av Medicinalstyrelsen år 1937 föreslagna bestämmelserna om tvångsintagning

på vårdanstalt synas innebära tillräcklig garanti för att missbruk

icke skall behö%''a befaras och styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot

tuberkulos får därför med livligt instämmande i motionärernas hemställan

föreslå att tuberkulosförordningen kompletteras i enlighet med Medicinalstyrelsens

ovanberörda förslag. Därjämte synes det vara befogat att bestämmelse

utfärdas om att ersättning till försörjningspläktiga tuberkulossjuka för

på grund av tvångsintagningen ev. åsamkad förlust av arbetsinkomst utfärdas.

Med hänsyn till att med all sannolikhet endast ett mycket ringa antal

personer kommer att tvångsintagas per år och då dessutom flertalet av dessa

troligen icke ha nämnvärd inkomst av förvärvsarbete, torde emellertid detta

ifrågasatta statsbidrag komma att röra sig om mycket obetydliga belopp.

Stockholm den 13 mars 1943.

På styrelsens vägnar

enligt uppdrag:

.1. LUNDQUIST

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andin lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

Bilaga E.

SVENSKA FATTIGVÅRDS- OCH EARNAVÅRDSFÖRBUNDET

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss av den 8 februari 1943 har Riksdagens andra lagutskott berett

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande

över tvenne inom riksdagens andra kammare väckta motioner, nämligen dels

nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona, dels nr 27 av

herr Hedlund i Östersund. Förbundet vill med anledning härav vördsamt

anföra följande.

Det i de båda motionerna påtalade förhållandet, att en person, som lider av

tuberkulos i smittsamt skede, icke mot sin vilja kan intagas och kvarhållas

å tuberkulosvårdanstalt, är för förbundet icke obekant. Under de senaste

åren bär det vid flera tillfällen förekommit, alt fattigvårdsstyrelser hänvänt

sig till förbundet med begäran örn råd hur man lämpligen borde förfara med

sådana tuberkulösa, som enständigt vägrat att underkasta sig sjukhusvård,

ehuru behov därav förelegat, och som i stället begärt att få hemunderstöd eller

vård å kommunens ålderdomshem. Förbundet har, ställt inför sådana frågor,

kommit till insikt om att endast tvångsmässig intagning och kvarhållande å

tuberkulosvårdanstalt lämnar möjlighet att rationellt behandla den sjuke själv

och att effektivt skydda hans omgivning för smitta.

När frågan örn införandet av regier av antydd art tidigare varit aktuell, har

förslaget härom emellertid icke mötts av enhälligt gillande. Såsom skäl mot

förslaget har anförts, att tvångsmässiga ingripanden mot tuberkulösa vöre

särskilt allvarliga, eftersom man måste räkna med att de sjuka för längre tid

till en viss grad berövades sin personliga frihet. Då emellertid sådana smittbärare

kunna utgöra en mycket stor fara för sin omgivning, anser förbundet,

att även mycket långtgående åtgärder här låta sig val försvaras.

Det har emellertid även gjorts gällande, att tvångsingripanden icke borde

ifrågakomma med mindre den omhändertagne kunde erhålla gottgörelse för

att han i det allmännas intresse berövas möjlighet att utnyttja den arbetsförmåga,

som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Detta spörsmål torde

få bedömas under hänsynstagande till vilka personer, som i allmänhet pläga

vägra att frivilligt inlägga sig på anstalt och till de motiv, som äro avgörande

för deras ställningstagande. Medicinalstyrelsen hade i sitt utkast till tuberkuloslag

1937 föreslagit tvångsbestämmelser men förutsatt, att dessa endast

skulle behöva komma till användning mot personer av asocial typ, vilkas

vägran att underkasta sig anstaltsvård hnge sättas i samband med deras brist

på hänsyn gentemot medmänniskorna. I motionen nr 27 har den meningen

även kommit till uttryck, att de personer, det här gäller, i regel äro asociala

och tillhöra fattigvårdens besvärliga klientel. Förbundets egen uppfattning

jävar icke detta påstående. Skulle det ifrågavarande klientelet helt bestå av

sådana personer, synas bestämmelser örn ekonomisk gottgörelse icke vara påkallade.

Emellertid kan det säkerligen finnas skötsamma personer, som endast med

hänsyn till sin familjs utkomst vägra att ingå på vårdanstalt och hellre utnyttja

sin arbetskraft för familjens försörjning i förhoppning att kunna bliva

friska utan särskild behandling. Onekligen tala skäl för att samhället i sådana

fall träder hjälpande emellan och beviljar lämplig gottgörelse. Förbundet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.

17

måste likväl ställa sig tveksamt till genomförandet av en ordning, varigenom på

tuberkulosvårdanstalt tvångsintagen person — bortsett nu från en rent asocial

individ —- generellt skulle givas rätt till gottgörelse. Infördes nämligen

en sådan rätt, skulle följden kunna bliva den, att många personer, som nu frivilligt

ingå på vårdanstalt, inför utsikten att få gottgörelse bomme att vägra

detta och sedan, efter det tvångsåtgärder vidtagits, bliva berättigade till

sådan. Kostnaderna, vilka måste förutsättas bliva lagda på statsverket,

skulle bliva stora och därtill skulle det för de tuberkulösa uppstå en

helt ny hjälphjon, skild från samhällets hjälpverksamhet i övrigt, vilket är

ägnat att väcka starka betänkligheter.

Förbundet vill likväl icke ställa sig avvisande till att möjligheter beredas för

tvångsmässigt intagna tuberkulossjuka att i vissa fall erhålla gottgörelse. En

egnahemsägare eller mindre näringsidkare exempelvis, som regelbundet måste

erlägga annuiteter på lån som han upptagit för sin verksamhet, skulle icke

vid en eventuell tvångsinläggning på en sjukvårdsanstalt äga någon obetingad

rätt att för sådana utgifter erhålla hjälp av fattigvården, även örn mera framsynta

fattigvårdsstyrelser icke torde undandraga sig att lämna hjälp för sådana

ändamål. Det synes emellertid otvivelaktigt vara önskvärt, om staten i

sådana och liknande fall, där ömmande omständigheter föreligga, kunde

träda til! och lämna lämpligt avvägd gottgörelse. Det måste emellertid betonas,

att en sådan hjälpverksamhet måste präglas av stark restriktivitet och

lämpligen anordnas så, att den sjuke finge till central myndighet ingiva ansökan,

vilken bleve föremål för diskretionär prövning.

Ett förslag, som tidigare framförts av medicinalstyrelsen, att det allmänna

dessutom skulle ikläda sig vårdkostnaderna å sjukhus för personer, som

tvångsintagits, anser förbundet vara värt beaktande.

De båda motionerna skilja sig bl. a. därutinnan att det i motionen nr 16

endast påkallas utredning örn tvångsåtgärder samt örn ekonomisk gottgörelse

för tvångsmässigt omhändertagna, medan det i motionen nr 27 föreslås,

att riksdagen genast beslutar om tvångsbestämmelser. Förbundet, som

ansluter sig till syftet i de båda motionerna, anser det emellertid önskligt,

att en utredning föregår beslut om införandet av tvångsbestämmelser,

i vilken utredning utom spörsmålet örn ekonomisk gottgörelse jämväl borde

behandlas frågan, om det för asociala tuberkulösa icke är nödvändigt att anordna

särskilda vårdavdelningar, vilket tidigare ifrågasatts.

Stockholm den 12 mars 1943.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

Förbundsbyrån

ERIC WAHLBERG

Milling lill riksdagens protokoll 194.1. 9 sami. 2 avd. Nr 23.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:190 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn viss ändring i tuberkulosförordningen. a1 i texten