Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.

1943-05-13 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för

arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild

arbetsföreståndare.

Enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

ar arbetsgivare vid straffpåföljd ansvarig för efterlevnaden

av lagen. Detsamma gäller i huvudsak beträffande ansvaret för efterlevnaden

av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd och de med stöd av denna

utfärdade specialförfattningarna. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser

skall dock beträffande verksamhet, som bedrives av staten (då fråga är örn

tillämpning av arbetarskyddslagen) eller kommun, vad i författningarna är

stadgat örn arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 60,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herr Wistrand och friherre

Beck-Friis hemställt, att riksdagen måtte

1. för sin del besluta, att till 15 § allmänna arbetstidslagen skall läggas ett

andra stycke, så att lagrummet erhåller följande lydelse:

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna

lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare

godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe.

2. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, »att vid en kommande revision av

lagen örn arbetarskydd jämte därtill hörande följdförfattningar införas bestämmelser,

som möjliggöra ett överflyttande av arbetsgivaransvaret till särskild

arbetsföreståndare».

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet, varjämte

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och De

anställdas centralorganisation (Daco) beretts tillfälle att yttra sig över densamma.

Inkomna yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta- utlåtande.

Såsom motionärerna framhållit har i de efter allmänna arbetstidslagen

tillkomna lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln möjlighet

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.

skapats för arbetsgivare att under vissa förutsättningar få ansvaret för lagarnas

efterlevnad överflyttat till särskild arbetsföreståndare. Vad i dessa

lagar stadgas om arbetsgivares ansvarighet skall nämligen, där arbetsrådet

efter framställning från arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare

i arbetsgivarens ställe, gälla arbetsföreståndaren. En liknande bestämmelse

finnes i butikstängningslagen, enligt vilken länsstyrelsen efter

framställning från näringsidkare kan godtaga viss person såsom verksamhetens

föreståndare i näringsidkarens ställe.

Ifrågavarande bestämmelse inflöt först i 1936 års lantarbetstidslag. Denna

grundade sig å ett av lantarbetstidsutredningen avgivet betänkande, vari

till motivering av förevarande stadgande anfördes:

Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller

andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke

själva sköta, utan vilkas .skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,

under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v.

äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt

att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande

ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen

av företaget.

I den proposition (nr 230), vari förslaget till lantarbetstidslag framlades

för 1936 års riksdag, yttrade föredragande departementschefen -— i anledning

av en i ett remissyttrande uttalad åsikt, att straffansvar för förseelse

mot lagen med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom jordbruket

borde läggas på vederbörande ax-betsledare och icke på arbetsgivaren —

att det icke torde vara möjligt att låta straffansvaret under alla förhållanden

åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren. För de fall, i vilka en sådan

överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt motsvarade den faktiska

fördelningen av ansvaret för arbetsledningen vid företaget, hade stadgats

möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe i här ifrågavarande avseende.

Vid 1937 års riksdag väcktes av herr Sjögren en motion, II: 438, vari hemställdes,

att stadgandet i lantarbetstidslagen om överflyttande av arbetsgivaransvaret

måtte avfattas så att det uttryckligen bleve tillämpligt »beträffande

dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning samt i särskilda fall

enskild person». Yrkandet motiverades därmed, att arbetsrådet avslagit alla

ansökningar från aktiebolag samt bifallit framställningar från enskilda personer

endast i sådana undantagsfall, då ett bibehållande av jordägarens personliga

ansvarighet icke ansetts vare sig direkt eller indirekt vara av värde

för lagens efterlevnad. -— I utlåtande, nr 48, över motionen m. fl. ändringsförslag

yttrade andra lagutskottet bland annat:

Såsom motionären framhållit torde arbetsförhållandena inom jordbruket

vara i hög grad beroende av åtskilliga olikartade omständigheter, vilka öka

kravet på arbetsledarens vaksamhet och omtanke. Enligt utskottets mening

är det såväl i fråga örn jordbruksföretag som beträffande industriell och liknande

verksamhet i hög grad önskvärt, att arbetsgivaren om möjligt direkt

ägnar intresse åt och övervakar arbetet och de förhållanden, varunder det

utföres. Med en sådan direkt befattning med arbetet och dess övervakande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.

3

är det naturligt, all arbetsgivaren också ansvarar för efterlevnaden av de

lagar och förordningar, som avse att reglera förhållandena inom företaget.

Det torde emellertid ej sällan vara obilligt att låta en arbetsgivare, som själv

ej kan deltaga i arbetets planläggning och ledning, få ansvara för den verkliga

arbetsledarens försumlighet vid övervakandet av lagstiftningens efterlevnad.

Enligt utskottets mening synas skäl föreligga att i nu ifrågavarande

hänseende medgiva arbetsgivareansvarets överflyttning till arbetsföreståndare

i något större utsträckning än som hittills synes hava varit fallet. En sådan

tillämpning av ifrågavarande stadgande torde stå i god överensstämmelse

med vad lantarbetstidsutredningen och departementschefen anfört rörande

syftet med bestämmelsen.

Då avfattningen av 15 § ej lägger hinder i vägen för den av utskottet

ifrågasatta lagtillämpningen samt då ytterligare erfarenheter av arbetsrådets

verksamhet i förevarande hänseende synas böra avvaktas, har utskottet icke

ansett sig böra tillstyrka ändring i förevarande paragraf.

Bestämmelserna i lantarbetstidslagen om överflyttande av arbetsgivaransvaret

togos till mönster för motsvarande stadganden i den första arbetstidslagen

för detaljhandeln av år 1939 och i den samma år reviderade butikstängningslagen.

»Arbetstidsu bedil ingen angående affärs- och kontorsanställda», som avgav

förslag till nämnda lagstiftning, erinrade under förslaget till arbetstidslag för

detaljhandeln (se proposition 1939: 96), att lantarbetstidsutredningen beträffande

möjligheten till överflyttning av arbetsgivaransvaret särskilt framhållit

det fallet, alt verksamhet dreves av juridisk person och att delägare, styrelsemedlemmar

o. s. v. vore bosatta å annan ort än den, där företaget vore beläget.

I en sådan situation syntes det särskilt önskvärt, att ansvaret lades över

på den, som utövade den direkta ledningen av företaget, och arbetsrådet syntes

hava anledning bifalla dylika framställningar, örn ej särskilda skäl skulle

tala i annan riktning. Men en överflyttning kunde vara påkallad även i

andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bodde på annan ort än den, där

företaget läge, och därför saknade möjlighet att övervaka, hur arbetet bedreves.

I yttrande över förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln höll kooperativa

förbundet före, att beträffande juridiska personer den allmänna regeln

borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare finge träda

i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna

bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Styrelseledamot hade visserligen

i denna sin egenskap att jämte de övriga medlemmarna av styrelsen

bära ansvaret för affärsskötseln, men då hans verksamhet ju i regel icke

medgåve en övervakning av den dagliga efterlevnaden av lagbestämmelser,

som vore av rent ordningsmässig beskaffenhet, syntes det vara rimligt, att den

person, som erhållit styrelsens uppdrag att handhava ledningen av butiken,

finge bära det ansvar, som påvilade arbetsgivaren. — Kommerskollegium instämde

i kooperativa förbundets förslag under framhållande, bland annat,

att den av de sakkunniga åsyftade anordningen kunde medföra viss formell

omgång, särskilt vid semester eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd

arbetsföreståndare. Kollegium ställde sig dock tveksamt, örn den av kooperativa

förbundet föreslagna — i och för för sig väl motiverade anordningen-—

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.

borde genomföras enbart för detaljhandeln eller om ej motsvarande borde

gälla för hela komplexet av arbetstidslagstiftningar.

Föredragande departementschefen ansåg sig icke kunna förorda en lagtilllämpning

av den art, kooperativa förbundet och kommerskollegium föreslagit,

enbart såvitt anginge arbetstidslagen för detaljhandeln. Utan att ståndpunkt

i sak tagits till berörda förslag, hade den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen upptagits i departementsförslaget.

Beträffande överflyttande av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i

butikstängningslagen uttalade de sakkunniga, att regeln om att näringsidkaren

själv har ansvaret i vissa fall kunde leda till obilliga resultat och att det

därför borde beredas möjlighet att få ansvaret överflyttat till särskild föreståndare.

Beträffande de fall, där en överflyttning kunde vara särskilt motiverad,

hänvisades till vad som anförts under förslaget till arbetstidslag för

detaljhandeln.

I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag gjorde kommerskollegium samma

erinran som mot förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Kooperativa

förbundet fann däremot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

lämpligt, såvitt det avsåg butikstängningslagen.

En kortfattad redogörelse för arbetsrådets praxis vid tillämpningen av bestämmelserna

i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln örn

överflyttande av arbetsgivaransvaret lämnas i motionen.

I detta sammanhang torde böra något beröras vissa arbetstidslagarna närstående

bestämmelser. Ansvaret för iakttagande av lagen den 16 maj 1930

om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och

konditoriarbete åvilar innehavaren av företaget. Från denna regel gäller endast

det undantaget, att beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller

kommun, ansvaret åligger arbetsföreståndaren. — I 28 § förordningen den

25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. lämnas vissa

föreskrifter rörande arbetstiden för förare av automobil i yrkesmässig trafik.

Enligt 34 § 2 mom. samma förordning straffas innehavare av trafiktillstånd,

som använder förare till arbete i strid mot nämnda föreskrifter, med böter.

Innehaves trafiktillståndet av staten eller kommun, drabbar ansvaret dock

enligt 37 § förarens närmaste förman eller under vissa omständigheter annan

överordnad.

I sjöarbetstidslagen har frågan örn ansvaret för lagens efterlevnad vunnit

en lösning, som avviker från reglerna i de övriga arbetstidsförfattningarna.

Ansvaret för iakttagande av de centrala bestämmelserna i sjöarbetstidslagen

åvilar nämligen fartygsbefälhavaren. Om förseelse skett med redarens vetskap

och vilja, straffas emellertid även redaren.

Beträffande det i motionen framställda yrkandet rörande ändring i arbetarskyddslagen

och följdförfattningarna till denna hava motionärerna anfört,

att det för överflyttande av det arbetsgivaren åvilande ansvaret syntes böra

fordras tillstånd av myndighet och att sådant tillstånd i form av godtagande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

5

av särskild arbetsföreståndare lämpligen borde meddelas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, d. v. s. riksförsäkringsanstalten. Motionärerna hava

erinrat om att arbetarskyddslagstiftningen är föremål för revision av 1938

års arbetarskyddskommitté och med sitt yrkande avsett, att deras ovan återgivna

förslag måtte vinna beaktande vid en kommande revision av arbetarskyddslagstiftningen.

Ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i allmänna arbetstidslagen och

arbetarskyddslagen ävensom de med stöd av den senare utfärdade specialförfattningarna

åvilar med vissa undantag, som ej äro av intresse i nu ifrågavarande

avseende, arbetsgivaren. Efter mönster av de senare arbetstidslagarna,

lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, samt butikstängningslagen

har i förevarande motion framhållits önskvärdheten av en

sådan ändring av de först nämnda författningarna, att ansvaret skulle kunna

överflyttas å särskild av myndighet godtagen arbetsföreståndare.

Beträffande först frågan om ändring av allmänna arbetstidslagen har motionärernas

yrkande därom tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de över

motionen av riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen avgivna yttrandena, medan Daco med hänsyn

huvudsakligen till befarade olägenheter för tjänstemän i underordnad

ställning avstyrkt yrkandet.

De erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av ärenden rörande överflyttande

av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln till särskild arbetsföreståndare, hava

enligt vad arbetsrådet anfört visat, att ifrågavarande bestämmelser i nämnda

lagar motsvara ett föreliggande behov och äro väl avpassade för sitt syfte.

Samma förhållanden, som föranlett att dessa bestämmelser tillkommit, torde

enligt utskottets uppfattning göra sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens

tillämpningsområde. Jämväl inom detta synes därför föreligga

behov av en lagbestämmelse, som ger arbetsrådet möjlighet att, efter prövning

av varje särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i

arbetsgivarens ställe. Ett stadgande med detta innehåll torde icke kunna

medföra de av Daco befarade olägenheterna för tjänstemän i underordnad

ställning, eflersom det ej gärna kan ifrågakomma, att ansvaret överflyttas till

en sådan. Utskottet anser alltså, att en ändring beil- komma lill stånd i det av

motionärerna angivna avseendet.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke i samband med den föreslagna

ändringen av allmänna arbetstidslagen motsvarande ändringar böra

vidtagas i arbetstidslagstiftningen närstående författningar. Frågan härom

tarvar närmare utredning. Med hänsyn bland annat härtill vill utskottet föreslå,

att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn förslag rörande den

av motionärerna yrkade ändringen i allmänna arbetstidslagen samt utredning

och förslag beträffande den nyss nämnda frågan.

Vad därefter angår spörsmålet örn ändring av arbetarskyddslagen och de

med stöd av densamma utfärdade specialförfattningarna har riksförsäkrings
-

Uiskotta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25-

anstalten anmärkt, att beträffande ansvaret för iakttagande av hithörande bestämmelser

skillnad måste göras mellan de föreskrifter, som avse att bereda

arbetarna säkerhet mot olycksfall och ohälsa i arbetet, och de, som hava karaktär

av ordningsföreskrifter. Mot en överflyttning av arbetsgivaransvaret i

det förstnämnda hänseendet förelåge så vägande skäl, att någon möjlighet

därtill enligt anstaltens mening icke borde tillskapas. I fråga om ordningsföreskrifterna

syntes däremot ur principiell synpunkt hinder icke möta mot

införande av möjlighet till dylik överflyttning. En annan sak vore, huruvida

behovet av en dylik anordning vore så framträdande, att lagändring borde

företagas. — Landsorganisationen, som ej gjort någon principiell erinran

mot att möjlighet skapas till överflyttning av arbetsgivaransvaret, har emellertid

såsom självklart förutsatt, att en sådan anordning icke finge medföra

någon inskränkning i arbetsgivarens skadeståndsansvar för olycksfall, som

berodde av försummelse från arbetsföreståndarens sida.

Utan att taga ställning till de nu nämnda spörsmålen anser utskottet, att

desamma böra tagas under närmare övervägande vid den inom 1938 års

arbetarskyddskommitté pågående utredningen för revision av arbetarskyddslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionen I: 60, måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla.

1. att Kungl. Majit ville dels för riksdagen framlägga förslag

örn sådan ändring i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning, att möjlighet beredes till överflyttning av

ansvaret för lagens efterlevnad till särskild i arbetsgivarens

ställe av arbetsrådet godtagen arbetsföreståndare, dels ock

låta verkställa utredning rörande lämpligheten och behovet

av motsvarande ändringar i arbetstidslagstiftningen närstående

författningar samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill denna utredning kan föranleda;

2. att vid den inom 1938 års arbetarskyddskommitté pågående

utredningen måtte tagas under övervägande, huruvida

och i vad mån möjlighet bör beredas till överflyttning av anansvaret

för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från

arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare; samt

B. att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom

vad utskottet sålunda hemställt, ej måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

KERSTIN HESSELGREN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25. •

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Linder, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Sten, Nils

Elowsson*, Carl Eric Ericsson och Holmbäck*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hallagård, Holm,

Larsson i Östersund, Lundgren*, fru Västberg* samt herr Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

att senast den 15 mars 1943 till andra lagutskottet avgiva yttrande

öven en inom första kammaren väckt motion, nr 60, örn vidgad möjlighet

för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.

Till fullgörande härav får anstalten anföra följande.

Anstalten har i ärendet infordrat yttranden från samtliga yrkesinspektörer,

skogs- och flottledsinspektören samt yrkesinspektrisen. Ett sammandrag av

dessa yttranden överlämnas härmed.1

Vad först angår allmänna arbetstidslagen ha motionärerna själva för bifall

till sitt yrkande åberopat, att i såväl lantarbetstidslagen som arbetstidslagen

för detaljhandeln möjlighet beretts för arbetsgivare att efter prövning

av arbetsrådet få arbetsgivaransvaret överflyttat på annan person. Någon anledning

att i denna fråga intaga en annan ståndpunkt i förhållande till allmänna

arbetstidslagen än som sålunda kommit till uttryck i nämnda lagar

synes icke föreligga. Riksförsäkringsanstalten har därför för sin del ingen

erinran att göra mot ett bifall till motionen i förevarande avseende.

Vidkommnade arbetarskyddslagen finnas otvivelaktigt bestämmelser däri,

vilka till innehåll och syfte kunna jämföras med arbetstidslagarnas bestämmelser.

I fråga om dessa bestämmelser torde sålunda hinder icke behöva

möta för införande av möjlighet till överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Däremot föreligga så vägande skäl mot en överflyttning av detta ansvar i

andra fall, att någon möjlighet till dylik överflyttning enligt anstaltens mening

icke bör tillskapas. Med avseende härå får anstalten anföra följande.

Enligt 3 § första stycket lagen örn arbetarskydd är arbetsgivare skyldig

iakttaga allt, som i avseende på arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest

med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda

hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Detta

allmänna åläggande för arbetsgivarna innebär tydligen, att vederbörande arbetsgivare

är helt ansvarig för arbetsförhållandena på arbetsstället. Han har

sålunda att även svara för vad hos honom anställda arbetsledare i högre och

lägre ställning vidtaga eller underlåta att vidtaga. Detta ansvar yttrar sig i

första hand och, torde man kunna säga. på ett grundläggande sätt däruti, att

arbetsgivaren vid urvalet av arbetsledare har att tillse, att de hålla måttet

icke blott tekniskt eller ekonomiskt utan jämväl i vad det gäller omdöme och

ansvarskänsla vid ordnandet av arbetsförhållandena på betryggande sätt

ifråga örn säkerhet och sundhet. För skador, som kunna åsamkas arbetarna

genom arbetsledningens vållande, har arbetsgivaren sålunda att bära ansvar

såväl ifråga om sträft som skadestånd. Emellertid lärer även arbetsledare!!,

örn han brister i nödig aktsamhet, enligt allmänna rättsregler bliva underkastad

ansvar i angivna hänseenden.

Grundsatsen om arbetsgivarens ansvar för arbetsförhållandena på arbetsstället

måste anses vara av grundläggande betydelse för arbetarskyddet. Endast

därigenom lärer man vinna nödig garanti för att omsorgen om arbetets

säkerhet och sundhet icke undantränges av de omedelbara strävandena till

1 Detta sammandra» här uteslutet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

9

bästa möjliga produktionsresultat utan principiellt kommer att ingå som ett

jämbördigt led med sistnämnda strävanden i arbetets planläggning och utförande.

Beskaffenheten av de åtgärder, som komma ifråga i förstberörda hänseenden,

torde även bestyrka riktigheten i denna ståndpunkt. Det gäller här

t. ex. arbetslokalernas anordning beträffande ventilation, belysning och uppvärmning,

maskinernas anordning och inskyddande, lämpliga arbetsmetoder,

olika materials och ämnens användande i tillverkningen m. m. I sista hand

ligger avgörandet i dessa fall uppenbarligen hos arbetsgivaren och bör han

under alla förhållanden få stå ansvaret för vad som härvidlag företages eller

underlåtes.

I viss mån annorlunda ter sig däremot bedömandet, när det gäller ordningsföreskrifter

eller därmed jämförbara bestämmelser (»politiföreskrifter»). Iakttagandet

av dessa hör mera omedelbart samman med arbetsledarnas funktioner

och är ej heller förenat med några direkta utgifter av nämnvärd storlek.

Ansvaret för deras efterlevnad kan därför icke utan fog läktas mera direkt

mot vederbörande arbetsledare och ett dylikt ansvar kan även vara ägnat

att skärpa arbetsledningens intresse och uppmärksamhet för ordningen i

dessa hänseenden på arbetsplatsen. Till här åsyftade bestämmelser i lagen

är att räkna flertalet av de särskilda föreskrifterna rörande minderårigas

och kvinnors användande i arbete. Vidare äro hit att räkna föreskrifter örn

fullgörandet av viss anmälningsskyldighet, om förandet av vissa anteckningar,

om tillhandahållandet av lämplig bok för anteckningar av vederbörande

inspektionsförrättare, om uppsättandet av vissa anslag m. m. Ifråga om dessa

bestämmelser synas ur principiell synpunkt hinder icke behöva resas mot

att möjlighet skapas alt i särskilda fall efter prövning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet få arbetsgivaransvaret överflyttat till vissa arbetsföreståndare.

En annan sak är, huruvida behovet av en dylik anordning, i vad gäller

arbetarskyddslagen, är så framträdande, att bestämmelser därom böra införas

i lagstiftningen. Denna fråga torde lämpligen kunna upptagas till närmare

övervägande av 1938 års arbetarskyddskommitté.

Vid dryftandet av förevarande spörsmål torde böra uppmärksammas, att

dess lösning även kan sökas på en annan väg, nämligen genom att överlåta

åt domstol att i förekommande fall avgöra, varest ansvaret för en begången

förseelse skall läggas. 1 grkesfarekommitténs år 1909 framlagda förslag till

lag örn arbetarskydd hade också upptagits en bestämmelse (53 §) av innebörd,

att örn arbetsgivaren i vissa angivna fall (väsentligen avseende vad härovan

benämnts »politiföreskrifter») förmådde visa, att den åtalade förseelsen

icke skäligen kunde läggas honom till last, skulle han vara fri från ansvar

och .skulle vederbörande arbetsledare i stället kunna ådömas ansvar. I det på

grundval av kommitténs lagförslag utarbetade departementsförslaget hade

till en början upptagits ett motsvarande men modifierat stadgande (47 §) av

innehåll, att örn förseelsen icke skäligen kunde läggas arbetsgivaren till last

skulle hans ställföreträdare* å arbetsstället eller annan arbetsledare i stället

kunna dömas till ansvar. Lagrådet anmärkte emellertid, att det föreslagna

stadgandet avvek från eljest gällande rättsgrundsatser, och ansåg tillfyllestgörande

skäl för en sådan avvikelse ej förefinnas. I enlighet med lagrådets

hemställan blev stadgandet uteslutet i det lagförslag, som förelädes riksdagen,

och något yrkande på dess införande i lagen framställdes ej heller under

riksdagsbehandlingen.

Till ytterligare belysning av denna fråga Limnäs här nedan några uppgifter

örn dess behandling i skyddslagstiftningen i vissa främmande länder.

Sorge. Det som är beställd örn arbetsgivaren skall också gälla örn den sorn

i arbetsgivarens ställe leder rörelsen. (Lov örn arbeidervern d. 19 juni 1936,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

Finland. Befinnes arbetsgivarens ställföreträdare skyldig till förseelsen och

kan ej något vållande tillika läggas arbetsgivaren till last, är endast ställföreträdaren

förfallen till straff för förseelsen. (Arbetarskvddslag d. 28 mars 1930,

24 §.)

Danmark. Den arbetsgivare eller hans ställföreträdare, som icke iakttager

gällande bestämmelser, straffas därför på sätt i lagen närmare angives.

(Fabriklov d. 29 april 1913, § 42.)

I ett 1938 framlagt förslag till »Lov örn Arbejderbeskyttelse», avsett att

efter fortsatt behandling ersätta gällande fabrikslag, har ansvarsfördelningen

mellan arbetsgivaren och hans ställföreträdare närmare reglerats. Sedan det

fastställts, att arbetsgivaren bär ansvaret för fullgörandet av honom enligt

lagen åvilande plikter upptager förslaget följande stadgande:

Arbejdsgiveren kan dog ved större Virksomheder — og under saerlige

Omstsendigheder ogsaa ved mindre Bedrifter — överföre Varetagelsen

af disse Pligter og Ansvaret for deres Overholdelse til en Driftsleder

eller anden paalidelig og tilstraekkelig kvalificeret tilsynsforende, men

for at Arbejdsgiveren herigennem selv skal kunne blive fri för Ansvaret,

er det dog en Betingelse, at det paa tydelig Maade er tilkendegivet den

paagseldende, inden för hvilket lokale eller faglige Omraade og i hvilket

Omfång Ansvaret for Overholdelsen af Arbejdsgiverens Pligter efter

denne Lov er överfört til harn, og at Arbejdsgiveren förer det efter Forholdene

rimelige Tilsyn med, at vedkommende Driftsleder eller tilsynsforende

varetager Hvervet paa tilborlig Maade.

Tyskland. Överträdas vid utövande av ett yrke politiföreskrifter av personer,

vilka yrkesidkaren anställt till ledande av ett företag eller någon del

av detsamma eller till utövande av uppsikt, skall straffet drabba dessa. Jämte

dessa personer är yrkesidkaren straffbar, om överträdelsen begåtts med hans

vetskap eller om han låtit komma sig till last bristande omsorg vid rörelsens

övervakande eller vid val av eller tillsyn över driftsledare eller personer som

satts att öva uppsikt. (Reichsgewerbeordnung, § 151.)

England. Är innehavaren av ett företag åtalad för överträdelse av lagen,

skall han äga rätt att efter behörig angivelse få envar, som han uppgiver vara

den verklige överträdaren, kallad inför domstolen, då åtalet skall förekomma.

Förmår sedan företagets innehavare, efter det överträdelsen blivit konstaterad,

övertyga domstolen, att han brukat skyldig omsorg till Jagens förverkligande

och att den andra personen begått överträdelsen utan hans samtycke,

vetskap eller medvetna försummelse, skall denne fällas för överträdelsen och

innehavaren frikännas från ansvar. Den sakfällde skall därjämte betala rättegångskostnaderna.

Styrkas nyssberörda förhållanden för en inspektör redan

vid tiden för överträdelsens upptäckande samt därjämte att överträdelsen

ägt rum i strid mot innehavarens föreskrifter, skall inspektören, utan

att först vända sig mot företagets innehavare, rikta sin talan mot den person,

som han anser vara den verkligt skyldige. (Factories Act, 1937, Section

137.)

Stockholm den 12 mars 1943.

SAM LARSSON.

W. Stenholm.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

11

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:! anbefallt arbetsrådet

att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Wistrand och friherre

Beck-Friis i riksdagens första kammare väckt motion nr 60 om vidgad

möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild

arbetsföreståndare. Med anledning härav får arbetsrådet, som finner sig böra

begränsa sitt yttrande att avse allenast frågan om ändring i den allmänna

arbetstidslagen, anföra följande.

På sätt i motionen framhålles har i de gällande speciella arbetstidslagarna

— lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —- möjlighet

beretts arbetsgivare att i vissa fall få arbetsgivaransvaret överflyttat till särskild

arbetsföreståndare. Enligt 15 § respektive 17 § av nämnda lagar äger

arbetsrådet nämligen efter framställning av arbetsgivare godtaga viss person

såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Även i den arbetstidslagen

för detaljhandeln närstående butikstängningslagen är i 16 § införd

en bestämmelse, som möjliggör för näringsidkare att efter framställning

till vederbörande länsstyrelse få ansvaret för lagens efterlevnad överflyttat

till särskild föreståndare. Ifrågavarande bestämmelser infördes första

gången i 1936 års lantarbetstidslag samt i 1939 års arbetstidslag för detaljhandeln

och 1939 års butikstängningslag.

I motionen lämnas en kortfattad redogörelse för arbetsrådets hittillsvarande

tillämpning av ifrågavarande stadganden i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln. De erfarenheter, som vunnits vid handläggningen

av hithörande ärenden, hava enligt arbetsrådets uppfattning visat,

att bestämmelserna i fråga motsvara ett föreliggande behov och äro väl

avpassade för sitt syfte.

Samma förhållanden, som föranlett dessa bestämmelsers upptagande i lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde göra sig gällande

även inom den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Jämväl

inom detta område synes därför behov föreligga av en lagbestämmelse, som

ger arbetsrådet möjlighet att, efter prövning i varje särskilt fall, godtaga viss

person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Sålunda bör i det

fall, där en verksamhet drives av juridisk person, ansvaret kunna läggas på

den, som utövar den direkta ledningen av företaget eller, då det gäller större

industriföretag, den som utövar ledningen för större driftavdelning, särskild

fabrik eller dylikt inom företaget. En överflyttning av ansvaret synes jämväl

påkallad i de fall, där exempelvis arbetsgivaren är boende på annan ort än

den, där företaget är beläget, och sålunda saknar möjlighet att vaka över,

hur arbetet bedrives. Att en bestämmelse i ämnet hittills saknats i den allmänna

arbetstidslagen torde väsentligen vara att tillskriva det förhållandet,

att frågan örn en överflyttning av arbetsgivaransvaret icke synes hava varit

föremål för uppmärksamhet vare sig vid den första arbetstidslagens tillkomst

år 1919 eller vid senare verkställda revisioner av nämnda lag.

Mot avfattningen av det av motionärerna föreslagna lagstadgandet, vilket

helt överensstämmer med motsvarande bestämmelser i lantarbetstidslagen och

arbetstidslagen för detaljhandeln, synes icke något vara att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får arbetsrådet tillstyrka bifall till föreliggande

motion, i vad den avser ändring i lagen örn arbetstidens begränsning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Nordin, deltagit

ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Söderbäck, Rudenstam, Molander och

Thörnberg.

Stockholm den 9 mars 1943.

På arbetsrådets vägnar:

JOHN NORDIN.

Alban Christenson.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1943 har tillfälle bereus Svenska Arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över en inom riksdagens första kammare

väckt motion, nr 60, av herr Wistrand och friherre Beck-Friis, angående vidgad

möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskilda

arbetsföreståndare, i vad gäller tillämpningen av lagarna örn arbetstidens begränsning

och örn arbetarskydd. Föreningen får i anledning härav anföra

följande.

Föreningen ger sin fulla anslutning till det av motionärerna framförda förslaget.

Till den uttömmande motivering, som av motionärerna lämnats för

detsamma, vill föreningen blott tillägga följande. Föreningen kan vitsorda,

att det otvivelaktigt finnes ett stort praktiskt behov av de yrkade lagändringarna.

Vissa fall ha kommit till föreningens kännedom, då företagschefer,

som på grund av företagens storlek icke haft möjlighet att i detalj följa

driften, och som därför saknat all kännedom örn inom företagen begångna

förseelser mot ovannämnda lagar, dömts till straff för sådana förseelser.

Detta förhållande ter sig stötande för rättskänslan. Det synes både av billighetsskäl

och med hänsyn till rättsordningens .auktoritet angeläget, att möjligheter

tillskapas för att arbetsgivaransvaret i nämnda fall skall kunna överflyttas

till sådana arbetsledare, som verkligen ha tillfälle att inom företagen

omedelbart övervaka tillämpningen av arbetstids- och arbetarskyddslagarna.

Med hänsyn till att bestämmelser, överensstämmande med de nu föreslagna,

finnas i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln samt i

butiksstängningslagen, synes det föreningen närmast bero på ett rent förbiseende,

att en dylik bestämmelse saknas i lagen örn arbetstidens begränsning.

Emellertid är det tydligt, att de skäl, som tala för införande av här avsedd

bestämmelse i allmänna arbetstidslagen, även med samma styrka kunna anföras

för en liknande åtgärd med avseende å arbetarskyddslagen.

Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen tillstyrka motionen.

Stockholm den 19 mars 1943.

Svenska arbetsgivareföreningen.

IVAR O. LARSON.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

13

Bilaga D.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1943 har Landsorganisationen i Sverige bereus

tillfälle att avgiva yttrande över en inom första kammaren av herrar

Wistrand och Beck-Friis väckt motion (nr 60) om vidgad möjlighet för arbetsgivare

att överflytta arbetsgivaransvaret enligt allmänna arbetstidslagen

och arbetarskyddslagstiftningen till särskild arbetsföreståndare.

Motionärerna föreslå sådant tillägg till 15 § allmänna arbetstidslagen att

arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare skall kunna godtaga viss person

såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, i vilket fall, på sätt nu

gäller om verksamhet som bedrives av kommun, vad i lagen är stadgat örn

arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndaren. Vidare föreslås skrivelse till

Kungl. Maj:t med hemställan att vid en kommande revision av lagen örn arbetarskydd

jämte därtill hörande följdförfattningar bestämmelser införas,

som möjliggöra ett överflyttande av arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.

Som stöd för sina yrkanden åberopa motionärerna bl. a. att enligt arbetstidslagarna

för jordbruket och detaljhandeln möjlighet finnes att i motsvarande

fall, efter arbetsrådets medgivande, överflytta arbetsgivaransvaret.

Principiellt måste naturligtvis gälla att det rättsliga ansvaret för efterlevnaden

av den sociala skyddslagstiftningen på arbetsmarknadens område bör

åvila arbetsgivaren, vare sig fråga är om den lagstadgade arbetstidsbegränsningen

eller örn arbetarskyddet i inskränkt bemärkelse. Fall kunna emellertid

förekomma, där det ur synpunkten av lagstiftningens effektivitet kan "vara

mera ändamålsenligt att det omedelbara ansvaret förlägges till särskild

arbetsföreståndare, även då arbetsgivaren är annan än kommun resp., i fråga

om arbetarskyddslagen, stat eller kommun, såsom då rörelsen bedrives av

dödsbo eller eljest av juridisk person och de enskilda delägarna faktiskt icke

utöva någon arbetsledning eller eljest taga någon personlig befattning med

företagets verksamhet. Mot möjlighet till arbetsgivaransvarets överflyttning

efter medgivande av arbetsrådet resp. yrkesinspektionens chefsmyndighet synes

i dylika fall intet vara att erinra, därvid dock givetvis måste förutsättas

att arbetsrådets och tillsynsmyndighetens ifrågavarande befogenhet utövas

med fäst avseende endast vid vad som ur synpunkten av lagstiftningens syftemål

är lämpligast och först efter prövning av arbetsföreståndarens kvalifikationer

för uppgiften; i sistnämnda hänseende är det uppenbart att överflyttning

icke bör ifrågakomma med mindre föreståndaren i fråga om arbetsledning

och eljest intager en relativt självständig ställning i förhållande till arbetsgivaren.

Beträffande överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen

förutsätter Landsorganisationen som självklart att en sådan anordning icke

får medföra någon inskränkning i arbetsgivarens skadeståndsansvar för

olycksfall, som bero av försummelse från arbetsföreståndarens sida vid tilllämpning

av i lagen stadgade förpliktelser.

Stockholm den 8 mars 1943.

Landsorganisationen i Sverige.

GUNNAR ANDERSSON.

Arnold Sölvén.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Daco, som bereus tillfälle att avgiva yttrande över en motion av hr Wistrand

och friherre Beck-Friis angående vidgad möjlighet för arbetsgivare

att överflytta arbetsgivaransvaret på särskild arbetsföreståndare, får med

anledning härav anföra följande.

Motionärerna anföra att det i allmänna arbetstidslagen och lagen örn arbetarskydd

medgivits att arbetsgivaransvaret överflyttas på särskild^ arbetsföreståndare

i fall då stat eller kommun är arbetsgivare. Det framhålles vidare,

att i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln bereus

möjlighet för arbetsgivare att i vissa fall överflytta arbetsgivaransvaret på

särskild person. Arbetsrådet kan nämligen efter framställning av arbetsgivare

godtaga viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivares ställe. Enligt

den rättspraxis, som arbetsrådet tillämpar, har emellertid överflyttning

av arbetsgivaransvaret enligt dessa lagar endast skett, då synnerligen starka

skäl talat härför, och framför allt då skötseln av ett företag ombesörjes av

en förvaltare eller annan förtroendeman, medan ägaren är bosatt på annan

ort, eller på grund av sjukdom eller av annan anledning icke själv kan utöva

ledningen över företaget. Motionens syfte är att få en motsvarande bestämmelse

införd i den allmänna arbetstidslagen och lagen om arbetarskydd.

Härvid anföres att åtskilliga industribolag äro av den storleksordning och

drivas under sådana förhållanden att det är omöjligt för styrelseledamöterna

att öva någon uppsikt över hur arbetet i detalj bedrives.

Ett genomförande av den föreslagna reformen skulle få stor inverkan på

den ställning och det ansvar som åvilar industriens tjänstemän i arbetsledareställning.

Vissa grupper av lantbrukets och handelns tjänstemän skulle

emellertid även komma att beröras härav. I synnerhet är arbetarskyddslagens

tillämplighetsområde synnerligen vidsträckt.

Arbetstids- och arbetarskyddslagarnas huvuduppgifter äro att genom arbetstidens

begränsning samt genom föreskrivande av skyddsåtgärder förhindra

arbetskraftens otillbörliga utnyttjande och att olycksfall och ohälsa

uppstå i arbetet. Med avseende på arbetstidslagen förekommer det i viss utsträckning

att arbetare vid brådskande tillfällen för längre eller kortare

tidsperioder överflyttas från en avdelning till en annan på samma arbetsplats.

Arbetarnas arbetstider å de olika avdelningarna sammanföras och

bokföras som regel på företagets kontor och för en arbetsledande tjänsteman,

som har till uppgift att leda, fördela och kontrollera arbete, som utföres

av honom underställd personal, finns därför ingen annan möjlighet

än att på kontoret efterhöra, huruvida en arbetare, vilken icke är fast knuten

till hans avdelning, kan tagas i anspråk för eventuellt övertidsarbete.

Det skulle framstå som en orimlighet örn en tjänsteman i detta fall kunde

göras ansvarig för arbetstidslagens efterlevnad, då han kan ha till uppgift

att kontrollera arbete, som utföres av för tillfället från annan avdelning lånad

personal med vilken han i vanliga fall icke har något att skaffa.

Den föreslagna reformen skulle otvivelaktigt medföra en viss risk för att

mindre nogräknade arbetsgivare söka övervältra ansvaret på en tjänsteman

i underordnad ställning. Detta skulle i många fall kunna medföra icke önskvärda

konsekvenser, särskilt då det gäller tillämpning av arbetarskyddslagen.

De arbetarskyddsanordningar, som vidtagas i den maskinella utrustningen

vid ett industriföretag, draga ofta mycket stora kostnader. En underordnad

tjänsteman, som blivit utsedd till arbetsföreståndare, skulle komma i en svår

ställning, om han icke lyckades få gehör för sin begäran om vidtagande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.

15

av en del visserligen ur arbetarskyddssynpunkt nödvändiga, men kanske dyrbara

anordningar.

Då arbetsgivare genom rörelsens omfattning eller av andra orsaker icke

är i tillfälle att själv leda arbetet fördelas företagarfunktionerna på vissa i

företaget anställda personer, som inför arbetsgivaren äro ansvariga för sina

åtgöranden. För övervakande av att gällande föreskrifter beträffande arbetstiden

och arbetarskyddet iakttagas anställa numera företagen ofta en särskild

person, en s. k. skyddsinspektör. Genom en dylik anordning befrias

den enskilde avdelningsföreståndare!!, verkstadsingenjören eller arbetsledaren

i någon mån ifrån det direkta överinseendet av att gällande förordningar

iakttagas. Inom mindre företag och vid tillfälliga arbeten är det emellertid

ofta en arbetsledare eller en annan tjänsteman som ensam svarar för arbetets

bedrivande och därmed även för att erforderliga skyddsåtgärder vidtagas.

Motionen avser närmast att bereda möjlighet för överflyttande av arbetsgivaransvaret

på verkställande direktören eller driftsledaren inom industriföretag,

men i många fall skulle säkerligen förhållandet bli det, att ansvaret

överflyttades på en arbetsledare eller någon annan tjänsteman inom företaget.

Det torde vara känt vilken ömtålig och svår uppgift, som redan nu vilar på

industriens tjänstemän och arbetsbefäl av olika grader. De intaga en mellanställning

mellan å ena sidan arbetaren och å den andra arbetsgivaren eller

i vissa fall den högre tekniska ledningen. Det är uppenbart att en lag, varigenom

en tjänsteman ålägges svara för att alla föreskrifter i arbetstidsoch

arbetarskyddslagen efterkommas, medför att tjänstemännens ömtåliga

ställning blir än vanskligare. Ur industriens synpunkt kan en dylik utveckling

icke anses önskvärd.

I fråga örn överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen

skulle motionärernas förslag innebära en principiell nyhet. En dylik lagändring

synes vara onödig ej minst med hänsyn till att dessa förhållanden

regleras genom gällande praxis för underordnads vållande. Rättspraxis på

detta område pekar även i annan riktning än den motionärerna avse.

Det kan icke anses överensstämmande med hittillsvarande praxis inom

sociallagstiftningen att arbetsgivaransvaret i större utsträckning överflyttas

på en anställd, vars arbetsuppgifter äro av annat principiellt innehåll än arbetsgivarens.

Han har icke åtagit sig några arbetsgivarrisker och därför är

också hans lön anpassad med hänsyn härtill. Ett bifall till motionen torde

i realiteten innebära att den ekonomiska ansvarigheten överflyttas på en

svagare part. I motionen har såsom skäl för utvidgningen framhållits att

åklagarmyndigheterna varit tveksamma om vem som skall åtalas, då vid ett

företag som drives i form av aktiebolag förseelse begåtts mot allmänna arbetstidslagen.

Samma oklarhet förefinnes även beträffande förseelser mot

många andra förordningar. Då denna fråga är av allmän processrättslig

karaktär bör den sålunda lösas i ett vidare sammanhang och icke endast

för vissa specialfall.

Med stöd av vad som ovan anförts ber Daco få avstyrka de av motionärerna

föreslagna ändringarna i gällande lagstiftning.

Stockholm den 13 mars 1943.

Vördsamt

Daco

(De anställdas centralorganisation).

HARALD ADAMSSON.

Otto Nordenskiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m.m. s. 3 i texten