Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27 av herr Hedlund i Östersund.
1943-04-13 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27 av herr Hedlund i Östersund.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1943 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona och nr 27
av herr Hedlund i Östersund.
I motionen nr 16 har hemställts, ”att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
begära en skyndsam utredning angående förutsättningarna för en komplettering
av tuberkulosförordningen, så att de samhälleliga myndigheterna givas
ökade möjligheter att, där så anses påkallat, omhändertaga av läkare konstarade
smittobärare samt i samband därmed under vilka förhållanden samhället
bör ekonomiskt bisträcka sådana omhändertagna”.
Motionen nr 27 utmynnar i en hemställan, ”att riksdagen måtte besluta sådant
tillägg i tuberkulosförordningen eller annan författning att vissa tuberkulösa
personer kunna mot sin vilja intagas eller kvarhållas vid vårdanstalt
för tuberkulösa”.
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan, varjämte utskottet berett tillfälle för svenska nationalföreningen
mot tuberkulos samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
att inkomma med yttrande. De i anledning härav inkomna yttrandena
finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Bestämmelser om åtgärder till bekämpande av tuberkulos finnas i tuberkulosförordningen
den 31 mars 1939. I 3 § i förordningen föreskrives en allmän
skyldighet för läkare att till vederbörande dispensär anmäla alla nyupptäckta
fall av tuberkulos. Enligt 5 § äger hälsovårdsnämnd på hemställan av läkare
vid dispensär eller tjänsteläkare förordna, att person, som av läkaren misstänkes
vara behäftad med tuberkulos, på hälsovårdsområdets bekostnad skall
undergå läkarundersökning. För verkställande av sådant förordnande kan
handräckning erhållas av polismyndighet. Vidare upptar förordningen bl. a.
bestämmelser, syftande till att avstänga smittbärare från arbete inom vissa
Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 23.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
yrkesgrenar och från vårdanstalter el. d. samt om åtgärder för smittrening av
tuberkulossjukas tillhörigheter.
Vid förordningens tillkomst var frågan örn tvångsinläggning å sjukhus av
tuberkulösa personer under övervägande. Till grund för Kungl. Maj:ts förslag
låg ett av medicinalstyrelsen utarbetat förslag av den 16 juni 1937. I 4 § i
förslaget hade införts bestämmelser om, att bärare av tuberkulos smitta, vilka
icke trots givna anvisningar och råd kunde förmås att själva så långt möjligt
är minska smittfaran för sin omgivning, kunde tvångsinläggas å vårdanstalt
och tvångskvarhållas därstädes. Kostnaderna för persons inläggande och vård
å anstalt skulle enligt förslaget gäldas av statsmedel, därest den intagne saknade
medel därtill. Däremot innehöll förslaget icke någon bestämmelse örn
ersättning i dylika fall för mistad arbetsförtjänst.
I motiveringen till dessa stadganden framhöll medicinalstyrelsen, att bestämmelser
om tvångsinläggning å anstalt redan funnes i åtskilliga länders
tuberkuloslagstiftning, t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän erfarenhet
vore de fall, i fråga örn vilka en sådan lagstiftning behövde tillämpas,
synnerligen få, och det anfördes, att bestämmelsen, där den funnes, genom
sin blotta tillvaro ofta verkade i åsyftad riktning. — Epidemiologiska undersökningar
vid tuberkulos gåve anledning antaga, att ett relativt stort antal
infektioner kunde härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp och
att tillräckliga resurser för deras omhändertagande vöre en förutsättning
för en nedgång i tuberkulosfrekvensen. Det gällde här i regel personer
av asocial typ med därmed sammanhängande brist på hänsyn gentemot medmänniskorna.
Ofta torde det även vara fråga om fall av mer eller mindre
påtaglig psykisk abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett vanligt
sanatorium vore naturligtvis många gånger till men för anstaltens normala
drift, då dessa givetvis skulle förorsaka rubbningar i ordning och skick inom
sanatoriet. Sådana personer komme att på sätt och vis bliva oberoende av alla
ordningsföreskrifter, eftersom den eljest strängaste disciplinära åtgärden, utskrivning,
gentemot dem vore meningslös. Styrelsen förutsatte därför, att för
denna grupp av patienter behövligt antal platser vid vissa befintliga tuber - kulossjukvårdsanstalter såsom särskilda avdelningar ställdes till förfogande
eller eventuellt att, örn så skulle visa sig behövligt, särskilda anstalter inrättades.
Det syntes riktigast, att staten helt bekostade inläggandet och vården
av dessa patienter. I de flesta fall skulle ju denna vård närmast bliva jämförlig
med sinnessjukvård.
Medicinalstyrelsens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet
av de yttranden, som avgåvos över förslaget. Såsom en förutsättning
för öppnandet av möjlighet till tvångsinläggning framhölls emellertid i flera
fall, att rätt till ersättning för mistad arbetsförtjänst tillförsäkrades den intagne
och hans familj. I flera yttranden avstyrktes emellertid medicinalstyrelsens
förslag i denna del. Här må återgivas ett särskilt yttrande av f. d.
Andia lagutskottets utlåtande nr 23.
3
generaldirektören Nils Hellström i hans egenskap av styrelseledamot i svenska
nationalföreningen mot tuberkulos. I detta yttrande heter det bl. a.:
Emot 4 §, evad den avser tvångsinläggning och tvångsisolering på sjukhus,
hyser jag mycket stora betänkligheter. Det kan här bliva fråga örn årslång
isolering. Det ifrågasättes, att en särskild anstalt kan komma att inrättas
för tvångsinlagda sjuka. Då erfarenheten från andra länder med liknande
bestämmelser ger anledning förmoda, att detta antal sjuka blir mycket litet,
skulle anordnandet av en dylik anstalt medföra, att det stora flertaiet ifrågavarande
sjuka komme att föras så långt från sina hemorter, att de i stor
utsträckning bleve betagna möjligheten att få besök av sina anhöriga. En
anstalt avsedd enbart för ifrågavarande klientel lärer bliva mycket svårskött.
Den smiltfara, som t. ex. vagabonderande individer utgöra, synes mig vara
allt för ringa för att motivera en tvångsinläggning enligt föreskrivna regler.
Skulle behov föreligga att för dessa individer föreskriva bestämmelser för
förebyggande av smittspridning, vöre enligt mitt förmenande mera tilltalande,
att stadga bestämmelser härom i lagstiftning, som rör denna grupp individer.
Då inrättande av nu nämnd anstalt torde komma att vara ganska avlägset,
utgör den icke det närmast liggande elier väsentliga skälet till mina betänkligheter.
De föranledas huvudsakligen av följande synpunkter. Medicinalstyrelsen
framhåller lagens väsentliga syftemål vara alt skydda mot tuberkulossmittans
överförande från människa till människa. Det erinras ock om
att barn och ungdom äro i stort sett mest mottagliga för denna smitta. Det
torde icke av någon kunna förnekas, ali det barn, som i sitt hem uppenbarligen
utsattes för dylik smitta på grund av att den sjuke åsidosätter givna råd
och anvisningar, lever, då denna smitta kan medföra dödlig sjukdom eller
allvarligt kvarvarande men å hälsa, under sådana förhållanden, som kunna
anses fullt jämförliga med vanvård. Skulle lagen om barnavård i dess nuvarande
avfattning icke medgiva barnens omedelbara avskiljande från ett
hem, där sådana uppenbara risker föreligga, vilka icke efter myndigheternas
anvisningar bliva eliminerade, bör enligt mitt förmenande ett tillägg eller
förtydligande i detta hänseende i nämnda lag göras.
Jag vill erinra om att flera av de personer, som kunna komma att enligt
den föreslagna tuberkuloslagen bliva föremål för tvångsinternering, säkerligen
icke äro oförmögna till arbete. Många kunna vara i stånd att genom
arbete bidraga till försörjningen av sig oell sin familj. Manga fall förekomma,
där förhållandena i hemmet äro sådana, att den enda åtgärden för förebyggande
av smittans spridning är överflyttning till sjukhus. Deri sjuke kail icke
med allra bästa vilja skydda sin omgivning inom hemmet. Jag vill mycket
starkt ifrågasätta, om det vore överensstämmande med humanitet att i sådana
fall ivångsinternera en person utan ali på annat sätt än genom fattigvård
giva hans familj vederlag för den ekonomiska skada, den påvisiigen kommer
att lida genom åtgärden. En bestämmelse örn ersättning på annat sätt kan
åter få icke önskvärda konsekvenser, enär det är tänkbart att mindre nogräknade
personer söka draga fördel av cn sådan bestämmelse på sätt, som
lagstiftaren icke avsett. Jag nödgas därför beträffande den föreslagna 4 §
anmäla avvikande mening.
I ett annat yttrande framfördes farhågor, att den föreslagna bestämmelsen
örn tvångsiniagning kunde medföra, ali en sjuk person till skada för sig själv
och andra dröjde nied att söka läkarvård.
4
Andru lagutskottets utlåtande nr 23.
Kungl. Maj:ts förslag till tuberkulosförordningen framlades genom propositionen
nr 20 vid 1939 års riksdag. Den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen
om tvångsintagning fanns icke upptagen i Kungl. Majlis förslag.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrade i propositionen
bl. a.:
De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas
hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—15
var i medeltal 1.94 0/''oo, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal
1.48 %a åren 1921—25, i medeltal 1.08 %o åren 1931—35, 0.92 %o år 1936
och 0.86 °/oo år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,
är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i
tuberkulos avsevärt nedgått, örn än troligen icke i samma grad som dödligheten.
Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom
en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,
ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och dispensäror
garn salonen. Då detta arbete alltjämt pågår, bör man alltså kunna
hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende. Att resultat
härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att dödlig
hetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra länder.
Medicinalstyrelsen bär nu föreslagit, att i denna kamp även matie tillgripas
skärpta lagstiftningsåtgärder. Örn man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,
att i antiiuberkulosarbetet tyngdpunkten bör förläggas till de sjukvårdande
åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening
icke, att man också genom en effektivare lagstiftning bör söka främja detta
arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt
stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet av
skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land
ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående
tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de
tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda
icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,
finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss
återgivna yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande
behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att
förorda åtskilliga modifikationer i detsamma.
I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande
område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å
sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.
En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett
betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då
fråga vore örn en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man
finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera
år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga
former hedrivna anfituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen
inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav stälier jag mig tveksam
inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.
I varje fal! bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
5
vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse för
det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,
som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den
tidigare redogörelsen är emellertid frågan om de grunder, enligt vilka sådan
gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för
närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.
Någon motion väcktes icke i riksdagen i anledning av propositionen. Andra
lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 21, i anledning av propositionen bl. a.
följande:
Bland åtgärder, sora mera direkt taga sikte på bekämpandet av tuberkulosen,
torde huvudvikten böra läggas vid de sjukvårdande åtgärderna och
dispensärverksarnheten. Den i vissa hänseenden skärpta lagstiftning, som nu
föreslås, är avsedd att vara ett stöd för detta arbete och i synnerhet för den
genom 1937 års reform intensifierade verksamheten vid dispensärerna. Avvägningen
av lagstiftningen måste givetvis ske med hänsyn till det på senare
tid alltmer förbättrade läget på ifrågavarande område. Tuberkulosdödlighetens
tillbakagång i vårt land synes mana tili försiktighet vid genomförandet
av skärpta lagbestämmelser. Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget,
som innefattade stadganden om långt gående tvångsåtgärder, har också vid
överarbetningen inom socialdepartementet underkastats avsevärda modifikationer.
Bland annat hava de av medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena
om tvångsinläggning av vissa tuberkulossjuka på sjukvårdsanstalt uteslutits.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslaget med en mindre
jämkning. Vad utskottet hemställt vann riksdagens bifall.
I detta sammanhang må erinras om vissa bestämmelser i barnavårdslagen
den 6 juni 1924. Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa
åtgärder beträffande, bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet
utsättes för fara till liv elier hälsa. BI. a. äger nämnden föreskriva,
att sådant barn mot föräldrarnas vilja kan skiljas från hemmet. Nämnden
skab vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande
av tillfredsställande vård och uppfostran, och äger nämnden jämväl härutinnan
att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga vissa åtgärder.
Enligt 3 § i. lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar är var och en, som är angripen av könssjukdom, pliktig att
underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling eller
till förekommande av smittans spridning. Könssjuk, för vilken sjukhusvård
finnes erforderlig, äger alt ulan avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt
sjukhus i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat. Någon bestämmelse
om ersättning åt den intagne för utebliven arbetsförtjänst finnes icke.
Epidemilagen den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser därom alt hälsovårdsnämnd
kan genom tvångsintagning å anstalt eller på anna! sätt isolera
person, som är eller misstankes vara behäftad nied epidemisk sjukdom eller
kan befaras föra smitta av sådan sjukdom. Kostnaderna för vård och under
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Utskottet.
håll skola gäldas av epidemidisiriktet. Någon lagstadgad rätt för den avstängde
att erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst föreligger icke, men
frågan därom var föremål för behandling vid lagens tillkomst.
I det 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande epidemilag,
stadgades, att örn en frisk person misstänkts föra smitta av epidemisk
sjukdom och han i anledning därav underkastats isolering eller observation
eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, han skulle för den arbetsförtjänst,
han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning av
distriktet med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han
ej med beloppet, ägde han utföra sin talan efter stämning vid domstol.
I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till
epidemilag upptogs icke någon motsvarighet till nyssnämnda bestämmelser i
kommittéförslaget. Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.
Enligt 15 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall betalning, som
utgår för vård å sinnessjukhus, i allmänhet gäldas av den intagne. Jämlikt
lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för
vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka kan vårdavgift delvis betalas
av vederbörande fattigvårdssamhälle, dock utan att ersättningen skall
betraktas såsom fattigvård. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår icke.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen upptog medicinalstyrelsen
i sitt år 1937 till Kungl. Maj:t avgivna förslag till lag angående vissa
åtgärder emot utbredning av tuberkulos även bestämmelser örn att bärare
av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar och råd kunde förmås
att själva så långt möjligt vore minska smittfaran för sin omgivning,
kunde tvångsinläggas å vårdanstalt och Ivångskvarhållas därstädes. I den
proposition, varigenom förslaget till tuberkulosförordning framlades för riksdagen,
upptogos dock icke några bestämmelser i detta hänseende. Föredragande
departementschefen framhöll i propositionen, att han i princip icke
hade något att erinra emot att det även på förevarande område av vår sanitära
lagstiftning öppnades möjlighet till tvångsinläggning å sjukvårdsanstalt
av sådana smittobärare, vilka utgjorde en fara för sin omgivning. Det syntes
emellertid enligt departementschefens mening vara ägnat att inge betänkligheter
att vid ifrågavarande tid, då situationen för det under frivilliga former
bedrivna antituberkulosarbetet tedde sig gynnsam, tillgripa så stränga åtgärder
som ett frihetsberövande under kanske flera år. I varje fall borde en
dylik åtgärd vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig
gottgörelse för det han i det allmännas intresse sattes ur stånd att utnyttja
den arbetsförmåga, som han trots sjukdomen måhända besutte. Frågan örn
de grunder, efter vilka ersättning borde utgå, vore emellertid icke utredd.
Departementschefen ansåg sig därför, åtminstone för det dåvarande, icke
kunna förorda medicinalstyrelsens förslag i denna del.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
7
Enligt nutida rättsuppfattning är givetvis en åtgärd, varigenom en samhällsmedlem
berövas sin personliga frihet, alltid ägnad att ingiva starka betänkligheter,
även örn åtgärden sker i den allmänna hälsovårdens intresse. Ett
tvångsintagande å sjukvårdsanstalt av person, som lider av smittosam sjukdom,
bör därför icke få komma i fråga utan att det är oundgängligen nödvändigt.
Först när så är förhållandet måste den enskildes intresse vika til!
förmån för det allmänna bästa.
Ehuru det arbete, som under de senaste decennierna nedlagts å tuberkulosens
bekämpande, lett till mycket goda resultat, utgör tuberkulosen alltjämt
en allvarlig folksjukdom. Kampen mot tuberkulosen bör därför erhålla
allt det stöd, som kan anses erforderligt. Tuberkulossjuka personer,
som underlåta att iakttaga av läkare meddelade föreskrifter till förekommande
av smittospridning, kunna åstadkomma mycket stor skada. I de
yttranden, som avgivits till utskottet i ärendet, har den uppfattningen kommit
till synes, att de hittills företagna åtgärderna till hindrande av tuberkulossmittas
spridning icke varit till fyllest, samt att de erfarenheter, som vunnits
under de senare åren, styrkt behovet av bestämmelser, som möjliggöra
tvångsintagning å sjukvårdsanstalt av tuberkuiösa.
Givetvis finnes det bland de tuberkuiösa, som vägra att underkasta sig
anstaltsvård, skötsamma personer, vilka äro fast bosatta och hava stadigvarande
arbete. Deras vägran torde oftast bero på att de i det längsta vilja
utnyttja sin arbetskraft för sin och sin familjs försörjning i förhoppning att
kunna bliva friska genom vård i hemmet. Huruvida ett tvångsingripande
bör kunna ske gentemot dylika personer synes utskottet mycket tveksamt.
Den största smittofaran torde i dylika fall hota barnen i den sjukes omgivning.
Emellertid finnes jämlikt 22 § barnavårdslagen en möjlighet för barnavårdsnämnd
att omhändertaga barn under sexton år, som i föräldrahemmet
utsäftes för fara till liv eller hälsa.
De personer, som vägra att underkasta sig anstaltsvård, torde emellertid
företrädesvis vara av mer eller mindre utpräglad vagabondtyp. Att dessa
oftast asociala personer vägra att låta sig omhändertagas för vård torde sammanhänga
med brist på hänsjm gentemot medmänniskor. Medicinalstyrelsen
har framhållit, att epidemiologiska undersökningar vid tuberkulos gåve
anledning till antagande, att ett relativt stort antal infektioner kunde härleda
sig från ett fåtal smittobärare av ifrågavarande typ och att tillräckliga
möjligheter för deras omhändertagande vore en förutsättning för en nedgång
i tuberkulosfrekvensen. Ett tvångsingripande gentemot sådana personer
torde möta mindre betänkligheter än ett dylikt ingripande mot förstnämnda
kategori av tuberkuiösa. Uppenbarligen måste dock såsom förutsättning
för ett ingripande stadgas, att övriga åtgärder, som kunna anses
erforderliga till förebyggande av smittospridning, visat sig resultatlösa.
Utskottet förbiser ingalunda, ali stora svårigheter äro förenade med en
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
tillfredsställande lösning av förevarande fråga, men vill med hänsyn till
frågans stora betydelse likväl förorda, att densamma tages under förnyat
övervägande av Kungl. Majit.
Vid den av utskottet sålunda ifrågasatta utredningen torde böra beaktas
ett under förarbetena till 1939 års tuberkulosförordning framkommet förslag,
att det allmänna skulle ikläda sig kostnaderna för vård å sjukhus av
personer, som anses böra tvångsintagas. Det torde måhända även bliva nödvändigt
att såsom jämväl tidigare ifrågasatts vidtaga särskilda anordningar
å redan befintliga anstalter för vården av åtminstone en del av de tuberkulossjuka,
örn vilka nu är fråga.
Principiellt torde tuberkulossjuka personer, som anses böra tvångsintagas,
böra erhålla rätt till ersättning för alt de genom omhändertagandet icke
kunna utnyttja den arbetsförmåga, som de trots sjukdomen måhända besitta.
Därest sådan tvångsintagning såsom utskottet förutsatt huvudsakligen
bör ifrågakomma gentemot mer eller mindre asociala personer, synes emellertid
frågan örn dylik ersättning komma i ett annat läge. En rätt till ersättning
torde då uppenbarligen icke böra finnas annat än såvitt angår enstaka
undantagsfall.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande
motioner hemställa,
A. alt riksdagen i skrivelse til! Kungl. Majit ville anhålla örn
utredning beträffande frågan, huruvida och under vilka förutsättningar
tuberkulossjuka personer må kunna mot sin vilja intagas
och kvarhållas å sjukvårdsanstalt, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
B. att motionen II: 16, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 27, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 april 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendeis behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, holvander, Niis Elowsson,
Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Näsström;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson ä Västerås, fröken Andersson,
herrar Hallagård, Cruse, Holm, fru Johansson och herr Larsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr c23; bilagor.
9
KUNGL. SOCIALSTYRELSEN
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två vid riksdagen
väckta motioner, nr 16 och nr 27 i andra kammaren, angående viss
ändring av tuberkulosförordningen. Med anledning härav får styrelsen anföra
följande.
Vid tillkomsten av 1S39 års tuberkulosförordning var frågan om tvångsinläggning
å sjukhus av tuberkulösa personer under övervägande, men någon
föreskrift i ämnet intogs icke i propositionen och föreslogs ej heller under
riksdagsbehandlingen. Departementschefen framhöll, att under de senaste årtiondena
tuberkulosdödligheten nedgått med omkring femtio procent. Det
funnes all anledning antaga, att även sjukligheten i tuberkulos avsevärt nedgått.
Med hittillsvarande metoder för tuberkulosens bekämpande hade man
således nått ganska långt, till och med längre än i vissa länder, där tvångsinternering
av tuberkulösa personer vore möjlig. Redan på denna grund
kunde det synas betänkligt att tillgripa en så sträng åtgärd som tvångsinternering,
desto mera som det ofta vore fråga örn frihetsberövande för längre
tid. Ett lagstadgande örn tvångsinternering förutsatte, att tillräckligt många
vårdplatser funnes tillgängliga. Detta torde emellertid icke vara fallet i de av
tuberkulos mest hemsökta delarna av landet. En föreskrift örn tvångsinternering
skulle därför delvis kunna bliva verkningslös. En tvångsinternering
syntes böra vara förenad med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörd
se för det lian i det allmännas intresse sattes ur stånd att utnyttja den
arbetsförmåga, som lian, trots sjukdomen, måhända ägde. Spörsmålet örn ersättning
vore emellertid icke löst. Ett stadgande om gottgörelse skulle kunna
få mycket vittgående ekonomiska konsekvenser. Även på denna grund syntes
en tvångsinternering ej böra tillgripas.
Den största faran för smitta från en tuber kuloss juk person torde hota barnen
i den sjukes omgivning. Redan enligt gällande lag kunna myndigheterna
ingripa för att skydda minderåriga. Enligt 22 § barnavårdslagen barr nämligen
barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande, bland andra,
barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättas för fara tili liv eller
hälsa. Dessa åtgärder lia emellertid även de tvångskaraktär. i det att barn
därigenom kunna mot föräldrarnas vilja skiljas från hemmet.
Vad fattigvården och de tuberkulösa beträffar har socialstyrelsen för samtliga
fattigvårdsstyrelse!'' framhållit vikten av alt lungsjuka personer av styrelserna
hjälpas till rätta, så att nedsmittning av arbetskamrater, familjemedlemmar
och. andra förebygger». En sträng vaksamhet på detta område är så
mycket viktigare, som tuberkulossjukdomama spela en mycket framträdande
roll såsom understödsmotiv inom fattigvården. Verkställda undersökningar
lia visat, ali faltigvårdsunderstöd i ungefär tio procent motiverats med
arbetsoförmåga på grund av tuberkulossjukdom; under rådande kristdr
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
hållanden torde denna andel ha ökats. Angående effekten av den uppmaning,
som sålunda utgått från styrelsen, år det svårt att bilda sig någon mera hållbar
uppfattning.
Vid sin handläggning av ärenden enligt 1931 års alkoholistlag har styrelsen
funnit, att det varit svårt att bereda lämplig ansialtsvård åt tuberkulossjuka
alkoholister. En utvidgning och differentiering av vårdmöjligheterna för dessa
personer vore därför önskvärd.
Enligt socialstyrelsens mening är den föreliggande frågan värd all uppmärksamhet,
och de hittills vidtagna åtgärderna till förebyggande av spridning
av tuberkulossmitta synas ej tillräckliga. Styrelsen kan ej heller finna,
att de skäl, som anförts emot en bestämmelse om tvångsinternering, äro
bärande.
I de allra flesta fall underkasta sig tuberkulossjuka personer sanatorievistelse,
när läkare tinner detta nödvändigt. Anledningen till denna villighet
från de sjukas sida att låta intaga sig på sjukhus torde vara en alitmera vidgad
kännedom om de ökade möjligheter, som finnas att bota tuberkulos, och om
den betydelse för hälsans återvinnande, som ett snabbt läkaringripande har.
Det finns, dock alltjämt personer, som utan förnuftigt skäl motsätta sig intagande
å sanatorium. Vanligen torde det här röra sig om personer, vilkas
I bistånd kan sägas stå på gränsen till sinnessjukdom eiler som kunna betraktas
som psykopater. Socialstyrelsen vågar antaga, att deras antal är mycket
begränsat. De utgöra dock en stor fara för sin omgivning och kunna trots
sitt fåtal ge upphov tili ett stort antal tuberkulosfall. En tvångsinternering
synes därför i sådana fall icke vara ett för långt gående ingrepp, varvid självfallet
förutsattes, att garantier skapas för att tvångsförfarande icke kommer
att tillgripas annat än när detta synes ur samhällelig synpunkt nödvändigt.
Visserligen är tuberkulosen stadd på tillbakagång, men den utgör alltjämt
en allvarlig folksjukdom. Det finns ej heller några garantier för ali antalet
sjukdomsfall icke ånyo skulle kunna ökas. Enligt vissa uppgifter skulle de
nuvarande krisförhållandena redan ha medfört en tendens till sådan ökning.
Framhållas må ock, att flera länder både inom och utom Europa lia lägre
tuberkulosdödlighet än vårt Iand. Ingenting synes böra försummas, som kan
leda till en ytterligare nedgång av antalet tuberkulosfall.
Såsom ovan framhållits, ha farhågor uttalats för att en möjlighet till tvångsinternering
skulle medföra behov av ett betydande antal nya platser å sanatorierna.
Dessa farhågor torde emellertid vara överdrivna. Tvångsåtgärder
torde nämligen, såsom redan framhållits, behöva tillgripas endast mot ett
ringa antal personer.
En tvångsinternering för tuberkulösa synes böra vara förbunden med rätt
lill kostnadsfri vård för de omhändertagna. Härigenom skulle visserligen de
tvångsinternerade komma i en ekonomiskt bättre ställning än övriga tuberkulossjuka.
Socialstyrelsen vill emellertid i delia sammanhang erinra om att
i den utredning angående förbättrad luberkuloseftervård, som styrelsen för
.svenska nationalföreningen mot tuberkulos den 1 mars 1940 överlämnade till
Konungen, föreslogs fri vård för patienter å allmän sal på lungtuberkulosanstalter,
vilka uppbära statsbidrag. Enligt vad socialstyrelsen bär sig bekant,
är hithörande spörsmål föremål för fortsalt utredning inom soeialvårdskommittén.
Därest framdeles beslut skulle fattas om kostnadsfri sjukhusvård
i allmänhet åt tuberkulösa, skulle kostnadsfrågan även för de tvångsinternerade
lösas. Då emellertid en lösning efter dylika mera generella linjer
kan beräknas draga ut på liden, bör en redan nu införd anordning med
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
11
tvångsinternering kombineras med kostnadsfri vård för de intagna. Socialstyrelsen
förutsätter, att de sålunda internerade, vilka säkerligen till hela sin
typ komma att på ett markant sätt avvika från övriga patienter, placeras
å en särskild sluten interneringsavdelning på något sanatorium. Under sådana
förhållanden skulle man ej längre kunna tala örn att de med tvång intagna
finge en förmånligare ställning än övriga patienter, och det borde ej
linnas anledning alt befara, att ett stadgande örn tvångsinternering i förening
med rätt till kostnadsfri vård skulle medföra en ökning av antalet personer,
som vägrade att frivilligt underkasta sig erforderlig sanatorievistelse.
Under åberopande av det ovan anförda får socialstyrelsen tillstyrka en
skyndsam utredning av den i motionerna behandlade frågan.
KARL J. HÖJER
Sten Ringenson
Bilaga B.
KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över dels en
av herrar Olofsson och Nilsson i andra kammaren väckt motion (nr 16), vari
föreslagits, alt Riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära en skyndsam utredning
angående förutsättningarna för en komplettering av tuberkulosförordningen,
så att de samhälleliga myndigheterna gåves ökade möjligheter att,
där så ansåges påkallat, omhändertaga av läkare konstaterade smittobärare
samt i samband därmed under vilka förhållanden samhället borde ekonomiskt
bisträcka sådana omhändertagna, dels ock en av herr Hedlund ävenledes
i andra kammaren väckt motion (nr 27), vari föreslagits, att Riksdagen
måtte besluta sådant tillägg till tuberkulosförordningen eller annan författning
att vissa tuberkulösa personer kunde mot sin vilja intagas eller kvarhålias
vid vårdanstalt för tuberkulösa. Tillika har Kungl. Majit anbefallt
medicinalstyrelsen att till Socialdepartementet insända en avskrift av berörda
yttranden.
Med anledning härav får medicinalstyrelsen äran anföra följande.
I av medicinalstyrelsen den 16 juni 1937 lill Kungl. Majit avgivet förslag
till lag angående vissa åtgärder mot utbredning av tuberkulos föreslogs
även bestämmelser om tvångsinläggning å anstalt av för omgivningen farliga
tuberkulösa smittobärare under följande motivering:
”Sådana åtgärder, d. v. s. tvångsinläggning å anstalt oell tvångskvarhållande
därstädes, förefinnas redan inom åtskilliga länders tuberkuloslagstiftning,
t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän erfarenhet äro de fall,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
i fråga om vilka en sådan lagstiftning behöver tillämpas, synnerligen få oell
det anföres, att bestämmelsen, där den finnes, genom sin blotta tillvaro ofta
verkar i åsyftad riktning.1 Det gäller här i regel personer av asocial typ, med
därmed sammanhängande brist på hänsyn gent emot medmänniskorna.
Ofta torde det även vara fråga örn fall av mer eller mindre påtaglig psykisk
abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett vanligt sanatorium vore naturligtvis
många gånger till men för anstaltens normala drift, då dessa givetvis
skulle förorsaka rubbningar i ordning och skick inom sanatoriet. Sådana personer
komme att på sätt och vis bliva oberoende av alla ordningsföreskrifter,
eftersom den eljest strängaste disciplinära åtgärden, utskrivning, gent emot
dem vore meningslös.
Styrelsen förutsätter därför, att för denna grupp av patienter behövligt antal
platser vid vissa befintliga tuberkulossjukvårdsanstalter såsom särskilda
avdelningar stäilas till förfogande elier eventuellt, att, om så skulle visa sig
behövligt, särskilda anstalter inrättas.”
De erfarenheter, som i vårt land vunnits, sedan styrelsens förslag framlades,
hava ytterligare styrkt behovet av bestämmelser örn tvångsintagning
av för omgivningen smittfarliga patienter. Då emellertid sålunda redan utredning
förebragts samt förslag framlagts i förevarande fråga, anser styrelsen
ytterligare utredning rörande behovet av dylika bestämmelser icke vara
påkallad.
Vad den av motionärerna ifrågasatta utredningen rörande under vilka förhållanden
samhället borde ekonomiskt bisträcka sådana omhändertagna beträffar
får styrelsen såsom sin mening uttala, att det synes vara befogat, att
staten ikläder sig skyldighet att lämna tvångsintagna försörjningspliktiga
tuberkulossjuka ekonomiskt vederlag för eventuellt förlorad arbetsinkomst.
Storleken av dylikt vederlag synes böra bestämmas från fall till fall efter av
vederbörande länsstyrelse företagen utredning. Då man torde kunna räkna
med att antalet tvångsintagna patienter blir mycket ringa och då dessutom
med all sannolikhet det stora flertalet av dessa tuberkulossjuka hava ingen eller
mycket liten inkomst av eget arbete, torde de ekonomiska bidrag, vilka skulle
utgå av statsmedel, komma afl uppgå till mycket blygsamma belopp.
Medicinalstyrelsen tillstyrker livligt, att tuberkulosförordningen kompletteras
med bestämmelser i enlighet med motionärernas förslag och föreslår
för sin del följande tillägg till 5 § i tuberkulosförordningen:
”På anmälan av hälsovårdsnämnd att tuberkulossjuk person lever under
förhållanden, som för den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta,
och att påyrkad rättelse icke genom nämndens ålgöranden kunnat vinnas, så
ock eljest då skälig anledning darlin förekommer, må länsstyrelsen förordna
tjänsteläkare alt företaga tjänsteresa till den sjuke för ali söka förekomma
smittans spridande.
Därest sådan sjuk person uppenbarligen underlåter afl följa de föreskrifter,
som av vederbörande läkare lämnats till förekommande av smittans spridande,
skal! hälsovårdsnämnden därom göra anmälan till länsstyrelsen, som
efter förste provinsialläkarens hörande kan besluta om den sjukes inläggande
å vårdanstalt. Beslut om sålunda å vårdanstalt inlagd persons utskrivning
meddelas likaledes av länsstyrelsen. Dock må utskrivning ej ske med mindre
1 Epidemiologiska undersökningar vid tuberkulos giva anledning till antagandet alt ett
relativt stort antal infektioner kunna härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp
och att tillräckliga resurser för deras omhändertagande är en förutsättning för en nedgång i
tuberkulosfrekvensen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
13
antingen anstaltens läkare intygat, att fara för tuberkulossmitta från ifrågavarande
person icke föreligger, eller länsstyrelsen eljest efter läkarens hörande
funnit skälig anledning antaga, att den sjuke kommer att iakttaga nödig
varsamhet till förhindrande av smittans spridande. Länsstyrelsen vare icke
skyldig till prövning upptaga ansökan örn utskrivning förr än fyra månader
förflutit från den dag, då beslut om avslag å tidigare gjord dylik framställning
meddelats.
På förslag av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens hörande äger medicinalstyrelsen
bestämma, att i föregående slycke omförmäld sjuk skall inläggas
å särskild för ändamålet inrättad anstalt.
Av länsstyrelsen eller medicinalstyrelsen med stöd av denna paragraf fattat
beslut skall omedelbart gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.
Befinnes person, som intagits på vårdanstalt enligt bestämmelsen i denna
paragraf på grund av försörjningsplikt eller av annan anledning vara i behov
av ersättning för genom intagningen åsamkad förlorad arbetsinkomst, må på
därom av denne gjord framställning och efter av vederbörande länsstyrelse
företagen utredning dylik ersättning beviljas av Kungl. Maj:t.”
I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalrådet Edén, t. f. byråchefen Annell samt medicine doktorn Lundquist,
föredragande.
Stockholm den 4 mars 1943.
J. AXEL HÖJER
J. Luddquist
/ Ann-Margrct Lundgren.
STATENS INSTITUT FÖR FOLKHÄLSAN
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
I skrivelse den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt statens institut
för folkhälsan att till Eder avgiva utlåtande över av herrar Olofsson i Höganäs
och Nilsson i Landskrona samt av herr Hedlund i Östersund i andra kammaren
avgivna motioner nr 16 respektive 27 örn viss ändring i tuberkulosförordningen.
Statens institut för folkhälsan delar motionärernas uppfattning, att det är
ett missförhållande, alt hälsovårdsmyndigheterna icke äga möjlighet att som
ett yttersta medel tvångsinlägga å sjukvårdsanstalt sådana smittobärare, vilka
utgöra en fara för sin omgivning. Orsaken lill att det av medicinalstyrelsen
i denna riktning framlagda förslaget icke vann statsmakternas bifall i samband
med genomförandet av 1939 års tuberkulosförordning synes väsentligen
varit, alf frågan örn de grunder, efter vilka ersättning lill sådan tvångsinlagd
person borde utgå, icke var utredd. Klart är även alt ett så starkt in
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
grepp i den personliga friheten, som en tvångsinläggning av denna art skulle
utgöra, är ägnat att ingiva betänkligheter såväl med hänsyn till den sjuke som
till hans närmaste omgivning. Då tvångsinläggning endast avses ifrågakomma
vid uppenbart missbruk av denna frihet, torde sistnämnda invändningar
dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Utöver frågan om den
ersättning, som bör utgå till tvångsinlagd person, bör även beaktas, att det
torde bliva nödvändigt att vidtaga särskilda anstalter för vårdnaden av
vissa av dessa patienter. I den mån det rör sig örn rent asociala individer,
vilket icke sällan torde vara fallet, bör även undersökas möjligheten till en
lösning av detta problem i annan och för ifrågavarande personer mera allmänt
avpassad form.
Även örn betydande svårigheter föreligga att på ett tillfredsställande sätt
komma till rätta med det av motionärerna påtalade missförhållandet finner
statens institut för folkhälsan det med hänsyn till den förebyggande hälsovården
vara av betydelse att myndigheterna erhålla den angivna möjligheten
och förordar därför att erforderlig utredning kommer till stånd.
Tomteboda den 6 mars 1943.
ERNST ABRAMSON
Bilaga D.
SVENSKA NATIONALFÖRENINGEN MOT TUBERKULOS
Till Riksdagens andra lagutskott.
Riksdagens andra lagutskott bär berett Svenska Nationalföreningen mot
tuberkulos tillfälle att avgiva yttrande över dels en av herrar Olofsson och
Nilsson i andra kammaren väckt motion (nr 16), vari föreslagits att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning av förutsättningarna
för en komplettering av luberkulosförordningen, så att de samhälleliga
myndigheterna givas ökade möjligheter att, där så anses påkallat,
omhändertaga av läkare konstaterade smittbärare samt i samband därmed
under vilka förhållanden samhället borde ekonomiskt bestrida sådana omhändertagna,
dels ock av herr Hedlund ävenledes i andra kammaren väckt
motion (nr 27), vari föreslagits att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg i
tuberkulosförordningen eller annan författning att vissa tuberkulösa personer
kunna mot sin vilja intagas eller kvarhållas vid vårdanstalt för tuberkulösa.
Med anledning härav får styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot
tuberkulos äran anföra följande.
Medicinalstyrelsens förslag till lag ang. vissa åtgärder mot utbredning av
tuberkulos den 16 juni 1937 innehöll även bestämmelser örn tvångsinläggning
å vårdanstalt av sådan sjuk person, vilken uppenbarligen underlåter att
följa de föreskrifter, som av vederbörande läkare lämnats till förekommande
av smittans spridande.
I underdånigt yttrande över detta Medicinalstyrelsens förslag har styrelsen
för Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos den 16 juni 1937 härom
anfört följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
15
”Det händer ej så sällan, såsom också Medicinalstyrelsen antyder i sin motivering,
att dispensärens läkare och sköterskor stå fullständigt maktlösa gentemot
asociala individer, som icke på något sätt kunna förmås att iakttaga
givna föreskrifter till förekommande av smittspridning och därför måste
anses farliga för den allmänna säkerheten. Då erfarenheten från andra länder
visar, att blotta möjligheten till tvångsåtgärder utgör ett så verksamt påtryckningsmedel
i sådana fall, att själva åtgärderna aldrig eller ytterligt
sällan behövt tillgripas, och då samtidigt betryggande garantier mot missbruk
ingå i förslaget, anser styrelsen sig kunna tillstyrka detsamma även i
dessa delar.”
Under de år, som gått sedan tuberkulosförordningen trädde i kraft, har
det mången gång för tuberkulosläkarna tett sig som en påtaglig brist
att det enligt gällande författningar icke är möjligt att på vårdanstalt
tvångsiniägga för omgivningen uppenbart farliga smittförande tuberkulossjuka.
Visserligen äro tuberkulossjuka av denna kategori icke många, men å
andra sidan kan en enda smittsam asocial individ, som icke vill iakttaga försiktighet
gentemot omgivningen, förorsaka obotlig skada genom att smitta
ned talrika friska människor. Under senare år bär det förebyggande tuberkulosarbetet
alltmer intensifierats, särskilt genom massundersökningar av
subjektivt friska personer och Calmette-vaccinering av särskilt tuberkuloshotade
befolkningsgrupper, och dödligheten i tuberkulos har också visat en
glädjande nedgång. Dock har tuberkulosen ingalunda ännu spelat ut sin roll
som folksjukdom och man får t. o. m. räkna med att sjukdomen kan komma
att öka under nu rådande kris. Det är därför särskilt angeläget att tuberkulosförebyggande
åtgärder vidtagas i största möjliga utsträckning. Hit hör icke
minst isolering av för omgivningen smittfarliga sjuka, vilka i hög grad kunna
motverka resultatet av det förebyggande tuberkulosarbete, varpå staten nedlägger
stora summor.
De av Medicinalstyrelsen år 1937 föreslagna bestämmelserna om tvångsintagning
på vårdanstalt synas innebära tillräcklig garanti för att missbruk
icke skall behö%''a befaras och styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot
tuberkulos får därför med livligt instämmande i motionärernas hemställan
föreslå att tuberkulosförordningen kompletteras i enlighet med Medicinalstyrelsens
ovanberörda förslag. Därjämte synes det vara befogat att bestämmelse
utfärdas om att ersättning till försörjningspläktiga tuberkulossjuka för
på grund av tvångsintagningen ev. åsamkad förlust av arbetsinkomst utfärdas.
Med hänsyn till att med all sannolikhet endast ett mycket ringa antal
personer kommer att tvångsintagas per år och då dessutom flertalet av dessa
troligen icke ha nämnvärd inkomst av förvärvsarbete, torde emellertid detta
ifrågasatta statsbidrag komma att röra sig om mycket obetydliga belopp.
Stockholm den 13 mars 1943.
På styrelsens vägnar
enligt uppdrag:
.1. LUNDQUIST
16
Andin lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
Bilaga E.
SVENSKA FATTIGVÅRDS- OCH EARNAVÅRDSFÖRBUNDET
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss av den 8 februari 1943 har Riksdagens andra lagutskott berett
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande
över tvenne inom riksdagens andra kammare väckta motioner, nämligen dels
nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona, dels nr 27 av
herr Hedlund i Östersund. Förbundet vill med anledning härav vördsamt
anföra följande.
Det i de båda motionerna påtalade förhållandet, att en person, som lider av
tuberkulos i smittsamt skede, icke mot sin vilja kan intagas och kvarhållas
å tuberkulosvårdanstalt, är för förbundet icke obekant. Under de senaste
åren bär det vid flera tillfällen förekommit, alt fattigvårdsstyrelser hänvänt
sig till förbundet med begäran örn råd hur man lämpligen borde förfara med
sådana tuberkulösa, som enständigt vägrat att underkasta sig sjukhusvård,
ehuru behov därav förelegat, och som i stället begärt att få hemunderstöd eller
vård å kommunens ålderdomshem. Förbundet har, ställt inför sådana frågor,
kommit till insikt om att endast tvångsmässig intagning och kvarhållande å
tuberkulosvårdanstalt lämnar möjlighet att rationellt behandla den sjuke själv
och att effektivt skydda hans omgivning för smitta.
När frågan örn införandet av regier av antydd art tidigare varit aktuell, har
förslaget härom emellertid icke mötts av enhälligt gillande. Såsom skäl mot
förslaget har anförts, att tvångsmässiga ingripanden mot tuberkulösa vöre
särskilt allvarliga, eftersom man måste räkna med att de sjuka för längre tid
till en viss grad berövades sin personliga frihet. Då emellertid sådana smittbärare
kunna utgöra en mycket stor fara för sin omgivning, anser förbundet,
att även mycket långtgående åtgärder här låta sig val försvaras.
Det har emellertid även gjorts gällande, att tvångsingripanden icke borde
ifrågakomma med mindre den omhändertagne kunde erhålla gottgörelse för
att han i det allmännas intresse berövas möjlighet att utnyttja den arbetsförmåga,
som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Detta spörsmål torde
få bedömas under hänsynstagande till vilka personer, som i allmänhet pläga
vägra att frivilligt inlägga sig på anstalt och till de motiv, som äro avgörande
för deras ställningstagande. Medicinalstyrelsen hade i sitt utkast till tuberkuloslag
1937 föreslagit tvångsbestämmelser men förutsatt, att dessa endast
skulle behöva komma till användning mot personer av asocial typ, vilkas
vägran att underkasta sig anstaltsvård hnge sättas i samband med deras brist
på hänsyn gentemot medmänniskorna. I motionen nr 27 har den meningen
även kommit till uttryck, att de personer, det här gäller, i regel äro asociala
och tillhöra fattigvårdens besvärliga klientel. Förbundets egen uppfattning
jävar icke detta påstående. Skulle det ifrågavarande klientelet helt bestå av
sådana personer, synas bestämmelser örn ekonomisk gottgörelse icke vara påkallade.
Emellertid kan det säkerligen finnas skötsamma personer, som endast med
hänsyn till sin familjs utkomst vägra att ingå på vårdanstalt och hellre utnyttja
sin arbetskraft för familjens försörjning i förhoppning att kunna bliva
friska utan särskild behandling. Onekligen tala skäl för att samhället i sådana
fall träder hjälpande emellan och beviljar lämplig gottgörelse. Förbundet
Andra lagutskottets utlåtande nr 23; bilagor.
17
måste likväl ställa sig tveksamt till genomförandet av en ordning, varigenom på
tuberkulosvårdanstalt tvångsintagen person — bortsett nu från en rent asocial
individ —- generellt skulle givas rätt till gottgörelse. Infördes nämligen
en sådan rätt, skulle följden kunna bliva den, att många personer, som nu frivilligt
ingå på vårdanstalt, inför utsikten att få gottgörelse bomme att vägra
detta och sedan, efter det tvångsåtgärder vidtagits, bliva berättigade till
sådan. Kostnaderna, vilka måste förutsättas bliva lagda på statsverket,
skulle bliva stora och därtill skulle det för de tuberkulösa uppstå en
helt ny hjälphjon, skild från samhällets hjälpverksamhet i övrigt, vilket är
ägnat att väcka starka betänkligheter.
Förbundet vill likväl icke ställa sig avvisande till att möjligheter beredas för
tvångsmässigt intagna tuberkulossjuka att i vissa fall erhålla gottgörelse. En
egnahemsägare eller mindre näringsidkare exempelvis, som regelbundet måste
erlägga annuiteter på lån som han upptagit för sin verksamhet, skulle icke
vid en eventuell tvångsinläggning på en sjukvårdsanstalt äga någon obetingad
rätt att för sådana utgifter erhålla hjälp av fattigvården, även örn mera framsynta
fattigvårdsstyrelser icke torde undandraga sig att lämna hjälp för sådana
ändamål. Det synes emellertid otvivelaktigt vara önskvärt, om staten i
sådana och liknande fall, där ömmande omständigheter föreligga, kunde
träda til! och lämna lämpligt avvägd gottgörelse. Det måste emellertid betonas,
att en sådan hjälpverksamhet måste präglas av stark restriktivitet och
lämpligen anordnas så, att den sjuke finge till central myndighet ingiva ansökan,
vilken bleve föremål för diskretionär prövning.
Ett förslag, som tidigare framförts av medicinalstyrelsen, att det allmänna
dessutom skulle ikläda sig vårdkostnaderna å sjukhus för personer, som
tvångsintagits, anser förbundet vara värt beaktande.
De båda motionerna skilja sig bl. a. därutinnan att det i motionen nr 16
endast påkallas utredning örn tvångsåtgärder samt örn ekonomisk gottgörelse
för tvångsmässigt omhändertagna, medan det i motionen nr 27 föreslås,
att riksdagen genast beslutar om tvångsbestämmelser. Förbundet, som
ansluter sig till syftet i de båda motionerna, anser det emellertid önskligt,
att en utredning föregår beslut om införandet av tvångsbestämmelser,
i vilken utredning utom spörsmålet örn ekonomisk gottgörelse jämväl borde
behandlas frågan, om det för asociala tuberkulösa icke är nödvändigt att anordna
särskilda vårdavdelningar, vilket tidigare ifrågasatts.
Stockholm den 12 mars 1943.
Vördsamt
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
Förbundsbyrån
ERIC WAHLBERG
Milling lill riksdagens protokoll 194.1. 9 sami. 2 avd. Nr 23.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:190 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn viss ändring i tuberkulosförordningen. a1 i texten