Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

1943-06-16 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:52, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1943 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om viss begränsning av legitimation

som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats

till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 299, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat

förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, dels ock

bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår nämnda lagförslag, hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 320 i första

kammaren av herr Herlitz samt nr 453 i andra kammaren av herrar Sefve och

von Friesen.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke kommer

att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet hava i ärendet inkommit skriftliga framställningar från Sveriges

tandläkareförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre juristers förening

och Sveriges yngre läkares förening, i vilka framställningar hemställts,

att propositionen måtte avstyrkas.

Inledning.

I propositionen nr 214 till den nu samlade riksdagen har Kungl. Majit på

hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagit riksdagen att bifalla

vissa förslag, genom vilkas förverkligande en omorganisation av tandläkarinstitutet

skulle komma till stånd. Härigenom beräknas institutets kapacitet,

som för närvarande medger en examination av omkring 90 nya tandläkare

om året, kunna höjas till att avse 120 tandläkare om året. Syftet med

denna åtgärd är att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens men

även den militära tandvårdens behov av tandläkare.

Bihang till riksdagens protokoll 19411. 9 sami. 2 avd. Nr 52.

1442 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Till grund för det riksdagen förelagda omorganisationsförslaget ligger ett

av tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för besparingsberedningen

den 16 februari 1942 avgivet förslag i ämnet. Över lärarrådets

förslag hava utlåtanden avgivits av, bland andra, medicinalstyrelsen, som i ett

den 7 mars 1942 dagtecknat utlåtande ifrågasatt vissa andra åtgärder för folktandvårdens

rekrytering, bland annat införande av obligatoriskt praktikår för

nyexaminerade tandläkare före erhållande av legitimation.

I anledning av de av medicinalstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärderna hava

avgivits yttranden av statskontoret, tandläkarinstitutets lärarråd, svenska landstingsförbundets

styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt gemensamt av

svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund.

I skrivelse den 14 november 1942 har svenska landstingsförbundets styrelse

— under åberopande av ett vid förbundets ordinarie möte den 13 och 14

november 1942 gjort uttalande örn behovet av snara åtgärder för tillgodoseende

av folktandvårdens behov av tandläkare såväl i rådande läge som i framtiden —

hemställt örn vidtagande av åtgärder i nämnda syfte.

Vidare har medicinalstyrelsen — till belysande av behovet av tandläkare

inom folktandvården — med skrivelse den 23 december 1942 överlämnat en

redogörelse från Jönköpings läns landstings hälsovårdsberedning rörande

vakanta distriktstandläkartjänster inom landstingsområdet.

Medicinalstyrelsen har därefter, på grund av remiss, den 13 februari 1943

avgivit förnyat utlåtande i ämnet.

Gällande bestämmelser örn legitimation

för tandläkare och örn folktandvårdens

anordnande.

Gällande bestämmelser rörande utövandet av tandläkarkonsten innefattas

i en av Kungl. Maj:t i administrativ väg den 18 juni 1861 (nr 41) fastställd

ordning för tandläkarekonstens utövning.

Enligt § 1 nämnda ordning äro de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens

utövare: a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande

och insättande av konstgjorda tänder; samt c) behandling av tändernas

och tandköttets sjukdomar.

I §§ 2 och 3 meddelas bestämmelser örn dels fordringarna för att få undergå

prövning för erhållande av rättighet till tandläkarkonstens utövande, dels

ock vilka som skola verkställa nämnda prövning och vad densamma skall innefatta.

Dessa bestämmelser få emellertid anses vara upphävda genom stadgan

den 22 september 1899 (nr 69) för tandläkarinstitutet, enligt vilken karolinska

institutet skall vid tandläkarinstitutet anordna såväl den teoretiska och praktiska

undervisning, vilken erfordras för utbildning av tandläkare, som ock de

för vinnande av legitimation såsom svensk tandläkare erforderliga examina.

I samband med meddelande av bestämmelser örn tidpunkten för stadgans

ikraftträdande föreskrevs, att samtidigt med ikraftträdandet de mot bestämmelserna

i stadgan stridande äldre föreskrifterna skulle upphöra att gälla. 1899

års stadga har efterträtts av nu gällande stadga för institutet den 31 maj 1934

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

3

(nr 226), enligt vilken nyssnämnda undervisning och examina skola anordnas

vid institutet. Utöver de sålunda av stadgan för tandläkarinstitutet ersatta

bestämmelserna innehåller § 3 i 1861 års ordning föreskrift, enligt vilken medicinalstyrelsen

utfärdar tillståndsbrev för tandläkarkonstens utövande. Sådant

brev berättigar enligt samma paragraf innehavaren att var som helst i riket

utöva tandläkarkonsten, dock med åliggande att såväl underrätta medicinalstyrelsen

och vederbörande förste provinsialläkare om sin boningsort som ock

förevisa tillståndsbeviset för stads- eller provinsialläkaren i den ort, där han

sig nedsätter (kung. 31 december 1894, nr lil, sid. 3). •—- Medicinalstyrelsens

befattning med hithörande ärenden beröres också i 6 § instruktionen den 19

december 1930 (nr 441) för medicinalstyrelsen, enligt vilken paragraf det tillkommer

styrelsen att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkaryrket

och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i

kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård

(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940 och 422/1942). Uppgiften att

organisera och handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive

städerna utanför landsting (1 §). Ledningen av folktandvården skall inom

varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom stadgas i

lagen örn landsting (2 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande

vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,

där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje

sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)

och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till

ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter så

erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård

(3 §). Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas

en för varje landstingsområde gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare

skall närmast under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör

utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdrag^

att vara tandvårdsinspektör (4 §). Distriktstandläkarna äro anställda

av landstingen.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,

som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av minst

7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande

taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och

ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.

Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna högre löner.

Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer

förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag

till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt

förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård

för både barn och vuxna, en lön om 7,500 kronor med tre åldertillägg örn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å

bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med

endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet

med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,

där mera än en tandläkare vore anställd, ett tilläggsarvode, så beräknat att,

örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,

örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode

uppginge till 800 kronor, örn nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000

kronor o. s. v. Distriktstandläkare erhålla dyrtidstillägg efter samma grunder

som landstingets övriga befattningshavare.

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån

sådant bidrag ej utgår hava landstingen respektive städerna utanför landsting

såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 7

mars 1942.

I sitt förenämnda utlåtande den 7 mars 1942 anförde medicinalstyrelsen

beträffande frågan örn viss obligatorisk tjänstgöring för tandläkare före legitimationen

följande:

Medicinalstyrelsen vill, under förutsättning att studiekostnaderna vid institutet

avsevärt minskas, föreslå införandet av obligatorisk assistenttjänstgöring

för nyexaminerad tandläkare före erhållande av legitimation som tandläkare

och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet. Dylik tjänstgöring

skulle fullgöras under tid, som bestämdes av medicinalstyrelsen, dock

längst ett år. En sådan assistenttjänstgöring vore ur utbildningssynpunkt

mycket värdefull i synnerhet under de närmaste åren, då vid institutet skulle

finnas ett så stort antal studerande, att den rent praktisk-kliniska träningen å

institutet torde bliva bristfällig.

En dylik ordning tillämpas ock i Danmark. Assistenttjänstgöringen skulle

i första hand fullgöras vid distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare

skola vara stationerade, men även inom annan av medicinalstyrelsen för sådan

tjänstgöring godkänd tandvårdsverksamhet, t. ex. å kommunal eller militär

tandpoliklinik, mot åtnjutande i varje fall av de med befattningen förenade

löneförmånerna. Huruvida denna assistenttjänstgöring skulle kunna äga rum

även vid enmanspolikliniker finner styrelsen tveksamt. Inrättandet av studiestipendier

och tillgången på tandläkarstipendiater torde innebära möjligheter

att tillgodose tandläkarbehovet särskilt vid enmanspoliklinikerna.

Därest fullgörande av assistenttjänstgöring icke skulle åläggas de nuvarande

studerandena vid institutet utan föreskrivas först för den vid höstterminen

1942 inskrivna årsgruppen studerande, skulle tandläkares skyldighet att fullgöra

dylik assistenttjänstgöring inträffa tidigast åren 1946—47. Med hänsyn

till att åtgärder till avhjälpande av föreliggande brist på tandläkare böra företagas

snarast möjligt anser styrelsen det böra övervägas, huruvida icke föreslagen

assistenttjänstgöring borde införas även för nuvarande studerande vid.

institutet.

Yttranden över medicinalstyrelsens

utlåtande den 7 mars 1942.

I remissutlåtandena hava meningarna rörande lämpligheten av den ifrågasatta

obligatoriska tjänstgöringen gått starkt isär.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

5

Svenska landstingsförbundets styrelse har understrukit, att särskilda åtgärder

för att bringa lättnad i den nuvarande svåra situationen för folktandvården

vore av behovet starkt påkallade. Därvid måste enligt styrelsen sådana

åtgärder givas företräde, som hade omedelbar verkan. Förslaget örn införande

av viss tids tjänstgöring å folktandvårdspoliklinik såsom villkor för

legitimation som tandläkare vore enligt styrelsen särskilt betydelsefullt, och

styrelsen säger sig i stort sett kunna lämna sin anslutning till förslaget.

Enligt styrelsens uppfattning är det önskvärt, att redan beträffande de elever,

som nu närmast skola utexamineras från tandläkarinstitutet, legitimation ej

meddelas, förrän den föreslagna assistenttjänstgöringen fullgjorts.

Även statskontoret (tjf. generaldirektören Björn och t. f. statskommissarien

Britth) har anslutit sig till medicinalstyrelsens förslag i denna del. Föredraganden,

t. f. revisorn Edberg, har emellertid anmält delvis avvikande

mening och anfört bland annat, att den föreslagna anordningen måste ingiva

betänkligheter av principiell art, då något liknande icke funnes föreskrivet på

andra studieområden.

Tandläkarinstitutets lärarråd har yttrat, att, därest tvångsåtgärder erfordrades

för att förse folktandvårdspoliklinikerna med tandläkare, vägen torde

vara att åt de hädanefter från institutet nyexaminerade tandläkarna först giva

allenast tillfällig legitimation. Den definitiva legitimationen skulle då lämnas,

sedan de tjänstgjort någon tid, förslagsvis ett halvt år, inom folktandvården.

Lärarrådet vore emellertid tveksamt, örn ett sådant tvångsförfarande kunde

och borde tillämpas gentemot institutets nuvarande elever, vilka icke haft att

räkna därmed.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund hava ansett

sig böra bestämt avstyrka förslaget om obligatorisk assistenttjänstgöring och

hava till stöd för denna ståndpunkt åberopat följande:

Ett genomförande av förslaget örn viss tids praktisk tjänstgöring efter avlagd

examen såsom villkor för erhållande av legitimation såsom tandläkare

medför uppenbarligen en omedelbar minskning av tillskottet av legitimerade

tandläkare och löser icke heller rekryteringsfrågan för folktandvårdens vidkommande,

då flertalet av de på så sätt besatta befattningarna redan följande

år åter torde stå vakanta och skola liksom övriga vakanser jämte nyinrättade

befattningar ånyo besättas för ett år av nästa årskurs.----Värdet av den

föreslagna assistenttjänstgöringen, som komme att räcka högst ett år, är synnerligen

tvivelaktig ur allmän vårdsynpunkt. De täta ombytena av tjänstgörande

tandläkare på de polikliniker, där dylik tjänstgöring fullgöres, måste

inverka ofördelaktigt såväl på den kontinuerliga behandlingen av klientelet

som också på administration och skötsel av poliklinikerna.

Ett förverkligande av förslaget innebär inrättande av civil tjänsteplikt

för tandläkare utan tillämpning av tjänstepliktslagen och utan att däri angivna

förutsättningar föreligga.

Även svenska stadsförbundets styrelse har ställt sig avvisande till tanken

på obligatorisk assistenttjänstgöring och har härutinnan anfört:

Ett obligatoriskt tjänstår för färdigutbildade tandläkare skulle visserligen

ställa cirka 90 nyexaminerade tandläkare till den offentliga tandvårdens

tjänst anon vore ur den allmänna tandvårdens synpunkt en åtgärd på gott

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

och ont. Resultatet synes bliva, att den sociala tandvården finge sitt tandläkarbehov

i betydande omfattning tillgodosett genom helt nyexaminerade

tandläkare, ett förhållande som näppeligen kan vara till fördel för den sociala

tandvårdens standard. Genom att tjänstgöringen förenas med tvång, är det

vidare icke uteslutet, att arbetsintensiteten under tvångstiden blir mindre än

örn tjänstgöringen vore helt frivillig och att vederbörande efter tvångets upphörande

söker sig till annat arbetsområde. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten

av att en tandläkare under längre tid beredes möjlighet att kontinuerligt

följa patienterna, vore det för den sociala tandvårdens del olyckligt, örn resultatet

av det obligatoriska tjänståret skulle bliva en allmän omflyttning av

tandläkare efter ett års tjänstgöring. Därest en omedelbar effekt skall kunna

ernås, måste den obligatoriska tjänstgöringen åläggas redan antagna elever

vid tandläkarinstitutet. Enär det ur allmänna synpunkter är mindre tilltalande

att förändra utbildningsvillkoren för redan antagna studerande och de facto

förlänga tandläkarutbildningen med ett år, synes åtgärden icke böra träffa

under utbildning varande elever.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 13

februari 1943.

I anledning av vad sålunda anförts rörande förslaget örn obligatorisk tjänstgöring

för vinnande av legitimation har medicinalstyrelsen i sitt förnyade utlåtande

den 13 februari 1943 yttrat huvudsakligen följande:

Till belysande av behovet av lämpliga åtgärder till avhjälpande av rådande

brist på sökande till distriktstan dläkartjänster har uppgjorts följande sammanställning,

avseende 24 av rikets 25 landstingsområden (plan har beke godkänts

för Västernorrlands län) samt Gävle och Hälsingborg:

Polikliniker

med 1 tand-

..... ^

Polikliniker

med 2 eller

Summa

läkare

läkare

Antal distriktstandpolikliniker enligt gällande folk-

tandvårdsplaner..............................

Antal distriktstandläkare enligt gällande folktand-

vårdsplaner..................................

Antal distriktstandpolikliniker sorn trätt i verk-

289

178

467

1

289

519

808

103

samhet ......................................

62

41

Antal vakanta distriktstandläkartjänster ........

42

34

76

Därav: tjänster, som bestridas av vikarier ....

5

8

13

» obesatta tjänster......................

37

26

63

Uppgifterna avse förhållandena i januari 1943. Till jämförelse kan nämnas,

att antalet vakanta distriktstandläkartjänster under februari månad 1942 utgjort

37, av vilka 4 varit besatta med vikarier.

Det alltmer ökade antalet lediga tjänster inom folktandvården såväl vid

polikliniker med en som med flera tandläkare motiverar nu — mer än någonsin

— att snabbt verkande, extraordinära åtgärder för tillgodoseende av tandläkarbehovet

omedelbart vidtagas.

Den obetingat mest effektiva och under förhandenvarande omständigheter

lämpligaste av föreslagna åtgärder synes, enligt styrelsens mening, vara införandet

av ett obligatoriskt tjänstgöringsår för de nyexaminerade tandläkarna,

i det följande kallat praktikåret.

I Danmark har sedan länge en nyexaminerad tandläkare varit skyldig att

efter en utbildning på tre år vid tandläkarinstitutet därstädes fullgöra två

assistentår före erhållande av legitimation såsom tandläkare (jus practicandi).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

i

Avsikten med dessa obligatoriska assistentår har i huvudsak varit att före

legitimationen ge de nyexaminerade en tillräcklig bekantskap med tandläkarkonstens

praktiska utövning.

Medicinalstyrelsen yttrade vidare, att styrelsen med hänsyn till de alltjämt

växande svårigheterna att erhålla tandläkare till folktandvården låtit de

betänkligheter falla som styrelsen tidigare hyst beträffande lämpligheten mot

att de nyexaminerade under praktikåret finge tjänstgöra jämväl å entandläkarpolikliniker.

Ytterligare har styrelsen anfört:

Studerandena vid tandläkarinstitutet avlägga numera tandläkarexamen i

mindre grupper under olika tider av året. På grund därav och med hänsyn

till den stora brist på tandläkare, som för närvarande förefinnes, synes det,

åtminstone under de närmaste åren, icke erbjuda svårigheter att placera samtliga

nyexaminerade inom folktandvården. Ehuru införandet av ett praktikår

måhända i viss män skulle medföra ökad villighet hos landstingen att utbygga

folktandvården och därigenom ytterligare stegra behovet av tandläkare

inom folktandvården, måste man räkna med att framdeles icke kunna

placera alla nyexaminerade inom denna organisation. Praktikåret borde därför

kunna fullgöras även inom annan social tandvårdsverksamhet (i första

hand vid av kommun anordnad barntandvårdspoliklinik) men ock i vissa

fall hos privatpraktiserande tandläkare (först och främst hos sådana, som

åtagit sig social tandvård i någon form, t. ex. mödrahjälpstandvård, skoltandvård

etc.).

De tandläkare, som fullgöra praktikåret inom folktandvården, böra åtnjuta

samma löneförmåner som distriktstandläkare. I varje fall bör ersättningen

icke understiga de i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till

folktandvård stadgade minimilönerna för distriktstandläkare. Statsbidrag

bör i vanlig ordning utgå för distriktstandläkartjänst, som efter medicinalstyrelsens

anvisning uppehålles av nyexaminerad tandläkare. Tandläkare, som

fullgör sitt praktikår annorstädes än inom folktandvården, bör träffa avtal

med vederbörande angående honom tillkommande löneförmåner, varvid ovan

angivna minimilön icke får underskridas.

Med hänsyn till det stora behovet av tandläkare inom folktandvården vill

medicinalstyrelsen framhålla önskvärdheten av att praktikåret omedelbart

införes.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har vid remissen av

förslaget till lagrådet framhållit, att det visat sig omöjligt att fylla det aktuella

behovet av tandläkare inom folktandvården. Departementschefen hänvisade

härutinnan till de uppgifter medicinalstyrelsen lämnat i sitt utlåtande

den 13 februari 1943 samt tilläde, att förhållandena sedan sistnämnda dag

undergått ytterligare försämring. För att avhjälpa bristen hade åtgärder vidtagits

för en höjning av tandläkarinstitutets examinationskapacitet. Enbart

genom en sådan ökning kunde dock folktandvårdens behov av tandläkare icke

tryggas. Det av medicinalstyrelsen föreslagna obligatoriska praktikåret skulle

med så gott som omedelbar verkan föranleda ett väsentligt ökat tillskott av

tandläkare till folktandvården.

Vidare anförde departementschefen:

»I betraktande av tandvårdens stora betydelse för folkhälsan måste förverkligandet

av tanken på en allmän folktandvård anses som en angelägenhet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

av synnerlig vikt ur socialhygienisk synpunkt. Insikten härom har också

föranlett såväl staten som folktandvårdens huvudmän, landstingen och städerna

utanför landsting, att anslå betydande medel till folktandvårdens uppbyggande,

om än de rådande tidsförhållandena, såsom förut nämnts, medfört en något

långsammare takt i ^byggnadsarbete! än som från början avsetts.

Den bristande rekryteringen av tandläkare tili folktandvården omöjliggör

emellertid i väsentlig utsträckning förverkligandet av de anslagsbeviljande

myndigheternas beslut om inrättandet av folktandvårdpolikliniker. Detta är

en ur allmän synpunkt allvarlig företeelse. Yarje åtgärd, som kan bidraga till

att avhjälpa rekryteringssvårigheterna, innebär en lättnad för folktandvårdens

huvudmän, vilka i sådana distrikt, där tandläkare eller vikarier för dem icke

stått att erhålla, hittills utan nytta nedlagt kostnader för folktandvården. Men i

främsta rummet måste förslaget örn införande av ett obligatoriskt praktikår

för nyexaminerade tandläkare bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena

för folkhälsans höjande. Någon annan åtgärd av egentlig betydelse

för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de närmaste åren

synes icke kunna anvisas. Starka allmänna intressen tala alltså för förslagets

genomförande.

Det synes mig i och för sig innebära en fördel, att tandläkaren erhåller

legitimation först efter det han visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt i

praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter, som bibragts honom vid tandläkarinstitutet.

Å andra sidan synes mig behovet ur utbildningssynpunkt av ett

provtjänstgöringsår icke av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat

för att kunna ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförande av

förslaget. Det är med hänsyn härtill naturligt, att principiella betänkligheter

under remissbehandlingen anförts mot detsamma.

Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen

för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall

då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk

icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande

för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, örn förslagets genomförande

kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga ''ligger det nära till hands att anställa

jämförelse med de faktiska förhållandena inom andra yrkesgrupper.

Yad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det

licentiatexamen avlagts. Men även örn den nyexaminerades avsikt är att

ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen

inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning

för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk

erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.

Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för

anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra

yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke

genom införande av ett obligatoriskt praktikår bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare

ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde

praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstan

dläkare eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen

den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna

för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda

kungörelse utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800

kronor för år, eller ock fast lön av minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej

understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande

av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.

Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att

någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.

Vid övervägande ur nu anförda synpunkter av medicinalstyrelsens förslag

örn ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare har jag funnit mig

böra i princip biträda detsamma. Då denna min ståndpunkt huvudsakligen

förestavas av det bekymmersamma läge, vari folktandvården i vårt land skulle

råka, örn ej effektiva åtgärder för att förse densamma med tandläkare vidtagas,

samt då jag icke är beredd att på den föreliggande utredningen grunda

något omdöme örn behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,

bör medicinalstyrelsens förslag genomföras endast såsom ett provisorium.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet utarbetats förslag

till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.»

I den speciella motiveringen yttrade departementschefen bland annat:

»Fullgöres tjänstgöringen under praktikåret genom anställning i statlig

tjänst, blir den tjänstgörandes ersättning automatiskt bestämd med tillämpning

av vederbörande avlöningsreglemente. För den händelse vid anställning

i kommunal tjänst enighet icke skulle kunna ernås om villkoren för anställningen,

synes avgörandet härutinnan böra tillkomma medicinalstyrelsen. Jämväl

härom har föreskrift upptagits i 4 § andra stycket. Emellertid är det min

avsikt att i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård införa stadgande,

varigenom de tandläkare, som fullgöra sitt praktikår inom folktandvården,

tillförsäkras samma minimiförmåner som distriktstandläkarna. Hänskjutande

till medicinalstyrelsen av frågan örn anställningsvillkoren torde därför

behöva förekomma endast i undantagsfall.»

Beträffande lagens ikraftträdandebestämmelser framhöll departementschefen:
»Lagen

föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1943. De betänkligheter,

som kunna resas mot att låta lagen omfatta jämväl de nuvarande studerandena

vid tandläkarinstitutet, i den mån de icke erhållit legitimation före nyssnämnda

dag, synas mig väsentligt förlora i bärkraft, örn hänsyn tages till storleken

av de ersättningar, som kunna antagas komma att utgå för tjänstgöring under

praktikåret.

Giltighetstiden för lagen föreslås skola upphöra med den 30 september

1946. Enligt vad jag under hand erfarit från medicinalstyrelsen torde antalet

vakanta platser inom allmän tandvård bliva så pass stort, att under de tre år

lagen föreslås skola gälla samtliga nyexaminerade tandläkare komma att hänvisas

till tjänstgöring inom allmän tandvård.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Lagrådet har anfört bland annat följande:

»Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som

kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild

sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,

varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres

av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas

intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell

natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare ha förekommit

i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för folkhälsan

att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.

Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast

kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna

situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig föranledda

förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest

skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade

köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under

normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner

som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis

goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse med

vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart

efter avlagd examen —- synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan tillfälle

gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan tjänstgöring

under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen att, på

sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.»

I fortsättningen erinrade lagrådet, att frågorna örn obligatorisk tjänstgöring

i folktandvården och örn provtjänstgöring uppenbarligen vore två skilda

spörsmål. Den i förslaget uppställda fordran på väl vitsordad tjänstgöring

under praktikåret såsom villkor för legitimation innebure ett bestämt avsteg

från nu gällande ordning, enligt vilken godkänd examen från tandläkarinstitutet

utan vidare berättigade till legitimation. Såvitt lagrådet kunde finna,

förelåge ej några skäl varför avlagd examen vid tandläkarinstitutet ej i förevarande

fall skulle berättiga till erhållande av legitimation.

Vidare anförde lagrådet:

»Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig lagrådet icke kunna

tillstyrka förslaget i den utformning det fått men vill ej motsätta sig att

en provisorisk lagstiftning kommer till stånd av den huvudsakliga innebörd,

att medicinalstyrelsen skall äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden

prövas oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,

vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen

att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare

av eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej

må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården

under ett år.

Ett utsträckande av lagstiftningen till att avse annan social tandvård än

folktandvården lärer icke vara av omständigheterna påkallat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad nu föreslås,

synes i nära anslutning till vad departementschefen anfört böra vid uppehållande

av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till

distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör. Föreskrift

härom torde böra upptagas i lagstiftningen.

I anledning av departementschefens uttalande att annat uppehåll i yrkesutövningen

icke må inräknas i praktikåret än det som föranledes av semester,

vill lagrådet ifrågasätta, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning av

tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn jämväl till tid, varunder vederbörande

varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i tjänsten.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i anledning av

lagrådets yttrande ansett sig böra biträda lagrådets mening att den föreslagna

provisoriska lagen endast bör reglera frågan örn befogenhet för medicinalstyrelsen

att, då styrelsen enligt för närvarande gällande regler meddelar legitimation

som tandläkare, med avseende å det första årets yrkesutövning begränsa

den rätt att utöva tandläkaryrket som legitimationen medför.

Därjämte har departementschefen yttrat:

»Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle den genom förslaget

införda tjänstgöringsskyldigheten avse tandvård, som anordnats av stat eller

kommun. Härunder inbegripas militär tandvård, folktandvård ävensom kommunal

tandvård, vartill bidrag enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård

icke utgår (skoltandvård). Lagrådet har anfört, att ett utsträckande av

lagstiftningen till att avse annan social tandvård än folktandvården icke syntes

vara av omständigheterna påkallat. Som bekant pågår för närvarande utredning

rörande tandvården vid försvarsväsendet, och såsom en provisorisk åtgärd

till förbättrande av nämnda tandvård har i proposition nr 235 till den

nu samlade riksdagen föreslagits inrättande av ett antal arvodestjänster för

föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpoliklinker. Såväl denna tandvård

som skoltandvården måste med hänsyn till sin betydelse för folkhälsan

anses likvärdiga med folktandvården. Att den för närvarande rådande starka

böjelsen hos tandläkarna att söka sig till privat tandvård skulle få följdverkningar

allenast för sådan av det allmänna anordnad tandvård, som bedrives

inom folktandvårdens ram, kan icke antagas. Jag finner mig därför icke

kunna biträda lagrådets förslag att inskränka lagstiftningen att endast avse

folktandvården. I enlighet med mitt vid redogörelsen för det till lagrådet

remitterade förslaget gjorda uttalande att ett års yrkesutövning icke bör anses

föreligga med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad

som kräves för heltidstjänst bör emellertid skyldighet att tjänstgöra inom

statlig eller kommunal tandvård åläggas endast om den tjänstgöring som står

vederbörande till buds fyller nyssnämnda förutsättning.

Såsom en följd av den nu föreslagna omläggningen av lagstiftningen kommer

denna ej längre att reglera frågan örn villkoren för vinnande av behörighet

att utöva tandläkarkonsten. En lag av nu ifrågasatt räckvidd torde lämpligen

böra rubriceras lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Förslag till sådan lag har upprättats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

I 1 § i nämnda lagförslag har medicinalstyrelsens befogenhet att begränsa

legitimationen som tandläkare upptagits. Lagrådet har föreslagit, att sådan

befogenhet skulle inträda där det med hänsyn till rådande förhållanden prövades

oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande.

Såsom jag nyss nämnt bör tjänstgöringsskyldighet föreligga ej blott i fråga

örn folktandvård utan även beträffande annan tandvård, som anordnats av

stat eller kommun. Såsom förutsättning för tjänstgöringsskyldighetens inträde

torde endast böra stadgas, att tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring

inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun. Lagens 1 § bör

därför erhålla den lydelsen, att medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke

äro att tillgå för tjänstgöring inom tandvård, som anordnats av stat eller

kommun, vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen

att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av

eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Vidare bör i 1 § stadgas, att dylik

begränsning dock ej må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring

inom statlig eller kommunal tandvård under ett år.

Lagrådet har uttalat, att tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad,

synes böra vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,

som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill

tjänsten hör. Enligt lagrådets mening bör föreskrift härom upptagas i lagstiftningen.

Något behov av att i lagen upptaga en dylik bestämmelse torde

emellertid ej föreligga. Enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården

blir tandläkaren automatiskt berättigad till de i kungörelsen stadgade

minimiförmånerna, och då hans legitimation nu icke är avsedd att vara tidsbegränsad,

torde risk ej föreligga, att landstingen skola fastställa avlöningen

för nyexaminerade tandläkare lägre än för andra tandläkare. Bestämmelsen i

det till lagrådet remitterade förslaget att villkoren för anställning såsom vikarie

å kommunal tjänst skola, i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas

av medicinalstyrelsen bör däremot bibehållas och i lagen lämpligen införas

såsom 2 §, därvid dock begränsningen till vikariat ej bör kvarstå. Bestämmelse

örn skyldighet för kommun att låta ledig tjänst uppehållas av nyexaminerad

tandläkare torde ej längre vara erforderlig.

Lagrådet har slutligen ifrågasatt, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning

av tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn — förutom till semester

—- jämväl till tid, varunder vederbörande varit oförmögen till arbete på grund

av olycksfall i tjänsten. Jag har icke något att erinra mot att skälig hänsyn

tages häldin.»

Den ifrågasatta begränsningen av legitimationen för tandläkare måste bedömas

såsom ett led i de allmänna strävandena för folkhälsans höjande. Ur

denna synpunkt framstår det såsom ofrånkomligt, att den av statsmakterna

beslutade folktandvården skall kunna behörigen uppiätthållas. Svårigheterna

att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården hava emellertid på

senaste tiden blivit alltmera uppenbara. Den uppkomna situationen innebär

ett verkligt nödläge för folktandvården. Detta nödläge torde för närvarande

knappast kunna undanröjas annat än genom åtgärder i förslagets riktning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Såsom lagrådet framhållit kan också bristen på tandläkare inom folktandvården

i viss mån sättas i samband med det nuvarande krisläget. De betänkligheter,

som otvivelaktigt kunna resas mot den föreslagna lagstiftningen,

torde förutom på grund av vad nu anförts förlora i bärkraft även med hänsyn

till de för den nyexaminerade tandläkaren goda löneförmåner som folktandvården

erbjuder. Av nu nämnda skäl bar utskottet ansett sig kunna i princip

ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet vill emellertid särskilt starkt

understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast blir ett provisorium

och att densamma alltså icke bör förnyas, om icke trängande behov

därav föreligger.

Kungl. Maj:t bar i propositionen föreslagit, att legitimationen skall begränsas

till att avse rätt att utöva tandläkaryrket icke blott inom folktandvården

utan även inom annan social tandvård. I likhet med lagrådet finner

emellertid utskottet, att ett utsträckande av lagstiftningen till annan social

tandvård än folktandvården icke lärer vara av omständigheterna påkallat.

Man torde även kunna befara, att det egentliga syftet med lagstiftningen skulle

kunna förfelas, därest legitimationen icke begränsades till folktandvården.

Det kan dessutom ifrågasättas, örn de av departementschefen omnämnda arvodestjänsterna

för föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpolikliniker

lämpligen böra besättas med nyexaminerade tandläkare.

Därest legitimationen begränsas på sätt utskottet sålunda föreslagit, torde

bestämmelsen i 2 § i Kungl. Maj:ts förslag böra utgå. I stället synes i enlighet

med lagrådets hemställan i nämnda paragraf böra stadgas, att tandläkare,

för vilken legitimationen är begränsad, skall vid uppehållande av tjänst

inom folktandvården äga åtnjuta de förmåner, som utgå till distriktstandläkare

inom det tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom

propositionen nr 299 framlagda förslag till lag örn viss begränsning

av legitimation som tandläkare ej kunnat av riksdagen i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag

till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Las

örn viss begränsning av 1(

Härigenom förordnas som följer.

1

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare

icke äro att tillgå för tjänstgöring

inom tandvård, som anordnats

av stat eller kommun, vid meddelande

av sökt legitimation som tandläkare

gitiniation som tandläkare.

§•

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare

icke äro att tillgå för tjänstgöring

inom folktandvården, vid meddelande

av sökt legitimation som tandläkare

begränsa legitimationen att av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

14

(Kungl. Maj:ts förslag.)

begränsa legitimationen att avse allenast

rätt att utöva tandläkaryrket såsom

innehavare av eller vikarie å

tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning

må dock ej gälla längre än

intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring

inom statlig eller kommunal

tandvård under ett år.

2

Villkoren för anställning i kommunal

tjänst av tandläkare, för vilken

legitimationen är begränsad efter vad

i 1 § sägs, skola, i händelse överenskommelse

därom ej träffas, fastställas

av medicinalstyrelsen.

(Utskottets förslag.)

se allenast rätt att utöva tandläkaryrket

såsom innehavare av eller vikarie

å tjänst inom sådan tandvård. Dylik

begränsning må dock ej gälla

längre än intill dess sökanden fullgjort

tjänstgöring inom folktandvården

under ett år.

§•

Tandläkare, för vilken legitimationen

är begränsad efter vad i 1 § sägs,

skall äga att vid uppehållande av

tjänst inom folktandvården åtnjuta de

förmåner, som utgå till distriktstandläkare

inom det tandvårdsdistrikt, vartill

tjänsten hör.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den

30 september 1946.

B. att motionerna I: 320 och II: 453 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Olof

Carlsson, Roos*, Hage och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar

Hallagård, Hermansson*, Holm, Johnsson* i Kastanjegården, Jansson* i Hällefors

och Andersson* i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Roos och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson; samt

2) av herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Hermansson, Holm och

Andersson i Eskilstuna, vilka inom utskottet yrkat, att propositionen måtte

oförändrad tillstyrkas.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:458 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänv a1 i texten