Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939

1943-06-04 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:44, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober

1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering.

Genom en den 14 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 253, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med

särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förcrdnas, att 4, 7, 8, 12 och 13 §§ lagen den 20 oktober 1939

med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs, om vattenregleringen

kan antagas medföra avsevärt men för fisket. Avgiften skall erläggas

för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Tages enligt---äga tillämpning.

7 §•

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för bygden eller är

den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall avgift för ändamål, som

angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen, utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning

av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 14—16 §§ vattenlagen

ej äga tillämpning.

8 §.

Vattendomstolen äger, där det kräves för att undvika dröjsmål med vattenregleringen,

vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av

Bihang till riksdagens protokoll 9 sami. 2 avd. Nr 41.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det antagas, att sakägare

kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom

att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall

dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Vattendomstolen

må ock eljest, i avbidan på närmare utredning, utdöma belopp,

som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den

ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse,

att ersättning bestämmes så snart ske kan.

Ersättning, som---därtill äro.

Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall, såframt sökanden begagnat

sig av tillståndet till vattenreglering, omedelbart gå i verkställighet

som örn det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet

med vattendomstolens beslut nedsatts hos Konungens befallningshavande

eller guldits i annan ordning må ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen

förutsetts skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattenrättsdomaren

inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt

tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Där så finnes lämpligt, äger

vattenrättsdomaren utse särskild person att å hans vägnar mottaga framställningar

om sådan ersättning. Sålunda utsett biträde skall inom tid, som

vattenrättsdomaren bestämmer, insända inkomna framställningar till vattenrättsdomaren

och, där så lämpligen kan ske, föreslå de ersättningsbelopp

som han anser böra utgå. Efterföres tillfällig reglering enligt denna lag av

reglering enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen

framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Anmälan om ersättningsanspråk skall göras skriftligen och i två exemplar.

Vattendomstolen skall i sitt utslag erinra om vad skadelidande har att iakttaga.

Jämväl fastställandet av avgift som avses i 4 § första stycket eller 7 §

första stycket må av vattendomstolen uppskjutas till lämplig tidpunkt.

12 §.

Vad i---lider skada.

Bestämmelserna i 11 kap. 37 § vattenlagen om delgivning av kungörelsen

i målet skola ej äga tillämpning, med mindre vattenrättsdomaren finner

erforderligt att delgivning äger rum.

Vattenrättsdomaren skall i mål som avses i denna lag jämväl underrätta

Konungens befallningshavande.

13 §.

Befogenhet, som---denna lag.

Vid tillämpning---en vecka.

Säkerhet som---säkerhet ställas.

Avgift som---i målet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

Beträffande ersättning till sådant biträde som avses i 8 § fjärde stycket

skall vad ill kap. 97 § vattenlagen stadgas i avseende å gottgörelse till sakkunnigt

biträde åt vattendomstolen äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Vad i 4 § första stycket och 7 § första stycket stadgas skall, ändå att tillstånd

meddelats före nya lagens ikraftträdande, gälla med avseende å tiden

efter ikraftträdandet; och åligge det vattendomstolen att upptaga frågan om

avgifts fastställande, när så lämpligen kan ske.

Jämväl bestämmelserna i 8 § skola gälla, där tillstånd meddelats före lagens

ikraftträdande. Vad i tredje stycket stadgas skall dock, där beslut om

ersättning meddelats tidigare, ej gälla i vidare mån än som följer av 9 kap.

67 § vattenlagen. Ej heller skall den tid för anmälan av ersättningsanspråk,

som i fjärde stycket stadgas, tillämpas, där förut stadgad tid gått till ända

före nya lagens ikraftträdande.

Är fråga om förlängning av tillstånd, som meddelats före nya lagens

ikraftträdande, på väsentligen oförändrade villkor, skall vad i 4 kap. 13 §

vattenlagen stadgas ej äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av stormaktskrigets

utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

för viss tid eller tills vidare förordna, att lagen skall äga tillämpning. Förordnande

må dock under tid då riksdagen är samlad ej meddelas utan dess

samtycke. I annat fall kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes

av nästföljande riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl.

Maj:t med riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt

förordnande att gälla tills vidare.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket

vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas

till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän eller enskild synpunkt

medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag

meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen

ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det

finnes påkallat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § bl. a., att

fiskeavgift ej skall utgå. För skada och intrång genom vattenregleringen skall

ersättning utgå enligt 9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft,

som på grund av 1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel

ersättning ej lämnas.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat örn vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,

men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft

är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för regleringen.

Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen om särskilda villkor beträffande

större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar skola enligt 7 § i 1939

års lag icke äga tillämpning. Någon regleringsavgift utgår således icke och

bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen om Konungens prövningsrätt i

vissa fall gälla ej.

I processueilt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves

för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande

av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

till senare tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att

lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst

eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning

till honom helt eller delvis fastställas på förhand.

I övrigt stadgas bl. a. i 12 § andra stycket i 1939 års lag, att bestämmelserna

i 11 kap. 35-—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet ej skola

äga tillämpning beträffande tillfällig vattenreglering.

Beträffande tillkomsten av 1939 års lag må erinras, att vattenfallsstyrelsen

och svenska vattenkraftföreningen efter stormaktskrigets utbrott i skrivelse

till Konungen den 9 september 1939 hemställde örn utarbetande av förslag

till en författning som vid krig eller krigsfara medgåve ett förenklat och

snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna av ansökningar i

vattenregleringsmål.

Styrelsen och föreningen förklarade, att de i rådande krisläge ansett sig

böra undersöka, i vilken omfattning särskilda åtgärder till tryggande av landets

kraftförsörjning kunde anses vara påkallade och lämpliga. Erfarenheten

hade givit vid handen, att genom skapande av nya eller utökande av redan

befintliga regleringsmagasin väsentligt ökade möjligheter kunde vinnas i detta

avseende. En mångfald dylika regleringsföretag hade redan genomförts. Andra

vore under utredning eller domstolsbehandling eller kunde utan vidlyftigare

utredningar och med relativt små medel genomföras. För att dessa möjligheter

under krisläget skulle kunna utnyttjas, erfordrades emellertid en författning

om ett förenklat och snabbare förfarande än det ordinarie förfarandet

enligt vattenlagen.

Vidare anfördes en del exempel till utredning om de värden det gällde och

den betydelse för minskad kolåtgång som det föreslagna förfarandet kunde

innebära.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

5

över denna skrivelse inhämtades utlåtanden av åtskilliga myndigheter, vilka

samtliga tillstyrkte eller lämnade framställningen utan erinran. Dåvarande

vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton upprättade i samband härmed en

promemoria angående det närmare innehållet av den författning som eventuellt

borde utfärdas.

Sedan lagförslag upprättats i ämnet, anförde chefen för justitiedepartementet

vid remiss av förslaget till lagrådet den 22 september 1939 — efter att

ha redogjort för vad i ärendet förekommit — att av den lämnade redogörelsen

framginge, att genom införande av möjlighet att snabbt vidtaga åtgärder

för ökat tillgodogörande av vattenkraft betydande besparingar kunde göras

i förbrukningen av kol och annat bränsle. Detta vore uppenbarligen av stor

betydelse under rådande förhållanden. Departementschefen framhöll emellertid

även angelägenheten av att den ifrågasatta lagstiftningen finge ett sådant

innehåll, att icke blott det allmännas intresse utan även den enskildes

rätt tryggades. Därest lagstiftningen utformades i huvudsaklig anslutning till

de riktlinjer som uppdragits i förenämnda promemoria, syntes emellertid allmän

eller enskild rätt icke trädas för nära. En avvägning borde liksom eljest

företagas mellan nyttan av åtgärden i fråga, å ena, samt skadeverkningarna,

å andra sidan, till förekommande av att tillstånd till åtgärden medgåves i

andra fall än då skadan uppenbarligen vore av underordnad betydelse. Skadeverkningarna

genom sådana provisoriska åtgärder som omnämndes i promemorian

kunde antagas bliva mycket begränsade. Som regel kunde endast

bliva fråga om åtgärder beträffande redan befintliga dammbyggnader eller

om ändringar i vattenhushållningsbestämmelserna för sådana. Man syntes

kunna utgå från att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller

som skulle vara förenade med större kostnader, icke komme att vidtagas, då

här åsyftades att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

Framställningar om lagändring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och

rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämtlands

län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna. Länsstyrelsen

anförde därvid, att utnyttjandet av Indalsälvens inom Jämtlands län

belägna flodområde för kraftproduktionen visat sig vara för företagarna

synnerligen förmånligt ur ekonomisk synpunkt. Den utvunna kraften vore

emellertid så gott som uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas

i sydligare trakter av landet och endast en ringa del därav skulle komma

länets befolkning till godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där

dessa stora värden uttoges, inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen

som bereddes befolkningen under en jämförelsevis kort byggnadstid

samt till de i och för sig betydande skatteobjekt som de stora kraftverken

och i viss mån även regleringsdammarna utgjorde för de särskilda kommuner

dit de förlädes. För bygden och länet däremot kunde några väsent
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

liga fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom

dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter

uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna

intressen liksom även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers

trevnad och levnadsförhållanden. Inom länet hade gjorts gällande

att den nuvarande lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till

beredande av ersättning och kompensation för skador av mera allmän natur.

De av sjöregleringarna uppkommande direkta skadorna och olägenheterna

bleve väl så småningom kompenserade, men med den utredning som

föreginge tillstånden till dessa regleringar kunde man befara att de bomme

att medföra bestående olägenheter av större räckvidd, vilka åtminstone delvis

kunde undvikas örn ett mera allsidigt avvägande av olika intressen före

tillståndens meddelande komme till stånd.

I skrivelse den 5 februari 1942 har länsstyrelsen därefter hemställt, bl. a.,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för sådan komplettering av 1939

års lag att de allmänna intressenas tillgodoseende säkerställdes vid tillämpningen

av lagen.

Även inom riksdagen har under år 1942 väckts fråga örn ändringar i vattenlagstiftningen,

nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund m. fl.

(II: 74).

I motionen, som i allt väsentligt överensstämmer med länsstyrelsens i Jämtlands

län skrivelse den 19 januari 1942, har ifrågasatts, huruvida den nuvarande

lagstiftningen kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade

anspråk på kompensation för de skador och olägenheter av mera

allmän natur som uppstode genom vattenbyggnadsföretagen, därvid gjordes

gällande att vattenlagens bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter

borde omarbetas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, påpekade i sitt utlåtande

(nr 35), att vissa i motionen berörda förhållanden syntes äga samband med

1939 års lag. Utskottet erinrade örn att denna lag tillkommit för att snabbt

bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till

besparingar i bränsleförbrukningen, vilket uppenbarligen vöre av stor betydelse

under nu rådande förhållanden. För att uppnå syftet med lagen hade

däri vattenkraftintresset givits en i hög grad gynnad ställning. Så hade dock

icke helt kunnat ske utan att andra allmänna och enskilda intressen i viss

utsträckning kommit att sättas i efterhand. Särskilt anmärkningsvärt vore

att regleringsföretag kunde komma till stånd, medförande skada och intrång

å annans egendom, utan att ersättning samtidigt utdömdes, ävensom att företag

som här avsåges helt befriats från vissa i vattenlagen för liknande

företag stadgade förpliktelser mot det allmänna. Under förarbetena till lagen

syntes man vid godtagandet av en dylik ordning ha antagit, att skadeverkningarna

genom de provisoriska åtgärder som åsyftades med lagen skulle

bliva mycket begränsade. Därvid syntes ha förutsatts, bland annat, att åtgärder,

som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle vara förenade

med större kostnader, icke komme att vidtagas, då här åsyftades att

vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

Utskottet framhöll härefter, att 1939 års lag åtminstone vad anginge Jämtland

vunnit en i vissa hänseenden vidare tillämpning än sålunda förutsatts.

Med stöd av lagen syntes man lia företagit även mera betydande regleringsåtgärder

beträffande mycket stora vattenmagasin. Vissa därvid vidtagna anordningar

syntes icke kunna betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande

intressenter syntes också utgå ifrån, att ifrågavarande regleringar

skulle bliva bestående för längre tid. Under nu angivna omständigheter kunde

man svårligen bortse från faran för att genom dessa regleringar kunde

vållas vittgående skador av allmän och enskild natur, för vilka ersättning

åtminstone tillsvidare kunde utebliva. Förhållandet vore ägnat att ingiva

desto större betänkligheter som det vore ovisst, när en återgång till normala

förhållanden kunde ske, och 1939 års lag alltså kunde komma att gälla

under många år framåt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet starka skäl tala för att

de i 1939 års lag meddelade bestämmelserna angående tillfällig vattenreglering

snarast gjordes till föremål för omprövning i syfte att vid dylika regleringsföretag

måtte skänkas större beaktande åt motstående allmänna och

enskilda intressen utan att likväl välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen

förhindrades. I fråga örn möjligheterna att få till stånd en lagändring

i angiven riktning ville utskottet endast hänvisa till förslag i ämnet, vilka

framlagts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol i ett av denne

till utskottet avgivet yttrande. Vid den närmare utredning som erfordrades

för frågans lösning kunde måhända ytterligare utvägar yppa sig. Slutligen

kunde i detta sammanhang påpekas, att enligt uttalande av nämnde vattenrättsdomare

en mera ingående undersökning av ifrågavarande företags bärighet

sannolikt skulle utvisa, att företagen väl vore i stånd både att mllgöra

den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för intrång a allmänna

och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande

sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en del av vinsten

komma den av företaget berörda bygden till godo.

Efter det utskottet i sitt utlåtande jämväl behandlat frågan om utredning

beträffande vattenlagens bestämmelser om bygdekraft och regleringsavgifter

hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta bl. a. om skyndsam översyn av 1939

års lag samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät skrivelse

i ämnet (nr 312).

Promemoria med förslag i ämnet.

På grundval av vad sålunda förekommit upprättades i justitiedepartementet

en den 26 november 1942 dagtccknad promemoria angående ändringar

i 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Vid promemorian var fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av

4, 7, 8, 12 och 13 §§ nämnda lag.

I promemorian anfördes till en början beträffande lagens betydelse och

verkningar i allmänhet bl. a.:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Efter stormaktskrigets utbrott riktades uppmärksamheten omedelbart på

olika^ möjligheter att minska konsumtionen av fossilt bränsle. För detta ändamål

genomfördes bl. a. med största skyndsamhet den nu ifrågavarande

lagstiftningen om tillfällig vattenreglering. Då lagen hann träda i kraft redan

före höstfloden ar 1939, kom den redan fran början att på ett synnerligen

verksamt sätt bidraga till en nedgång i kolkonsumtionen. Den starka begränsningen

av kolimporten har nödvändiggjort, att 1939 års lag därefter

under de gångna åren tagits i oavlåtlig användning. Endast med utnyttjande

av de regleringsmagasin som skapats nied hjälp av denna lag har det varit

möjligt att fylla de krav som ställts på kraftproducenterna. Nämnda reglermgsmagasin

ha t. ex. under vinterhalvåret 1941—1942 lämnat ett tillskott

till kraftproduktionen överstigande 350 miljoner kWh eller mer än 7 °/o av

kraftbehovet, varigenom en besvärande ransonering av kraftkonsumtionen

kunnat undvikas. Svårigheterna att tillgodose kraftbehovet ha varit så mycket

större som under de gångna krigsåren rått stor vattenbrist samtidigt som

kraftbehovet starkt ökat.

När de åtgärder, som vid befintliga anläggningar omedelbart vidtogos med

stöd^ av 1939 års lag, snart visade sig otillräckliga, har lagen tillämpats även

i fråga om företag av större omfattning, bl. a. i Indalsälvens flodsystem.

Detta har möjliggjorts av att dessa regleringar i väsentliga delar varit förberedda

för ansökan örn tillstånd till reglering i vanlig ordning enligt vattenlagen.

Ur nationalekonomisk synpunkt torde de företag som genomförts med

stöd av 1939 års lag få anses välmotiverade. Det förtjänar dessutom framhållas,

att tillskapandet av regleringsmagasin är av största betydelse även ur

försvarssynpunkt, t. ex. för upprätthållande av järnvägstrafiken. Helst bör

av detta skäl under kritiska tider ständigt finnas en reserv, om vissa anläggningar

skulle förstöras. Ä andra sidan är tydligt, att ett snabbt genomförande

av så stora företag som de nyssnämnda ter sig oroande för dem

som närmast drabbas därav, bl. a. på den grund att ersättningsfrågorna ej

kunnat ordnas på förhand.

Beträffande de erinringar som framställts mot vattendomstolens befogenhet

att i viss utsträckning uppskjuta avgörandet av ersättningsfrågor påpekades i

promemorian följande:

Det ankommer uppenbarligen på domstolen att handha nämnda befogenhet

med omdöme, så att icke skadelidande tro sig utlämnade åt godtycke.

Då regleringsföretagen icke blott äro till nytta ur allmän synpunkt utan även

giva dem som genomföra dem en mer eller mindre betydande vinst, kan

den uppfattningen eljest lätt sprida sig, att mäktiga ekonomiska intressen

tillgodoses på andras bekostnad. Att det vöre synnerligen skadligt om en

sådan uppfattning vunne fotfäste, är uppenbart. Vid prövning, i vad mån

tillstånd kan meddelas utan att ersättning bestämts på förhand, bör skälig

hänsyn tagas till sådana omständigheter som ådagalagd villighet från sökandens

sida att frivilligt och snabbt träda emellan, när någon sakägare framställer

krav eller erinringar som kunna antagas äga fog för sig. Har prövningen

av ersättningsfrågor uppskjutits, ankommer det givetvis på vattendomstolen

att söka upptaga dem till avgörande så snart som möjligt.

Vidare uttalades i promemorian:

För att möjliggöra ett snabbt vidtagande av nödvändiga regleringsåtgärder

innebär 1939 års lag även vissa avsteg från de garantier som eljest ur allmän

synpunkt uppställts i vattenlagen. Underrättelse behöver sålunda t. ex. icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44. 9

lämnas kammarkollegiet eller lantbruksstyrelsen. Jämväl i detta hänseende

åligger det naturligtvis vattendomstolen att förfara med omdöme och tillse,

att när mera genomgripande åtgärder äro i fråga, representanter för det

allmänna få tillfälle att föra talan. Domstolen har att mot varandra väga

behovet av snabba åtgärder och styrkan av de intressen som kunna bliva

lidande.

De anmärkningar mot 1939 års lag som i berörda hänseenden kommit till

synes hade enligt vad i promemorian framhålles främst gällt de betydande

sjöregleringarna i Indalsälvens flodsystem. Örn dessa företag syntes i stort

sett kunna fällas det omdömet att de varit till utomordentligt gagn för riket.

Naturförhållandena vore också sådana, att uppkomna skador och olägenheter

i jämförelse med nyttan vore av underordnad betydelse. En annan

sak vöre, att de för den enskilde emellanåt kunnat vara kännbara. Även

vissa kommuner hade haft olägenheter. På grund av företagens storleksordning

hade det — med vissa undantag — tyvärr icke ännu varit möjligt

för vattendomstolen att pröva ersättningsfrågorna med anledning av

företag som genomförts redan under år 1940. Sammanlagt betydande ersättningsbelopp

hade dock betalts ut under hand. önskvärt vore naturligtvis,

att dessa frågor slutligt reglerades utan ytterligare dröjsmål. Ur allmän synpunkt

kunde nämnas, att den för regleringarna ansvariga föreningen samarbetade

med lantbruksstyrelsen såsom representant för fiskeintresset, med

riksantikvarieämbetet såsom representant för fornminnesvården och med vetenskapsakademien

såsom representant för det naturvetenskapliga intresset.

I promemorian upptogs härefter frågan örn ändring i 1939 års lag till

närmare behandling. Härvid erinrades till en början, att tillstånd till vattenreglering

enligt 1939 års lag finge meddelas för högst tre år i sänder. Åtskilliga

tillstånd som meddelats enligt samma lag komme under den närmaste

tiden att utgå. I vissa fall komme de antagligen att ersättas av tillstånd

enligt vattenlagen, i andra fall uppkomme fråga om förlängning av de

provisoriska tillstånden. Vårt läge med avseende å koltillförseln vore sådant,

att därjämte krav på nya regleringar vore att vänta. Lagen vore fördenskull

alltjämt nödvändig. Med stöd av vunna erfarenheter syntes emellertid böra

övervägas vissa ändringar i lagen.

Vad först angår lagstiftningens tillämpningsområde uttalades

i promemorian, att det icke vore möjligt att inskränka detta. Däremot

syntes det vara att förorda, att i fråga örn regleringar av större omfattning

uppställa krav på Konungens medgivande även om de endast vore av tillfällig

natur. I 4 kap. 13 § vattenlagen stadgades, att där fråga vore örn reglering

av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, Konungen ägde pröva, huruvida

med hänsyn till vissa allmänna intressen hinder mötte mot företaget eller

särskilda villkor borde föreskrivas. Detsamma gällde annan vattenreglering,

som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning vore av synnerlig

omfattning, såframt Konungen förbehölle sig sådan prövning och besked

därom lämnades vattendomstolen innan målet slutligt avgjorts av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

domstolen. I promemorian har föreslagits, att nu nämnda lagrum gjordes tilllämpligt

även på tillfällig reglering. I övrigt borde det alltjämt tillkomma

domstolen att pröva, huruvida tillfällig reglering kunde medgivas. Till ledning

för avgörandet kunde domstolen, om tvekan skulle uppkomma, av den

centrala driftledningen inhämta upplysning om angelägenheten av den begärda

regleringen ur allmän synpunkt.

I promemorian erinrades härefter, att med genomförandet av företag enligt

1939 års lag för närvarande icke vöre förenad någon skyldighet att utgiva

vare sig fiskeavgift eller s. k. regleringsavgift för bygdens behov.

I dessa hänseenden anfördes, att det vore skäligt att åtminstone av mera

ingripande företag uttaga avgifter till fiskets främjande och till bygdens

behov, även om allenast tillfällig reglering medgåves.

I fråga örn fiskeavgift föreslogs i promemorian, att sådan avgift skulle utgå,

örn vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för fiske. Avgiften

syntes böra utgå för tiden från och med det halvår, då tillståndet

först toges i anspråk. I övrigt borde gälla vad i 2 kap. 10 § vattenlagen stadgades

örn fiskeavgift. Detta innebure bl. a. att avgiften skulle användas till

befrämjande av fisket inom landet. Skyldigheten att erlägga avgiften bomme

enligt nämnda lagrum att åvila regleringsföretaget.

Beträffande regleringsavgift uttalades i promemorian vidare bl. a.:

Örn regleringsavgift för företag enligt vattenlagen stadgas i 4 kap. 14 §

samma lag, att örn den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för

vilkas räkning vattenreglering utföres, genom regleringen ökas med i medeltal

500 turbinhästkrafter, ägare av sådant strömfall är pliktig att erlägga en

årlig avgift av minst 10 öre och högst 3 kronor för varje turbinhästkraft,

varmed den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökats genom regleringen.

Enligt 15 § nämnda kapitel skola avgifterna i första hand användas

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet som vållas genom

företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,

så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen

förslå därtill, må de enligt andra punkten i samma paragraf ock användas

för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av

företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,

eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk

eller småindustri eller eljest till befolkningens behov.

Dessa regler kunna icke oförändrade tillämpas vid tillfälliga regleringar

enligt 1939 års lag. Sättet för avgifternas beräkning sammanhänger praktiskt

med de bestämmelser örn tvångsdelaktighet vid vattenreglering som meddelas

i 3 kap. vattenlagen. Dessa bestämmelser äro icke tillämpliga på vattenreglering

enligt 1939 års lag. Skyldigheten att utgiva regleringsavgift torde

vid sådant förhållande, såvitt angår provisorisk reglering, svårligen kunna

åläggas ägarna av varje särskilt strömfall. Bestämmandet av avgiftens storlek

enligt angivna regler torde också vara en alltför omständlig procedur

för att vara lämplig vid handläggning enligt 1939 års lag. Enklare bestämmelser

böra därför meddelas.

Såsom förutsättning för att regleringsavgift skulle utgå upptogs i promemorian,

att vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för bygden

eller att den båtnad som utvunnes vore av stor betydelse. Skyldigheten att er
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

11

lägga avgiften skulle åvila företaget såsom en omkostnad för detta. Storleken

av avgiften skulle bestämmas av vattendomstolen till det belopp som funnes

skäligt, minst 3,000 och högst 15,000 kronor för år, för varje särskilt företag.

Örn en och samma sammanslutning av kraftintressenter genomförde flera

sjöregleringar enligt 1939 års lag, skulle särskild avgift beräknas för varje

särskilt regleringsmagasin, om förutsättningarna för utdömande av avgift

funnes vara för handen.

Beträffande användningen av medlen gjordes i promemorian gällande, att

det icke vore erforderligt alt, såsom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen, i första

hand reservera medlen för ersättning med anledning av oförutsedda skador.

Örn vattenregleringen icke efterföljdes av definitiv reglering, förutsattes

nämligen, att någon förändring i vattenståndsförhållandena icke skulle kvarstå

sedan tillståndet upphört att gälla. De skador som vållats borde yppas relativt

snart. Av denna anledning föreslogs, att medlen omedelbart finge

användas för bygdens behov och utgå till något av de i 4 kap. 15 § andra

punkten vattenlagen angivna ändamålen. Med bygden borde förstås den

trakt som direkt eller indirekt berördes av regleringen och läge inom nederbördsområdet

i fråga.

Regleringsavgift enligt 1939 års lag har föreslagits skola utgå från och

med det halvår, då vattendomstolens tillstånd först toges i anspråk. Detta

innebure, att om byggnad i vatten efter meddelat tillstånd utfördes ena halvåret

och dammen toges i bruk nästa halvår, avgift skulle utgå från och med

förra halvåret. Utan särskilt stadgande syntes tydligt, att avgiften skulle

utgå för den tid tillståndet gällde, där ej vattendomstolen föreskreve annat.

I fråga om det process u ella förfarandet vid tillämpning av

1939 års lag uttalades i promemorian, att det dröjsmål som förekommit med

avseende å ersättningars bestämmande påkallade vissa nya föreskrifter. Av

denna anledning föreslogs en omarbetning av 8 §. Härom anfördes följande:

Liksom för närvarande torde denna paragraf först böra innehålla föreskrift

örn befogenhet för vattendomstolen att, där det kräves för att undvika

dröjsmål med vattenregleringen, vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta

prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Härjämte

synes emellertid böra uttalas, att vattenrättsdomaren skall tillse att ersättning

bestämmes så snart ske kan. Beträffande särskilt Norrbygdens vattendomstol

torde, med hänsyn till det stora antal ersättningsfrågor som föreligga

oavgjorda, vara nödvändigt att förstärka arbetskraften för att nu

nämnda bestämmelse skall medföra avsedd verkan. Det må emellertid påpekas,

att vattenrättsdomaren har möjlighet att med stöd av vattenlagen förelägga

den som erhållit provisoriskt tillstånd att inkomma med kompletterande

utredning. I själva verket torde dock under rådande förhållanden

ofta ej vara lätt att finna sakkunniga personer för ändamålet. Av denna anledning

föreslås i det följande, i viss anslutning till vad vattenrättsdomaren

vid Norrbygdens valtendomtsol förordat, ett särskilt mera summariskt förfarande

för preliminärt bestämmande av ersättning.

1939 års lag innehåller redan nu en bestämmelse som medger ett provisoriskt

bestämmande av ersättning. Såsom förut nämnt stadgas nämligen, att

ersättning alltid skall, helt eller delvis, bestämmas på förhand, örn det kan

antagas alt sakägare kommer alt lida skada eller intrång som medför svång
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4-1.

het för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser.

Av stadgandet framgår, att beloppet kan bestämmas preliminärt.

Härjämte bör uttryckligen föreskrivas, att vattendomstolen även eljest i avbidan

på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen

bestämmes. Om denna regel skall kunna praktiskt utnyttjas i någon

omfattning, kan det visserligen ej undvikas att tillämpningen blir förenad

med en viss risk för felbedömning. Det är emellertid att märha, att här allenast

är fråga om ersättning för en viss begränsad tid, och den risk, som

drabbar företaget, kan icke anses vara av någon större betydelse.

I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för vattenlagens

bestämmelser i ämnet torde böra stadgas, att vattendomstolens beslut

i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit

laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.

En möjlighet för vattendomstolen eller överinstans att förordna, att verkställighet

tills vidare ej skall äga rum, bör dock finnas. Vad som i enlighet med

vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning

bör ej få återkrävas. Denna regel överensstämmer med ett motsvarande

stadgande i 9 kap. 67 § vattenlagen.

Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning

må särskilt framhållas, att den preliminärt bestämda ersättningen må avräknas

allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den

tillfälliga regleringen. Däremot må den ej avräknas från den ersättning som

kan komma att bestämmas med anledning av definitiv reglering.

I promemorian föreslogs vidare införandet av möjlighet för vattendomstolen

att utse ombud för att bl. a. mottaga anmälningar om ersättningsanspråk.

Härom anfördes:

För att vattendomstolen skall utan alltför stor omgång kunna få material

till ett provisoriskt bedömande av ersättningsfrågor synes lämpligt, att domstolen

må utse en särskild person att på domstolens vägnar mottaga framställningar

om ersättning. Härigenom underlättas för sakägarna att framställa

ersättningsyrkanden. Ett sådant biträde som nu nämnts bör även hos

domstolen föreslå de ersättningsbelopp som han anser böra utgå. Örn han

t. ex. är vattenrättsnämndeman och uppgiver varpå han stöder sitt förslag,

torde domstolen ofta såvitt angår mindre ersättningsbelopp kunna preliminärt

döma på det skriftliga materialet utan syn på stället. Ersättning till

biträdet torde böra gäldas av regleringsföretaget.

Även med avseende å tiden och sättet för anmälan av ersättningsanspråk

föreslogs i promemorian ändrade bestämmelser. I denna del uttalades följande:
Anspråk

på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen

skall enligt den nuvarande lydelsen av 8 § i 1939 års lag anmälas

inom två år från det tiden för tillståndet gått till ända. Anmälan skall ske i

den ordning som stadgas i 11 kap. 68 § vattenlagen. I sistnämnda lagrum

föreskrives, att anmälan skall göras skriftligen och ingivas i två exemplar

till vattenrättsdomaren.

Tiden för anmälan av ersättningsanspråk torde med hänsyn till den vidsträckta

tillämpning som lagen vunnit böra utsträckas, förslagsvis till fem

år från det tiden för tillståndet gått till ända. Härjämte synes emellertid uttryckligen

böra stadgas, att om nytt provisoriskt tillstånd medgives, tiden räknas

från det tiden för det senare tillståndet gått till ända. Detta tillägg torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

13

allenast innehålla ett förtydligande. I detta sammanhang synes även böra uppmärksammas

den möjligheten att — såsom avses i Indalsälvens flodsystem —

tillfällig reglering enligt 1939 års lag efterföljes av reglering enligt vattenlagen.

Med tanke härpå synes böra stadgas, att anspråk med anledning av

den förra regleringen må framställas inom den tid som i målet om definitiv

reglering bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Det må framhållas, att

örn den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än den tillfälliga

regleringen, den sist föreslagna bestämmelsen icke innebär någon överflyttning

av skyldigheten att gälda ersättningen.

I fråga om sättet för anmälan är det nödvändigt att taga hänsyn till det

föreslagna stadgandet om förordnande av viss person att mottaga anmälan

om ersättningsanspråk. Om denne mottagit anmälan i rätt tid, bör det vara

tillfyllest. Härjämte torde man kunna eftergiva kravet att anmälan skall ske

i två exemplar. Hänvisningen till 11 kap. 68 § vattenlagen kan vid dessa förhållanden

utgå. Tillräcklig anledning att, såsom vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol föreslagit, inskränka rätten att i överinstans förebringa

bevisning torde icke föreligga.

I processuellt hänseende föreslogs i promemorian vidare, att jämväl fastställandet

av fiskeavgift och regleringsavgift skulle kunna av vattendomstolen

uppskjutas till lämplig tidpunkt. Ett sådant uppskov innebure emellertid icke

någon ändring i den tid för vilken avgiften skulle beräknas.

Av övriga bestämmelser i 1939 års lag upptogs i promemorian till behandling

jämväl stadgandet i 12 § andra stycket, enligt vilket bl. a. vissa bestämmelser

i 11 kap. 35 och 36 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen ej skola äga tillämpning. Då man

finge räkna med att större företag än man från början tänkte sig alltjämt

kunde komma till stånd enligt 1939 års lag, syntes det påkallat att meddela

ändrade bestämmelser jämväl i nu berörda hänseende. Till 12 § andra stycket

syntes därför böra fogas den bestämmelsen, att underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen skulle givas, om vattenregleringen i avsevärd

mån kunde antagas inverka på allmänna intressen. Därjämte borde länsstyrelsen

städse erhålla underrättelse om målet. Det syntes även vara lämpligt

att länsstyrelsen finge förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av

allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts i promemorian upptogs i

förenämnda lagförslag till en början såsom första stycke i 4 § bestämmelse,

att örn tillfällig vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för

fiske, fiskeavgift som stadgas i 2 kap. 10 § vattenlagen skall utgå för företaget

från och med det halvår, då tillståndet först (ages i anspråk. Enligt 7 §

första stycket i förslaget skall, örn vattenregleringen kan antagas medföra

avsevärt men för bygden eller om den båtnad som utvinnes är av stor betydelse,

avgift för ändamål som angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen

utgå för företaget nied skäligt belopp, minst tretusen och högst femtontusen

kronor för år, från och med det lialvår, då tillståndet först tages i

anspråk. Örn indrivning och användning av sådan avgift skola närmare

bestämmelser meddelas av Konungen. Enligt andra stycket av samma para
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

graf i förslaget skall 4 kap. 13 § vattenlagen äga tillämpning jämväl i mål

som avses i 1939 års lag.

Under 8 § första stycket i förslaget har upptagits stadgande, att vattenrättsdomaren

skall tillse att ersättning, som ej kunnat utdömas vid tillstånds

meddelande, bestämmes så snart ske kan. Vidare har i andra stycket av paragrafen

givits en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vattendomstolen må

i avbidan på närmare utredning utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen

bestämmes. Härjämte stadgas i samma stycke, att vattendomstolen,

där så finnes lämpligt, äger utse särskild person att å domstolens vägnar mottaga

framställningar örn ersättning och hos domstolen föreslå de ersättningsbelopp

som han anser böra utgå. I tredje stycket av paragrafen skall

enligt förslaget upptagas en bestämmelse, att vattendomstolens beslut i ersättningsfråga

skall, såframt sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering,

omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit laga kraft, där

ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet med vattendomstolens beslut

nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning skall ej få återkrävas.

I fjärde stycket av nämnda paragraf i förslaget stadgas, att om någon vill

framställa anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen

förutsetts, anspråket skall skriftligen anmälas hos vattenrättsdomaren

inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd medgives,

tiden därför gått till ända. Finnes biträde som nämnts i andra stycket,

skall anmälan få göras hos honom. Efterföljes tillfällig reglering av reglering

enligt vattenlagen, skall anspråk med anledning av den förra regleringen få

framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Såsom femte stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse, att jämväl

fastställandet av avgift som avses i 4 eller 7 § av förslaget må av vattendomstolen

uppskjutas till lämplig tidpunkt.

Enligt 12 § andra stycket i förslaget skola kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen

underrättas i mål om tillfällig vattenreglering, örn vattenregleringen

kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Vattenrättsdomaren

skall även städse underrätta länsstyrelsen, som skall äga att förordna

ombud att föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen, där ej det

allmännas rätt bevakas av annan myndighet.

Slutligen har såsom femte stycke i 13 § upptagits föreskrift, att vad ill

kap. 97 § vattenlagen stadgas örn sakkunnigt biträde åt vattendomstolen skall

äga motsvarande tillämpning å sådant särskilt biträde för mottagande av anmälningar

om ersättningsanspråk som förut nämnts.

Beträffande ikraftträdandet föreslogs i promemorian, att de nya bestämmelserna

skulle gälla från och med den 1 juli 1943. Vissa spörsmål som

hade samband med övergången syntes kräva, att särskilda bestämmelser meddelades.

För att icke alltför stor ojämnhet skulle uppkomma i tillämpningen

borde fiskeavgift och regleringsavgift kunna utdömas, även örn tillstånd meddelats

före den nya lagens ikraftträdande. Det kunde icke anses obilligt eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

15

stridande mot vedertagna rättsgrundsatser att den, som erhållit tillstånd

enligt 1939 års lag, i efterhand genom ny lagstiftning ålades vissa förpliktelser,

om han efter lagens ikraftträdande ville begagna sig av tillståndet.

Av 3 § i 1939 års lag framginge, att vattendomstolen, utom i fråga om tiden

för tillståndet, ägde att på framställning ändra villkoren för tillståndet eller

föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat. Vattendomstolens tillstånd

avsåge alltså icke att giva sökanden en rättighet i vilken intrång ej finge

göras. I processuellt hänseende borde stadgas, att vattendomstolen skulle ex

officio upptaga frågan om avgifts fastställande, när så lämpligen kunde ske.

Vattendomstolen borde naturligtvis icke upptaga frågor om avgifters fastställande,

när vid nya lagens ikraftträdande allenast kort tid återstode av

meddelat tillstånds giltighetstid. Vid bedömande, huruvida avsevärt men för

fiske eller för bygden uppstode eller betydande båtnad utvunnes och om

avgifter fördenskull skulle utgå enligt 4 eller 7 §, måste ju hänsyn tagas även

till huru lång tid som återstode för den tillfälliga regleringen. De nya föreskrifterna

i 8 § örn bestämmandet av ersättning borde ävenledes tillämpas, när

tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande. Härigenom bereddes bl. a.

möjlighet att, oavsett när tillstånd meddelats, utse lämplig person att mottaga

ersättningsyrkanden. De särskilda bestämmelserna om omedelbar verkställighet

av vattendomstolens beslut borde dock ej gälla, där beslutet meddelats

före nya lagens ikraftträdande. Emellertid gällde redan enligt 9 kap. 67 §

vattenlagen i viss utsträckning vad som nu föreslagits under 8 §. I denna

paragraf hade vidare införts bestämmelse enligt vilken tiden för anmälan örn

ersättningsanspråk blivit förlängd. Denna förlängning borde icke gälla, därest

fristen gått till ända redan före nya lagens ikraftträdande.

Yttranden.

Över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,

vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna, domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

av vetenskapsakademien, svenska vattenkraftföreningen och Indalsälvens regleringsförening.

Förslaget har i allt väsentligt vunnit anslutning eller lämnats utan erinran

i de avgivna yttrandena. Erinringar ha emellertid framställts i vissa detaljfrågor.

Här må bl. a. anmärkas, att länsstyrelsen i Jämtlands län i samband med

frågan om Konungens prövningsrätt beträffande större vattenregleringar

enligt 1939 års lag framställt vissa erinringar mot vattenrättsdomarens befogenhet

enligt 13 § i 1939 års lag att medgiva provisoriska åtgärd

e r. Länsstyrelsen anför, att i betraktande av den vidsträckta tillämpning

av 1939 års lag, som förslaget förutsatte, ansåge sig länsstyrelsen böra ifra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

gasätta, huruvida icke den befogenhet som enligt 13 § tillerkändes vattenrättsdomaren

vore alltför vidsträckt. Med detta lagrums nuvarande avfattning

syntes hinder ej föreligga för vattenrättsdomaren att utan närmare utredning

till och med beträffande företag som avses i 4 kap. 13 § vattenlagen

medgiva provisoriska åtgärder av betydande omfattning. Länsstyrelsen

ville föreslå, att befogenheten inskränktes så att den ej skulle gälla åtgärd

som omfattade vidlyftigare arbete eller kunde medföra avsevärt intrång

på allmän eller enskild rätt. Om en dylik inskränkning ej ansåges

lämplig, borde vattenrättsdomaren vara skyldig att, innan medgivande i

sådana fall lämnades, bereda vederbörande tillfälle att inkomma med erinran

emot ansökningen.

Svenska vattenkraftsföreningen har beträffande det föreslagna stadgandet

om regleringsavgifter anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida regleringsavgift

överhuvud taget borde utgå, när, såsom förutsatts, några oförutsedda

skador icke kunde uppkomma så sent att de icke kunde anmälas inom

den tid av två år, nu föreslagen till fem år, inom vilken dylik anmälan

skulle ske, och domstolen således alltid borde kunna efter anmälan ålägga

sökanden att utgiva ersättning utan att regleringsavgifterna härför behövde

tagas i anspåk. När föreningen ändock icke ansett sig böra avstyrka förslaget

om regleringsavgifter för större tillfälliga regleringar, vöre det i förlitande

på att avgifterna hölles inom skäliga gränser och med hänsyn till

att 1939 års lag vere en krislag, som bleve gällande under kort tid med

stark efterfrågan på kraft.

Beträffande användningen av eventuella regleringsavgifter har länsstyrelsen

i Jämtlands län uttalat bl. a.:

För närvarande pågår under länsstyrelsens ledning och medverkan av vattenfallsstyrelsens

distriktsförvaltning i Umeå samt länets elektricitetsförening

en utredning, vartill bl. a. Indalsälvens regleringsförening anvisat medel, i

syfte att erhålla en allmän plan för tillgodoseende av elektrifieringsbehovet

inom länet. — --- Enligt länsstyrelsens mening skulle bär regleringsav
gifterna

för de företag, som avse Kallsjöområdet, kunna få en riktig och

skälig användning på det sätt att de kostnader för elektrifieringen, vilka ej

kunde bestridas av ortsintressenterna eller med statsbidrag i vanlig oi‘dning,

täcktes med ett lån, upptaget antingen av staten eller ock på enskild väg,

samt att erforderlig andel av inflytande regleringsavgifter årligen finge användas

för lånets förräntning och amortering. Man måste nämligen utgå

från att regleringsavgifterna ej inflyta i sådan omfattning att de från början

på en gång kunna täcka kapitalbehovet.

På jämförbart sätt kunde regleringsavgifterna få en för bygden gagnande

användning i många andra fall, exempelvis för stödjande av de relativt omfattande

åtgärder, vilka krävas för ett tillfredsställande ordnande av elektrifieringen

inom vissa delar av Storsjöbygden. Sistnämnda fråga torde inom

den närmaste tiden bliva föremål för en närmare utredning.

I en senare skrivelse har länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att

bl. a. 4 kap. 15 § vattenlagen snarast ändrades så att regleringsavgifter, som

avsåges i denna paragraf, omedelbart kunde användas för elektrifiering o. d.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

17

Departementschefen.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, har i propositionen

anfört bl. a. följande:

»Den särskilda lagstiftningen angående tillfällig vattenreglering har varit

av stor betydelse under de gångna krisåren. 1939 års lag har sålunda vunnit

en vidsträckt tillämpning som gjort det möjligt att undvika en besvärande

allmän ransonering av den elektriska kraften. Vårt läge i fråga örn kolimporten

nödvändiggör alltjämt att tillvarataga de ökade möjligheter att utnyttja

vattenkraft som denna lag ger. Det har icke heller i något yttrande

ifrågasatts att upphäva lagen. Då dess bestämmelser utformats närmast med

tanke på sådana mindre omfattande åtgärder som vid lagens ikraftträdande

kunde omedelbart vidtagas, är det emellertid behövligt att göra en översyn av

lagstiftningen i syfte att bättre tillgodose allmänna och enskilda intressen som

kunna bliva lidande. De ändringsförslag som i detta syfte framlagts i den

remitterade promemorian lia i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena.

Förslaget avser att skapa större trygghet för att det allmännas organ skola

få tillfälle att göra sig hörda i mål om tillfällig vattenreglering samt att möjliggöra

utdömande av fiske- och s. k. regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering

ävensom att påskynda utdömandet av ersättning till enskilda sakägare.

De sålunda föreslagna ändringarna i eller tilläggen till 1939 års lag torde

med vissa jämkningar böra genomföras.

I fråga om tillfällig reglering som berör de största sjöarna eller eljest är

av synnerlig omfattning har i promemorian föreslagits den ändringen av 7 §

i lagen, att frågan om tillåtligheten skall underställas Kungl. M a j: t s

prövning under samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap.

13 § vattenlagen. Detta torde i princip vara riktigt. Det uppskov som därav

kan vållas synes i regel icke behöva medföra praktiska olägenheter av någon

betydelse. När tillstånd redan meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,

synes dock icke föreligga tillräcklig anledning att underställa

Kungl. Majit fråga örn en förlängning av tillståndet. Ett särskilt stadgande

föi dessa fall torde därför böra införas i övergångsbestämmelserna. Härigenom

undvikes en omgång som kan leda till onödigt dröjsmål.

Av betydelse för möjligheten att genomföra snabba åtgärder är även den

av länsstyrelsen i Jämtlands län berörda frågan om vattenrättsdomarens

befogenhet enligt 13 § första stycket i 1939 års lag att medgiva provisoriska

åtgärder. Det är uppenbart, att en sådan befogenhet, liksom lagens

bestämmelser i övrigt, måste handhavas med urskillning. När behovet av ökade

regleringsmöjligheter är mindre trängande, får större försiktighet iakttagas

än eljest är möjligt. Det synes icke föreligga tillräcklig anledning att

göia någon inskränkning i den rätt alt medgiva provisoriska åtgärder som

enligt nämnda lagrum nu tillkommer vattenrättsdomaren.

Den under 4 § i förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken fiskeavgift

skall utgå örn vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men

föi lisket, Jun i yttrandena lämnats utan erinran och torde vara lämplig.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. ''Jumil. 2 avd. Xvii. »

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1 några yttranden har ur fiskesynpunkt framställts yrkande om ett tillägg

till bestämmelsen, varigenom jämväl stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen om

skyddsåtgärder för fisket skulle förklaras vara tillämpligt på tillfällig vattenreglering.

Häremot bör erinras, att eljest gällande bestämmelser i vattenlagen

om byggande i vatten och om vattenreglering äro tillämpliga även på tillfällig

vattenreglering i den mån de ej uttryckligen satts ur kraft, och så bar

icke skett i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 8 §.

Enligt vad i promemorian föreslås skall även särskild avgift till bygdens

allmänna behov, s. k. r e g 1 e r i n g s a v g i f t, kunna utdömas med anledning

av tillfällig reglering. Stadgande härom har införts såsom första

stycke i 7 §. Såsom förutsättningar för utdömande av regleringsavgift upptages,

att regleringen kan antagas medföra avsevärt men för bygden eller att

den båtnad som utvinnes är av stor betydelse. I promemorian uttalas, att med

bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av regleringen

och ligger inom nederbördsområdet i fråga. Avgiften må enligt förslaget bestämmas

till lägst tretusen oell högst femtontusen kronor för varje särskilt

företag. I övrigt har i fråga om grunderna för avgiften endast angivits, att

beloppet skall bestämmas efter vad som finnes vara skäligt.

Det måste anses befogat, att regleringsavgift skall kunna utdömas jämväl i

anledning av tillfällig reglering. Mot de föreslagna grunderna för bestämmande

av avgiftens belopp kan invändas, att de lämna en tämligen vid latitud

inom vilken domstolen äger träffa ett skälighetsavgörande efter omständigheterna.

Att närmare precisera grunderna för avgiftens beräkning torde

dock möta praktiska svårigheter. Till ledning för vattendomstolens prövning

må emellertid framhållas, att domstolen bör göra en överslagsberäkning

av vad som skäligen skolat utgå i regleringsavgifter, därest reglering ägt runi

enligt vattenlagen. Den regleringsavgift som utdömes enligt 1939 års lag bör

stå i rimligt förhållande till sammanlagda årliga beloppet av de regleringsavgifter

som skulle ha utdömts med anledning av en motsvarande definitiv

reglering. Härav följer även, att då korttidsreglering näppeligen kan tänkas

föranleda regleringsavgift enligt vattenlagen, sådan reglering i allmänhet icke

heller bör föranleda utdömande av regleringsavgift, om den äger rum med

stöd av 1939 års lag.

Någon närmare avgränsning av begreppet bygden torde icke lämpligen kunna

givas. Det ligger emellertid i sakens natur, att hänsyn i främsta rummet

bör tagas till bygden omkring själva regleringsmagasinet.

Av de i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift

framgår, att det icke är avsett att regleringsavgift skall utgå annat än

i fråga om företag av verklig betydenhet. Att utdöma smärre belopp i regleringsavgifter

med anledning av tillfällig dämning t. ex. vid flottningsdammar

kan icke vara lämpligt. I promemorian bar därför också minimum för avgiften

satts jämförelsevis högt, nämligen till tretusen kronor för år. Kammarkollegiet

och två vattenrättsdomare ha ansett, att minimum satts alltför

högt, och föreslagit en väsentlig sänkning därav. För egen del vill jag förorda,

att minimum bestämmes till tvåtusen kronor. Att sätta det lägre synes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

19

icke lämpligt. En avgift av ifrågavarande art hör utdömas endast när den

kan vara till någon mera avsevärd nytta ur allmän synpunkt och följaktligen

behöver uppgå till ett icke alltför ringa belopp. Jag vill erinra, att den

föreslagna regleringsavgiften icke såsom enligt vattenlagen skall ådömas

med ett särskilt årligt belopp för varje strömfall som ingår i regleringsföretaget

utan med ett årligt belopp för varje särskilt företag.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett spörsmål som har samband med

användningen av regleringsavgifter som utdömts med anledning av definitiv

reglering enligt vattenlagen. Enligt 4 kap. 15 § vattenlagen skola influtna

regleringsavgifter enligt närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen,

i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet.

som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av

vattendomstolen bestämd, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.

I den mån medlen förslå därtill, må de även användas för tillgodoseende

av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget,

såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft

eller eljest för befolkningens behov. Enligt 11 § kungörelsen den 11 juni

1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen

utgående avgifter skall fråga örn användning av regleringsavgifter för sådant

ändamål prövas av Kungl. Maj:t. Det är naturligtvis önskvärt, att om

regleringsavgifter, som utdömas med anledning av tillfällig reglering, anslås

t. ex. för elektrifiering, avgifter för detta ändamål också kunna påräknas

sedan den tillfälliga regleringen ersatts av definitiv reglering. Med hänsyn

lill att regleringsavgifter hittills endast i fråga om en reglering, och då av

alldeles särskilda skäl, behövt tagas i anspråk för att användas till skadeersättning

torde det ej möta betänkligheter att framdeles omedelbart taga

regleringsavgifter i anspråk för de ändamål som i 4 kap. 15 § vattenlagen

angivas i andra hand, därvid dock viss del av dylika regleringsavgifter bör

reserveras för skadeersättning.

Av särskilt intresse för tillämpningen av 1939 års lag äro reglerna örn fastställande

av ersättning till skadelidande.

I flera yttranden bär uttalats, att om provisoriskt bestämd ersättning med

anledning av tillfällig vattenreglering finnes vara för hög, den borde få avräknas

på ersättning som fastställes med anledning av en därpå följande definitiv

reglering. En bestämmelse härom är emellertid förenad med formella

svårigheter. Det är nämligen icke givet, att den ersättning som t. ex. för viss

fastighet utdömes i anledning av den definitiva regleringen skall tillkomma

de personer vilka erhållit ersättning i målet om tillfällig reglering. Även ersättningsskyldigheten

kan i målet örn definitiv reglering komma alt åvila

annan än i målet örn tillfällig reglering. Ersättningarna i de olika målen böra

därför ej sammanblandas. Detta innebär, att i målet örn tillfällig vattenreglering

bör utdömas ersättning vanligen efter visst belopp för år intill den

tidpunkt, då den definitiva regleringen träder i kraft, och att i målet örn definitiv

reglering fastställes ett kapitalbelopp för framtiden — utan avdrag

för nyssnämnda ersättning med anledning av den tillfälliga regleringen. Örn

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ersättningen för den tillfälliga regleringen bestämmes samtidigt med att ersättning

fastställes i målet om definitiv reglering, bör en uppdelning göras,

även om denna uppdelning emellanåt kan bliva rent skönsmässig.

I fråga örn anmälan av ersättningsanspråk torde, såsom i vissa yttranden

yrkats, böra stadgas, att sådan framställning skall göras skriftligen och i två

exemplar.

Mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen örn anlitande av ett

särskilt ombud för mottagande av anmälningar om ersättningsanspråk

och avgivande av förslag om ersättningar har vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol anmärkt, att befogenheten att utse biträde borde

tillkomma jämväl vattenrättsdomaren och ej blott, såsom enligt förslaget,

vattendomstolen. Det synes riktigt, att befogenheten bör tillerkännas vattenrättsdomaren.

Att särskilt stadga, att samma befogenhet tillkommer vattendomstolen,

torde i så fall vara överflödigt. Beträffande ifrågavarande biträde

har i vissa yttranden även ifrågasatts lämpligheten av att biträdet skulle

avgiva förslag om ersättningar. Med anledning av dessa erinringar vill jag

föreslå, att det i lagen uttryckligen angives att det är en lämplighetsfråga

huruvida biträdet bör avgiva dylikt förslag. Denna möjlighet kan vara av

värde för att skadelidande verkligen skola få ersättning utan oskälig väntan,

t. ex. vid skada på gröda eller på fiske. Att en risk för felbedömning föreligger

är obestridligt, men om vattenreglering medgives genom ett summariskt

förfarande måste den som erhållit tillståndet också finna sig i att även

ersättningsfrågorna kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt

sätt. Naturligtvis är vattendomstolen icke bunden av vad biträdet föreslår

men, örn biträdet är t. ex. vattenrättsnämndeman, lärer hans uttalande

kunna tillmätas stort värde.

Det torde höra stadgas, att vattenrättsdomaren skall angiva inom vilken

tid inkomna anmälningar skola insändas till honom. Att motparten skall erhålla

del av framställda ersättningsanspråk är självfallet.

Enligt 12 § andra stycket i 1939 års lag skola bestämmelserna i 11 kap.

35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet och

lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet

ej äga tillämpning vid tillfällig vattenreglering. I promemorian har föreslagits,

att underrättelser till nämnda myndigheter skola givas, örn vattenregleringen

kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Dessutom

skall enligt förslaget vattenrättsdomaren städse underrätta länsstyrelsen.

Denna skulle äga alt förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av

allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena torde böra vidtagas vissa

ändringar av dessa bestämmelser i förslaget. Sålunda synas övervägande skäl

tala för att kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen underrättas i alla mål

örn tillfällig vattenreglering. Härjämte torde, såsom föreslagits i promemorian,

jämväl länsstyrelsen böra erhålla meddelande i saken, enär det är av

särskilt intresse för länsstyrelsen att bliva underkunnig om åtgärder som

planeras komma till skyndsamt utförande i länet. Däremot synes ej erfor
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

21

derligt att låta länsstyrelsen förordna ombud i saken. Det allmännas intresse

torde böra bevakas av kammarkollegiet.

Beträffande delgivning av kungörelsen i målet synes böra vidtagas den

ändringen, att vattenrättsdomaren skall pröva i vad mån delgivning kan anses

erforderlig.

övriga bestämmelser i förslaget torde böra godtagas.

Såsom i promemorian föreslagits torde de nya bestämmelserna böra träda

i kraft den 1 juli 1943.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Såsom framgår av vad ovan anförts uttalade utskottet år 1942 i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 35 i anledning av väckt motion om ändringar

i vattenlagsliftningen, att starka skäl förelåge för att de i 1939 års

lag meddelade bestämmelserna om tillfällig vattenreglering snarast gjordes

till föremål för omprövning. Syftet med den sålunda föreslagna omprövningen

angavs vara, att vid dylika regleringsföretag större beaktande borde

skänkas åt motstående allmänna och enskilda intressen utan att likväl

välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen förhindrades. Det genom propositionen

framlagda förslaget, som delvis tillkommit i anledning av riksdagsskrivelse

till Kungl. Majit i berörda ärende, innefattar enligt utskottets

mening en lämplig avvägning mellan vattenkraftintresset, å ena, samt övriga

allmänna och enskilda intressen, som göra sig gällande på förevarande område,

å andra sidan.

I propositionen har bl. a. föreslagits, att särskilda avgifter, s. k. vattenregleringsavgifter,

skola kunna utdömas med anledning av tillfällig vattenreglering.

Såsom förutsättning härför upptages, att regleringen kan antagas

medföra avsevärt men för bygden eller att den båtnad som vinnes är av

stor betydelse. Avgiften skall bestämmas till minst tvåtusen och högst femtontusen

kronor om året. Avgifterna skola användas för tillgodoseende av allmänna

behov beträffande den bygd, som beröres av företaget, exempelvis

för elektrifiering. Föredragande departementschefen har betonat, att av de

i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift

framginge, att sådan avgift icke vore avsedd att utgå annat än i fråga örn

företag av verklig betydenhet. Svenska vattenkraftföreningen har -— dock

nied en viss tvekan — tillstyrkt förslaget i vad det angår utgivande av

vattenregleringsavgift. Föreningen har därvid förutsatt, att avgifterna komma

att hållas inom skäliga gränser. Utskottet vill i anslutning till det nu

sagda framhålla vikten av att vid prövning av frågor om utdömande av

vattenregleringsavgift tillbörlig hänsyn tages å ena sidan till att vattenkraftsindustrien

icke hämmas i sin utveckling och å andra sidan till att bygdens

berättigade anspråk tillgodoses.

I åtskilliga fall torde tillfällig reglering enligt 1939 års lag komma alt

efterföljas av definitiv reglering enligt vattenlagen. Vid definitiv reglering

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

skola enligt 4 kap. 15 § vattenlagen influtna vattenavgifter i första hand

användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som

vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen

bestämd, ävensom till gottgörelse av sådan skada eller olägenhet. I

den mån medlen förslå därtill må de även användas för samma ändamål

som föreslagits såvitt angår tillfällig vattenreglering. Såsom departementschefen

anfört är det dock givetvis önskvärt, att, om regleringsavgifter, som

utdömas med anledning av tillfällig vattenreglering, anslås t. ex. för elektrifiering,

avgifter för detta ändamål också kunna påräknas, sedan den tillfälliga

regleringen ersatts av definitiv reglering. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har med hänsyn härtill framhållit önskvärdheten av sådan ändring i

4 kap. 15 § vattenlagen, att regleringsavgifter som avses i nämnda lagrum

omedelbart kunna användas för elektrifiering o. d. Vad sålunda anförts är

otvivelaktigt värt beaktande. I den riksdagsskrivelse, som föranleddes av utskottets

förenämnda utlåtande nr 35 vid 1942 års riksdag, begärdes utredning

jämväl beträffande de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om regleringsavgifter,

och denna fråga är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Härvid torde nu berörda spörsmål komma att övervägas. Utskottet

delar emellertid departementschefens uppfattning, att det icke med hänsyn

till nuvarande lagstiftning torde möta betänkligheter att framdeles vid

definitiv reglering omedelbart taga regleringsavgifter i anspråk för de ändamål,

som i 4 kap. 15 § vattenlagen angivas i andra hand, därvid dock viss

del av dylika avgifter bör reserveras för skadeersättning.

Enligt 13 § i 1939 års lag äger vattenrättsdomaren befogenhet att i mål

som avses i lagen medgiva provisoriska åtgärder. Med hänsyn till att lagen

torde hava tillämpats jämväl beträffande mera omfattande företag än som

under lagens förarbeten avsetts har länsstyrelsen i Jämtlands län hemställt,

att denna vattenrättsdomarens befogenhet inskränkes. Någon sådan inskränkning

har dock icke upptagits i Kungl. Maj:ts förslag. Departementschefen

har emellertid uttalat, att nämnda befogenhet uppenbarligen måste

handhavas med urskillning. Utskottet, som ej heller finner någon lagändring

på denna punkt erforderlig, vill dock understryka detta departementschefens

uttalande.

I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av propositionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

23

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz*,

Loos, Sten och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,

herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Jansson i Hällefors och Hedlund

i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten