Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.

1943-05-27 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:33, Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å

sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära

del av sjukpension, m. m.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 76,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Jansson i Alsen hemställt,

att »riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller örn en förutsättningslös utredning

huruvida och på vilket sätt åtgärder höra vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk,

som har sanatorievård, vilken betalas av fattigvården, rätt att för personligt

bruk uppbära del av sjukpension samt örn möjlighet finnes att tillförsäkra

mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning

för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen, varjämte utskottet

berett svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och de lungsjukas riksförbund tillfälle att yttra sig i anledning av motionen.

De till utskottet inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid

detta utlåtande.

I lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering stadgas i 11 § andra stycket, att

fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhället

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av samhället erlägges,

åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande

pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig, i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan

vårdkostnad. Storleken av det belopp, som fattigvårdssamhälle sålunda äger

tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de grunder, som stadgas i 51 §

i lagen dan 14 juni 1918 örn fattigvården. Enligt sistnämnda lagrum gäller beträffande

fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet, att ersättning

för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill kostnaden därför skäligen

kan uppskattas.

Därest fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra,

vilken åtnjuter statsbidrag, kan fattigvårdssamhällct enligt 41 § 1 mom. fatHiliana

Ull riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr SS. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

tigvårdslagen utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad

av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget. Detsamma

gäller bland annat i fall, då fattig för vård intagits å länslasarett eller av

landsting underhållen sjukstuga eller annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning.

Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse, med vissa undantag, att

av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen

icke finnér skäl till eftergift. Har någon mottagits till stadigvarande försörjning,

äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga egendom, som vid mottagandet

tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom,

samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en inom

andra kammaren väckt motion, nr 6, att riksdagen måtte besluta ett tillägg till

62 § fattigvårdslagen av innehåll, att av pension, som fattigvårdssamhälle enligt

lag ägde uppbära för å kommunal anstalt intagen person, ett belopp av

tio kronor per månad skulle av fattigvårdsstyrelsen utbetalas till pensionstagaren.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, nr 15, i anledning av motionen, att utskottet ansåge det

vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten

med regelbundna mellanrum erhölle mindre kontanta belopp, över vilka de

själva fritt finge förfoga. I de allra flesta kommuner erhölle emellertid enligt

vad utskottet inhämtat vårdtagare å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan

kontant tilldelning. Svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet arbetade

alltjämt för att denna ordning måtte införas i alla kommuner öch enligt vad

för utskottet upplysts hyste jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård

intresse för förevarande spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga,

att strävandena på detta område skulle fortsätta och på frivillighetens

väg i allt vidare utsträckning medföra verkan. Utskottet ansåge sig därför icke

böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrede till lagstiftning rörande förevarande

spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhölle örn ytterligare utredning

i ämnet, samt hemställde därför att motionen icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1938 års riksdag hemställde herrar Åkerström och Baeckström i en inom

andra kammaren väckt motion, nr 78, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära skyndsam utredning och förslag i vad mån viss del av folkpension

måtte undantagas åt pensionstagare, som vårdades å ålderdomshem eller

sjukhus av olika slag, för bestridande av personliga utgifter.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 7, över motionen:

Utskottet har vid 1936 års riksdag i anledning av en då väckt motion, som i

väsentliga hänseenden överensstämmer med nu ifrågavarande motion, uttalat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

3

önskvärdheten av att de personer, soia intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten

med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta belopp, över

vilka de själva få fritt förfoga. Utskottet, som erinrade örn vissa vidtagna åtgärder

med syfte att nå en sådan ordning, uttalade den förmodan, att strävandena

på detta område skulle fortsätta och i allt vidare utsträckning leda

till resultat.

I anledning av den nu förevarande motionen vill utskottet framhålla, att

det i motionen berörda spörsmålet otvivelaktigt är förtjänt av statsmakternas

uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning tala starka skäl för att pensionstagare,

vilka äro intagna å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller på

samhällets bekostnad åtnjuta vård eller försörjning å annan anstalt, i allmänhet

få behålla en del av sin pension. Detta spörsmål sammanhänger givetvis

intimt med frågan om återbetalningsskyldighet för erhållen fattigvård. Såsom

utskottet i sin redogörelse ovan erinrat har emellertid åt en särskild kommitté

uppdragits, bl. a., att verkställa en revision av fattigvårdslagen. I direktiven

för denna utredning har direkt uttalats, att frågan örn återbetalningsskyldigheten

bör bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill och då det i motionen

berörda spörsmålet torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet under

de sakkunnigas arbete, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för

riksdagen att för närvarande göra någon framställning till Kungl. Maj :t i

ämnet.

På grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls.

Den i sistnämnda utlåtande omnämnda kommittén är den av Kungl. Majit

den 3 januari 1938 utsedda socialvårdskommittén, som enligt sina direktiv såsom

huvuduppgifter Ilar bl. a. revision av fattigvårdslagen och granskning av

lagstiftningen rörande socialförsäkringen.

Beträffande frågan i vilken utsträckning bidrag från landstingen utgå till

bestridande av de i motionen omförmälda sjukvårds- och resekostnader för tid

efter utskrivning från sanatorium må hänvisas till svenska landstingsförbundets

vid detta utlåtande fogade yttrande.

Enligt 11 § folkpensioneringslagen äger fattigvårdssamhälle för tid, under

vilken pensionstagare är intagen å samhället tillhörig anstalt eller mot avgift,

som av samhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt,

uppbära den folkpension, som tillkommer pensionstagare^ och därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i

senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Av detta lagrum framgår,

att det i motionen berörda spörsmålet, huruvida fattiga folkpensionärer,

som intagits å sanatorium, må erhålla rätt att för egna personliga utgifter förfoga

över viss del av pensionen, äger motsvarande betydelse för övriga pensionärer,

som omhändertagits på sätt i lagrummet avses. Utskottet har såsom

framgår av vad ovan anförts år 1938 i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 7 i anledning av väckt motion örn ändring av detta lagstadgande uttalat,

Ulskvtlet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

att enligt utskottets mening starka skäl talade för att pensionstagare, som åtnjöte

anstaltsvård genom fattigvårdens försorg, i allmänhet finge behålla en del

av pensionen. Då förevarande fråga torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet

vid den översyn av socialvården, som uppdragits åt socialvårdskommittén,

ansåg sig utskottet emellertid icke böra förorda i motionen gjord framställning

örn utredning i denna sak.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen, att folkpensionärer, varom i 11 §

folkpensioneringslagen sägs, böra erhålla mindre, kontanta belopp, varöver de

själva kunna förfoga. Med hänsyn till det av soeialvårdskommittén bedrivna

utredningsarbetet finner utskottet dock en framställning till Kungl. Maj :t i

denna sak icke heller nu vara erforderlig.

Vad angår den i motionen behandlade frågan örn rätt för mindre bemedlade

lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, till ersättning för rese- och läkarkostnader

i samband med kvävgasbehandling, är det uppenbart, att ifrågavarande

kostnader stundom kunna bliva så höga för den sjuke, att han icke kan

gälda dem med egna medel utan måste anlita fattigvården. Enligt utskottets

mening föreligga starka skäl för att nämnda kostnader må kunna bestridas av

allmänna medel i annan form än fattigvård. Utskottet anser, att det bör närmare

undersökas, huruvida rätt till ersättning i förevarande hänseende bör tillkomma

den lungsjuke. Utskottet tillstyrker alltså motionärens hemställan örn

utredning på denna punkt. Emellertid vill utskottet betona, att vid en rättslig

reglering av föreliggande spörsmål tillbörlig hänsyn måste tagas till att det

allmänna därigenom icke åsamkas alltför betydande utgifter.

Få grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte hos

Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös utredning, huruvida

och i vad mån lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,

må erhålla rätt till ersättning för kostnader för kvävgasbehandling

och i samband därmed uppkomna resekostnader samt örn

framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen

kan föranleda; ävensom

B. att förevarande motion, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under A anfört, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 5 Kontrollera mot PDF

lindra lagutskottets utlåtande nr 33.

5

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson,

Loos, Sundöcrg* och Näsström*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken*,

Hallagård, Cruse, Holm, fru Johansson och herr Larsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss av Kungl. Maj:t den 12 februari 1943 har pensionsstvrelsen

anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Jonsson i Alsen i

andra kammaren väckt motion (nr 76) angående rätt för fattig, å sanatorium

vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m. Med

anledning härav får styrelsen anföra följande.

Fensionsstyrelsen anser sig böra närmare ingå endast på den del av motionen,

som torde avse en begäran örn utredning, huruvida och på vilket sätt åtgärder

böra vidtagas för att tillförsäkra innehavare av folkpension (invalidunderstöd),

vilken åtnjuter sanatorievård mot avgift, som erlägges av fattigvårdssamhälle,

rätt att för personligt bruk uppbära del av pensionen.

Motionären framhåller, att fattigvårdsstyrelse!’, som bekosta lungsjuka pensionstagares

vård å sanatorium, i många kommuner behålla vårdtagarens hela

sjukpension, varigenom den sjuke står fullständigt utblottad, när det gäller egna

personliga behov. För att »förhindra att kommuner på detta sätt lägga beslag

på hela sjukpensionen» anser motionären, att klara lagbestämmelser böra utfärdas

angående rätt för den sjuke att för personligt bruk uppbära del av sjukpensionen.

Det spörsmål som här beröres regleras av 11 § andra stycket lagen örn folkpensionering

den 28 juni 1935 (nr 434), som föreskriver att fattigvårdssamhälle

— för tid under vilken pensionstagare mot avgift, som av fattigvårdssamhällct

erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å anstalt — äger uppbära honom

tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig utgiven dagavgift och annan

vårdkostnad. Det belopp, fattigvårdssamliälle sålunda äger tillgodogöra sig,

bestämmes i enlighet med i 51 § fattigvårdslagen angivna grunder.

Vad fattigvårdssamhället får tillgodogöra sig är alltså beroende på storleken

av dels pensionen och dels dagavgiften samt annan vårdkostnad. I förstnämnda

avseende må erinras örn att folkpensionen kan utgå med mycket olika belopp.

Den är sålunda beroende av vilken ortsgrupp pensionstagare!! tillhör, storleken

av hans årsinkomst samt antalet erlagda pensionsavgifter oell dessas belopp.

Örn man räknar nied en grundpension på 90 kronor örn året jämte högsta möjliga

tilläggspension samt dyrtidstillägg, blir den sammanlagda pensionen per

dag för närvarande

i ortsgrupp 1 kronor 1: 33,

i » 2 »1:63 och

i » 3 » 2: —.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Då tilläggspension utgår med minskat belopp, beror detta på att pensionstagaren

äger annan inkomst, som mer än väl uppväger minskningen av pensionen.

Dagavgiften åter torde för s. k. inomlänspatienter oell med dem likställda utgöra

en krona å en krona 50 öre, i de flesta fallen en krona. Med annan vårdkostnad

torde avses kostnader för febertermometrar, spottkoppar o. dyl., i den

mån särskild ersättning för sådana kostnader uttages.

Av det sagda framgår, att det för närvarande — om gällande föreskrifter

iakttagas — bör vara så, att pensionstagare, som vistas å sanatorier, i flertalet

fall icke stå fullständigt utblottade, när det gäller egna personliga behov. I detta

avseende torde pensionstagare, som vistas å andra sjukvårdsanstalter, lia det

sämre ställt med hänsyn till att dagavgifterna å dessa anstalter i allmänhet äro

avsevärt mycket högre än å sanatorierna.

Nämnas må att, enligt vad pensionsstyrelsen har sig bekant, kommuner i vissa

delar av landet genom frivilligt åtagande bistå sanatoriepatienter, som äro i behov

därav, med fickpengar. Detta förfarande har också rekommenderats i »Meddelanden

från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden

m. m.», nr 76 år 1939.

Pensionsstyrelsen anser sig slutligen böra framhålla, att såväl den här berörda

frågan som det andra i motionen behandlade spörsmålet om ersättning till

mindre bemedlade lungsjuka för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling

torde komma att behandlas av socialvårdskommittén i samband med frågan örn

sjukförsäkringens och folkpensioneringens anordning.

På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga

för bifall till motionen.

I ärendets behandling hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna

C. Broberg, Smedmark och Tegendal.

Stockholm den 9 mars 1943.

FOLKE BROBERG.

K. PERSSON.

KUNGL.

MEDICINALSTYRELSEN

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen

att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herr Jonsson

i andra kammaren väckt motion (nr 76), vari föreslagits, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös utredning huruvida

och på vilket sätt åtgärder borde vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk, som hade

sanatorievård, vilken betalades av fattigvården, rätt att för personligt bruk

uppbära del av sjukpension samt om möjlighet funnes att tillförsäkra mindre

bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning för resor och

kostnadsfri läkare vid gasbehandling. Tillika har Kungl. Maj :t anbefallt me
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33. 7

dicinalstyrelsen att till Socialdepartementet insända en avskrift av berörda yttrande.

I anledning härav får medicinalstyrelsen äran anföra följande.

Den i motionen berörda frågan om rätt för pä kommunens bekostnad å tuberkuloss

jukvårdsanstalt vårdad person att själv uppbära viss del av honom tillkommande

sjukpension anser medicinalstyrelsen vara av stor betydelse. Tuberkulossjuka

tillhörande denna kategori sakna icke sällan helt och hållet egna medel,

varför en möjlighet för dem att för egna behov få disponera någon del av

sjukpensionen säkerligen i många fall skulle innebära en avsevärd hjälp och

lättnad.

Det stora och ständigt växande antalet lungtuberkulospatienter, som efter

utskrivning från sanatorium undergå kvävgasbehandling, måste, särskilt i rikets

nordliga län, vidkännas avsevärda kostnader för resor och behandling. Det

synes styrelsen vara mycket önskvärt att mindre bemedlade patienter erhålla

bidrag till dessa kostnader och att för riket i dess helhet giltiga bestämmelser

härom utfärdas.

Medicinalstyrelsen får med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrka motionärens

förslag örn utredning rörande lämpligheten av de av honom ifrågasatta

åtgärderna till förmån för mindre bemedlade lungsjuka.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,

medicinalrådet Edén, t. f. byråchefen Annell samt medicine doktorn Lundquist,

föredragande.

Stockholm den 4 mars 1943.

J. LUNDQUIST.

J. AXEL HÖJER.

/ Ann-Margret Lundgren.

SVENSKA

LANDSTINGSFÖRBUNDET

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1943 har Utskottet berett svenska landstingsförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över en inom andra kammaren av herr

Jonsson i Alsen väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad

lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension m. m. Med anledning

härav har förbundets styrelse äran anföra följande.

Enligt kungl, kungörelsen den 22 juni 1939 (S. F. S. nr 480) utgår under

vissa villkor statsbidrag till driften av landstingens tuberkulosanstalter. Statsbidraget

utgör 1: 75 kr. per patient och dag vid sanatorium eller tuberkulosavdelning

vid lasarett, där medicinsk avdelning finnes, (A-anstalt) samt 1: 50 kr.

vid tuberkulossjukstuga eller tuberkulosavdelning å odelat lasarett eller sjukstuga

(B-anstalt). I län, där hög tuberkulosdödlighet förefinnes, kan statsbidraget

utgå med högre belopp enligt vissa fastställda regler. Förutsättning för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

statsbidrag är bl. a., att vårdavgiften för inomlänspatient å allmän säl är högst

1: 50 kr. vid A-anstalt och 1:25 kr. vid B-anstalt.

Landstingen hava i allmänhet nöjt sig med att uttaga en vårdavgift örn 1

kr. per dag. I sexton landstingsområden utgår sålunda denna avgift, medan i

återstående områden den högsta i statsbidragsbestämmelserna medgivna avgiften

debiteras. Till jämförelse må nämnas, att sanatoriernas verkliga dagkostnader

år 1941, det sista år, för vilket statistiska uppgifter föreligga, utgjorde

6: 24 kr. per patient och dag. Med dessa siffror för ögonen, är det tydligt, att

landstingen i allmänhet tillämpa synnerligen humana avgifter å sina tuberkulosanstalter.

Lika tydligt är, att statsbidraget icke, såsom i motionen gjorts gällande,

kan karakteriseras som rikligt. Förbundsstyrelsen har därför, såsom

framgår av statsverkspropositionen, gjort hemställan örn viss höjning av detta

bidrag-, tyvärr dock utan resultat.

När en fattig patient vårdas å landstingens sanatorier, erlägges vårdavgiften

av vederbörande fattigvårdssamhälle. Detta har sedan rätt att jämlikt bestämmelserna

i fattigvårdslagens 41 § erhålla ersättning av hemortslandstinget för

sålunda erlagd avgift. Därest den vårdade åtnjutit folkpension, äger fattigvårdssamhället

i dylika fall enligt 11 § i lagen om folkpensionering uppbära

den vårdade tillkommande folkpension och tillgodogöra sig utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. I 51 § i fattigvårdslagen stadgas, att ersättning för lämnad

vård utgår med det belopp, vartill kostnaden skäligen kan uppskattas, varvid

örn fattigvårdssamhälle ägt uppbära folkpension, som tillkommit den vårdade,

densamma skall avräknas från kostnaderna.

Av vad sålunda anförts framgår, att beträffande fattig å sanatorium vårdad

lungsjuk fattigvårdssamhället äger att av den vårdades folkpension tillgodogöra

sig 365 kr., i det fall det gäller en inomlänspatient och vårdavgiften utgått

med 1 kr. Ilar vårdavgiften utgjort 1:50 kr., kan fattigvårdssamhället tillgodogöra

sig 547:50 kr., allt per år räknat. Därtill kunna komma vissa extra

vårdkostnader, men dessa äro i regel relativt små. Enligt gällande bestämmelser

utgår tilläggspension med dyrtidstillägg för närvarande i ortsgrupp 1 med 390

kr., i ortsgrupp 2 med 490 kr. samt i ortsgrupp 3 med 600 kr. Tager man därjämte

hänsyn till grundpensionen, torde beloppen i genomsnitt Jeunna ökas

med några 10-tal kr.

I de län, där legosängsavgiften är 1 kr. per dag, och detta är som nämnts

fallet vid flertalet av landstingens sanatorier, räcker tydligen folkpension att

täcka vårdkostnaden och därjämte blir ett belopp övrigt, som tillfaller den vårdade

själv. Särskilt i ortsgrupperna 2 och 3 blir detta belopp ej så obetydligt.

Utgår legosängsavgiften däremot med 1: 50 kr. per dag, blir endast i ortsgrupp

3 ett mindre belopp övrigt för den vårdades rent personliga behov.

Omnämnas må i detta sammanhang, att beträffande patienter, som vårdas å

vårdhem för lättskötta sinnessjuka, år 1941 i samband med att vårdavgiften

för folkpensionär bestämdes till folkpensionens belopp, den ordningen genomförts,

att den vårdade av folkpensionen äger behålla ett belopp om fem kr. per

månad för egna utgifter, därest oavkortad tilläggspension utgår, och i andra

fall ett i förhållande till pensionens storlek utmätt mindre belopp.

Även beträffande de tuberkulösa tala enligt styrelsens mening skäl för att de

mera allmänt få behålla viss del av folkpensionen för egna utgifter. Enahanda

motiv föreligga tydligen för att även andra grupper å vårdanstalter vårdade

folkpensionärer tillerkännas samma rätt, t. ex. vissa sinnessjuka, som äro intagna

å sinnessjukhus, vanföra, kroniskt sjuka m. fl. Emellertid är hela folkpensionsfrågan

för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommit
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

9

ten. Under sådana förhållanden vill det synas, som örn socialvårdskommitténs

förslag i dessa delar hör avvaktas, innan några ytterligare åtgärder för främjande

av motionens syfte vidtagas, helst som flertalet tnberkulösa, som ovan

nämnts, redan äga behålla en del av sin folkpension.

Vad därefter angår frågan örn kvävgasbehandling åt från sanatorium utskrivna

patienter må erinras, att flera landsting beviljat anslag för detta ändamål.

Sålunda utgå i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens läns landsting anslag för detta

ändamål, och det sammanlagda anslagsbeloppet utgör inemot 100.000 kr. Anslagen

avse obemedlade och mindre bemedlade lungsjuka, som ej äro i behov av

sanatorievård och som hava hemortsrätt i resp. län. I regel bestrides ur dessa

anslag hela — i några fall halva — kostnaden för kvävgasbehandlingen. I ett

par fall utgå även vissa resebidrag ur dessa anslag.

Landstingens åtgärder i förevarande hänseende äro helt av frivillig natur. I

motionen ifrågasättes nu, att klara bestämmelser skola utfärdas örn landstingens

skyldighet att svara för denna behandling. Styrelsen håller före, att något

behov av tvångsåtgärder på förevarande område icke förefinnes. Utvecklingen

har nämligen visat, att antalet landsting, som bevilja dylika anslag, år från år

ökas, varför det kan väntas, att de landsting, som ännu icke lämna anslag härtill,

örn och så snart de ekonomiska förhållandena det medgiva, skola lämna

denna verksamhet sitt stöd. Under sådana omständigheter vill styrelsen bestämt

taga avstånd från att landstingen obligatoriskt åläggas att påtaga sig

luthörande kostnader. Skulle emellertid, såsom i motionen ifrågasatts, denna

fråga bliva föremål för laglig reglering, är det enligt styrelsens mening ofrånkomligt,

att staten ikläder sig skyldighet att lämna visst bidrag till kostnaderna.

Oavsett huru denna fråga ordnas, synes det motiverat, att staten lämnar

bidrag till de tuberkulösas resekostnader i samband med erforderliga kvävgasbeliandlingar

i likhet med vad som är fallet beträffande exempelvis vanföra

och krafts juha.

Stockholm den 9 mars 1943.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

GUSTAF ANDERSSON.

/ Ivar Dahlgren.

SVENSKA

LA NDSKOMMUNERNA 8

FÖRBUND

Bilaga I).

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Svenska Landskommunernas Förbund genom remiss den 8 februari

1943 lämnats tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Jonsson i Alsen inom

Biliana till riksdagens protokoll 1045. 9 sond. 2 ord. Nr 33. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Riksdagens andra kammare väckt motion (nr 76) angående rätt för fattig, å

sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension

m. m., får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.

Frågan örn rätt för den som åtnjuter folkpension (invalidunderstöd), vilken

jämlikt bestämmelserna i 11 § folkpensioneringslagen är omhändertagen av vederbörande

fattigvårdsstyrelse för täckande av pensionstagaren lämnad fattigvård,

att av pensionsbeloppet få disponera viss del för smärre personliga utgifter

torde vara av betydelse ej blott för sådana fattiga folkpensionärer, som åtnjuta

vård å sanatorium, utan även för sådana, som åtnjuta anstaltsvård av annat

slag, t. ex. vård å ålderdomshem eller å hem för kroniskt sjuka, och som äro i

stånd att själva sörja för vissa smärre personliga behov. För de folkpensionärer,

som åtnjuta vård å kommunernas ålderdomshem, torde kommunerna nästan undantagslöst

låta pensionärerna av pensionsbeloppet behålla ett visst mindre belopp,

»fickpenningar», för vissa smärre personliga utgifter eller också, vilket

numera torde vara vanligast, lämna fickpenningar utan sammankoppling med

folkpensionen, i vilket fall även icke folkpensionärer bli delaktiga av förmånen.

Enligt förbundsstyrelsens mening torde det ur olika synpunkter icke vara något

att invända mot att personer, som åtnjuta folkpension eller invalidunderstöd

men som på grund av bestämmelserna i 11 § folkpensioneringslagen icke

äga uppbära pensions- eller understödsbeloppet, få rätt att själva disponera

viss mindre del av detsamma. Denna förmån bör emellertid regleras efter enhetliga

principer, och då förbundsstyrelsen erhållit vetskap örn att socialvårdskommittén

kommer att upptaga denna fråga till behandling i samband med

den allmänna översyn över folkpensioneringslagen, som kommittén enligt lämnade

direktiv skall vidtaga, får förbundsstyrelsen hemställa, att motionärens

yrkande i ifrågavarande del av motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Vad beträffar motionärens yrkande örn utredning, huruvida möjlighet finnes

att tillförsäkra mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,

ersättning för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling, vill förbundsstyrelsen

framhålla, att flertalet landsting beviljat anslag till helt eller delvis kostnadsfri

kvävgasbehandling, medan däremot endast ett fåtal landsting beviljat

anslag för resebidrag. Då kvävgasbehandling lämnas endast å sanatorier och

centraldispensärer, komma resekostnaderna ofta att bliva högst betungande för

mindre bemedlade, som söka att utan fattigvårdens hjälp själva bestrida kostnaderna.

Eftersom behandlingen är en specifik vårdform och av mycket stor betydelse

för det ifrågavarande klientelet, vilket torde räkna ett betydligt antal

personer, samt enhetliga bestämmelser saknas om bidrag från det allmännas sida

till kostnaderna för erhållande av sådan behandling, vill förbundsstyrelsen tillstyrka,

att en utredning kommer till stånd i det av motionären framhållna

syftet.

Stockholm den 23 februari 1943.

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund.

ISRAEL LAGERFELT.

Sixten Larsson.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

11

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott lämnat De lungsjukas riksförbund tillfälle

att avgiva utlåtande över en av riksdagsman Jonsson i Alsen i riksdagens andra

kammare väckt motion, nr 76, örn en förutsättningslös utredning huruvida

och på vilket sätt åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk, som har

sanatorievård, vilken betalas av fattigvården, rätt att för personligt bruk uppbära

del av sjukpension samt örn möjlighet finnes att tillförsäkra mindre bemedlade

lungsjuka, som utskrivits från sanatorium, ersättning för resor och

kostnadsfri läkare vid kvävgasbehandling, får förbundet härmed avgiva följande

yttrande.

Vad beträffar frågan örn rätt för obemedlad sanatoriepatient, som åtnjuter

folkpension, att behålla en viss del av denna för personliga behov anser förbundet

att detta önskemål är i hög grad behjärtansvärt. Visserligen uppstår

f. n. genom dyrtidstilläggen å folkpensionerna för patienter i de län eller städer,

som tillämpa en vårdavgift å 1 kr. per dag, ett mindre överskott, men detta

torde icke utgöra mer än högst c:a 10 kr. per år i lägsta dyrortsgruppen. Inte

mindre än 9 av landets 25 landsting tillämpa emellertid en vårdavgift å kr.

1: 50 per dag, nämligen Södermanlands, Östergötlands, Kalmar läns norra, Kalma

läns södra, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens

läns landsting. Då en mycket ringa del av de kommuner, vilka ingå i

dessa landstingsområden, tillhöra dyrortsgrupp I, täcker inte folkpensionen

med dyrtidstillägg den utgift, kommunerna i dessa fall ha att erlägga i vårdavgift''

för sanatoriepatienten, och denne kan alltså inte lagenligt erhålla någon

del av sig inkommande folkpension. Ett fåtal kommuner bevilja dock frivilligt

den lungsjuke någon mindre summa per månad till fickpengar.

Behovet av fickpengar för den obemedlade lungsjuke, som vårdas å sanatorium,

torde väl vara oomtvistligt. Lungtuberkulosen är ju en sjukdom, som medför

lång, ofta årslång, sanatorievistelse. Den lungsjuke, som vårdas å sanatorium,

intager därför en särställning bland de sjuka, som på kommunernas bekostnad

åtnjuta sjukhusvård. Han eller hon måste bestrida utgifter för toalettartiklar:

tandborste, tvål, rakblad o. s. v. Man bör väl också ge den sjuke

möjlighet att köpa en tidning eller tidskrift -— ja, även en förströelse i en eller

annan form må väl inte anses mer än rätt och billigt att bevilja vederbörande.

Härtill kommer ju även utgifter för brevporton, telefon o. s. v.

En del kommunala och andra myndigheter ha ju även tagit hänsyn härtill.

Utom att — som ovan framhållits — en del kommuner frivilligt bevilja sanatoriepatienter

fickpengar, må erinras örn, att statens inspektör för fattigvård

och barnavård år 1939 efter framställning från De lungsjukas riksförbund i

cirkulär till landets fattigvårdsstyrelser — vari framhölls att kommunerna vid

utmätande av understöd åt lungsjuka böra taga hänsyn till de merbehov, lungtuberkulosen

skapar, — meddelade att De lungsjukas riksförbund framfört önskemålet

att alla obemedlade tuberkulossjuka under sanatorievistelse skola erhålla

något mindre belopp som fickpengar av resp. kommun. »Önskemålet» -—

skrev fattigvårdsinspektören — »är skäligt och bör beaktas».

I detta sammanhang må även erinras om, att Kungl. Maj :t den 30 maj 1941

(S. F. S. nr 374/1941) utfärdad kungörelse örn ändrad lydelse av § 3 i kungörelsen

den 4 juni 1937 ang. statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta

sinnessjuka, vari stadgas, att patient, som vårdas å dylikt vårdhem och som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

uppbär folkpension, skall för personligt bruk uppbära viss del därav, motsvarande

vid oavkortad tilläggspension 5 kr. per månad och i andra fall ett i förhållande

till pensionens storlek utmätt mindre belopp. Stockholms läns landsting

tillämpar f. ö. denna bestämmelse så, att maximibeloppet, 5 kr., utbetalas

till samtliga sådana patienter.

De lungsjukas riksförbund anser, att då en dylik bestämmelse utfärdats för

denna kategori sjuka — vilka i likhet med de lungsjuka i allmänhet ha att

räkna med längre tids sjukhusvistelse -— bör det vara väl motiverat att obemedlade

sanatoriepatienter, vilka åtnjuta folkpension, erhålla samma förmån.

Önskvärt vore f. ö. att alla obemedlade sanatoriepatienter — således även de,

som ej ha folkpension — tillförsäkrades en månatlig fickpenning från vederbörande

hemortskommun.

Beträffande storleken av det belopp, sanatoriepatienten borde erhålla i fickpengar,

anser förbundet att detta bör fixeras till minst 10 kr. per månad.

Riksdagsman Jonsson hemställer även i sin motion örn utredning om möjlighet

finnes att tillförsäkra mindre bemedlade lungsjuka, som utskrivits från sanatorium,

ersättning för resor och kostnadsfri läkare vid gasbehandling. Även

denna del av herr Jonssons motion vill förbundet varmt tillstyrka. Någon ytterligare

motivering härtill än den, motionären själv anfört, torde icke behövas,

men det förtjänar erinras örn att ett tiotal landsting redan beslutat om fri

kvävgasbehandling åt mindre bemedlade lungsjuka och att två landsting, nämligen

Jönköpings och Älvsborgs län, även bevilja fria resor till denna kvävgasbehandling.

Önskvärdheten av att landstingen åläggas bestrida sjukvårdskostnader

av detta slag är, som motionären framhåller, tydlig, inte minst därför,

att ifrågavarande kvävgasbehandling i verkligheten är en fortsättning av

den sjukhusvård den lungsjuke tidigare åtnjutit på landstingets bekostnad.

F. n. få ju kommunerna bestrida kostnaderna för obemedlade konvalescenters

resor till de sjukhus, där kvävgasbehandling lämnas, och detta kan ofta för

kommunen bli en mycket betungande utgift; särskilt gäller detta för avsides

belägna kommuner med stora avstånd till centraldispensärer och sanatorier.

Som exempel kan nämnas att en norrlandskommun, Hortlax nära Piteå, f. n. får

betala 500 kr. per år i resor för en i kommunen hemmahörande lungsjuk,

som undergår kvävgasbehandling vid Sandträsks sanatorium.

Med hänvisning till vad ovan anförts får De lungsjukas riksförbund hemställa,

att riksdagen måtte besluta i enlighet med herr Jonssons i Alsen motion

angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad lungsjuk att för personligt bruk

uppbära del av folkpension m. m.

Stockholm den 13 mars 194B.

De lungsjukas riksförbund

ERIK FRITHIOF.

Ordf.

•7. Sandren■

Sekr.

0«slon Press Boktr., Stockholm 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt la s. 1 i texten