Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931

1943-05-20 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,8 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:31, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 153, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat

förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931

(nr 142) dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett propositionen likaledes

bilagt förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan

den 20 november 1931 (nr 364).

Nämnda båda författningsförslag äro av följande lydelse:

1) Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen

den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §■

Stadsplan antages---av Konungen.

Vad nu sagts gäde ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig

avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige

förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande.

14 §.

Har beslut fattats om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom

området, innan frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningsliavande

meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av be
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

slutet icke därigenom försvåras. Är nybyggnaden beroende av undantag jämväl

från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till densamma av

Konungen.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande

på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom

området. Sådant förbud gäller intill dess beslut fattats i frågan, dock ej längre

än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande

medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens

prövning.

Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende

av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till

densamma av Konungen.

17 §.

Inom byggnadskvarter---till tomter.

Är fråga---slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,

som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,

varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill

äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning

inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare---rättsligen bestående.

Ej heller---kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må--— avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt

fall meddela tillstånd till nybyggnad, örn synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Örn så---området anordnats.

75 §.

1 mom. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,

stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens

befallningshavande, må särskild klagan ej föras; vederbörande obetaget att

framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 3

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av

Konungen.

2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes

beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den

som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad

från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres

hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige

eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag

till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,

som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i

75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

2) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123

och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skola införas

två nya paragrafer, betecknade 5 a och 29 a §§, med nedan angivna innehåll.

5 a §.

Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,

antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej

heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra

stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas:

om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest

måste ses i större sammanhang,

om ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande förändras,

såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatu
1

Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

mark eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,

om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras,

såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal,

örn ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande

av marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken,

där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled,

om ändringen berör historiskt eller estetiskt värdefull byggnad eller stadsbild,

örn ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,

örn ändringen innebär sådan avvikelse från stadsplan eller eljest gällande

särskilda bestämmelser om byggande, som medför påtaglig försämring ur

sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt,

örn ändringen eljest påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt

örn ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden

eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

12 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall---befattningshavare hos nämn
den.

2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden

förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd

tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens

ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande

teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande

finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola

protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående

stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.

19 §.

1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare

som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle

beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen i länet att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som

gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas

jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före

början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för staden intagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 5

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen

före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas

med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända

och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt

drätselkammaren ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar

till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad

nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är

satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet

härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att

vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som

är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området

mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits

såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga

delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller

det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att

inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton

dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden

inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett

samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle

att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar

och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige, överlämnandet till

stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda

till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar

eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden

inkomna.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med

mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

bereus tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte

stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

20 §.

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skola till Konungens befallningshavande

utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till stadsplanebestämmelser

och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges

protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt

beröres, med angivande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom

inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande

handlingar. Konungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget

utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om---staden intagas.

Sist inom---Konungens befallningshavande.

21 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga

örn ändring av stadsplan.

Där byggnadsnämnden enligt vad i 5 a § sägs har att antaga ändringen,

vare dock ej erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet

kungörelseförfarande; och skall byggnadsnämnden, sedan förslaget undergått

granskning, företaga ärendet till avgörande samt därmed vidare förfara inom

tid och i den ordning, som stadgas i 19 § 2 mom. och 20 §.

Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga

förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger

fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föranleda

att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen klagan

ej förås över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt

ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

28 §.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så

prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,

ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,

såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren

medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med

posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för

granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad

sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och fin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

7

nes ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden

tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst

fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari

kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål

som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten

tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt

vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga

del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut

bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter

utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast

skolat vara till nämnden inkomna.

När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan

dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens

protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,

vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av

honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden

samt övriga till ärendet hörande handlir%ar.

29 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande

utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden

och den, som för fastighetsregistret.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen

klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

29 a §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat örn tomtindelning gäde i tillämpliga delar

jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.

35 §.

Angående handläggning av fråga om stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri skall vad om stadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 mom. första, tredje, fjärde

och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom

såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren

och vägförvaltningen i länet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

85 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens

befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt

annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde

hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller

de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse

om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den

kommun, inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet

så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda

kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan,

skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den, som har

att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall---ändamålet förordnar.

89 §.

1 mom. Förslag till — — — å kartan.

2 mom. Kartan skall--— byggnadsplanens lämplighet.

3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de

kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.

#90 §.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens

befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,

såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver

tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den

för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.

I fråga om underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.

tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning.

I kungörelse---och plats.

Där anledning---från riksantikvarien.

91 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att

kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,

samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt

kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.

92 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl om ändring

av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke

erfordras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

9

94 §.

Vid uppgörande---där stadgas.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet

eller ändring däri skall vad om byggnadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla i vad

de avse underrättelse till markägare eller till angränsande kommun eller

samhälle.

118 §.

1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,

må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot stadsplan, stomplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i

17 § första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna

stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka

det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu

sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att

låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock

att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva,

att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå

mer än tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre

byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat

de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett

ändamål.

2 mom. Är fråga örn annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom

förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har

stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, örn särskilda skäl därtill äro,

medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas

ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas

grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen

fråga örn medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens

befallningshavande.

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket

fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra

stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens

befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad

å mark, som ej blivit tomtindclad, må tillåtas allenast såframt anledning

finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt

fördröjes.

123 §.

1 mom. över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning

meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stad
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

gandet i 75 § 1 mom. stadsplanelagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens

befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del

av beslutet.

Har åt---byggnadsnämnds beslut.

2 mom. Över beslut---ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens

befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd

antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning

eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 §

2 mom. tredje stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant

ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.

125 §.

De åligganden---vara lagfarna.

I stad---tillkommer stadsfullmäktige.

Vad i denna stadga sägs örn drätselkammare skall för kommun eller samhälle,

där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet,

och vad i stadgan sägs örn vägförvaltningen skall i Stockholm gälla vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §

1 mom. första stycket nya lydelsen stadgas ej skall äga tillämpning å beslut

som dessförinnan meddelats.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke kommer

att lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallades

den 19 december 1941 statssekreteraren K. E. Elliot, generaldirektören

O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och numera kanslirådet

N. E. J. Aurén att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten

jämte vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsågos samtidigt ett flertal personer. Utredningsmännen, vilka

antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha den 16 april 1942 avgivit

förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och

tomtindelningsärenden m. m. (statens off. utredn. 1942:27).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 11

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser örn stadsplan och tomtindelning finnas i stadsplanelagen

den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november samma år.

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. Denna, vilken

skall upptaga bl. a. byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna

platser, skall enligt 3 § stadsplanelagen antagas av stadsfullmäktige

men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Majit. Vad nu sagts skall

gälla även i fråga om ändring av stadsplan; dock att ändring, som ej avser

planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande, må fastställas av Konungens befallningshavande.

Tomtindelning avser att indela byggnadskvarter till tomter sålunda, alt

kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Enligt 8 § stadsplanelagen skall tomtindelning ävensom ändring däri antagas

av byggnadsnämnden men för att bliva gällande fastställas av Konungens

befallningshavande.

Betydelsen av stadsplan och tomtindelning är bl. a. den, att enligt 13 §

stadsplanelagen nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, att enligt

17 § nybyggnad inom byggnadskvarter icke är tillåten å mark som ej

blivit indelad till tomter, samt att enligt 18 § nybyggnad å mark som indelats

till tomter ej får företagas i strid mot tomtindelningen och nybyggnad ej

heller må ske på tomt som ej är rättsligen bestående. Undantag från vissa

nybyggnadsförbud kan medgivas i särskilda fall, exempelvis då fråga är om

provisoriska byggnader.

För ordnande av stads område, som ej ingår i stadsplan, kan i samma ordning

som beträffande stadsplan antagas stomplan eller utomplansbestämmelser.

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning

beträffande vissa samhällen på landet. För område på landet, inom vilket

stadsplanelagens bestämmelser för stad icke gälla, kan Konungens befallningshavande

fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Om behandlingen av stadsplaneärenden gäller i huvudsak följande.

Då stadsplaneförslag uppgjorts, skall förslaget genom byggnadsnämndens

försorg utställas för granskning under viss tid, minst en månad. Kungörelse

om förslagets utställande skall införas i tidning och av förslaget berörda

markägare, som ej skriftligen godkänt detsamma, skola underrättas genom

särskilda kallelsebrev, vilka bevisligen skola avsändas med posten eller eljest

tillställas vederbörande sist tre veckor före granskningstidens utgång. Särskilda

kallelseåtgärder skola vidtagas, om området gränsar till annan stad

eller till stadsliknande samhälle på landet eller om inom området finnes

mark som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits

såsom trafikområde. Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden

ändring i förslaget, skall markägare, vars rätt beröres av ändringen, omedelbart

underrättas därom på samma sätt som om förslagets utställande. Efter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

undergången granskning skall förslaget överlämnas till stadsfullmäktige jämte

inkomna anmärkningar och yttranden samt utlåtande av byggnadsnämnden

(19 § byggnadsstadgan).

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen jämte till ärendet

hörande handlingar insändas till Konungens befallningshavande, som har

att med eget utlåtande överlämna planen och handlingarna till Kungl. Maj:t

(20 § byggnadsstadgan).

Stadsfullmäktiges beslut om planens antagande kan överklagas hos Konungens

befallningshavande inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges

protokoll offentligen upplästes (76 § lagen om kommunalstyrelse i

stad). Ogillas besvären, kan Konungens befallningshavandes beslut överklagas

i vanlig administrativ ordning inom viss tid — i Norrland fyrtiofem dagar,

i övriga delar av landet trettio dagar, med femton dagars längre besvärstid

för menighet — efter erhållen del av beslutet. Besvären prövas av

Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Vad nu anförts gäller i tillämpliga delar även ändring av stadsplan. Såsom

förut nämnts äger Konungens befallningshavande emellertid i vissa

fall själv meddela fastställelse å stadsplaneändring. I dessa fall skall förslaget

ej utställas, om det godkänts av samtliga sakägare (21 § byggnadsstadgan).

Även Konungens befallningshavandes beslut i fastställelsefrågan

får överklagas i vanlig administrativ ordning, men besvären prövas av Kungl.

Maj:t i statsrådet, sedan regeringsrätten avgivit utlåtande.

På i huvudsak samma sätt som stadsplaneärenden behandlas ärenden

angående stomplan och utomplansbestämmelser i stad eller stadsliknande

samhälle.

Behandlingen av tomtindelningsärenden tillgår i huvudsak på

följande sätt.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, skall byggnadsnämnden genom

rekommenderade brev eller eljest bevisligen underrätta samtliga av förslaget

berörda markägare och drätselkammaren om att förslaget finnes tillgängligt

hos nämnden under viss tid, minst fjorton dagar, efter det breven blivit

till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum. Markägare som ej bor

inom riket eller vars vistelseort är okänd skall kallas på särskilt sätt genom

kungörelse i tidning. Utställning av tomtindelningsförslag kan underlåtas,

om markägarna och drätselkammaren lämna medgivande därtill. Sedan

byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall nämnden till Konungens befallningshavande

insända handlingarna i ärendet, däribland förteckning å

samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, samt skriftliga

godkännanden, som avgivits av markägare eller drätselkammaren (28 §

byggnadsstadgan).

över byggnadsnämnds beslut om tomtindelning må besvär anföras av

markägare eller av drätselkammaren hos Konungens befallningshavande

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Härav följer,

att byggnadsnämndens beslut måste delgivas sakägarna för att klagotiden

skall börja löpa. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

13

är okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande.

Konungens befallningshavandes beslut i detta ärende får överklagas i vanlig

administrativ ordning, varvid besvären prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Byggnadsnämndens beslut om antagande av förslag till tomtindelning får

ej överklagas av sakägare som skriftligen godkänt förslaget (123 § byggnadsstadgan).

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att föra talan

däremot genom besvär hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet

meddelades. Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Rätt

att överklaga Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning

tillkommer dock icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget

(75 § stadsplanelagen). Får till följd av denna bestämmelse

klagan mot Konungens befallningshavandes beslut icke äga rum, skall Konungens

befallningshavande på tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet

på grund därav vunnit laga kraft (29 § byggnadsstadgan).

Genom stadsplanen skapas byggnadskvarter, och genom tomtindelningen

uppdelas byggnadskvarter i administrativt bildade tomter. För att erhålla

rättsligen bestående tomter fordras enligt 1 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad i dess nuvarande lydelse att administrativt bildad

tomt införes i tomtboken eller, där enligt den fastställda tomtindelningen

flera områden skola tillsammans bilda tomt, vederbörande myndighet

medgiver sammanläggning av områdena. Vid ansökning om sammanläggning

skall fogas karta med protokoll rörande tomtmätning enligt bestämmelserna

i 2 kap. fastighetsbildningslagen. Sådan tomtmätning må ej äga

rum med mindre fastställelsen å tomtindelningen vunnit laga kraft. Vid

ansökan om byggnadslov enligt byggnadsstadgan skall företes karta, vilken

bl. a. skall uppfylla de fordringar som gälla vid tomtmätning upprättad

karta.

Huvuddragen i stadsplaneutredningens förslag.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att en smidigare och snabbare handläggning

av de frågor, som reglerades genom stadsplanelagstiftningen, vöre

synnerligen önskvärd. Åtgärder i detta syfte syntes kunna vidtagas till gagn

för byggnadsverksamheten utan att andra berättigade intressen därigenom

otillbörligt åsidosattes. På grund härav och då läget på bostadsmarknaden

syntes motivera en reform i dylik riktning utan att resultatet av utredningsarbetet

i övrigt avvaktades, har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till

vissa ändringar i bestämmelserna örn behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden.

I samband därmed har utredningen upptagit vissa andra

önskemål, som avsåge alt främja byggnadsverksamheten.

I fråga om behandlingen av stadsplaneärenden har stadsplaneutredningen

föreslagit i huvudsak följande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Granskningstiden minskas från en månad till fjorton dagar med rätt för

byggnadsnämnden att bestämma längre granskningstid. Medan stadsplan nu

alltid antages av stadsfullmäktige, må enligt utredningens förslag byggnadsnämnden,

där den är enhällig, antaga stadsplan vilken överensstämmer med

förslag som drätselkammaren godkänt. Stadsfullmäktige skola dock äga att

förbehålla sig prövningen jämväl av dylika förslag i den omfattning fullmäktige

finna lämpligt. Över beslut om stadsplans antagande skall klagan

ej få föras.

Konungens befallningshavandes rätt att fastställa stadsplaneändringar har

i princip bibehållits oförändrad; den praktiska tillämpningen av denna princip

föreslås emellertid utvidgad i syfte att åvägabringa viss ökning av antalet

ändringar som prövas av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavandes

beslut rörande fastställelse av stadsplan skall meddelas efter

anslag och klagotiden begränsas till en månad från den dag då beslutet meddelades.

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom stadsplaneändring

till alla delar fastställts, skall klagan få föras allenast av sakägare,

som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Får talan ej föras mot

Konungens befallningshavandes beslut att fastställa stadsplaneändring, skall

Konungens befallningshavande å stadsplanekartan teckna bevis att beslutet

på grund därav vunnit laga kraft.

Beträffande behandlingen av tomtindelningsärenden medför utredningens

förslag i huvudsak följande ändringar.

över byggnadsnämndens beslut om antagande av tomtindelning skall klagan

ej få föras. Till följd härav skall beslutet icke som för närvarande delgivas

sakägarna, utan handlingarna skola omedelbart insändas till Konungens

befallningshavande för fastställelse. Konungens befallningshavandes beslut,

varigenom tomtindelning till alla delar fastställts, skall få överklagas allenast

av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats

utan bifall.

Därjämte lia beträffande både stadsplaneärendenas och tomtindelningsärendenas

behandling föreslagits åtskilliga mindre förändringar, åsyftande att

rationalisera handläggningen.

Utom behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden avser stadsplaneutredningens

förslag även vissa andra frågor, som i främsta rummet

röra möjligheten att medgiva undantag från olika slag av byggnadsförbud.

Möjligheten att medgiva uppförandet av tillfälliga byggnader utan hinder

av eljest gällande bestämmelser har vidgats, varvid dock samtidigt i

syfte att förebygga missbruk lämnats vissa inskränkande föreskrifter om vad

som menas med tillfällig byggnad. Vidare har byggnadsnämnden tillerkänts

befogenhet att jämväl i andra fall än då fråga är om tillfälliga byggnader i

viss utsträckning medgiva avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan

och utomplansbestämmelsers detaljreglering av byggnadsverksamheten.

I enlighet härmed utarbetade stadsplaneutredningen förslag till lag om

ändring i vissa delar av stadsplanelagen, kungörelse om ändring i vissa delar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

15

av byggnadsstadgan samt lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16 :o)

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Därjämte upptog stadsplaneutredningen i ett förslag till en särskild lag

med begränsad giltighetstid vissa bestämmelser örn tillstånd i vissa fall till

avvikelser från stadsplan m. m.

Yttranden.

över stadsplaneutredningens förslag avgåvos yttranden av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar.

Utredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan

och regeringsrättslagen ha därvid beträffande huvudgrunderna allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran, varvid uttalats, att de föreslagna åtgärderna

vore väl motiverade och lämpliga samt ägnade att medföra väsentligt

snabbare handläggning av ifrågavarande ärenden utan att den kommunala

självstyrelsen eller den enskildes rättsskydd därigenom träddes för nära.

I fråga om förslagens detaljer ha emellertid anmärkningar framställts i

ett flertal yttranden. Sveriges fastighetsägareförbund har helt avstyrkt förslagen

under framhållande, att de föreslagna ändringarna knappast skulle

främja bostadsproduktionen men däremot innebära ett åsidosättande av fastighetsägarnas

berättigade intressen. I några yttranden har betonats, att förslagen

måste anses vara av provisorisk natur och att de ej finge undanskjuta

en mera omfattande revision av stadsplanelagen, varav behovet vore trängande.

Å andra sidan har i några yttranden uttalats, att förslagen vore väl

ägnade att vinna tillämpning även under normala tider.

Även förslaget om tillstånd i vissa fall till avvikelser från stadsplan m. m.

har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha dock avstyrkt detta förslag

helt eller delvis.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, yttrade vid remissen

av förslaget till lagrådet angående förslagets allmänna grunder:

»Mot förfarandet vid prövning av stadsplane- och tomtindelningsärenden

ha från olika håll framställts klagomål, därvid framhållits att ärendenas

handläggning toge längre tid i anspråk än som vore förenligt med byggnadsverksamhetens

krav. Denna anmärkning torde vara berättigad. Under nu rådande

förhållanden har visserligen antalet ärenden nedgått men å andra sidan

är av särskild vikt, att de svårigheter med hänsyn lill läget på arbetsmarknaden

och materialförsöx-jningen, som byggnadsverksamheten har att kämpa

mot, icke ökas genom en alltför tidsödande behandling av berörda ärenden.

Stadsplaneutredningens förslag skulle otvivelaktigt medföra en ganska betydande

tidsvinst. Förslaget möjliggör bl. a. att i vissa byggnadsärenden av

enkel men brådskande natur nå ett avgörande på endast en ringa del av den

tid, som för närvarande brukar åtgå härför. Vad utredningen föreslagit i tids
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

besparande syfte har också i huvudsak tillstyrkts i yttrandena med undantag

av det som avgivits av fastighetsägareförbundet.»

I fortsättningen anförde departementschefen, att han icke kunde biträda

utredningens förslag till lag om särskilt tillstånd i vissa fall till avvikelser från

stadsplan m. m. Stadsplaneutredningens förslag om ändringar i stadsplanelagen

och byggnadsstadgan syntes däremot enligt departementschefens mening

med vissa modifikationer böra genomföras. Frågan om ändringar i lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt torde senare behandlas i annat sammanhang.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit, torde de framlagda förslagen,

yttrade departementschefen vidare, icke innefatta någon slutgiltig lösning av

problemen i fråga. Utredningen borde därför icke i sitt fortsatta arbete vara

bunden av den lösning, som i nuvarande läge funnes lämpligast.

Lagrådet.

Lagrådet har angående förslagets allmänna grunder uttalat följande:

»De på stadsplaneutredningens betänkande vilande författningsförslagen avse

att utan ändring av stadsplanelagstiftningens grunder möjliggöra en snabbare

handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och innefatta

icke en slutlig lösning av ifrågavarande spörsmål. Fastmera påpekar

utredningen att behov av ytterligare omarbetning, möjligen på väsentliga

punkter, utav de bestämmelser som ingå i förslagen kan komma att uppstå,

och departementschefen understryker detta ytterligare i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

genom att framhålla att utredningen i sitt fortsatta arbete icke

bör vara bunden av den lösning som i nuvarande läge finnes lämpligast. Trots

vad hittills åtgjorts till påskyndande av stadsplane- och tomtindelningsförfarandet,

senast genom de år 1936 vidtagna ändringarna, lia sålunda ytterligare

åtgärder funnits nödiga och av den brådskande beskaffenhet att resultatet

av utredningsarbetet i övrigt ansetts icke böra avvaktas. Vad under förarbetena

upplysts giver även vid handen, att onödig tidsutdräkt och omständlighet

alltjämt förekomma vid ifrågavarande ärendens handläggning. Det synes

emellertid lagrådet jämväl framgå, att grunden härtill är att söka mindre

i lagstiftningen än i vissa andra förhållanden. Stadsplaneutredningen framhåller

också att mycket står att vinna genom förutseende och rationell planläggning

av arbetet, genom samarbete mellan de olika handläggande myndigheterna

samt genom ändamålsenlig tillämpning av bestämmelserna. Att det

brister i både det ena och andra av nämnda hänseenden lärer icke kunna

bestridas. I den mån åter tidsutdräkten må vara orsakad av lagstiftningen

såsom sådan beror detta merendels därpå att bestämmelser, vilkas iakttagande

framstår såsom hinderlig! och försenande, måst meddelas till skyddande

av enskild rätt, ett förhållande som ofta förbises eller anses kunna lämnas

åsido. För lagstiftningen framstår det som en angelägen uppgift att göra en

riktig avvägning mellan å ena sidan befogade önskemål örn all möjlig skyndsamhet

och å andra sidan sakägarnas berättigade krav på säkerhet. Granskningen

av förslagets innehåll visar, såsom framgår av det följande, huru

svårt det är att tillgodose det ena intresset utan att åsidosätta det andra. På

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

17

förevarande område är den enskildes rätt ofta i högre grad än eljest beroende

av att lagstiftningen — såsom även framhållits av lagrådet vid tillkomsten av

gällande stadsplanelag — erhåller en omdömesgill och varsam tillämpning

såväl av de beslutande kommunala organen som av de ämbetsmyndigheter

och tjänstemän, tekniskt utbildade lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen

av hithörande frågor blivit anförtrodd. Fall torde icke helt saknas

där det tett sig som örn den enskildes rätt fått stå tillbaka för samhällets

krav i måhända högre grad än som ur allmän synpunkt varit oundgängligen

nödigt. Vid nämnda förhållanden är det av vikt att tillse att bestämmelser till

tryggande av enskild rätt icke utan tvingande skäl uppgivas. I betraktande

härav och av grunder som nedan skola närmare utvecklas har lagrådet funnit

ändringsförslagen ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna i allo godtagas.»

De i propositionen föreslagna författningsändringarna äro otvivelaktigt Ubbalt*.

ägnade att i åtskilliga hänseenden befordra önskemålet, att de svårigheter,

som för närvarande äro förenade med bostadsproduktionen i de större samhällena,

icke ökas genom en långsam och omständlig procedur vid handläggning

av ärenden angående stadsplan och tomtindelning. Såsom lagrådet anfört

är det emellertid nödvändigt att tillse, att en lämplig avvägning sker

mellan önskvärdheten av en snabbare handläggning, å ena, och rättssäkerhetens

intresse, å andra sidan. Ur denna synpunkt har förslaget på vissa

punkter föranlett tvekan inom utskottet. Av vad utskottet i fortsättningen

kommer att anföra framgår dock, att utskottet endast på en punkt, nämligen

beträffande den föreslagna ändringen i 3 § stadsplanelagen, funnit förslaget

icke kunna godtagas. I övrigt anser sig utskottet kunna tillstyrka propositionen.

Därvid har utskottet beaktat de under förarbetena gjorda uttalandena,

att förslaget icke innefattar en slutgiltig lösning av förevarande problem.

Utskottet vill därför understryka vikten av att i enlighet härmed de verkningar,

som de föreslagna ändringarna medföra, tillbörligt beaktas, samt att,

därest ogynnsamma följder skulle uppstå vid tillämpningen, nödiga åtgärder

vidtagas för avhjälpande därav.

Ytterligare vill utskottet betona, att, såsom även lagrådet anfört, den omständigheten,

att onödig tidsutdräkt och omständlighet uppstått vid behandlingen

av stadsplane- och tomtindelningsärenden, torde bero icke endast på

lagstiftningen utan även på en del andra förhållanden. Mycket torde kunna

vinnas genom en rationell handläggning av ärendena inom ramen av gällande

lagstiftning. Det är enligt utskottets mening synnerligen viktigt, att de myndigheter,

som hava befattning med dessa ärenden, bibringas full insikt

härom.

Förslaget om ändringar i stadsplanclagprn.

3 §•

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall stadsplan ävensom

ändring därav antagas av stadsfullmäktige eller, örn den överensstäm
Uihanq

till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

mer med av drätselkammaren godkänt förslag, av byggnadsnämnden, där

denna är enhällig; stadsfullmäktige likväl obetaget att förbehålla sig prövningen

jämväl av dylika förslag i den omfattning, fullmäktige finna lämpligt.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att stadsfullmäktige icke borde fråntagas

möjligheterna till ett avgörande inflytande på stadsplaneärendenas behandling.

Den föreslagna rätten för stadsfullmäktige att undantaga vissa

stadsplaneförslag från byggnadsnämndens avgörande kunde av fullmäktige

utnyttjas så — och detta syntes vara det naturligaste tillvägagångssättet —

att fullmäktige generellt förbehölle sig stadsplaneärenden av viss angiven

beskaffenhet. Den möjligheten stöde emellertid också öppen, att fullmäktige

beträffande ett särskilt förslag, vilket kanske vore av större allmänt intresse,

förklarade att de önskade själva avgöra detsamma.

Angående gränsdragningen för byggnadsnämndens befogenhet att antaga

stadsplaneförslag har stadsplaneutredningen i övrigt icke ansett sig böra

uppställa några närmare regler.

Med anledning av stadsplaneutredningens förslag i förevarande hänseende

har en av dem, som utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmännen,

f. drätseldirektören Th. Öberg, till betänkandet avgivit ett särskilt yttrande,

däri han förklarat, att förslaget, som vore ur den kommunala självbestämmanderättens

synpunkt i hög grad omtvistligt, komme att medföra åtskilliga

svårigheter i tillämpningen och att han fördenskull avstyrkte detsamma.

I de avgivna remissyttrandena har stadplaneutredningens ifrågavarande

förslag i allmänhet tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att förslaget

torde komma att bliva av stor och gagnelig betydelse för landets stadsbyggnadsväsen.

I vissa yttranden har förslaget emellertid föranlett erinringar. Ur

dessa yttranden må här nämnas, att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, örn

det vore riktigt att överflytta stadsplanefrågorna, vilka vore av stor betydelse

för stadens hela utveckling, till det i huvudsak tekniska organ, som

byggnadsnämnden utgjorde. Enligt länsstyrelsens mening hade den föreslagna

ändringen i huvudsak praktisk betydelse allenast på det sättet att därigenom

uppskov kunde undvikas under ett par sommarmånader då stadsfullmäktiges

sammanträden vore inställda. Det skulle visserligen kunna

ifrågasättas att begränsa byggnadsnämndens beslutanderätt till vissa slag av

stadsplaneärenden, men då utredningen icke lyckats i detta avseende lämna

några tillräckligt klara anvisningar, ansåge länsstyrelsen icke tillrådligt att

undandraga stadsplaneärendena stadsfullmäktiges beslutanderätt. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län har förklarat, att den delade de av herr Öberg framförda

betänkligheterna och fördenskull ej kunde biträda utredningens förslag.

Förslaget har vidare avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund, som

uttalat att i regel alla stadsplancfrågor måste anses lia stor betydelse för staden

eller samhället. Ur denna synpunkt och då förslaget onekligen i viss grad

innebure ett frångående av principerna för den kommunala självstyrelsen,

har förbundet ansett den regeln böra bibehållas, att stadsplan bör antagas

av stadsfullmäktige. Svenska stadsförbundet har anfört, att rent principiellt

det riktiga syntes vara att kommunernas beslutande församlingar bibehölles

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

19

vid rätten att antaga stadsplaner. Då emellertid på några håll praktiska skäl

torde tala för en viss avlastning från fullmäktige av dessa frågor, borde detta

ordnas genom ett dispensförfarande eller genom särbestämmelser för städer av

viss storlek. Vissa myndigheter lia uttalat mer eller mindre starka betänkligheter

mot förslaget utan att bestämt avstyrka detsamma. Sålunda har

länsstgrelsen i Östergötlands län framhållit, att i förhållande till det tidsödande

förarbetet tiden för stadsfullmäktiges behandling spelade en underordnad

roll och att oenhetlighet på olika orter kunde befaras. Även länsstyrelsen

i Gotlands län har ställt sig tveksam under uttalande bl. a., att med

den föreslagna åtgärden ökade krav måste ställas på kompetensen hos byggnadsnämndernas

sakkunniga rådgivare, ett krav som i mindre samhällen

syntes bliva svårt att tillgodose. Länsarkitekten i Värmlands lån har ansett,

att den föreslagna ordningen kunde vålla onödig tidsspillan i händelse stadsfullmäktige,

sedan drätselkammaren godkänt ett stadsplaneförslag, skulle

vilja taga del av förslaget. Att fullmäktige på förhand skulle kunna giva tillkänna,

vilka förslag som borde underställas fullmäktige, syntes tvivelaktigt.

Länsarkitekten har därför ifrågasatt, om icke den nu gällande ordningen

borde bibehållas, därest icke ansvaret för antagande av stadsplan helt pålades

byggnadsnämnden. Av byggnadsnämnden i Gävle har framhållits, att

det endast vore enklare ärenden av obetydlig natur, som genom förslaget

bleve snabbare avgjorda än för närvarande, samt att några större förbättringar

fördenskull icke vore alt vänta utan att vidsträcktare befogenhet att

antaga stadsplaneförslag gåves byggnadsnämnden.

Stadsplaneutred n ingen har vidare föreslagit, att de för närvarande

i lagen angivna grunderna för Konungens befallningshavandes rätt

att fastställa stadsplaneändringar skola bibehållas i princip oförändrade,

men att en viss reform skall åvägabringas i den riktningen att berörda rätt

kommer att utnyttjas i större utsträckning än för närvarande är fallet dels

genom att det ifrågavarande lagstadgandet erhåller sådan avfattning, att

Konungens befallningshavande i olikhet mot vad nu gäller alltid måste pröva

huruvida inkommande stadsplaneändringar falla inom Konungens befallningshavandes

kompetensområde, och dels genom att Konungens befallningshavande

erhålla närmare anvisningar angående stadgandets tillämpning.

I enlighet med vad sålunda anförts bär utredningen i 3 § andra och tredje

styckena upptagit bestämmelser av innehåll, att stadsplan för att bliva gällande

skall fastställas av Konungen samt att ändring av stadsplan skall underställas

Konungens befallningshavande. Finner Konungens befallningshavande

vid sin granskning av förslag lill stadsplaneändring, att ändringen

avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande, skall frågan örn fastställelse liänskjutas till Konungen.

Av detta stadgande framgår, att det skall åligga Konungens befallningsliavande

alt i varje ärende angående ändring av stadsplan pröva sin

kompetens. Endast om enligt Konungens befallningshavandes förmenande

ärendet icke får avgöras av Konungens befallningshavande, skall ärendet

vidarebefordras lill Kungl. Hajd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Enär emellertid fall kunna förekomma då, oaktat en stadsplaneändring

ej avser grunderna för planen och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut varit gällande, det likväl är lämpligt att fastställelsefrågan

prövas av Kungl. Majit, har i förslaget medgivits rätt för

Konungens befallningshavande att, om särskilda skäl därtill föranleda, hänskjuta

till Kungl. Majit även sådana ärenden, som regelmässigt skola avgöras

av Konungens befallningshavande.

Angående de riktlinjer, efter vilka frågan om stadsplaneändring faller inom

gränserna för Konungens befallningshavandes behörighet lämpligen bör bedömas,

må här hänvisas till sid. 26—28 i propositionen. Enligt stadsplaneutredningens

mening borde dessa riktlinjer, örn så ansåges ändamålsenligt,

kunna läggas till grund för särskilda anvisningar, vilka på lämpligt sätt

bringades till Konungens befallningshavandes, länsarkitektkontorens och

byggnadsnämndernas kännedom. Förslagsvis kunde detta ske i form av en

cirkulärskrivelse från Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen.

Stadsplaneutredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande

3 § anförti

»Det torde vara välgrundat att överflytta beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden

från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Härigenom kan göras

en ej obetydlig tidsvinst, varjämte stadsfullmäktige befrias från ett antal

ärenden av ringa betydelse. Erfarenheten har visat, att stadsplanerna måste

jämkas undan för undan, och det kan icke vara rationellt att kräva stadsfullmäktiges

medverkan för ändringar av mindre vikt.

Stadsplaneutredningen har velat anförtro åt byggnadsnämnden att besluta

såväl om antagande av stadsplan som om ändring av förut antagen stadsplan.

Det är dock icke avsett, att byggnadsnämnden skulle besluta om antagande

av alla stadsplaneförslag, utan stadsfullmäktige skulle i regel fortfarande

komma att pröva viktigare stadsplaneärenden. Enligt min mening bör

den föreslagna befogenheten för byggnadsnämnden inskränkas. Antagandet

av ny stadsplan torde alltjämt böra förbehållas stadsfullmäktige, och byggnadsnämndens

beslutanderätt bör sålunda ej gälla annat än ändring av stadsplan.

Beslutanderätten torde ej heller böra gälla alla slag av ändringar utan

bestämmas att omfatta sådana ändringar som nu må fastställas av Konungens

befallningshavande. Härom gäller som förut nämnts, att Konungens befallningshavande

må fastställa ändring, som ej avser planens grunddrag och

ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Någon ändring i denna del torde ej böra göras. Stadsplaneutredningen

har närmare utvecklat vad som bör anses inbegripet under detta stadgande.

Till utredningens uttalande härom kan jag i huvudsak ansluta mig. Anvisningar

i detta hänseende torde på lämpligt sätt böra delgivas vederbörande.

Enligt utredningens förslag skola stadsfullmäktige äga förbehålla sig prövningen

av stadsplaneförslag som eljest kunnat antagas av byggnadsnämnden.

Det kan visserligen möjligen befaras, att stadsfullmäktige i något fall

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

21

genom sådant förbehåll skulle motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring.

Då denna ändring emellertid utgår från den förutsättningen, att

åtskilliga stadsplaneförslag äro ulan intresse för stadsfullmäktige, synes det

principiellt riktigt, att örn stadsfullmäktige tillmäta stadsplanefrågor, som

eljest skolat avgöras av byggnadsnämnden, den betydelse alt stadsfullmäktige

själva vilja pröva dem, stadsfullmäktige skola kunna göra förbehåll därom.

Stadsfullmäktige kunna t. ex. ha fäst särskild vikt vid någon detalj i

stadsplanen, som berör ett kulturhistoriskt viktigt stadsparti, och vilja redan

från början ha uttalat att varje ändring som berör detta parti bör underställas

fullmäktige.

Stadsplaneutredningen har ytterligare inskränkt byggnadsnämndens befogenhet

att antaga stadsplan genom att såsom förutsättningar därför uppställa

att drätselkammaren godkänt förslaget och att byggnadsnämnden är

enhällig. Dessa villkor synas vara mindre påkallade, örn byggnadsnämndens

befogenhet såsom jag föreslagit inskränkes till antagande av mindre betydelsefulla

ändringsförslag. Jag finner det för övrigt mindre lämpligt att göra

giltigheten av byggnadsnämndens beslut beroende av vad ett annat organ uttalat.

Vad angår kravet på enhällighet inom byggnadsnämnden kan jag icke

heller finna en dylik särskild bestämmelse om nämndens beslutförhet tillräckligt

motiverad.

Stadsplaneutredningen har även underkastat 3 § stadsplanelagen en omarbetning

i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavande är skyldig

att själv pröva fråga örn antagande av ändring i stadsplan, när detta faller

inom Konungens befallningshavandes befogenhet. Ett förtydligande i detta

syfte torde i stället lämpligen böra göras i 21 § byggnadsstadgan.»

Såsom framgår av det ovan anförda fanns vid remissen till lagrådet icke

upptaget något stadgande motsvarande 5 a § i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag örn ändring av byggnadsstadgan.

Lagrådet har på denna punkt yttrat följande:

»En överflyttning av beslutanderätten från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden

av vissa stadsplaneärenden kan naturligen föranleda principiella

betänkligheter, men begränsas den såsom skett i remissförslaget synes erinran

däremot knappast kunna göras. Emellertid framstår det som en svaghet

hos förslaget, att mera bestämda gränser icke kunnat angivas för de fall då

prövningen skall ankomma å byggnadsnämnd och länsstyrelse, så mycket

mera som motsvarande gränsdragning redan för närvarande lämnat rum för

den mest skiftande praxis hos de olika länsstyrelserna. Denna med förslaget

förbundna olägenhet har ock uppmärksammats, och det förutsättes alt till

undanröjande härav anvisningar på lämpligt sätt skola delgivas vederbörande.

önskvärt hade naturligen varit, alt en fast och klar avgränsning hade

kunnat ske. Då detta emellertid icke låter sig göra, är det desto mera angeläget

att de grunder som skola vara vägledande i behörighetsfrågan erhålla

sådan utformning och meddelas i sådan ordning, att nödig .stadga och fasthet

samt största möjliga enhetlighet i tillämpningen kunna påräknas. De av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

stadsplaneutredningen angivna riktlinjerna torde, under nödigt hänsynstagande

till däröver avgivna yttranden, i allt väsentligt kunna läggas till grund

för blivande bestämmelser i ämnet.---- Bestämmelserna böra meddelas

i författnings form, vartill Konungen synes böra erhålla bemyndigande genom

stadgande i förevarande paragraf. Lämpligen kunna de upptagas i byggnadsstadgan,

förslagsvis under 5 a §.

Gives åt lagstiftningen en utformning i denna riktning synas även vissa

andra fördelar stå att vinna. Lagrådet syftar i första hand på frågan huru

stadsfullmäktiges intresse att, då skäl därtill äro, själva få pröva stadsplaneändringen

skall på lämpligaste sätt tillgodoses. Genom den i remissförslaget

i ej ringa grad inskränkta behörigheten för byggnadsnämnden har denna fråga

fått långt mindre betydelse än enligt stadsplaneutredningens förslag. Såsom

departementschefen framhåller lärer det vara principiellt riktigt att den

betydelse stadsfullmäktige tillmäta en stadsplaneändring bör hava ett bestämmande

inflytande på den föreliggande behörighetsfrågan. Emellertid synes

det önskvärt om även i förevarande hänseende viss stadga kunde åstadkommas.

Detta synes kunna ske genom viss utbyggnad av bestämmelserna i den

föreslagna 5 a § byggnadsstadgan. Sålunda torde bland de omständigheter

som skola beaktas vid bedömande huruvida ärendet skall tillhöra stadsfullmäktiges

avgörande kunna upptagas sådana fall då det överhuvud kan

finnas skäl antaga att en stadsplaneändring är av särskilt intresse för stadsfullmäktige.

I anslutning till det av departementschefen valda exemplet synes

som en sådan omständighet böra angivas att ändringen rör historiskt eller

estetiskt värdefulla byggnader eller stadsbilder. En dylik omständighet är

naturligen ock om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader

för staden. Måhända än ytterligare exempel kunna upptagas. Vidare synes

kunna givas ett allmänt stadgande av innebörd att, örn anledning finnes antaga

att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmäta ändring av stadsplan sådan

betydelse att frågan därom bör prövas av stadsfullmäktige, nämnden

har att hänskjuta ärendet till fullmäktige. Införas bestämmelser i nu antydd

riktning torde stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen

av mindre stadsplaneändringar kunna utgå ur lagen, helst det i sista

hand städse står stadsfullmäktige öppet att hos fastställelsemyndigheten framföra

de synpunkter vartill må finnas fog. Den oinskränkta, av särskilda grunder

oberoende rätten till förbehåll skulle, såsom departementschefen yttrat,

framförallt kunna motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring och

måste förty redan av denna grund anses mindre lämplig. Men härtill kommer

önskvärdheten att låta Konungens befallningshavandes och byggnadsnämnds

behörighet sammanfalla.

Det synes sålunda av värde och med förslagets grunder mest överensstämmande

att Konungens befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändringar

begränsas till sådana som antagits av byggnadsnämnden och att,

örn således viss stadsplaneändring komme att i stället antagas av stadsfullmäktige,

beslutet härom, liksom stadsfullmäktiges övriga beslut i stadsplaneärenden,

för fastställelse underställdes Kungl. Maj:t. Fördelarna av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att behörigheten för Konungens befallningshavande och byggnadsnämnd är

densamma ligga i öppen dag och framträda särskilt i fråga örn klagorättens

lämpliga anordnande beträffande hithörande beslut. En dylik utformning

av de olika myndigheternas behörighet låter sig emellertid mindre väl förena

med den helt fria förbehållsrätten för stadsfullmäktige. Regleras åter denna

på sätt i det föregående ifrågasatts, lärer invändning däremot näppeligen

kunna framställas.

I enlighet härmed förordar lagrådet dels att rätten för stadsfullmäktige

att förbehålla sig prövning av mindre stadsplaneändringar regleras i byggnadsstadgan

i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits,

dels ock att innehållet i förevax-ande 3 § så jämkas att Konungens befallningshavandes

och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Vid bifall härtill

påkallas ändring i 75 §, varjämte frågan örn den tillämnade ändringen

av 2 § 2:o) i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt förfaller. —--

På grund av det anförda hemställes dels att åt förevarande paragraf

andra stycket gives det innehåll, att vad i första stycket sagts ock skall gälla i

fråga örn ändring av stadsplan, att byggnadsnämnd dock skall äga antaga

ändring som enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar ej avser

planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande samt att sådan av byggnadsnämnd antagen ändring

skall fastställas av Konungens befallningshavande, dels ock att i

byggnadsstadgan upptagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående antytts.» I

I anledning av lagrådets yttrande har föredragande departementschefen

anfört:

»Vad angår 3 § i förslaget har lagrådet förordat, ätt i lagrummet intages

föreskrift, att närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet

att antaga stadsplaneändring skola utfärdas av Konungen. Dylika bestämmelser

borde enligt lagrådets mening upptagas såsom 5 a § i byggnadsstadgan.

Ehuru det icke är möjligt att genom detaljföreskrifter i byggnadsstadgan

göra en bestämd avgränsning av byggnadsnämndens kompetensområde,

synes vad lagrådet i delina del förordat innebära vissa föi-delar. Bestämmelserna

ifråga torde böra utformas i huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens

förslag, med beaktande av vissa ändringsförslag i däröver avgivna

yttranden och av vad lagrådet framhållit. Såsom lagrådet förutsatt måste

bestämmelserna giva utrymme för ett skäligt hänsynstagande till omständigheteiTia

i det särskilda fallet. Enligt lagrådets uttalande borde i bestämmelserna

tillika särskilt angivas, att örn det lunnes anledning antaga att

stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmätte ändring av stadsplanen sadan

betydelse, att frågan därom borde prövas av stadsfullmäktige, nämnden hade

att hänskjuta ärendet till fullmiiktige.

För den händelse i byggnadsstadgan upptoges sådana bestämmelser som

lagrådet förordat har lagrådet ansett, att stadgandet i det remitterade förslaget

örn rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

stadsplaneändringar kunde utgå. Vad lagrådet i sistnämnda hänseende föreslagit

kan jag icke biträda. Stadsfullmäktiges rätt att förbehålla sig prövningen

synes principiellt grundad och bestämmelsen härom i 3 § av lagförslaget

torde alltså böra bibehållas. Vid detta förhållande lärer anledning saknas att

i byggnadsstadgan införa en sådan särskild föreskrift om stadsplaneändrings

hänskjutande till stadsfullmäktige som nyss nämnts.

Lagrådet har i fråga om 3 § i lagförslaget vidare hemställt, att Konungens

befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändring skulle begränsas

till sådana ändringar som antagits av byggnadsnämnden. Det synes

emellertid icke vara lämpligt, att Konungens befallningsliavande skall vara betagen

rätten att fastställa en stadsplaneändring, t. ex. örn byggnadsnämnden

utan sakliga skäl hänskjuta frågan om antagande av ändringen till stadsfullmäktiges

avgörande. Då ändring av stadsplan antagits av stadsfullmäktige,

möta snarast mindre betänkligheter än eljest att låta Konungens befallningshavande

fastställa ändringen. Lagrådets förslag skulle motverka stadsplaneutredningens

strävan, att Konungens befallningshavande skall i större utsträckning

än nu pröva frågan örn fastställelse av stadsplaneändringar.»

ffubauet. Föredragande departementschefen har motiverat förslaget att överflytta beslutanderätten

rörande stadsplaneändringar av mindre vikt från stadsfullmäktige

till byggnadsnämnden med den tidsvinst man därigenom skulle erhålla

samt med att stadsfullmäktige skulle befrias från ett antal ärenden av

mindre betydelse. Samtidigt skulle enligt förslaget stadsfullmäktige alltid hava

möjlighet att förbehålla sig avgörandet och därigenom utöva inflytande

på dylika ärendens behandling. Någon rubbning i princip av den kommunala

självstyrelsen skulle alltså icke äga rum.

Även stadsplaneändringar, som icke avse planens grunddrag och ej heller

innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, äro emellertid

ofta — och i skilda hänseenden — av betydelse för en stads utveckling. Det

ter sig därför betänkligt att låta annan myndighet än stadsfullmäktige fatta

beslut därom. Vidare torde ock i realiteten den föreslagna lydelsen av 3 §

innebära en rubbning av den kommunala självstyrelsen. Byggnadsnämndens

ledamöter äro visserligen med undantag av en, som utses av magistraten,

valda av stadsfullmäktige. Det avgörande inflytandet å nämndens beslut torde

emellertid vanligen tillkomma den av magistraten utsedde ledamoten, som

oftast själv är ledamot av magistraten, ävensom stadsarkitekten eller den

person, som eljest är sakkunnigt biträde hos nämnden. Det kommunala inflytandet

i nämnden blir då föga framträdande. Det föreslagna stadgandet

om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig avgörandet av ärende av ifrågavarande

beskaffenhet synes icke utgöra ett i alla fall verksamt korrektiv

mot de olägenheter, som följa härav.

Vid nu nämnda förhållanden synes det utskottet som örn den icke alltför

avsevärda tidsvinst, som genom förslaget står att vinna, icke motiverar ett

överflyttande av beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden från stadsfull
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

25

mäktige till byggnadsnämnden. Utskottet anser sig därför icke kunna förorda

Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Då utskottet avstyrker, att stadsplaneändringar i vissa fall må kunna antagas

av byggnadsnämnden, måste det avstyrka även 5 a § byggnadsstadgan

i dess föreslagna lydelse. Det kunde ifrågasättas att låta paragrafen giva regler

örn gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts oell Konungens befallningshavandes

befogenhet att fastställa stadsplaneändringar. Utskottet, som i likhet

med departementschefen icke har något att erinra mot att bestämmelsen

i 3 § stadsplanelagen örn Konungens befallningshavandes befogenhet att

fastställa stadsplaneändringar icke tolkas snävt, anser emellertid, att eventuella

bestämmelser örn denna gränsdragning böra lämnas i annan form.

Bifalles vad utskottet hemställt i fråga örn 3 § föranledes därav viss jämkning

i lagens ingress.

14, 15 och 17 §§.

I 14 § stadgas för närvarande, att om stadsfullmäktige beslutat antaga

eller ändra stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område,

nybyggnad ej får företagas inom området, innan frågan om fastställelse

prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till

nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras.

Är för visst område fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser, äger enligt nuvarande lydelsen av

15 § Konungens befallningshavande på framställning av staden meddela

förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens

befallningshavande. Sådant förbud gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat

i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna

tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet

härom underställas Konungens prövning.

Enligt 17 § första och andra styckena är inom byggnadskvarter nybyggnad

icke tillåten å mark, som ej blivit indelad till tomter, och får, därest

fråga är väckt om ändring i tomtindelning, nybyggnad ej företagas å tomt

som därav beröres innan frågan slutligen prövats. Tredje stycket i paragrafen

innehåller, att utan hinder av vad sålunda stadgats Konungens befallningshavande

må meddela tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro

och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom

kvarteret.

Stadsplanen tred ningen har påpekat, att vid prövning hos Kungl.

Maj:t av ärenden rörande undantag från förbudet i 13 § mot nybyggnad i

strid mot fastställd stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser undantag

ej sällan i samma ärende krävdes även från byggnadsförbuden i 14 och

15 §§. Då undantag enligt 14 och 15 §§ finge meddelas endast av Konungens

befallningshavande, följde härav att, sedan Kungl. Maj:t lämnat medgivande

enligt 13 §, ärendet måste underställas jämväl Konungens befallningshavande,

innan sökanden kunde erhålla byggnadslov. Enär detta förhållan
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

de uppenbarligen icke vore tillfredsställande, har utredningen föreslagit, att

rätt att giva dispens enligt 14 och 15 §§ även tillerkännes Kungl. Maj:t, varigenom

möjliggöres samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.

Enligt stadsplaneutredningens förslag borde vidare, då dispensansökan prövades

av Kungl. Majit, kunna eftergivas det nu i 14 § för dispens uppställda

villkoret, att genomförandet av ifrågavarande stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

icke försvårades. Beträffande 17 § har utredningen framhållit,

att den omständigheten, att Kungl. Majit icke kunde medgiva dispens

enligt nämnda paragraf, föranledde olägenheter av samma slag som de vilka

för motsvarande fall framhållits under 14 och 15 §§. Vidare vore det anmärkningsvärt,

att byggnadsnämnd i 118 § byggnadsstadgan med stöd av

13 § stadsplanelagen tillagts befogenhet att beträffande provisoriska byggnader

meddela dispens från stadsplan och stadsplanebestämmelser men att

möjlighet för närvarande saknades att tillerkänna nämnden liknande rätt att

dispensera från bestämmelserna i 17 §. Utredningen har fördenskull föreslagit,

att den nuvarande dispensrätten för Konungens befallningshavande skulle

— i överensstämmelse med motsvarande undantagsbestämmelse i 13 § -—

utbytas mot en allmän föreskrift om rätt för Konungen och enligt föreskrifter,

som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom

där förmäles att medgiva tillstånd till nybyggnad utan hinder av bestämmelserna

i första och andra styckena, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden

ej medför hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. I

enlighet härmed har stadsplaneutredningen i 118 § 1 mom. byggnadsstadgan

upptagit föreskrift, som ger byggnadsnämnden rätt att i fråga om tillfällig

byggnad medgiva undantag från 17 § första och andra styckena stadsplanelagen.

Vidare har utredningen i 118 § 3 mom. byggnadsstadgan infört bemyndigande

för Konungens befallningshavande, i huvudsak motsvarande det nu

i 17 § stadsplanelagen upptagna. Den dispensrätt som enligt utredningens

förslag skulle tillkomma Kungl. Maj :t är i viss män vidsträcktare än den som

Konungens befallningshavande för närvarande äger enligt 17 §. I stället för

»synnerliga» skäl skulle nämligen fordras allenast, att »särskilda» skäl föreligga.

De föreslagna ändringarna i 14, 15 och 17 §§ hava i allmänhet vunnit anslutning

i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet beträffande

de föreslagna ändringarna i 14 och 15 §§:

»Förslaget att giva Kungl. Majit befogenhet att bevilja dispens från byggnadsförbuden

i 14 och 15 §§ torde vara praktiskt. Därigenom möjliggöres

för Kungl. Majit att, då i samma ärende kräves undantag både från nyssnämnda

förbud och från byggnadsförbudet i 13 §, i ett sammanhang avgöra

ärendet utan att det, såsom för närvarande måste ske, behöver prövas jämväl

av Konungens befallningshavande. Även i andra fall kan det stundom

vara önskvärt, att Kungl. Majit äger möjlighet att medgiva undantag från

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

27

förbuden enligt 14 eller 15 §. Någon fara, att Konungens befallningshavande

och Kungl. Majit, vilka enligt förslaget skulle kunna var för sig medgiva

dispens, skola oberoende av varandra fatta beslut i samina ärende, synes ej

föreligga, enär Kungl. Majit icke torde underlåta att i ärendet inhämta

yttrande av Konungens befallningshavande. Att inskränka Kungl Majits

dispensbefogenhet enligt 14 § så som för närvarande gäller i fråga om Konungens

befallningshavandes motsvarande dispensrätt, eller alltså till sådana

fall då byggnaden i fråga icke försvårar planens eller bestämmelsernas

genomförande, torde icke vara påkallat.»

Beträffande den föreslagna ändringen i 17 § uttalade departementschefen,

att det såsom stadsplaneutredningen framhållit torde vara en brist, att Kungl.

Majit icke hade befogenhet att medgiva undantag från det i nämnda paragraf

stadgade förbudet mot nybyggnad å icke tomtindelad mark. En ändring

i enlighet med utredningens förslag syntes därför vara lämplig.

Lagrådet anförde i denna del:

»De huvudsakliga ändringarna i förevarande paragrafer hava ansetts betingade

därav att vid prövning hos Kungl. Maj :t av ärenden rörande undantag

från förbudet i 13 § mot nybyggnad i strid med fastställd stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser undantag ej sällan krävas även från

byggnadsförbuden i 14, 15 och 17 §§. Då undantag enligt dessa senare paragrafer

finge meddelas endast av Konungens befallningshavande, följde därav

att sedan Kungl. Majit för sin del lämnat tillstånd till nybyggnad ärendet

måste underställas jämväl Konungens befallningshavande, innan sökanden

kunde erhålla byggnadslov. Utredningen har funnit detta förhållande icke

vara tillfredsställande och fördenskull föreslagit, att rätt att giva dispens

enligt sistnämnda paragrafer tillerkännes även Kungl. Majit, varigenom

skulle möjliggöras samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.

Denna huvudsakligen praktiskt-administrativa angelägenhet torde vid lagstiftningens

tillkomst hava förutsatts kunna ordnas på lämpligt sätt utan att

olägenhet eller tidsutdräkt skulle behöva i nämnvärd grad uppstå. Det kan

sålunda erinras att Konungens befallningshavandes utlåtande över framställning

örn undantag från förbudet i 13 § städse torde erfordras. Naturligt synes

då vara, att Konungens befallningshavande vid avgivande av sitt utlåtande

för egen del tager ställning till samtidigt föreliggande framställning om befrielse

från övriga förbud och förty, därest formligt beslut icke anses böra

träffas redan före Kungl. Majits avgörande, är beredd att i omedelbar anslutning

därtill fatta och expediera sådant. Nära till hands läge också att

till undvikande av dröjsmål vid behandlingen av dessa ärenden jämväl ansökning

i vad den berörde 13 § ingåves till Konungens befallningshavande

(jfr förslaget i 75 § örn ingivande till Konungens befallningshavande av vissa

till Kungl. Majit ställda besvär). Av utredningen framgår ej huruvida något

försök gjorts alt genom samordnande av handläggningen av dessa ärenden

eller eljest söka komma lil! riilta med vad därulinnan brister. Vid sådant för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

hållande synes det kunna ifrågasättas huruvida icke en dylik utväg borde

prövas innan en eljest icke erforderlig lagändring vidtages.

Anses emellertid en sådan redan nu böra komma till stånd, synes denna

knappast böra utformas på sätt som skett. Medan sålunda i 14 och 15 §§ dispensbefogenhet

tillagts såväl Kungl. Maj:t som Konungens befallningshavande

utan att i lagen eller eljest angivits vilken av dessa myndigheter befogenheten

tillkommer i det särskilda fallet — något som synes påkallat såväl för

myndigheten som för den dispenssökande allmänheten — har i 17 § såtillvida

en annan väg beträtts, att Kungl. Majit och enligt föreskrifter, som av

Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmäles

medgivits rätt att dispensera, varjämte i byggnadsstadgan (118 §

3 mom.) dispensrätt tillerkänts uteslutande Konungens befallningshavande. En

enhetlig lösning torde böra eftersträvas. I överensstämmelse med den metod

som hittills kommit till användning i förevarande lagstiftning lärer vidare

regleringen av dispensrätten, såvitt nu är i fråga, böra ske i lagen och icke

tillika i byggnadsstadgan. Något behov att låta Kungl. Majit utöva denna i

andra fall än de i det föregående angivna har icke visats föreligga. Med hänsyn

härtill och då ett överflyttande av rätten till Kungl. Majit i vidare omfattning

än som är nödigt skulle stå i strid med förslagets syfte att ernå förenklad

och skyndsammare handläggning, synes överflyttningen av dispensrätten

från Konungens befallningshavande till Kungl. Majit böra begränsas

till fall där nybyggnaden är beroende av undanag jämväl från förbudet enligt

13 §. Tillräcklig anledning att i detta sammanhang eftergiva eller mildra

de i 14 och 17 §§ uppställda villkoren för Konungens befallningshavandes dispensrätt

torde icke föreligga.

Mot det i 17 § upptagna bemyndigandet i syfte att möjliggöra för byggnadsnämnd

att i fråga örn tillfällig byggnad medgiva undantag från där stadgade

förbud på enahanda sätt som nu gäller i fråga örn undantag från förbudet i

13 § synes i och för sig intet vara att erinra (jfr förslaget till ändringar i

byggnadsstadgan 118 § 1 morn.).

I enlighet med vad nu anförts torde under angiven förutsättning dels,

nied bibehållande såvitt här är i fråga av den nuvarande lydelsen av 14 och

15 §§, under en särskild paragraf, förslagsvis betecknad 17 a §, böra upptagas

ett stadgande av det innehåll att, där nybyggnad, som efter vad i 14, 15 eller

17 § sägs icke må företagas utan tillstånd av Konungens befallningshavande,

är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, frågan om tillstånd

till nybyggnaden skall i ett sammanhang prövas av Konungen, dels ock

till 17 § sista stycket böra fogas en ny punkt av innehåll att sådant tillstånd

ock må under enahanda villkor givas enligt föreskrifter, som av Konungen

meddelas i allmän författning, av myndighet varom där förmäles.

Bifall härtill föranleder ändring i lagens ingress.»

Föredragande departementschefen anförde i anledning av dessa lagrådets

uttalanden:

»Beträffande 14, 15 och 17 §§ i det remitterade lagförslaget har lagrådet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

29

förordat bl a., att därest viss dispensrätt för Kungl. Majit ansåges böra införas

i där angivna fall, den skulle inskränkas till sådana fall, då nybyggnad

vore beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, och att bestämmelse

i ämnet skulle upptagas såsom en särskild paragraf. Med anledning av

vad lagrådet anfört vill jag, som alltjämt anser dispensrätten för Kungl.

Majit erforderlig, för min del förorda, att en dylik begränsning införes i 14

och 15 §§. I fråga örn 14 § torde vidare, såsom lagrådet jämväl föreslagit, befogenheten

för Kungl. Majit att medgiva dispens kunna inskränkas att gälla

under den förutsättning som nu upptages i lagrummet. Däremot torde 17 § i

förslaget, som utformats i anslutning till lydelsen av 13 § i gällande lag,

lämpligen böra behålla den lydelse som den har i det remitterade förslaget.»

I likhet med lagrådet och föredragande departementschefen anser utskottet

det vara välbetänkt, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att dispensera

från de i förevarande paragrafer stadgade nybyggnadsförbuden i de fall, då

nybyggnaden är beroende av undantag jämväl från förbudet i 13 g. Bestämmelsen

om dispens i 17 § synes lämpligast böra såsom i förslaget skett utformas

i anslutning till motsvarande stadgande i 13 §.

Såsom ovan anförts har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka den i 3 §

föreslagna ändringen, att byggnadsnämnd i vissa fall skall kunna antaga

stadsplaneändring. Med hänsyn härtill synas de föreslagna jämkningar i 14

och 15 §§, som föranletts av propositionens ståndpunkt i nämnda hänseende,

icke böra vidtagas.

18 och 63 §§.

Å mark som indelats till tomter får enligt första stycket i 18 § nybyggnad

ej företagas i strid mot tomtindelningen. 18 § andra stycket innehåller, att

nybyggnad icke är tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

18 § gäller stadsplanelagda områden. Har tomtindelning fastställts inom

område för vilket byggnadsplan är gällande, får enligt 63 § andra stycket

nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen.

Vidkommande nu nämnda §§ har stadsplanen! red ningen framhållit,

att fall kunde förekomma, då det måste anses rimligt att medgivande

till nybyggnad lämnades, oaktat fordringarna i 18 § första och andra styckena

eller 63 § andra stycket icke vore uppfyllda. En viss möjlighet till dispens

från dessa bestämmelser syntes sålunda böra finnas. Dispensrätten borde

emellertid tillämpas med den största försiktighet och borde ej tillkomma

annan än Kungl. Majit. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att

Kungl. Majit skall, om synnerliga skäl därtill äro, för särskilt fall kunna

medgiva undantag från berörda bestämmelser. Enligt uttalande i utredningens

motiv borde sådant undantag ej medgivas örn enskildas, t. ex. inteckningshavares,

eller stadens intressen därigenom träddes för nära. Kunde

exempelvis genom det byggnadsföretag, som dispensansökningen avsåge,

uppkomma lösenskyldighet för staden, borde ansökningen ej bifallas utan

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att staden givit sitt samtycke därtill. Ej heller borde dispens beviljas, om

icke sökanden vidtagit alla på honom ankommande åtgärder för att fortast

möjligt åvägabringa en rättsligen bestående tomtindelning i överensstämmelse

med den, som genom dispensen sanktionerats.

Ifrågavarande ändringar ha i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen, att

det syntes otillfredsställande, att möjlighet överhuvud icke förefunnes att

dispensera från förbuden i förevarande paragrafer, samt att de föreslagna

ändringarna därför syntes lämpliga. Prövningen av ärenden om dispens från

63 § andra stycket borde dock kunna anförtros åt Konungens befallningshavande.

Departementschefen förutsatte, att Kungl. Maj:t icke komme att

medgiva dispens från förbuden i förevarande paragrafer, om samhällets eller

enskildas intressen därigenom träddes för nära, samt att dispensrätten även

i övrigt komme att begagnas med nödig försiktighet.

Lagrådet yttrade beträffande dessa ändringar:

»Förslaget att införa möjlighet till dispens från de i första och andra styckena

av denna paragraf stadgade förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning

eller å tomt, som ej är rättsligen bestående, innebär ett bestämt

avsteg från vad som hittills varit gällande och vari ändring tidigare ansetts

icke böra ske. Tomtindelning avser i första hand kvarters indelande i

byggnadstomter, och stadgandet i första stycket ger uttryck för principen att

den administrativa tomtindelningen har bindande verkan i avseende å kvarters

bebyggande. Nybyggnad bör alltså icke få ske utöver gällande tomtgräns.

Tomtindelning innefattar emellertid numera tillika ett konstitutivt moment

i fråga örn fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden. Tomt bildas

visserligen administrativt genom tomtindelning, men en sålunda bildad tomt

är ej att anse såsom rättsligen bestående fastighet, innan tomten blivit införd

i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen är stadgat eller —

för det fall att tomten bildats av mark som hör till särskilda fastigheter —

rättens medgivande till sammanläggning av områdena enligt 3 kap. samma

lag lämnats. Bestämmelsen i förevarande paragraf i stadsplanelagen därom,

att nybyggnad icke är tillåten å tomt som ej är rättsligen bestående, är för

närvarande det enda medel som finnes för att framtvinga rättslig tomtbildning,

åtminstone beträffande de fall då tomt skall bildas av flera fastigheter

eller fastighetsdelar.

Det lärer vara klart, att dessa för fastighetsbildningen inom stadsplanelagda

områden och därmed också för realkrediten grundläggande normer icke

utan våda för ordningen och redan inom fastighetsväsendet kunna få eftersättas

vid tomts bebyggande samt att de förty principiellt måste vara ovillkorligen

gällande och icke utan tvingande skäl böra kunna eftergivas. Vad

stadsplaneutredningen till stöd för den ifrågasatta dispensmöjligheten åberopat

synes lagrådet näppeligen övertygande.------ — -—----

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

31

Trots vad nu anförts synes det dock lagrådet icke kunna bestridas att

under vissa förhållanden den föreslagna dispensmöjligheten skulle kunna

vara av betydelse. Lagrådet syftar härvid närmast på de fall, då fråga är om

sådan reparation eller ändring av befintlig byggnad som enligt särskild föreskrift

är att hänföra till nybyggnad, men byggnaden är äldre än tomtindelningen

eller ock tomten efter byggnadens tillkomst undergått förändring. En

dylik nybyggnad skulle med nuvarande bestämmelser ofta kunna i avsevärd

grad försvåras, vilket för vissa fall knappast kan synas rimligt.

Under erinran örn angelägenheten av att en dispensbefogenhet i nu förevarande

hänseende kommer att utövas med yttersta varsamhet finner lagrådet

den föreslagna ändringen kunna godtagas.»

I anledning av lagrådets yttrande på denna punkt hänvisade föredragande

departementschefen till sitt förut gjorda uttalande, att den föreslagna dispensrätten

måste tillämpas med nödig försiktighet.

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer. UulcoUd.

I anslutning till vad både föredragande departementschefen och lagrådet

anfört vill dock jämväl utskcttet betona vikten av att dispensbefogenheten

utövas med stor varsamhet.

75 §.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att av gällande stadgande

i 123 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan följde att, om byggnadsnämnden,

i enlighet med vad utredningen föreslagit under 3 § stadsplanelagen, antoge

stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller ändring däri, talan

mot nämndens beslut skulle få fullföljas hos Konungens befallningshavande

inom en månad efter beslutets delgivning med klaganden. Att tiden för besvär

över byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplan m. m. sålunda skulle bliva

beroende av beslutets delgivning med därav berörda sakägare, vore icke tillfredsställande.

En sådan delgivning mötte mycket stora svårigheter och vore

i ärenden av större räckvidd praktiskt taget omöjlig att genomföra i full utsträckning.

Till jämförelse härmed kunde erinras, att beträffande klagan över

motsvarande beslut av stadsfullmäktige gällde enligt 78 § lagen om kommunalstyrelse

i stad en besvärstid av tjugu dagar, räknat från den dag då stadsfullmäktiges

protokoll offentligen upplästes. Ett besvärsförfarande sådant

som det i fråga om stadsfullmäktiges beslut föreskrivna syntes emellertid icke

lämpligen kunna stadgas beträffande beslut av byggnadsnämnd.

Erfarenheten visade, enligt vad utredningen vidare uttalat, att rätten till

besvär över stadsfullmäktiges beslut att antaga stadsplaneförslag kunde medföra

en högst avsevärd förlängning av tiden för slutlig prövning och fastställelse

av förslaget. En av byggnadsstyrelsen verkställd utredning visade

därjämte, att ifrågavarande besvärsrätt icke hade någon praktisk betydelse

ur rättssäkerhetssynpunkt. Sakägarnas berättigade intressen bleve till
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

varatagna, oavsett om de gjordes gällande besvärsvägen eller i annan

ordning.

De formella invändningar, som kunde vara att anföra mot stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut örn antagande av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser, kunde enligt utredningens mening beaktas av Konungens

befallningshavande eller Kungl. Majit likaväl i samband med fastställelseprövningen

som i särskilda besvärsmål. Enligt 19 § byggnadsstadgan

skulle sakägarna hållas underrättade om ett stadsplaneförslags olika utvecklingsstadier.

Innan förslaget antoges, hade sakägarna alltså bereus tillfälle

att taga ställning till detsamma. Skulle någon anse sin rätt kränkt, vore det

den missnöjde obetaget att framföra sina erinringar såväl hos Konungens befallningshavande

som hos Kungl. Majit, örn Konungens befallningshavande

jämlikt 3 § stadsplanelagen ej ägde fastställa förslaget. Någon formlig besvärsrätt

härför erfordrades icke. Skulle Konungens befallningshavande fastställa

ett underställt förslag trots framställda erinringar, hade den missnöjde

enligt 75 § stadsplanelagen möjlighet att hos Kungl. Majit överklaga Konungens

befallningshavandes beslut. Med hänsyn till vad sålunda anförts

har utredningen ansett förbud böra införas mot överklagande av stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut, som innefattade antagande av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser eller av ändring i sådan plan

eller sådana bestämmelser.

Samma skäl motiverade, att förbud även stadgades mot klagan över byggnadsnämnds

beslut som innefattade antagande av tomtindelning eller ändring

däri.

Bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda förordats ha av utredningen

upptagits i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan.

Konungens befallningshavandes beslut örn tomtindelning meddelas för

närvarande efter anslag och överklagas genom besvär inom en månad efter

dagen för beslutet. Konungens befallningshavandes beslut angående stadsplan,

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser överklagas genom

besvär inom viss tid efter det att klaganden erhöll kännedom om beslutet.

Sådan kännedom anses klaganden få genom beslutets kungörande i kyrka.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att även sistnämnda beslut

skola meddelas efter anslag och överklagas inom viss tid efter meddelandet.

Som skäl härför har utredningen anfört, att det vore av vikt, att

en bestämd utgångspunkt erhölles för besvärstidens beräknande och att fastställelsebeslutens

ikraftträdande icke fördröjdes mer än som vore nödvändigt.

1 sistnämnda hänseende vore att märka, att Konungens befallningshavandes

fastställelsebeslut i stadsplane-, stomplane- och byggnadsplaneärenden

liksom beträffande utomplansbestämmelser regelmässigt föreginges av

ett utställningsförfarande, därvid tillfälle bereddes sakägarna att granska

uppgjorda förslag och framföra eventuella erinringar. Man syntes få förutsätta

att sakägare, som sålunda erhölle kännedom om föreliggande förslag,

därest han vore intresserad av dettas vidare öde, holle sig underrättad om

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

33

ärendets behandling och utgång hos Konungens befallningshavande på samma

sätt som han nu syntes få göra då fråga vöre om beslut rörande tomtindelning.

Slutligen har stadsplaneutredningen framställt förslag om viss inskränkning

i sakägarnas besvärsrätt. För närvarande gäller att klagan över Konungens

befallningshavandes beslut, varigenom fastställts av byggnadsnämnd

antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, ej må föras av byggnadsnämnden

eller av sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. För att

Konungens befallningshavandes beslut i tomtindelningsärende omedelbart

skall vinna laga kraft fordras alltså nu, att förslaget till tomtindelning skriftligen

godkänts av samtliga sakägare. Utredningen har framhållit, att det

kunde möta svårigheter att förvärva dylikt skriftligt godkännande av alla

berörda intressenter, även om vederbörande ej hade någon egentlig anledning

till erinran mot det upprättade förslaget. Fordran på formligt skriftligt

godkännande syntes onödig. Sakägarnas intresse av att få fullfölja talan

mot ett beslut, som gått dem emot, syntes kunna tillgodoses på ett mindre

omständligt sätt. Det vore rimligt att den, som icke senast hos Konungens

befallningshavande framställt erinringar, icke därefter skulle ha rätt att göra

sådana gällande. Utredningen har därför föreslagit, att den nuvarande fullföljdsbestämmelsen

skulle utbytas mot ett stadgande av innehåll, att besvär

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom ett av byggnadsnämnden

antaget förslag till tomtindelning till alla delar fastställts, finge föras

allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller

delvis lämnats utan bifall. Yrkande som nu nämnts kunde göras antingen

skriftligen eller muntligen. Framfördes yrkandet skriftligen, komme det att

bifogas handlingarna i ärendet. Ett muntligen framfört yrkande, exempelvis

vid förhandlingar inför byggnadsnämnden, borde protokollföras och på

detta sätt bringas till den högre instansens kännedom. Samma skäl, som motiverade

det föreslagna fullföljdsförbudet beträffande Konungens befallningshavandes

beslut att fastställa av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning,

borde enligt utredningens mening föranleda, att motsvarande förbudsbestämmelser

infördes i fråga om Konungens befallningshavandes beslut

i stadsplane- och stomplaneärenden ävensom i ärenden rörande utomplansbestämmelser

i stad. I övergångsbestämmelserna borde stadgas, att de

nya fullföljdsbestämmelserna icke skulle gälla beträffande beslut, som meddelats

före lagändringens ikraftoädande.

Stadsplaneutredningens förslag i förevarande delar har i allmänhet tillstyrkts

i de avgivna yttrandena.

Föredragande departementschefen yttrade härutinnan vid remissen till

lagrådet:

»Den nuvarande rätten att anföra besvär över stadsfullmäktiges beslut om

antagande av stadsplan enligt vad i kommunallagarna är stadgat torde, såsom

stadsplaneutredningen anfört, för sakägarna vara utan nämnvärd praktisk

betydelse. Erfarenheten har visat, att de besvär som förekommit över dylika

stadsfullmäktigebeslut i regel icke avsett sådana förhållanden i ärendets

Bihang till riksdagens protokoll JOAS. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

handläggning som kunnat giva Konungens befallningshavande anledning att

bifalla besvären. Eftersom stadsplans antagande alltid följes av fastställelseprövning,

bliva sakägarna i tillfälle att framföra sina erinringar hos fastställelsemyndigheten,

vare sig besvär anföras eller ej. Är fråga om stadsplaneändring

av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande,

kan vidare fastställelsebeslutet överklagas enligt reglerna i 75 §

stadsplanelagen. Rätten att därjämte i den ordning som stadgas i kommunallagarna

föra talan mot stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut kan medföra

betydande tidsförlust vid stadsplaneärendenas behandling. Får byggnadsnämnden,

såsom under 3 § stadsplanelagen föreslagits, rätt att antaga vissa stadsplaneändringar,

skulle besvärsrätt medföra särskilda olägenheter på grund

av det omständliga delgivningsförfarande som för närvarande tillämpas beträffande

byggnadsnämnds beslut. Vad nu anförts gäller i stort sett även talan

mot beslut om antagande av stomplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning.

Utredningens förslag om förbud i alla dessa fall mot att anföra särskild

talan mot beslutet, vilket förslag tillstyrkts i praktiskt taget alla de avgivna

yttrandena, synes därför böra genomföras.

Mot stadsplaneutredningens förslag att i fråga om överklagande av Konungens

befallningshavandes beslut jämställa ärenden rörande stadsplan,

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser med ärenden rörande

tomtindelning torde icke vara något att erinra. Att Konungens befallningshavandes

beslut i dessa ärenden i samtliga fall kommer att meddelas efter

anslag synes vara till fördel utan att sakägarnas intresse därigenom trädes

för när. De föreslagna närmare reglerna för besvärsförfarandet synas även

lämpliga. I lagen torde emellertid böra införas föreskrift om att handlingarna

i ärendet skola av Konungens befallningshavande insändas till Kungl. Maj:t

utan dröjsmål.

Förslaget att Konungens befallningshavandes beslut om tomtindelning eller

ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser i vissa fall icke

skall få överklagas är ägnat att medföra ej oväsentlig tidsvinst vid dessa

ärendens behandling. Av särskild betydelse synes vara, att möjlighet därigenom

skulle beredas Konungens befallningshavande att i brådskande fall

på en gång fastställa stadsplaneändring och därav beroende tomtindelning.

Enligt förslaget skola sakägarna städse ha rätt att besvära sig, därest ett

av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnden antaget förslag om ändring av

stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning icke fastställts

eller någon del av förslaget undantagits från fastställelse. Att klagorätt

även tillkommer byggnadsnämnden, örn dess beslut att antaga tomtindelning

eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke av

Konungens befallningshavande oförändrat fastställes, följer av allmänna

kommunalrättsliga principer. Drätselkammaren torde därjämte böra äga att

å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut på samma

sätt som annan sakägare. Bestämmelse härom bör som förut nämnts införas

i 123 § byggnadsstadgan.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

35

För att sakägare skall anses ha framställt yrkande »i ärendet» och på den

grund äga besvärsrätt enligt förslaget fordras, såsom utredningen påpekat,

givetvis ej, att yrkandet gjorts efter det att beslut meddelats örn förslagets

antagande och fastställelsefrågan sålunda blivit anhängig hos Konungens befallningshavande.

Yrkandet kan lia skett under ärendets handläggning dessförinnan,

således även vid den förberedande behandlingen innan förslag ännu

uppgjorts. Yrkandet kan vidare ha framställts antingen skriftligen eller muntligen.

Ett skriftligen framfört yrkande bifogas akten och kommer på detta

sätt till Konungens befallningshavandes kännedom. Framställes yrkandet

muntligen, skall det givetvis upptecknas på lämpligt sätt av den myndighet

eller tjänsteman, som upptager yrkandet. Enklast torde detta ske genom att

med myndighetens hjälp en anmärkningsskrift uppsättes, som bekräftas med

sakägarens namnunderskrift. I andra fall kan det vara lämpligt att yrkandet

intages i myndighetens protokoll.»

Lagrådet har beträffande de föreslagna fullföljdsreglerna, såvitt de avse

tomtindelningsärenden, anfört:

»Före 1931 års stadsplanelag gällde vid fullföljd av talan mot Konungens

befallningshavandes beslut att besvärstiden räknades — liksom för närvarande

i fråga om byggnadsnämnds beslut — från det klaganden erhållit del

av beslutet. Förbud för sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget

att överklaga Konungens befallningshavandes — liksom byggnadsnämndens

— beslut fanns då ej stadgat. Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar

för både staden och den enskilde som vore knutna vid tomtindelningens

fastställande ansågs vid lagens tillkomst en fast utgångspunkt

för besvärstidens beräknande vara nödvändig, och då sakägare utan större

kostnad och besvär kunde erhålla kännedom om beslut, som Konungens

befallningshavande utfärdat efter anslag, ansågs betänklighet icke möta

mot införande av föreskrift att besvärstiden räknades från den dag beslutet

i dylik ordning meddelats; därvid förutsattes att underrättelse örn beslutet

intogs i länskungörelserna. Denna ändring befanns emellertid icke tillfyllest

för tillgodoseende av behovet att underlätta och påskynda tomtindelningsförfarandet.

Redan 1936 tillkom sålunda fullföljdsförbudet för den, som

skriftligen godkänt förslaget, tillika med delgivningssättet beträffande markägare

som är okänd eller utrikes. Vid förslagets framläggande erinrade departementschefen,

att enligt den uppfattning som allmänt gjort sig gällande

bland de på området sakkunniga möjlighet till tidsbesparing knappast vore

till finnandes annat än i fråga örn den tid som åtginge från det byggnadsnämnden

fattat sitt beslut örn tomtindelningsförslagets godkännande och till

dess Konungens befallningshavandes laga kraftägande beslut örn fastställelse

därå förelåge, att det emellertid icke vore att tillråda alt införa en allmän

regel varigenom Konungens befallningshavande skulle kunna fastställa

tomtindelningen förrän den stadgade besvärstiden av en månad förflutit

efter det samtliga sakägare bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut

om tomtindelningens antagande och nämndens beslut alltså vunnit laga kraft

samt att genom det framlagda förslaget i det övervägande antalet fall torde

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

kunna vinnas en så väsentlig tidsbesparing att ytterligare åtgärder för förfarandets

påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.

Den nu föreslagna lagstiftningen bryter radikalt med vad hittills gällt och

antagits så sent som 1936. ----

Enligt lagrådets mening lia, sedan frågan senast var föremål för statsmakternas

prövning, sådana förhållanden näppeligen inträffat att de kunna

motivera ett så långt gående steg som här föreslås.---Lagrådet anser

för sin del det ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna eftergivas, alt sakägaren

får en bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för

erinringar i samband med fastställelseprövningen, lämpligen i form av besvärstid.

Även örn besvärsrälten bibehållcs, torde anordningar kunna träffas

som minska den tidsutdräkt som därav skulle bliva en följd. Sålunda torde

hinder ej möta alt, på sätt skett i vissa andra fall, förkorta besvärstiden till

exempelvis 20 dagar (jfr lagarna om kommunalstyrelse i stad och på landet

76 § resp. 81 §). Vidare torde, om än vissa invändningar däremot kunna framställas,

föreskrift kunna meddelas att byggnadsnämnds, liksom Konungens

befallningshavandes, beslut skola meddelas efter anslag och att besvärstiden

skall räknas från dagen för beslutets meddelande. Sker så, torde böra övervägas,

huruvida ej bör föreskrivas att kända sakägare böra omedelbart underrättas

om att beslut fattats av byggnadsnämnden och örn vad som skall

iakttagas i avseende å rätten att fullfölja talan. Vidare lärer naturligen bestämmelsen

att klagan över byggnadsnämndens beslut ej må föras av sakägare

som skriftligen godkänt förslaget böra bibehållas (123 § 1 mom. sista

stycket). Ett dylikt godkännande medför att tomtindelningen vinner laga kraft

mot sådan sakägare.---— Ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt måste

det framstå som en egendomlighet att enligt remissförslaget talan väl får

förås mot den överordnade myndighetens beslut men ej mot det beslut av ett

underordnat organ, vilket utgör föremål för överprövningen.

I detta sammanhang bör även beröras ett särskilt spörsmål, nämligen huruvida,

då hos Konungens befallningshavande anförts besvär över byggnadsnämnds

beslut att antaga tomtindelning eller ändring av sådan, Konungens

befallningshavande äger att, i samband med att besvären ogillas och alltså

utan att avvakta laga kraft å sitt sålunda meddelade beslut, företaga frågan

om fastställelse av byggnadsnämndens beslut till avgörande. Örn så kunde

ske, skulle avsevärd tidsbesparing stå att vinna och den av utredningen påtalade

dubbla prövningen i samma instans kunna undvikas. Då på det förevarande

rättsområdet besvär över Konungens befallningshavandes beslut,

såväl då det gäller ärenden vilka besvärsvägen dragas under Konungens befallningshavandes

prövning som då fråga är om fastställelseärenden, skola

fullföljas till en och samma myndighet, nämligen Kungl. Majit i statsrådet,

och prövningen i båda fallen skall ske efter enahanda grunder, håller lagrådet

före att någon befogad erinran icke kan göras mot ett sådant förfarande från

Konungens befallningshavandes sida utan synes i stället regelmässigt böra så

förfaras.

Vidtagas de ändringar och åtgärder i övrigt som nu ifrågasatts, torde där
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 37

igenom praktiskt taget vinnas samma tidsbesparing som enligt remissförslaget.

»

Vidare har lagrådet, såvitt angår stadsplaneärenden, anfört:

»I fråga om stadsplaneändring av mindre betydelse ankommer det enligt

remissförslagets 3 § i den av lagrådet tillstyrkta utformningen å byggnadsnämnd

att antaga samt å Konungens befallningshavande att fastställa sådan

av nämnden antagen ändring. Frågan om överklagande av såväl byggnadsnämnds

som Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplaneändring

jämställes enligt den föreslagna lagstiftningen i allo med motsvarande

spörsmål beträffande tomtindelning. Således skulle bland annat byggnadsnämnds

beslut om antagande av stadsplaneändring icke få överklagas.

Av skäl som i det föregående anförts kan lagrådet icke tillstyrka förevarande

förslag lika litet som fullföljdsförbudet i fråga om tomtindelningsärenden.

Skälen för ett avstyrkande av fullföljdsförbudet väga här ej mindre

tungt, enär en stadsplaneändring, även om den för samhället är av mindre

vikt, kan för markägaren medföra kännbara ingrepp i förfoganderätten.

Jämväl i övrigt får lagrådet hänvisa till vad i det föregående anförts i fråga

om tomtindelningsärenden och således förorda att klagorätten såvitt gäller

dessa stadsplaneändringar regleras i enlighet med vad som föreslagits beträffande

tomtindelningsärendena.

Lagrådet vill här jämväl erinra om att den omständigheten att beslutanderätten

i fråga örn mindre stadsplaneändringar överflyttas från stadsfullmäktige

till byggnadsnämnden föranleder — utan ändring i regert ngsrättslagen

— att prövningen av besvär i dessa ärenden i sista instans helt kommer

att övergå från regeringsrätten till Kungl. Majit i statsrådet. Väl skulle vissa

principiella invändningar kunna framställas mot en dylik omläggning, men

jämförelsen med tomtindelningsärendena, beträffande vilka besvären som

regel städse prövats av Kungl. Majit i statsrådet, är så framträdande, att

det framstår som en naturlig lösning att dessa ärenden i förevarande hänseende

behandlas på enahanda sätt. I den mån verkliga rättsfrågor uppkomma

torde man kunna utgå från att Kungl. Majit skall inhämta regeringsrättens

utlåtande innan besvärsärendet avgöres (jfr propositionen till

1928 års riksdag nr 232 s. 9).

Enligt gällande rätt skola i fråga om ny stadsplan och ändringar av större

vikt beslut av stadsfullmäktige för fastställelse underställas Kungl. Majit. I

I det tidigare omförmälda syftet att ernå en snabbare behandling av stadsplaneärendena

föreslås nu, att jämväl rätten att genom besvär föra talan

mot stadsfullmäktigebeslut i dessa ärenden skall upphävas. Hinder härför

har, enligt vad som anföres i remissprotokollet, ansetts icke föreligga enär

besvärsrätten skulle lia visat sig vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Såsom

framgår av vad i det föregående anförts har lagrådet ställt sig avvisande

till förslaget att borttaga fullföljdsrätten från byggnadsnämnd och

därvid främst åberopat att ur rättssäkerhetssynpunkt sakägaren borde få åtminstone

visst rådrum för ingivande av sina erinringar till fastställelsemyn
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

digheten. Det ligger visserligen i sakens natur — med hänsyn till den tid som

åtgår för beredande av ett stadsplaneärende av här ifrågavarande beskaffenhet,

varöver yttrande regelmässigt lärer inhämtas från såväl Konungens

befallningshavande som byggnadsstyrelsen — att sakägaren i normala fall har

möjlighet att före ärendets avgörande inkomma med erinringar i samband

med fastställelseprövningen, men någon säkerhet för att erforderligt rådrum

kommer att stå honom till buds föreligger icke. Oberoende härav synas tillräckliga

skäl näppeligen hava förebragts för en så osedvanlig åtgärd som

avskärandet av fullföljdsrätten mot ett kommunalt beslut måste anses innebära.

Därest besvärsärendena handläggas med största möjliga skyndsamhet

och remissförfarande ej ifrågakommer i andra fall än då verkligt behov

därav måste anses föreligga, lärer sålunda någon avsevärdare tidsförlust ej

behöva uppstå på den grund att fastställelseärendena ej kunna avgöras förrän

slutliga beslut föreligga i besvärsärendena. Beaktas må dessutom att de

ifrågavarande besvärsmålen enligt regeringsrättslagen i sista hand skola

prövas av regeringsrätten och att således borttagandet av fullföljdsrätten

även skulle innebära ändring av den praktiskt taget undantagslösa ordningen

för prövning av kommunalbesluts laglighet. Det kan knappast anses välbetänkt

att i en lagstiftning av närmast provisorisk natur till lösning upptaga

ett spörsmål av så principiell natur som det föreliggande, så mycket

mindre som en omgestaltning av plansystemet — vilken fråga lärer vara

föremål för stadsplaneutredningens fortsatta arbete — kan föranleda att

spörsmålet om den kommunala besvärsrätten måste ses ur jämväl andra synpunkter

än dem som nu föreligga. Lagrådet anser sig alltså icke kunna tillstyrka

förslaget i vad det innefattar att särskild klagan ej må föras över stadsfullmäktiges

beslut i de här avsedda ärendena. — —- -—-

Därest förslagets ståndpunkt att klagan ej må förås över stadsfullmäktiges

beslut vidblives, anser lagrådet att bestämmelse örn sådant förbud icke

såsom enligt förslaget bör meddelas i administrativ ordning. Bestämmelsens

principiella karaktär, innefattande ett avsteg såväl från kommunallagarnas

stadganden om besvärsrätt i kommunala mål som från de grunder, varå regeringsrättslagens

ifrågakommande stadganden måste anses vila, talar härför

(jfr statens offentl. utredn. 1928: 2 s. 25 o. 31 samt propositionen till

1924 års riksdag nr 121 och första kammarens protokoll nr 44 s. 30 f.).

Det lärer vid angivna förhållanden vara påkallat att fullföljdsförbudet mot

stadsfullmäktiges och — för enhetlighetens skull — jämväl mot byggnadsnämndens

beslut meddelas i stadsplanelagen (75 §).» I

I anledning av lagrådets avstyrkande av de föreslagna fullföljdsförbuden

har föredragande departementschefen efter redogörelse för lagrådets anmärkningar

anfört:

»Jag vill med anledning härav erinra, att nu berörda fullföljdsförbud tillstyrkts

eller lämnats utan anmärkning i samtliga yttranden som avgivits

över stadsplaneutredningens förslag utom i det som avgivits av stadsjuristen

i Stockholm. Vid bedömandet av behovet av viss besvärstid får icke förbises,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

39

att beslut om antagande av stadsplan eller tomtindelning skall föregås av ett

utställningsförfarande samt att ändring i utställt förslag icke får ske utan att

sakägarna fått tillfälle att framföra sina erinringar. Enligt min mening innebära

fullföljdsförbuden en synnerligen välbehövlig förenkling av den nuvarande

omständliga ordningen. Att fullföljdsförbuden skulle medföra någon risk

ur rättssäkerhetssynpunkt kan jag icke finna. Däremot har erfarenheten

visat, att särskilt rätten att hos Konungens befallningshavande anföra och

sedermera hos Kungl. Maj:t fullfölja besvär över stadsfullmäktiges beslut

i stadsplaneärenden medför synnerlig försening av dylika ärendens avgörande

utan att något positivt resultat vinnes. Enligt verkställd utredning för tiden

från stadsplanelagens ikraftträdande eller sålunda för mer än tio år ha

besvär till Kungl. Majit i mål rörande stadsfullmäktiges beslut i stadsplanefrågor,

vilka besvär prövats av regeringsrätten, icke i något fall föranlett upphävande

av sådant beslut. För den enskilde sakägaren är det förvillande, att

klagan nu kan föras på två vägar, nämligen dels genom besvär över stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds antagandebeslut dels ock i fastställelseärendet.

I fråga om byggnadsnämnds beslut har det också visat sig, att detta förhållande

lett till rättsförlust. Vidare kan framhållas, att den som är angelägen

att bevara sin rätt ofta icke vågar underlåta att anföra besvär — med därav

föranledda betydande dröjsmål — även om han anser att det skulle vara tillfyllest

att lita till fastställelseprövningen.

Lagrådet har i fråga örn besvär över byggnadsnämnds beslut sökt giva

anvisning på en tillämpning som skulle kunna reducera nu nämnda olägenheter.

Beträffande stadsfullmäktiges beslut skulle emellertid olägenheterna

kvarstå oförminskade, frånsett att något möjligen kan vinnas genom inskränkning

i remissförfarandet hos Konungens befallningshavande och Kungl.

Maj:t. Det förtjänar påpekas, att de inskränkningar i sakägares rätt att fullfölja

talan, som även enligt lagrådets förslag skulle — för övrigt olika utformade

— gälla i fråga om byggnadsnämnds eller Konungens befallningshavandes

beslut, icke komme att bliva tillämpliga med avseende å besvär

över stadsfullmäktiges beslut. Med anledning av vad lagrådet yttrat må i

övrigt framhållas att, utom den betydande tidsförlust som otvivelaktigt förorsakas

därav, förslaget enligt vad lagrådet närmare utvecklat skulle medföra

bl. a. den konsekvensen, att besvär över byggnadsnämnds antagande

av stadsplaneändring skulle komma att i sista instans prövas av Kungl.

Majit i statsrådet under det att besvär över stadsfullmäktiges antagande av

stadsplan eller ändring däri skulle komma att prövas i regeringsrätten. Detta

är naturligtvis icke tillfredsställande. Jag anser på grund av det anförda,

att de föreslagna fullföljdsförbuden böra bibehållas.

I andra hand har lagrådet förordat att, örn fullföljdsförbuden bibehållas,

stadgandet härom införes i 75 § stadsplanelagen i stället för i byggnadsstadgan.

Detta yrkande har jag ej anledning att motsätta mig. Vid överflyttning

av stadgandet till stadsplanelagen torde det i redaktionellt hänseende böra

jämkas något, överflyttningen föranleder ändring jämväl av övergångsbestämmelserna.

»

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Utskottet. Under förarbetena till de ändringar i stadsplanelagen, som genomfördes

1936, ansåg föredragande departementschefen det icke tillrådligt att införa en

allmän regel örn rätt för Konungens befallningshavande att fastställa tomtindelning,

innan en månad förflutit sedan samtliga sakägare bevisligen fått

del av byggnadsnämndens beslut örn tomtindelningens antagande. En dylik

regel återfinnes icke heller i 1936 års ändringar i stadsplanelagen. Lagrådet

bär nu påpekat, att propositionen radikalt bryter mot vad som antagits så

sent som 1936, samt även ansett, att det knappast är välbetänkt att i en lagstiftning

av närmast provisorisk natur upptaga till lösning ett spörsmål av

så principiell art som det föreliggande. Enligt lagrådets mening kan det ur

rättssäkerhetssynpunkt icke eftergivas, att sakägaren får en bestämd, ej alltför

knappt tillmätt tid till förfogande för erinringar i samband med fastställelseprövningen,

lämpligen i form av besvärstid. Utskottet vill emellertid i anslutning

till vad föredragande departementschefen anfört framhålla det rättsskydd,

som sakägarna hava genom att beslut örn antagande av tomtindelning

skall föregås av ett utställningsförfarande, samt genom att ändring i utställt

förslag icke får ske ulan att sakägarna fått tillfälle att framföra sina

erinringar. Sakägarna hava dessutom enligt förslaget rätt att framställa erinringar

i samband med fastställelseprövningen hos Konungens befallningshavande

samt att under angivna förutsättningar hos Kungl. Majit anföra besvär

mot Konungens befallningshavandes beslut, vilka besvär prövas av

Kungl. Majit i statsrådet. Det torde därför knappast föreligga anledning att

befara, att fullföljdsförbudet kommer att i fråga örn tomtindelning medföra

risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Då den föreslagna anordningen i åtskilliga

fall otvivelaktigt måste medföra tidsvinst, har utskottet ansett sig kunna tillstyrka

förslaget på denna punkt.

Starkare skäl kunna andragas mot fullföljdsförbudet, såvitt det gäller beslut

örn antagande av stadsplan eller stadsplaneändring. Särskilt är att märka,

att besvär över stadsfullmäktiges beslut örn antagande av stadsplan eller

ändring däri enligt nu gällande rätt — i olikhet med vad som gäller beträffande

tomtindelningsärenden — i sista instans prövas av den högsta administrativa

domstolen, regeringsrätten. Inom utskottet bär i detta sammanhang

framhållits, att i ett par fall, refererade i Regeringsrättens årsbok 1914 s.

238 och 1917 s. 126, regeringsrätten upphävt av stadsfullmäktige fattade beslut

örn stadsplan på grund därav att stadsfullmäktige vid antagandet av

planen överskridit sin befogenhet.

Vad särskilt angår beslut örn stadsplaneändring av mindre betydelse vill

utskottet emellertid påpeka, att utskottet icke förordat rubbning i den nu gällande

regeln att dylika ändringar alltid skola antagas av stadsfullmäktige.

Om denna utskottets ståndpunkt godkännes, måste rättsskyddet för den enskilde

bliva väsentligt starkare än om ifrågavarande befogenhet skulle tillkomma

byggnadsnämnden. Enligt 75 § i dess föreslagna lydelse kommer alltjämt

rätt finnas att anföra besvär över Konungens befallningshavandes beslut

i fastställelsefrågan, låt vara med vissa inskränkningar, och i dylika mål

måste jämlikt 3 § regeringsrättslagen regeringsrättens utlåtande alltid inhämtas,

innan ärendet kan avgöras av Kungl. Majit. Om såsom i proposi
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

41

tionen antytts Kungl. Majit kommer att framlägga förslag till sådan ändring

av nämnda lag, att regeringsrätten icke längre skall avgiva yttrande i dessa

ärenden och detta förslag godkännes, förutsätter utskottet i anslutning till

vad föredragande departementschefen anfört, att, i den mån verkliga rättsfrågor

av tveksam art uppkomma, Kungl. Majit likväl kommer att inhämta

regeringsrättens utlåtande, innan besvärsärendet avgöres. Utskottet hänför

sig därvid till ett av statsrådet och chefen för justitiedepartementet i propositionen

nr 232 vid 1928 års riksdag gjort uttalande, att, då Kungl. Majit i

statsrådet har att avgöra besvärsmål, däri förekommer fråga av rättslig innebörd,

Kungl. Majit kan och bör för varje särskilt fall inhämta regeringsrättens

utlåtande, även där detta icke är i lag föreskrivet.

I motsats mot vad fallet är beträffande beslut om antagande av tomtindelning

och stadsplaneändring av mindre vikt kan beslut örn antagande av ny

stadsplan eller av stadsplaneändring av större betydelse enligt förslaget aldrig

besvärsvägen komma under Kungl. Majits prövning. Sakägare är här hänvisad

till att i samband med Kungl. Majits prövning av frågan om fastställelse

av stadsfullmäktiges beslut framställa de erinringar, vartill han må finna

fog. I praxis förekommer, att Kungl. Majit före avgörande av sådana fastställelseärenden

inhämtar utlåtande från regeringsrätten (se t. ex. Regeringsrättens

årsbok 1941 s. 38, 1942 s. 89). Utskottet vill understryka angelägenheten

av att så sker även i fortsättningen, därest i ärendet förekommer

rättsfråga av tveksam beskaffenhet. Under sådan förutsättning torde

några ogynnsamma verkningar knappast behöva befaras av att stadsfullmäktiges

beslut i förevarande ärenden icke längre genom besvär kunna komma

under regeringsrättens prövning i sista instans.

Slutligen förutsätter utskottet, att Kungl. Majit ägnar uppmärksamhet åt

frågan om verkningarna av de i 75 § stadgade fullföljdsförbuden. Enär förevarande

lagförslag enligt vad i propositionen anförts, i viss mån har karaktär

av provisorium, torde nämligen frågan om fullföljdsrätten inom kort

tid åter komma att prövas, varvid de erfarenheter böra beaktas, till vilka

de nu föreslagna ändringarna leda.

Därest den genom propositionen föreslagna ändringen i 3 § i enlighet med

vad utskottet förordat, icke bifalles, föranledes viss ändring i 75 § 2 mom.

tredje stycket.

Förslaget om ändringar i byggnadsstadgan.

I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat de föreslagna

ändringarna i byggnadsstadgan utan anmärkning.

5 a §.

Utskottet får i denna del hänvisa till vad utskottet anfört under 3 § stadsplanelagcn.

Av vad utskottet där uttalat framgår, att utskottet avstyrker upptagandet

av förevarande paragraf i byggnadsstadgan.

VI skottet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

U Iskottet.

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Bifalles vad utskottet sålunda förordat, föranledes därav ändring i förordningens

ingress.

12 §.

I denna paragraf föreslås, att åt stadsarkitekt eller åt annan hos byggnadsnämnden

anställd tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner,

må kunna uppdragas att i nämndens ställe besluta bifall till ansökningar

i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. Stadsplaneutredningen

framhöll, att det syntes naturligt att med den begränsning av beslutanderätten

som föreslagits den som tilldelats sådan rätt i tveksamt fall hänsköte

ärendet till byggnadsnämndens avgörande. Detsamma gällde, därest i något

fall sökanden särskilt begärde, att ärendet skulle prövas av nämnden som

sådan.

Utskottet tillstyrker bifall lill den föreslagna ändringen i denna paragraf.

Emellertid anser sig utskottet böra framhålla vikten av att stadgandets tilllämpning

i praktiken verkligen begränsas till mindre viktiga ärenden eller

ärenden av uteslutande teknisk art.

19 §.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf uttalat,

att det torde vara önskvärt, att markägarna redan innan ett stadsplaneförslag

förelåge i utarbetat skick finge tillfälle att yttra sig i ärendet. Betydelsen

härav franninge bl. a. därav att erforderlig ändring av ett stadsplaneförslag

uppenbarligen verkställdes lättare och med mindre omgång ju tidigare

ändringen kunde ske. Personlig underrättelse till alla sakägare redan innan

stadsplaneförslaget uppgjorts torde ej alltid behöva givas. Särskilt i stadsplaneärenden

av stor omfattning torde underrättelse lämpligen böra ske på

enklare sätt, t. ex. genom annonsering i ortspressen. Markägarna borde erhålla

tillfälle att yttra sig redan i samband med förslags uppgörande endast

i den mån det prövades lämpligt. Beträffande den föreslagna minskningen av

granskningstiden till minst fjorton dagar anmärkte departementschefen, att

tiden borde anpassas efter omständigheterna så att den ej, när fråga vore om

större eller viktigare förslag, av byggnadsnämnden sattes för kort. Funnes

inom stadsplaneområdet mark som tillhörde kronan eller enskilt trafikföretag,

borde dessa sakägare liksom för närvarande erhålla kopia och avskrift

av förslaget i erforderliga delar. Även vederbörande vägmyndighet borde i vissa

fall åtnjuta samma förmån. De närmare bestämmelserna härom sammanhängde

med den avsedda omorganisationen av väghållningsväsendet. Vidtoges

ändring i ett stadsplaneförslag, sedan det blivit utställt, torde såsom utredningen

föreslagit kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt

berördes av ändringen, böra underrättas därom samt få tillfälle att taga del av

ändringen. Enligt 19 § 2 mom. andra stycket skulle stadsfullmäktige ej få

vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden överlämnat stadsplaneförslag med

mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt berördes av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

43

ändringen, bereus tillfälle att taga del därav. För närvarande torde tillgå så,

att om stadsplaneförslag som varit föremål för vederbörlig granskning ej

kunde oförändrat antagas, förslaget återremitterades till nämnden. Detta syntes

departementschefen lämpligt.

I några av de yttranden, som avgivits till Kungl. Maj:t i denna del, har anmärkts,

att önskemålet om en snabb handläggning knappast kunde befordras

genom att föreskrift utfärdades om att markägarna skulle beredas tillfälle att

yttra sig innan stadsplaneförslag uppgjordes. Redan för närvarande vore

praxis, att tillfälle till sådant yttrande bereddes markägarna. Enligt vad erfarenheten

utvisat bleve sådana förhandshänvändelser i allmänhet mindre

givande innan åtminstone ett preliminärt förslag uppgjorts. Därest den

föreslagna bestämmelsen tillämpas på ett praktiskt och smidigt sätt, torde

emellertid enligt utskottets mening de invändningar som gjorts sakna fog. —

De betänkligheter, som må kunna uppkomma ur rättssäkerhetssynpunkt i

anledning av de i 19 § 1 mom. tredje stycket upptagna bestämmelserna om

kallelseåtgärder i fall då fastighet, som beröres av stadsplaneförslag, utgöres

av mark, samfälld för flera fastigheter, torde vika med hänsyn därtill att det

föreslagna kallelseförfarandet redan tillämpats, såvitt känt är utan att olägenheter

uppstått, bland annat vid förrättningar för gränsbestämning enligt jorddelningslagen.

I övrigt föranleda de särskilda ändringarna i förevarande paragraf ingen

erinran från utskottets sida.

21 §•

Därest såsom utskottet förordat det genom propositionen framlagda förslaget

i vad det avser ändring av 3 § stadsplanelagen icke vinner bifall, erfordras

viss jämkning i 21 § andra stycket byggnadsstadgan. Ifrågavarande

stycke torde under sådan förutsättning böra utbytas mot ett stadgande av

den innebörd, att, därest fråga är örn ändring, som ej avser planens grunddrag

och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut

varit gällande, det icke är erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket

angivet kungörelseförfarande.

I övrigt har utskottet intet att erinra i denna del.

28 §.

Ändringarna i förevarande paragraf ansluta sig i huvudsak till ändringarna

i 19 §. Utskottet, som härutinnan får hänvisa till vad utskottet anfört under

sistnämnda paragraf, har funnit ändringarna i 28 § vara lämpliga.

29 §.

Utskottet vill beträffande första stycket i denna paragraf erinra, att riksdagen

innevarande år antagit en av Kungl. Maj:t framlagd proposition, nr 24,

med förslag till vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning i stad. And
-

ersdottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ringarna avse bl. a. upphävande av bestämmelsen i nämnda lag att registerbeteckning

å fastighet i stad skall åsättas av magistraten. Meningen är, att

bestämmelser i administrativ ordning skola utfärdas om vilken myndighet,

som det skall åligga att åsätta sådan beteckning. I anslutning härtill och

för att vinna enklare förfarande vill utskottet hemställa, att Kungl. Majit

måtte taga under övervägande, huruvida icke den föreslagna lydelsen av

första stycket i förevarande paragraf må kunna jämkas så att beslutet om

tomtindelning av Konungens befallningshavande direkt tillstädes byggnadsnämnd

och registerförare utan magistratens förmedling.

I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av förevarande paragraf.

118 §.

Enligt 118 § gäller nu, att byggnadsnämnden äger meddela tillstånd att

uppföra byggnader, avsedda att kvarstå endast viss kort tid, samt att vidtaga

anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den

allmänna trevnaden, utan hinder av att företaget strider mot stadsplan, stomplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, därest företaget prövas ej

avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. På grund av detta

stadgande kan byggnadsnämnden, där fråga är om byggnad av angivet slag,

medgiva undantag från byggnadsförbuden i 13 och 63 §§ stadsplanelagen.

Stadsplaneutredningen har anfört, att det måste anses berättigat

att byggnadsnämndens rätt att medgiva uppförande av provisorisk

byggnad i strid mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

gjordes vidsträcktare än enligt 118 § för närvarande vore fallet,

därest byggnaden verkligen vore av tillfällig natur. Å andra sidan borde tillses,

att icke byggnader uppfördes under sken av att vara tillfälliga, ehuru

de kunde antagas komma att kvarstå lång tid. För åstadkommande av en

enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt, att vad som skulle förstås med

tillfällig byggnad närmare angåves i byggnadsstadgan. Utredningen förordade,

att såsom längsta tid för byggnadens bestånd sattes en tid av tre år

från det byggnadslov meddelades. Vidare syntes böra fordras, att byggnaden

skulle vara av enkel beskaffenhet — bland annat till förhindrande av

att efter de tre årens utgång byggnadens kvalitet foges till intäkt för yrkande

om förlängning av byggnadstillståndet — samt att byggnaden ej uppfördes

i mer än en våning. Uppfördes en byggnad i två eller flera våningar, syntes

den knappast vara avsedd såsom tillfällig i den mening, som här vore fråga.

Skulle sedan de tre åren förflutit, förlängning av tillståndet tilläventyrs önskas,

syntes sådant tillstånd få sökas icke hos byggnadsnämnden utan hos

Kungl. Majit eller, där fråga vore om undantag från byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser för landet, hos Konungens befallningshavande. Under

förutsättning att den av utredningen föreslagna definitionen godtoges,

syntes byggnadsnämnden kunna medgivas rätt att för tillfällig byggnad dispensera

ej endast från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser

utan även från bestämmelserna i 79 a eller 80 § byggnadsstadgan.

Vidare syntes på sätt förut anmärkts under 17 § stadsplanelagen möjlighet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

45

böra beredas byggnadsnämnden att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad

i strid mot 17 § första och andra styckena stadsplanelagen eller sålunda

å icke tomtindelad mark eller å tomt som berördes av väckt fråga om ändrad

tomtindelning. I enlighet med vad sålunda anförts har utredningens förslag

till 1 mom. första stycket avfattats. I fråga om anordningar och byggnader

som avse att tillgodose den allmänna trevnaden har utredningen ej

föreslagit ändring i gällande bestämmelser. Dessa ha upptagits i sak oförändrade

i andra stycket av samma moment.

Utredningen har vidare anmärkt, att de stadsplaner som nu uppgjordes

ofta vore onödigt detaljerade. För att stadsplaneändringar icke skulle bliva

nödvändiga vid igångsättandet av snart sagt varje byggnadsföretag brukade

bland stadsplanebestämmelserna ofta intagas en föreskrift om rätt för byggnadsnämnden

att medgiva mindre avvikelser från dessa bestämmelser. Såsom

villkor för att byggnadsnämnden skulle äga sådan rätt brukade därvid

fordras, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt eller annan sakkunnig

person. Enligt utredningens mening vore det lämpligt, att en generell

föreskrift av detta slag upptoges i byggnadsstadgan. Den rätt att medgiva avvikelser,

som alltså borde stadgas för byggnadsnämnden, syntes böra gälla

ej blott i fråga om stadsplan utan även beträffande stomplan, byggnadsplan

och utomplansbestämmelser. Avvikelserna borde begränsas till att avse föreskriven

detaljreglering av bebyggelsen. Såsom exempel på dylika avvikelser

kunde nämnas jämkning av hushöjd, ökat våningsantal i någon del av byggnad,

jämkning av gräns mellan olika bestämmelseområden och förskjutning

av byggnads läge. Syftet med förslaget vore icke, att den fastställda regleringen

av dylika förhållanden skulle kunna helt frångås. Avvikelserna borde

vara av mindre omfattning och betydelse och finge ej innebära avsteg från

planens eller bestämmelsernas grunddrag. Uppenbart vore naturligtvis också,

att bestämmelserna i stadsplanelagen eller byggnadsstadgan ej finge åsidosättas.

För att jämkningar skulle medgivas borde vidare fordras, att giltiga

skäl därtill förelåge samt att avvikelserna av byggnadsnämnden prövades

ändamålsenliga. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har såsom

2 mom. i 118 § av utredningens förslag stadgats, att byggnadsnämnden, där

den till sitt biträde har stadsarkitekt eller annan sakkunnig, av Konungens

befallningshavande för här ifrågavarande ändamål godkänd person, äger

att, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva mindre avvikelser från stadsplans,

stomplans, byggnadsplans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av

bebyggandet, som ej innebära avsteg från planens eller bestämmelsernas

grunddrag och som nämnden finner ändamålsenliga.

Till 3 mom. i 118 § har stadsplaneutredningen såsom redan anförts vid behandlingen

av 17 § stadsplanelagen överflyttat det i tredje stycket av sistnämnda

paragraf för närvarande intagna bemyndigandet för Konungens befallningshavande

att medgiva dispens från förbuden i paragrafens första och

andra stycken mot nybyggnad å icke tomtindelad mark eller å tomt, som beröres

av väckt fråga om ändring i tomtindelning. Sådan dispens får för närvarande

medgivas, då synnerliga skäl föranleda det och nybyggnaden prövas

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. Med hänsyn till

det alltför frikostiga sätt, på vilket denna dispensrätt stundom tillämpats,

har densamma enligt utredningens förslag dock försetts med det förbehållet,

att nybyggnad å mark som ej blivit tomtindelad må tillåtas allenast om anledning

finnes att antaga att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt

fördröjes. Ett grundläggande villkor för att dispensansökan skall av Konungens

befallningshavande beviljas bör enligt förslaget till 118 § 3 morn. alltså

vara, att ansökan örn tomtindelning skett.

Föredragande departementschefen har beträffande 1 mom. anfört:

»Enligt utredningens förslag skall tillstånd till uppförande av tillfällig byggnad

kunna medgivas allenast om den är av enkel beskaffenhet samt skall

uppföras i endast en våning och kvarstå i högst tre år från det byggnadslov

meddelades. I vissa yttranden har framhållits, att det stundom förekomme

att tillfälliga byggnader, t. ex. utställningshallar och arbetsskjul, uppfördes i

mer än en våning. Erfarenheten lärer emellertid visa, att svårighet ofta möter

att få bort dylika provisoriska byggnader, sedan de en gång uppförts, och

detta gäller i högre grad ju större och mer påkostad byggnaden är. Att låta

byggnadsnämnden medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i mer än en

våning, synes därför icke tillrådligt. Däremot torde betänkligheter icke möta

att låta Konungens befallningshavande giva tillstånd därtill. Vad åter angår

förslaget att byggnadstillstånd ej skulle få meddelas för längre tid än tre år,

har i vissa yttranden framhållits, att det ofta kunde vara lämpligt att upplåta

ett stadsplaneiagt område till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar,

innan det toges i bruk för sitt slutliga ändamål. Området bebyggdes

därvid med små sommarhus eller med skjulbyggnader av enkel beskaffenhet.

Dylik bebyggelse kunde ofta utan olägenhet kvarstå längre tid än tre

år. Vad sålunda anförts synes riktigt. Tillstånd till provisorisk byggnad torde

emellertid icke böra av byggnadsnämnden få lämnas för längre tid än tre

år, med mindre Konungens befallningshavande lämnat medgivande därtill.

I 1 mom. andra stycket har utredningen i oförändrat skick upptagit gällande

bestämmelser örn rätt för byggnadsnämnden att medgiva tillstånd till

vidtagande av anordningar och uppförande av mindre byggnader, som avse

att tillgodose den allmänna trevnaden. Den här lämnade befogenheten bör,

såsom i några yttranden framhållits, utvidgas att omfatta mindre transformatorstationer

och andra smärre anläggningar till allmänhetens nytta.»

Beträffande 2 mom. yttrade föredragande departementschefen:

»Utredningens förslag ger byggnadsnämnden möjlighet att tillåta sådana

mindre avvikelser från stadsplans detaljreglering av bebyggandet som ej

innebära avsteg från planens grunddrag. Att avvikelse ej heller bör medgivas

i strid mot stadsplanens huvudsakliga syfte synes tydligt. Mera väsentliga undantag

kunna ej tillåtas. Ej heller bör kunna medgivas undantag från föreskrifterna

i 79 a §. Tillåtelse torde sålunda icke kunna givas att inreda

vinden i tvåvånings trähus, där sådant eljest icke är tillåtet. Brandskyddsföreningens

och brandförsvarskommitténs farhågor, att dylika medgivanden

skulle lämnas och därigenom vådor uppkomma ur brandskyddssynpunkt,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

47

synas därför icke befogade. Dispensrätten bör vidare, såsom utredningen

föreslagit, tillkomma byggnadsnämnd endast om denna har tillgång lill verkligt

sakkunnigt biträde. Härutinnan synes det, såsom i vissa yttranden

framhållits, vara skäl att uppställa något strängare krav än utredningens

förslag innehåller. Den föreslagna dispensrätten torde sålunda endast böra

tillerkännas byggnadsnämnden, därest nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt

och denne tillstyrkt åtgärden. Om ej dessa förutsättningar föreligga,

torde dispensrätten böra utövas av Konungens befallningshavande. För

att såvitt möjligt säkerställa en enhetlig praxis kan det därjämte vara lämpligt,

att anvisningar för byggnadsnämndernas handhavande av dispensrätten

utfärdas av byggnadsstyrelsen. Kommunaltekniska föreningen har framhållit,

att dispens icke borde få beviljas, om grannes rätt eller trevnad därav kunde

beröras eller om fastställd byggnadsrätt genom dispensen ökades. Uttryckliga

bestämmelser i sådant hänseende synas dock icke erforderliga. Däremot

kan det vara lämpligt, att erinran därom intages i sådana anvisningar

som nyss nämnts.

Vad nu sagts örn avvikelser från stadsplan gäller i tillämpliga delar även

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.»

Den i 1 mom. första stycket angivna dispensmöjligheten för Konungens

befallningshavande tillkom såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

på departementschefens tillskyndan. Anledningen därtill var att det i ett

flertal yttranden över stadsplaneutredningens förslag anmärkts, att den tid

av tre år, för vilken byggnadsnämnd enligt bestämmelsen i samma stycke

kunde medgiva byggnadslov, vore för kort. I yttrandena anfördes bl. a., att

det ofta kunde vara lämpligt att tills vidare upplåta ett stndsplanelagt område

till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar. Den bebyggelse,

som i anledning därav uppstode, kunde, framhölls det, utan olägenhet

kvarstå längre tid än tre år. Utskottet, som anser det vara en lämplig lösning,

att byggnadslov för tid utöver tre år, må kunna meddelas av Konungens

befallningshavande, vill framhålla, att det icke synes vara nödvändigt, att

Konungens befallningshavande uppställa alltför stränga krav vid prövning

av det i paragrafen uppställda villkoret, att särskilda skäl skola föreligga för

att tillståndet må avse längre tid än tre år.

Mot de övriga ändringarna i förevarande paragraf har utskottet intet att

erinra.

123 §.

Föredragande departementschefen har beträffande tredje momentet i denna

paragraf yttrat:

»Såvitt rör tomtindelning har detta stadgande viss motsvarighet i nuvarande

tredje stycket av 123 § 1 mom. Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes

beslut finnes givetvis endast under de i 75 § tredje stycket stadsplanelagen

angivna förutsättningarna. Ilar förslag i sådant ärende fastställts av

Konungens befallningshavande i oförändrat skick, fordras sålunda för klagorätt

att drätselkammaren i ärendet framställt yrkande, som lämnats utan bi
-

Utskottet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

fall. Skulle stadsfullmäktige ha givit uttryck åt annan mening än drätselkammaren,

torde emellertid, eftersom drätselkammaren för talan å stadens vägnar,

stadsfullmäktiges uttalande ensamt äga vitsord. Härav följer bl. a., att

drätselkammaren — lika litet som stadsfullmäktige — har rätt att överklaga

beslut, varigenom Konungens befallningshavande i oförändrat skick fastställt

av stadsfullmäktige antagen stadsplaneändring.»

Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna legala

fullmakten för drätselkammaren i avseende å stadsplaneärenden.

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande

framhållit, att, örn än det praktiska behovet av stadgandet örn drätselkammarens

befogenhet att fullfölja talan i stadsplaneärenden vöre ringa, stadgandet

dock vore påkallat bl. a. för att trygga stadens möjlighet att fullfölja

talan mot Konungens befallningshavandes beslut inom föreskriven tid.

Därest såsom utskottet under 3 § stadsplanelagen föreslagit riksdagen icke

bifaller det genom propositionen framlagda förslaget, att byggnadsnämnd i

vissa fall skall kunna antaga stadsplaneändring, torde den föreslagna rätten

för drätselkammaren att överklaga beslut om antagande av stadsplan eller

stadsplaneändring samt att även i övrigt företräda staden i sådant ärende

bliva onödig. Utskottet hemställer därför, att bestämmelsen i tredje momentet

begränsas till att avse endast tomtindelningsärenden.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen,

måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15,

17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen

den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Stadsplan antages — — — av

Konungen.

Vad nu sagts galle ock i fråga om

Härigenom förordnas, att 14, 15,

17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen

den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

49

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag

och ej heller eljest innefattar väsentlig

avvikelse från vad som förut varit

gällande, enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av Konungen,

antagas av byggnadsnämnden, där ej

stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,

samt fastställas av Konungens

befallningshavande.

14 §.

Har beslut fattats örn antagande cl- Hava stadsfullmäktige beslutat anter

ändring av stadsplan, stomplan taga eller ändra stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser för visst eller utomplansbestämmelser för visst

område, må nybyggnad ej företagas område, må nybyggnad ej företagas

inom området, innan frågan om fast- inom området, innan frågan om fastställelse

prövats; dock må Konungens ställelse prövats; dock må Konungbefallningshavande

meddela tillstånd ens befallningshavande meddela tilltill

nybyggnad, såvida genomföran- stånd till nybyggnad, såvida genomdet

av beslutet icke därigenom för- förandet av beslutet icke därigenom

svåras. Är nybyggnaden beroende av försvåras. Är nybyggnaden beroende

undantag jämväl från förbudet enligt av undantag jämväl från förbudet

13 §, prövas fråga om tillstånd till enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd

densamma av Konungen. till densamma av Konungen.

15 §.

Är fråga väckt om antagande eller Är fråga väckt om antagande eller

ändring av stadsplan, stomplan eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst örn- utomplansbestämmelser för visst område,

äger Konungens befallningsha- råde, äger Konungens befallningshavande

på framställning av staden vande på framställning av staden

meddela förbud att verkställa ny- meddela förbud att verkställa nybyggnad

inom området. Sådant för- byggnad inom området. Sådant förbud''

gäller intill dess beslut fattats i bud gäller intill dess stadsfullmäktige

frågan, dock ej längre än ett år. Upp- beslutat i frågan, dock ej längre än

kommer behov av förlängning av ett år. Uppkommer behov av förlängdenna

tid, äger Konungens befall- ning av denna tid, äger Konungens

ningshavande medgiva sådan; dock befallningshavande medgiva sådan;

skall beslutet härom underställas Ko- dock skall beslutet härom understälnungens

prövning. las Konungens prövning.

Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens beiällningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till

densamma av Konungen.

17 §.

Inom byggnadskvarter---till tomter.

Är fråga----slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,

som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,

varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill

äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning

inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare----rättsligen bestående.

Ej heller---kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må —---avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt

fall meddela tillstånd till nybyggnad, om synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Örn så---området anordnats.

75 §.

1 mom. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,

stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens

befallningshavande, må särskild klagan ej föras; vederbörande obetaget att

framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av

Konungen.

2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes

beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den

som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad

från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres

hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande ris 31.

51

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Har Konungens befallningshavande

till alla delar fastställt av stadsfullmäktige

eller bgggnadsnämnd antaget

förslag till ändring av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av byggnadsnämnd

antaget förslag till tomtindelning eller

ändring däri, må klagan föras allenast

av sakägare, som i ärendet framställt

yrkande, vilket helt eller delvis

lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i

75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,

att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid ifrågavarande

proposition fogade förslaget till kungörelse örn ändring

i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november

1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande

utlåtande upptagit.

Stockholm den 20 maj 1943.

(Utskottets förslag:)

Har Konungens befallningshavande

till alla delar fastställt av stadsfullmäktige

antaget förslag till ändring

av stadsplan, stomplan eller

utorupkmsbestämmelser eller av byggnadsnämnd

antaget förslag till tomtindelning

eller ändring däri, må klagan

föras allenast av sakägare, som i

ärendet framställt yrkande, vilket

helt eller delvis lämnats utan bifall.

På andra lagutskottets vägnar:

KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Wistrand, Forslund, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz*,

Hage*, Sten och Holmbäck;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*, Hermansson,

von Seth, Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors, Andersson i Eskilstuna och Hedlund

i Rådom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sten och Andersson i Eskilstuna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsansvarighet för lirock invaliditetsförsäkring. s. 15 i texten