Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion.

1943-06-18 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

]

Nr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 19 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels

ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 4 juni 1943 dagtecknad proposition, nr 324, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det finnes

erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en

ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att

2—7 §§ i denna lag skola äga tillämpning.

2 §.

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,

av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen

av denna lag.

3 §•

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning

eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,

gala eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt

annat liknande anläggningsarbete,

så ock om- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad

eller anläggning, som nu sagts.

4 §•

I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande

eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

5 §•

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller

till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig

anledning att byggnadsarbete verkställes utan dröjsmål, må arbetet utan hinder

av vad i 2 eller 4 § föreskrivits bedrivas i erforderlig omfattning under

högst åtta dagar. Den som bedriver byggnadsarbetet åligger att ofördröjligen

göra anmälan om det inträffade till tillsynsmyndigheten.

6 §.

De som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden av denna

lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra sig underrättade

om förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av lagen eller med stöd

av densamma meddelade föreskrifter.

7 §•

Den som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare

är skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga

för tillsynens utövande.

8 §•

Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,

eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt

ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja

och vetskap.

9 §•

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som föreskrives i 5 eller 7 §,

eller vid skyldighetens fullgörande av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift,

straffes med dagsböter. Lämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare

straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller

i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten

i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva

förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna om beslag på

redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten

finner åtgärden icke längre erforderlig. Varder ej brott, som föranlett

förbud eller beslag, åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, skall

förbudet eller beslaget vara förfallet.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla

handräckning av polismyndighet.

Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten

förordna om uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

3

11 §•

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna

avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller

fängelse.

12 §.

Brott, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där det

ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott, som i 11 § sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse

av målsägande.

13 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som gå rättens eller

länsstyrelsens bud och ärende, gälle ock dem, som hava att taga befattning

med tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

14 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Klagan över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelat enligt denna lag, må

förås hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning om sättet för fullföljd

av talan däremot.

Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

16 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens

förordnande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni

1944.

Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga

om överträdelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, så ock vad i 11 och 13 §§ föreskrives äga tillämpning. I

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en

i anledning av densamma inom första kammaren av herr Anderson, Axel

Ivar, väckt motion, nr 325. Motionären har hemställt, att riksdagen måtte

avslå propositionen eller att, därest detta yrkande icke kunde bifallas, från

tillståndsprövning enligt den föreslagna lagen måtte undantagas underliållsoch

reparationsarbeten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

Beträffande de skäl, sorn anförts till stöd för det genom propositionen framlagda

lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen. I fråga om motiveringen till motionärens

hemställan hänvisas till motionen.

Inledning.

De närmaste åren före krigsutbrottet präglades av en mycket omfattande

byggnadsverksamhet1, vilken uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet

medförde en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, och byggnadsverksamheten

gick under åren 1940 och 1941 starkt tillbaka. Den härigenom

frigjorda arbetskraften kunde dock i stor utsträckning erhålla sysselsättning

vid militära anläggningsarbeten. Sedan en viss återhämtning inom byggnadsindustrien

gjort sig gällande under år 1941, medförde de statliga och kommunala

stödåtgärder, som vidtogos i anledning av den växande bostadsbristen

under våren 1942, en betydande ökning i bostadsbyggandet under sistnämnda

år. Därjämte visade den industriella byggnadsverksamheten under

år 1942 en avsevärd ökning och det sammanlagda värdet av byggnadsverksamheten

steg åter upp mot den högsta förkrigsnivån. I stället för den arbetslöshet,

som tidigare hotat byggnadsarbetarna, uppstodo nu svårigheter

att tillgodose efterfrågan på arbetskraft, varjämte tillgången på vissa slag

av material ej motsvarade behovet. Det visade sig därför nödvändigt att

företaga vissa åtgärder för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning.

För innevarande år torde man, under förutsättning att anspråken på byggnadsmaterial

och arbetskraft kunna tillgodoses, i jämförelse med år 1942

kunna räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett ökat

bostadsbyggande. En fortsatt reglering av byggnadsverksamheten måste av

samma skäl som tidigare anses nödvändig.

Hittillsvarande kontroll över byggnadsverksamheten under krisen.

I anslutning till vissa av Kungl. Maj :t och riksdagen uppdragna riktlinjer

inleddes under 1941 ett kontinuerligt samarbete mellan finans- och socialdepartementen

samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna för prövning

av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till arbetenas

angelägenhet, å ena, samt arbetsmarknads- och materialförsörjningsläget,

å andra sidan. Detta samarbete gavs formen av regelbundet återkommande

sammanträden med en delegation, benämnd arbetsdelegationen, vari

ingingo statssekreterarna i nämnda departement och ordförandena i de två

kommissionerna.

På våren 1941 undergick arbetsmarknadsläget en förändring så hilvida,

att en i många fall avsevärd brist på arbetskraft uppstod inom vissa viktiga

näringsområden, särskilt inom jordbruket. För att erhålla kännedom angående

den omfattning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades 1

1 I det följande avses, där ej annat angives, med byggnadsverksamhet såväl egentlig byggnadsverksamhet

som anläggningsverksamhet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

5

efter den 1 maj 1941, samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till

sådana företag, tillkom ett av Kungl. Majit den 18 april 1941 (nr 220) utfärdat

cirkulär till statliga myndigheter och institutioner angående nyanställning av

arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrivas för statens räkning eller

med bidrag av statsmedel. Arbetsmarknadskommissionen sökte att med stöd

av cirkulärets föreskrifter förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande,

som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft

rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande

kännedom örn företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.

Under år 1941 blev materialförsörjningsläget på flera viktiga områden avsevärt

sämre. Framförallt gjorde sig åtstramningen gällande beträffande tillgången

på cement. Det visade sig därför nödvändigt att från och med den 1

juli 1941 införa ransonering av cement, vilken anförtroddes åt industrikommissionen.

Den reglerande verksamheten, som dittills endast omfattat byggnadsarbeten,

vilka voro beroende av statsanslag, statlig utlåning eller statligt

lånemedgivande, utsträcktes genom cementransoneringen till all byggnadsverksamhet,

som krävde någon förbrukning av cement. Då detta är fallet

med flertalet byggnadsarbeten, kan byggnadsregleringen sägas hava varit

så gott som allmän, så länge cementransoneringen upprätthölls i full utsträckning.

Sedan cementindustrien på kort tid lyckats lösa frågan om ersättningsbränsle

för cementframställning, ökades snart åter tillgången på cement.

På grund därav blev det möjligt att i allt större utsträckning bifalla ansökningar

om tilldelning av cement och från och med den 1 februari 1942

upphävdes ransoneringen beträffande all s. k. E-cement. Kvar står dock fortfarande

ransonering av s. k. A-cement, vilken ransonering endast har till

syfte att framtvinga en övergång till användning av den bränslebesparande

E-cementen. Under den tid cementransoneringen var mera allmän, låg tyngdpunkten

av regleringsverksamheten på materialsidan.

Under år 1942 blev bristen på arbetskraft allt mera kännbar inom många

viktiga arbetsområden. Detta berodde i huvudsak på att inkallelserna till

militärtjänst samt den industriella rustningsproduktionen icke uppvägdes av

en nedgång av den civila produktionen. Framställningen inom landet av ersättningsvaror,

särskilt för importerat bränsle, ställde tvärtom ökade anspråk

på arbetskraft. Då det visade sig omöjligt att skaffa arbetskraft till alla de

behov, som gjorde sig gällande, ansågs det önskvärt att erhålla möjlighet att

frigöra arbetskraft från företag, som utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas

eller minskas, och ställa den till förfogande för mera angelägna arbetsuppgifter.

Att införa en lagstiftning örn tillstånd av offentlig myndighet

såsom villkor för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten ansågs

vara det bästa sättet att åstadkomma den erforderliga begränsningen av

den allmänna och enskilda byggnadsverksamheten. Emellertid visade det sig

icke möjligt att hinna utarbeta och till 1942 års riksdag framlägga förslag till

en sådan lagstiftning. Vid sådant förhållande genomfördes på grundval av

tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt

reglering av byggnadsverksamheten genom den av Kungl. Majit den 19

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

juni 1942 utfärdade kungörelsen (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för

byggnadsverksamhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli samma år. I fråga

örn torvhanteringen hade någon tid dessförinnan genomförts en liknande

reglering genom kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 267) om arbetsförmedlingstvång

för torvhantering m. m.

Den på arbetsförmedlingstvång grundade regleringen av byggnadsverksamheten,

vilken reglering med vissa ändringar fortfarande är gällande, innebär,

att arbetstagare ej må anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt

anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande

ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag äga rätt att före

andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt

till arbetskraft tillkommer utan särskild prövning jordbruk och

skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga

byggnadsarbeten utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantag^

från regleringen, äger en särskild prövning rum. Företag, som därvid

förklaras såsom företrädesberättigade (A-företag), skola få sitt behov av

arbetskraft tillgodosett före övriga byggnadsarbeten.

Beslutanderätten tillkommer enligt kungörelsen Kungl. Majit men kan

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande utövas av arbetsmarknadskommissionen.

Sådant bemyndigande har ock lämnats, därvid en uppdelning verkställts på

så sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig handläggningen av ärenden angående

statliga och statsunderstödda företag — de senare dock endast när det statliga

understödet beviljas direkt av Kungl. Majit — samt företag, för vilkas

utförande förutsättes tillstånd av Kungl. Majit att upptaga lån, ävensom övriga

företag av större omfattning, vilka beräknas draga en kostnad av minst

500,000 kronor. Återstående ärenden om företrädesrätt avgöras av arbetsmarknadskommissionen.

För beredning av de ärenden, vilka skola avgöras

av Kungl. Majit, har genom Kungl. Majits beslut den 19 juni 1942 inom

socialdepartementet tillskapats ett särskilt organ, benämnt byggnadsberedningen,

med ett statsråd såsom ordförande samt statssekreterarna i socialoch

finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen och

vice ordföranden i industrikommissionen samt kanslichefen i statens byggnadslånebyrå

såsom ledamöter. I samband med byggnadsberedningens tillkomst

upphörde den förutnämnda arbetsdelegationen att fungera. För närvarande

fungerar såsom ordförande i byggnadsberedningen statsrådet Rosander.

Förutnämnda två kungörelser om arbetsförmedlingstvång för torvhantering

m. m. och för byggnadsverksamhet m. m., vilka gällde till och med den

31 december 1942, hava ersatts med en kungörelse den 11 december 1942 (nr

925) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., vilken

trädde i kraft den 1 januari 1943. De nya bestämmelserna motsvara i allt

väsentligt de förutvarande, dock hava företrädesbestämmelserna i författningstexten

givits en utformning, som skarpare markerar skogs- och jordbrukets

företrädesrätt framför byggnadsverksamhet i avseende å anvisning

av arbetskraft. Sålunda gäller alltjämt arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet

och för torvhantering samt företrädesrätt till arbetskraft dels

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

7

för jordbruk och skogsbruk framför dessa arbetsområden och dels för vissa

privilegierade byggnads- och anläggningsarbeten (A-företag) framför övriga

sådana.

Från regleringen genom arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hava,

på sätt förut antytts, gjorts en del undantag. För närvarande gälla från

arbetsförmedlingstvånget följande undantag.

A. För brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra eller

avhjälpa skador och icke kunna uppskjutas tills medgivande hinner inhämtas,

får arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. Däremot

fordras medgivande i vanlig ordning för arbetskraftens anlitande i

fortsättningen.

B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor må fritt taga anställning

inom byggnadsverksamhet.

C. På grund av bestämmelserna i 11 § lagen om tjänsteplikt gäller arbetsförmedlingstvånget

ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt

70 år eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make är

den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller

dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.

D. Arbetstagare må utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens

hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom

icke kommer att överstiga tre man.

Genom sistnämnda undantag har ett mycket stort antal smärre företag undandragits

regleringen. Detta har ansetts nödvändigt för att undvika en alltför

stor belastning av den administrativa organisationen.

Vidare må här anmärkas att anställningsförhållanden, som bestodo vid

tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, icke beröras av detsamma.

Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skall nyanställas,

vare sig detta sker genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren

eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blir arbetsförmedlingstvånget

tillämpligt. Härav följer att arbetstagare, som äro fast knutna till en arbetsgivare,

utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering

kunna användas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarbeteten

som helst. Dessa arbetstagare äro av olika kategorier. Hit hör personal

med fast månadslön samt mera stadigvarande anställda kommunalarbetare

ävensom arbetare, som äro fast anställda vid industriföretag och

fortlöpande sysselsatta med sådana reparations- och byggnadsarbeten, som

erfordras för driftens uppehållande och anläggningarnas bestånd.

Antalet arbetare av dessa kategorier är säkerligen betydande; uppgift

å antalet saknas emellertid. Det torde därför för närvarande vara möjligt

att utan hinder av gällande bestämmelser utföra omfattande och arbetskrävande

byggnads- och anläggningsarbeten.

Vad härefter angår bestämmelserna om företrädesrätt till arbetskraft för

byggnads- och anläggningsverksamhet hava dessa utformats på så sätt, att

företrädesrätten i första hand gäller arbetskraft över 50 år men för vissa

företag jämväl i viss utsträckning arbetskraft under 50 år. För sistnämnda

företag, vilka benämnas A J-förctag, gäller, alt vid anvisning av arbetskraft

skall eftersträvas en sådan ålderssammansättning, att minst en tredjedel av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

arbetsstyrkan utgöres av arbetstagare över 50 år. Det skall därvid tillses, att

en sådan ålderssammansättning om möjligt åstadkommes för varje särskild

företagares arbetsstyrka vid varje företag. Även om en tredjedel av arbetsstyrkan

redan utgöres av arbetskraft över 50 år, bör arbetsförmedlingen i

största möjliga utsträckning söka fylla ytterligare behov av arbetskraft med

arbetstagare över 50 år, såvida icke arbetets art gör en sådan ålderssammansättning

av arbetsstyrkan omöjlig eller olämplig.

De företag, för vilka företrädesrätten skall avse allenast arbetskraft över

50 år, benämnas A 2-företag. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetstagare

under 50 år äro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade

företagen.

Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantagits från arbetskraftsregleringen

har varit den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kan

överflyttas från byggnadsverksamhet till skogsarbete.

Dessutom kunna icke företrädesberättigade företag i undantagsfall anvisas

arbetskraft. Detta må dock endast ske om vederbörande länsarbetsnämnd

finner tillgången på arbetskraft i de av tvånget berörda yrkena inom

länet vara så god, att anvisning av arbetare till dessa företag icke kan beräknas

medföra brist på arbetskraft till de företrädesberättigade företagen

i länet. Av naturliga skäl kan sådan anvisning i regel endast ifrågakomma

beträffande äldre arbetare.

I fråga örn vissa grupper av byggnadsarbeten har man utgått från att

angelägenhetsgraden under rådande förhållanden är så stor, att en individuell

prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra

onödig tidsutdräkt. På grund härav har man lämnat en generell föreirädesförklaring

för dessa slags arbeten, vilka sålunda utan särskild ansökan

behandlas som A 1-företag.

De arbeten, som i detta avseende beretts en privilegierad särställning äro

i regel sådana, som äro beroende av statens finansiella medverkan.

Generell företrädesförklaring har även lämnats för arbeten, som pågingo

vid regleringens ikraftträdande den 8 juli 1942 och som avsågo:

1) uppförande av byggnad eller anläggning för försvarsväsendets räkning;

och

2) vägarbete, vartill bidrag beviljats ur anslaget till byggande och förbättring

av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar.

I fråga om regleringens utformning må vidare anmärkas, att arbetsgivare

under hösten 1942 hade rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för

arbete på en ny byggnadsplats återanställa de arbetare, som varit anställda

hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938—42. Detta medgivande

gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning

vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning

eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna

fingo därigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna

byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagarna

i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

9

fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning

och i många fall måste anses mindre angelägna, samt för

företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft,

genomfördes från och med den 22 februari 1943 en inskränkning av medgivandets

omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare

anställda arbetare är numera begränsad till sådana företag, vilka förklarats

företrädesberättigade. Denna ändring innebär en betydande utsträckning av

byggnadskontrollens räckvidd.

Byggnadsverksamhetens omfattning regleras för närvarande ej blott genom

föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss

utsträckning genom vissa råvaruregleringar. Cementransoneringen har berörts

i det föregående. Den har för närvarande icke någon nämnvärd betydelse

för begränsning av byggnadsverksamhetens omfattning. Större betydelse

har den prioritetsreglering beträffande byggnadsjärn, som nu tillämpas

av industrikommissionen. I vissa fall hava särskilt järnkrävande byggnadsarbeten,

exempelvis industri- och brobyggnader, icke kommit till stånd,

därför att prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga

byggnadsjärnet. Prioritetssystemet utgör emellertid i sin nuvarande form endast

en partiell reglering av byggnadsverksamheten, då det icke omfattar

alla disponibla tillgångar av byggnadsjärn och dessutom många byggnadsarbeten

kunna utföras utan någon större järnåtgång.

Vid sidan av nu angivna regleringar av arbetskraft och material har staten

en vidsträckt finansiell kontroll över byggnadsverksamhetens omfattning.

Detta gäller i färsta hand statens egen byggnadsverksamhet men därjämte

all den byggnadsverksamhet, som är beroende av statens medverkan i form

av anslag, lån eller lånemedgivande. Enligt verkställda uppskattningar har

sådan medverkan lämnats ifråga om betydligt mer än hälften av all byggnadsverksamhet

under år 1942.

Förslaget om tillståndstvång för byggnadsarbete.

I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som efter utredningar av direktören

Gustaf Söderlund fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 november

1942, angavs en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena

att uppnå ekonomisk stabilitet. Såsom motiv därför anfördes framför

allt knappheten på arbetskraft samt behovet att upprätthålla balans mellan

köpkraft och varutillgång. Dessutom framhölls att vid sidan härav knappheten

på råvaror och transportmedel gjorde sig gällande som en begränsande

faktor. Sålunda gjordes vid behandlingen av arbetsmarknadsproblemen bland

annat följande uttalande:

Sådan byggnads- och anläggningsverksamhet, som icke är av vital betydelse

för försvaret eller försörjningen, samt mindre nödvändig produktion

i övrigt bör begränsas i syfte att spara råvaror och friställa arbetskraft. Angelägenhetsgraden

av bostads-, industri- och övriga byggnader bör underkastas

en strängare prövning än hittills. För en tillfredsställande reglering av byggnadsverksamheten

torde erfordras ny lagstiftning rörande byggnadstillstånd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

Liknande synpunkter kommo i riktlinjerna till uttryck vid behandlingen

av budgetbristens inflytande på köpkraftsöverflödet. I detta sammanhang betonades

sålunda behovet av att de militära anläggningsarbetena till omfattning

och standard bleve föremål för omprövning mot bakgrunden av de ökade

svårigheterna att bereda utrymme för arbeten av detta slag.

Med anledning av det i riktlinjerna uttalade behovet av en lagstiftning om

byggnadstillstånd uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund

att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmarknads-

och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering

av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning

örn byggnadstillstånd.

Direktören Söderlund har därefter den 8 mars 1943 till chefen för finansdepartementet

överlämnat en promemoria, innefattande dels utkast till en

sådan lagstiftning jämte förslag om förvaltningsorgan för lagstiftningens

handhavande, dels en jämförelse mellan ett sådant nytt system och nuvarande

regleringssystem.

över promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknads-,

bränsle- och industrikommissionerna, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Sveriges industriförbund

varjämte svenska stadsförbundet inkommit med yttrande.

Direktören Söderlund har i sistnämnda promemoria, sedan han lämnat en

redogörelse för tendenserna på byggnadsmarknaden, förklarat, att dessa tendenser

och det allmänna ekonomiska läget sannolikt gjorde det nödvändigt

att under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet än tidigare vid

regleringen av byggnadsverksamheten.

Söderlund har i enlighet med det honom meddelade uppdraget låtit upprätta

ett utkast till lag örn tiliståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.

Enligt detta skall Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

äga rätt att i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett fast

penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter

och arbetskraft, stadga förbud att bedriva byggnadsarbete utan särskilt, av

Konungen meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). Tillståndsprövningen ankommer

enligt utkastet antingen på Kungl. Majit eller, i den omfattning

Kungl. Majit föreskriver, på den myndighet Kungl. Majit utser (tillsynsmyndigheten)

. I utkastet finnas vidare allmänna föreskrifter om tillsynsmyndighetens

uppgifter samt straffbestämmelser m. m. Närmare föreskrifter för

tillämpning av lagen skola enligt förslaget meddelas av Konungen.

Söderlund har i promemorian diskuterat den närmare utformningen och

innebörden av det ifrågasatta regleringssystemet. Därest detta genomföres, anser

Söderlund, att man bör tillskapa en ny myndighet, benämnd statens byggkontrollnämnd,

såsom tillsynsmyndighet samt att man från regleringen måste

utesluta reparations- och underhållsarbeten samt vissa smärre andra arbeten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

11

Efter framläggande av förslaget till en lagstiftning om byggnadstillstånd

har Söderlund till diskussion upptagit frågan, huruvida en dylik lagstiftning

bör komma till stånd och en motsvarande administrativ apparat tillskapas

eller om man för närvarande kan begränsa sig till att förstärka de former

och organ, som för ändamålet redan stå till buds. De överväganden Söderlund

härutinnan gjort ledde enligt hans åsikt närmast till den slutsatsen, att

man med god vilja kunde uppnå nära nog detsamma på grundval av en arbetsmarknadsreglering

och med nuvarande regleringsorgan som med en tillståndslagstiftning

och därpå uppbyggd administrativ apparat. Vid sådant förhållande

och då en ny lagstiftning och ett nytt krisorgan skulle föra med sig

olägenheter, arbete och kostnader såväl för näringslivet som för det allmänna,

vore det enligt hans mening att föredraga att söka effektivisera prövningen

inom ramen för nuvarande ordning.

De härvid framträdande önskemålen ha av Söderlund i korthet angivits

sålunda:

1. Bestämmelserna om företrädesrätt utan särskild prövning för vissa slag

av byggnadsarbeten böra i vissa delar upphävas och i andra delar kompletteras

med föreskrifter och villkor i fråga om den arbetskraft, som må för

ändamålet användas.

2. Kontrollen över den kommunala byggnads- och anläggningsverksamheten

bör i samband med låneprövningen effektiviseras. Kommunerna böra

förmås att i ett sammanhang ställa sina byggnadsplaner under prövning.

3. En frivillig överenskommelse med liknande syfte bör eventuellt sökas

med det mindre antal större industriföretag, som hålla en mera betydande

fast stam av byggnadsarbetare.

4. Ett försök bör göras att genom förhandsanmälningar även utöver vad

nyss sagts, resp. för statliga och statskontrollerade områden genom förhandsbudgetering,

få upp ett större antal byggnadsarbeten till preliminär avvägning

i ett sammanhang. I anslutning därtill bör en finansiell rambestämning

för byggnads- och anläggningsverksamheten eftersträvas.

5. Byggnadsberedningens organisation bör förstärkas i syfte att möta de

nya och vidgade uppgifterna. Eventuellt böra särskilda sakkunniga tillkallas

för att deltaga i den förberedande behandlingen av vissa slag av ärenden.

Söderlund har vidare anfört:

Med detta synes regleringsbehovet sådant det för närvarande ter sig kunna

i huvudsak tillgodoses. Ifrågasättas kan, huruvida detta skall bliva möjligt,

örn förhållandena väsentligt försämras och bristen på arbetskraft resp. material

blir svårare än nu. Skördeutfall och bränsleförsörjning kunna medföra

påfrestningar, som göra helt andra och längre gående ingripanden nödvändiga

än som nu diskuteras, och då även på byggnadsmarknaden. Å andra

sidan skulle en inskränkning av vedavverkningarna och ett bortfallande av

arbetskraftsregleringen till förmån för skogsarbetet beröva oss det hittillsvarande

regleringsinstrumentet för byggnadsverksamheten. I den mån andra

angelägna men starkt differentierade yrkesområden då äro i trängande behov

av arbetskraft, skulle det kunna möta svårigheter att i praktiken till förmån

för dem hålla byggnadsverksamheten tillbaka genom en arbetskraftsreglering.

Befarade förändringar i läget av nu nämnda slag skulle kunna åberopas

som skäl för genomförande av tillståndslagstiftningen som en ren beredskapslag,

vilken kunde sättas i kraft enligt i huvudsak de regler, som gälla förfogandelagen,

tjänstepliktslagen och andra liknande beredskapslagar. Det vill

dock synas, som örn behovet härav icke kail vara av mera trängande beskaf
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

fenhet utan att man i här förutsatta fall bör kunna, åtminstone övergångsvis,

reda sig med nuvarande anordningar, förstärkta på sätt ovan antytts.

I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,

beträffande skälen för reglering av byggnadsverksamhetens

omfattning genom en tillståndslagstiftning anfört följande:
»Under

de senaste åren har det av olika skäl ansetts nödvändigt att åstadkomma

en viss begränsning av byggnadsverksamheten i vårt land och särskilda

åtgärder härför hava tid efter annan vidtagits beträffande såväl allmänna

som enskilda företag. Materialförsörjningsläget har nödvändiggjort

vissa råvaruregleringar, av vilka för närvarande den prioritetsreglering för

byggnadsjärn, som nu tillämpas, är den betydelsefullaste. Denna reglering

är dock ofullständig, framför allt därigenom att importjärnet till stor del

ligger utanför regleringen och hinder därför icke möter att inköpa järn i

fria marknaden. Vidare har den allt mera tilltagande bristen på arbetskraft

framtvingat, att tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt till arbetskraft satts i kraft för byggnadsverksamhet. Den

reglering av nämnda verksamhet, som härigenom skett, har för närvarande

den största betydelsen såsom begränsande faktor för byggnadsverksamhetens

omfattning men innebär icke ens en ur arbetskraftssynpunkt fullständig

reglering av verksamheten. Slutligen har beträffande företag, som äro

beroende av statens medverkan i form av anslag, bidrag eller lån, samt företag,

för vars finansierande medelst lån erfordras Kungl. Maj:ts medgivande,

verkställts en särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad för att förhindra

eller uppskjuta under nuvarande förhållanden mindre angelägna företag.

De nuvarande åtgärderna äro i åtskilliga hänseenden ofullständiga

och ej heller ägnade att åstadkomma den begränsning och reglering av

byggnadsverksamheten, som för närvarande betingas såväl av bristen på

material och arbetskraft som av det allmänna ekonomiska läget. De skäl,

som nu föreligga för en reglering av byggnadsverksamhetens omfattning,

kunna komma att bestå en längre tid. Det finns icke för närvarande någon

anledning att räkna med att materialförsörjningsläget i vårt land under

närmaste tiden skall undergå någon avsevärd förbättring, snarare torde

skäl för en motsatt uppfattning kunna anföras. Ej heller torde det bliva

möjligt att med de tendenser till ökad omfattning av verksamheten, som

göra sig gällande, tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig omfattning.

Dessutom torde det allmänna ekonomiska läget sannolikt göra det

nödvändigt att åtminstone under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet

än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma

den sålunda erforderliga begränsningen av byggnadsverksamhetens

omfattning måste antingen de nuvarande regleringsåtgärderna kompletteras

och göras mera effektiva eller ett nytt regleringssystem tillskapas. Den mest

framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget

är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänsteplikts
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

13

lagen, vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas

tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn

till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen

saknas. Även dessa faktorer hava emellertid i viss utsträckning beaktats

vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i

en del fall ansökningar örn företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även

då hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen

av andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden

funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet

varit fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen

varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn

till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska

läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande

stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet

än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet.

Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera

arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning örn byggnadstillstånd, vilken

uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det

hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande

regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska

synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande

regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt

effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande

av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort,

där tillgång på arbetskraft räder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tilllämpning

förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas

med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en

betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen.

Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa

ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång,

och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens

grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen

äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej

torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder.

— Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning

om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten

inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången

på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.

De av direktören Söderlund uttalade betänkligheterna mot en tillståndslags

tift ning kan jag icke dela. Det torde vara möjligt att genomföra ett

på tillståndstvång grundat regleringssystem med nuvarande regleringsorgan

utan att tillskapa en ny administrativ apparat.---På grund av vad så
lunda

blivit anfört anser jag, alt ett på tillståndslagstiftning grundat regleringssystem

är att föredraga framför nuvarande regleringsåtgärder.

Beträffande härefter frågan om utformningen av en lag om byggnadstid
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

stånd anser jag, att lagen bör givas karaktären av en s. k. fullmaktslag med

befogenhet för Kungl. Maj:t att sätta lagen i tillämpning i fall av krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig

föranledda förhållanden. Lagens huvudsyfte skall vara att möjliggöra den reglering

och begränsning av byggnadsverksamheten, som under angivna förhållanden

finnes erforderlig för att upprätthålla ett fast penningvärde samt befrämja

en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen

bör därför endast innehålla allmänna bestämmelser örn lagstiftningens innebörd

och tillämpningsområde samt straffbestämmelser. Under lagstiftningens

tillämpningsområde bör principiellt falla all byggnads- och anläggningsverksamhet.

Visserligen torde det av praktiska skäl och andra orsaker ej vara möjligt

att åstadkomma en fullständig reglering, men det bör ankomma på Kungl.

Maj:t att med hänsyn till det aktuella regleringsbehovet bestämma regleringens

omfattning. Erforderliga tillämpningsföreskrifter böra sålunda meddelas

av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av arbetsmarknadskommissionen

eller av annan därtill utsedd myndighet. Jag vill i detta

sammanhang framhålla vikten av att regleringssystemet erhåller en sådan

utformning, att det snabbt kan anpassas efter det från tid till annan växlande

regleringsbehovet.»

Beträffande frågan örn tillämpningsområdet för en lagstiftning

om byggnadstillstånd har departementschefen uttalat:

»För att vid en av nuvarande förhållanden framtvungen begränsning av

byggnadsverksamheten låta angelägna byggnadsföretag i första hand komma

till utförande är det nödvändigt att låta regleringsåtgärderna omfatta så stor

del av byggnadsverksamheten som möjligt. Av praktiska skäl är det dock

omöjligt att låta regleringen omfatta all byggnadsverksamhet. Sålunda har

man vid tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt sett sig

föranlåten att från regleringen undantaga de allra minsta företagen. Dessa

utgöra ett mycket stort antal och äro i regel varken särskilt material- eller

arbetskrävande. En individuell angelägenhetsprövning av alla dessa företag

medför dessutom betydande besvär för de särskilda företagarna samt blir

mycket betungande och tidsödande för prövningsorganen. Vidare möter det

stora svårigheter att för rimlig kostnad få till stånd en effektiv kontroll av

småföretagen. Slutligen torde den begränsning i den sammanlagda byggnadsverksamhetens

omfattning, som är möjlig att uppnå genom att småföretagen

underkastas angelägenhetsprövning, ej bliva av någon nämnvärd ekonomisk

betydelse. Alla dessa skäl tala enligt min mening för att småföretagen

böra undantagas från tillståndsprövning. — Vad härefter angår gränsdragningen

mellan de företag, som skola omfattas av tillståndsprövningen,

och dem som skola lämnas utanför, bereder densamma, såsom direktören

Söderlund framhållit, betydande svårigheter. Söderlund har efter diskussion

av möjliga grunder för gränsdragningen stannat för en kostnadsgräns, som

han ansett böra sättas till 10,000—15,000 kronor beträffande husbyggnad

och 25,000 kronor för anläggningsarbeten. De skäl som Söderlund anfört

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

15

för denna gränsdragning synas mig emellertid icke fullt övertygande. En

ekonomisk gräns är svår och vansklig att bestämma. Byggnadskostnaderna äro

mycket varierande i olika delar av vårt land och en enhetlig ekonomisk

gräns för hela landet skulle därför bliva orättvis. Det är visserligen tänkbart

att efter byggnadskostnadernas storlek bestämma kostnadsgränsen till olika

belopp för skilda delar av landet, men det är icke praktiskt möjligt att på

så sätt åstadkomma en för alla orter tillfredsställande ekonomisk gräns.

Redan av denna anledning anser jag en ekonomisk gräns utesluten. Härtill

kommer att det med en sådan gräns bleve synnerligen svårt att kontrollera

örn ett företag är av den storleksordning, att det skulle vara underkastat angelägenhetsprövning.

En beräkning av byggnadskostnaderna måste alltid vara

mer eller mindre subjektiv och det kan lätt inträffa att ett företag enligt en

beräkningsgrund faller innanför och enligt ett annat sätt att räkna faller utanför

regleringen. Det kan ej vara tillfredsställande att låta företagarens kostnadsberäkning

bliva avgörande. Om en påtaglig undervärdering visas föreligga,

kan detta väl i många fall föranleda ansvar för företagaren för kringgående

av regleringsbestämmelserna men lika ofta torde företagaren med

framgång kunna invända att han felbedömt kostnaderna och därför ej rimligen

kan fällas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna. Vidare må

framhållas, att en företagare genom att uppdela ett företag i två eller flera

etapper med någon tids mellanrum torde äga möjlighet att utan angelägenhetsprövning

utföra även relativt stora företag. Slutligen må beträffande de

av Söderlund föreslagna kostnadsgränserna anmärkas, att de angivna beloppen

synas alltför höga under nu rådande förhållanden och att en sådan

gränsdragning innebär, att många företag, som enligt nuvarande bestämmelser

äro underkastade reglering, ej skulle bliva föremål för tillståndsprövning.

Någon anledning att på detta sätt begränsa regleringsåtgärdernas

omfattning föreligger emellertid icke åtminstone för närvarande.

Då avskiljandet av smärre byggnadsföretag från tillståndsprövning sålunda

ej lämpligen kan ske genom uppdragandet av en ekonomisk gräns,

måste man vid gränsdragningen låta den för företaget erforderliga arbetskvantiteten

eller arbetsstyrkan bliva avgörande. Att före ett företags igångsättande

beräkna arbetskvantiteten i dagsverken möter samma svårigheter

som att beräkna kostnaden för företagets utförande. Att taga det sammanlagda

dagsverksanstalet såsom utgångspunkt för en gränsdragning måste därför,

av skäl som nyss anförts mot en ekonomisk gräns, anses mindre lämpligt.

Härefter återstår såsom gränsreglerande faktor endast arbetsstyrkans storlek,

vilken är avgörande för arbetsförmedlingstvångets tillämpningsområde

i förevarande hänseende. Såsom förut angivits må arbetstagare utan

medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete

använda arbetsstyrka därigenom icke kommer att överstiga 3

man. Härigenom faller utom regleringen företag, som bedrivas av enskilda

personer eller mycket små firmor med en arbetsstyrka av högst 3 man, men

däremot icke företag, som bedrivas av medelstora och större firmor, även

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

om arbetsstyrkan vid det särskilda företaget ej uppgår till mer än 3 man.

Även denna gränsdragning måste medföra godtyckliga resultat och är därför

ej heller fullt tillfredsställande. Den tanke, som legat bakom denna bestämmelse,

är att man från regleringen velat undantaga smärre arbeten, reparationer

och liknande, vilka utföras av enskilda företagare själva eller med biträde

av en eller ett par man. De flesta arbeten, som på detta sätt komma till utförande,

äro nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten men givetvis förekomma

även såväl mindre nybyggnadsarbeten som mindre angelägna arbeten.

Någon större inverkan på arbetsmarknaden torde dessa arbeten normalt icke

hava. Emellertid lär under senaste tiden byggnadsarbetare i en ej obetydlig

utsträckning hava bildat arbetslag örn tre man för att utföra lämpliga byggnadsarbeten.

Härigenom får det medgivna undantaget en utvidgad, icke avsedd

räckvidd och blir av större betydelse för arbetsmarknaden. Vidare har

undantagsbestämmelsen medfört, att byggmästare och andra företagare i

byggnads- och anläggningsbranschen, vilka tidigare sysselsatt omkring 4—

10 man huvudsakligen vid smärre företag med några man vid varje företag,

ej vidare anlitas för sådana företag. Det är fullt naturligt att den som vill

hava ett mindre arbete utfört hellre vänder sig till en mindre firma, som kan

utföra arbetet utan en föregående, mer eller mindre tidsödande och kanske

till resultatet oviss angelägenhetsprövning. Av det anförda framgår, att ej

heller den nuvarande gränsdragningen fungerar tillfredsställande. Med ledning

av de vunna erfarenheterna torde det emellertid vara möjligt att genom

någon jämkning av nuvarande bestämmelser åstadkomma en mera

ändamålsenlig och enhetlig gränsdragning. Det kan måhända vara lämpligt

att medgiva något större företagare rätt att utan tillståndsprövning utföra

företag, som kräva en arbetsstyrka av högst 3 man och kunna slutföras inom

en relativt kort tid. Därest det under arbetets gång visar sig omöjligt att

slutföra ett företag med den utan tillståndsprövning högsta tillåtna arbetsstyrkan

eller inom den utan sådan prövning medgivna längsta arbetstiden,

måste tillstånd till företaget sökas i vanlig ordning. Gränsdragningen synes

böra bliva föremål för närmare övervägande.

Söderlund har vidare föreslagit, att reparations- och underhållsarbeten åtminstone

till en början skulle läggas utanför tillståndstvånget, men samtidigt

framhållit, att den gällande aibetsmarknadsregleringen i viss mån kunde bibehållas

beträffande dessa arbeten. Såsom jag tidigare anfört, anser jag det

under nu rådande förhållanden vara av stor vikt att byggnadsverksamheten

i erforderlig utsträckning är underkastad tillståndsprövning. Jag kan därför

ej ansluta mig till Söderlunds uppfattning att nu lämna dessa arbeten utanför.

En kontroll, som sträcker sig till reparationer och underhåll, torde för

övrigt ej bliva alltför mycket besvärande för företagen eller för betungande

för kontrollorganet. I detta sammanhang må framhållas, att reparationsoch

underhållsarbeten omfattas av nuvarande regleringsåtgärder i den mån

de ej utföras av fast anställda arbetare. Det kan ej anses lämpligt i nuvarande

läge, att större industriföretag och kommuner, som hava ekonomiska

möjligheter att för byggnads- och anläggningsarbeten hålla sig med en fast

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

17

arbetarstam, på grund härav skola äga möjlighet att utan andra begränsningar

än dem, som arbetsstyrkans storlek och tillgången på byggnadsmaterial

medföra, verkställa reparations- och underhållsarbeten. Det är vidare

svårt att göra en tillfredsställande gränsdragning mellan reparations- och

underhållsarbeten, å ena, samt en hel del andra arbeten, å andra sidan. Slutligen

förekomma reparations- och underhållsarbeten i så betydande omfattning,

att deras undantagande från tillståndsprövning skulle innebära en väsentlig

inskränkning i regleringsmöjligheterna, varjämte en del av dessa

arbeten säkerligen utan större svårigheter kunna anstå till dess mera normala

förhållanden inträtt. I fråga om tillståndsprövningens verkställande

synes det lämpligt att företagen och kommunerna i förväg för längre eller

kortare tider upprätta planer på tillämnade arbeten — såväl nya arbeten som

underhålls- och reparationsarbeten — för prövning i ett sammanhang. Ett

sådant förfaringssätt förekommer för närvarande beträffande en hel del

företag, som icke hava ett tillräckligt antal fast anställda arbetare, och synes

varken bereda företagen eller de prövande myndigheterna några särskilda svårigheter.

På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag ej skäl föreligga

att från tillståndsprövning undantaga reparations- och underhållsarbeten. Ej

heller anser jag nödvändigt eller lämpligt att utan tillståndsprövning medgiva

utförande av reparations- och underhållsarbeten med fast anställda arbetare

intill ett visst årligt belopp. Detta skulle med all säkerhet medföra,

att det belopp, som utan tillståndsprövning finge användas för underhållsoch

reparationsarbeten, i stor utsträckning komme att disponeras för mindre

angelägna arbeten, vilka företagaren önskade utföra utan angelägenhetsprövning,

samt att tillstånd komme att begäras för samtliga mera angelägna

arbeten.»

Beträffande spörsmålet, huruvida nuvarande arbetsförmedlingstvång

och företrädesbestä mm elser böra bibehållas

vid sidan av tillstånd slagstiftningen, har departementschefen

andragit:

»Tjänstepliktslagens bestämmelser örn arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt

hava satts i tillämpning huvudsakligen i syfte att hindra en övergång

av arbetskraft från jordbruk och skogsbruk till byggnadsverksamhet

samt för att främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft

i motsatt riktning d. v. s. till jordbruk och skogsbruk, särskilt skogsavverkning.

Vidare avses beträffande byggnadsverksamheten att i första

hand tillgodose behovet av arbetskraft för angelägna företag. Företrädesrätt

till arbetskraft gäller sålunda dels för jordbruk och skogsbruk framför byggnadsverksamhet

samt dels för angelägna byggnads- och anläggningsarbeten

framför övriga sådana arbeten. Företrädesrätten innebär, att, så länge behov

av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår

ofyllt, manlig arbetssökande, som äger fysiska förutsättningar för detta arbete,

icke må taga anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller.

En nödvändig förutsättning för genomförande av företrädesbestämmelser är,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr SS.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

att nya avtal om arbetsanställning icke må slutas utan att man kan kontrollera,

att anställningen icke strider mot företrädesbestämmelserna. Denna kontroll

sker enligt tjänstepliktslagen genom arbetsförmedlingstvång, vilket innebär

förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt

anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller med dess medgivande.

Manlig arbetstagare, som äger fysiska förutsättningar för företrädesberättigat

arbete, må icke av arbetsförmedlingsanstalt anvisas eller medgivas taga

anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller, så länge behov

av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår

ofyllt.

Arbetsförmedlingstvånget riktar sig formellt mot arbetsgivaren men utgör

självfallet också ett ingrepp mot arbetstagaren. Visserligen är arbetstagaren

icke skyldig att vända sig till arbetsförmedlingen för att erhålla anställning

vid ett byggnadsarbete, ty han kan liksom tidigare söka anställning hos vilken

arbetsgivare som helst, men arbetsförmedlingen skall pröva, att hinder

för hans anställande icke möter med hänsyn lill bestämmelserna om företrädesrätt.

Är arbetstagaren en byggnadsarbetare under 50 år och har det

företag, vid vilket han söker anställning, förklarats företrädesberättigat såsom

A 1-företag, skall medgivande till den sökta anställningen regelmässigt lämnas,

såvida icke behovet av arbetskraft under 50 år med hänsyn till meddelade

bestämmelser örn arbetsstyrkans sammansättning är fyllt. Om arbetstagaren

däremot är jordbruksarbetare, skogsarbetare eller på landsbygden

bosatt diversearbetare, må sådant medgivande ej lämnas. Ej heller må

medgivande till anställning lämnas, om företaget förklarats företrädesberättigat

som A 2-företag, vid vilka i regel endast arbetstagare över 50 år må

anställas, eller örn företaget icke är företrädesberättigat. Arbetsförmedlingstvånget

som sådant innebär alltså icke någon inskränkning i en arbetstagares

rätt att fritt söka anställning vid byggnadsarbete, utan det är bestämmelserna

om företrädesrätt, som medföra att han utestänges från vissa byggnadsföretag.

Det missnöje, som från arbetarhåll framträtt mot arbetsförmedlingstvånget,

borde därför i själva verket huvudsakligen rikta sig mot företrädesbestämmelserna.

Det är dessa och ej arbetsförmedlingstvånget, som

åstadkomma en minskning av antalet arbetstillfällen. Missnöjet med arbetsförmedlingstvånget

bottnar väl framför allt däri, att byggnadsarbetarna sedan

gammalt varit vana att utan något ingrepp från myndigheternas sida sköta

sina anställningsförhållanden. Varje kontroll, av vad slag den vara må, kännes

därför såsom ett obehörigt ingrepp i arbetstagarens fria rättigheter. Det

har emellertid gjorts gällande, att arbetsförmedlingstvånget även inneburit

vissa fördelar för byggnadsarbetarna. Bland annat har framhållits, att detsamma

borde ha försvårat tillströmningen till byggnadsfacket av jordbruksoch

skogsarbetare. Härigenom skulle byggnadsarbetarna hava erhållit tillgång

till arbetstillfällen, om vilka de eljest hade måst konkurrera med jordbruks-

och skogsarbetarna.

Härefter övergår jag till att behandla frågan, huru bestämmelserna om

arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hittills fyllt avsedda uppgifter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

19

Därvid må till en början konstateras, att någon mera avsevärd överflyttning

av byggnadsarbetare till skogsavverkning icke ägt rum. Under de

lider, då sysselsättningen inom byggnadsverksamheten varit mindre god, d. v. s.

under de senast förflutna vintermånaderna, hava visserligen ett relativt stort

antal byggnadsarbetare varit sysselsatta med skogsavverkning, men denna

sysselsättning har så gott som uteslutande varit av kortvarig karaktär. I

viss mån hava väl företrädesbestämmelsema medfört, att äldre arbetskraft

i förhållandevis större utsträckning än tidigare erhållit anställning vid byggnadsarbeten

men den yngre arbetskraft, som på grund härav eller av annan

anledning ej kunnat erhålla sysselsättning i byggnadsarbete, har ej annat än

i undantagsfall övergått till företrädesberättigade näringar.

Vid diskussionen örn arbetsförmedlingstvångets för- och nackdelar må erinras

örn att kontrollen över anställningsförhållandena inom byggnadsverksamheten

genom detsamma kan göras särskilt effektiv därigenom att kontrollåtgärder

vidtagas, innan en anställning vid ett företag äger rum. Det är

givetvis lättare att konstatera om erforderliga förutsättningar för tillstånd

till en anställning föreligga än att under arbetets gång kontrollera, huruvida

meddelade föreskrifter örn arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning

blivit följda. Genom arbetsförmedlingstvånget erhålla vidare arbetsförmedlingsorganen

en kontakt med arbetsmarknaden, som i nuvarande läge måste

anses vara av betydande värde.

Efter denna redogörelse för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och

företrädesrätt vill jag till diskussion upptaga frågan, huruvida dessa bestämmelser

böra bibehållas vid sidan av en tillståndslagstiftning och som komplettering

till densamma.

Genom den föreslagna tillståndslagstiftningen avses, såsom jag tidigare anfört,

bland annat att åstadkomma den begränsning av byggnadsverksamhetens

omfattning, som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen erforderlig.

Därvid måste självfallet hänsyn tagas till tillgången på arbetskraft inom

alla för samhället nödvändiga arbetsområden. I den mån brist på arbetskraft

råder inom ett eller flera sådana arbetsområden, måste regleringen hava till

syfte att främja en överflyttning av den genom regleringen frigjorda arbetskraften

till dessa arbetsområden samt att förhindra avgång av arbetskraft

därifrån till mindre angelägna arbetsområden. I nuvarande läge innebär

detta, alt skogs- och jordbruksarbetare ej böra tillåtas övergå till byggnadsarbete.

Skulle förhållandena framtvinga en sådan begränsning av byggnadsverksamheten,

att arbetskraft därigenom frigöres, borde man vidare eftersträva,

att denna arbetskraft överflyttas till de bristområden, där bristen

vore av särskilt allvarlig karaktär. Då dessa områden äro jordbruket och

skogsbruket, bör friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka

kunna sysselsättas i skogen och vid jordbruket. Härav följer, att man även

i fortsättningen har behov av föreskrifter örn viss ålderssammansättning för

arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena. Vidare är det nödvändigt alt åstadkomma

effektiva åtgärder för kontroll av bestämmelsernas efterlevnad.

Av den förut lämnade redogörelsen för bestämmelserna örn arbetsförmed
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

lingstvång och företrädesrätt framgår, att dessa bestämmelser mycket väl

kunna bibehållas vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen samt att

de äro ägnade att fylla en viktig uppgift vid tillämpningen av lagstiftningen.

Härvid må särskilt framhållas, att genom bestämmelsernas bibehållande en

effektiv kontroll av lagstiftningens efterlevnad genom arbetsförmedlingsorganen

och till deras förfogande ställda kontrollanter erhålles.

Emellertid hava såväl från arbetsgivar- som från arbetarhåll framställts

krav på borttagande av arbetsförmedlingstvanget. Det är givet, att de restriktioner

ifråga om arbetskraftens användning i byggnadsarbete, som man

anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i samband med tillståndsgivningen

såsom villkor för byggnadstillstånd som genom arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt. Det möter sålunda ej något hinder att i tillståndet

meddela förbud mot användning av skogs- och jordbruksarbetare eller att

lämna föreskrifter om viss ålderssammansättning av arbetsstyrkan, örn viss

tid för arbetets bedrivande o. s. v. Härav följer, att det icke kan anses nödvändigt

att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång

eller om företrädesrätt. Dock synes det ofrånkomligt, att tillsynsmyndigheten

äger möjlighet att kontrollera, att de villkor, som uppställas i beslut

om byggnadstillstånd, efterföljas.

Att uppbygga en särskild kontrollantkår, som under den nya tillsynsmyndigheten

skulle utöva denna kontroll, förefaller icke ändamålsenligt. Däremot

torde inga hinder i och för sig kunna resas mot att man uppdrager at

arbetsförmedlingsorganen att utöva den erforderliga kontrollen över tillståndslagstiftningens

efterlevnad även örn arbetsförmedlingstvånget formellt

upphäves. Det torde vidare böra undersökas, huruvida icke genom överenskommelser

med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten

garantier kunna erhållas för att villkor i byggnadstillstånd om

arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning m. m. efterföljas. Underhandlingar

härom äro avsedda att upptagas inom närmaste tiden. Måhända

kunna även andra möjligheter till lösning av den föreliggande frågan erbjuda

sig. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag mig ej för närvarande

böra taga ståndpunkt till frågan om bibehållande av arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt.»

Vad angår frågan örn tillståndsprövningens organisation

har departementschefen anfört:

»Såväl direktören Söderlund som åtskilliga av de hörda myndigheterna hava

uttalat starka betänkligheter mot att tillskapa ett nytt krisorgan, då en sådan

anordning skulle föra med sig olägenheter, arbete och kostnader såväl för

näringslivet som för det allmänna. Jag delar dessa betänkligheter samt anser

det möjligt att för prövning av ärenden angående byggnadstillstånd'' åtminstone

tillsvidare i huvudsak tillämpa den ordning, som nu gäller för prövning av

ärenden angående företrädesrätt till arbetskraft. Detta förutsätter dock att

kontroll över sysselsättningen inom byggnadsverksamheten utövas av den

offentliga arbetsförmedlingen. Den nuvarande anordningen med en upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

21

delning av ärendena mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadskommissionen

har i stort sett fungerat väl. På grund av det goda samarbete, som etablerats

mellan byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen, har

icke uppkommit någon olägenhet av beslutanderättens uppdelning. Ärenden

av större principiell vikt hava alltid av kommissionen överlämnats till byggnadsberedningen

för avgörande. En styrka i den nuvarande organisationen

är att en ledamot av statsrådet såsom ordförande i byggnadsberedningen

på nära håll kan följa utvecklingen på byggnadsmarknaden och giva statsrådets

övriga ledamöter informationer härom. Vidare äger arbetsmarknadskommissionen

genom sina lokalorgan, länsarbetsnämnderna, kännedom om

läget på arbetsmarknaden på alla orter inom landet. Den av Söderlund ifrågasatta

byggkontrollnämnden saknar däremot direkt kontakt såväl med regeringen

som med lokalorgan, vilket måste anses vara betydelsefulla organisatoriska

svagheter. Dessutom medför byggkontrollnämndens inrättande betydligt

större kostnader för det allmänna än den nuvarande organisationen.

Den mest påfallande bristen i det nuvarande systemet är, att industrikommissionen

ej har något direkt inflytande på avgörandet av de ärenden som

handläggas av arbetsmarknadskommissionen. Denna brist torde lättast kunna

avhjälpas därigenom att en representant för industrikommissionen deltager

i arbetsmarknadskommissionen vid prövning av ärenden angående byggnadstillstånd.

Därjämte bör samarbetet mellan byggnadsberedningen och

industrikommissionen effektiviseras. Besked örn materialtilldelning bör efter

tillståndslagstiftningens genomförande meddelas av industrikommissionen

först efter det byggnadstillstånd beviljats. Med dessa förbättringar av den

nuvarande organisationen torde det vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig

och allsidig prövning av ärenden angående byggnadstillstånd. På

grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att nuvarande organisation med

i det föregående omnämnda förbättringar åtminstone tills vidare bör kunna

bibehållas. Därest kontrollen över tillståndslagstiftningens tillämpning ej skall

utövas av arbetsförmedlingsorganen bortfalla de skäl, som förut anförts för

arbetsmarknadskommissionen såsom tillsynsmyndighet. Skulle så bliva fallet

måste organisationsfrågan upptagas från andra än här förut angivna utgångspunkter.

Därvid bör självfallet den av Söderlund ifrågasatta byggkontrollnämnden

närmare övervägas. På grund härav bör lagen örn tillståndstvång

vara utformad på sådant sätt att man utan någon ändring av

densamma kan tillskapa en särskild myndighet för tillsyn av lagens tillämpning

m. m. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att Konungen i lagen

erhåller bemyndigande att utse tillsynsmyndighet. Därest det vid tillämpning

av lagen örn tillståndstvång skulle visa sig erforderligt att ytterligare förstärka

den nuvarande organisationen, ämnar jag upptaga organisationsfrågan

till förnyad behandling.»

Rörande behovet av övergångsbestämmelser till den föreslagna

lagstiftningen har departementschefen yttrat:

»Under nu rådande förhållanden i fråga örn tillgången på arbetskraft och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

material torde det vara nödvändigt att låta det nya regleringssystemet träda

i tillämpning så snart som möjligt. Särskilt är detta önskvärt beträffande

vissa av de byggnadsarbeten, som nu äro undantagna från reglering men

som komma att omfattas av de nya regleringsåtgärderna. De arbeten av

denna kategori, som planlagts men ej hunnit påbörjas före den nya regleringens

ikraftträdande, böra utan vidare falla under lagens tillämpning.

Beträffande åter de arbeten, som utan hinder av gällande regleringsbestämmelser

påbörjats då den nya regleringen träder i kraft, torde det vara nödvändigt

att låta dessa arbeten fortgå åtminstone någon tid efter regleringens

ikraftträdande till dess att prövning av deras angelägenhetsgrad hunnit

verkställas. Vid denna prövning bör självfallet beaktas, att vederbörande företagare

satt i gång ett lovligt företag och därför måste anses hava ett berättigat

intresse att slutföra företaget eller åtminstone fortsätta dess bedrivande

så långt, att de nedlagda kostnaderna icke onödigtvis äventyras. Detta måste

emellertid vägas mot samhällets intresse att under nu rådande förhållanden

förhindra utförandet av mindre angelägna arbeten. På grund härav anser

jag, att företag av ifrågavarande slag efter lagens ikraftträdande skola få fortgå

i samma utsträckning som dessförinnan intill dess tillståndsprövning verkställts

av Kungl. Maj:t eller tillsynsmyndigheten. Vid denna tillståndsprövning

kan ett beaktande av företagarens intresse leda till att företaget får utan

dröjsmål slutföras även om företaget under rådande förhållanden måste anses

mindre angeläget. I andra fall däremot torde företaget utan olägenhet

kunna avbrytas eller inskränkas eller i vart fall inskränkande föreskrifter

meddelas i fråga örn användning av material eller arbetskraft för arbetets

fortsatta bedrivande. För att möjliggöra den prövning, som sålunda bör ske,

bör därför företagaren åläggas skyldighet att inom en viss kortare tid, förslagsvis

15 dagar efter lagens ikraftträdande, ingiva ansökan om företagets

fortsatta bedrivande.

Vad härefter angår de företag, som efter särskild ansökan underkastats

angelägenhetsprövning enligt gällande bestämmelser och därvid förklarats

företrädesberättigade, torde det ej föreligga någon anledning att verkställa

omprövning av företagens angelägenhetsgrad. En sådan omprövning komme

nämligen med all säkerhet utom i något enstaka undantagsfall att giva samma

resultat som den tidigare prövningen. Det måste därför anses onödigt att

underkasta en företagare de besvär och olägenheter, som äro förenade med

en omprövning. Örn företaget ej är påbörjat vid den nya regleringens ikraftträdande,

kan det visserligen vara möjligt att förhållandena ändrats efter det

beslut örn företrädesrätt meddelats, men jag finner ej detta utgöra tillräckligt

skäl för en omprövning.

Om en omprövning sålunda ej kan anses erforderlig beträffande de företag,

som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade, är förhållandet

något annorlunda beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen.

Dessa företag måste visserligen anses vara angelägna, men därför är det ej

säkert att de behöva komma till utförande utan dröjsmål. Ej heller är det

säkert att dessa företag behöva all den arbetskraft eller arbetskraft av det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

23

slag som företagaren anser. En särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad

och tiden för deras utförande samt behov av arbetskraft måste därför

anses påkallad. Beträffande de företag, som äro påbörjade, då regleringen

träder i tillämpning, torde prövningen allenast böra avse fastställande av

villkor för företagens fortsatta bedrivande.»

Beträffande specialmotiveringen till den föreslagna lagen får utskottet hänvisa

till sid. 49—54 och 58—60 i propositionen.

Sedan lagrådet hemställt om vissa ändringar av väsentligen formell natur

i det till lagrådet remitterade förslaget, har detta ändrats i enlighet med lagrådets

förslag.

Byggnadsverksamheten har under de senaste åren tilltagit i en omfattning, UtsTcoitet.

sorn gjort det nödvändigt att med hänsyn till bristen på arbetskraft, råvaruknappheten

och det penningpolitiska läget underkasta densamma vissa begränsningar.

Den mest ingripande regleringen sker för närvarande genom

de med stöd av tjänstepliktslagen genomförda bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt till arbetskraft. Byggnadsverksamhetens

omfattning regleras även i viss utsträckning genom råvaruransonering. Vid

sidan av dessa regleringar utövar staten en vidsträckt kontroll över den

byggnadsverksamhet, som är beroende av statens finansiella medverkan i

form av bidrag, lån eller lånemedgivande.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen äro de nuvarande

regleringsåtgärderna ej fullständiga. Vad särskilt angår arbetsmarknadsregleringen

är att märka, att arbetsförmedlingstvånget för sin tillämpning förutsätter

nyanställning av arbetskraft. Därigenom falla alla företag, som bedrivas

med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Bland dessa företag

framträda särskilt kommunala arbeten, som utföras av fast anställd

personal, i den mån upplåning ej erfordras för arbetets bedrivande, och

arbeten inom större industriföretag, som ha egna byggnadsavdelningar, i den

mån arbetena kunna utföras utan anställning av annan arbetskraft. En annan

brist i arbetsmarknadsregleringen är att de nuvarande bestämmelserna

ej alltid lämna möjlighet att stoppa ett företag, som påbörjats i strid mot

bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång.

Regleringen av byggnadsverksamheten genom arbetsförmedlingstvång och

företrädesrätt till arbetskraft tar i princip endast sikte på tillgången och

efterfrågan på arbetskraft. Vid sådan reglering beträffande enskilda företag

borde därför beaktas allenast arbetsmarknadsskäl och hänsyn ej tagas till

tillgången på material eller allmänna ekonomiska synpunkter. Bristerna i

regleringssystemet hava emellertid medfört, att även dessa faktorer i viss

utsträckning måst beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt. Det kan, såsom departementschefen anfört,

ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl

förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft

råder.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

Bristerna i det nuvarande regleringssystemet framträda än mera mot bakgrunden

av de tendenser till ökad omfattning av byggnadsverksamheten, som

gjort sig gällande, och ovissheten örn det framtida materialförsörjningsläget.

Dessa omständigheter och det allmänna ekonomiska läget torde sannolikt

göra det nödvändigt att tillämpa en större återhållsamhet än tidigare vid

regleringen av byggnadsverksamheten.

Genom förevarande proposition har framlagts förslag om en allsidig reglering

av byggnadsverksamheten. Regleringen är i princip fullständig, men

det är icke meningen, att den i praktiken skall bliva mera omfattande än

som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt. Det skall enligt

förslaget ankomma på Kungl. Maj:t eller av Kungl. Majit förordnad myndighet

att efter regleringsbehovet bestämma undantagens omfattning. Under

alla omständigheter avses de allra minsta företagen skola av praktiska skäl

uteslutas från tillståndsprövningen. Regleringen skall i övrigt kunna anpassas

efter växlingarna i fråga örn tillgången på arbetskraft och material samt

förändringarna i det penningpoliiiska läget.

Beträffande valet mellan en effektivisering av det nuvarande regleringssystemet

och en tillståndslagstiftning som den föreslagna delar utskottet departementschefens

mening, att tillståndslagstiftningen är att föredraga. Genom

en sådan vinnes större klarhet och reda i fråga örn de reglerande organens

befogenheter samt bättre kontrollmöjligheter över företagarna. Att vid

regleringen av byggnadsverksamheten göra speciella eftergifter beträffande

regleringens tillämplighet på industriföretag kan ej vara tillrådligt under nuvarande

förhållanden. Även industriens byggnadsföretag måste ur angelägenhetssynpunkt

prövas av ett organ, som har överblick över byggnadsverksamheten

i dess helhet. Den centraliserade kontrollen torde skapa förbättrade

möjligheter till en rättvis fördelning av arbetskraften, varigenom sådana

byggnadsföretag som bostadsbyggen i orter med stor bostadsbrist och angelägna

.sjukhusbyggen ej behöva fördröjas. Mot det föreslagna regleringssystemets

tänjbarhet finner utskottet intet att erinra. Den torde vara nödvändig

för att möjliggöra anpassning efter det från tid till annan växlande regleringsbehovet.

Utskottet anser sig därför kunna i princip giva det i propositionen

framlagda förslaget sin anslutning och avstyrker alltså det motionsvis

framförda yrkandet örn avslag å propositionen.

Beträffande området för den praktiska tillämpningen av tillståndstvånget

anser utskottet i likhet med departementschefen, att smärre företag böra undantagas

från regleringen. I fråga örn gränsdragningen mellan stora och små

företag är utskottet såtillvida ense med departementschefen, att arbetsstyrkans

storlek i främsta rummet bör vara avgörande. Departementschefen har

såsom norm för små företag i förevarande hänseende uppställt företag med

en högsta arbetsstyrka av tre man men antytt, att denna regel borde kunna

underkastas vissa jämkningar. Gränsdragningen borde enligt departementschefen

bli föremål för närmare överväganden. Inom utskottet har påtalats,

att den nuvarande för arbetsförmedlingstvångets tillämpningsområde gällande

tremansregeln på sina hall lett till att förhållandevis onödiga ombygg
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

25

nadsarbeten av t. ex. butiker kommit till utförande, medan bostadsbyggen i

samma ort ej kunnat erhålla arbetskraft. I fråga om dylika ombyggnadsarbeten

bör enligt utskottets åsikt regeln om frihet från tillståndstvång tilllämpas

i möjligaste mån restriktivt. Å andra sidan synes ett sådant företag

som uppsättande av ett färdigt mindre trähus ej böra underkastas regleringen,

även om för arbetets utförande skulle krävas flera än tre man. Det

mesta arbetet på ett sådant trähus utföres ju på fabrik, och uppsättningen av

detsamma tar endast kort tid i anspråk. Det kan ifrågasättas, humvida icke

med hänsyn till nu anförda och likartade exempel normen örn arbetsstyrkans

storlek såsom avgörande för gränsdragningen mellan företag med avseende å

tillståndstvång bör kompletteras med bestämmelser, som hänföras till arbetets

beskaffenhet. Denna fråga synes böra göras till föremål för närmare

övervägande i samband med utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till

lagen.

På de av departementschefen anförda skälen anser jämväl utskottet, att

reparations- och underhållsarbeten i allmänhet böra vara underkastade reglering.

Utskottet kan alltså ej heller på denna punkt tillstyrka bifall till motionen.

Undantag bör dock naturligtvis göras beträffande dylikt arbete, som

är att anse såsom mindre i den mening ovan antytts och utföres av personal,

som icke är fast anställd hos den för vars räkning arbetet sker. Men fråga är,

om icke friheten från tillståndstvång bör utsträckas något längre. Enligt utskottets

mening bör tillståndstvånget av praktiska skäl ej omfatta löpande underhållsarbeten

och smärre reparationsarbeten, som bedrivas med inom ett

företag fast anställda arbetare.

Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång

och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen

torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt

att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av

arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter örn

sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till arbetarnas

ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av

sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, om den insättes, innan

en anställning vid ett företag äger rum, än om den vidtages under arbetets

gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.

Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter

som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid tilllämpningen

av lagstiftningen örn tillståndstvång. Emellertid hava, såsom

departementschefen anfört, från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll framställts

krav på borttagande av arbetsförmedlingstvånget. Det är enligt departementschefen

givet, att de restriktioner i fråga örn arbetskraftens användning i byggnadsarbete,

som man anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i .samband

med tillståndsgivningen såsom villkor för byggnadstillstånd som genom

arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt. Det kan alltså icke anses nödvändigt

att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång

eller örn företrädesrätt. En förutsättning för deras slopande synes dock vara

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 58. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

att på annan väg skapas möjlighet att effektivt kontrollera efterlevnaden av

villkor, som uppställas i beslut om byggnadstillstånd. I avvaktan på vidare utredning

härom samt på utgången av inledda underhandlingar med arbetsgivar-

och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten beträffande

möjligheten att genom överenskommelser dem emellan skapa garantier för att

villkor i byggnadstillstånd om arbetsstyrkans storlek och sammansättning

m. m. efterföljas, har departementschefen ansett sig ej för närvarande böra

taga ståndpunkt till förevarande fråga. Utskottet vill i anledning härav

endast uttala, att det enligt dess mening skulle vara synnerligen eftersträvansvärt,

om kravet på en effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren i

byggnadstillstånd kunde tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång.

Vad departementschefen anfört beträffande organisationen av tillståndsprövningen

och behovet av övergångsföreskrifter till lagstiftningen föranleder

ej någon erinran från utskottet.

Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagförslaget har utskottet

ej funnit anledning till erinran mot desamma.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

samt

B. att motionen 1:325 ej måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Mannerskantz, Hage, Strand, Holstenson,

Carl Eric Ericsson och Holmbäck;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Hallagård,

Hermansson*, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Johnsson i Kastanjegåtden och

Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Mannerskantz, Holstenson, Carl Eric Ericsson, fröken Andersson

och herr Hallagård, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande

lydelse:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58.

27

Byggnadsverksamheten har linder de senaste åren---(lika med utskottet)

—--som bedrivas med inom ett företag fast anställda arbetare.

Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång

och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen

torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt

att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av

arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter om

sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till

arbetarnas ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av

sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, om den insättes, innan

en anställning vid ett företag äger rum, än örn den vidtages under arbetets

gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.

Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter

som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid

tillämpningen av lagstiftningen om tillståndstvång. En förutsättning för

deras slopande synes vara att på annan väg skapas möjlighet att effektivt

kontrollera efterlevnaden av villkor, som uppställas i beslut om byggnadstillstånd.

I avvaktan på vidare utredning härom samt på utgången av inledda

underhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten

beträffande möjligheten att genom överenskommelser dem

emellan skapa garantier för att villkor i byggnadstillstånd om arbetsstyrkans

storlek och sammansättning m. m. efterföljas, har departementschefen ansett

sig ej för närvarande böra taga ståndpunkt till förevarande fråga. Vid bedömandet

härav måste även hänsyn tagas till arbetsbehovet icke blott inom

byggnadsbranschen utan även inom alla för landet vitala arbetsområden.

Enär man i nuvarande läge icke kan betrakta byggnadsbranschen såsom isolerad

från annat arbetsliv i landet, och då en mycket stor del av byggnadsverksamheten

kan beräknas icke bliva berörd av pågående förhandlingar,

bör man nu icke avsäga sig olika möjligheter för arbetskraftens inplacering,

där den bäst behöves.

Detta gäller såväl för att förhindra att arbetare tagas bort från t. ex. jordeller

skogsbruket till byggnadsarbete som vid behov av att tillföra dessa eller

andra arbetsområden oundgängligen behövlig arbetskraft.

Vad departementschefen---(lika med utskottet) —--anledning

till erinran.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

samt

B. att motionen I: 325 måtte anses besvarad genom vad utskottet

ovan anfört.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:437 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 s. 14 i texten