Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.
1943-06-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1943 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande
av oskälig arrendestegring.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr
Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
»besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder snarast möjligt
avseende förhindrande av oskälig arrendestegring».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna anhållan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
I lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, 2 kapitlet, den
s. k. allmänna arrendelagen, intogs genom lag den 27 juni 1927 särskilda bestämmelser
örn vissa jordbruksarrenden, vilka bestämmelser återfinnas i 45
-—54 §§ i kapitlet (»sociala arrenden»). Bestämmelserna avse sådant arrende
av jord å landet, som omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och
högst tjugufem hektar, under förutsättning att jorden tillhör antingen bolag
eller ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och
vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav
bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Enligt 47 § skall lega,
som utsättes i penningar eller naturalster, vara till beloppet bestämd. I lagrummet
stadgas vidare, att örn i orten inträffar allmän svårare missväxt, arrendatorn
äger njuta skälig nedsättning i logan, där denna är utsatt i penningar
eller naturalster.
Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen omfattar jordbruksarrenden
i nämnda delar av riket, tillhöriga bolag eller ekonomisk förening
eller sådan enskild person som nyss nämnts och vilka äro av väsentligen
samma storlek som de sociala arrendena. Om dessa arrenden gälla bestämmelser
av i huvudsak samma innehåll, som i 47 § allmänna arrendelagen.
I övrigt finnas icke i den allmänna eller i den norrländska arrendelagen
några bestämmelser örn jämkning av avtalad arrendeavgift.
Enligt lagen den 5 mars 1943 örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall kan
arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtal under förutsättning att
detta slutits före den 1 september 1940 och arrendatorn däri åtagit sig att
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sand. 2 avd. Nr 37.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör.
Såsom förutsättning för att jämkning som här avses skall kunna ske fordras
tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas
för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen kan endast avse det i jordbruksalster
bestämda arrendet såvitt det avser år 1943. Kunna jordägaren och
arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn
sålunda är berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen må komma arrendatorn
till godo, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Där ej annorlunda
mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den jämkning av arrendet,
till vilken arrendatorn är berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden
bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet i vad det bestämts i mjölk
eller smör nedsättes för den tid jämkningen avser med mer än två tredjedelar
av prisstegringen efter den 14 mars 1940 å nämnda produkter.
I anledning av den prisstegring, som inträdde i samband med 1914—1918
års världskrig, tillkom lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot
oskälig arrendestegring. Lagen avsåg det fall, att arrendator var pliktig att
helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av naturalster
samt å dylikt vederlag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående
icke låtit sig beräkna, och den utfästa legan i följd därav var uppenbart oskälig.
I sådant fall skulle arrendatorn äga rätt att påfordra, att skälig andel i
prisstegringen kom honom till godo. Denna lag gällde till den 1 juni 1919.
Regleringen förlängdes sedermera genom flera varandra avlösande lagar intill
den 1 mars 1923.
Den 22 juni 1921 utfärdades jämväl en lag örn jämkning i vissa fall av
arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring
efter avtalets ingående. Denna lag gällde till följd av förlängning genom
senare lag till den 1 mars 1923.
Frågan om reglering av arrendeavgifter har sedermera varit föremål för
riksdagens prövning vid fyrfaldiga tillfällen i anledning av väckta motioner.
Sålunda framställdes vid 1930 års riksdag ett yrkande av herr Herou i en
motion, II: 70, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t begära utredning
angående bestämmelser om maximitaxa vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna
lände till efterrättelse.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anförde i utlåtande nr 1:
Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets
mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet
har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga om arrendeavgifternas
höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning
genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.
Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.
Reservation anfördes av herr Lindhagen.
Riksdagen avslog motionen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
3
Enahanda yrkande framställdes av herr Herou m. fl. jämväl i en motion,
II: 143, vid 1932 års riksdag.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 22, bland annat:
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott uttalade sig redan år 1930
mot ett fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd
är ägnad att ingiva starka betänkligheter torde ock vara tydligt. Såsom
framgår av sociala jordutredningens betänkande den 5 december 1931 med
förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen har den gällande
skärpta arrendelagstiftningen i sin mån föranlett, att skogsbolag numera
i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.
En dylik utveckling är — såsom motionärerna ock uppmärksammat
— under nu rådande ekonomiska förhållanden förenad med olägenheter.
Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen, varom hemställes
i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare pådriva den nämnda
utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande osäkra och vanskliga
ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna för denna
näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga grunder för fastställande
av maximitaxor för arrendeavgifter.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I motion I: 278 vid 1934 års riksdag yrkade herr Lindhagen, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t påkalla en verksam reform av arrendesystemet genom
lagar örn bl. a. reglering av arrendebelopp.
I utlåtande nr 41 avstyrktes motionen i denna del av andra lagutskottet.
Herr Lindhagen avgav reservation. Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.
Vid 1935 års riksdag yrkades i motion I: 258 av herr Lindhagen, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning rörande rätt för arrendator
att kunna framtvinga reglering av arrende, samt i motion II: 343 av herr Falk
om anhållan hos Kungl. Maj:t om utredning angående befogenhet för samhället
att genom sina organ i vissa fall fastställa arrendebelopp.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 15, under hänvisning till att
en allmän revision av arrendelagstiftningen inom kort skulle påbörjas, att
motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Tvenne reservationer
anfördes.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I motionen II: 62 yrkade herr Herou m. fl. vid 1936 års riksdag utredning
örn bestämmelser rörande maximitaxa vid arrendeavtal, där de sociala arrendelagarna
lända till efterrättelse. I motionen II: 187 ifrågasattes vid samma
års riksdag av herr Falk en betydligt mera omfattande lagbestämmelse, innefattande
möjlighet för samhället att i vissa fall genom sina organ bestämma
arrendebeloppen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 30, att riksdagen såväl år 1930
som år 1932 uttalat starka betänkligheter mot förslag rörande bestämmelser
om maximitaxor för arrendeavgifter. Skäl hade enligt andra lagutskottets
mening icke anförts, som borde föranleda riksdagen att ifrågasätta utredning
angående spörsmålet örn att i lagstiftningen införa regler i sådant hänseende.
Utskottet avstyrkte därför de förslag, som härutinnan framställts i motionerna.
Flera reservationer anfördes.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet samma dag särskilda sakkunniga för
verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande arrendelagstiftningen.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1936 års arrendeutredning
hava den 9 november 1938 avgivit betänkande med förslag till ändringar i
arrendelagstiftningen (statens off. utredn. 1938:38).
Arrendeutredningen föreslår gemensamma bestämmelser för de nuvarande
s. k. sociala arrendena och de arrenden, som omfattas av den norrländska
arrendelagstiftningen. Ifrågavarande bestämmelser föreslås emellertid skola
omfatta jämväl andra arrenden än de nu nämnda. Bestämmelserna skola
nämligen äga tillämpning å upplåtelse på arrende av fastighet, som omfattar
högst tjugufem hektar odlad mark, såvida densamma tillhör bolag, förening
eller stiftelse eller utgöres av torp eller annan brukningsdel, som tillhör enskild
person eller fideikommiss och lyder under huvudgård eller äges av
sådan enskild person, som avses i den sociala och den norrländska arrendelagstiftningen.
Upplåtelse för viss tid skall, då det gäller nu nämnda arrenden,
ske för minst fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för viss
tid, skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år.
Optionsrätt skall sedan få utövas vid utgången av vart femte år. Jordägaren
eller arrendatorn skall vid optionsrättens utövande äga påkalla ändring av
arrendevillkoren. Om överenskommelse därom ej kan nås, skall frågan avgöras
av skiljemän.
1943 års lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall hade sin motsvarighet
i en lag av liknande innehåll den 6 mars 1942. Denna lags tillämpningsområde
var dock vidsträcktare i två hänseenden. Sålunda avsåg 1942 års lag
jämväl arrendeavtal, varigenom arrendatorn utfäst sig att erlägga halva arrendet
genom avlämnande av andra jordbruksalster än mjölk eller smör.
Dessutom omfattade lagen även en del s. k. persedelarrenden. I lagens 1 §
stadgades nämligen, att jämkning även kunde ske av sådana arrendeavtal,
vari arrendet var utsatt i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast
fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig
värdesättning.
Såsom motiv till 1942 års lag angåvos under förarbetena till lagen de närmast
föregående årens dåliga skördeutfall och den inträdda prisstegringen å
jordbruksprodukter.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
5
I den proposition, nr 29, varigenom förslaget till 1943 års lag förelädes
riksdagen yttrade föredragande departementschefen, statsrådet PelirssonBramstorp,
bland annat följande:
Vid remiss till lagrådet av 1942 års lagförslag åberopade jag som skäl för
lagstiftningen i främsta rummet de dåliga skörderesultaten under åren 1940
och 1941 samt den stora stegringen i produktionskostnaderna för jordbrukets
produkter. I fråga om skördeutfallet har detta för löpande produktionsår blivit
avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas
huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innehåll alltjämt är av behovet
påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit sig att utgöra arrendet
till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör synes mig ett
dylikt behov otvivelaktigt vara för handen. Dessa arrendatorer ha nämligen
till följd av att mjölkproduktionen alltjämt ligger betydligt under den normala
nivån icke kommit i ett så förbättrat läge genom det ökade skördeutbytet,
att det kan anses försvarligt att nu borttaga den möjlighet att få till
stånd en jämkning av arrendet, som genom förevarande lagstiftning öppnats
för dem. Det torde jämväl böra beaktas, att prishöjningarna för jordbruksprodukterna
endast hänföra sig till den efter år 1939 inträdda direkta
produktionskostnadsstegringen, däri inbegripen den ökade ersättning för eget
arbete, som tillkommit jordbrukets utövare. Vid beräkningarna har sålunda
hänsyn icke tagits till ökade kapitalkostnader. I viss utsträckning kunna nu
anförda skäl åberopas för en förlängning av ifrågavarande lagstiftning även
i vad densamma gäller arrendatorer, som ha arrendet till minst hälften utsatt
i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt
litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan därmed jämförlig värdesättning.
Emellertid torde genom det senaste årets skördeutfall dessa arrendatorens
ekonomiska läge fia förbättrats i sådan grad att tillräckliga skäl
knappast torde kunna åberopas för att beträffande dem utsträcka lagstiftningens
tillämpning under ytterligare ett år.
Genom proposition nr 240 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit
framlagt förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni
1942 (nr 459). Förslaget avser dels förlängning av prisregleringslagen och
dels vissa ändringar i lagen. Till grund för förslaget bar legat en av statens
priskontrollnämnd utarbetad promemoria angående ny prisregleringslag.
Priskontrollnämnden framhåller i denna promemoria — i samband med
frågan om prisregleringslagens tillämpningsområde -— att ur vissa synpunkter
skäl kunde anföras för att arrenden fördes under prisregleringslagen. Från
jordbrukarhåll hade en framstöt gjorts i sådant syfte. Priskontrollnämnden
hade dock efter viss tvekan kommit till den uppfattningen, att, därest åtgärder
skulle vidtagas i fråga örn arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske
på enahanda sätt som beträffande hyra. Kunde emellertid en reglering på sådant
sätt icke åstadkommas, syntes det ur beredskapssynpunkt erforderligt,
att arrende fördes in under lagen.
Livsmedelskommissionen anförde i remissyttrande i anledning av priskontrollnämndens
promemoria i denna del:
Kommissionen vill vitsorda, att ur vissa synpunkter skäl kunna tala för att
arrende göres till föremål för prisreglering i och för förhindrande av en otillbörlig
stegring av arrendeavgifterna. Det kan nämligen tänkas, att jordägarna
vid förnyelse av arrendeavtal kunna visa benägenhet att söka på ett icke
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
önskvärt sätt pressa arrendesummorna i höjden. I många fall kan det emellertid
icke anses såsom ett samhälleligt önskemål att förhindra höjning avarrendeavgifterna.
Arrendeavtal äro ofta slutna på förhållandevis lång tid.
En arrendeavgift, som fastställdes för 10—15 år sdan, kan i många fall med
hänsyn till de nuvarande förhållandena anses vara alltför låg. Så kunna exempelvis
avsättningsförhållandena i trakten ha förbättrats, den arrenderade
fastigheten ha försetts med nya byggnader, torrläggningsföretag ha genomförts
o. s. v. Enligt kommissionens mening måste det vara förenat med mycket
stora svårigheter att avgöra, till vilket belopp arrendet i dylika fall skäligen
bör höjas. Därest arrendetiden är relativt lång, erfordras härför en bedömning
icke endast av produktions- och avsättningsbetingelserna för närvarande
utan även av förhållandena under kommande år. Med hänsyn härtill
anser sig kommissionen böra avstyrka statliga ingripanden på förevarande
område. Skulle emellertid en prisreglering av arrendeavgifterna anses nödvändig
ur andra synpunkter än dem kommissionen i första hand har att beakta,
är det kommissionens åsikt, att denna reglering bör ske med stöd av en
särskild lag och på liknande sätt som skett beträffande hyra. De nuvarande
priskontrollmyndigheterna torde nämligen icke äga den organisation eller
vara utrustade med den sakkunskap, som erfordras för att avgöra de invecklade
speciella frågor, som med nödvändighet måste uppstå vid en arrendereglering.
Landsorganisationen anförde i remissyttrande bl. a.:
Nyttjanderätt till fast egendom har upptagits som prisregleringsobjekt
endast i vad fråga äro om begränsade sakrätter samt förhyrning av lägenhet,
på vilken hotell- och pensionatstadgan äger tillämpning. Något hållbart skäl
varför icke ytterligare åtminstone arrende lägges under priskontrollen har
nämnden icke anfört. Nämnden anser att en eventuell reglering av denna
fråga bör ske genom speciallagstiftning på sätt skett beträffande hyra. En
priskontroll på detta område torde dock varken vara av den omfattning eller
äga den allmänna sociala betydelse, som föranlett att hyresregleringen undantagits
från nämnderrs verksamhetsområde. Att inrymma en kontroll över
arrendeförhållanden under hyresregleringslagen skulle med hänsyn till denna
lags begränsning till tätorterna förutsätta en utbyggnad av hyresregleringens
organisation, som uppenbarligen icke är möjlig; å andra sidan kan
det knappast ifrågakomma att för en sådan kontroll inrätta speciella organ.
Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, yttrade i propositionen
på denna punkt:
Priskontrollnämnden har upptagit frågan om prisregleringslagens tilllämpning
vid upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. Vad först angår
arrende har nämnden därvid uttalat att nämnden, dock efter viss tvekan,
kommit till den uppfattningen att, därest åtgärder skulle vidtagas i fråga
om arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske på enahanda sätt som
skett beträffande hyra. Jämväl livsmedelskommissionen och Sveriges lantbruksförbund
ha uttalat betänkligheter mot att göra prisregleringslagen tilllämplig
i fråga örn arrenden. Jag delar dessa betänkligheter. Den nuvarande
prisregleringslagen är icke så utformad, att den passar för det område,
varom nu är tal. Ej heller torde de allmänna prismyndigheterna vara väl
skickade att avgöra de frågor av speciell natur, som skulle aktualiseras genom
en utvidgning av prisregleringslagen till att omfatta arrenden. Jag förordar
därför att, om förhållandena skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll
med avseende å arrenden, denna fråga göres till föremål för specialreglering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
7
Andra lagutskottet har i sitt utlåtande, nr 36, i anledning av förevarande
proposition tillstyrkt densamma i dess helhet.
Såsom ovan anförts ha i det betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,
som avgivits av 1936 års arrendeutredning, förordats vissa
ändringar, som delvis beröra det i förevarande motioner behandlade spörsmålet.
Utredningen har sålunda beträffande ett stort antal arrenden föreslagit,
att upplåtelse av mark för viss tid skall ske för minst fem år, att
arrendatorn vid utgången av arrende, som gäller för viss tid, regelmässigt
skall komma i åtnjutande av optionsrätt samt att, örn jordägaren och arrendatorn
då arrendet sålunda förlänges icke kunna enas örn arrendevillkoren,
frågan därom skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, vilka skola
fastställa villkoren med hänsyn till vad som kan anses skäligt. Ett på grundval
av betänkandet utarbetat lagförslag är för närvarande föremål för lagrådets
granskning. Proposition i ämnet kan sålunda förväntas snart komma
att framläggas för riksdagen. Det skulle emellertid möjligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke det nuvarande krisläget påkallar särskilda åtgärder till
förhindrande av oskälig arrendestegring. Det synes dock enligt utskottets
mening vara lämpligast, att nyssnämnda lagförslag såvitt möjligt avvaktas,
innan sådana åtgärder eventuellt vidtagas.
Utskottet anser sig på grund av vad nu anförts icke böra förorda någon
framställning till Kungl. Majit i anledning av motionerna. Utskottet vill emellertid
framhålla, att såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår frågan
om reglering av arrendeavgifter varit aktuell i samband med utarbetande
av det genom propositionen nr 240 för innevarande års riksdag framlagda
förslaget till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen. Därvid har nämligen
ifrågasatts att göra prisregleringslagen tillämplig å arrendeavgifter.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade dock betänkligheter
häremot och förordade i stället att, om förhållandena skulle göra en statlig
priskontroll med avseende å arrenden erforderlig, denna fråga gjordes till
föremål för specialreglering. I anslutning till vad sålunda uttalats förutsätter
utskottet, att Kungl. Majit ägnar uppmärksamhet åt förevarande spörsmål
samt, därest förhållandena skulle nödvändiggöra ett ingripande på detta
område i lagstiftningsväg, innan frågan om revisionen av arrendelagstiftningen
erhållit sin slutliga lösning, vidtager de åtgärder, som kunna anses
erforderliga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 juni 1943.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand*, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Roos, Sten och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hermansson, Holm*, fru Johansson, herrar Larsson i
Östersund*, Johnsson i Kastanjegården, fru Västberg samt herrar Håstad och Hedlund i
Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
432050
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.