Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.

1943-06-18 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser

för handelsfartyg.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren

av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av inom kommerskollegium

tillgängligt material måtte utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser

för svenska handelsfartyg samt att Kungl. Majit ville till riksdagen inkomma

med förslag till lag rörande fartygs bemanning.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från kommerskollegium, varjämte tillfälle att

yttra sig över desamma beretts Sveriges redareförening, skärgårds- och

mälarflottomas rederiförening, svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,

svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen

och Sveriges radiotelegrafistförening. Av de inkomna yttrandena finnas

samtliga utom det av skärgårds- och mälarflottomas rederiförening avgivna

såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Sistnämnda förening har

ansett, att förevarande motioner ej kunna beröra föreningens verksamhetsområde.

Gällande svensk bemanningslagstiftning.

Ben grundläggande bestämmelsen återfinnes i sjölagens 5 a §. Huvudstadgandet

innebär, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt. För

resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten

gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas i skift, må fartyget

i intet fall hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera

av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är

i gång, och ej heller, örn det är ångfartyg, mindre maskinbesättning än som

jämte maskinbefälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten

i maskinen under fartygets gång. Till dessa allmänna föreskrifter ansluter

sig ett stadgande, varigenom det överlämnats åt Kungl. Majit att i admini
Bihang

till riksdagens protokoll 1:943. 9 sami. 2 avd. Nr 59.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

strativ ordning utfärda närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden

skall iakttagas.

Enligt 26 § sjölagen åligger det befälhavaren att tillse, att fartyget i samtliga

de avseenden, som omförmälas i 5 a §, är i behörigt skick.

Den allmänna bemanningsbestämmelsen i sjölagens 5 a § kompletteras av

åtskilliga specialbestämmelser, beträffande vilka i korthet må angivas följande.

I fråga örn bemanningens storlek innehåller befälsförordningen den 12

juni 1936 föreskrifter rörande antalet befälspersoner å svenska fartyg. I

förordningen den 9 december 1932 angående vissa säkerhetsåtgärder vid

nyttjande av fartyg (nyttjandeförordningen) föreskrives (3 §), att maskindrivet

fartyg icke må på långresa å utomeuropeiska farvatten hava mindre

maskinbesättning än som jämte maskinbefälet är i envar av tre vakter

tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen under fartygets gång, varjämte

stadgas, att den del av maskinbesättningen som ständigt erfordras för

fartygets framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare således

undantagna, icke må utan tvingande skäl fördelas på mindre än tre vakter.

I samma förordning (4 §) meddelas bestämmelser angående för bärgningsredskapens

handhavande särskilt kvalificerade båtmän å vissa fartyg. —

Bemanningens storlek regleras även i viss mån genom sjöarbetstidslagens

bestämmelser om åtta timmars arbetsdag för vissa besättningsgrupper.

Föreskrifterna angående bemanningens storlek hava för nuvarande förhållanden

kompletterats genom kommerskollegii kungörelse den 4 september

1939 (nr 15) med närmare föreskrifter rörande särskilda säkerhetsåtgärder

vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara. Enligt 3 § i

nämnda kungörelse i dess lydelse efter ändring den 20 juni 1941 (nr 6)

skola å fartyg i vissa farvatten såväl dag som natt finnas pa däck en utkiksman,

en rorsman och, om fartygets bruttodräktighet uppgår till 200

registerton eller mera, en man för avlösning och övriga förekommande

sysslor. Enligt kommerskollegii rundskrivelse den 11 mars 1942 (nr 123)

må å fartyg med en bruttodräktighet understigande 1000 registerton vakthavande

däcksbefäl tillsvidare inräknas i den personal, som jämlikt sistnämnda

bestämmelse skall finnas på däck.

Bestämmelser, åsyftande att bereda fartygen en i kvalitativt hänseende

tillfredsställande bemanning, förefinnas i fråga om fartygsbefälet i befälsförordningen,

som innehåller detaljerade behörighetsregler. Rörande manskapet

hava i förevarande avseende vissa allmänna bestämmelser meddelats

i sjölagen, sjömanslagen och andra författningar. Sålunda stadgas i

10 § sjömanslagen, att minderårig under 15 år icke må användas i skeppstjänst

samt att den, som icke uppnått 16 års ålder, ej må användas i eldartjänst;

den som ej uppnått 18 års ålder må i allmänhet icke användas i eldartjänst

eller i tjänst såsom kollämpare å fartyg, som huvudsakligen fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

3

drives medelst ånga, då fartyget nyttjas i fart utanför svenskt farvatten.

Angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet

för vinnande av anställning å fartyg i närmare angiven fart stadgas i en

den 22 maj 1925 utfärdad förordning, och i 32 § sjölagen föreskrives, att

såsom utkiksman eller rorsman icke må nyttjas annan än den, som enligt

läkares intyg äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och hörselförmåga.

Härtill ansluta sig föreskrifter angående läkarintyg för sjöfolk, meddelade

uti en den 31 december 1917 utfärdad förordning med däri senare

gjorda ändringar.

Kontrollen å efterlevnaden av bestämmelserna örn fartygs bemanning liksom

av sjöfartssäkerhetslagstiftningen i dess helhet utövas jämlikt lagen den

16 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg (tillsynslagen) och förordningen den 31

december samma år med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg (tillsynsförordningen).

Enligt 2 § tillsynslagen skall tillsynen utövas av fartygsinspektionens

chefsmyndighet (kommerskollegium), i vissa avseenden under

samverkan med yrkesinspektionens chefsmyndighet (riksförsäkringsanstalten)

samt, under förstnämnda myndighets överinseende och ledning, av

fartygsinspektörer eller andra, som av fartygsinspektionens chefsmyndighet

förordnas. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna i den utsträckning

som särskilt stadgas. I fråga örn bemanningen utövas tillsyn jämväl av ombudsmännen

vid sjömanshusen.

Enligt 4 § tillsynsförordningen åligger det fartygsinspektör att, då överträdelse

av gällande föreskrift om sjöfartssäkerheten finnes hava ägt rum,

omedelbart göra anmälan om förhållandet, i fråga örn svenskt fartyg hos vederbörande

polismyndighet för laga beivran, men i fråga om utländskt fartyg

hos kommerskollegium, dock att beträffande förseelse av ringare beskaffenhet

på fartygsinspektören må ankomma att låta sådan anmälan bero av

huruvida rättelse i det anmärkta förhållandet åstadkommes inom viss skälig,

av fartygsinspektören förelagd tid.

Beträffande den tillsyn i fråga om bemanningen, som åligger ombudsmännen

vid sjömanshusen, finnas bestämmelser dels i förordningen den 9 juni

1939 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m.

(mönstringsförordningen), dels i tillsynsförordningen. Enligt 18 § i sistnämnda

förordning åligger det ombudsmännen, bland annat, att vid utfärdande

av sjömansrulla för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt med ledning

av mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning, som enligt mönstringsförordningen

ma hava inkommit till respektive sjömanshus, söka utröna,

huruvida fartyget är behörigen bemannat, ävensom att, därest missförhållande

härutinnan anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen

underrätta förste fartygsinspektören inom fartygsinspektionsdistriktet. Det

må anmärkas, att enligt § 41 i mönstringsförordningen besättningen skall

uppehållas vid det antal, som vid påmönstringen uppgivits och varom an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

teckning gjorts i sjömansrullan; dock att befattning såsom radiotelegrafist

eller radiovakt må, i den mån ej annorlunda särskilt stadgas, förenas med

annan befattning ombord, även om därigenom besättningen skulle komma

att understiga det i sjömansrullan angivna antalet.

Konsul åligger enligt 19 § tillsynsförordningen, bland annat, att då särskild

anledning därtill förekommer och i synnerhet då klagomål anföras

beträffande bemanning m. m., verkställa inspektion å fartyget samt att,

därest vid påmönstring av sjöfolk missförhållande i fråga örn fartygs bemanning

anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen underrätta

kommerskollegium.

Jämlikt tillsynslagens 24 § äger vederbörande tillsynsmyndighet, därest

fartyg finnes vara så illa bemannat, att resa därmed skäligen kan antagas

föranleda livsfara för dem, som äro ombord, i erforderlig utsträckning förbjuda

fartygets nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.

Förbud, som meddelats av annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens

chefsmyndighet, skall ofördröjligen underställas chefsmyndighetens

prövning.

Bemanningsbeståmmelser i kollektivavtal.

I gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och svenska sjöfolksförbundet

finnas vad angår däcksbesättningen bestämmelser örn dennas

storlek och sammansättning för olika storleksgrupper av fartyg.

Utländsk lagstiftning.

Beträffande utländsk lagstiftning må hänvisas till 1933 års bemanningssakkunnigas

betänkande (statens off. utredn. 1934:23) sid. 15, 16, 33—43.

Bemanningsfrdgans tidigare behandling.

Beträffande bemanningsfrågans utveckling på senare tid må i korthet angivas

följande.

Skeppstjänstkommitterade avgåvo år 1920 betänkande med förslag till

förordning angående fartygs bemanning. Detta förslag anmäldes för Kungl.

Maj :t år 1923 men föranledde ingen annan åtgärd än att kungörelse utfärdades

örn ändring i vissa delar av befälsförordningen.

Frågan upptogs på grund av motioner i riksdagen åren 1924, 1926, 1928

och 1930. Utskotten ställde sig välvilliga till frågans lösning genom bemanningsbestämmelser,

men frågan föll i riksdagen, 1924, 1928 och 1930 efter avslag

av första kammaren och 1926 efter avslag av båda kamrarna.

1933 års bemanningssakkunniga avgåvo 1934 betänkande med förslag

angående bemanning av svenska fartyg (statens off. utredn. 1934: 23), vilket

betänkande innefattar jämväl en av kommerskollegium verkställd statistisk

utredning angående svenska handelsflottans bemanning ar 1931.

Med gemensamt yttrande över nämnda sakkunnigförslag framlade kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

6

merskollegium och socialstyrelsen den 20 juni 1935 förslag till förordning

angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap.

Bemanningsfrågan behandlades sedermera vid 1935 och 1936 års Genévekonferenser

av internationella arbetsorganisationen, vars beslut i ämnet

innehållas i ett den 24 oktober 1936 dagtecknat konventionsförslag angående

arbetstid och bemanning å fartyg med tillhörande rekommendation (intagna

i prop. 1938:223 sid. 145—154). 1937 var frågan föremål för behandling

vid en nordisk konferens i Stockholm (se nämnda prop. sid. 17).

På grundval av de tidigare svenska förslagen och med beaktande av bemanningsbestämmelserna

i ovannämnda konventionsförslag utarbetade 1936

års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga ett nytt författningsförslag i

ämnet (intaget i prop. 1938: 223 sid. 167—178).

Bemanningsfrågans läge bragtes till riksdagens kännedom genom propositionen

1938: 223 med förslag till sjöarbetstidslag m. m. I denna proposition

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, bl. a:

I överensstämmelse med min förut tillkännagivna uppfattning i fråga om

Sveriges anslutning till sjöarbetstids- och bemanningskonventionen finner

jag den svenska lagstiftningen böra anpassas efter konventionens fordringar

jämväl i vad angår fartygens bemanning. Då jag emellertid icke avser att för

Kungl. Maj:ts prövning nu framlägga författningsförslag i detta ämne, skall

jag icke för egen del närmare ingå på hithörande frågor, utan får inskränka

mig till att förklara, att jag funnit de framlagda sakkunnigförslagen grundade

å riktiga principer och ägnade att tjäna såsom grundval för blivande lagstiftning

i ämnet. Jag avser sålunda att framdeles ånyo anmäla denna fråga

för slutlig prövning och därvid framlägga i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslagen upprättade författningsförslag rörande såväl manskaps-

som befälsbemanningen, ägnade att bringa konventionens bestämmelser

i detta ämne i tillämpning för Sveriges del.--------

Till skillnad från sjöarbetstidslagen torde det beträffande bemanningslagstiftningen

icke vara erforderligt att omedelbart i full utsträckning genomföra

den tilltänkta regleringen, utan synes, såvitt angår de bestämmelser

som innefattas i de sakkunnigas förslag till bemanningsförordning och därmed

sammanhängande författningsändringar, konventionens ikraftträdande

lämpligen kunna tillsvidare avvaktas. Vad däcksmanskapet angår synes den

nyligen åvägabragta kollektivavtalsregleringen, vilken innefattar en icke

oväsentlig förbättring i bemanningsförhållandena inom svenska handelsflottan,

skapa ett övergångstillstånd, ägnat att underlätta anpassningen till de

förhållanden, som komma att inträda såsom en följd av konventionens ikraftträdande,

och vilket i avvaktan härå tillsvidare torde få anses tillfredsställande.

-------— — ----- -— ---------

Departementschefen ansåg, att konventionen borde ratificeras med förbehåll

för ratifikation av, förutom övriga nordiska länder, Nederländerna och

Sovjetunionen samt Storbritannien såsom villkor för ikraftträdandet av Sveriges

ratifikation. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.

Konventionen har ännu ej trätt i kraft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Utskottet.

Såsom ovan nämnts bragtes bemanningsfrågans läge till riksdagens

kännedom genom propositionen 1938:223 med förslag till sjöarbetstidslag

m. m. På grundval av tidigare svenska förslag och ett av internationella

arbetsorganisationen år 1936 antaget förslag till konvention angående

arbetstid och bemanning å fartyg med tillhörande rekommendation hade

1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetat förslag till

förordning angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap

m. m. Ehuru bemanningsregleringen i och för sig enligt bemyndigande

i 5 a § sjölagen faller inom det administrativa lagstiftningsområdet, berördes

sistnämnda sakkunnigförslag i propositionen med hänsyn till bemanningsbestämmelsernas

samband på vissa punkter med arbetstidsregleringen

samt för att tjäna till belysning av konventionsförslagets innehåll.

Utan att närmare ingå på hithörande frågor förklarade föredragande

departementschefen i propositionen, att han funnit sakkunnigförslaget

grundat å riktiga principer och ägnat att tjäna som grundval för blivande

lagstiftning i ämnet. Departementschefen ämnade framdeles ånyo anmäla

frågan för slutlig prövning. Beträffande genomförandet av en fullständig

bemanningsregelering syntes dock konventionens ikraftträdande lämpligen

kunna tillsvidare avvaktas. Konventionen har ännu icke trätt i kraft.

Självfallet är det av vikt, att garantier finnas för att fartyg förses med

besättningar av tillfredsställande storlek och att besättningarna i fråga om

såväl utbildning som erfarenhet äga nödiga kvalifikationer. Vad beträffar

manskapet torde bestämda normer rörande antalet och proportionen

mellan fullbefaren och mindre befaren personal ej finnas utom såvitt angår

däcksbesättningen, vars sammansättning regleras genom kollektivavtal.

Utskottet anser för sin del lämpligt, att det genom författningsbestämmelser

skapas enhetliga regler för bedömande av begreppet »betryggande

bemanning» för alla besättningskategorier.

Ehuru utskottet icke förbiser angelägenheten av att bemanningsfrågan

såvitt möjligt erhåller en internationell lösning, kan det enligt utskottets mening

ej vara riktigt att under alla förhållanden invänta möjligheterna

till en sådan. Utskottet anser, att frågan bör underkastas förnyad prövning

utan hinder av att en internationell överenskommelse ej kommit till stånd.

Vid denna prövning bör uppmärksamhet självfallet ägnas åt de föreskrifter

i ämnet, som gälla i andra sjöfartsidkande länder.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att frågan om bemanningsbestämmelser för handelsfartyg

upptages till förnyad prövning så snart förhållandena

det medgiva och att riksdagen beredes tillfälle att

yttra sig över blivande förslag i ämnet; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

7

B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Roos*,

Sten, Söderkvist* och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hermansson*,

Cruse*, fru Johansson, herrar Lundgren, Jansson i Hällefors och Hedlund

i Rådom.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Wistrand och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott1.

Kungl. Maj:t har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt Kommerskollegium

att till Eder avgiva yttrande över två lika lydande motioner,

nr 11 i första kammaren av hr Robert Berg m. fl. och nr 26 i andra kammaren

av hr Lundgren m. fl., med hemställan örn att Riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att det av inom Kollegium tillgängligt material

utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser för svenska handelsfartyg,

samt att Kungl. Majit till Riksdagen inkommer med förslag till lag

rörande fartygs bemanning.

I anledning härav får Kollegium anföra följande.

Då gällande befälsförordning innehåller detaljerade bestämmelser angående

fartygs bemanning med befäl, vilka bestämmelser särskilt efter ändringar

genom förordning den 30 september 1938 (nr 609) torde fylla även

långt gående fordringar, utgår Kollegium från, att motionärerna avse allenast

fartygs bemanning med manskap.

Frågan örn manskapsbemanning har behandlats i det förslag till konvention

angående arbetstid och bemanning å fartyg, som generalkonferensea

av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation antog den 24

oktober 1936 (prop. nr 223/1938, sid. 145 o. f.).

I anslutning till detta konventionsförslags bestämmelser i ämnet upprättade

1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga ett förslag till förordning

angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap (bemanningsförordning)

(prop. nr 223/1938 sid. 173—174). Över detta förslag

avgåvo Kollegium och Socialstyrelsen den 12 juni 1937 gemensamt yttrande

till dåvarande chefen för Handelsdepartementet (prop. nr 223/1938 sid.

133—135) och överlämnade därvid från vederbörande sjöfartsorganisationer

införskaffade yttranden.

Ett förslag till författning, som behandlats av de förberedande instanserna,

föreligger alltså redan färdigt för Kungl. Majits prövning. Förslaget avser

visserligen icke, såsom motionärerna ifrågasatt, en lag i ämnet utan allenast

en förordning. Att frågan regleras i form av förordning synes emellertid

vara att förorda, alldenstund bemanningsspörsmålen äro av så rörlig och

växlande beskaffenhet att de knappast äro ägnade att stadfästas i lag.

Sakkunnigförslaget anmäldes den 17 december 1937 förberedelsevis för

Kungl. Majit av departementschefen. Denne förklarade sig då ämna framdeles

ånyo anmäla frågan för slutlig prövning och därvid framlägga i huvudsaklig

överensstämmelse med sakkunnigförslaget upprättat författningsförslag.

Enligt departementschefens mening kunde konventionens ikraftträdande

dock lämpligen tillsvidare avvaktas (prop. nr 223 sid. 136).

Konventionen har ännu ej trätt i kraft för Sveriges del. Bortsett härifrån

kan det emellertid synas lämpligt, att frågan om manskapsbemanningen å

svenska handelsfartyg närmare regleras. En dylik reglering torde emellertid

böra taga sikte på bemanningsbehovet under normala tider då fred räder.

Det synes Kollegium med anledning härav icke önskvärt, att regleringen *)

*) Vid yttrandet fogade bilagor här uteslutna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

0

företages under nuvarande av kriget föranledda exceptionella förhållanden.

Något särskilt behov av att regleringen äger rum just nu torde ej heller föreligga.

Den ökade bemanning, som krigsriskerna påkalla, torde nämligen

framtvingas genom stadgande om antalet man på däck i 3 § Kollegii kungörelse

den 4 september 1939 (nr 15) med närmare föreskrifter rörande

särskilda säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara,

sådan denna paragraf, med beaktande av bifogade rundskrivelse den 11

mars 1942 (nr 123), lyder enligt likaledes bifogade kungörelse den 20

juni 1941 (nr 6).

På grund av vad sålunda anförts synes det Kollegium icke föreligga skäl

för Riksdagen att avlåta den anhållan till Kungl. Majit, som i motionerna

avses.

I ärendets avgörande hava deltagit generaldirektören Sahlin, kommerserådet

Sjöholm, föredragande, och byrådirektören Eggert.

Stockholm den 10 mars 1943.

STIG SAHLIN.

Hjalmar Sjöholm.

O. Koch.

Bilaga B.

t

Till andra lagutskottet.

Sedan Sveriges Redareförening genom skrivelse den 8 februari 1943 beretts

tillfälle avgiva yttrande över vissa inom riksdagen väckta motioner, nämligen

nr 11, 48 och 181 i första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i

andra kammaren, får föreningen härmed framhålla följande.

1.) Motion nr 11 i första kammaren och nr 26 i andra kammaren örn förslag

till nya lagbestämmelser rörande fartygs bemanning.

Föreningen utgår ifrån, att motionerna endast avse manskapsbemanningen

och att det sålunda icke är fråga om en revision jämväl av 1936 års förordning

angående befäl å svenska handelsfartyg med däri senare vidtagna

ändringar. Med utgångspunkt härifrån kommer föreningen nedan att endast

beröra frågan om manskapsbemanningen å svenska fartyg.

Frågan örn föreskrifter rörande bemanningen å svenska fartyg har sedan

åtskilliga år tillbaka varit föremål för behandling från statsmakternas sida.

Den s. k. sjöfartssäkerlietskommittén framlade mot slutet av år 1910 betänkande,

vari fanns återgivet undersökning rörande bemanningen å svenska

fartyg. 1917 års skeppstjänstkommittérade, vilka behandlade ett flertal frågor

rörande fartygen och deras besättningar, framlade i maj 1920 bland

annat förslag till förordning angående fartygs bemanning. Spörsmålet har

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

även motionsvägen upptagits i riksdagen. Sålunda behandlades frågan vid

1924, 1926, 1928 och 1930 års riksdagar. I samtliga nu omförmälda fall

har spörsmålet emellertid icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida.

Under år 1933 tillkallade statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet

särskilda sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag

rörande regleringen av bemanningsförhållandena å svenska fartyg samt därmed

sammanhängande frågor. De sakkunniga avlämnade sitt betänkande

under maj månad 1934. Det kan här vara av intresse framhålla, att 1933

års bemanningssakkunniga uttalade, att bemanningsförhållandena å svenska

handelsfartyg med hänsyn till sjöfartssäkerheten på det hela taget icke

kunde betecknas såsom otillfredsställande vare sig beträffande besättningarnas

storlek eller i fråga om bemanningens kvalitativa sammansättning.

De sakkunniga ansågo sig emellertid ändock böra framlägga förslag till

bemanningsförordning i anledning av att, såsom i motiveringen framhålles,

på vissa områden och i särskilda fall konstaterats missförhållanden. — I

sitt på sin tid avgivna yttrande över 1933 års hemanningssakkunnigas betänkande

framhöll föreningen, att de påstådda, på vissa områden och i särskilda

fall konstaterade missförhållandena icke voro av den omfattning eller

den art, att de borde medföra en så rationell åtgärd, som en lagstiftning

på området innebure. Eventuellt förefintliga enstaka brister kunde otvivelaktigt

undanröjas den förutan. I betraktande av de sakkunnigas allmänna

uppfattning örn bemanningen å svenska fartyg kunde det icke anses rimligt

föreslå bestämmelser i skärpande riktning, vilka skulle drabba det övervägande

antalet redare, som å sina fartyg redan hade en med hänsyn till

sjöfartssäkerheten fullt tillräcklig och i många fall övertalig bemanning, på

ett oförmånligt sätt. Föreningen framhöll vidare, att, därest författningsbestämmelser

över huvud taget skulle införas, man noga måste tillse, att

dessa komme att utgöra ett minimum, vilket tyvärr icke vore fallet med det

av 1933 års bemanningssakkunniga framlagda förslaget. Det måste enligt

föreningens förmenande vara redarens ensak att utöver dylikt minimum

anställa ett större antal besättningsmän, vilka kunde fordras med hänsyn

till bland annat arbeten med fartygets underhåll o. s. v.

Under förra delen av 1930-talet var bemanningsfrågan föremål för ingående

internationell behandling. Initiativet härutinnan hade utgått från den

s. k. internationella arbetsbyrån i Geneve. Olika förslag på området framlades

och resulterade i 1936 års genévekonvention angående arbetstid och

bemanning. Med anledning av ifrågasatt anslutning från Sveriges sida till

sagda konvention och på basis av ett av Kommerskollegium och Socialstyrelsen

under år 1935 utarbetat förslag, framlade 1936 års sjöarbetstids- och

bemanningssakkunniga förslag bland annat till förordning örn fartygs bemanning

med däcks- och maskinmanskap. Detta senare förslag var föremål

för behandling från statsmakternas sida i samband med genomförandet av

den nya sjöarbetstidslagen vid 1938 års riksdag.

När nu bemanningsfrågan på nytt upptagits inom riksdagen genom förevarande

motioner, är det av största vikt, att man icke förbigår spörsmålets

tidigare internationella behandling och i samband härmed de uttalanden,

som av vederbörande departementschef gjorts vid frågans behandling inom

riksdagen år 1938, något som motionärerna icke nu berört. I proposition

nr 223 till 1938 års riksdag med förslag till ny sjöarbetstidslag framhöll

sålunda vederbörande departementschef, att han funnit, att den svenska lag
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

11

stiftningen borde anpassas efter 1936 års genévekonventions fordringar jämväl

i vad anginge fartygs bemanning, men att han vid tillfället i fråga icke

avsåge att framlägga författningsförslag i detta ämne. Han förklarade sig

emellertid framdeles skola upptaga frågan och därvid framlägga i huvudsaklig

överensstämmelse med av sakkunniga — 1936 års bemanningssakkunniga

-— upprättade författningsförslag i avseende å bemanningen, ägnade

att bringa sagda konventions föreskrifter i ämnet i tillämpning för Sveriges

del. Detta skulle dock enligt departementschefen ske, först sedan konventionen

trätt i kraft för Sveriges vidkommande. Sverige har visserligen ratificerat

1936 års genevekonvention den 16 december 1938, men därvid har

uppställts det uttryckliga förbehållet, att konventionen för Sveriges vidkommande

skulle träda i kraft, först när den blivit gällande jämväl i Danmark,

Finland, Norge, Nederländerna, England och Ryssland. Nu uppräknade

sex länder hava hittills icke anslutit sig till konventionen.

I samband härmed torde böra erinras därom, att 1938 års sjöarbetstidslag,

vilken innefattade vittgående skärpningar med därav följande betydande

ekonomiska pålagor för den svenska sjöfarten, genomfördes av statsmakterna

i den övertygelsen, att flertalet sjöfartsländer skulle komma att ansluta

sig till 1936 års konvention och sålunda genomföra liknande sjöarbetstidslagar.

Så har emellertid icke skett. Det torde med andra ord vara

odisputabelt, att man står inför brustna förutsättningar. — I avseende å

bemanningsspörsmålet intog man från våra myndigheters sida annan inställning,

än när det gällde sjöarbetstidslagen, i det att man som ovan

nämnts förklarade sig skola upptaga frågan om införandet av konventionens

bemanningsföreskrifter, först sedan konventionen trätt i kraft. Det torde

få anses såsom en gärd av rättvisa mot sjöfartsnäringen, att man icke frångår

denna ståndpunkt genom att nu här i landet i lag fastställa bemanningsföreskrifter,

vars motsvarighet icke förefinnes i flertalet andra sjöfartsnationer.

Det är vidare föreningens uppfattning, att man här i Sverige under rådande

osäkra förhållanden icke bör fastställa föreskrifter rörande bemanningen,

vilka skulle få menliga följder för sjöfartsnäringen, när normala förhållanden

åter inträda. Efter ett fredsslut komma de sjöfartsidkande länderna att

med alla till buds stående medel söka återupprätta sin sjöfart och därvid

jämväl söka skapa nya sjöfartsförbindelser utöver tidigare existerande. Härvid

kommer konkurrensen länderna emellan att bliva synnerligen svår. De

länder, vars sjöfart är minst betungad av pålagor av skilda slag, komma

givetvis härvid i ett bättre läge än andra länder. Åren närmast före utbrottet

av det nu pågående världskriget hava i Sverige genomförts långt gående

reformer, vilka verkat betungande för sjöfartsnäringen och som väckt allvarliga

farhågor hos näringens utövare icke minst med tanke på de förhållanden,

som komma att uppstå efter krigets slut. Dessa farhågor hava ytterligare

accentuerats genom de författningar av olika art, som under det pågående

kriget redan antagits eller som avsetts skola antagas.

Föreningen måste därför såsom sjöfartens förespråkare bestämt avråda

ifrån, att författningsföreskrifter rörande bemanningen å fartyg, som sakna

motsvarighet i andra med Sverige konkurrerande länder, nu införas i vårt

land.

När det gällt bemanningsfrågan, har man såsom huvudsakliga motiv för

genomförande av lagföreskrifter på området åberopat dels sjöfartssäkerhets
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

synpunkten och dels faran för överansträngning för besättningarnas vidkommande.

Beträffande det första spörsmålet får framhållas, att här i Sverige finnas

ett flertal författningar, vari fartygens säkerhet ur bemanningssynpunkt beaktas.

Motionärernas redogörelse för dessa författningar är icke fullständig.

Här må förutom det allmänna stadgandet rörande bemanningen i sjölagens

§ 5 a nämnas 1932 års nyttjandeförordning samt olika författningars stadgande

rörande skyldighet för befälhavare, sjömanshusombudsmän och fartygsinspektörer

att tillse, att fartygen äro tillräckligt och behörigen bemannade.

Vidare må nämnas 1938 års sjöarbetstidslag, vilken i sig innefattar

långt gående bemanningsföreskrifter med hänsyn till lagens stadganden om

inskränkning av arbetstiden. Motionärerna beröra endast i förbigående denna

lag. Att här närmare ingå på lagens olika bestämmelser torde icke få anses

behövligt; för envar torde det stå fullt klart, att en så långt gående förfatning

rörande arbetstidens begränsning ■— vilken innefattar vittgående skärpningar

i förhållande till tidigare gällande föreskrifter — för åtskilliga fartyg

medfört en ökning av besättningen med ty åtföljande större sjöfartssäkerhet.

Då motionärerna synas åsyfta genomföra en bemanningslag, som icke blott

omfattar däcks- och maskinpersonalen utan jämväl till ekonomiavdelningen

hörande personal, får föreningen framhålla, att 1938 års lag med däri under

fjolåret vidtagen ändring så väsentligt inskränkt arbetstiden för ekonomipersonalen,

att man ombord å fartygen nödgats anställa ytterligare personal

inom denna avdelning till ett ansenligt antal.

Det har tidigare vid olika tilfällen gjorts gällande, att inträffade sjöolyckor

skulle hava sin grund i underbemanning. Jämväl i nu ifrågavarande motioner

göres dylikt påstående och hänvisas till en i 1933 års bemanningssakkunnigas

betänkande intagen redogörelse av Kommerskollegii dåvarande

sjötekniske konsulent, vari skulle hava påvisats, att icke mindre än 9 sjöolyckor,

som inträffat mellan september 1923 och november 1930 uppenbart

orsakats av underbemanning. Det kan här vara av intresse att i korthet

återgiva de fall, varom här är fråga. Utredningen omfattar 10-årsperioden

1923—1932. Av de 9 inträffade fallen avse 5 mindre motorseglare, den

största om 79 bruttoton. I 3 av dessa fall säges, att en bidragande orsak till

olyckan varit underbemanning. I det fjärde fallet säges, att olyckan högst

sannolikt icke skulle hava inträffat, om fartyget varit tillräckligt bemannat.

I det femte fallet slutligen anses underbemanning hava varit orsaken

till olyckan. Beträffande övriga här ifrågakommande fall avse desamma

dels ett mindre ångfartyg om 150 bruttoton, där anledningen till olyckan

»torde hava varit att behörig utkik icke hölls på grund av nödigt vaktmanskap

icke fanns på däck», och dels tre ångfartyg mellan 1 200 och 1800

bruttoton. I ett av dessa senare fall säges, att behörigt vaktmanskap icke

funnits på däck och att rorsmannen icke varit kvalificerad för sin befattning.

I det andra fallet säges, att olyckan förorsakats därav, att behörig utkik

icke hållits. Beträffande slutligen det sista fallet säges, att spörsmålet om

otillräckligt vaktmanskap på däck varit orsaken till eller en bidragande orsak

till olyckan, icke tillförlitligen kunnat besvaras. Vad motionärerna framhålla

därom, att de 9 sjöolyckorna uppenbart orsakats av underbemanning,

är sålunda missvisande. Det torde få anses höra till rena undantagsfallen,

att den hittills ombord å svenska fartyg förefintliga bemanningen även
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

13

tyrat fartygens säkerhet. Motionärerna hava ej heller påstått, att fartygens

bristande bemanning under de senaste tio åren förorsakat sjöolyckor.

Avseende härefter spörsmålet om nödvändigheten av bemanningsföreskrifter

för att motverka överansträngning av besättningarna, torde detta skäl än

mindre kunna åberopas. De ovan omnämnda författningarna av olika slag

och därvid främst 1938 års sjöarbetstidslag få anses helt eliminera riskerna

för eventuell överansträngning. Givetvis kunna vid vissa tillfällen besättningens

krafter tagas i anspråk i högre grad än eljest exempelvis vid svårt väder,

haveri eller under krigsförhållanden. Dylika extraordinära förhållanden

torde emellertid icke föranleda införande av bemanningsföreskrifter.

Enligt föreningens förmenande föreligger sålunda icke anledning att genomföra

ytterligare författningsföreskrifter rörande bemanning vare sig med

hänsyn till sjöfartssäkerheten eller för att skydda sjömännen mot överansträngning.

Därtill komma de mycket stora svårigheter, som beträffande

olika typer och storlekar av fartyg göra sig gällande vid fastställandet av

detaljerade bemanningsföreskrifter. I särskilt hög grad gäller detta i avseende

å maskinfolket. Det är naturligt, att man från sjöfolkets sida önskar

genomföra en bemanningsskala, då en sådan i viss utsträckning skulle

komma att inverka i löneförbättrande hänseende. Ett dylikt skäl kan emellertid

uppenbarligen ej få medverka till en nu avsedd lagstiftning å detta

område.

Efter dessa mera allmänna erinringar anser sig föreningen icke kunna

förbigå vissa uttalanden i motionerna. Motionärerna framhålla, att å ett fartyg,

vars bruttodräktighet understiger 2 000 ton men vars dödvikt uppgår till

omkring 3 400 ton, man författningsenligt icke skulle behöva mer än högst

4 man på däck. I praktiken varken har funnits eller finnes ett fartyg av

denna storlek med en däcksbesättning av endast 4 man, och inspektionsmyndigheterna

skulle helt säkert ej tillåta ett sådant fartyg att gå till sjöss.

På dylika fartyg finnas i regel 7 man på däck (föreningen utgår härvid

från den bemanning, som finnes under vanliga förhållanden och icke den

som finnes under nu pågående krigsförhållanden). Anmärkas bör att enligt

gällande kollektivavtal minst 7 man skola finnas på däck å fartyg om 3 000

—4 499 d.w. ton. Det är helt uteslutet, att frånvaron av författningsbestämmelser

skulle kunna verka på det sätt motionärerna antytt.

I motionerna beröras de föreskrifter, som av Kommerskollegium utfärdats

rörande fartygs bemanning under nu rådande krigsförhållanden. Härvid

framhålles, att bemanningsbestämmelserna under det föregående världskriget

jämväl skärptes genom utfärdande av särskilda föreskrifter, men att, när

dessa efter krigets slut upphävdes, rederierna återgingo till tidigare bemanning.

Under exceptionella förhållanden såsom krig torde det icke kunna

undgås, alt skärpta bestämmelser utfärdas med hänsyn till de ökade riskerna

för sjöfarten. Att dessa bestämmelser upphävas, då riskerna upphöra, torde

väl ej vara mer än rimligt, och kunna uppenbarligen icke, såsom motionärerna

nu synas hava för avsikt, åberopas som motiv för sådana författningsföreskrifter,

som skola tillämpas under normala förhållanden.

Föreningen vill här jämväl i korthet beröra bemanningsföreskrifterna i

gällande kollektivavtal med anledning av de uttalanden, som gjorts av motionärerna.

Nu ifrågavarande bestämmelser tillkomma i kollektivavtalet under

senare delen av 1937. Det äger sin riktighet, att avtalet mellan föreningen

och Svenska Sjöfolksförbundet endast innehåller bemanningsföreskrifter i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

avseende å däckspersonalen. Orsaken härtill är, att särskilt för maskinfolkets

vidkommande sjöarbetstidslagens bestämmelser örn arbetstidens begränsning

för sagda personal indirekt äro bemanningsreglerande. Genom sagda lag infördes

nämligen 8-timmarsdag för maskinmanskap å fartyg över 700 bruttoton,

vilket medförde, att fartygens maskinpersonal i stor utsträckning måste

utökas. Detta gällde särskilt de mindre och medelstora fartygen.

Motionärerna framhålla, att kollektivavtalets bemanningsföreskrifter långt

ifrån äro tillfredsställande. Det kan i detta sammanhang vara av intresse

erinra om vad statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet anfört

rörande bemanningsfrågan i proposition nr 223 till 1938 års riksdag

med förslag till ny sjöarbetstidslag, nämligen att kollektivavtalsregleringen

i avseende å bemanningen innefattade en icke oväsentlig förbättring av

bemanningsförhållandena. Det torde böra tilläggas, att särskilt i fartygsgrupp

4) i avtalet (fartyg mellan 1 800—2 999 d.w. ton) bemanningen kvalitativt

bestämts på ett sätt, som torde vara bättre än vad som i övriga

länders fartyg är brukligt.

En annan fråga, som av motionärerna berörts, är spörsmålet om besättningsmännens

kvalifikationer, därvid man påtalat frånvaron av tillräckliga

bestämmelser härom i gällande författningar. Motionärerna hänvisa till en

år 1932 av Svenska Sjöfolksförbundet företagen utredning rörande bemanningen

å ett stort antal fartyg, därvid det bland annat visade sig, att fartyg,

vilkas besättning tidigare till en tredjedel utgjorts av befarna sjömän, icke

vidare påmönstrade dylika. Denna utredning är missvisande, när det gäller

besättningens kvalitativa sammansättning. Det kan vara av intresse att med

några ord beröra den utredning angående handelsflottans bemanning år

1931, som verkställts av Kommerskollegium och vilken utredning 1933 års

bemanningssakkunniga åberopat i sitt här inledningsvis omförmälda betänkande.

De sakkunniga framhålla, att utredningen i fråga utvisar, att, när det

gäller däcksmanskapet, en förskjutning märkts i sammansättningen, i det

att båtsmän, timmermän och matroser i stor utsträckning ersatts med lättmatroser

och jungmän, vilket skulle innebära en kvalitativ försämring. De

sakkunniga förklara dock, att denna förskjutning allenast är skenbar, enär

det här är fråga om sådana fall då folk, som tidigare mönstrat i befattning,

vilken betalades högre, därefter fått mönstra i befattningar, för vilka lägre

löner voro fastställda.

Under de senaste tio åren har, enligt vad hos föreningen tillgängliga bemanningsuppgifter

giva vid handen, bemanningen icke minst kvalitativt förbättrats,

vartill berörda bemanningsföreskrifter i avtalet med Svenska Sjöfolksförbundet

medverkat, vilket gör att motionärernas åberopande av denna

föråldrade samt i och för sig missvisande utredning icke nu kan tillmätas

någon som helst betydelse.

Slutligen vill föreningen icke underlåta jämväl ingå på vad motionärerna

framhålla därom, att det icke är möjligt framskapa en yrkeskår bland sjömännen,

så länge det saknas i lag fastställd bemanningsskala samt att frånvaron

av dylika föreskrifter är ägnad att inverka på rekryteringen. Hittills

har, såvitt föreningen har sig bekant, frånvaron av lagbestämmelser, som i

detalj reglera bemanningen ombord å ett vart fartyg, vare sig hämmat eller

hindrat framskapandet av en yrkeskår bland sjömännen eller motverkat

rekryteringen. Vid de enstaka tillfällen brist på sjöfolk förefunnits, hava

orsakerna varit helt andra än de av motionärerna påtalade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

15

Med anledning av vad sålunda framhållits får Sveriges Redareförening

hemställa, att Utskottet måtte medverka till, att motionerna icke föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Göteborg den 19 mars 1943.

SVERIGES REDAREFÖRENING

G. Carlsson.

H. F. Reuterskiöld.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 8 februari har Svenska Sjöfolksförbundet beretts

tillfälle att till utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 11, 48 och

181 i första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i andra kammaren. Sjöfolksförbundets

styrelse får med anledning därav anföra följande.

Frågan om säkerhet till sjöss för såväl liv som fartyg och gods hör

intimt tillsamman med både bemanning och arbetstid. Självklart är, att

ju bättre ett fartyg är bemannat desto bättre kan arbetstiden hållas inom

skäliga gränser utan att säkerheten behöver löpa fara att äventyras. Detta

under något så när vardagliga förhållanden. När verklig fara uppstått på

grund av sjöolycka av ena eller andra slaget, får givetvis frågan om arbetstiden

icke spela någon avgörande roll, men en fulltalig och kvalitativt

god bemanning har då givetvis större förutsättningar att kunna rädda både

sig själva och fartyget än en i sådant avseende undermålig besättning.

I detta avseende lämna de nuvarande bestämmelserna åtskilligt övrigt

att önska. Sedan ingången av år 1937 då det i kollektivavtalet mellan

Sveriges Redareförening och oss infördes minimibestämmelser för däcksbemanningen

ha visserligen de mest påtagliga bristerna härutinnan blivit

avhjälpta, men den kvalitativa standard i fråga om befarenhetstid och

yrkeskunnighet, som skäligen borde vara tillfinnandes hos en fartygsbesättning

existerar icke. Relationen mellan fullbefaret och icke befaret

däcksmanskap borde rimligen vara minst två tredjedelar befarna och

högst en tredjedel obefarna. Enligt de nämnda avtalsbestämmelserna är

likväl relationen i stort sett hälften av vardera. Det faller näppeligen

någon arbetsgivare på något annat yrkesområde in att låta halva arbetsstyrkan

utgöras av lärlingar. Så är likväl fallet med däcksbemanningen

på de svenska handelsfartygen.

Beträffande maskinbemanningen så har tidigare nybörjare och lärlingar

icke anställts i så stort antal i förhållande till den befarna delen,

som fallet varit med däcksbemanningen. Emellertid har under de senaste

åren, särskilt å de motordrivna fartygen, ett elevsystem börjat praktiseras,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

som i stor utsträckning medför att fullbefaren och kunnig maskinpersonal

ersättes med ynglingar, vars uppgift är att under maskinistens överinseende

och ledning under fartygets gång till sjöss sköta det stora och

mycket invecklade maskineriet på åtskilliga tusental hästkrafter. Det torde

vara lättförståeligt för envar, att de ombordvarande icke kunna undgå

en betydande osäkerhetskänsla vid tanken på, att maskinisten behövt avlägsna

sig från maskinrummet några minuter (exempelvis ut i propelleraxeltunneln

för eftersyn av axelsmörjningen) och under tiden en okunnig

nybörjare är ensam i maskinrummet. Detta särskilt under nu rådande

krigsförhållanden, då en ögonblicklig maskinmanöver kan vara det som

tarvas för att undgå en katastrof.

Även ur social synpunkt är det givetvis ett oefterrättligt förhållande,

att en så stor procent av hela antalet på den svenska handelsflottan sysselsatta

sjömän utgöras av ynglingar, för vilka det efter erforderlig yrkesutbildning

och uppnådd mogen levnadsålder icke finns tillräckligt med

arbetsanställningar med för en vuxen tillräckligt hög arbetsinkomst. Dessa

arbetsanställningar besättas år från år med en ny årgång ynglingar, som

i sin tur i stor utsträckning bli överflödiga när de uppnått mogen ålder

och yrkesutbildning. Följden måste med naturnödvändighet bli, att årligen

ett stort antal vuxna män, som ägnat sina yngre år åt att bli befarna

sjömän, sedan bli överflödiga och nödgas söka arbete på landbacken

bland den stora skaran icke yrkeslärda.

Nu nämnda förhållande belyses i det betänkande med utredning och

förslag angående förbättrad pensionering av sjöfolk, som den 15 december

1942 överlämnades till statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet

av de därtill utsedda utredningsmännen (Statens offentliga

utredningar 1942:55, Handelsdepartementet). Ur betänkandet, sid. 56

och 57, citera vi följande:

»Beträffande sjöfolk i utrikes fart var åldersfördelningen år 1935 bland

menige sjömän, sammanlagt 20 000 personer, följande:

Ålder, år

Procent

Ålder, år

Procent

65—75

0,4

35—40

8,9

60—35

0,7

30—35

13,2

55—60

1,4

25—30

21,0

50—55

2,8

20—25

24,7

45—50

4,G

—20

16,0

40—45

6,3

100,0

Medelåldern var sålunda för sjömän i manskapsklass ej fullt 30 år.

För belysande av afgången ur svensk utrikes sjöfart må återgivas följande,

ur sjömanshussakkunnigas material beräknade siffror rörande

antalet år 1935 i utrikes fart kvarstående personer, födda åren 1870—1905,

vilka ägnat sig åt dylik sjöfart. Åtskillnad har gjorts mellan befäl och

menige; procenttalen lia beräknats för befäl å antalet personer inom

årsklassen, som förvärvat befälsbehörighet, och för menige å antalet övriga

personer inom årsklassen, som deltagit i utrikes sjöfart.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

17

Födelseår

Befäl

procent

Menige

procent

Födelseår

Befäl

procent

Menige

procent

1870

5,9

0,8

1890

46,2

6,1

1875

20,6

1,4

1895

41,2

7,7

1880

35,9

2,8

1900

65,8

:!• 13,0

1885

34,0

4,5

1905

72,4

24,6

Med dessa siffror i huvudsak överensstämmande resultat ha erhållits

ur de nu företagna undersökningarna.

Som synes är avgången bland menigt sjöfolk mycket stor. Man kan

konstatera, att vid fyllda 30 år knappast en tredjedel kvarstår av de sjömän

tillhörande en viss årsklass, som inträtt i utrikes sjöfart -— enligt

sjömanshussakkunnigas material 24,6 procent av de meniga och 72,4 procent

av befälet av 1905 års årsklass. Då inom denna årsklass 8,2 procent

vunnit befälsbehörighet, skulle detta betyda, att av hela årsklassen omkring

29 procent skulle kvarstå vid 30 års ålder. För befälet visa sig avgångsförhållandena

helt annorlunda än för manskapet, vilket givetvis sammanhänger

med att sjömansyrket för befäl icke såsom för manskapet är

ett genomgångsyrke utan i allmänhet blir för livstiden bestående, så länge

tjenstbarhet är för handen. Att en relativt stor avgång kan påvisas vid

yngre år torde sannolikt sammanhänga med övergången till inrikesfart.»

Göteborg den 5 mars 1943.

SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET

Nicklas Olsson.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1943 har utskottet berett Sveriges Fartygsbefälsförening

tillfälle inkomma med yttrande över i båda kamrarna

väckta likalydande motioner (första kammaren nr 11, andra kammaren

nr 25) med förslag till nya lagbestämmelser rörande fartygs bemanning.

Föreningen får i anledning härav anföra följande.

Under 1930-talet utarbetades av sakkunniga förslag till bemanningsbestämmelser

för handelsflottan. Det första förslaget framlades år 1934

av 1933 års bemanningssakkunniga och det andra förslaget år 1937. Sistnämnda

förslag utgjorde egentligen endast en överarbetning av det förstnämnda

med iakttagande av bestämmelserna i det på hösten 1936 i Geneve

antagna förslaget rörande arbetstid och bemanning. Frågan örn ett genomförande

av bemanningsföreskrifter fick emellertid vila, alldenstund

riksdagen i enlighet med departementschefens förslag i sin proposition

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 59.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

till 1938 års riksdag rörande antagandet av sjöarbetstidslag fann skäligt

att med utfärdande av bemanningsföreskrifter i enlighet med ovannämnda

konventionsförslag och ratificering av konventionen låta anstå intill dess

ratifikationsbeslut förelåge från förutom de nordiska länderna jämväl

från Nederländerna, Sovjetryssland och Storbritannien. Ehuru föreningen

tidigare i yttranden förklarat sig kunna med vissa reservationer godkänna

bemanningssakkunnigas förslag, ansåg föreningen att starka skäl

talade för ett uppskov i enlighet med departementschefens på ämbetsverkens

yttranden grundade förslag.

Ehuru föreningen alltsedan de första åren av sin verksamhet starkt hävdat

kravet på införandet av bemanningsbestämmelser för handelsflottan,

ha vissa omständigheter inträffat, som gör att föreningen icke finner anledning

att frånträda den uppfattningen föreningen hade år 1938 i fråga

om det berättigade i ett uppskov. Ett av skälen härför är, att de olidliga

förhållanden, som tidigare existerade i fråga om såväl den kvalitativa

som kvantitativa sammansättningen av besättningen på en del fartyg,

framförallt trampfartyg, i stor utsträckning undanröjts genom den överenskommelse

rörande bemanningen, som träffats mellan Sveriges Redareförening

och Svenska Sjöfolksförbundet på hösten 1937, och de bestämmelser

beträffande arbetstiden, som gälla enligt riksdagens år 1938 fattade

beslut. Föreningen är nämligen i motsats till motionärerna av den uppfattningen,

att även i frågor sådana som denna överenskommelser mellan

arbetsgivarna och arbetstagarna äro minst lika värdefulla som i lag

fastställda bestämmelser. Sådana mellan parterna på arbetsmarknaden

träffade överenskommelser kunna enligt föreningens uppfattning på ett

bättre och smidigare sätt anpassas till rådande förhållanden än om de

äro i lag fastställda. Då denna avtalsbestämmelse dessutom icke endast

tager hänsyn till sjösäkerhetskravet, innebär den även härutinnan en fördel.

Lagbestämmelser rörande bemanning och befäl ombord å fartyg,

som uteslutande taga hänsyn till sjösäkerhetskravet, äro nämligen icke

tillräckliga. Denna sin uppfattning grundar föreningen på den erfarenhet

föreningen gjort i fråga om bestämmelserna i befälsförordningen.

Förordningen, som innehåller uteslutande med hänsyn till sjösäkerheten

fastställda minimikrav, blir i verkligheten också maximerande, och för

uppnående av en skälig befälsbemanning har det visat sig, att dess bestämmelser

kräva komplettering genom såväl författningsföreskrifter

som begränsning av arbetstiden som ock i avtalsöverenskommelser mellan

redarna och befälet. Föreningen har sålunda trots sjöarbetstidslagen och

befälsförordningen, som ju båda äro relativt nya, måst komplettera dessa

med avtal rörande såväl bestämmelser som begränsning av arbetstiden för

förste styrman som bestämmelser om ytterligare befäl utöver vad som enligt

befälsförordningen kräves för fartyg i viss fart.

Med stöd av vad ovan anförts, anser sig föreningen sakna anledning

tillstyrka av motionärerna gjord hemställan om utarbetande av förslag

till bemanningslag.

Stockholm den 19 mars 1943.

SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING

G. Osvald.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

19

Bilaga E.

Till Andra lagutskottet.

Genom skrivelse den 8 februari 1943 har Svenska Maskinbefälsförbundet

bereus tillfälle att inkomma med yttrande över en av hr Berg med flera

i första kammaren väckt motion nr 11 och av hr Lundgren med flera i

andra kammaren väckt motion nr 26 angående bemanningsbestämmelser

för svenska handelsfartyg. Med anledning härav får förbundet anföra,

att förbundet finner motionärernas synpunkter riktiga och värda allt beaktande.

Beträffande maskinrumsbemanningen saknas i stor utsträckning bestämmelser.

Befälsförordningen, vari antalet befäl stadgas, är i hög grad

föråldrad, och bör enligt förbundets åsikt snarast omarbetas. 1933 års

bemanningssakkunniga förordade förutom vakthavande maskinbefäl en

man i maskinrummet, och förbundet anser detta vara synnerligen behövligt.

Enligt befälsförordningen behöver icke något fartyg föra mer än tre

maskinbefäl. Vilka konsekvenser en sådan förordning kan medföra, förstås

därav, att en båt som exempelvis Gripsholm, som har cirka tolv maskinbefäl,

enligt förordningen skulle kunna, om rederiet så önskade, gå

med tre maskinbefäl. Vidare anser förbundet, att i bemanningsföreskrifterna

för maskinbefäl stadgas, att antalet maskinbefäl är så stort, att åtta

timmars arbetsdag kan genomföras för detsamma. Nu gällande befälsförordning

stadgar endast två maskinbefäl på fartyg under 2 000 bruttoton

och med en maskinstyrka under 1 000 ihk. som går i Nordsjöfart.

I medelhavs- och inskränktare oceanfart tillåtes detta i fartyg under 2 000

bruttoton och 800 ihk. Har vakthavande maskinbefäl en smörjare till

hjälp i maskin, stadgar lagen åtta timmars arbetsdag för denne, fastän

maskinbefälet har tolv timmars arbetsdag. Örn sådan hjälp ej medgives

av redaren, får maskinbefälet självt utföra smörjningsarbetet förutom

sitt arbete som vakthavande maskinbefäl under tolv timmar, utan att

lagen överträdes. Detta är ett missförhållande, som förbundet anser måste

ändras skyndsammast, varför förbundet livligt instämmer i motionens

syfte och tillstyrker dess antagande.

Stockholm den 15 mars 1943.

SVENSKA MASKINBEFÄLSFÖRBUNDET

Anders Söre.

Bilaga F.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Andra Lagutskottet.berett undertecknade, Svenska Stewartsföreningen

i Göteborg, tillfälle att avgiva yttrande över inom Riksdagen

väckta motioner n:ris 11, 48 och 181 i första kammaren och n:ris 26, 58,

149 och 266 i andra kammaren, få vi härmed vördsamt anföra följande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

Motion nr 11 resp. 26:

Svenska Stewartsföreningen får livligt tillstyrka, att förslag till bemanningsbestämmelser

utarbetas inom Kommerskollegium och att förslag till

lag rörande fartygs bemanning framlägges. Föreningen instämmer helt

i vad motionärerna anfört och understryker vikten av att utredningen och

förslaget komma att omfatta jämväl kökspersonal. Å åtskilliga lastfartyg

är kökspersonalens antal för närvarande allt för litet.

Då med frågan om bemanning givetvis sammanhänger frågan örn de

olika ombordanställdas kompetens och kvalifikationer, anser föreningen

det nödvändigt, att utredningen kommer att omfatta vilka minimikrav,

som i varje fall måste ställas å de olika kategorierna kökspersonal, och

att bestämmelser härom införas i lagförslaget.

Göteborg den 12 mars 1943.

SVENSKA STEWARTSFÖRENINGEN

Stig Andersson.

Bilaga G.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Sveriges Radiotelegrafistförening beretts tillfälle att avgiva yttrande

över vissa i brev av den 8 februari 1943 berörda i riksdagens kamrar

framlagda motioner får föreningen härmed framhålla följande:

Vad beträffar säkerheten till sjöss med avseende å fartygsradiostationernas

och livbåtarnas fasta nödinstallationers modernisering samt införandet

av portabla radioanläggningar för livbåtar samt livräddningsflottar

påpeka vi vikten av, att snabba åtgärder vidtagas i dessa avseenden.

Emellertid är det icke tillräckligt med endast förstklassig radioutrustning

å fartygen, utan dessas radiostationer måste likaså betjänas av fullt

kompetent personal, som icke av annan ordinarie tjänst är förhindrad att

vid nödtillfälle fullgöra sina viktiga åligganden som radiotelegrafister ombord

å fartygen eller i livbåtarna. Enligt vår åsikt förefinnas stora brister

i lagstiftningen beträffande vakthållningen å fartygsradiostationerna, som

ha samband med bemanningslagstiftningen, vilka beklagliga brister medföra

ytterligare olägenheter evad avser sjösäkerheten.

Avsikten med den lagstadgade radioutrustningen å fartygen är givetvis

den, att personlig vakthållning skall förekomma ur ren säkerhetssynpunkt

samt att i möjligaste mån förhindra katastrofala sjöolyckor

därigenom att fartyg, som anse sig vara i omedelbar fara, genom radion

snabbt kunna meddela i närheten varande fartyg, som förrätta personlig

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

21

vakthållning, att hålla sig beredda för eventuellt lämnande av hjälp. Detta

låter sig förklarligt nog icke göra utan tillfredsställande bemanning och

vakthållning å fartygsradiostationerna.

I de flesta länders handelsflottor anställes å fartygen minst en särskild

person som telegrafist, vilken uteslutande får ägna sig åt sin i sjösäkerhetsavseende

synnerligen viktiga uppgift samt upprätthålla internationellt

stadgad personlig vakthållning. Den svenska radiolagstiftningen medgiver

emellertid rederierna att låta annan ombordmönstrad person vid

sidan av sitt egentliga yrkesarbete upprätthålla radiotjänsten som en bisyssla

(dubbelsyssleri), varigenom den omfattande säkerhets-, kommunikations-,

nyhets- och underhållstjänsten nödvändigtvis måste bliva förfuskad,

bl. a. genom tidsbrist för dubbelsysslaren. Dessutom tillåter lagen

att personlig vakthållning icke behöver förekomma om å fartygen finnes

en s. k. alarmapparat, vilken endast under gynnsamma förhållanden reagerar

för en enda signal (alarmsignalen), som användes endast då fara

för människoliv föreligger, varför den personliga vakthållningen å nödsignalvågen

för säkerhetstjänsten blir begränsad till ett minimum. Alarmapparaten

kan endast betraktas som ett hjälpmedel vid vakthållningen för

säkerhetstjänsten och bör under inga som helst förhållanden tillåtas ersätta

den personliga vakthållningen, vilket även en person med ringa kännedom

om radiotekniska förhållanden fullt väl inser.

Portabla radioanläggningar för livbåtar och livräddningsflottar kunna

säkerligen konstrueras så att även icke radiotelegrafister kunna påkalla

hjälp vid nödtillfälle, förutsatt att nödig vana vid skötseln av dylika apparater

i förväg erhållits. Med tanke på den ringa räckvidd dylika automatiska

sändarapparater ha, kunna kustradiostationer med ständig vakthållning

icke alltid uppfatta från sådana apparater härrörande nödanrop

och här framträder ännu mera behovet av den personliga radiovakthållningen,

vilken å fartyg med dubbelsysslare mestadels består i kortare förfrågningar

hos kustradiostationerna örn eventuella telegram på andra våglängdsområden

än där nödsignaler utsändas. Säkerhetstjänsten blir därmed

överlämnad till de ofullständiga alarmapparatema.

Ytterligare synpunkter berörande bl. a. de ombordanställdas samt försvarsmaktens

åsidosatta intressen kunna i samband med fartygsradions

förfuskande andragas. Då särskild person för skötseln av den omfattande

radiostationsutrustningen icke finnes ombord blir omvårdnaden av de ömtåliga

radioapparaterna icke tillfredsställande, varigenom materialhaveri

lättare uppstår (ödesdigert vid nödtillfälle) med åtföljande begränsning i

kommunikations- och nyhetstjänsten, såvida icke dessa för de ombordanställda

viktiga grenarna av radiotjänsten avsiktligt undanhållas dem,

varom anmälan ingått till föreningen även på senare tid, utvisande tidsbristen

för dubbelsysslarna. Vad försvarsmakten beträffar medför dubbclsysslerisystemet

en ökad brist på vältränade radiotelegrafister att insättas

å viktigare poster vid försvarets försättande i beredskap, enär dubbelsysslarna

icke tagas i anspråk för värntjänst som telegrafister, utan för

tjänst i allmänhet som har mera samband med deras egentliga yrke.

Vi lia nu i korta drag berört de olägenheter, som medfölja den bristande

radiolagstiftningen och mycket mera kan sägas därom, men vilja

vi inskränka oss till att föreslå, att snabba åtgärder vidtagas för rättelse

i de avseenden som påtalats. Dessutom anhålla vi, att det ärade lagutskottet

ägnar radiovakthållningen till sjöss sin största uppmärksamhet i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.

samband med eventuella nya förslag till bättre skydd för de ombordanställda,

som fullgöra sin för landet gagnande verksamhet.

Med anledning av vad som ovan framhållits föreslår föreningen i sjösäkerhetens

intresse:

att nya föreskrifter utfärdas beträffande personlig radiovakthållning

å fartygen under minst åtta (8) timmar av dygnet, under vilken tid automatisk

alarmapparat icke får utgöra ersättning, samt

att förbud utfärdas för fartygsbefälhavare eller ordinarie besättningsmedlem

att upprätthålla fartygsradiotjänsten vid sidan av sitt egentliga

yrkesarbete (särskild person skall vara mönstrad söm fartygstelegrafist).

} »->>.! ■. '' . , ., •!'' * ••''?''*•»»» r r»i ■ , * i v i | <. !

Göteborg den 3 mars 1943.

SVERIGES RADIOTELEGRAFISTFÖRENING

Oscar Lindahl, j | m

Ordförande.

•i! ed Alli i mbnr.lltifhö''! talad juna egne "••ibuu röd rino riol,-atia Fjäril-ni''.

J agun baro norfVMf na • 7 “lilbni tär;-/ ajli 1 n<>>i nab ailfia

•mani UV/ 11 i r j i nabnelli.diöl riåainäa.loibfn fao mohlin

anni. tello! ifgnniubinvu do inbid/d hS iF./iun/onéur.osofrt ebbaröd

-![•■, i Allvi) /a ni tv. jolle bi / v,:u:v uibön JIM Daaiuiöi ,olli;1!li!böii bi/ qlstid

i v.niuafi ‘jbn: [r!/n f ■'' f 11 f; i 11 i i 1 /1 > r r bi/ ivigtlv/hö ''nelle!

(;jriv uaiu .la./will ()<;;! jann iaä/ynt ifan ''"naiuiiufi.i.iagjiluibm abuel

ada ilin in! merdör/ nohr Ögtl» ridd uria ilis Itc. lii) aao fwlufiiahjui rv

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943

123943

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:462 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. a1 i texten