Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vägtrafikstadga. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 63 i första kammaren av herr Helgesson m. fl. samt nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

1943-06-04 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:43, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vägtrafikstadga. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 63 i första kammaren av herr Helgesson m. fl. samt nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till

ny vägtrafikstadga.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 63 i första kammaren av herr

Helgesson m. fl. samt nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande till 1944 års riksdag

av ett efter trafikutvecklingen lämpat förslag till ny vägtrafikstadga med

iakttagande bl. a. av anpassning efter nu rådande och väntad ytterligare utveckling

av cykeltrafiken».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har berett kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,

Sveriges trafikbilägares riksorganisation, svenska motorförbundet och cyklisternas

riksförening cykelfrämjandet tillfälle att yttra sig över motionerna. De

i anledning härav inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade till detta

utlåtande.

Nu gällande vägtrafikstadga är utfärdad den 23 oktober 1936.

Redan de båda första svenska förordningarna om automobiltrafik av åren

1906 och 1916 innehöllo, förutom bestämmelser örn fordonens beskaffenhet,

vissa regler rörande körning med automobil och motorcykel. Vid tiden omkring

år 1920 framkommo från åtskilliga håll förslag om utfärdande av en

allmän stadga rörande trafiken på vägar och gator. På begäran av 1920 års

riksdag tillkallades den 31 december 1920 särskilda sakkunniga, 1920 års

automobilsakkunniga, för att inom kommunikationsdepartementet verkställa

utredning och avgiva förslag rörande en allmän revision av gällande bestämmelser

örn automobiltrafik och därmed i samband stående frågor. I direktiven

för de sakkunnigas arbete anförde föredragande departementschefen bl.

a., att vid utredningen borde till behandling upptagas frågan, huruvida en

allmän trafikstadga, innefattande bestämmelser beträffande såväl automobil-

som annan trafik, kunde anses av behovet påkallad. Samma fråga berördes

jämväl av riksdagens justitieombudsman i en underdånig framställning

den 28 februari 1921. I denna skrivelse anfördes bl. a., att en allmän

trafikstadga, i vad den komme att innehålla anvisningar örn själva trafiken,

Bihang till riksdagens protokoll lOiS. Ösarn!. 3 avd. Nr 43.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

borde avfattas så tydligt och populärt som möjligt och helst i korta, lättfattliga

satser med frångående av eljest bruklig lagstil. Trafikanvisningarna

borde sedermera på olika sätt och ofta spridas bland allmänheten, tills de

vuxit in i folkmedvetandet. 1920 års automobilsakkunniga avgåvo den 28

oktober 1922 ett betänkande (statens off. utredn. 1922:39) med förslag till

förordning örn motorfordon jämte därmed sammanhängande författningar

samt till stadga om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga). I motiveringen

till sistnämnda författningsförslag anförde de sakkunniga bl. a. följande:
Vid

framläggande av sitt förslag hava sakkunniga sökt förfara med all

den varsamhet, som det i flera avseenden grannlaga ämnets natur kräver.

Justitieombudsmannen har som ovan nämnts framhållit, att en stadga av

ifrågavarande art bör »avfattas så tydligt och populärt som möjligt och helst

i korta, lättfattliga satser med frångående av eljest bruklig lagstil». Önskvärdheten

att så sker kan ej bestridas, men denna uppfattnings omsättande i

författningsform har blivit åtminstone sakkunniga övermäktig. I görlig grad

har dock eftersträvats att få satserna i lagtexten så korta och precisa som

möjligt; i varje fall torde den föreslagna lagtexten icke kunna anses tung eller

invecklad.

För att i korta, pregnanta satser få fram de huvudregler, som böra gälla

för all vägtrafik, synes den bästa utvägen vara, att, sedan en trafikstadga

kommit till stånd, på grundval av denna utarbetas en kort sammanfattning

av de viktigaste trafikreglerna, vilka då kunna givas en form, som gör dem

tillräckligt lättfattliga och lättlärda. Tilläventyrs kan detta ske genom att

inom kommunikationsdepartementet låta sammanställa de viktigaste bestämmelserna

i trafikstadgan i härför lämpad populär form. Det gäller sedan att

giva dessa tillräcklig spridning och att särskilt inplanta dem hos det uppväxande

släktet. Genom att trafikreglerna ansloges i skolorna — varvid läraren

vid olika tillfällen och i olika sammanhang kunde få anledning att för lärjungarna

uppmärksamma och förklara dem —•, i offentliga lokaler, å skjutsanstalter

o. s. v. skulle de säkerligen snart ingå i allmänna medvetandet. Tilläventyrs

vöre härförutom en särskild propaganda i upplysningssyfte av gagn.

I Danmark t. ex. hava i skolorna uppsatts kolorerade tavlor av betydande

storlek, utvisande i bild huru förfaras bör i olika trafiksituationer. Dessa

bilder med deras kortfattade textmeningar förtjäna att tagas till mönster för

liknande anordningar jämväl hos oss.

Den vägtrafikstadga, som sedermera år 1923 utfärdades, innehöll i elva paragrafer

kortfattade regler rörande trafiken. De särskilda körreglerna för förare

av motorfordon kvarstodo emellertid alltjämt i motorfordonsförordningen.

År 1930 utfärdades ny motorfordonsförordning och ny vägtrafikstadga,

den senare omfattande 18 paragrafer. Redan år 1936 utfärdades nya författningar

i ämnet. Den då verkställda revisionen, som grundade sig på ett förslag

av 1934 års vägtrafiksakkunniga (statens off. utredn. 1935:23), innebar

i huvudsak en redaktionell omarbetning av författningarna i fråga. Samtliga

körregler överflyttades därvid från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan,

dit jämväl — såsom förut omnämnts — överfördes samtliga bestämmelser

angående motorfordons utrustning under färd, däribland även bestämmelser

rörande strålkastare och belysningsanordningar i övrigt. Vägtra
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3

fikstadgan kom härigenom att öka i omfång, så att den numera omfattar icke

mindre än 51 paragrafer.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 11 december 1936 givna bemyndigande tillkallade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund,

den 21 i samma månad tre sakkunniga att enligt av departementschefen

i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för förstnämnda dag angivna

riktlinjer inom departementet verkställa utredning rörande trafikolyckornas

orsaker samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

De sakkunniga voro landshövdingen A. E. Rodhe, ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare, redaktören John Sandén och verkställande

direktören i Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, byråingenjören

Otto Wallenberg. Samtidigt förordnade departementschefen sekreteraren

hos arbetsdomstolen Lode Wistrand att vara sekreterare åt de sakkunniga.

I departementschefens direktiv för de sakkunnigas arbete framhölls till en

början, att den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken gjort spörsmålet

om trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem

av växande betydelse. Ifrågavarande problem hade icke av statsmakterna

lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hade sålunda bestämmelser

utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande kostnader

hade nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera

eller nedbringa riskerna. Särskilt vore härvid att beakta det fortgående arbetet

för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare hade

genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet

till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk trafikundervisning

föreskrivits för de allmänna skolorna. Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen

trots dessa åtgärder erhållit, syntes emellertid motivera en mera

allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter, som stöde till buds för

åstadkommande av större säkerhet i trafiken och nedbringande av det stora

antalet trafikolyckor.

I skrivelse den 21 februari 1939 till dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Strindlund, anförde de sakkunniga, som antagit benämningen

1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, att deras arbete

fortskridit så långt, att ett bearbetat utredningsmaterial förelåge beträffande

en serie olika frågor. Vid övervägande av hithörande spörsmål hade de sakkunniga

trott sig finna, att det skulle bäst överensstämma med givna direktiv

och tillika vara av vikt för en snabb lösning av de föreliggande frågorna,

därest arbetet i fortsättningen kunde bedrivas under annan form än dittills

skett. Med anledning härav hemställde de sakkunniga om entledigande

från det givna uppdraget. I samband härmed framlade de sakkunniga en

redogörelse för de frågor, som vid den fortsatta behandlingen av trafiksäkerhetsproblemet

enligt deras mening borde i första hand bliva föremål för utredning

och förslag. Denna redogörelse innehåller i knapp och koncentrerad

form ett sammanfattande program för det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

vårt land. De sakkunniga rekommenderade däri bl. a. en revision av vägtrafikstadgan.

Genom beslut den 4 mars 1939 biföll departementschefen de sakkunnigas

anhållan örn entledigande och uppdrog åt sekreteraren Wistrand att i enlighet

med förenämnda, i statsrådsprotokollet för den 11 december 1936 angivna

riktlinjer inom departementet biträda med fortsatt utredning rörande

trafikolyckornas orsaker. Utredningsmannen har sedermera den 17 december

1940 avgivit ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan (statens

off. utredn. 1940: 33).

Utredningsmannen framhåller i betänkandet, att kampen mot trafikolyckorna

måste förås på tre olika fronter. Det gällde sålunda att förbättra vägarna,

att förbättra fordonen och att förbättra trafikanterna. Såsom en åtgärd i

sistnämnda syfte nämner utredningsmannen en revision av vägtrafikstadgan.

I fråga om riktlinjerna för en blivande revision av vägtrafikstadgan anförde

utredningsmannen bl. a., att de redaktionella ändringar i vägtrafikstadgan,

som genomfördes år 1936, knappast torde kunna betecknas såsom i

allo lyckliga. De från motorfordonsförordningen överflyttade bestämmelserna

rörande motorfordonens utrustning under färd torde lämpligen ha bort

kvarstå i nämnda förordning. Vid överförandet från motorfordonsförordningen

till vägtrafikstadgan av reglerna om körning med automobil och motorcykel

hade i den senare författningen uppstått åtskilliga dubbleringar,

vilka bidroge till att göra framställningen tung och föga överskådlig. De

önskemål i fråga örn tydligt och populärt skrivsätt, som förut uttalats, vore

numera icke i någon mån tillgodosedda. Stadgan hade i vissa delar snarare

karaktären av ett vittrat monument över trafiklagstiftningens historiska utveckling

än av en praktisk handledning för nutidens och framtidens trafikanter. Utredningsmannen

hade inom ramen av det åt honom anförtrodda utredningsuppdraget

jämväl upptagit frågan örn en revision av vägtrafikstadgan. Revisionen

komrne alt avse dels en ändrad fördelning av författningsbestämmelserna

mellan motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, dels en ändrad

form för stadgans avfattning, dels en ändring i straffbestämmelserna,

åsyftande en inskränkning i den mycket långt drivna »kriminaliseringen av

trafikolyckorna», och dels slutligen vissa andra detaljändringar i stadgan.

Det specialbetänkande angående revision av vägtrafikstadgan, som utredningsmannen

enligt vad ovan antytts haft för avsikt att utarbeta, har icke

blivit framlagt.

Den redan vid tillkomsten av 1923 års vägtrafikstadga debatterade frågan

om trafikreglernas avfattande i en enkel och lättfattlig form upptogs i en

vid 1940 års lagtima riksdag av herr Fredrik Ström väckt motion, nr 14 i

första kammaren. I denna motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att en utredning måtte verkställas rörande

möjligheterna att genom en stilistisk överarbetning göra gällande vägtrafik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43. o

stadga mera lättförstådd och i trafikpedagogiskt avseende vägledande för

allmänheten.

I avgivet utlåtande (nr 3) över förevarande motion anförde första kammarens

andra tillfälliga utskott, efter att ha lämnat en redogörelse för tillkallandet

av 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, följande:

I skrivelse den 21 februari 1939 hemställde de sakkunniga om entledigande

från ifrågavarande uppdrag, varvid de sakkunniga lämnade en redogörelse för

några särskilda frågor, som vid den fortsatta behandlingen av trafiksäkerhetsproblemet

borde i första hand bliva föremål för utredning och förslag. Redogörelsen

omfattade bl. a. frågan om revision av vägtrafikstadgan. Sedan de

sakkunniga den 4 mars 1939 erhållit begärt entledigande, uppdrog departementschefen

åt en sakkunnig att inom departementet biträda med fortsatt

utredning rörande trafikolyckornas orsaker. Enligt vad utskottet inhämtat

har den sakkunnige, vars uppdrag beräknas vara slutfört under år 1941, på

sitt program jämväl frågan örn revision av vägtrafikstadgan, vilken översyn

ej blott syftar till en formell överarbetning ur de synpunkter motionären

framhålit, utan jämväl avser en saklig granskning. Vid detta förhållande

finner utskottet motionen icke påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Med denna motivering hemställde utskottet, att ifrågavarande motion icke

måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan

bifölls av kammaren.

Svenska transportarbetareförbundet, svenska järnvägsmannaförbundet och

svenska kommunalarbetareförbundet lia uti en den 24 oktober 1941 dagtecknad

skrift hos Kungl. Majit hemställt bl. a. om sådan ändring i vägtrafikstadgan

att däri införes bestämmelse örn skyldighet för cyklister att hålla till

vänster å den för körriktningen avsedda delen av vägbanan.

Vidare har styrelsen för nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

i skrivelse till Kungl. Majit den 14 november 1941 anslutit sig till önskemålen

om en snar revision av vägtrafikstadgan. Vid nämnda skrivelse

ävensom en den 31 mars 1942 dagtecknad skrivelse, som av styrelsen likaledes

ingivits till Kungl. Majit, ha fogats tvenne av föreningens verkställande

direktör, byråingenjören Otto Wallenberg, utarbetade framställningar med

synpunkter på och förslag till revision av vägtrafikstadgan.

I likalydande motioner vid innevarande års riksdag, väckta den ena inom

första kammaren av herr Helgesson m. fl. (1:58) och den andra inom andra

kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 64), har hemställts, att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Majit föreslå inrättandet från och med

den 1 juli 1944 av en statens trafiksäkerhetsinspektion med uppgift att utöva

den centrala ledningen och kontrollen över trafiksäkerheten på gator

och vägar inom riket i den del, som omfattade upplysning och undervisning.

Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 6, att motionerna icke måtte

bifallas av riksdagen. Vad utskottet hemställt bifölls av kamrarna. Under de
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

Utskottet.

hatten i första kammaren (nr 9 sid. 27) förklarade chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Andersson, att förenämnda principbetänkande

ännu icke lett till annat resultat än att vissa förberedelser vidtagits för en

översyn av vägtrafikstadgan. Det förslag, som ingivits av nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande, vore för närvarande beroende på ytterligare

handläggning i departementet. Det hade varit statsrådets förhoppning att

snarast möjligt kunna taga upp denna sak till behandling, eftersom dock vägtrafikstadgans

bestämmelser måste vara det grundläggande för trafiksäkerheten.

Det vore mera trängande att behandla denna fråga än frågan örn inrättande

av ett nytt statligt organ för övervakande av de bestämmelser som

funnes. I andra kammaren (nr 9 sid. 44) sade sig statsrådet hoppas att snarast

kunna företaga den revision av vägtrafikstadgan, som länge ansetts vara

behövlig.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har en inom kommunikationsdepartementet

tillkallad utredningsman den 17 december 1940 avgivit

ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. I detta betänkande föreslås

bl. a. omarbetning av vägtrafikstadgan och uppdragas vissa riktlinjer

för en sådan revision. Revisionen bör sålunda enligt utredningsmannens uppfattning

avse dels en ändrad fördelning av författningsbestämmelserna mellan

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, dels en ändrad form för

stadgans avfattning, dels en ändring av straffbestämmelserna och dels slutligen

vissa andra detaljändringar i stadgan. I betänkandet uttalas, att ett

specialbetänkande angående revision av vägtrafikstadgan senare skulle komma

att avgivas. Arbetet på detta specialbetänkande har dock måst avbrytas.

Under riksdagsdebatt den 9 mars 1943 i anledning av väckta motioner örn

inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion yttrade statsrådet och

chefen för kommunikationsdepartementet, att nämnda principbetänkande

ännu icke lett till annat resultat än att vissa förberedelser vidtagits för en

översyn av vägtrafikstadgan. Statsrådet uttalade den förhoppningen, att en

revision av vägtrafikstadgan snarast skulle kunna företagas.

Utskottet delar den i förenämnda principbetänkande och i flera andra

sammanhang framförda åsikten, att vägtrafikstadgan i åtskilliga hänseenden

företer brister. En revision av stadgan synes därför vara erforderlig.

Av de yttranden, som enligt vad nyss anförts gjorts av statsrådet och chefen

för kommunikationsdepartementet, torde emellertid framgå, att Kungl.

Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och har för

avsikt att snarast företaga en dylik revision. Under sådana förhållanden

synes det utskottet icke erforderligt att riksdagen hos Kungl. Majit gör en

framställning i ämnet. Utskottet förutsätter emellertid därvid, att den omarbetning

av vägtrafikstadgan som sålunda förutskickats icke fördröjes samt

att Kungl. Majit så snart det kan anses lämpligt för riksdagen framlägger

de resultat, vartill utredningen kommer att föranleda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

7

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund*, Löfvander,

Roos, Carl Eric Ericsson och Helgesson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hallagård*, Cruse, von Seth*, fru

Johansson, herr Larsson i Östersund*, fru Västberg* samt herr Andersson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Automobil Klubben bereus tillfälle avgiva yttrande över inom

riksdagen väckta likalydande motioner nr 63 i första kammaren av herr

Helgesson m. fl. och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg

m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga, får K. A. K. vördsamt anföra

följande.

För att utröna, huruvida och i vad mån trafikförfattningarna kunde anses

vara i behov av revision, hänvände sig K. A. K. under 1942 till sina c:a 200

juridiska ortsombud, vilka samtliga äro praktiserande advokater med omfattande

erfarenhet i trafikmål. De från dessa inkomna svaren gåvo vid

handen, att intresset för en revision var påfallande ringa. De anmärkningar,

som framställdes, berörde endast detaljer.

Vid sådant förhållande och då det enligt K. A. K:s uppfattning starkt kunde

ifrågasättas lämpligheten av att under nu rådande förhållande, då exceptionella

ingripanden på trafikens område blivit nödvändiga, vidtaga en geneard!

revision av trafiklagstiftningen — i all synnerhet som utvecklingen på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

ifrågavarande område efter krigets slut f. n. knappast lärer kunna bedömas

— ansåg sig K. A. K. icke böra framlägga något förslag i ärendet.

Motionärernas uttalande, att utvecklingen inom trafik- och samfärdslivet

sedan krigets utbrott gått mot en stadigt stegrad frekvens av trafikolyckor,

kan K. A. K. icke biträda. Nämnas må, att antalet anmälda trafikförsäkringsskador

vörö år 1938 42,977, år 1939 40,763, år 1940 21,959, år 1941

13,492 samt år 1942 14,533. Skadefrekvensen uppgår sålunda f. n. till endast

c:a V3 av den normala.

Uppgiften, att sjukhusen fyllas med offer för cykelolyckor och domstolarna

belastas till bristningsgränsen med mål angående cykelförseelser, kan

K. A. K. ej heller biträda. Enligt vad K. A. K. erfarit från en av vårt lands

största domsagor, inom vilken flera starkt trafikerade vägar i Stockholms

närhet befinna sig, utgör antalet cykelmål en mycket ringa del av övriga mål.

De av motionärerna åberopade skälen synas alltså icke kunna tagas till intäkt

för en revision av författningarna å ifrågavarande område.

Såsom K. A. K. vid olika tillfällen framhållit, torde en övergång till högertrafik

böra ske kort tid efter krigets slut. Denna övergång måste uppenbarligen

medföra vissa ändringar i trafikförfattningarna, därvid dessa samtidigt

lämpligen böra göras till föremål för en generell revision.

Enligt K. A. K:s mening synas motionerna icke böra vinna riksdagens

bifall.

Stockholm den 16 mars 1943.

Kungl. Automobilklubben.

H. BUCHT.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Motormännens Riksförbund, som beretts tillfälle att avgiva yttrande over

inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 63 i första kammaren av

herr Helgesson m. fl., och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg

m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga, får med anledning härav

anföra följande.

Gällande vägtrafikstadga torde otvivelaktigt vara i behov av omredigering.

Anmärkningar kunna riktas mot lagspråket, som knappast fyller de krav på

tydlighet och enkelhet, som böra ställas på en författning, som i så hög grad

är avsedd för allmänhetens bruk. Vidare är gränsdragningen mellan vägtrafikstadgan

och motorfordonsförordningens olika kompetensområden icke i

allo ändamålsenlig.

Motormännens Riksförbund, som väl kan vitsorda behovet av vägtrafikstadgans

revidering, håller dock före, att denna revidering icke lämpligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

9

bör ske för närvarande. Denna mening grundar förbundet på följande skäl.

Motionärerna ha som skäl för det ifrågasatta införandet av en ny vägtrafikstadga

åberopat huvudsakligen den ökade cykeltrafiken. Denna torde

åtminstone delvis vara att betrakta som en krisföreteelse, och det torde icke

vara välbetänkt att lämpa en allmän vägtrafiksladga efter onormala trafikförhållanden.

En för allmänheten så betydelsefull författning bör icke utan

tvingande skäl underkastas tillfälliga modifikationer, vilka försvåra reglernas

inträngande och bibehållande i allmänhetens medvetande.

Ett annat skäl är, att trafikanter och fordonsägare under rådande krisläge

äro och bliva belastade med en ansenlig mängd nya författningar, om

vilka de måste skaffa sig och underhålla kännedom. Att nu genomföra en

ändring av den för allmänheten utomordentligt betydelsefulla vägtrafikstadgan

innebure en ytterligare belastning och skulle även medföra, att de nya

bestämmelserna behövde längre tid att tränga igenom än under normala förhållanden.

Härtill kommer, att vägtrafikstadgan står i ett så nära samband

med motorfordonsförordningen, att en ändring av stadgan synes kräva, att

den genomfördes i samband med därav betvingad revidering av nämnda förordning.

Det torde icke kunna anses, att motionärerna förebringat några tvingande

skäl för ändring av vägtrafikstadgan redan under nu rådande kristid.

Motormännens Riksförbund får därför på ovan anförda skäl förorda, att

utskottet måtte avstyrka bifall till berörda motion.

Stockholm den 11 mars 1943.

Motormännens Riksförbund.

GUNNAR ENDERLEIN.

Sture Lindgren.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom utskottets skrivelse den 27 februari 1943 beredda tillfälle att avgiva

yttrande över de likalydande motionerna nr 63 i första kammaren av herr

Helgesson m. fl., och nr 78 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg

m. fl. angående förslag till ny vägtrafikstadga, få vi härmed anföra följande.

Det torde icke kunna bestridas att, såsom motionärerna framhållit, den nu

gällande vägtrafikstadgan av år 1936 genom den hastiga utvecklingen på trafikområdet

i många avseenden redan ter sig föråldrad.

Att en förnyad vägtrafiklagstiftning är av behovet påkallad bestyrkes kraftigt

av det förhållandet att redan i december 1936 chefen för kommunikationsdepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga

att verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva

de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Sedan sakkunniga

i mars 1939 på egen begäran entledigats, fullföljdes deras verksamhet av en

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 43. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

inom kommunikationsdepartementet tillkallad utredningsman, som i december

1940 avgav ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. Jämväl inom

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande hava hithörande problem

blivit föremål för utredningar, vilka giva vid handen, att de gällande bestämmelserna

äro i behov av revision.

Det måste anses beklagligt, att det betydande arbete, som sålunda i förevarande

hänseenden redan nedlagts, ännu icke lett till slutligt resultat, och

vi få därför för vår del tillstyrka motionerna.

Stockholm den 20 mars 1943.

Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation.

GÖSTA WAHLSTEDT.

Nils Schéle.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Svenska Motorförbundet, som har ett stort intresse för trafikfrågor och som

i yttranden till olika myndigheter sökt framkomma med förslag härutinnan,

tillåter sig härmed förorda den av herr Helgesson m. fl. väckta motionen,

att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande

till 1944 års riksdag av ett efter trafikutvecklingen lämpat förslag till ny vägtrafikstadga

med iakttagande bl. a. av anpassning efter nu rådande och väntad

ytterligare utveckling av cykeltrafiken.

Förbundet anser att en omarbetning av nu gällande vägtrafikstadga är av

största behov. Denna bör dock icke inskränka sig till att omfatta enbart cykeltrafiken

utan bör taga sikte på samtliga trafikantgrenar, vilka i en dylik

stadga böra ställas i relation till varandra. Det torde också vara lämpligt att

företaga en dylik omarbetning just nu och att framlägga förslag i så god tid,

att beslut hinner fattas och delges den trafikerande allmänheten innan trafiken

efter krisens slut kan förväntas bli i hög grad stegrad.

Svenska Motorförbundet, som omfattar avdelningar på olika håll i landet,

tillåter sig samtidigt anhålla att få taga del av i hithörande angelägenheter

framkomna förslag och att få inkomma med yttranden häröver.

Stockholm den 29 mars 1943.

Vördsammast

för Svenska Motorförbundets Centralnämnd.

HUGO WESTERLUND.

Verkst, led.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

11

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av andra lagutskottets skrivelse vari Cykelfrämjandet herodes

tillfälla att yttra sig över väckt motion rörande revision av 1936 års

vägtrafikstadga får Cykelfrämjandet som sin uppfattning anföra följande:

Det mest utmärkande draget i trafikutvecklingen i vårt land under de senaste

åren är onekligen — om man bortser från tillfälliga krisföreteelser —

cykelns oavbrutet stegrade användning som förde- och transportmedel.

På ett sätt som man blott för ett decennium sedan icke kunde föreställa sig

har cykeln kommit att utnyttjas i gatu- och vägtrafiken för att forsla människor

och varor, för att bereda tillfälle till rekreation, turistliv och sport o. s. v.

Cykeln har kort sagt allt mer och mer blivit en nödvändighet för betydande

grupper av vårt folk. Tvånget att under just nu rådande särskilda förhållanden

hushålla med tillgängliga knappa tillgångar har visserligen medfört att

restriktioner måst genomföras beträffande tillverkningen av cyklar, gummiförsörjningen

etc. Men dessa åtgärder äro ju endast av övergående natur och

lia heller icke hittills i någon nämnvärd grad bidragit att minska omfånget

och intensiteten i cykeltrafiken. Fastmer har krisen på ett alldeles särskilt sätt

hos den stora allmänheten accentuerat cykelns stora användbarhet. Allteftersom

kristrycket lättas har man därför att förutse ytterligare utveckling av

cykeltrafiken.

Då en välordnad och i möjligaste mån friktionsfri samfärdsel är ett livsvillkor

för samhället måste uppenbarligen från det offentligas sida all uppmärksamhet

ägnas åt nu antydda spörsmål. Till cykeltrafiken och dess förhållanden

måste med andra ord en helt annan hänsyn tagas än tidigare. Sålunda

måste den yttre tekniska apparaten kring trafiken så utformas att den

tillgodoser även cykeltrafiken och icke som hittills i huvudsaklig grad motortrafiken.

I detta avseende gäller det kanske främst att ändamålsenligt anordnade

särskilda cykelbanor planeras och utföras.

Framför allt måste dock sådana åtgärder vidtagas att förutsättningar skapas

för en individuell påverkan och fostran av de enskilda cyklisterna. Redan

nu, då motortrafiken av kända skäl är väsentligt inskränkt, är olycksfrekvensen

inom cykeltrafiken sådan, att den måste väcka oro. Lämnas utvecklingen

helt åt sig själv utan ingripanden från de ansvariga instansernas sida,

har man, då motortrafiken återgår till sin fulla omfattning, att motse en

våldsam ökning av trafikolyckorna med därav följande belastning av samhällets

och de enskildas materiella och personella tillgångar.

Ur allmän social och samhällsekonomisk synpunkt är det därför av största

vikt att de enskilda trafikanterna bibringas kunskap om gällande trafikregler

samt att de fostras till vilja och förmåga att efterfölja dem, så att de

hli i stånd att lösa de problem, inför vilka de ställas och komma att ställas

ute i trafiken.

Det iir uppenbart att för uppnående av detta mål kräves att utfärdade

föreskrifter och bestämmelser för trafikens reglering så smidigt anpassas efter

trafikutvecklingen, att de ge allmänheten erforderlig handledning och äro

ägnade att utgöra utgångspunkt för en rationell upplysning från organisationers

och myndigheters sida.

Beträffande vår nu gällande vägtrafikstadga av år 1936 måste, så som

också framhålles i nu förevarande motioner, konstateras, att den i väsentliga

avseenden icke avspeglar nu gällande förhållanden inom gatu- och vägtrafi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

ken. Alldeles särskilt gäller detta beträffande föreskrifterna för cykeltrafiken.

Utvecklingen har här gått förbi de förutsättningar, vilka rådde och kunde

förutses vid den tid, då vägtrafikstadgan tillkom.

Man behöver härvid endast tänka på de skiftande former, under vilka cykeln

numera uppträder. Med hänsyn härtill måste det anses vara en väsentlig

brist att i vägtrafikstadgan icke finnes en definition på vad som menas

med cykel. Till cykel i egentlig mening borde självfallet icke räknas de numera

allt vanligare förekommande transportcyklarna. För dem måste särskilda

regler gälla i vissa avseenden, t. ex. beträffande parkering, framförande

på cykelbana o. s. v. Motsvarande gäller tandemcyklarna.

Som ett av de bästa medlen att undvika trafikolyckor anses numera allmänt

differentieringen av trafiken, d. v. s. en uppdelning av tillgängligt gatuoch

vägutrymme mellan de olika trafikantslagen. För cykeltrafikens vidkommande

åstadkommes detta genom anordnande av särskilda cykelbanor. Sådana

äro också förutsedda i nuvarande väglrafikstadga men däremot saknas

bestämmelser om hur man skall cykla för det mycket vanliga fall då cykelbana

finnes endast på en sida av vägen. Enligt nu gällande regler anses cyklisterna

skyldiga att använda cykelbanan i båda trafikriktningarna. Vid den

punkt, exempelvis utanför en stad, där cykelbanan börjar eller upphör, måste

sålunda cyklisterna i ena trafikriktningen korsa körbanan, vilket innebär

ett utomordentligt faromoment.

Av nu anförda exempel, vilka lätt kunde mångdubblas, torde med ali önskvärd

tydlighet framgå, att nu gällande regler för cykeltrafikens reglering

icke kunna anses vara ändamålsenliga med hänsyn till trafikens nuvarande

faktiska sammansättning. Under sådana förhållanden kan heller icke den

trafikanternas fostran och undervisning, vilken är den första förutsättningen

för trafikolyckornas bekämpande, erhålla önskad styrka och slagkraft. Samtidigt

försvåras den utveckling av cykeltrafiken och det fulla utnyttjande av

dennas fördelar, som ur allmän social synpunkt måste anses vara önskvärd.

En revidering av nu gällande vägtrafikstadga är därför en angelägen uppgift,

icke minst som beredskapsåtgärd för att möta de anpassningssvårigheter,

som komma att följa med återgången till fredsförhållanden.

Med stöd av vad som sålunda anförts får Cyklisternas Riksförening Cykelfrämjandet

med understrykande av de synpunkter, som framförts i motionen,

på det livligaste tillstyrka att en revision av nu gällande vägtrafikstadga

snarast möjligt kommer till stånd.

Stockholm den 2 april 1943.

E. WALTER HOLMSTEDT.

Ordförande.

S. Wintzer.

Generalsekreterare.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431800

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.