Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion.
1943-06-18 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
]
Nr 58.
Ankom till riksdagens kansli den 19 juni 1943 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels
ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 4 juni 1943 dagtecknad proposition, nr 324, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
örn tillståndstvång för byggnadsarbete.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det finnes
erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att
2—7 §§ i denna lag skola äga tillämpning.
2 §.
Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).
Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,
av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen
av denna lag.
3 §•
Med byggnadsarbete förstås i denna lag
uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,
anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning
eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,
gala eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt
annat liknande anläggningsarbete,
så ock om- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad
eller anläggning, som nu sagts.
4 §•
I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande
eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 58.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
5 §•
Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller
till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig
anledning att byggnadsarbete verkställes utan dröjsmål, må arbetet utan hinder
av vad i 2 eller 4 § föreskrivits bedrivas i erforderlig omfattning under
högst åtta dagar. Den som bedriver byggnadsarbetet åligger att ofördröjligen
göra anmälan om det inträffade till tillsynsmyndigheten.
6 §.
De som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden av denna
lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra sig underrättade
om förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av lagen eller med stöd
av densamma meddelade föreskrifter.
7 §•
Den som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare
är skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga
för tillsynens utövande.
8 §•
Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,
eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes
med dagsböter eller fängelse.
Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt
ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja
och vetskap.
9 §•
Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som föreskrives i 5 eller 7 §,
eller vid skyldighetens fullgörande av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift,
straffes med dagsböter. Lämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare
straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
10 §.
Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller
i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten
i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva
förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna om beslag på
redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten
finner åtgärden icke längre erforderlig. Varder ej brott, som föranlett
förbud eller beslag, åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, skall
förbudet eller beslaget vara förfallet.
För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla
handräckning av polismyndighet.
Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten
förordna om uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
3
11 §•
Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna
avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller
fängelse.
12 §.
Brott, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där det
ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.
Brott, som i 11 § sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse
av målsägande.
13 §.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som gå rättens eller
länsstyrelsens bud och ärende, gälle ock dem, som hava att taga befattning
med tillsyn över efterlevnaden av denna lag.
14 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
15 §.
Klagan över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelat enligt denna lag, må
förås hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning om sättet för fullföljd
av talan däremot.
Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
16 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens
förordnande av tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni
1944.
Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.
Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga
om överträdelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, så ock vad i 11 och 13 §§ föreskrives äga tillämpning. I
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom första kammaren av herr Anderson, Axel
Ivar, väckt motion, nr 325. Motionären har hemställt, att riksdagen måtte
avslå propositionen eller att, därest detta yrkande icke kunde bifallas, från
tillståndsprövning enligt den föreslagna lagen måtte undantagas underliållsoch
reparationsarbeten.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
Beträffande de skäl, sorn anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. I fråga om motiveringen till motionärens
hemställan hänvisas till motionen.
Inledning.
De närmaste åren före krigsutbrottet präglades av en mycket omfattande
byggnadsverksamhet1, vilken uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet
medförde en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, och byggnadsverksamheten
gick under åren 1940 och 1941 starkt tillbaka. Den härigenom
frigjorda arbetskraften kunde dock i stor utsträckning erhålla sysselsättning
vid militära anläggningsarbeten. Sedan en viss återhämtning inom byggnadsindustrien
gjort sig gällande under år 1941, medförde de statliga och kommunala
stödåtgärder, som vidtogos i anledning av den växande bostadsbristen
under våren 1942, en betydande ökning i bostadsbyggandet under sistnämnda
år. Därjämte visade den industriella byggnadsverksamheten under
år 1942 en avsevärd ökning och det sammanlagda värdet av byggnadsverksamheten
steg åter upp mot den högsta förkrigsnivån. I stället för den arbetslöshet,
som tidigare hotat byggnadsarbetarna, uppstodo nu svårigheter
att tillgodose efterfrågan på arbetskraft, varjämte tillgången på vissa slag
av material ej motsvarade behovet. Det visade sig därför nödvändigt att
företaga vissa åtgärder för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning.
För innevarande år torde man, under förutsättning att anspråken på byggnadsmaterial
och arbetskraft kunna tillgodoses, i jämförelse med år 1942
kunna räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett ökat
bostadsbyggande. En fortsatt reglering av byggnadsverksamheten måste av
samma skäl som tidigare anses nödvändig.
Hittillsvarande kontroll över byggnadsverksamheten under krisen.
I anslutning till vissa av Kungl. Maj :t och riksdagen uppdragna riktlinjer
inleddes under 1941 ett kontinuerligt samarbete mellan finans- och socialdepartementen
samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna för prövning
av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till arbetenas
angelägenhet, å ena, samt arbetsmarknads- och materialförsörjningsläget,
å andra sidan. Detta samarbete gavs formen av regelbundet återkommande
sammanträden med en delegation, benämnd arbetsdelegationen, vari
ingingo statssekreterarna i nämnda departement och ordförandena i de två
kommissionerna.
På våren 1941 undergick arbetsmarknadsläget en förändring så hilvida,
att en i många fall avsevärd brist på arbetskraft uppstod inom vissa viktiga
näringsområden, särskilt inom jordbruket. För att erhålla kännedom angående
den omfattning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades 1
1 I det följande avses, där ej annat angives, med byggnadsverksamhet såväl egentlig byggnadsverksamhet
som anläggningsverksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
5
efter den 1 maj 1941, samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till
sådana företag, tillkom ett av Kungl. Majit den 18 april 1941 (nr 220) utfärdat
cirkulär till statliga myndigheter och institutioner angående nyanställning av
arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrivas för statens räkning eller
med bidrag av statsmedel. Arbetsmarknadskommissionen sökte att med stöd
av cirkulärets föreskrifter förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande,
som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft
rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande
kännedom örn företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.
Under år 1941 blev materialförsörjningsläget på flera viktiga områden avsevärt
sämre. Framförallt gjorde sig åtstramningen gällande beträffande tillgången
på cement. Det visade sig därför nödvändigt att från och med den 1
juli 1941 införa ransonering av cement, vilken anförtroddes åt industrikommissionen.
Den reglerande verksamheten, som dittills endast omfattat byggnadsarbeten,
vilka voro beroende av statsanslag, statlig utlåning eller statligt
lånemedgivande, utsträcktes genom cementransoneringen till all byggnadsverksamhet,
som krävde någon förbrukning av cement. Då detta är fallet
med flertalet byggnadsarbeten, kan byggnadsregleringen sägas hava varit
så gott som allmän, så länge cementransoneringen upprätthölls i full utsträckning.
Sedan cementindustrien på kort tid lyckats lösa frågan om ersättningsbränsle
för cementframställning, ökades snart åter tillgången på cement.
På grund därav blev det möjligt att i allt större utsträckning bifalla ansökningar
om tilldelning av cement och från och med den 1 februari 1942
upphävdes ransoneringen beträffande all s. k. E-cement. Kvar står dock fortfarande
ransonering av s. k. A-cement, vilken ransonering endast har till
syfte att framtvinga en övergång till användning av den bränslebesparande
E-cementen. Under den tid cementransoneringen var mera allmän, låg tyngdpunkten
av regleringsverksamheten på materialsidan.
Under år 1942 blev bristen på arbetskraft allt mera kännbar inom många
viktiga arbetsområden. Detta berodde i huvudsak på att inkallelserna till
militärtjänst samt den industriella rustningsproduktionen icke uppvägdes av
en nedgång av den civila produktionen. Framställningen inom landet av ersättningsvaror,
särskilt för importerat bränsle, ställde tvärtom ökade anspråk
på arbetskraft. Då det visade sig omöjligt att skaffa arbetskraft till alla de
behov, som gjorde sig gällande, ansågs det önskvärt att erhålla möjlighet att
frigöra arbetskraft från företag, som utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas
eller minskas, och ställa den till förfogande för mera angelägna arbetsuppgifter.
Att införa en lagstiftning örn tillstånd av offentlig myndighet
såsom villkor för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten ansågs
vara det bästa sättet att åstadkomma den erforderliga begränsningen av
den allmänna och enskilda byggnadsverksamheten. Emellertid visade det sig
icke möjligt att hinna utarbeta och till 1942 års riksdag framlägga förslag till
en sådan lagstiftning. Vid sådant förhållande genomfördes på grundval av
tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt
reglering av byggnadsverksamheten genom den av Kungl. Majit den 19
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
juni 1942 utfärdade kungörelsen (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för
byggnadsverksamhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli samma år. I fråga
örn torvhanteringen hade någon tid dessförinnan genomförts en liknande
reglering genom kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 267) om arbetsförmedlingstvång
för torvhantering m. m.
Den på arbetsförmedlingstvång grundade regleringen av byggnadsverksamheten,
vilken reglering med vissa ändringar fortfarande är gällande, innebär,
att arbetstagare ej må anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt
anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande
ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag äga rätt att före
andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt
till arbetskraft tillkommer utan särskild prövning jordbruk och
skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga
byggnadsarbeten utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantag^
från regleringen, äger en särskild prövning rum. Företag, som därvid
förklaras såsom företrädesberättigade (A-företag), skola få sitt behov av
arbetskraft tillgodosett före övriga byggnadsarbeten.
Beslutanderätten tillkommer enligt kungörelsen Kungl. Majit men kan
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande utövas av arbetsmarknadskommissionen.
Sådant bemyndigande har ock lämnats, därvid en uppdelning verkställts på
så sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig handläggningen av ärenden angående
statliga och statsunderstödda företag — de senare dock endast när det statliga
understödet beviljas direkt av Kungl. Majit — samt företag, för vilkas
utförande förutsättes tillstånd av Kungl. Majit att upptaga lån, ävensom övriga
företag av större omfattning, vilka beräknas draga en kostnad av minst
500,000 kronor. Återstående ärenden om företrädesrätt avgöras av arbetsmarknadskommissionen.
För beredning av de ärenden, vilka skola avgöras
av Kungl. Majit, har genom Kungl. Majits beslut den 19 juni 1942 inom
socialdepartementet tillskapats ett särskilt organ, benämnt byggnadsberedningen,
med ett statsråd såsom ordförande samt statssekreterarna i socialoch
finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen och
vice ordföranden i industrikommissionen samt kanslichefen i statens byggnadslånebyrå
såsom ledamöter. I samband med byggnadsberedningens tillkomst
upphörde den förutnämnda arbetsdelegationen att fungera. För närvarande
fungerar såsom ordförande i byggnadsberedningen statsrådet Rosander.
Förutnämnda två kungörelser om arbetsförmedlingstvång för torvhantering
m. m. och för byggnadsverksamhet m. m., vilka gällde till och med den
31 december 1942, hava ersatts med en kungörelse den 11 december 1942 (nr
925) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., vilken
trädde i kraft den 1 januari 1943. De nya bestämmelserna motsvara i allt
väsentligt de förutvarande, dock hava företrädesbestämmelserna i författningstexten
givits en utformning, som skarpare markerar skogs- och jordbrukets
företrädesrätt framför byggnadsverksamhet i avseende å anvisning
av arbetskraft. Sålunda gäller alltjämt arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet
och för torvhantering samt företrädesrätt till arbetskraft dels
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
7
för jordbruk och skogsbruk framför dessa arbetsområden och dels för vissa
privilegierade byggnads- och anläggningsarbeten (A-företag) framför övriga
sådana.
Från regleringen genom arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hava,
på sätt förut antytts, gjorts en del undantag. För närvarande gälla från
arbetsförmedlingstvånget följande undantag.
A. För brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra eller
avhjälpa skador och icke kunna uppskjutas tills medgivande hinner inhämtas,
får arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. Däremot
fordras medgivande i vanlig ordning för arbetskraftens anlitande i
fortsättningen.
B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor må fritt taga anställning
inom byggnadsverksamhet.
C. På grund av bestämmelserna i 11 § lagen om tjänsteplikt gäller arbetsförmedlingstvånget
ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt
70 år eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make är
den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller
dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.
D. Arbetstagare må utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens
hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom
icke kommer att överstiga tre man.
Genom sistnämnda undantag har ett mycket stort antal smärre företag undandragits
regleringen. Detta har ansetts nödvändigt för att undvika en alltför
stor belastning av den administrativa organisationen.
Vidare må här anmärkas att anställningsförhållanden, som bestodo vid
tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, icke beröras av detsamma.
Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skall nyanställas,
vare sig detta sker genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren
eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blir arbetsförmedlingstvånget
tillämpligt. Härav följer att arbetstagare, som äro fast knutna till en arbetsgivare,
utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering
kunna användas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarbeteten
som helst. Dessa arbetstagare äro av olika kategorier. Hit hör personal
med fast månadslön samt mera stadigvarande anställda kommunalarbetare
ävensom arbetare, som äro fast anställda vid industriföretag och
fortlöpande sysselsatta med sådana reparations- och byggnadsarbeten, som
erfordras för driftens uppehållande och anläggningarnas bestånd.
Antalet arbetare av dessa kategorier är säkerligen betydande; uppgift
å antalet saknas emellertid. Det torde därför för närvarande vara möjligt
att utan hinder av gällande bestämmelser utföra omfattande och arbetskrävande
byggnads- och anläggningsarbeten.
Vad härefter angår bestämmelserna om företrädesrätt till arbetskraft för
byggnads- och anläggningsverksamhet hava dessa utformats på så sätt, att
företrädesrätten i första hand gäller arbetskraft över 50 år men för vissa
företag jämväl i viss utsträckning arbetskraft under 50 år. För sistnämnda
företag, vilka benämnas A J-förctag, gäller, alt vid anvisning av arbetskraft
skall eftersträvas en sådan ålderssammansättning, att minst en tredjedel av
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
arbetsstyrkan utgöres av arbetstagare över 50 år. Det skall därvid tillses, att
en sådan ålderssammansättning om möjligt åstadkommes för varje särskild
företagares arbetsstyrka vid varje företag. Även om en tredjedel av arbetsstyrkan
redan utgöres av arbetskraft över 50 år, bör arbetsförmedlingen i
största möjliga utsträckning söka fylla ytterligare behov av arbetskraft med
arbetstagare över 50 år, såvida icke arbetets art gör en sådan ålderssammansättning
av arbetsstyrkan omöjlig eller olämplig.
De företag, för vilka företrädesrätten skall avse allenast arbetskraft över
50 år, benämnas A 2-företag. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetstagare
under 50 år äro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade
företagen.
Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantagits från arbetskraftsregleringen
har varit den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kan
överflyttas från byggnadsverksamhet till skogsarbete.
Dessutom kunna icke företrädesberättigade företag i undantagsfall anvisas
arbetskraft. Detta må dock endast ske om vederbörande länsarbetsnämnd
finner tillgången på arbetskraft i de av tvånget berörda yrkena inom
länet vara så god, att anvisning av arbetare till dessa företag icke kan beräknas
medföra brist på arbetskraft till de företrädesberättigade företagen
i länet. Av naturliga skäl kan sådan anvisning i regel endast ifrågakomma
beträffande äldre arbetare.
I fråga örn vissa grupper av byggnadsarbeten har man utgått från att
angelägenhetsgraden under rådande förhållanden är så stor, att en individuell
prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra
onödig tidsutdräkt. På grund härav har man lämnat en generell föreirädesförklaring
för dessa slags arbeten, vilka sålunda utan särskild ansökan
behandlas som A 1-företag.
De arbeten, som i detta avseende beretts en privilegierad särställning äro
i regel sådana, som äro beroende av statens finansiella medverkan.
Generell företrädesförklaring har även lämnats för arbeten, som pågingo
vid regleringens ikraftträdande den 8 juli 1942 och som avsågo:
1) uppförande av byggnad eller anläggning för försvarsväsendets räkning;
och
2) vägarbete, vartill bidrag beviljats ur anslaget till byggande och förbättring
av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar.
I fråga om regleringens utformning må vidare anmärkas, att arbetsgivare
under hösten 1942 hade rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för
arbete på en ny byggnadsplats återanställa de arbetare, som varit anställda
hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938—42. Detta medgivande
gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning
vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning
eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna
fingo därigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna
byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagarna
i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
9
fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning
och i många fall måste anses mindre angelägna, samt för
företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft,
genomfördes från och med den 22 februari 1943 en inskränkning av medgivandets
omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare
anställda arbetare är numera begränsad till sådana företag, vilka förklarats
företrädesberättigade. Denna ändring innebär en betydande utsträckning av
byggnadskontrollens räckvidd.
Byggnadsverksamhetens omfattning regleras för närvarande ej blott genom
föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss
utsträckning genom vissa råvaruregleringar. Cementransoneringen har berörts
i det föregående. Den har för närvarande icke någon nämnvärd betydelse
för begränsning av byggnadsverksamhetens omfattning. Större betydelse
har den prioritetsreglering beträffande byggnadsjärn, som nu tillämpas
av industrikommissionen. I vissa fall hava särskilt järnkrävande byggnadsarbeten,
exempelvis industri- och brobyggnader, icke kommit till stånd,
därför att prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga
byggnadsjärnet. Prioritetssystemet utgör emellertid i sin nuvarande form endast
en partiell reglering av byggnadsverksamheten, då det icke omfattar
alla disponibla tillgångar av byggnadsjärn och dessutom många byggnadsarbeten
kunna utföras utan någon större järnåtgång.
Vid sidan av nu angivna regleringar av arbetskraft och material har staten
en vidsträckt finansiell kontroll över byggnadsverksamhetens omfattning.
Detta gäller i färsta hand statens egen byggnadsverksamhet men därjämte
all den byggnadsverksamhet, som är beroende av statens medverkan i form
av anslag, lån eller lånemedgivande. Enligt verkställda uppskattningar har
sådan medverkan lämnats ifråga om betydligt mer än hälften av all byggnadsverksamhet
under år 1942.
Förslaget om tillståndstvång för byggnadsarbete.
I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som efter utredningar av direktören
Gustaf Söderlund fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 november
1942, angavs en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena
att uppnå ekonomisk stabilitet. Såsom motiv därför anfördes framför
allt knappheten på arbetskraft samt behovet att upprätthålla balans mellan
köpkraft och varutillgång. Dessutom framhölls att vid sidan härav knappheten
på råvaror och transportmedel gjorde sig gällande som en begränsande
faktor. Sålunda gjordes vid behandlingen av arbetsmarknadsproblemen bland
annat följande uttalande:
Sådan byggnads- och anläggningsverksamhet, som icke är av vital betydelse
för försvaret eller försörjningen, samt mindre nödvändig produktion
i övrigt bör begränsas i syfte att spara råvaror och friställa arbetskraft. Angelägenhetsgraden
av bostads-, industri- och övriga byggnader bör underkastas
en strängare prövning än hittills. För en tillfredsställande reglering av byggnadsverksamheten
torde erfordras ny lagstiftning rörande byggnadstillstånd.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
Liknande synpunkter kommo i riktlinjerna till uttryck vid behandlingen
av budgetbristens inflytande på köpkraftsöverflödet. I detta sammanhang betonades
sålunda behovet av att de militära anläggningsarbetena till omfattning
och standard bleve föremål för omprövning mot bakgrunden av de ökade
svårigheterna att bereda utrymme för arbeten av detta slag.
Med anledning av det i riktlinjerna uttalade behovet av en lagstiftning om
byggnadstillstånd uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund
att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmarknads-
och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering
av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning
örn byggnadstillstånd.
Direktören Söderlund har därefter den 8 mars 1943 till chefen för finansdepartementet
överlämnat en promemoria, innefattande dels utkast till en
sådan lagstiftning jämte förslag om förvaltningsorgan för lagstiftningens
handhavande, dels en jämförelse mellan ett sådant nytt system och nuvarande
regleringssystem.
över promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknads-,
bränsle- och industrikommissionerna, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Sveriges industriförbund
varjämte svenska stadsförbundet inkommit med yttrande.
Direktören Söderlund har i sistnämnda promemoria, sedan han lämnat en
redogörelse för tendenserna på byggnadsmarknaden, förklarat, att dessa tendenser
och det allmänna ekonomiska läget sannolikt gjorde det nödvändigt
att under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet än tidigare vid
regleringen av byggnadsverksamheten.
Söderlund har i enlighet med det honom meddelade uppdraget låtit upprätta
ett utkast till lag örn tiliståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.
Enligt detta skall Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
äga rätt att i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett fast
penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft, stadga förbud att bedriva byggnadsarbete utan särskilt, av
Konungen meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). Tillståndsprövningen ankommer
enligt utkastet antingen på Kungl. Majit eller, i den omfattning
Kungl. Majit föreskriver, på den myndighet Kungl. Majit utser (tillsynsmyndigheten)
. I utkastet finnas vidare allmänna föreskrifter om tillsynsmyndighetens
uppgifter samt straffbestämmelser m. m. Närmare föreskrifter för
tillämpning av lagen skola enligt förslaget meddelas av Konungen.
Söderlund har i promemorian diskuterat den närmare utformningen och
innebörden av det ifrågasatta regleringssystemet. Därest detta genomföres, anser
Söderlund, att man bör tillskapa en ny myndighet, benämnd statens byggkontrollnämnd,
såsom tillsynsmyndighet samt att man från regleringen måste
utesluta reparations- och underhållsarbeten samt vissa smärre andra arbeten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
11
Efter framläggande av förslaget till en lagstiftning om byggnadstillstånd
har Söderlund till diskussion upptagit frågan, huruvida en dylik lagstiftning
bör komma till stånd och en motsvarande administrativ apparat tillskapas
eller om man för närvarande kan begränsa sig till att förstärka de former
och organ, som för ändamålet redan stå till buds. De överväganden Söderlund
härutinnan gjort ledde enligt hans åsikt närmast till den slutsatsen, att
man med god vilja kunde uppnå nära nog detsamma på grundval av en arbetsmarknadsreglering
och med nuvarande regleringsorgan som med en tillståndslagstiftning
och därpå uppbyggd administrativ apparat. Vid sådant förhållande
och då en ny lagstiftning och ett nytt krisorgan skulle föra med sig
olägenheter, arbete och kostnader såväl för näringslivet som för det allmänna,
vore det enligt hans mening att föredraga att söka effektivisera prövningen
inom ramen för nuvarande ordning.
De härvid framträdande önskemålen ha av Söderlund i korthet angivits
sålunda:
1. Bestämmelserna om företrädesrätt utan särskild prövning för vissa slag
av byggnadsarbeten böra i vissa delar upphävas och i andra delar kompletteras
med föreskrifter och villkor i fråga om den arbetskraft, som må för
ändamålet användas.
2. Kontrollen över den kommunala byggnads- och anläggningsverksamheten
bör i samband med låneprövningen effektiviseras. Kommunerna böra
förmås att i ett sammanhang ställa sina byggnadsplaner under prövning.
3. En frivillig överenskommelse med liknande syfte bör eventuellt sökas
med det mindre antal större industriföretag, som hålla en mera betydande
fast stam av byggnadsarbetare.
4. Ett försök bör göras att genom förhandsanmälningar även utöver vad
nyss sagts, resp. för statliga och statskontrollerade områden genom förhandsbudgetering,
få upp ett större antal byggnadsarbeten till preliminär avvägning
i ett sammanhang. I anslutning därtill bör en finansiell rambestämning
för byggnads- och anläggningsverksamheten eftersträvas.
5. Byggnadsberedningens organisation bör förstärkas i syfte att möta de
nya och vidgade uppgifterna. Eventuellt böra särskilda sakkunniga tillkallas
för att deltaga i den förberedande behandlingen av vissa slag av ärenden.
Söderlund har vidare anfört:
Med detta synes regleringsbehovet sådant det för närvarande ter sig kunna
i huvudsak tillgodoses. Ifrågasättas kan, huruvida detta skall bliva möjligt,
örn förhållandena väsentligt försämras och bristen på arbetskraft resp. material
blir svårare än nu. Skördeutfall och bränsleförsörjning kunna medföra
påfrestningar, som göra helt andra och längre gående ingripanden nödvändiga
än som nu diskuteras, och då även på byggnadsmarknaden. Å andra
sidan skulle en inskränkning av vedavverkningarna och ett bortfallande av
arbetskraftsregleringen till förmån för skogsarbetet beröva oss det hittillsvarande
regleringsinstrumentet för byggnadsverksamheten. I den mån andra
angelägna men starkt differentierade yrkesområden då äro i trängande behov
av arbetskraft, skulle det kunna möta svårigheter att i praktiken till förmån
för dem hålla byggnadsverksamheten tillbaka genom en arbetskraftsreglering.
Befarade förändringar i läget av nu nämnda slag skulle kunna åberopas
som skäl för genomförande av tillståndslagstiftningen som en ren beredskapslag,
vilken kunde sättas i kraft enligt i huvudsak de regler, som gälla förfogandelagen,
tjänstepliktslagen och andra liknande beredskapslagar. Det vill
dock synas, som örn behovet härav icke kail vara av mera trängande beskaf
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
fenhet utan att man i här förutsatta fall bör kunna, åtminstone övergångsvis,
reda sig med nuvarande anordningar, förstärkta på sätt ovan antytts.
I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
beträffande skälen för reglering av byggnadsverksamhetens
omfattning genom en tillståndslagstiftning anfört följande:
»Under
de senaste åren har det av olika skäl ansetts nödvändigt att åstadkomma
en viss begränsning av byggnadsverksamheten i vårt land och särskilda
åtgärder härför hava tid efter annan vidtagits beträffande såväl allmänna
som enskilda företag. Materialförsörjningsläget har nödvändiggjort
vissa råvaruregleringar, av vilka för närvarande den prioritetsreglering för
byggnadsjärn, som nu tillämpas, är den betydelsefullaste. Denna reglering
är dock ofullständig, framför allt därigenom att importjärnet till stor del
ligger utanför regleringen och hinder därför icke möter att inköpa järn i
fria marknaden. Vidare har den allt mera tilltagande bristen på arbetskraft
framtvingat, att tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt till arbetskraft satts i kraft för byggnadsverksamhet. Den
reglering av nämnda verksamhet, som härigenom skett, har för närvarande
den största betydelsen såsom begränsande faktor för byggnadsverksamhetens
omfattning men innebär icke ens en ur arbetskraftssynpunkt fullständig
reglering av verksamheten. Slutligen har beträffande företag, som äro
beroende av statens medverkan i form av anslag, bidrag eller lån, samt företag,
för vars finansierande medelst lån erfordras Kungl. Maj:ts medgivande,
verkställts en särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad för att förhindra
eller uppskjuta under nuvarande förhållanden mindre angelägna företag.
De nuvarande åtgärderna äro i åtskilliga hänseenden ofullständiga
och ej heller ägnade att åstadkomma den begränsning och reglering av
byggnadsverksamheten, som för närvarande betingas såväl av bristen på
material och arbetskraft som av det allmänna ekonomiska läget. De skäl,
som nu föreligga för en reglering av byggnadsverksamhetens omfattning,
kunna komma att bestå en längre tid. Det finns icke för närvarande någon
anledning att räkna med att materialförsörjningsläget i vårt land under
närmaste tiden skall undergå någon avsevärd förbättring, snarare torde
skäl för en motsatt uppfattning kunna anföras. Ej heller torde det bliva
möjligt att med de tendenser till ökad omfattning av verksamheten, som
göra sig gällande, tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig omfattning.
Dessutom torde det allmänna ekonomiska läget sannolikt göra det
nödvändigt att åtminstone under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet
än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma
den sålunda erforderliga begränsningen av byggnadsverksamhetens
omfattning måste antingen de nuvarande regleringsåtgärderna kompletteras
och göras mera effektiva eller ett nytt regleringssystem tillskapas. Den mest
framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget
är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänsteplikts
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
13
lagen, vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas
tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn
till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen
saknas. Även dessa faktorer hava emellertid i viss utsträckning beaktats
vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i
en del fall ansökningar örn företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även
då hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen
av andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden
funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet
varit fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen
varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn
till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska
läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande
stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet
än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet.
Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera
arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning örn byggnadstillstånd, vilken
uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det
hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande
regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska
synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande
regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt
effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande
av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort,
där tillgång på arbetskraft räder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tilllämpning
förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas
med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en
betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen.
Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa
ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång,
och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens
grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen
äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej
torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder.
— Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning
om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten
inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången
på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.
De av direktören Söderlund uttalade betänkligheterna mot en tillståndslags
tift ning kan jag icke dela. Det torde vara möjligt att genomföra ett
på tillståndstvång grundat regleringssystem med nuvarande regleringsorgan
utan att tillskapa en ny administrativ apparat.---På grund av vad så
lunda
blivit anfört anser jag, alt ett på tillståndslagstiftning grundat regleringssystem
är att föredraga framför nuvarande regleringsåtgärder.
Beträffande härefter frågan om utformningen av en lag om byggnadstid
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
stånd anser jag, att lagen bör givas karaktären av en s. k. fullmaktslag med
befogenhet för Kungl. Maj:t att sätta lagen i tillämpning i fall av krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig
föranledda förhållanden. Lagens huvudsyfte skall vara att möjliggöra den reglering
och begränsning av byggnadsverksamheten, som under angivna förhållanden
finnes erforderlig för att upprätthålla ett fast penningvärde samt befrämja
en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen
bör därför endast innehålla allmänna bestämmelser örn lagstiftningens innebörd
och tillämpningsområde samt straffbestämmelser. Under lagstiftningens
tillämpningsområde bör principiellt falla all byggnads- och anläggningsverksamhet.
Visserligen torde det av praktiska skäl och andra orsaker ej vara möjligt
att åstadkomma en fullständig reglering, men det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att med hänsyn till det aktuella regleringsbehovet bestämma regleringens
omfattning. Erforderliga tillämpningsföreskrifter böra sålunda meddelas
av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av arbetsmarknadskommissionen
eller av annan därtill utsedd myndighet. Jag vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att regleringssystemet erhåller en sådan
utformning, att det snabbt kan anpassas efter det från tid till annan växlande
regleringsbehovet.»
Beträffande frågan örn tillämpningsområdet för en lagstiftning
om byggnadstillstånd har departementschefen uttalat:
»För att vid en av nuvarande förhållanden framtvungen begränsning av
byggnadsverksamheten låta angelägna byggnadsföretag i första hand komma
till utförande är det nödvändigt att låta regleringsåtgärderna omfatta så stor
del av byggnadsverksamheten som möjligt. Av praktiska skäl är det dock
omöjligt att låta regleringen omfatta all byggnadsverksamhet. Sålunda har
man vid tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt sett sig
föranlåten att från regleringen undantaga de allra minsta företagen. Dessa
utgöra ett mycket stort antal och äro i regel varken särskilt material- eller
arbetskrävande. En individuell angelägenhetsprövning av alla dessa företag
medför dessutom betydande besvär för de särskilda företagarna samt blir
mycket betungande och tidsödande för prövningsorganen. Vidare möter det
stora svårigheter att för rimlig kostnad få till stånd en effektiv kontroll av
småföretagen. Slutligen torde den begränsning i den sammanlagda byggnadsverksamhetens
omfattning, som är möjlig att uppnå genom att småföretagen
underkastas angelägenhetsprövning, ej bliva av någon nämnvärd ekonomisk
betydelse. Alla dessa skäl tala enligt min mening för att småföretagen
böra undantagas från tillståndsprövning. — Vad härefter angår gränsdragningen
mellan de företag, som skola omfattas av tillståndsprövningen,
och dem som skola lämnas utanför, bereder densamma, såsom direktören
Söderlund framhållit, betydande svårigheter. Söderlund har efter diskussion
av möjliga grunder för gränsdragningen stannat för en kostnadsgräns, som
han ansett böra sättas till 10,000—15,000 kronor beträffande husbyggnad
och 25,000 kronor för anläggningsarbeten. De skäl som Söderlund anfört
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
15
för denna gränsdragning synas mig emellertid icke fullt övertygande. En
ekonomisk gräns är svår och vansklig att bestämma. Byggnadskostnaderna äro
mycket varierande i olika delar av vårt land och en enhetlig ekonomisk
gräns för hela landet skulle därför bliva orättvis. Det är visserligen tänkbart
att efter byggnadskostnadernas storlek bestämma kostnadsgränsen till olika
belopp för skilda delar av landet, men det är icke praktiskt möjligt att på
så sätt åstadkomma en för alla orter tillfredsställande ekonomisk gräns.
Redan av denna anledning anser jag en ekonomisk gräns utesluten. Härtill
kommer att det med en sådan gräns bleve synnerligen svårt att kontrollera
örn ett företag är av den storleksordning, att det skulle vara underkastat angelägenhetsprövning.
En beräkning av byggnadskostnaderna måste alltid vara
mer eller mindre subjektiv och det kan lätt inträffa att ett företag enligt en
beräkningsgrund faller innanför och enligt ett annat sätt att räkna faller utanför
regleringen. Det kan ej vara tillfredsställande att låta företagarens kostnadsberäkning
bliva avgörande. Om en påtaglig undervärdering visas föreligga,
kan detta väl i många fall föranleda ansvar för företagaren för kringgående
av regleringsbestämmelserna men lika ofta torde företagaren med
framgång kunna invända att han felbedömt kostnaderna och därför ej rimligen
kan fällas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna. Vidare må
framhållas, att en företagare genom att uppdela ett företag i två eller flera
etapper med någon tids mellanrum torde äga möjlighet att utan angelägenhetsprövning
utföra även relativt stora företag. Slutligen må beträffande de
av Söderlund föreslagna kostnadsgränserna anmärkas, att de angivna beloppen
synas alltför höga under nu rådande förhållanden och att en sådan
gränsdragning innebär, att många företag, som enligt nuvarande bestämmelser
äro underkastade reglering, ej skulle bliva föremål för tillståndsprövning.
Någon anledning att på detta sätt begränsa regleringsåtgärdernas
omfattning föreligger emellertid icke åtminstone för närvarande.
Då avskiljandet av smärre byggnadsföretag från tillståndsprövning sålunda
ej lämpligen kan ske genom uppdragandet av en ekonomisk gräns,
måste man vid gränsdragningen låta den för företaget erforderliga arbetskvantiteten
eller arbetsstyrkan bliva avgörande. Att före ett företags igångsättande
beräkna arbetskvantiteten i dagsverken möter samma svårigheter
som att beräkna kostnaden för företagets utförande. Att taga det sammanlagda
dagsverksanstalet såsom utgångspunkt för en gränsdragning måste därför,
av skäl som nyss anförts mot en ekonomisk gräns, anses mindre lämpligt.
Härefter återstår såsom gränsreglerande faktor endast arbetsstyrkans storlek,
vilken är avgörande för arbetsförmedlingstvångets tillämpningsområde
i förevarande hänseende. Såsom förut angivits må arbetstagare utan
medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete
använda arbetsstyrka därigenom icke kommer att överstiga 3
man. Härigenom faller utom regleringen företag, som bedrivas av enskilda
personer eller mycket små firmor med en arbetsstyrka av högst 3 man, men
däremot icke företag, som bedrivas av medelstora och större firmor, även
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
om arbetsstyrkan vid det särskilda företaget ej uppgår till mer än 3 man.
Även denna gränsdragning måste medföra godtyckliga resultat och är därför
ej heller fullt tillfredsställande. Den tanke, som legat bakom denna bestämmelse,
är att man från regleringen velat undantaga smärre arbeten, reparationer
och liknande, vilka utföras av enskilda företagare själva eller med biträde
av en eller ett par man. De flesta arbeten, som på detta sätt komma till utförande,
äro nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten men givetvis förekomma
även såväl mindre nybyggnadsarbeten som mindre angelägna arbeten.
Någon större inverkan på arbetsmarknaden torde dessa arbeten normalt icke
hava. Emellertid lär under senaste tiden byggnadsarbetare i en ej obetydlig
utsträckning hava bildat arbetslag örn tre man för att utföra lämpliga byggnadsarbeten.
Härigenom får det medgivna undantaget en utvidgad, icke avsedd
räckvidd och blir av större betydelse för arbetsmarknaden. Vidare har
undantagsbestämmelsen medfört, att byggmästare och andra företagare i
byggnads- och anläggningsbranschen, vilka tidigare sysselsatt omkring 4—
10 man huvudsakligen vid smärre företag med några man vid varje företag,
ej vidare anlitas för sådana företag. Det är fullt naturligt att den som vill
hava ett mindre arbete utfört hellre vänder sig till en mindre firma, som kan
utföra arbetet utan en föregående, mer eller mindre tidsödande och kanske
till resultatet oviss angelägenhetsprövning. Av det anförda framgår, att ej
heller den nuvarande gränsdragningen fungerar tillfredsställande. Med ledning
av de vunna erfarenheterna torde det emellertid vara möjligt att genom
någon jämkning av nuvarande bestämmelser åstadkomma en mera
ändamålsenlig och enhetlig gränsdragning. Det kan måhända vara lämpligt
att medgiva något större företagare rätt att utan tillståndsprövning utföra
företag, som kräva en arbetsstyrka av högst 3 man och kunna slutföras inom
en relativt kort tid. Därest det under arbetets gång visar sig omöjligt att
slutföra ett företag med den utan tillståndsprövning högsta tillåtna arbetsstyrkan
eller inom den utan sådan prövning medgivna längsta arbetstiden,
måste tillstånd till företaget sökas i vanlig ordning. Gränsdragningen synes
böra bliva föremål för närmare övervägande.
Söderlund har vidare föreslagit, att reparations- och underhållsarbeten åtminstone
till en början skulle läggas utanför tillståndstvånget, men samtidigt
framhållit, att den gällande aibetsmarknadsregleringen i viss mån kunde bibehållas
beträffande dessa arbeten. Såsom jag tidigare anfört, anser jag det
under nu rådande förhållanden vara av stor vikt att byggnadsverksamheten
i erforderlig utsträckning är underkastad tillståndsprövning. Jag kan därför
ej ansluta mig till Söderlunds uppfattning att nu lämna dessa arbeten utanför.
En kontroll, som sträcker sig till reparationer och underhåll, torde för
övrigt ej bliva alltför mycket besvärande för företagen eller för betungande
för kontrollorganet. I detta sammanhang må framhållas, att reparationsoch
underhållsarbeten omfattas av nuvarande regleringsåtgärder i den mån
de ej utföras av fast anställda arbetare. Det kan ej anses lämpligt i nuvarande
läge, att större industriföretag och kommuner, som hava ekonomiska
möjligheter att för byggnads- och anläggningsarbeten hålla sig med en fast
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
17
arbetarstam, på grund härav skola äga möjlighet att utan andra begränsningar
än dem, som arbetsstyrkans storlek och tillgången på byggnadsmaterial
medföra, verkställa reparations- och underhållsarbeten. Det är vidare
svårt att göra en tillfredsställande gränsdragning mellan reparations- och
underhållsarbeten, å ena, samt en hel del andra arbeten, å andra sidan. Slutligen
förekomma reparations- och underhållsarbeten i så betydande omfattning,
att deras undantagande från tillståndsprövning skulle innebära en väsentlig
inskränkning i regleringsmöjligheterna, varjämte en del av dessa
arbeten säkerligen utan större svårigheter kunna anstå till dess mera normala
förhållanden inträtt. I fråga om tillståndsprövningens verkställande
synes det lämpligt att företagen och kommunerna i förväg för längre eller
kortare tider upprätta planer på tillämnade arbeten — såväl nya arbeten som
underhålls- och reparationsarbeten — för prövning i ett sammanhang. Ett
sådant förfaringssätt förekommer för närvarande beträffande en hel del
företag, som icke hava ett tillräckligt antal fast anställda arbetare, och synes
varken bereda företagen eller de prövande myndigheterna några särskilda svårigheter.
På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag ej skäl föreligga
att från tillståndsprövning undantaga reparations- och underhållsarbeten. Ej
heller anser jag nödvändigt eller lämpligt att utan tillståndsprövning medgiva
utförande av reparations- och underhållsarbeten med fast anställda arbetare
intill ett visst årligt belopp. Detta skulle med all säkerhet medföra,
att det belopp, som utan tillståndsprövning finge användas för underhållsoch
reparationsarbeten, i stor utsträckning komme att disponeras för mindre
angelägna arbeten, vilka företagaren önskade utföra utan angelägenhetsprövning,
samt att tillstånd komme att begäras för samtliga mera angelägna
arbeten.»
Beträffande spörsmålet, huruvida nuvarande arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestä mm elser böra bibehållas
vid sidan av tillstånd slagstiftningen, har departementschefen
andragit:
»Tjänstepliktslagens bestämmelser örn arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt
hava satts i tillämpning huvudsakligen i syfte att hindra en övergång
av arbetskraft från jordbruk och skogsbruk till byggnadsverksamhet
samt för att främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft
i motsatt riktning d. v. s. till jordbruk och skogsbruk, särskilt skogsavverkning.
Vidare avses beträffande byggnadsverksamheten att i första
hand tillgodose behovet av arbetskraft för angelägna företag. Företrädesrätt
till arbetskraft gäller sålunda dels för jordbruk och skogsbruk framför byggnadsverksamhet
samt dels för angelägna byggnads- och anläggningsarbeten
framför övriga sådana arbeten. Företrädesrätten innebär, att, så länge behov
av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår
ofyllt, manlig arbetssökande, som äger fysiska förutsättningar för detta arbete,
icke må taga anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller.
En nödvändig förutsättning för genomförande av företrädesbestämmelser är,
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr SS.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
att nya avtal om arbetsanställning icke må slutas utan att man kan kontrollera,
att anställningen icke strider mot företrädesbestämmelserna. Denna kontroll
sker enligt tjänstepliktslagen genom arbetsförmedlingstvång, vilket innebär
förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt
anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller med dess medgivande.
Manlig arbetstagare, som äger fysiska förutsättningar för företrädesberättigat
arbete, må icke av arbetsförmedlingsanstalt anvisas eller medgivas taga
anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller, så länge behov
av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår
ofyllt.
Arbetsförmedlingstvånget riktar sig formellt mot arbetsgivaren men utgör
självfallet också ett ingrepp mot arbetstagaren. Visserligen är arbetstagaren
icke skyldig att vända sig till arbetsförmedlingen för att erhålla anställning
vid ett byggnadsarbete, ty han kan liksom tidigare söka anställning hos vilken
arbetsgivare som helst, men arbetsförmedlingen skall pröva, att hinder
för hans anställande icke möter med hänsyn lill bestämmelserna om företrädesrätt.
Är arbetstagaren en byggnadsarbetare under 50 år och har det
företag, vid vilket han söker anställning, förklarats företrädesberättigat såsom
A 1-företag, skall medgivande till den sökta anställningen regelmässigt lämnas,
såvida icke behovet av arbetskraft under 50 år med hänsyn till meddelade
bestämmelser örn arbetsstyrkans sammansättning är fyllt. Om arbetstagaren
däremot är jordbruksarbetare, skogsarbetare eller på landsbygden
bosatt diversearbetare, må sådant medgivande ej lämnas. Ej heller må
medgivande till anställning lämnas, om företaget förklarats företrädesberättigat
som A 2-företag, vid vilka i regel endast arbetstagare över 50 år må
anställas, eller örn företaget icke är företrädesberättigat. Arbetsförmedlingstvånget
som sådant innebär alltså icke någon inskränkning i en arbetstagares
rätt att fritt söka anställning vid byggnadsarbete, utan det är bestämmelserna
om företrädesrätt, som medföra att han utestänges från vissa byggnadsföretag.
Det missnöje, som från arbetarhåll framträtt mot arbetsförmedlingstvånget,
borde därför i själva verket huvudsakligen rikta sig mot företrädesbestämmelserna.
Det är dessa och ej arbetsförmedlingstvånget, som
åstadkomma en minskning av antalet arbetstillfällen. Missnöjet med arbetsförmedlingstvånget
bottnar väl framför allt däri, att byggnadsarbetarna sedan
gammalt varit vana att utan något ingrepp från myndigheternas sida sköta
sina anställningsförhållanden. Varje kontroll, av vad slag den vara må, kännes
därför såsom ett obehörigt ingrepp i arbetstagarens fria rättigheter. Det
har emellertid gjorts gällande, att arbetsförmedlingstvånget även inneburit
vissa fördelar för byggnadsarbetarna. Bland annat har framhållits, att detsamma
borde ha försvårat tillströmningen till byggnadsfacket av jordbruksoch
skogsarbetare. Härigenom skulle byggnadsarbetarna hava erhållit tillgång
till arbetstillfällen, om vilka de eljest hade måst konkurrera med jordbruks-
och skogsarbetarna.
Härefter övergår jag till att behandla frågan, huru bestämmelserna om
arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hittills fyllt avsedda uppgifter.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
19
Därvid må till en början konstateras, att någon mera avsevärd överflyttning
av byggnadsarbetare till skogsavverkning icke ägt rum. Under de
lider, då sysselsättningen inom byggnadsverksamheten varit mindre god, d. v. s.
under de senast förflutna vintermånaderna, hava visserligen ett relativt stort
antal byggnadsarbetare varit sysselsatta med skogsavverkning, men denna
sysselsättning har så gott som uteslutande varit av kortvarig karaktär. I
viss mån hava väl företrädesbestämmelsema medfört, att äldre arbetskraft
i förhållandevis större utsträckning än tidigare erhållit anställning vid byggnadsarbeten
men den yngre arbetskraft, som på grund härav eller av annan
anledning ej kunnat erhålla sysselsättning i byggnadsarbete, har ej annat än
i undantagsfall övergått till företrädesberättigade näringar.
Vid diskussionen örn arbetsförmedlingstvångets för- och nackdelar må erinras
örn att kontrollen över anställningsförhållandena inom byggnadsverksamheten
genom detsamma kan göras särskilt effektiv därigenom att kontrollåtgärder
vidtagas, innan en anställning vid ett företag äger rum. Det är
givetvis lättare att konstatera om erforderliga förutsättningar för tillstånd
till en anställning föreligga än att under arbetets gång kontrollera, huruvida
meddelade föreskrifter örn arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning
blivit följda. Genom arbetsförmedlingstvånget erhålla vidare arbetsförmedlingsorganen
en kontakt med arbetsmarknaden, som i nuvarande läge måste
anses vara av betydande värde.
Efter denna redogörelse för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och
företrädesrätt vill jag till diskussion upptaga frågan, huruvida dessa bestämmelser
böra bibehållas vid sidan av en tillståndslagstiftning och som komplettering
till densamma.
Genom den föreslagna tillståndslagstiftningen avses, såsom jag tidigare anfört,
bland annat att åstadkomma den begränsning av byggnadsverksamhetens
omfattning, som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen erforderlig.
Därvid måste självfallet hänsyn tagas till tillgången på arbetskraft inom
alla för samhället nödvändiga arbetsområden. I den mån brist på arbetskraft
råder inom ett eller flera sådana arbetsområden, måste regleringen hava till
syfte att främja en överflyttning av den genom regleringen frigjorda arbetskraften
till dessa arbetsområden samt att förhindra avgång av arbetskraft
därifrån till mindre angelägna arbetsområden. I nuvarande läge innebär
detta, alt skogs- och jordbruksarbetare ej böra tillåtas övergå till byggnadsarbete.
Skulle förhållandena framtvinga en sådan begränsning av byggnadsverksamheten,
att arbetskraft därigenom frigöres, borde man vidare eftersträva,
att denna arbetskraft överflyttas till de bristområden, där bristen
vore av särskilt allvarlig karaktär. Då dessa områden äro jordbruket och
skogsbruket, bör friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka
kunna sysselsättas i skogen och vid jordbruket. Härav följer, att man även
i fortsättningen har behov av föreskrifter örn viss ålderssammansättning för
arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena. Vidare är det nödvändigt alt åstadkomma
effektiva åtgärder för kontroll av bestämmelsernas efterlevnad.
Av den förut lämnade redogörelsen för bestämmelserna örn arbetsförmed
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
lingstvång och företrädesrätt framgår, att dessa bestämmelser mycket väl
kunna bibehållas vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen samt att
de äro ägnade att fylla en viktig uppgift vid tillämpningen av lagstiftningen.
Härvid må särskilt framhållas, att genom bestämmelsernas bibehållande en
effektiv kontroll av lagstiftningens efterlevnad genom arbetsförmedlingsorganen
och till deras förfogande ställda kontrollanter erhålles.
Emellertid hava såväl från arbetsgivar- som från arbetarhåll framställts
krav på borttagande av arbetsförmedlingstvanget. Det är givet, att de restriktioner
ifråga om arbetskraftens användning i byggnadsarbete, som man
anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i samband med tillståndsgivningen
såsom villkor för byggnadstillstånd som genom arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt. Det möter sålunda ej något hinder att i tillståndet
meddela förbud mot användning av skogs- och jordbruksarbetare eller att
lämna föreskrifter om viss ålderssammansättning av arbetsstyrkan, örn viss
tid för arbetets bedrivande o. s. v. Härav följer, att det icke kan anses nödvändigt
att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång
eller om företrädesrätt. Dock synes det ofrånkomligt, att tillsynsmyndigheten
äger möjlighet att kontrollera, att de villkor, som uppställas i beslut
om byggnadstillstånd, efterföljas.
Att uppbygga en särskild kontrollantkår, som under den nya tillsynsmyndigheten
skulle utöva denna kontroll, förefaller icke ändamålsenligt. Däremot
torde inga hinder i och för sig kunna resas mot att man uppdrager at
arbetsförmedlingsorganen att utöva den erforderliga kontrollen över tillståndslagstiftningens
efterlevnad även örn arbetsförmedlingstvånget formellt
upphäves. Det torde vidare böra undersökas, huruvida icke genom överenskommelser
med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten
garantier kunna erhållas för att villkor i byggnadstillstånd om
arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning m. m. efterföljas. Underhandlingar
härom äro avsedda att upptagas inom närmaste tiden. Måhända
kunna även andra möjligheter till lösning av den föreliggande frågan erbjuda
sig. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag mig ej för närvarande
böra taga ståndpunkt till frågan om bibehållande av arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt.»
Vad angår frågan örn tillståndsprövningens organisation
har departementschefen anfört:
»Såväl direktören Söderlund som åtskilliga av de hörda myndigheterna hava
uttalat starka betänkligheter mot att tillskapa ett nytt krisorgan, då en sådan
anordning skulle föra med sig olägenheter, arbete och kostnader såväl för
näringslivet som för det allmänna. Jag delar dessa betänkligheter samt anser
det möjligt att för prövning av ärenden angående byggnadstillstånd'' åtminstone
tillsvidare i huvudsak tillämpa den ordning, som nu gäller för prövning av
ärenden angående företrädesrätt till arbetskraft. Detta förutsätter dock att
kontroll över sysselsättningen inom byggnadsverksamheten utövas av den
offentliga arbetsförmedlingen. Den nuvarande anordningen med en upp
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
21
delning av ärendena mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadskommissionen
har i stort sett fungerat väl. På grund av det goda samarbete, som etablerats
mellan byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen, har
icke uppkommit någon olägenhet av beslutanderättens uppdelning. Ärenden
av större principiell vikt hava alltid av kommissionen överlämnats till byggnadsberedningen
för avgörande. En styrka i den nuvarande organisationen
är att en ledamot av statsrådet såsom ordförande i byggnadsberedningen
på nära håll kan följa utvecklingen på byggnadsmarknaden och giva statsrådets
övriga ledamöter informationer härom. Vidare äger arbetsmarknadskommissionen
genom sina lokalorgan, länsarbetsnämnderna, kännedom om
läget på arbetsmarknaden på alla orter inom landet. Den av Söderlund ifrågasatta
byggkontrollnämnden saknar däremot direkt kontakt såväl med regeringen
som med lokalorgan, vilket måste anses vara betydelsefulla organisatoriska
svagheter. Dessutom medför byggkontrollnämndens inrättande betydligt
större kostnader för det allmänna än den nuvarande organisationen.
Den mest påfallande bristen i det nuvarande systemet är, att industrikommissionen
ej har något direkt inflytande på avgörandet av de ärenden som
handläggas av arbetsmarknadskommissionen. Denna brist torde lättast kunna
avhjälpas därigenom att en representant för industrikommissionen deltager
i arbetsmarknadskommissionen vid prövning av ärenden angående byggnadstillstånd.
Därjämte bör samarbetet mellan byggnadsberedningen och
industrikommissionen effektiviseras. Besked örn materialtilldelning bör efter
tillståndslagstiftningens genomförande meddelas av industrikommissionen
först efter det byggnadstillstånd beviljats. Med dessa förbättringar av den
nuvarande organisationen torde det vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig
och allsidig prövning av ärenden angående byggnadstillstånd. På
grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att nuvarande organisation med
i det föregående omnämnda förbättringar åtminstone tills vidare bör kunna
bibehållas. Därest kontrollen över tillståndslagstiftningens tillämpning ej skall
utövas av arbetsförmedlingsorganen bortfalla de skäl, som förut anförts för
arbetsmarknadskommissionen såsom tillsynsmyndighet. Skulle så bliva fallet
måste organisationsfrågan upptagas från andra än här förut angivna utgångspunkter.
Därvid bör självfallet den av Söderlund ifrågasatta byggkontrollnämnden
närmare övervägas. På grund härav bör lagen örn tillståndstvång
vara utformad på sådant sätt att man utan någon ändring av
densamma kan tillskapa en särskild myndighet för tillsyn av lagens tillämpning
m. m. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att Konungen i lagen
erhåller bemyndigande att utse tillsynsmyndighet. Därest det vid tillämpning
av lagen örn tillståndstvång skulle visa sig erforderligt att ytterligare förstärka
den nuvarande organisationen, ämnar jag upptaga organisationsfrågan
till förnyad behandling.»
Rörande behovet av övergångsbestämmelser till den föreslagna
lagstiftningen har departementschefen yttrat:
»Under nu rådande förhållanden i fråga örn tillgången på arbetskraft och
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
material torde det vara nödvändigt att låta det nya regleringssystemet träda
i tillämpning så snart som möjligt. Särskilt är detta önskvärt beträffande
vissa av de byggnadsarbeten, som nu äro undantagna från reglering men
som komma att omfattas av de nya regleringsåtgärderna. De arbeten av
denna kategori, som planlagts men ej hunnit påbörjas före den nya regleringens
ikraftträdande, böra utan vidare falla under lagens tillämpning.
Beträffande åter de arbeten, som utan hinder av gällande regleringsbestämmelser
påbörjats då den nya regleringen träder i kraft, torde det vara nödvändigt
att låta dessa arbeten fortgå åtminstone någon tid efter regleringens
ikraftträdande till dess att prövning av deras angelägenhetsgrad hunnit
verkställas. Vid denna prövning bör självfallet beaktas, att vederbörande företagare
satt i gång ett lovligt företag och därför måste anses hava ett berättigat
intresse att slutföra företaget eller åtminstone fortsätta dess bedrivande
så långt, att de nedlagda kostnaderna icke onödigtvis äventyras. Detta måste
emellertid vägas mot samhällets intresse att under nu rådande förhållanden
förhindra utförandet av mindre angelägna arbeten. På grund härav anser
jag, att företag av ifrågavarande slag efter lagens ikraftträdande skola få fortgå
i samma utsträckning som dessförinnan intill dess tillståndsprövning verkställts
av Kungl. Maj:t eller tillsynsmyndigheten. Vid denna tillståndsprövning
kan ett beaktande av företagarens intresse leda till att företaget får utan
dröjsmål slutföras även om företaget under rådande förhållanden måste anses
mindre angeläget. I andra fall däremot torde företaget utan olägenhet
kunna avbrytas eller inskränkas eller i vart fall inskränkande föreskrifter
meddelas i fråga örn användning av material eller arbetskraft för arbetets
fortsatta bedrivande. För att möjliggöra den prövning, som sålunda bör ske,
bör därför företagaren åläggas skyldighet att inom en viss kortare tid, förslagsvis
15 dagar efter lagens ikraftträdande, ingiva ansökan om företagets
fortsatta bedrivande.
Vad härefter angår de företag, som efter särskild ansökan underkastats
angelägenhetsprövning enligt gällande bestämmelser och därvid förklarats
företrädesberättigade, torde det ej föreligga någon anledning att verkställa
omprövning av företagens angelägenhetsgrad. En sådan omprövning komme
nämligen med all säkerhet utom i något enstaka undantagsfall att giva samma
resultat som den tidigare prövningen. Det måste därför anses onödigt att
underkasta en företagare de besvär och olägenheter, som äro förenade med
en omprövning. Örn företaget ej är påbörjat vid den nya regleringens ikraftträdande,
kan det visserligen vara möjligt att förhållandena ändrats efter det
beslut örn företrädesrätt meddelats, men jag finner ej detta utgöra tillräckligt
skäl för en omprövning.
Om en omprövning sålunda ej kan anses erforderlig beträffande de företag,
som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade, är förhållandet
något annorlunda beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen.
Dessa företag måste visserligen anses vara angelägna, men därför är det ej
säkert att de behöva komma till utförande utan dröjsmål. Ej heller är det
säkert att dessa företag behöva all den arbetskraft eller arbetskraft av det
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
23
slag som företagaren anser. En särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad
och tiden för deras utförande samt behov av arbetskraft måste därför
anses påkallad. Beträffande de företag, som äro påbörjade, då regleringen
träder i tillämpning, torde prövningen allenast böra avse fastställande av
villkor för företagens fortsatta bedrivande.»
Beträffande specialmotiveringen till den föreslagna lagen får utskottet hänvisa
till sid. 49—54 och 58—60 i propositionen.
Sedan lagrådet hemställt om vissa ändringar av väsentligen formell natur
i det till lagrådet remitterade förslaget, har detta ändrats i enlighet med lagrådets
förslag.
Byggnadsverksamheten har under de senaste åren tilltagit i en omfattning, UtsTcoitet.
sorn gjort det nödvändigt att med hänsyn till bristen på arbetskraft, råvaruknappheten
och det penningpolitiska läget underkasta densamma vissa begränsningar.
Den mest ingripande regleringen sker för närvarande genom
de med stöd av tjänstepliktslagen genomförda bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt till arbetskraft. Byggnadsverksamhetens
omfattning regleras även i viss utsträckning genom råvaruransonering. Vid
sidan av dessa regleringar utövar staten en vidsträckt kontroll över den
byggnadsverksamhet, som är beroende av statens finansiella medverkan i
form av bidrag, lån eller lånemedgivande.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen äro de nuvarande
regleringsåtgärderna ej fullständiga. Vad särskilt angår arbetsmarknadsregleringen
är att märka, att arbetsförmedlingstvånget för sin tillämpning förutsätter
nyanställning av arbetskraft. Därigenom falla alla företag, som bedrivas
med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Bland dessa företag
framträda särskilt kommunala arbeten, som utföras av fast anställd
personal, i den mån upplåning ej erfordras för arbetets bedrivande, och
arbeten inom större industriföretag, som ha egna byggnadsavdelningar, i den
mån arbetena kunna utföras utan anställning av annan arbetskraft. En annan
brist i arbetsmarknadsregleringen är att de nuvarande bestämmelserna
ej alltid lämna möjlighet att stoppa ett företag, som påbörjats i strid mot
bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång.
Regleringen av byggnadsverksamheten genom arbetsförmedlingstvång och
företrädesrätt till arbetskraft tar i princip endast sikte på tillgången och
efterfrågan på arbetskraft. Vid sådan reglering beträffande enskilda företag
borde därför beaktas allenast arbetsmarknadsskäl och hänsyn ej tagas till
tillgången på material eller allmänna ekonomiska synpunkter. Bristerna i
regleringssystemet hava emellertid medfört, att även dessa faktorer i viss
utsträckning måst beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt. Det kan, såsom departementschefen anfört,
ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl
förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft
råder.
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
Bristerna i det nuvarande regleringssystemet framträda än mera mot bakgrunden
av de tendenser till ökad omfattning av byggnadsverksamheten, som
gjort sig gällande, och ovissheten örn det framtida materialförsörjningsläget.
Dessa omständigheter och det allmänna ekonomiska läget torde sannolikt
göra det nödvändigt att tillämpa en större återhållsamhet än tidigare vid
regleringen av byggnadsverksamheten.
Genom förevarande proposition har framlagts förslag om en allsidig reglering
av byggnadsverksamheten. Regleringen är i princip fullständig, men
det är icke meningen, att den i praktiken skall bliva mera omfattande än
som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt. Det skall enligt
förslaget ankomma på Kungl. Maj:t eller av Kungl. Majit förordnad myndighet
att efter regleringsbehovet bestämma undantagens omfattning. Under
alla omständigheter avses de allra minsta företagen skola av praktiska skäl
uteslutas från tillståndsprövningen. Regleringen skall i övrigt kunna anpassas
efter växlingarna i fråga örn tillgången på arbetskraft och material samt
förändringarna i det penningpoliiiska läget.
Beträffande valet mellan en effektivisering av det nuvarande regleringssystemet
och en tillståndslagstiftning som den föreslagna delar utskottet departementschefens
mening, att tillståndslagstiftningen är att föredraga. Genom
en sådan vinnes större klarhet och reda i fråga örn de reglerande organens
befogenheter samt bättre kontrollmöjligheter över företagarna. Att vid
regleringen av byggnadsverksamheten göra speciella eftergifter beträffande
regleringens tillämplighet på industriföretag kan ej vara tillrådligt under nuvarande
förhållanden. Även industriens byggnadsföretag måste ur angelägenhetssynpunkt
prövas av ett organ, som har överblick över byggnadsverksamheten
i dess helhet. Den centraliserade kontrollen torde skapa förbättrade
möjligheter till en rättvis fördelning av arbetskraften, varigenom sådana
byggnadsföretag som bostadsbyggen i orter med stor bostadsbrist och angelägna
.sjukhusbyggen ej behöva fördröjas. Mot det föreslagna regleringssystemets
tänjbarhet finner utskottet intet att erinra. Den torde vara nödvändig
för att möjliggöra anpassning efter det från tid till annan växlande regleringsbehovet.
Utskottet anser sig därför kunna i princip giva det i propositionen
framlagda förslaget sin anslutning och avstyrker alltså det motionsvis
framförda yrkandet örn avslag å propositionen.
Beträffande området för den praktiska tillämpningen av tillståndstvånget
anser utskottet i likhet med departementschefen, att smärre företag böra undantagas
från regleringen. I fråga örn gränsdragningen mellan stora och små
företag är utskottet såtillvida ense med departementschefen, att arbetsstyrkans
storlek i främsta rummet bör vara avgörande. Departementschefen har
såsom norm för små företag i förevarande hänseende uppställt företag med
en högsta arbetsstyrka av tre man men antytt, att denna regel borde kunna
underkastas vissa jämkningar. Gränsdragningen borde enligt departementschefen
bli föremål för närmare överväganden. Inom utskottet har påtalats,
att den nuvarande för arbetsförmedlingstvångets tillämpningsområde gällande
tremansregeln på sina hall lett till att förhållandevis onödiga ombygg
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
25
nadsarbeten av t. ex. butiker kommit till utförande, medan bostadsbyggen i
samma ort ej kunnat erhålla arbetskraft. I fråga om dylika ombyggnadsarbeten
bör enligt utskottets åsikt regeln om frihet från tillståndstvång tilllämpas
i möjligaste mån restriktivt. Å andra sidan synes ett sådant företag
som uppsättande av ett färdigt mindre trähus ej böra underkastas regleringen,
även om för arbetets utförande skulle krävas flera än tre man. Det
mesta arbetet på ett sådant trähus utföres ju på fabrik, och uppsättningen av
detsamma tar endast kort tid i anspråk. Det kan ifrågasättas, humvida icke
med hänsyn till nu anförda och likartade exempel normen örn arbetsstyrkans
storlek såsom avgörande för gränsdragningen mellan företag med avseende å
tillståndstvång bör kompletteras med bestämmelser, som hänföras till arbetets
beskaffenhet. Denna fråga synes böra göras till föremål för närmare
övervägande i samband med utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till
lagen.
På de av departementschefen anförda skälen anser jämväl utskottet, att
reparations- och underhållsarbeten i allmänhet böra vara underkastade reglering.
Utskottet kan alltså ej heller på denna punkt tillstyrka bifall till motionen.
Undantag bör dock naturligtvis göras beträffande dylikt arbete, som
är att anse såsom mindre i den mening ovan antytts och utföres av personal,
som icke är fast anställd hos den för vars räkning arbetet sker. Men fråga är,
om icke friheten från tillståndstvång bör utsträckas något längre. Enligt utskottets
mening bör tillståndstvånget av praktiska skäl ej omfatta löpande underhållsarbeten
och smärre reparationsarbeten, som bedrivas med inom ett
företag fast anställda arbetare.
Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen
torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt
att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av
arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter örn
sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till arbetarnas
ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av
sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, om den insättes, innan
en anställning vid ett företag äger rum, än om den vidtages under arbetets
gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.
Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter
som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid tilllämpningen
av lagstiftningen örn tillståndstvång. Emellertid hava, såsom
departementschefen anfört, från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll framställts
krav på borttagande av arbetsförmedlingstvånget. Det är enligt departementschefen
givet, att de restriktioner i fråga örn arbetskraftens användning i byggnadsarbete,
som man anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i .samband
med tillståndsgivningen såsom villkor för byggnadstillstånd som genom
arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt. Det kan alltså icke anses nödvändigt
att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång
eller örn företrädesrätt. En förutsättning för deras slopande synes dock vara
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 58. 3
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
att på annan väg skapas möjlighet att effektivt kontrollera efterlevnaden av
villkor, som uppställas i beslut om byggnadstillstånd. I avvaktan på vidare utredning
härom samt på utgången av inledda underhandlingar med arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten beträffande
möjligheten att genom överenskommelser dem emellan skapa garantier för att
villkor i byggnadstillstånd om arbetsstyrkans storlek och sammansättning
m. m. efterföljas, har departementschefen ansett sig ej för närvarande böra
taga ståndpunkt till förevarande fråga. Utskottet vill i anledning härav
endast uttala, att det enligt dess mening skulle vara synnerligen eftersträvansvärt,
om kravet på en effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren i
byggnadstillstånd kunde tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång.
Vad departementschefen anfört beträffande organisationen av tillståndsprövningen
och behovet av övergångsföreskrifter till lagstiftningen föranleder
ej någon erinran från utskottet.
Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagförslaget har utskottet
ej funnit anledning till erinran mot desamma.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt
B. att motionen 1:325 ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Mannerskantz, Hage, Strand, Holstenson,
Carl Eric Ericsson och Holmbäck;
från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Hallagård,
Hermansson*, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Johnsson i Kastanjegåtden och
Andersson i Eskilstuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Mannerskantz, Holstenson, Carl Eric Ericsson, fröken Andersson
och herr Hallagård, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
27
Byggnadsverksamheten har linder de senaste åren---(lika med utskottet)
—--som bedrivas med inom ett företag fast anställda arbetare.
Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen
torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt
att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av
arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter om
sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till
arbetarnas ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av
sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, om den insättes, innan
en anställning vid ett företag äger rum, än örn den vidtages under arbetets
gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.
Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter
som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid
tillämpningen av lagstiftningen om tillståndstvång. En förutsättning för
deras slopande synes vara att på annan väg skapas möjlighet att effektivt
kontrollera efterlevnaden av villkor, som uppställas i beslut om byggnadstillstånd.
I avvaktan på vidare utredning härom samt på utgången av inledda
underhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten
beträffande möjligheten att genom överenskommelser dem
emellan skapa garantier för att villkor i byggnadstillstånd om arbetsstyrkans
storlek och sammansättning m. m. efterföljas, har departementschefen ansett
sig ej för närvarande böra taga ståndpunkt till förevarande fråga. Vid bedömandet
härav måste även hänsyn tagas till arbetsbehovet icke blott inom
byggnadsbranschen utan även inom alla för landet vitala arbetsområden.
Enär man i nuvarande läge icke kan betrakta byggnadsbranschen såsom isolerad
från annat arbetsliv i landet, och då en mycket stor del av byggnadsverksamheten
kan beräknas icke bliva berörd av pågående förhandlingar,
bör man nu icke avsäga sig olika möjligheter för arbetskraftens inplacering,
där den bäst behöves.
Detta gäller såväl för att förhindra att arbetare tagas bort från t. ex. jordeller
skogsbruket till byggnadsarbete som vid behov av att tillföra dessa eller
andra arbetsområden oundgängligen behövlig arbetskraft.
Vad departementschefen---(lika med utskottet) —--anledning
till erinran.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt
B. att motionen I: 325 måtte anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:437 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 s. 14 i texten