Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
1943-05-13 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1943 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för
arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild
arbetsföreståndare.
Enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)
ar arbetsgivare vid straffpåföljd ansvarig för efterlevnaden
av lagen. Detsamma gäller i huvudsak beträffande ansvaret för efterlevnaden
av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd och de med stöd av denna
utfärdade specialförfattningarna. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser
skall dock beträffande verksamhet, som bedrives av staten (då fråga är örn
tillämpning av arbetarskyddslagen) eller kommun, vad i författningarna är
stadgat örn arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 60,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herr Wistrand och friherre
Beck-Friis hemställt, att riksdagen måtte
1. för sin del besluta, att till 15 § allmänna arbetstidslagen skall läggas ett
andra stycke, så att lagrummet erhåller följande lydelse:
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare
godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe.
2. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, »att vid en kommande revision av
lagen örn arbetarskydd jämte därtill hörande följdförfattningar införas bestämmelser,
som möjliggöra ett överflyttande av arbetsgivaransvaret till särskild
arbetsföreståndare».
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet, varjämte
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och De
anställdas centralorganisation (Daco) beretts tillfälle att yttra sig över densamma.
Inkomna yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta- utlåtande.
Såsom motionärerna framhållit har i de efter allmänna arbetstidslagen
tillkomna lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln möjlighet
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 25.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.
skapats för arbetsgivare att under vissa förutsättningar få ansvaret för lagarnas
efterlevnad överflyttat till särskild arbetsföreståndare. Vad i dessa
lagar stadgas om arbetsgivares ansvarighet skall nämligen, där arbetsrådet
efter framställning från arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare
i arbetsgivarens ställe, gälla arbetsföreståndaren. En liknande bestämmelse
finnes i butikstängningslagen, enligt vilken länsstyrelsen efter
framställning från näringsidkare kan godtaga viss person såsom verksamhetens
föreståndare i näringsidkarens ställe.
Ifrågavarande bestämmelse inflöt först i 1936 års lantarbetstidslag. Denna
grundade sig å ett av lantarbetstidsutredningen avgivet betänkande, vari
till motivering av förevarande stadgande anfördes:
Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller
andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke
själva sköta, utan vilkas .skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,
under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v.
äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt
att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande
ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen
av företaget.
I den proposition (nr 230), vari förslaget till lantarbetstidslag framlades
för 1936 års riksdag, yttrade föredragande departementschefen -— i anledning
av en i ett remissyttrande uttalad åsikt, att straffansvar för förseelse
mot lagen med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom jordbruket
borde läggas på vederbörande ax-betsledare och icke på arbetsgivaren —
att det icke torde vara möjligt att låta straffansvaret under alla förhållanden
åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren. För de fall, i vilka en sådan
överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt motsvarade den faktiska
fördelningen av ansvaret för arbetsledningen vid företaget, hade stadgats
möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe i här ifrågavarande avseende.
Vid 1937 års riksdag väcktes av herr Sjögren en motion, II: 438, vari hemställdes,
att stadgandet i lantarbetstidslagen om överflyttande av arbetsgivaransvaret
måtte avfattas så att det uttryckligen bleve tillämpligt »beträffande
dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning samt i särskilda fall
enskild person». Yrkandet motiverades därmed, att arbetsrådet avslagit alla
ansökningar från aktiebolag samt bifallit framställningar från enskilda personer
endast i sådana undantagsfall, då ett bibehållande av jordägarens personliga
ansvarighet icke ansetts vare sig direkt eller indirekt vara av värde
för lagens efterlevnad. -— I utlåtande, nr 48, över motionen m. fl. ändringsförslag
yttrade andra lagutskottet bland annat:
Såsom motionären framhållit torde arbetsförhållandena inom jordbruket
vara i hög grad beroende av åtskilliga olikartade omständigheter, vilka öka
kravet på arbetsledarens vaksamhet och omtanke. Enligt utskottets mening
är det såväl i fråga örn jordbruksföretag som beträffande industriell och liknande
verksamhet i hög grad önskvärt, att arbetsgivaren om möjligt direkt
ägnar intresse åt och övervakar arbetet och de förhållanden, varunder det
utföres. Med en sådan direkt befattning med arbetet och dess övervakande
Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.
3
är det naturligt, all arbetsgivaren också ansvarar för efterlevnaden av de
lagar och förordningar, som avse att reglera förhållandena inom företaget.
Det torde emellertid ej sällan vara obilligt att låta en arbetsgivare, som själv
ej kan deltaga i arbetets planläggning och ledning, få ansvara för den verkliga
arbetsledarens försumlighet vid övervakandet av lagstiftningens efterlevnad.
Enligt utskottets mening synas skäl föreligga att i nu ifrågavarande
hänseende medgiva arbetsgivareansvarets överflyttning till arbetsföreståndare
i något större utsträckning än som hittills synes hava varit fallet. En sådan
tillämpning av ifrågavarande stadgande torde stå i god överensstämmelse
med vad lantarbetstidsutredningen och departementschefen anfört rörande
syftet med bestämmelsen.
Då avfattningen av 15 § ej lägger hinder i vägen för den av utskottet
ifrågasatta lagtillämpningen samt då ytterligare erfarenheter av arbetsrådets
verksamhet i förevarande hänseende synas böra avvaktas, har utskottet icke
ansett sig böra tillstyrka ändring i förevarande paragraf.
Bestämmelserna i lantarbetstidslagen om överflyttande av arbetsgivaransvaret
togos till mönster för motsvarande stadganden i den första arbetstidslagen
för detaljhandeln av år 1939 och i den samma år reviderade butikstängningslagen.
»Arbetstidsu bedil ingen angående affärs- och kontorsanställda», som avgav
förslag till nämnda lagstiftning, erinrade under förslaget till arbetstidslag för
detaljhandeln (se proposition 1939: 96), att lantarbetstidsutredningen beträffande
möjligheten till överflyttning av arbetsgivaransvaret särskilt framhållit
det fallet, alt verksamhet dreves av juridisk person och att delägare, styrelsemedlemmar
o. s. v. vore bosatta å annan ort än den, där företaget vore beläget.
I en sådan situation syntes det särskilt önskvärt, att ansvaret lades över
på den, som utövade den direkta ledningen av företaget, och arbetsrådet syntes
hava anledning bifalla dylika framställningar, örn ej särskilda skäl skulle
tala i annan riktning. Men en överflyttning kunde vara påkallad även i
andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bodde på annan ort än den, där
företaget läge, och därför saknade möjlighet att övervaka, hur arbetet bedreves.
I yttrande över förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln höll kooperativa
förbundet före, att beträffande juridiska personer den allmänna regeln
borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare finge träda
i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna
bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Styrelseledamot hade visserligen
i denna sin egenskap att jämte de övriga medlemmarna av styrelsen
bära ansvaret för affärsskötseln, men då hans verksamhet ju i regel icke
medgåve en övervakning av den dagliga efterlevnaden av lagbestämmelser,
som vore av rent ordningsmässig beskaffenhet, syntes det vara rimligt, att den
person, som erhållit styrelsens uppdrag att handhava ledningen av butiken,
finge bära det ansvar, som påvilade arbetsgivaren. — Kommerskollegium instämde
i kooperativa förbundets förslag under framhållande, bland annat,
att den av de sakkunniga åsyftade anordningen kunde medföra viss formell
omgång, särskilt vid semester eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd
arbetsföreståndare. Kollegium ställde sig dock tveksamt, örn den av kooperativa
förbundet föreslagna — i och för för sig väl motiverade anordningen-—
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.
borde genomföras enbart för detaljhandeln eller om ej motsvarande borde
gälla för hela komplexet av arbetstidslagstiftningar.
Föredragande departementschefen ansåg sig icke kunna förorda en lagtilllämpning
av den art, kooperativa förbundet och kommerskollegium föreslagit,
enbart såvitt anginge arbetstidslagen för detaljhandeln. Utan att ståndpunkt
i sak tagits till berörda förslag, hade den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen upptagits i departementsförslaget.
Beträffande överflyttande av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i
butikstängningslagen uttalade de sakkunniga, att regeln om att näringsidkaren
själv har ansvaret i vissa fall kunde leda till obilliga resultat och att det
därför borde beredas möjlighet att få ansvaret överflyttat till särskild föreståndare.
Beträffande de fall, där en överflyttning kunde vara särskilt motiverad,
hänvisades till vad som anförts under förslaget till arbetstidslag för
detaljhandeln.
I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag gjorde kommerskollegium samma
erinran som mot förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Kooperativa
förbundet fann däremot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
lämpligt, såvitt det avsåg butikstängningslagen.
En kortfattad redogörelse för arbetsrådets praxis vid tillämpningen av bestämmelserna
i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln örn
överflyttande av arbetsgivaransvaret lämnas i motionen.
I detta sammanhang torde böra något beröras vissa arbetstidslagarna närstående
bestämmelser. Ansvaret för iakttagande av lagen den 16 maj 1930
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete åvilar innehavaren av företaget. Från denna regel gäller endast
det undantaget, att beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller
kommun, ansvaret åligger arbetsföreståndaren. — I 28 § förordningen den
25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. lämnas vissa
föreskrifter rörande arbetstiden för förare av automobil i yrkesmässig trafik.
Enligt 34 § 2 mom. samma förordning straffas innehavare av trafiktillstånd,
som använder förare till arbete i strid mot nämnda föreskrifter, med böter.
Innehaves trafiktillståndet av staten eller kommun, drabbar ansvaret dock
enligt 37 § förarens närmaste förman eller under vissa omständigheter annan
överordnad.
I sjöarbetstidslagen har frågan örn ansvaret för lagens efterlevnad vunnit
en lösning, som avviker från reglerna i de övriga arbetstidsförfattningarna.
Ansvaret för iakttagande av de centrala bestämmelserna i sjöarbetstidslagen
åvilar nämligen fartygsbefälhavaren. Om förseelse skett med redarens vetskap
och vilja, straffas emellertid även redaren.
Beträffande det i motionen framställda yrkandet rörande ändring i arbetarskyddslagen
och följdförfattningarna till denna hava motionärerna anfört,
att det för överflyttande av det arbetsgivaren åvilande ansvaret syntes böra
fordras tillstånd av myndighet och att sådant tillstånd i form av godtagande
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
5
av särskild arbetsföreståndare lämpligen borde meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, d. v. s. riksförsäkringsanstalten. Motionärerna hava
erinrat om att arbetarskyddslagstiftningen är föremål för revision av 1938
års arbetarskyddskommitté och med sitt yrkande avsett, att deras ovan återgivna
förslag måtte vinna beaktande vid en kommande revision av arbetarskyddslagstiftningen.
Ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i allmänna arbetstidslagen och
arbetarskyddslagen ävensom de med stöd av den senare utfärdade specialförfattningarna
åvilar med vissa undantag, som ej äro av intresse i nu ifrågavarande
avseende, arbetsgivaren. Efter mönster av de senare arbetstidslagarna,
lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, samt butikstängningslagen
har i förevarande motion framhållits önskvärdheten av en
sådan ändring av de först nämnda författningarna, att ansvaret skulle kunna
överflyttas å särskild av myndighet godtagen arbetsföreståndare.
Beträffande först frågan om ändring av allmänna arbetstidslagen har motionärernas
yrkande därom tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de över
motionen av riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen avgivna yttrandena, medan Daco med hänsyn
huvudsakligen till befarade olägenheter för tjänstemän i underordnad
ställning avstyrkt yrkandet.
De erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av ärenden rörande överflyttande
av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln till särskild arbetsföreståndare, hava
enligt vad arbetsrådet anfört visat, att ifrågavarande bestämmelser i nämnda
lagar motsvara ett föreliggande behov och äro väl avpassade för sitt syfte.
Samma förhållanden, som föranlett att dessa bestämmelser tillkommit, torde
enligt utskottets uppfattning göra sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens
tillämpningsområde. Jämväl inom detta synes därför föreligga
behov av en lagbestämmelse, som ger arbetsrådet möjlighet att, efter prövning
av varje särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i
arbetsgivarens ställe. Ett stadgande med detta innehåll torde icke kunna
medföra de av Daco befarade olägenheterna för tjänstemän i underordnad
ställning, eflersom det ej gärna kan ifrågakomma, att ansvaret överflyttas till
en sådan. Utskottet anser alltså, att en ändring beil- komma lill stånd i det av
motionärerna angivna avseendet.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke i samband med den föreslagna
ändringen av allmänna arbetstidslagen motsvarande ändringar böra
vidtagas i arbetstidslagstiftningen närstående författningar. Frågan härom
tarvar närmare utredning. Med hänsyn bland annat härtill vill utskottet föreslå,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn förslag rörande den
av motionärerna yrkade ändringen i allmänna arbetstidslagen samt utredning
och förslag beträffande den nyss nämnda frågan.
Vad därefter angår spörsmålet örn ändring av arbetarskyddslagen och de
med stöd av densamma utfärdade specialförfattningarna har riksförsäkrings
-
Uiskotta.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25-
anstalten anmärkt, att beträffande ansvaret för iakttagande av hithörande bestämmelser
skillnad måste göras mellan de föreskrifter, som avse att bereda
arbetarna säkerhet mot olycksfall och ohälsa i arbetet, och de, som hava karaktär
av ordningsföreskrifter. Mot en överflyttning av arbetsgivaransvaret i
det förstnämnda hänseendet förelåge så vägande skäl, att någon möjlighet
därtill enligt anstaltens mening icke borde tillskapas. I fråga om ordningsföreskrifterna
syntes däremot ur principiell synpunkt hinder icke möta mot
införande av möjlighet till dylik överflyttning. En annan sak vore, huruvida
behovet av en dylik anordning vore så framträdande, att lagändring borde
företagas. — Landsorganisationen, som ej gjort någon principiell erinran
mot att möjlighet skapas till överflyttning av arbetsgivaransvaret, har emellertid
såsom självklart förutsatt, att en sådan anordning icke finge medföra
någon inskränkning i arbetsgivarens skadeståndsansvar för olycksfall, som
berodde av försummelse från arbetsföreståndarens sida.
Utan att taga ställning till de nu nämnda spörsmålen anser utskottet, att
desamma böra tagas under närmare övervägande vid den inom 1938 års
arbetarskyddskommitté pågående utredningen för revision av arbetarskyddslagstiftningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av motionen I: 60, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla.
1. att Kungl. Majit ville dels för riksdagen framlägga förslag
örn sådan ändring i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning, att möjlighet beredes till överflyttning av
ansvaret för lagens efterlevnad till särskild i arbetsgivarens
ställe av arbetsrådet godtagen arbetsföreståndare, dels ock
låta verkställa utredning rörande lämpligheten och behovet
av motsvarande ändringar i arbetstidslagstiftningen närstående
författningar samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning kan föranleda;
2. att vid den inom 1938 års arbetarskyddskommitté pågående
utredningen måtte tagas under övervägande, huruvida
och i vad mån möjlighet bör beredas till överflyttning av anansvaret
för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från
arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare; samt
B. att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom
vad utskottet sålunda hemställt, ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 25. •
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Linder, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Sten, Nils
Elowsson*, Carl Eric Ericsson och Holmbäck*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hallagård, Holm,
Larsson i Östersund, Lundgren*, fru Västberg* samt herr Andersson i Eskilstuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att senast den 15 mars 1943 till andra lagutskottet avgiva yttrande
öven en inom första kammaren väckt motion, nr 60, örn vidgad möjlighet
för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
Till fullgörande härav får anstalten anföra följande.
Anstalten har i ärendet infordrat yttranden från samtliga yrkesinspektörer,
skogs- och flottledsinspektören samt yrkesinspektrisen. Ett sammandrag av
dessa yttranden överlämnas härmed.1
Vad först angår allmänna arbetstidslagen ha motionärerna själva för bifall
till sitt yrkande åberopat, att i såväl lantarbetstidslagen som arbetstidslagen
för detaljhandeln möjlighet beretts för arbetsgivare att efter prövning
av arbetsrådet få arbetsgivaransvaret överflyttat på annan person. Någon anledning
att i denna fråga intaga en annan ståndpunkt i förhållande till allmänna
arbetstidslagen än som sålunda kommit till uttryck i nämnda lagar
synes icke föreligga. Riksförsäkringsanstalten har därför för sin del ingen
erinran att göra mot ett bifall till motionen i förevarande avseende.
Vidkommnade arbetarskyddslagen finnas otvivelaktigt bestämmelser däri,
vilka till innehåll och syfte kunna jämföras med arbetstidslagarnas bestämmelser.
I fråga om dessa bestämmelser torde sålunda hinder icke behöva
möta för införande av möjlighet till överflyttning av arbetsgivaransvaret.
Däremot föreligga så vägande skäl mot en överflyttning av detta ansvar i
andra fall, att någon möjlighet till dylik överflyttning enligt anstaltens mening
icke bör tillskapas. Med avseende härå får anstalten anföra följande.
Enligt 3 § första stycket lagen örn arbetarskydd är arbetsgivare skyldig
iakttaga allt, som i avseende på arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest
med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda
hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Detta
allmänna åläggande för arbetsgivarna innebär tydligen, att vederbörande arbetsgivare
är helt ansvarig för arbetsförhållandena på arbetsstället. Han har
sålunda att även svara för vad hos honom anställda arbetsledare i högre och
lägre ställning vidtaga eller underlåta att vidtaga. Detta ansvar yttrar sig i
första hand och, torde man kunna säga. på ett grundläggande sätt däruti, att
arbetsgivaren vid urvalet av arbetsledare har att tillse, att de hålla måttet
icke blott tekniskt eller ekonomiskt utan jämväl i vad det gäller omdöme och
ansvarskänsla vid ordnandet av arbetsförhållandena på betryggande sätt
ifråga örn säkerhet och sundhet. För skador, som kunna åsamkas arbetarna
genom arbetsledningens vållande, har arbetsgivaren sålunda att bära ansvar
såväl ifråga om sträft som skadestånd. Emellertid lärer även arbetsledare!!,
örn han brister i nödig aktsamhet, enligt allmänna rättsregler bliva underkastad
ansvar i angivna hänseenden.
Grundsatsen om arbetsgivarens ansvar för arbetsförhållandena på arbetsstället
måste anses vara av grundläggande betydelse för arbetarskyddet. Endast
därigenom lärer man vinna nödig garanti för att omsorgen om arbetets
säkerhet och sundhet icke undantränges av de omedelbara strävandena till
1 Detta sammandra» här uteslutet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
9
bästa möjliga produktionsresultat utan principiellt kommer att ingå som ett
jämbördigt led med sistnämnda strävanden i arbetets planläggning och utförande.
Beskaffenheten av de åtgärder, som komma ifråga i förstberörda hänseenden,
torde även bestyrka riktigheten i denna ståndpunkt. Det gäller här
t. ex. arbetslokalernas anordning beträffande ventilation, belysning och uppvärmning,
maskinernas anordning och inskyddande, lämpliga arbetsmetoder,
olika materials och ämnens användande i tillverkningen m. m. I sista hand
ligger avgörandet i dessa fall uppenbarligen hos arbetsgivaren och bör han
under alla förhållanden få stå ansvaret för vad som härvidlag företages eller
underlåtes.
I viss mån annorlunda ter sig däremot bedömandet, när det gäller ordningsföreskrifter
eller därmed jämförbara bestämmelser (»politiföreskrifter»). Iakttagandet
av dessa hör mera omedelbart samman med arbetsledarnas funktioner
och är ej heller förenat med några direkta utgifter av nämnvärd storlek.
Ansvaret för deras efterlevnad kan därför icke utan fog läktas mera direkt
mot vederbörande arbetsledare och ett dylikt ansvar kan även vara ägnat
att skärpa arbetsledningens intresse och uppmärksamhet för ordningen i
dessa hänseenden på arbetsplatsen. Till här åsyftade bestämmelser i lagen
är att räkna flertalet av de särskilda föreskrifterna rörande minderårigas
och kvinnors användande i arbete. Vidare äro hit att räkna föreskrifter örn
fullgörandet av viss anmälningsskyldighet, om förandet av vissa anteckningar,
om tillhandahållandet av lämplig bok för anteckningar av vederbörande
inspektionsförrättare, om uppsättandet av vissa anslag m. m. Ifråga om dessa
bestämmelser synas ur principiell synpunkt hinder icke behöva resas mot
att möjlighet skapas alt i särskilda fall efter prövning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet få arbetsgivaransvaret överflyttat till vissa arbetsföreståndare.
En annan sak är, huruvida behovet av en dylik anordning, i vad gäller
arbetarskyddslagen, är så framträdande, att bestämmelser därom böra införas
i lagstiftningen. Denna fråga torde lämpligen kunna upptagas till närmare
övervägande av 1938 års arbetarskyddskommitté.
Vid dryftandet av förevarande spörsmål torde böra uppmärksammas, att
dess lösning även kan sökas på en annan väg, nämligen genom att överlåta
åt domstol att i förekommande fall avgöra, varest ansvaret för en begången
förseelse skall läggas. 1 grkesfarekommitténs år 1909 framlagda förslag till
lag örn arbetarskydd hade också upptagits en bestämmelse (53 §) av innebörd,
att örn arbetsgivaren i vissa angivna fall (väsentligen avseende vad härovan
benämnts »politiföreskrifter») förmådde visa, att den åtalade förseelsen
icke skäligen kunde läggas honom till last, skulle han vara fri från ansvar
och .skulle vederbörande arbetsledare i stället kunna ådömas ansvar. I det på
grundval av kommitténs lagförslag utarbetade departementsförslaget hade
till en början upptagits ett motsvarande men modifierat stadgande (47 §) av
innehåll, att örn förseelsen icke skäligen kunde läggas arbetsgivaren till last
skulle hans ställföreträdare* å arbetsstället eller annan arbetsledare i stället
kunna dömas till ansvar. Lagrådet anmärkte emellertid, att det föreslagna
stadgandet avvek från eljest gällande rättsgrundsatser, och ansåg tillfyllestgörande
skäl för en sådan avvikelse ej förefinnas. I enlighet med lagrådets
hemställan blev stadgandet uteslutet i det lagförslag, som förelädes riksdagen,
och något yrkande på dess införande i lagen framställdes ej heller under
riksdagsbehandlingen.
Till ytterligare belysning av denna fråga Limnäs här nedan några uppgifter
örn dess behandling i skyddslagstiftningen i vissa främmande länder.
Sorge. Det som är beställd örn arbetsgivaren skall också gälla örn den sorn
i arbetsgivarens ställe leder rörelsen. (Lov örn arbeidervern d. 19 juni 1936,
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
Finland. Befinnes arbetsgivarens ställföreträdare skyldig till förseelsen och
kan ej något vållande tillika läggas arbetsgivaren till last, är endast ställföreträdaren
förfallen till straff för förseelsen. (Arbetarskvddslag d. 28 mars 1930,
24 §.)
Danmark. Den arbetsgivare eller hans ställföreträdare, som icke iakttager
gällande bestämmelser, straffas därför på sätt i lagen närmare angives.
(Fabriklov d. 29 april 1913, § 42.)
I ett 1938 framlagt förslag till »Lov örn Arbejderbeskyttelse», avsett att
efter fortsatt behandling ersätta gällande fabrikslag, har ansvarsfördelningen
mellan arbetsgivaren och hans ställföreträdare närmare reglerats. Sedan det
fastställts, att arbetsgivaren bär ansvaret för fullgörandet av honom enligt
lagen åvilande plikter upptager förslaget följande stadgande:
Arbejdsgiveren kan dog ved större Virksomheder — og under saerlige
Omstsendigheder ogsaa ved mindre Bedrifter — överföre Varetagelsen
af disse Pligter og Ansvaret for deres Overholdelse til en Driftsleder
eller anden paalidelig og tilstraekkelig kvalificeret tilsynsforende, men
for at Arbejdsgiveren herigennem selv skal kunne blive fri för Ansvaret,
er det dog en Betingelse, at det paa tydelig Maade er tilkendegivet den
paagseldende, inden för hvilket lokale eller faglige Omraade og i hvilket
Omfång Ansvaret for Overholdelsen af Arbejdsgiverens Pligter efter
denne Lov er överfört til harn, og at Arbejdsgiveren förer det efter Forholdene
rimelige Tilsyn med, at vedkommende Driftsleder eller tilsynsforende
varetager Hvervet paa tilborlig Maade.
Tyskland. Överträdas vid utövande av ett yrke politiföreskrifter av personer,
vilka yrkesidkaren anställt till ledande av ett företag eller någon del
av detsamma eller till utövande av uppsikt, skall straffet drabba dessa. Jämte
dessa personer är yrkesidkaren straffbar, om överträdelsen begåtts med hans
vetskap eller om han låtit komma sig till last bristande omsorg vid rörelsens
övervakande eller vid val av eller tillsyn över driftsledare eller personer som
satts att öva uppsikt. (Reichsgewerbeordnung, § 151.)
England. Är innehavaren av ett företag åtalad för överträdelse av lagen,
skall han äga rätt att efter behörig angivelse få envar, som han uppgiver vara
den verklige överträdaren, kallad inför domstolen, då åtalet skall förekomma.
Förmår sedan företagets innehavare, efter det överträdelsen blivit konstaterad,
övertyga domstolen, att han brukat skyldig omsorg till Jagens förverkligande
och att den andra personen begått överträdelsen utan hans samtycke,
vetskap eller medvetna försummelse, skall denne fällas för överträdelsen och
innehavaren frikännas från ansvar. Den sakfällde skall därjämte betala rättegångskostnaderna.
Styrkas nyssberörda förhållanden för en inspektör redan
vid tiden för överträdelsens upptäckande samt därjämte att överträdelsen
ägt rum i strid mot innehavarens föreskrifter, skall inspektören, utan
att först vända sig mot företagets innehavare, rikta sin talan mot den person,
som han anser vara den verkligt skyldige. (Factories Act, 1937, Section
137.)
Stockholm den 12 mars 1943.
SAM LARSSON.
W. Stenholm.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
11
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:! anbefallt arbetsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Wistrand och friherre
Beck-Friis i riksdagens första kammare väckt motion nr 60 om vidgad
möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild
arbetsföreståndare. Med anledning härav får arbetsrådet, som finner sig böra
begränsa sitt yttrande att avse allenast frågan om ändring i den allmänna
arbetstidslagen, anföra följande.
På sätt i motionen framhålles har i de gällande speciella arbetstidslagarna
— lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —- möjlighet
beretts arbetsgivare att i vissa fall få arbetsgivaransvaret överflyttat till särskild
arbetsföreståndare. Enligt 15 § respektive 17 § av nämnda lagar äger
arbetsrådet nämligen efter framställning av arbetsgivare godtaga viss person
såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Även i den arbetstidslagen
för detaljhandeln närstående butikstängningslagen är i 16 § införd
en bestämmelse, som möjliggör för näringsidkare att efter framställning
till vederbörande länsstyrelse få ansvaret för lagens efterlevnad överflyttat
till särskild föreståndare. Ifrågavarande bestämmelser infördes första
gången i 1936 års lantarbetstidslag samt i 1939 års arbetstidslag för detaljhandeln
och 1939 års butikstängningslag.
I motionen lämnas en kortfattad redogörelse för arbetsrådets hittillsvarande
tillämpning av ifrågavarande stadganden i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln. De erfarenheter, som vunnits vid handläggningen
av hithörande ärenden, hava enligt arbetsrådets uppfattning visat,
att bestämmelserna i fråga motsvara ett föreliggande behov och äro väl
avpassade för sitt syfte.
Samma förhållanden, som föranlett dessa bestämmelsers upptagande i lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde göra sig gällande
även inom den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Jämväl
inom detta område synes därför behov föreligga av en lagbestämmelse, som
ger arbetsrådet möjlighet att, efter prövning i varje särskilt fall, godtaga viss
person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Sålunda bör i det
fall, där en verksamhet drives av juridisk person, ansvaret kunna läggas på
den, som utövar den direkta ledningen av företaget eller, då det gäller större
industriföretag, den som utövar ledningen för större driftavdelning, särskild
fabrik eller dylikt inom företaget. En överflyttning av ansvaret synes jämväl
påkallad i de fall, där exempelvis arbetsgivaren är boende på annan ort än
den, där företaget är beläget, och sålunda saknar möjlighet att vaka över,
hur arbetet bedrives. Att en bestämmelse i ämnet hittills saknats i den allmänna
arbetstidslagen torde väsentligen vara att tillskriva det förhållandet,
att frågan örn en överflyttning av arbetsgivaransvaret icke synes hava varit
föremål för uppmärksamhet vare sig vid den första arbetstidslagens tillkomst
år 1919 eller vid senare verkställda revisioner av nämnda lag.
Mot avfattningen av det av motionärerna föreslagna lagstadgandet, vilket
helt överensstämmer med motsvarande bestämmelser i lantarbetstidslagen och
arbetstidslagen för detaljhandeln, synes icke något vara att erinra.
På grund av vad sålunda anförts får arbetsrådet tillstyrka bifall till föreliggande
motion, i vad den avser ändring i lagen örn arbetstidens begränsning.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Nordin, deltagit
ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Söderbäck, Rudenstam, Molander och
Thörnberg.
Stockholm den 9 mars 1943.
På arbetsrådets vägnar:
JOHN NORDIN.
Alban Christenson.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1943 har tillfälle bereus Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en inom riksdagens första kammare
väckt motion, nr 60, av herr Wistrand och friherre Beck-Friis, angående vidgad
möjlighet för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskilda
arbetsföreståndare, i vad gäller tillämpningen av lagarna örn arbetstidens begränsning
och örn arbetarskydd. Föreningen får i anledning härav anföra
följande.
Föreningen ger sin fulla anslutning till det av motionärerna framförda förslaget.
Till den uttömmande motivering, som av motionärerna lämnats för
detsamma, vill föreningen blott tillägga följande. Föreningen kan vitsorda,
att det otvivelaktigt finnes ett stort praktiskt behov av de yrkade lagändringarna.
Vissa fall ha kommit till föreningens kännedom, då företagschefer,
som på grund av företagens storlek icke haft möjlighet att i detalj följa
driften, och som därför saknat all kännedom örn inom företagen begångna
förseelser mot ovannämnda lagar, dömts till straff för sådana förseelser.
Detta förhållande ter sig stötande för rättskänslan. Det synes både av billighetsskäl
och med hänsyn till rättsordningens .auktoritet angeläget, att möjligheter
tillskapas för att arbetsgivaransvaret i nämnda fall skall kunna överflyttas
till sådana arbetsledare, som verkligen ha tillfälle att inom företagen
omedelbart övervaka tillämpningen av arbetstids- och arbetarskyddslagarna.
Med hänsyn till att bestämmelser, överensstämmande med de nu föreslagna,
finnas i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln samt i
butiksstängningslagen, synes det föreningen närmast bero på ett rent förbiseende,
att en dylik bestämmelse saknas i lagen örn arbetstidens begränsning.
Emellertid är det tydligt, att de skäl, som tala för införande av här avsedd
bestämmelse i allmänna arbetstidslagen, även med samma styrka kunna anföras
för en liknande åtgärd med avseende å arbetarskyddslagen.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen tillstyrka motionen.
Stockholm den 19 mars 1943.
Svenska arbetsgivareföreningen.
IVAR O. LARSON.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
13
Bilaga D.
Till Andra lagutskottet.
Genom remiss den 8 februari 1943 har Landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över en inom första kammaren av herrar
Wistrand och Beck-Friis väckt motion (nr 60) om vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret enligt allmänna arbetstidslagen
och arbetarskyddslagstiftningen till särskild arbetsföreståndare.
Motionärerna föreslå sådant tillägg till 15 § allmänna arbetstidslagen att
arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare skall kunna godtaga viss person
såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, i vilket fall, på sätt nu
gäller om verksamhet som bedrives av kommun, vad i lagen är stadgat örn
arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndaren. Vidare föreslås skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan att vid en kommande revision av lagen örn arbetarskydd
jämte därtill hörande följdförfattningar bestämmelser införas,
som möjliggöra ett överflyttande av arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
Som stöd för sina yrkanden åberopa motionärerna bl. a. att enligt arbetstidslagarna
för jordbruket och detaljhandeln möjlighet finnes att i motsvarande
fall, efter arbetsrådets medgivande, överflytta arbetsgivaransvaret.
Principiellt måste naturligtvis gälla att det rättsliga ansvaret för efterlevnaden
av den sociala skyddslagstiftningen på arbetsmarknadens område bör
åvila arbetsgivaren, vare sig fråga är om den lagstadgade arbetstidsbegränsningen
eller örn arbetarskyddet i inskränkt bemärkelse. Fall kunna emellertid
förekomma, där det ur synpunkten av lagstiftningens effektivitet kan "vara
mera ändamålsenligt att det omedelbara ansvaret förlägges till särskild
arbetsföreståndare, även då arbetsgivaren är annan än kommun resp., i fråga
om arbetarskyddslagen, stat eller kommun, såsom då rörelsen bedrives av
dödsbo eller eljest av juridisk person och de enskilda delägarna faktiskt icke
utöva någon arbetsledning eller eljest taga någon personlig befattning med
företagets verksamhet. Mot möjlighet till arbetsgivaransvarets överflyttning
efter medgivande av arbetsrådet resp. yrkesinspektionens chefsmyndighet synes
i dylika fall intet vara att erinra, därvid dock givetvis måste förutsättas
att arbetsrådets och tillsynsmyndighetens ifrågavarande befogenhet utövas
med fäst avseende endast vid vad som ur synpunkten av lagstiftningens syftemål
är lämpligast och först efter prövning av arbetsföreståndarens kvalifikationer
för uppgiften; i sistnämnda hänseende är det uppenbart att överflyttning
icke bör ifrågakomma med mindre föreståndaren i fråga om arbetsledning
och eljest intager en relativt självständig ställning i förhållande till arbetsgivaren.
Beträffande överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen
förutsätter Landsorganisationen som självklart att en sådan anordning icke
får medföra någon inskränkning i arbetsgivarens skadeståndsansvar för
olycksfall, som bero av försummelse från arbetsföreståndarens sida vid tilllämpning
av i lagen stadgade förpliktelser.
Stockholm den 8 mars 1943.
Landsorganisationen i Sverige.
GUNNAR ANDERSSON.
Arnold Sölvén.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
Bilaga E.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Daco, som bereus tillfälle att avgiva yttrande över en motion av hr Wistrand
och friherre Beck-Friis angående vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret på särskild arbetsföreståndare, får med
anledning härav anföra följande.
Motionärerna anföra att det i allmänna arbetstidslagen och lagen örn arbetarskydd
medgivits att arbetsgivaransvaret överflyttas på särskild^ arbetsföreståndare
i fall då stat eller kommun är arbetsgivare. Det framhålles vidare,
att i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln bereus
möjlighet för arbetsgivare att i vissa fall överflytta arbetsgivaransvaret på
särskild person. Arbetsrådet kan nämligen efter framställning av arbetsgivare
godtaga viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivares ställe. Enligt
den rättspraxis, som arbetsrådet tillämpar, har emellertid överflyttning
av arbetsgivaransvaret enligt dessa lagar endast skett, då synnerligen starka
skäl talat härför, och framför allt då skötseln av ett företag ombesörjes av
en förvaltare eller annan förtroendeman, medan ägaren är bosatt på annan
ort, eller på grund av sjukdom eller av annan anledning icke själv kan utöva
ledningen över företaget. Motionens syfte är att få en motsvarande bestämmelse
införd i den allmänna arbetstidslagen och lagen om arbetarskydd.
Härvid anföres att åtskilliga industribolag äro av den storleksordning och
drivas under sådana förhållanden att det är omöjligt för styrelseledamöterna
att öva någon uppsikt över hur arbetet i detalj bedrives.
Ett genomförande av den föreslagna reformen skulle få stor inverkan på
den ställning och det ansvar som åvilar industriens tjänstemän i arbetsledareställning.
Vissa grupper av lantbrukets och handelns tjänstemän skulle
emellertid även komma att beröras härav. I synnerhet är arbetarskyddslagens
tillämplighetsområde synnerligen vidsträckt.
Arbetstids- och arbetarskyddslagarnas huvuduppgifter äro att genom arbetstidens
begränsning samt genom föreskrivande av skyddsåtgärder förhindra
arbetskraftens otillbörliga utnyttjande och att olycksfall och ohälsa
uppstå i arbetet. Med avseende på arbetstidslagen förekommer det i viss utsträckning
att arbetare vid brådskande tillfällen för längre eller kortare
tidsperioder överflyttas från en avdelning till en annan på samma arbetsplats.
Arbetarnas arbetstider å de olika avdelningarna sammanföras och
bokföras som regel på företagets kontor och för en arbetsledande tjänsteman,
som har till uppgift att leda, fördela och kontrollera arbete, som utföres
av honom underställd personal, finns därför ingen annan möjlighet
än att på kontoret efterhöra, huruvida en arbetare, vilken icke är fast knuten
till hans avdelning, kan tagas i anspråk för eventuellt övertidsarbete.
Det skulle framstå som en orimlighet örn en tjänsteman i detta fall kunde
göras ansvarig för arbetstidslagens efterlevnad, då han kan ha till uppgift
att kontrollera arbete, som utföres av för tillfället från annan avdelning lånad
personal med vilken han i vanliga fall icke har något att skaffa.
Den föreslagna reformen skulle otvivelaktigt medföra en viss risk för att
mindre nogräknade arbetsgivare söka övervältra ansvaret på en tjänsteman
i underordnad ställning. Detta skulle i många fall kunna medföra icke önskvärda
konsekvenser, särskilt då det gäller tillämpning av arbetarskyddslagen.
De arbetarskyddsanordningar, som vidtagas i den maskinella utrustningen
vid ett industriföretag, draga ofta mycket stora kostnader. En underordnad
tjänsteman, som blivit utsedd till arbetsföreståndare, skulle komma i en svår
ställning, om han icke lyckades få gehör för sin begäran om vidtagande
Andra lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
15
av en del visserligen ur arbetarskyddssynpunkt nödvändiga, men kanske dyrbara
anordningar.
Då arbetsgivare genom rörelsens omfattning eller av andra orsaker icke
är i tillfälle att själv leda arbetet fördelas företagarfunktionerna på vissa i
företaget anställda personer, som inför arbetsgivaren äro ansvariga för sina
åtgöranden. För övervakande av att gällande föreskrifter beträffande arbetstiden
och arbetarskyddet iakttagas anställa numera företagen ofta en särskild
person, en s. k. skyddsinspektör. Genom en dylik anordning befrias
den enskilde avdelningsföreståndare!!, verkstadsingenjören eller arbetsledaren
i någon mån ifrån det direkta överinseendet av att gällande förordningar
iakttagas. Inom mindre företag och vid tillfälliga arbeten är det emellertid
ofta en arbetsledare eller en annan tjänsteman som ensam svarar för arbetets
bedrivande och därmed även för att erforderliga skyddsåtgärder vidtagas.
Motionen avser närmast att bereda möjlighet för överflyttande av arbetsgivaransvaret
på verkställande direktören eller driftsledaren inom industriföretag,
men i många fall skulle säkerligen förhållandet bli det, att ansvaret
överflyttades på en arbetsledare eller någon annan tjänsteman inom företaget.
Det torde vara känt vilken ömtålig och svår uppgift, som redan nu vilar på
industriens tjänstemän och arbetsbefäl av olika grader. De intaga en mellanställning
mellan å ena sidan arbetaren och å den andra arbetsgivaren eller
i vissa fall den högre tekniska ledningen. Det är uppenbart att en lag, varigenom
en tjänsteman ålägges svara för att alla föreskrifter i arbetstidsoch
arbetarskyddslagen efterkommas, medför att tjänstemännens ömtåliga
ställning blir än vanskligare. Ur industriens synpunkt kan en dylik utveckling
icke anses önskvärd.
I fråga örn överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen
skulle motionärernas förslag innebära en principiell nyhet. En dylik lagändring
synes vara onödig ej minst med hänsyn till att dessa förhållanden
regleras genom gällande praxis för underordnads vållande. Rättspraxis på
detta område pekar även i annan riktning än den motionärerna avse.
Det kan icke anses överensstämmande med hittillsvarande praxis inom
sociallagstiftningen att arbetsgivaransvaret i större utsträckning överflyttas
på en anställd, vars arbetsuppgifter äro av annat principiellt innehåll än arbetsgivarens.
Han har icke åtagit sig några arbetsgivarrisker och därför är
också hans lön anpassad med hänsyn härtill. Ett bifall till motionen torde
i realiteten innebära att den ekonomiska ansvarigheten överflyttas på en
svagare part. I motionen har såsom skäl för utvidgningen framhållits att
åklagarmyndigheterna varit tveksamma om vem som skall åtalas, då vid ett
företag som drives i form av aktiebolag förseelse begåtts mot allmänna arbetstidslagen.
Samma oklarhet förefinnes även beträffande förseelser mot
många andra förordningar. Då denna fråga är av allmän processrättslig
karaktär bör den sålunda lösas i ett vidare sammanhang och icke endast
för vissa specialfall.
Med stöd av vad som ovan anförts ber Daco få avstyrka de av motionärerna
föreslagna ändringarna i gällande lagstiftning.
Stockholm den 13 mars 1943.
Vördsamt
Daco
(De anställdas centralorganisation).
HARALD ADAMSSON.
Otto Nordenskiöld.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m.m. s. 3 i texten