Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.

1943-06-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande

av oskälig arrendestegring.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 62 i första kammaren av herr

Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

»besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder snarast möjligt

avseende förhindrande av oskälig arrendestegring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna anhållan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

I lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, 2 kapitlet, den

s. k. allmänna arrendelagen, intogs genom lag den 27 juni 1927 särskilda bestämmelser

örn vissa jordbruksarrenden, vilka bestämmelser återfinnas i 45

-—54 §§ i kapitlet (»sociala arrenden»). Bestämmelserna avse sådant arrende

av jord å landet, som omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och

högst tjugufem hektar, under förutsättning att jorden tillhör antingen bolag

eller ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och

vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav

bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Enligt 47 § skall lega,

som utsättes i penningar eller naturalster, vara till beloppet bestämd. I lagrummet

stadgas vidare, att örn i orten inträffar allmän svårare missväxt, arrendatorn

äger njuta skälig nedsättning i logan, där denna är utsatt i penningar

eller naturalster.

Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och

vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen omfattar jordbruksarrenden

i nämnda delar av riket, tillhöriga bolag eller ekonomisk förening

eller sådan enskild person som nyss nämnts och vilka äro av väsentligen

samma storlek som de sociala arrendena. Om dessa arrenden gälla bestämmelser

av i huvudsak samma innehåll, som i 47 § allmänna arrendelagen.

I övrigt finnas icke i den allmänna eller i den norrländska arrendelagen

några bestämmelser örn jämkning av avtalad arrendeavgift.

Enligt lagen den 5 mars 1943 örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall kan

arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtal under förutsättning att

detta slutits före den 1 september 1940 och arrendatorn däri åtagit sig att

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sand. 2 avd. Nr 37.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör.

Såsom förutsättning för att jämkning som här avses skall kunna ske fordras

tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas

för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen kan endast avse det i jordbruksalster

bestämda arrendet såvitt det avser år 1943. Kunna jordägaren och

arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn

sålunda är berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen må komma arrendatorn

till godo, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Där ej annorlunda

mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den jämkning av arrendet,

till vilken arrendatorn är berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden

bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet i vad det bestämts i mjölk

eller smör nedsättes för den tid jämkningen avser med mer än två tredjedelar

av prisstegringen efter den 14 mars 1940 å nämnda produkter.

I anledning av den prisstegring, som inträdde i samband med 1914—1918

års världskrig, tillkom lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot

oskälig arrendestegring. Lagen avsåg det fall, att arrendator var pliktig att

helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av naturalster

samt å dylikt vederlag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående

icke låtit sig beräkna, och den utfästa legan i följd därav var uppenbart oskälig.

I sådant fall skulle arrendatorn äga rätt att påfordra, att skälig andel i

prisstegringen kom honom till godo. Denna lag gällde till den 1 juni 1919.

Regleringen förlängdes sedermera genom flera varandra avlösande lagar intill

den 1 mars 1923.

Den 22 juni 1921 utfärdades jämväl en lag örn jämkning i vissa fall av

arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring

efter avtalets ingående. Denna lag gällde till följd av förlängning genom

senare lag till den 1 mars 1923.

Frågan om reglering av arrendeavgifter har sedermera varit föremål för

riksdagens prövning vid fyrfaldiga tillfällen i anledning av väckta motioner.

Sålunda framställdes vid 1930 års riksdag ett yrkande av herr Herou i en

motion, II: 70, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t begära utredning

angående bestämmelser om maximitaxa vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna

lände till efterrättelse.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anförde i utlåtande nr 1:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets

mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet

har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga om arrendeavgifternas

höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning

genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.

Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.

Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Riksdagen avslog motionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

3

Enahanda yrkande framställdes av herr Herou m. fl. jämväl i en motion,

II: 143, vid 1932 års riksdag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 22, bland annat:

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott uttalade sig redan år 1930

mot ett fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd

är ägnad att ingiva starka betänkligheter torde ock vara tydligt. Såsom

framgår av sociala jordutredningens betänkande den 5 december 1931 med

förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen har den gällande

skärpta arrendelagstiftningen i sin mån föranlett, att skogsbolag numera

i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.

En dylik utveckling är — såsom motionärerna ock uppmärksammat

— under nu rådande ekonomiska förhållanden förenad med olägenheter.

Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen, varom hemställes

i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare pådriva den nämnda

utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande osäkra och vanskliga

ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna för denna

näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga grunder för fastställande

av maximitaxor för arrendeavgifter.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motion I: 278 vid 1934 års riksdag yrkade herr Lindhagen, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t påkalla en verksam reform av arrendesystemet genom

lagar örn bl. a. reglering av arrendebelopp.

I utlåtande nr 41 avstyrktes motionen i denna del av andra lagutskottet.

Herr Lindhagen avgav reservation. Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motion I: 258 av herr Lindhagen, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning rörande rätt för arrendator

att kunna framtvinga reglering av arrende, samt i motion II: 343 av herr Falk

om anhållan hos Kungl. Maj:t om utredning angående befogenhet för samhället

att genom sina organ i vissa fall fastställa arrendebelopp.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 15, under hänvisning till att

en allmän revision av arrendelagstiftningen inom kort skulle påbörjas, att

motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Tvenne reservationer

anfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen II: 62 yrkade herr Herou m. fl. vid 1936 års riksdag utredning

örn bestämmelser rörande maximitaxa vid arrendeavtal, där de sociala arrendelagarna

lända till efterrättelse. I motionen II: 187 ifrågasattes vid samma

års riksdag av herr Falk en betydligt mera omfattande lagbestämmelse, innefattande

möjlighet för samhället att i vissa fall genom sina organ bestämma

arrendebeloppen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 30, att riksdagen såväl år 1930

som år 1932 uttalat starka betänkligheter mot förslag rörande bestämmelser

om maximitaxor för arrendeavgifter. Skäl hade enligt andra lagutskottets

mening icke anförts, som borde föranleda riksdagen att ifrågasätta utredning

angående spörsmålet örn att i lagstiftningen införa regler i sådant hänseende.

Utskottet avstyrkte därför de förslag, som härutinnan framställts i motionerna.

Flera reservationer anfördes.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet samma dag särskilda sakkunniga för

verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande arrendelagstiftningen.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1936 års arrendeutredning

hava den 9 november 1938 avgivit betänkande med förslag till ändringar i

arrendelagstiftningen (statens off. utredn. 1938:38).

Arrendeutredningen föreslår gemensamma bestämmelser för de nuvarande

s. k. sociala arrendena och de arrenden, som omfattas av den norrländska

arrendelagstiftningen. Ifrågavarande bestämmelser föreslås emellertid skola

omfatta jämväl andra arrenden än de nu nämnda. Bestämmelserna skola

nämligen äga tillämpning å upplåtelse på arrende av fastighet, som omfattar

högst tjugufem hektar odlad mark, såvida densamma tillhör bolag, förening

eller stiftelse eller utgöres av torp eller annan brukningsdel, som tillhör enskild

person eller fideikommiss och lyder under huvudgård eller äges av

sådan enskild person, som avses i den sociala och den norrländska arrendelagstiftningen.

Upplåtelse för viss tid skall, då det gäller nu nämnda arrenden,

ske för minst fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för viss

tid, skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år.

Optionsrätt skall sedan få utövas vid utgången av vart femte år. Jordägaren

eller arrendatorn skall vid optionsrättens utövande äga påkalla ändring av

arrendevillkoren. Om överenskommelse därom ej kan nås, skall frågan avgöras

av skiljemän.

1943 års lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall hade sin motsvarighet

i en lag av liknande innehåll den 6 mars 1942. Denna lags tillämpningsområde

var dock vidsträcktare i två hänseenden. Sålunda avsåg 1942 års lag

jämväl arrendeavtal, varigenom arrendatorn utfäst sig att erlägga halva arrendet

genom avlämnande av andra jordbruksalster än mjölk eller smör.

Dessutom omfattade lagen även en del s. k. persedelarrenden. I lagens 1 §

stadgades nämligen, att jämkning även kunde ske av sådana arrendeavtal,

vari arrendet var utsatt i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast

fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig

värdesättning.

Såsom motiv till 1942 års lag angåvos under förarbetena till lagen de närmast

föregående årens dåliga skördeutfall och den inträdda prisstegringen å

jordbruksprodukter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

5

I den proposition, nr 29, varigenom förslaget till 1943 års lag förelädes

riksdagen yttrade föredragande departementschefen, statsrådet PelirssonBramstorp,

bland annat följande:

Vid remiss till lagrådet av 1942 års lagförslag åberopade jag som skäl för

lagstiftningen i främsta rummet de dåliga skörderesultaten under åren 1940

och 1941 samt den stora stegringen i produktionskostnaderna för jordbrukets

produkter. I fråga om skördeutfallet har detta för löpande produktionsår blivit

avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas

huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innehåll alltjämt är av behovet

påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit sig att utgöra arrendet

till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör synes mig ett

dylikt behov otvivelaktigt vara för handen. Dessa arrendatorer ha nämligen

till följd av att mjölkproduktionen alltjämt ligger betydligt under den normala

nivån icke kommit i ett så förbättrat läge genom det ökade skördeutbytet,

att det kan anses försvarligt att nu borttaga den möjlighet att få till

stånd en jämkning av arrendet, som genom förevarande lagstiftning öppnats

för dem. Det torde jämväl böra beaktas, att prishöjningarna för jordbruksprodukterna

endast hänföra sig till den efter år 1939 inträdda direkta

produktionskostnadsstegringen, däri inbegripen den ökade ersättning för eget

arbete, som tillkommit jordbrukets utövare. Vid beräkningarna har sålunda

hänsyn icke tagits till ökade kapitalkostnader. I viss utsträckning kunna nu

anförda skäl åberopas för en förlängning av ifrågavarande lagstiftning även

i vad densamma gäller arrendatorer, som ha arrendet till minst hälften utsatt

i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt

litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan därmed jämförlig värdesättning.

Emellertid torde genom det senaste årets skördeutfall dessa arrendatorens

ekonomiska läge fia förbättrats i sådan grad att tillräckliga skäl

knappast torde kunna åberopas för att beträffande dem utsträcka lagstiftningens

tillämpning under ytterligare ett år.

Genom proposition nr 240 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit

framlagt förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni

1942 (nr 459). Förslaget avser dels förlängning av prisregleringslagen och

dels vissa ändringar i lagen. Till grund för förslaget bar legat en av statens

priskontrollnämnd utarbetad promemoria angående ny prisregleringslag.

Priskontrollnämnden framhåller i denna promemoria — i samband med

frågan om prisregleringslagens tillämpningsområde -— att ur vissa synpunkter

skäl kunde anföras för att arrenden fördes under prisregleringslagen. Från

jordbrukarhåll hade en framstöt gjorts i sådant syfte. Priskontrollnämnden

hade dock efter viss tvekan kommit till den uppfattningen, att, därest åtgärder

skulle vidtagas i fråga örn arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske

på enahanda sätt som beträffande hyra. Kunde emellertid en reglering på sådant

sätt icke åstadkommas, syntes det ur beredskapssynpunkt erforderligt,

att arrende fördes in under lagen.

Livsmedelskommissionen anförde i remissyttrande i anledning av priskontrollnämndens

promemoria i denna del:

Kommissionen vill vitsorda, att ur vissa synpunkter skäl kunna tala för att

arrende göres till föremål för prisreglering i och för förhindrande av en otillbörlig

stegring av arrendeavgifterna. Det kan nämligen tänkas, att jordägarna

vid förnyelse av arrendeavtal kunna visa benägenhet att söka på ett icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

önskvärt sätt pressa arrendesummorna i höjden. I många fall kan det emellertid

icke anses såsom ett samhälleligt önskemål att förhindra höjning avarrendeavgifterna.

Arrendeavtal äro ofta slutna på förhållandevis lång tid.

En arrendeavgift, som fastställdes för 10—15 år sdan, kan i många fall med

hänsyn till de nuvarande förhållandena anses vara alltför låg. Så kunna exempelvis

avsättningsförhållandena i trakten ha förbättrats, den arrenderade

fastigheten ha försetts med nya byggnader, torrläggningsföretag ha genomförts

o. s. v. Enligt kommissionens mening måste det vara förenat med mycket

stora svårigheter att avgöra, till vilket belopp arrendet i dylika fall skäligen

bör höjas. Därest arrendetiden är relativt lång, erfordras härför en bedömning

icke endast av produktions- och avsättningsbetingelserna för närvarande

utan även av förhållandena under kommande år. Med hänsyn härtill

anser sig kommissionen böra avstyrka statliga ingripanden på förevarande

område. Skulle emellertid en prisreglering av arrendeavgifterna anses nödvändig

ur andra synpunkter än dem kommissionen i första hand har att beakta,

är det kommissionens åsikt, att denna reglering bör ske med stöd av en

särskild lag och på liknande sätt som skett beträffande hyra. De nuvarande

priskontrollmyndigheterna torde nämligen icke äga den organisation eller

vara utrustade med den sakkunskap, som erfordras för att avgöra de invecklade

speciella frågor, som med nödvändighet måste uppstå vid en arrendereglering.

Landsorganisationen anförde i remissyttrande bl. a.:

Nyttjanderätt till fast egendom har upptagits som prisregleringsobjekt

endast i vad fråga äro om begränsade sakrätter samt förhyrning av lägenhet,

på vilken hotell- och pensionatstadgan äger tillämpning. Något hållbart skäl

varför icke ytterligare åtminstone arrende lägges under priskontrollen har

nämnden icke anfört. Nämnden anser att en eventuell reglering av denna

fråga bör ske genom speciallagstiftning på sätt skett beträffande hyra. En

priskontroll på detta område torde dock varken vara av den omfattning eller

äga den allmänna sociala betydelse, som föranlett att hyresregleringen undantagits

från nämnderrs verksamhetsområde. Att inrymma en kontroll över

arrendeförhållanden under hyresregleringslagen skulle med hänsyn till denna

lags begränsning till tätorterna förutsätta en utbyggnad av hyresregleringens

organisation, som uppenbarligen icke är möjlig; å andra sidan kan

det knappast ifrågakomma att för en sådan kontroll inrätta speciella organ.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, yttrade i propositionen

på denna punkt:

Priskontrollnämnden har upptagit frågan om prisregleringslagens tilllämpning

vid upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. Vad först angår

arrende har nämnden därvid uttalat att nämnden, dock efter viss tvekan,

kommit till den uppfattningen att, därest åtgärder skulle vidtagas i fråga

om arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske på enahanda sätt som

skett beträffande hyra. Jämväl livsmedelskommissionen och Sveriges lantbruksförbund

ha uttalat betänkligheter mot att göra prisregleringslagen tilllämplig

i fråga örn arrenden. Jag delar dessa betänkligheter. Den nuvarande

prisregleringslagen är icke så utformad, att den passar för det område,

varom nu är tal. Ej heller torde de allmänna prismyndigheterna vara väl

skickade att avgöra de frågor av speciell natur, som skulle aktualiseras genom

en utvidgning av prisregleringslagen till att omfatta arrenden. Jag förordar

därför att, om förhållandena skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll

med avseende å arrenden, denna fråga göres till föremål för specialreglering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

7

Andra lagutskottet har i sitt utlåtande, nr 36, i anledning av förevarande

proposition tillstyrkt densamma i dess helhet.

Såsom ovan anförts ha i det betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,

som avgivits av 1936 års arrendeutredning, förordats vissa

ändringar, som delvis beröra det i förevarande motioner behandlade spörsmålet.

Utredningen har sålunda beträffande ett stort antal arrenden föreslagit,

att upplåtelse av mark för viss tid skall ske för minst fem år, att

arrendatorn vid utgången av arrende, som gäller för viss tid, regelmässigt

skall komma i åtnjutande av optionsrätt samt att, örn jordägaren och arrendatorn

då arrendet sålunda förlänges icke kunna enas örn arrendevillkoren,

frågan därom skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, vilka skola

fastställa villkoren med hänsyn till vad som kan anses skäligt. Ett på grundval

av betänkandet utarbetat lagförslag är för närvarande föremål för lagrådets

granskning. Proposition i ämnet kan sålunda förväntas snart komma

att framläggas för riksdagen. Det skulle emellertid möjligen kunna ifrågasättas,

huruvida icke det nuvarande krisläget påkallar särskilda åtgärder till

förhindrande av oskälig arrendestegring. Det synes dock enligt utskottets

mening vara lämpligast, att nyssnämnda lagförslag såvitt möjligt avvaktas,

innan sådana åtgärder eventuellt vidtagas.

Utskottet anser sig på grund av vad nu anförts icke böra förorda någon

framställning till Kungl. Majit i anledning av motionerna. Utskottet vill emellertid

framhålla, att såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår frågan

om reglering av arrendeavgifter varit aktuell i samband med utarbetande

av det genom propositionen nr 240 för innevarande års riksdag framlagda

förslaget till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen. Därvid har nämligen

ifrågasatts att göra prisregleringslagen tillämplig å arrendeavgifter.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade dock betänkligheter

häremot och förordade i stället att, om förhållandena skulle göra en statlig

priskontroll med avseende å arrenden erforderlig, denna fråga gjordes till

föremål för specialreglering. I anslutning till vad sålunda uttalats förutsätter

utskottet, att Kungl. Majit ägnar uppmärksamhet åt förevarande spörsmål

samt, därest förhållandena skulle nödvändiggöra ett ingripande på detta

område i lagstiftningsväg, innan frågan om revisionen av arrendelagstiftningen

erhållit sin slutliga lösning, vidtager de åtgärder, som kunna anses

erforderliga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1943.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand*, Olof Carlsson, Mannerskantz,

Roos, Sten och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hermansson, Holm*, fru Johansson, herrar Larsson i

Östersund*, Johnsson i Kastanjegården, fru Västberg samt herrar Håstad och Hedlund i

Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432050

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.