Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.
1943-06-18 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
1
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren
av herr Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av inom kommerskollegium
tillgängligt material måtte utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser
för svenska handelsfartyg samt att Kungl. Majit ville till riksdagen inkomma
med förslag till lag rörande fartygs bemanning.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från kommerskollegium, varjämte tillfälle att
yttra sig över desamma beretts Sveriges redareförening, skärgårds- och
mälarflottomas rederiförening, svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen
och Sveriges radiotelegrafistförening. Av de inkomna yttrandena finnas
samtliga utom det av skärgårds- och mälarflottomas rederiförening avgivna
såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Sistnämnda förening har
ansett, att förevarande motioner ej kunna beröra föreningens verksamhetsområde.
Gällande svensk bemanningslagstiftning.
Ben grundläggande bestämmelsen återfinnes i sjölagens 5 a §. Huvudstadgandet
innebär, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt. För
resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten
gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas i skift, må fartyget
i intet fall hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera
av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är
i gång, och ej heller, örn det är ångfartyg, mindre maskinbesättning än som
jämte maskinbefälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten
i maskinen under fartygets gång. Till dessa allmänna föreskrifter ansluter
sig ett stadgande, varigenom det överlämnats åt Kungl. Majit att i admini
Bihang
till riksdagens protokoll 1:943. 9 sami. 2 avd. Nr 59.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
strativ ordning utfärda närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden
skall iakttagas.
Enligt 26 § sjölagen åligger det befälhavaren att tillse, att fartyget i samtliga
de avseenden, som omförmälas i 5 a §, är i behörigt skick.
Den allmänna bemanningsbestämmelsen i sjölagens 5 a § kompletteras av
åtskilliga specialbestämmelser, beträffande vilka i korthet må angivas följande.
I fråga örn bemanningens storlek innehåller befälsförordningen den 12
juni 1936 föreskrifter rörande antalet befälspersoner å svenska fartyg. I
förordningen den 9 december 1932 angående vissa säkerhetsåtgärder vid
nyttjande av fartyg (nyttjandeförordningen) föreskrives (3 §), att maskindrivet
fartyg icke må på långresa å utomeuropeiska farvatten hava mindre
maskinbesättning än som jämte maskinbefälet är i envar av tre vakter
tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen under fartygets gång, varjämte
stadgas, att den del av maskinbesättningen som ständigt erfordras för
fartygets framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare således
undantagna, icke må utan tvingande skäl fördelas på mindre än tre vakter.
I samma förordning (4 §) meddelas bestämmelser angående för bärgningsredskapens
handhavande särskilt kvalificerade båtmän å vissa fartyg. —
Bemanningens storlek regleras även i viss mån genom sjöarbetstidslagens
bestämmelser om åtta timmars arbetsdag för vissa besättningsgrupper.
Föreskrifterna angående bemanningens storlek hava för nuvarande förhållanden
kompletterats genom kommerskollegii kungörelse den 4 september
1939 (nr 15) med närmare föreskrifter rörande särskilda säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara. Enligt 3 § i
nämnda kungörelse i dess lydelse efter ändring den 20 juni 1941 (nr 6)
skola å fartyg i vissa farvatten såväl dag som natt finnas pa däck en utkiksman,
en rorsman och, om fartygets bruttodräktighet uppgår till 200
registerton eller mera, en man för avlösning och övriga förekommande
sysslor. Enligt kommerskollegii rundskrivelse den 11 mars 1942 (nr 123)
må å fartyg med en bruttodräktighet understigande 1000 registerton vakthavande
däcksbefäl tillsvidare inräknas i den personal, som jämlikt sistnämnda
bestämmelse skall finnas på däck.
Bestämmelser, åsyftande att bereda fartygen en i kvalitativt hänseende
tillfredsställande bemanning, förefinnas i fråga om fartygsbefälet i befälsförordningen,
som innehåller detaljerade behörighetsregler. Rörande manskapet
hava i förevarande avseende vissa allmänna bestämmelser meddelats
i sjölagen, sjömanslagen och andra författningar. Sålunda stadgas i
10 § sjömanslagen, att minderårig under 15 år icke må användas i skeppstjänst
samt att den, som icke uppnått 16 års ålder, ej må användas i eldartjänst;
den som ej uppnått 18 års ålder må i allmänhet icke användas i eldartjänst
eller i tjänst såsom kollämpare å fartyg, som huvudsakligen fram
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
3
drives medelst ånga, då fartyget nyttjas i fart utanför svenskt farvatten.
Angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet
för vinnande av anställning å fartyg i närmare angiven fart stadgas i en
den 22 maj 1925 utfärdad förordning, och i 32 § sjölagen föreskrives, att
såsom utkiksman eller rorsman icke må nyttjas annan än den, som enligt
läkares intyg äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och hörselförmåga.
Härtill ansluta sig föreskrifter angående läkarintyg för sjöfolk, meddelade
uti en den 31 december 1917 utfärdad förordning med däri senare
gjorda ändringar.
Kontrollen å efterlevnaden av bestämmelserna örn fartygs bemanning liksom
av sjöfartssäkerhetslagstiftningen i dess helhet utövas jämlikt lagen den
16 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg (tillsynslagen) och förordningen den 31
december samma år med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg (tillsynsförordningen).
Enligt 2 § tillsynslagen skall tillsynen utövas av fartygsinspektionens
chefsmyndighet (kommerskollegium), i vissa avseenden under
samverkan med yrkesinspektionens chefsmyndighet (riksförsäkringsanstalten)
samt, under förstnämnda myndighets överinseende och ledning, av
fartygsinspektörer eller andra, som av fartygsinspektionens chefsmyndighet
förordnas. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna i den utsträckning
som särskilt stadgas. I fråga örn bemanningen utövas tillsyn jämväl av ombudsmännen
vid sjömanshusen.
Enligt 4 § tillsynsförordningen åligger det fartygsinspektör att, då överträdelse
av gällande föreskrift om sjöfartssäkerheten finnes hava ägt rum,
omedelbart göra anmälan om förhållandet, i fråga örn svenskt fartyg hos vederbörande
polismyndighet för laga beivran, men i fråga om utländskt fartyg
hos kommerskollegium, dock att beträffande förseelse av ringare beskaffenhet
på fartygsinspektören må ankomma att låta sådan anmälan bero av
huruvida rättelse i det anmärkta förhållandet åstadkommes inom viss skälig,
av fartygsinspektören förelagd tid.
Beträffande den tillsyn i fråga om bemanningen, som åligger ombudsmännen
vid sjömanshusen, finnas bestämmelser dels i förordningen den 9 juni
1939 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m.
(mönstringsförordningen), dels i tillsynsförordningen. Enligt 18 § i sistnämnda
förordning åligger det ombudsmännen, bland annat, att vid utfärdande
av sjömansrulla för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt med ledning
av mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning, som enligt mönstringsförordningen
ma hava inkommit till respektive sjömanshus, söka utröna,
huruvida fartyget är behörigen bemannat, ävensom att, därest missförhållande
härutinnan anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen
underrätta förste fartygsinspektören inom fartygsinspektionsdistriktet. Det
må anmärkas, att enligt § 41 i mönstringsförordningen besättningen skall
uppehållas vid det antal, som vid påmönstringen uppgivits och varom an
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
teckning gjorts i sjömansrullan; dock att befattning såsom radiotelegrafist
eller radiovakt må, i den mån ej annorlunda särskilt stadgas, förenas med
annan befattning ombord, även om därigenom besättningen skulle komma
att understiga det i sjömansrullan angivna antalet.
Konsul åligger enligt 19 § tillsynsförordningen, bland annat, att då särskild
anledning därtill förekommer och i synnerhet då klagomål anföras
beträffande bemanning m. m., verkställa inspektion å fartyget samt att,
därest vid påmönstring av sjöfolk missförhållande i fråga örn fartygs bemanning
anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen underrätta
kommerskollegium.
Jämlikt tillsynslagens 24 § äger vederbörande tillsynsmyndighet, därest
fartyg finnes vara så illa bemannat, att resa därmed skäligen kan antagas
föranleda livsfara för dem, som äro ombord, i erforderlig utsträckning förbjuda
fartygets nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.
Förbud, som meddelats av annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens
chefsmyndighet, skall ofördröjligen underställas chefsmyndighetens
prövning.
Bemanningsbeståmmelser i kollektivavtal.
I gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och svenska sjöfolksförbundet
finnas vad angår däcksbesättningen bestämmelser örn dennas
storlek och sammansättning för olika storleksgrupper av fartyg.
Utländsk lagstiftning.
Beträffande utländsk lagstiftning må hänvisas till 1933 års bemanningssakkunnigas
betänkande (statens off. utredn. 1934:23) sid. 15, 16, 33—43.
Bemanningsfrdgans tidigare behandling.
Beträffande bemanningsfrågans utveckling på senare tid må i korthet angivas
följande.
Skeppstjänstkommitterade avgåvo år 1920 betänkande med förslag till
förordning angående fartygs bemanning. Detta förslag anmäldes för Kungl.
Maj :t år 1923 men föranledde ingen annan åtgärd än att kungörelse utfärdades
örn ändring i vissa delar av befälsförordningen.
Frågan upptogs på grund av motioner i riksdagen åren 1924, 1926, 1928
och 1930. Utskotten ställde sig välvilliga till frågans lösning genom bemanningsbestämmelser,
men frågan föll i riksdagen, 1924, 1928 och 1930 efter avslag
av första kammaren och 1926 efter avslag av båda kamrarna.
1933 års bemanningssakkunniga avgåvo 1934 betänkande med förslag
angående bemanning av svenska fartyg (statens off. utredn. 1934: 23), vilket
betänkande innefattar jämväl en av kommerskollegium verkställd statistisk
utredning angående svenska handelsflottans bemanning ar 1931.
Med gemensamt yttrande över nämnda sakkunnigförslag framlade kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
6
merskollegium och socialstyrelsen den 20 juni 1935 förslag till förordning
angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap.
Bemanningsfrågan behandlades sedermera vid 1935 och 1936 års Genévekonferenser
av internationella arbetsorganisationen, vars beslut i ämnet
innehållas i ett den 24 oktober 1936 dagtecknat konventionsförslag angående
arbetstid och bemanning å fartyg med tillhörande rekommendation (intagna
i prop. 1938:223 sid. 145—154). 1937 var frågan föremål för behandling
vid en nordisk konferens i Stockholm (se nämnda prop. sid. 17).
På grundval av de tidigare svenska förslagen och med beaktande av bemanningsbestämmelserna
i ovannämnda konventionsförslag utarbetade 1936
års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga ett nytt författningsförslag i
ämnet (intaget i prop. 1938: 223 sid. 167—178).
Bemanningsfrågans läge bragtes till riksdagens kännedom genom propositionen
1938: 223 med förslag till sjöarbetstidslag m. m. I denna proposition
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, bl. a:
I överensstämmelse med min förut tillkännagivna uppfattning i fråga om
Sveriges anslutning till sjöarbetstids- och bemanningskonventionen finner
jag den svenska lagstiftningen böra anpassas efter konventionens fordringar
jämväl i vad angår fartygens bemanning. Då jag emellertid icke avser att för
Kungl. Maj:ts prövning nu framlägga författningsförslag i detta ämne, skall
jag icke för egen del närmare ingå på hithörande frågor, utan får inskränka
mig till att förklara, att jag funnit de framlagda sakkunnigförslagen grundade
å riktiga principer och ägnade att tjäna såsom grundval för blivande lagstiftning
i ämnet. Jag avser sålunda att framdeles ånyo anmäla denna fråga
för slutlig prövning och därvid framlägga i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslagen upprättade författningsförslag rörande såväl manskaps-
som befälsbemanningen, ägnade att bringa konventionens bestämmelser
i detta ämne i tillämpning för Sveriges del.--------
Till skillnad från sjöarbetstidslagen torde det beträffande bemanningslagstiftningen
icke vara erforderligt att omedelbart i full utsträckning genomföra
den tilltänkta regleringen, utan synes, såvitt angår de bestämmelser
som innefattas i de sakkunnigas förslag till bemanningsförordning och därmed
sammanhängande författningsändringar, konventionens ikraftträdande
lämpligen kunna tillsvidare avvaktas. Vad däcksmanskapet angår synes den
nyligen åvägabragta kollektivavtalsregleringen, vilken innefattar en icke
oväsentlig förbättring i bemanningsförhållandena inom svenska handelsflottan,
skapa ett övergångstillstånd, ägnat att underlätta anpassningen till de
förhållanden, som komma att inträda såsom en följd av konventionens ikraftträdande,
och vilket i avvaktan härå tillsvidare torde få anses tillfredsställande.
-------— — ----- -— ---------
Departementschefen ansåg, att konventionen borde ratificeras med förbehåll
för ratifikation av, förutom övriga nordiska länder, Nederländerna och
Sovjetunionen samt Storbritannien såsom villkor för ikraftträdandet av Sveriges
ratifikation. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.
Konventionen har ännu ej trätt i kraft.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
Utskottet.
Såsom ovan nämnts bragtes bemanningsfrågans läge till riksdagens
kännedom genom propositionen 1938:223 med förslag till sjöarbetstidslag
m. m. På grundval av tidigare svenska förslag och ett av internationella
arbetsorganisationen år 1936 antaget förslag till konvention angående
arbetstid och bemanning å fartyg med tillhörande rekommendation hade
1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetat förslag till
förordning angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap
m. m. Ehuru bemanningsregleringen i och för sig enligt bemyndigande
i 5 a § sjölagen faller inom det administrativa lagstiftningsområdet, berördes
sistnämnda sakkunnigförslag i propositionen med hänsyn till bemanningsbestämmelsernas
samband på vissa punkter med arbetstidsregleringen
samt för att tjäna till belysning av konventionsförslagets innehåll.
Utan att närmare ingå på hithörande frågor förklarade föredragande
departementschefen i propositionen, att han funnit sakkunnigförslaget
grundat å riktiga principer och ägnat att tjäna som grundval för blivande
lagstiftning i ämnet. Departementschefen ämnade framdeles ånyo anmäla
frågan för slutlig prövning. Beträffande genomförandet av en fullständig
bemanningsregelering syntes dock konventionens ikraftträdande lämpligen
kunna tillsvidare avvaktas. Konventionen har ännu icke trätt i kraft.
Självfallet är det av vikt, att garantier finnas för att fartyg förses med
besättningar av tillfredsställande storlek och att besättningarna i fråga om
såväl utbildning som erfarenhet äga nödiga kvalifikationer. Vad beträffar
manskapet torde bestämda normer rörande antalet och proportionen
mellan fullbefaren och mindre befaren personal ej finnas utom såvitt angår
däcksbesättningen, vars sammansättning regleras genom kollektivavtal.
Utskottet anser för sin del lämpligt, att det genom författningsbestämmelser
skapas enhetliga regler för bedömande av begreppet »betryggande
bemanning» för alla besättningskategorier.
Ehuru utskottet icke förbiser angelägenheten av att bemanningsfrågan
såvitt möjligt erhåller en internationell lösning, kan det enligt utskottets mening
ej vara riktigt att under alla förhållanden invänta möjligheterna
till en sådan. Utskottet anser, att frågan bör underkastas förnyad prövning
utan hinder av att en internationell överenskommelse ej kommit till stånd.
Vid denna prövning bör uppmärksamhet självfallet ägnas åt de föreskrifter
i ämnet, som gälla i andra sjöfartsidkande länder.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att frågan om bemanningsbestämmelser för handelsfartyg
upptages till förnyad prövning så snart förhållandena
det medgiva och att riksdagen beredes tillfälle att
yttra sig över blivande förslag i ämnet; samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
7
B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Roos*,
Sten, Söderkvist* och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hermansson*,
Cruse*, fru Johansson, herrar Lundgren, Jansson i Hällefors och Hedlund
i Rådom.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Wistrand och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott1.
Kungl. Maj:t har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt Kommerskollegium
att till Eder avgiva yttrande över två lika lydande motioner,
nr 11 i första kammaren av hr Robert Berg m. fl. och nr 26 i andra kammaren
av hr Lundgren m. fl., med hemställan örn att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att det av inom Kollegium tillgängligt material
utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser för svenska handelsfartyg,
samt att Kungl. Majit till Riksdagen inkommer med förslag till lag
rörande fartygs bemanning.
I anledning härav får Kollegium anföra följande.
Då gällande befälsförordning innehåller detaljerade bestämmelser angående
fartygs bemanning med befäl, vilka bestämmelser särskilt efter ändringar
genom förordning den 30 september 1938 (nr 609) torde fylla även
långt gående fordringar, utgår Kollegium från, att motionärerna avse allenast
fartygs bemanning med manskap.
Frågan örn manskapsbemanning har behandlats i det förslag till konvention
angående arbetstid och bemanning å fartyg, som generalkonferensea
av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation antog den 24
oktober 1936 (prop. nr 223/1938, sid. 145 o. f.).
I anslutning till detta konventionsförslags bestämmelser i ämnet upprättade
1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga ett förslag till förordning
angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap (bemanningsförordning)
(prop. nr 223/1938 sid. 173—174). Över detta förslag
avgåvo Kollegium och Socialstyrelsen den 12 juni 1937 gemensamt yttrande
till dåvarande chefen för Handelsdepartementet (prop. nr 223/1938 sid.
133—135) och överlämnade därvid från vederbörande sjöfartsorganisationer
införskaffade yttranden.
Ett förslag till författning, som behandlats av de förberedande instanserna,
föreligger alltså redan färdigt för Kungl. Majits prövning. Förslaget avser
visserligen icke, såsom motionärerna ifrågasatt, en lag i ämnet utan allenast
en förordning. Att frågan regleras i form av förordning synes emellertid
vara att förorda, alldenstund bemanningsspörsmålen äro av så rörlig och
växlande beskaffenhet att de knappast äro ägnade att stadfästas i lag.
Sakkunnigförslaget anmäldes den 17 december 1937 förberedelsevis för
Kungl. Majit av departementschefen. Denne förklarade sig då ämna framdeles
ånyo anmäla frågan för slutlig prövning och därvid framlägga i huvudsaklig
överensstämmelse med sakkunnigförslaget upprättat författningsförslag.
Enligt departementschefens mening kunde konventionens ikraftträdande
dock lämpligen tillsvidare avvaktas (prop. nr 223 sid. 136).
Konventionen har ännu ej trätt i kraft för Sveriges del. Bortsett härifrån
kan det emellertid synas lämpligt, att frågan om manskapsbemanningen å
svenska handelsfartyg närmare regleras. En dylik reglering torde emellertid
böra taga sikte på bemanningsbehovet under normala tider då fred räder.
Det synes Kollegium med anledning härav icke önskvärt, att regleringen *)
*) Vid yttrandet fogade bilagor här uteslutna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
0
företages under nuvarande av kriget föranledda exceptionella förhållanden.
Något särskilt behov av att regleringen äger rum just nu torde ej heller föreligga.
Den ökade bemanning, som krigsriskerna påkalla, torde nämligen
framtvingas genom stadgande om antalet man på däck i 3 § Kollegii kungörelse
den 4 september 1939 (nr 15) med närmare föreskrifter rörande
särskilda säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara,
sådan denna paragraf, med beaktande av bifogade rundskrivelse den 11
mars 1942 (nr 123), lyder enligt likaledes bifogade kungörelse den 20
juni 1941 (nr 6).
På grund av vad sålunda anförts synes det Kollegium icke föreligga skäl
för Riksdagen att avlåta den anhållan till Kungl. Majit, som i motionerna
avses.
I ärendets avgörande hava deltagit generaldirektören Sahlin, kommerserådet
Sjöholm, föredragande, och byrådirektören Eggert.
Stockholm den 10 mars 1943.
STIG SAHLIN.
Hjalmar Sjöholm.
O. Koch.
Bilaga B.
t
Till andra lagutskottet.
Sedan Sveriges Redareförening genom skrivelse den 8 februari 1943 beretts
tillfälle avgiva yttrande över vissa inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 11, 48 och 181 i första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i
andra kammaren, får föreningen härmed framhålla följande.
1.) Motion nr 11 i första kammaren och nr 26 i andra kammaren örn förslag
till nya lagbestämmelser rörande fartygs bemanning.
Föreningen utgår ifrån, att motionerna endast avse manskapsbemanningen
och att det sålunda icke är fråga om en revision jämväl av 1936 års förordning
angående befäl å svenska handelsfartyg med däri senare vidtagna
ändringar. Med utgångspunkt härifrån kommer föreningen nedan att endast
beröra frågan om manskapsbemanningen å svenska fartyg.
Frågan örn föreskrifter rörande bemanningen å svenska fartyg har sedan
åtskilliga år tillbaka varit föremål för behandling från statsmakternas sida.
Den s. k. sjöfartssäkerlietskommittén framlade mot slutet av år 1910 betänkande,
vari fanns återgivet undersökning rörande bemanningen å svenska
fartyg. 1917 års skeppstjänstkommittérade, vilka behandlade ett flertal frågor
rörande fartygen och deras besättningar, framlade i maj 1920 bland
annat förslag till förordning angående fartygs bemanning. Spörsmålet har
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
även motionsvägen upptagits i riksdagen. Sålunda behandlades frågan vid
1924, 1926, 1928 och 1930 års riksdagar. I samtliga nu omförmälda fall
har spörsmålet emellertid icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida.
Under år 1933 tillkallade statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet
särskilda sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande regleringen av bemanningsförhållandena å svenska fartyg samt därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga avlämnade sitt betänkande
under maj månad 1934. Det kan här vara av intresse framhålla, att 1933
års bemanningssakkunniga uttalade, att bemanningsförhållandena å svenska
handelsfartyg med hänsyn till sjöfartssäkerheten på det hela taget icke
kunde betecknas såsom otillfredsställande vare sig beträffande besättningarnas
storlek eller i fråga om bemanningens kvalitativa sammansättning.
De sakkunniga ansågo sig emellertid ändock böra framlägga förslag till
bemanningsförordning i anledning av att, såsom i motiveringen framhålles,
på vissa områden och i särskilda fall konstaterats missförhållanden. — I
sitt på sin tid avgivna yttrande över 1933 års hemanningssakkunnigas betänkande
framhöll föreningen, att de påstådda, på vissa områden och i särskilda
fall konstaterade missförhållandena icke voro av den omfattning eller
den art, att de borde medföra en så rationell åtgärd, som en lagstiftning
på området innebure. Eventuellt förefintliga enstaka brister kunde otvivelaktigt
undanröjas den förutan. I betraktande av de sakkunnigas allmänna
uppfattning örn bemanningen å svenska fartyg kunde det icke anses rimligt
föreslå bestämmelser i skärpande riktning, vilka skulle drabba det övervägande
antalet redare, som å sina fartyg redan hade en med hänsyn till
sjöfartssäkerheten fullt tillräcklig och i många fall övertalig bemanning, på
ett oförmånligt sätt. Föreningen framhöll vidare, att, därest författningsbestämmelser
över huvud taget skulle införas, man noga måste tillse, att
dessa komme att utgöra ett minimum, vilket tyvärr icke vore fallet med det
av 1933 års bemanningssakkunniga framlagda förslaget. Det måste enligt
föreningens förmenande vara redarens ensak att utöver dylikt minimum
anställa ett större antal besättningsmän, vilka kunde fordras med hänsyn
till bland annat arbeten med fartygets underhåll o. s. v.
Under förra delen av 1930-talet var bemanningsfrågan föremål för ingående
internationell behandling. Initiativet härutinnan hade utgått från den
s. k. internationella arbetsbyrån i Geneve. Olika förslag på området framlades
och resulterade i 1936 års genévekonvention angående arbetstid och
bemanning. Med anledning av ifrågasatt anslutning från Sveriges sida till
sagda konvention och på basis av ett av Kommerskollegium och Socialstyrelsen
under år 1935 utarbetat förslag, framlade 1936 års sjöarbetstids- och
bemanningssakkunniga förslag bland annat till förordning örn fartygs bemanning
med däcks- och maskinmanskap. Detta senare förslag var föremål
för behandling från statsmakternas sida i samband med genomförandet av
den nya sjöarbetstidslagen vid 1938 års riksdag.
När nu bemanningsfrågan på nytt upptagits inom riksdagen genom förevarande
motioner, är det av största vikt, att man icke förbigår spörsmålets
tidigare internationella behandling och i samband härmed de uttalanden,
som av vederbörande departementschef gjorts vid frågans behandling inom
riksdagen år 1938, något som motionärerna icke nu berört. I proposition
nr 223 till 1938 års riksdag med förslag till ny sjöarbetstidslag framhöll
sålunda vederbörande departementschef, att han funnit, att den svenska lag
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
11
stiftningen borde anpassas efter 1936 års genévekonventions fordringar jämväl
i vad anginge fartygs bemanning, men att han vid tillfället i fråga icke
avsåge att framlägga författningsförslag i detta ämne. Han förklarade sig
emellertid framdeles skola upptaga frågan och därvid framlägga i huvudsaklig
överensstämmelse med av sakkunniga — 1936 års bemanningssakkunniga
-— upprättade författningsförslag i avseende å bemanningen, ägnade
att bringa sagda konventions föreskrifter i ämnet i tillämpning för Sveriges
del. Detta skulle dock enligt departementschefen ske, först sedan konventionen
trätt i kraft för Sveriges vidkommande. Sverige har visserligen ratificerat
1936 års genevekonvention den 16 december 1938, men därvid har
uppställts det uttryckliga förbehållet, att konventionen för Sveriges vidkommande
skulle träda i kraft, först när den blivit gällande jämväl i Danmark,
Finland, Norge, Nederländerna, England och Ryssland. Nu uppräknade
sex länder hava hittills icke anslutit sig till konventionen.
I samband härmed torde böra erinras därom, att 1938 års sjöarbetstidslag,
vilken innefattade vittgående skärpningar med därav följande betydande
ekonomiska pålagor för den svenska sjöfarten, genomfördes av statsmakterna
i den övertygelsen, att flertalet sjöfartsländer skulle komma att ansluta
sig till 1936 års konvention och sålunda genomföra liknande sjöarbetstidslagar.
Så har emellertid icke skett. Det torde med andra ord vara
odisputabelt, att man står inför brustna förutsättningar. — I avseende å
bemanningsspörsmålet intog man från våra myndigheters sida annan inställning,
än när det gällde sjöarbetstidslagen, i det att man som ovan
nämnts förklarade sig skola upptaga frågan om införandet av konventionens
bemanningsföreskrifter, först sedan konventionen trätt i kraft. Det torde
få anses såsom en gärd av rättvisa mot sjöfartsnäringen, att man icke frångår
denna ståndpunkt genom att nu här i landet i lag fastställa bemanningsföreskrifter,
vars motsvarighet icke förefinnes i flertalet andra sjöfartsnationer.
Det är vidare föreningens uppfattning, att man här i Sverige under rådande
osäkra förhållanden icke bör fastställa föreskrifter rörande bemanningen,
vilka skulle få menliga följder för sjöfartsnäringen, när normala förhållanden
åter inträda. Efter ett fredsslut komma de sjöfartsidkande länderna att
med alla till buds stående medel söka återupprätta sin sjöfart och därvid
jämväl söka skapa nya sjöfartsförbindelser utöver tidigare existerande. Härvid
kommer konkurrensen länderna emellan att bliva synnerligen svår. De
länder, vars sjöfart är minst betungad av pålagor av skilda slag, komma
givetvis härvid i ett bättre läge än andra länder. Åren närmast före utbrottet
av det nu pågående världskriget hava i Sverige genomförts långt gående
reformer, vilka verkat betungande för sjöfartsnäringen och som väckt allvarliga
farhågor hos näringens utövare icke minst med tanke på de förhållanden,
som komma att uppstå efter krigets slut. Dessa farhågor hava ytterligare
accentuerats genom de författningar av olika art, som under det pågående
kriget redan antagits eller som avsetts skola antagas.
Föreningen måste därför såsom sjöfartens förespråkare bestämt avråda
ifrån, att författningsföreskrifter rörande bemanningen å fartyg, som sakna
motsvarighet i andra med Sverige konkurrerande länder, nu införas i vårt
land.
När det gällt bemanningsfrågan, har man såsom huvudsakliga motiv för
genomförande av lagföreskrifter på området åberopat dels sjöfartssäkerhets
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
synpunkten och dels faran för överansträngning för besättningarnas vidkommande.
Beträffande det första spörsmålet får framhållas, att här i Sverige finnas
ett flertal författningar, vari fartygens säkerhet ur bemanningssynpunkt beaktas.
Motionärernas redogörelse för dessa författningar är icke fullständig.
Här må förutom det allmänna stadgandet rörande bemanningen i sjölagens
§ 5 a nämnas 1932 års nyttjandeförordning samt olika författningars stadgande
rörande skyldighet för befälhavare, sjömanshusombudsmän och fartygsinspektörer
att tillse, att fartygen äro tillräckligt och behörigen bemannade.
Vidare må nämnas 1938 års sjöarbetstidslag, vilken i sig innefattar
långt gående bemanningsföreskrifter med hänsyn till lagens stadganden om
inskränkning av arbetstiden. Motionärerna beröra endast i förbigående denna
lag. Att här närmare ingå på lagens olika bestämmelser torde icke få anses
behövligt; för envar torde det stå fullt klart, att en så långt gående förfatning
rörande arbetstidens begränsning ■— vilken innefattar vittgående skärpningar
i förhållande till tidigare gällande föreskrifter — för åtskilliga fartyg
medfört en ökning av besättningen med ty åtföljande större sjöfartssäkerhet.
Då motionärerna synas åsyfta genomföra en bemanningslag, som icke blott
omfattar däcks- och maskinpersonalen utan jämväl till ekonomiavdelningen
hörande personal, får föreningen framhålla, att 1938 års lag med däri under
fjolåret vidtagen ändring så väsentligt inskränkt arbetstiden för ekonomipersonalen,
att man ombord å fartygen nödgats anställa ytterligare personal
inom denna avdelning till ett ansenligt antal.
Det har tidigare vid olika tilfällen gjorts gällande, att inträffade sjöolyckor
skulle hava sin grund i underbemanning. Jämväl i nu ifrågavarande motioner
göres dylikt påstående och hänvisas till en i 1933 års bemanningssakkunnigas
betänkande intagen redogörelse av Kommerskollegii dåvarande
sjötekniske konsulent, vari skulle hava påvisats, att icke mindre än 9 sjöolyckor,
som inträffat mellan september 1923 och november 1930 uppenbart
orsakats av underbemanning. Det kan här vara av intresse att i korthet
återgiva de fall, varom här är fråga. Utredningen omfattar 10-årsperioden
1923—1932. Av de 9 inträffade fallen avse 5 mindre motorseglare, den
största om 79 bruttoton. I 3 av dessa fall säges, att en bidragande orsak till
olyckan varit underbemanning. I det fjärde fallet säges, att olyckan högst
sannolikt icke skulle hava inträffat, om fartyget varit tillräckligt bemannat.
I det femte fallet slutligen anses underbemanning hava varit orsaken
till olyckan. Beträffande övriga här ifrågakommande fall avse desamma
dels ett mindre ångfartyg om 150 bruttoton, där anledningen till olyckan
»torde hava varit att behörig utkik icke hölls på grund av nödigt vaktmanskap
icke fanns på däck», och dels tre ångfartyg mellan 1 200 och 1800
bruttoton. I ett av dessa senare fall säges, att behörigt vaktmanskap icke
funnits på däck och att rorsmannen icke varit kvalificerad för sin befattning.
I det andra fallet säges, att olyckan förorsakats därav, att behörig utkik
icke hållits. Beträffande slutligen det sista fallet säges, att spörsmålet om
otillräckligt vaktmanskap på däck varit orsaken till eller en bidragande orsak
till olyckan, icke tillförlitligen kunnat besvaras. Vad motionärerna framhålla
därom, att de 9 sjöolyckorna uppenbart orsakats av underbemanning,
är sålunda missvisande. Det torde få anses höra till rena undantagsfallen,
att den hittills ombord å svenska fartyg förefintliga bemanningen även
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
13
tyrat fartygens säkerhet. Motionärerna hava ej heller påstått, att fartygens
bristande bemanning under de senaste tio åren förorsakat sjöolyckor.
Avseende härefter spörsmålet om nödvändigheten av bemanningsföreskrifter
för att motverka överansträngning av besättningarna, torde detta skäl än
mindre kunna åberopas. De ovan omnämnda författningarna av olika slag
och därvid främst 1938 års sjöarbetstidslag få anses helt eliminera riskerna
för eventuell överansträngning. Givetvis kunna vid vissa tillfällen besättningens
krafter tagas i anspråk i högre grad än eljest exempelvis vid svårt väder,
haveri eller under krigsförhållanden. Dylika extraordinära förhållanden
torde emellertid icke föranleda införande av bemanningsföreskrifter.
Enligt föreningens förmenande föreligger sålunda icke anledning att genomföra
ytterligare författningsföreskrifter rörande bemanning vare sig med
hänsyn till sjöfartssäkerheten eller för att skydda sjömännen mot överansträngning.
Därtill komma de mycket stora svårigheter, som beträffande
olika typer och storlekar av fartyg göra sig gällande vid fastställandet av
detaljerade bemanningsföreskrifter. I särskilt hög grad gäller detta i avseende
å maskinfolket. Det är naturligt, att man från sjöfolkets sida önskar
genomföra en bemanningsskala, då en sådan i viss utsträckning skulle
komma att inverka i löneförbättrande hänseende. Ett dylikt skäl kan emellertid
uppenbarligen ej få medverka till en nu avsedd lagstiftning å detta
område.
Efter dessa mera allmänna erinringar anser sig föreningen icke kunna
förbigå vissa uttalanden i motionerna. Motionärerna framhålla, att å ett fartyg,
vars bruttodräktighet understiger 2 000 ton men vars dödvikt uppgår till
omkring 3 400 ton, man författningsenligt icke skulle behöva mer än högst
4 man på däck. I praktiken varken har funnits eller finnes ett fartyg av
denna storlek med en däcksbesättning av endast 4 man, och inspektionsmyndigheterna
skulle helt säkert ej tillåta ett sådant fartyg att gå till sjöss.
På dylika fartyg finnas i regel 7 man på däck (föreningen utgår härvid
från den bemanning, som finnes under vanliga förhållanden och icke den
som finnes under nu pågående krigsförhållanden). Anmärkas bör att enligt
gällande kollektivavtal minst 7 man skola finnas på däck å fartyg om 3 000
—4 499 d.w. ton. Det är helt uteslutet, att frånvaron av författningsbestämmelser
skulle kunna verka på det sätt motionärerna antytt.
I motionerna beröras de föreskrifter, som av Kommerskollegium utfärdats
rörande fartygs bemanning under nu rådande krigsförhållanden. Härvid
framhålles, att bemanningsbestämmelserna under det föregående världskriget
jämväl skärptes genom utfärdande av särskilda föreskrifter, men att, när
dessa efter krigets slut upphävdes, rederierna återgingo till tidigare bemanning.
Under exceptionella förhållanden såsom krig torde det icke kunna
undgås, alt skärpta bestämmelser utfärdas med hänsyn till de ökade riskerna
för sjöfarten. Att dessa bestämmelser upphävas, då riskerna upphöra, torde
väl ej vara mer än rimligt, och kunna uppenbarligen icke, såsom motionärerna
nu synas hava för avsikt, åberopas som motiv för sådana författningsföreskrifter,
som skola tillämpas under normala förhållanden.
Föreningen vill här jämväl i korthet beröra bemanningsföreskrifterna i
gällande kollektivavtal med anledning av de uttalanden, som gjorts av motionärerna.
Nu ifrågavarande bestämmelser tillkomma i kollektivavtalet under
senare delen av 1937. Det äger sin riktighet, att avtalet mellan föreningen
och Svenska Sjöfolksförbundet endast innehåller bemanningsföreskrifter i
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
avseende å däckspersonalen. Orsaken härtill är, att särskilt för maskinfolkets
vidkommande sjöarbetstidslagens bestämmelser örn arbetstidens begränsning
för sagda personal indirekt äro bemanningsreglerande. Genom sagda lag infördes
nämligen 8-timmarsdag för maskinmanskap å fartyg över 700 bruttoton,
vilket medförde, att fartygens maskinpersonal i stor utsträckning måste
utökas. Detta gällde särskilt de mindre och medelstora fartygen.
Motionärerna framhålla, att kollektivavtalets bemanningsföreskrifter långt
ifrån äro tillfredsställande. Det kan i detta sammanhang vara av intresse
erinra om vad statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet anfört
rörande bemanningsfrågan i proposition nr 223 till 1938 års riksdag
med förslag till ny sjöarbetstidslag, nämligen att kollektivavtalsregleringen
i avseende å bemanningen innefattade en icke oväsentlig förbättring av
bemanningsförhållandena. Det torde böra tilläggas, att särskilt i fartygsgrupp
4) i avtalet (fartyg mellan 1 800—2 999 d.w. ton) bemanningen kvalitativt
bestämts på ett sätt, som torde vara bättre än vad som i övriga
länders fartyg är brukligt.
En annan fråga, som av motionärerna berörts, är spörsmålet om besättningsmännens
kvalifikationer, därvid man påtalat frånvaron av tillräckliga
bestämmelser härom i gällande författningar. Motionärerna hänvisa till en
år 1932 av Svenska Sjöfolksförbundet företagen utredning rörande bemanningen
å ett stort antal fartyg, därvid det bland annat visade sig, att fartyg,
vilkas besättning tidigare till en tredjedel utgjorts av befarna sjömän, icke
vidare påmönstrade dylika. Denna utredning är missvisande, när det gäller
besättningens kvalitativa sammansättning. Det kan vara av intresse att med
några ord beröra den utredning angående handelsflottans bemanning år
1931, som verkställts av Kommerskollegium och vilken utredning 1933 års
bemanningssakkunniga åberopat i sitt här inledningsvis omförmälda betänkande.
De sakkunniga framhålla, att utredningen i fråga utvisar, att, när det
gäller däcksmanskapet, en förskjutning märkts i sammansättningen, i det
att båtsmän, timmermän och matroser i stor utsträckning ersatts med lättmatroser
och jungmän, vilket skulle innebära en kvalitativ försämring. De
sakkunniga förklara dock, att denna förskjutning allenast är skenbar, enär
det här är fråga om sådana fall då folk, som tidigare mönstrat i befattning,
vilken betalades högre, därefter fått mönstra i befattningar, för vilka lägre
löner voro fastställda.
Under de senaste tio åren har, enligt vad hos föreningen tillgängliga bemanningsuppgifter
giva vid handen, bemanningen icke minst kvalitativt förbättrats,
vartill berörda bemanningsföreskrifter i avtalet med Svenska Sjöfolksförbundet
medverkat, vilket gör att motionärernas åberopande av denna
föråldrade samt i och för sig missvisande utredning icke nu kan tillmätas
någon som helst betydelse.
Slutligen vill föreningen icke underlåta jämväl ingå på vad motionärerna
framhålla därom, att det icke är möjligt framskapa en yrkeskår bland sjömännen,
så länge det saknas i lag fastställd bemanningsskala samt att frånvaron
av dylika föreskrifter är ägnad att inverka på rekryteringen. Hittills
har, såvitt föreningen har sig bekant, frånvaron av lagbestämmelser, som i
detalj reglera bemanningen ombord å ett vart fartyg, vare sig hämmat eller
hindrat framskapandet av en yrkeskår bland sjömännen eller motverkat
rekryteringen. Vid de enstaka tillfällen brist på sjöfolk förefunnits, hava
orsakerna varit helt andra än de av motionärerna påtalade.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
15
Med anledning av vad sålunda framhållits får Sveriges Redareförening
hemställa, att Utskottet måtte medverka till, att motionerna icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Göteborg den 19 mars 1943.
SVERIGES REDAREFÖRENING
G. Carlsson.
H. F. Reuterskiöld.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 8 februari har Svenska Sjöfolksförbundet beretts
tillfälle att till utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 11, 48 och
181 i första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i andra kammaren. Sjöfolksförbundets
styrelse får med anledning därav anföra följande.
Frågan om säkerhet till sjöss för såväl liv som fartyg och gods hör
intimt tillsamman med både bemanning och arbetstid. Självklart är, att
ju bättre ett fartyg är bemannat desto bättre kan arbetstiden hållas inom
skäliga gränser utan att säkerheten behöver löpa fara att äventyras. Detta
under något så när vardagliga förhållanden. När verklig fara uppstått på
grund av sjöolycka av ena eller andra slaget, får givetvis frågan om arbetstiden
icke spela någon avgörande roll, men en fulltalig och kvalitativt
god bemanning har då givetvis större förutsättningar att kunna rädda både
sig själva och fartyget än en i sådant avseende undermålig besättning.
I detta avseende lämna de nuvarande bestämmelserna åtskilligt övrigt
att önska. Sedan ingången av år 1937 då det i kollektivavtalet mellan
Sveriges Redareförening och oss infördes minimibestämmelser för däcksbemanningen
ha visserligen de mest påtagliga bristerna härutinnan blivit
avhjälpta, men den kvalitativa standard i fråga om befarenhetstid och
yrkeskunnighet, som skäligen borde vara tillfinnandes hos en fartygsbesättning
existerar icke. Relationen mellan fullbefaret och icke befaret
däcksmanskap borde rimligen vara minst två tredjedelar befarna och
högst en tredjedel obefarna. Enligt de nämnda avtalsbestämmelserna är
likväl relationen i stort sett hälften av vardera. Det faller näppeligen
någon arbetsgivare på något annat yrkesområde in att låta halva arbetsstyrkan
utgöras av lärlingar. Så är likväl fallet med däcksbemanningen
på de svenska handelsfartygen.
Beträffande maskinbemanningen så har tidigare nybörjare och lärlingar
icke anställts i så stort antal i förhållande till den befarna delen,
som fallet varit med däcksbemanningen. Emellertid har under de senaste
åren, särskilt å de motordrivna fartygen, ett elevsystem börjat praktiseras,
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
som i stor utsträckning medför att fullbefaren och kunnig maskinpersonal
ersättes med ynglingar, vars uppgift är att under maskinistens överinseende
och ledning under fartygets gång till sjöss sköta det stora och
mycket invecklade maskineriet på åtskilliga tusental hästkrafter. Det torde
vara lättförståeligt för envar, att de ombordvarande icke kunna undgå
en betydande osäkerhetskänsla vid tanken på, att maskinisten behövt avlägsna
sig från maskinrummet några minuter (exempelvis ut i propelleraxeltunneln
för eftersyn av axelsmörjningen) och under tiden en okunnig
nybörjare är ensam i maskinrummet. Detta särskilt under nu rådande
krigsförhållanden, då en ögonblicklig maskinmanöver kan vara det som
tarvas för att undgå en katastrof.
Även ur social synpunkt är det givetvis ett oefterrättligt förhållande,
att en så stor procent av hela antalet på den svenska handelsflottan sysselsatta
sjömän utgöras av ynglingar, för vilka det efter erforderlig yrkesutbildning
och uppnådd mogen levnadsålder icke finns tillräckligt med
arbetsanställningar med för en vuxen tillräckligt hög arbetsinkomst. Dessa
arbetsanställningar besättas år från år med en ny årgång ynglingar, som
i sin tur i stor utsträckning bli överflödiga när de uppnått mogen ålder
och yrkesutbildning. Följden måste med naturnödvändighet bli, att årligen
ett stort antal vuxna män, som ägnat sina yngre år åt att bli befarna
sjömän, sedan bli överflödiga och nödgas söka arbete på landbacken
bland den stora skaran icke yrkeslärda.
Nu nämnda förhållande belyses i det betänkande med utredning och
förslag angående förbättrad pensionering av sjöfolk, som den 15 december
1942 överlämnades till statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet
av de därtill utsedda utredningsmännen (Statens offentliga
utredningar 1942:55, Handelsdepartementet). Ur betänkandet, sid. 56
och 57, citera vi följande:
»Beträffande sjöfolk i utrikes fart var åldersfördelningen år 1935 bland
menige sjömän, sammanlagt 20 000 personer, följande:
Ålder, år
Procent
Ålder, år
Procent
65—75
0,4
35—40
8,9
60—35
0,7
30—35
13,2
55—60
1,4
25—30
21,0
50—55
2,8
20—25
24,7
45—50
4,G
—20
16,0
40—45
6,3
100,0
Medelåldern var sålunda för sjömän i manskapsklass ej fullt 30 år.
För belysande av afgången ur svensk utrikes sjöfart må återgivas följande,
ur sjömanshussakkunnigas material beräknade siffror rörande
antalet år 1935 i utrikes fart kvarstående personer, födda åren 1870—1905,
vilka ägnat sig åt dylik sjöfart. Åtskillnad har gjorts mellan befäl och
menige; procenttalen lia beräknats för befäl å antalet personer inom
årsklassen, som förvärvat befälsbehörighet, och för menige å antalet övriga
personer inom årsklassen, som deltagit i utrikes sjöfart.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
17
Födelseår
Befäl
procent
Menige
procent
Födelseår
Befäl
procent
Menige
procent
1870
5,9
0,8
1890
46,2
6,1
1875
20,6
1,4
1895
41,2
7,7
1880
35,9
2,8
1900
65,8
:!• 13,0
1885
34,0
4,5
1905
72,4
24,6
Med dessa siffror i huvudsak överensstämmande resultat ha erhållits
ur de nu företagna undersökningarna.
Som synes är avgången bland menigt sjöfolk mycket stor. Man kan
konstatera, att vid fyllda 30 år knappast en tredjedel kvarstår av de sjömän
tillhörande en viss årsklass, som inträtt i utrikes sjöfart -— enligt
sjömanshussakkunnigas material 24,6 procent av de meniga och 72,4 procent
av befälet av 1905 års årsklass. Då inom denna årsklass 8,2 procent
vunnit befälsbehörighet, skulle detta betyda, att av hela årsklassen omkring
29 procent skulle kvarstå vid 30 års ålder. För befälet visa sig avgångsförhållandena
helt annorlunda än för manskapet, vilket givetvis sammanhänger
med att sjömansyrket för befäl icke såsom för manskapet är
ett genomgångsyrke utan i allmänhet blir för livstiden bestående, så länge
tjenstbarhet är för handen. Att en relativt stor avgång kan påvisas vid
yngre år torde sannolikt sammanhänga med övergången till inrikesfart.»
Göteborg den 5 mars 1943.
SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET
Nicklas Olsson.
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1943 har utskottet berett Sveriges Fartygsbefälsförening
tillfälle inkomma med yttrande över i båda kamrarna
väckta likalydande motioner (första kammaren nr 11, andra kammaren
nr 25) med förslag till nya lagbestämmelser rörande fartygs bemanning.
Föreningen får i anledning härav anföra följande.
Under 1930-talet utarbetades av sakkunniga förslag till bemanningsbestämmelser
för handelsflottan. Det första förslaget framlades år 1934
av 1933 års bemanningssakkunniga och det andra förslaget år 1937. Sistnämnda
förslag utgjorde egentligen endast en överarbetning av det förstnämnda
med iakttagande av bestämmelserna i det på hösten 1936 i Geneve
antagna förslaget rörande arbetstid och bemanning. Frågan örn ett genomförande
av bemanningsföreskrifter fick emellertid vila, alldenstund
riksdagen i enlighet med departementschefens förslag i sin proposition
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 59.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
till 1938 års riksdag rörande antagandet av sjöarbetstidslag fann skäligt
att med utfärdande av bemanningsföreskrifter i enlighet med ovannämnda
konventionsförslag och ratificering av konventionen låta anstå intill dess
ratifikationsbeslut förelåge från förutom de nordiska länderna jämväl
från Nederländerna, Sovjetryssland och Storbritannien. Ehuru föreningen
tidigare i yttranden förklarat sig kunna med vissa reservationer godkänna
bemanningssakkunnigas förslag, ansåg föreningen att starka skäl
talade för ett uppskov i enlighet med departementschefens på ämbetsverkens
yttranden grundade förslag.
Ehuru föreningen alltsedan de första åren av sin verksamhet starkt hävdat
kravet på införandet av bemanningsbestämmelser för handelsflottan,
ha vissa omständigheter inträffat, som gör att föreningen icke finner anledning
att frånträda den uppfattningen föreningen hade år 1938 i fråga
om det berättigade i ett uppskov. Ett av skälen härför är, att de olidliga
förhållanden, som tidigare existerade i fråga om såväl den kvalitativa
som kvantitativa sammansättningen av besättningen på en del fartyg,
framförallt trampfartyg, i stor utsträckning undanröjts genom den överenskommelse
rörande bemanningen, som träffats mellan Sveriges Redareförening
och Svenska Sjöfolksförbundet på hösten 1937, och de bestämmelser
beträffande arbetstiden, som gälla enligt riksdagens år 1938 fattade
beslut. Föreningen är nämligen i motsats till motionärerna av den uppfattningen,
att även i frågor sådana som denna överenskommelser mellan
arbetsgivarna och arbetstagarna äro minst lika värdefulla som i lag
fastställda bestämmelser. Sådana mellan parterna på arbetsmarknaden
träffade överenskommelser kunna enligt föreningens uppfattning på ett
bättre och smidigare sätt anpassas till rådande förhållanden än om de
äro i lag fastställda. Då denna avtalsbestämmelse dessutom icke endast
tager hänsyn till sjösäkerhetskravet, innebär den även härutinnan en fördel.
Lagbestämmelser rörande bemanning och befäl ombord å fartyg,
som uteslutande taga hänsyn till sjösäkerhetskravet, äro nämligen icke
tillräckliga. Denna sin uppfattning grundar föreningen på den erfarenhet
föreningen gjort i fråga om bestämmelserna i befälsförordningen.
Förordningen, som innehåller uteslutande med hänsyn till sjösäkerheten
fastställda minimikrav, blir i verkligheten också maximerande, och för
uppnående av en skälig befälsbemanning har det visat sig, att dess bestämmelser
kräva komplettering genom såväl författningsföreskrifter
som begränsning av arbetstiden som ock i avtalsöverenskommelser mellan
redarna och befälet. Föreningen har sålunda trots sjöarbetstidslagen och
befälsförordningen, som ju båda äro relativt nya, måst komplettera dessa
med avtal rörande såväl bestämmelser som begränsning av arbetstiden för
förste styrman som bestämmelser om ytterligare befäl utöver vad som enligt
befälsförordningen kräves för fartyg i viss fart.
Med stöd av vad ovan anförts, anser sig föreningen sakna anledning
tillstyrka av motionärerna gjord hemställan om utarbetande av förslag
till bemanningslag.
Stockholm den 19 mars 1943.
SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING
G. Osvald.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
19
Bilaga E.
Till Andra lagutskottet.
Genom skrivelse den 8 februari 1943 har Svenska Maskinbefälsförbundet
bereus tillfälle att inkomma med yttrande över en av hr Berg med flera
i första kammaren väckt motion nr 11 och av hr Lundgren med flera i
andra kammaren väckt motion nr 26 angående bemanningsbestämmelser
för svenska handelsfartyg. Med anledning härav får förbundet anföra,
att förbundet finner motionärernas synpunkter riktiga och värda allt beaktande.
Beträffande maskinrumsbemanningen saknas i stor utsträckning bestämmelser.
Befälsförordningen, vari antalet befäl stadgas, är i hög grad
föråldrad, och bör enligt förbundets åsikt snarast omarbetas. 1933 års
bemanningssakkunniga förordade förutom vakthavande maskinbefäl en
man i maskinrummet, och förbundet anser detta vara synnerligen behövligt.
Enligt befälsförordningen behöver icke något fartyg föra mer än tre
maskinbefäl. Vilka konsekvenser en sådan förordning kan medföra, förstås
därav, att en båt som exempelvis Gripsholm, som har cirka tolv maskinbefäl,
enligt förordningen skulle kunna, om rederiet så önskade, gå
med tre maskinbefäl. Vidare anser förbundet, att i bemanningsföreskrifterna
för maskinbefäl stadgas, att antalet maskinbefäl är så stort, att åtta
timmars arbetsdag kan genomföras för detsamma. Nu gällande befälsförordning
stadgar endast två maskinbefäl på fartyg under 2 000 bruttoton
och med en maskinstyrka under 1 000 ihk. som går i Nordsjöfart.
I medelhavs- och inskränktare oceanfart tillåtes detta i fartyg under 2 000
bruttoton och 800 ihk. Har vakthavande maskinbefäl en smörjare till
hjälp i maskin, stadgar lagen åtta timmars arbetsdag för denne, fastän
maskinbefälet har tolv timmars arbetsdag. Örn sådan hjälp ej medgives
av redaren, får maskinbefälet självt utföra smörjningsarbetet förutom
sitt arbete som vakthavande maskinbefäl under tolv timmar, utan att
lagen överträdes. Detta är ett missförhållande, som förbundet anser måste
ändras skyndsammast, varför förbundet livligt instämmer i motionens
syfte och tillstyrker dess antagande.
Stockholm den 15 mars 1943.
SVENSKA MASKINBEFÄLSFÖRBUNDET
Anders Söre.
Bilaga F.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Andra Lagutskottet.berett undertecknade, Svenska Stewartsföreningen
i Göteborg, tillfälle att avgiva yttrande över inom Riksdagen
väckta motioner n:ris 11, 48 och 181 i första kammaren och n:ris 26, 58,
149 och 266 i andra kammaren, få vi härmed vördsamt anföra följande.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
Motion nr 11 resp. 26:
Svenska Stewartsföreningen får livligt tillstyrka, att förslag till bemanningsbestämmelser
utarbetas inom Kommerskollegium och att förslag till
lag rörande fartygs bemanning framlägges. Föreningen instämmer helt
i vad motionärerna anfört och understryker vikten av att utredningen och
förslaget komma att omfatta jämväl kökspersonal. Å åtskilliga lastfartyg
är kökspersonalens antal för närvarande allt för litet.
Då med frågan om bemanning givetvis sammanhänger frågan örn de
olika ombordanställdas kompetens och kvalifikationer, anser föreningen
det nödvändigt, att utredningen kommer att omfatta vilka minimikrav,
som i varje fall måste ställas å de olika kategorierna kökspersonal, och
att bestämmelser härom införas i lagförslaget.
Göteborg den 12 mars 1943.
SVENSKA STEWARTSFÖRENINGEN
Stig Andersson.
Bilaga G.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Sveriges Radiotelegrafistförening beretts tillfälle att avgiva yttrande
över vissa i brev av den 8 februari 1943 berörda i riksdagens kamrar
framlagda motioner får föreningen härmed framhålla följande:
Vad beträffar säkerheten till sjöss med avseende å fartygsradiostationernas
och livbåtarnas fasta nödinstallationers modernisering samt införandet
av portabla radioanläggningar för livbåtar samt livräddningsflottar
påpeka vi vikten av, att snabba åtgärder vidtagas i dessa avseenden.
Emellertid är det icke tillräckligt med endast förstklassig radioutrustning
å fartygen, utan dessas radiostationer måste likaså betjänas av fullt
kompetent personal, som icke av annan ordinarie tjänst är förhindrad att
vid nödtillfälle fullgöra sina viktiga åligganden som radiotelegrafister ombord
å fartygen eller i livbåtarna. Enligt vår åsikt förefinnas stora brister
i lagstiftningen beträffande vakthållningen å fartygsradiostationerna, som
ha samband med bemanningslagstiftningen, vilka beklagliga brister medföra
ytterligare olägenheter evad avser sjösäkerheten.
Avsikten med den lagstadgade radioutrustningen å fartygen är givetvis
den, att personlig vakthållning skall förekomma ur ren säkerhetssynpunkt
samt att i möjligaste mån förhindra katastrofala sjöolyckor
därigenom att fartyg, som anse sig vara i omedelbar fara, genom radion
snabbt kunna meddela i närheten varande fartyg, som förrätta personlig
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
21
vakthållning, att hålla sig beredda för eventuellt lämnande av hjälp. Detta
låter sig förklarligt nog icke göra utan tillfredsställande bemanning och
vakthållning å fartygsradiostationerna.
I de flesta länders handelsflottor anställes å fartygen minst en särskild
person som telegrafist, vilken uteslutande får ägna sig åt sin i sjösäkerhetsavseende
synnerligen viktiga uppgift samt upprätthålla internationellt
stadgad personlig vakthållning. Den svenska radiolagstiftningen medgiver
emellertid rederierna att låta annan ombordmönstrad person vid
sidan av sitt egentliga yrkesarbete upprätthålla radiotjänsten som en bisyssla
(dubbelsyssleri), varigenom den omfattande säkerhets-, kommunikations-,
nyhets- och underhållstjänsten nödvändigtvis måste bliva förfuskad,
bl. a. genom tidsbrist för dubbelsysslaren. Dessutom tillåter lagen
att personlig vakthållning icke behöver förekomma om å fartygen finnes
en s. k. alarmapparat, vilken endast under gynnsamma förhållanden reagerar
för en enda signal (alarmsignalen), som användes endast då fara
för människoliv föreligger, varför den personliga vakthållningen å nödsignalvågen
för säkerhetstjänsten blir begränsad till ett minimum. Alarmapparaten
kan endast betraktas som ett hjälpmedel vid vakthållningen för
säkerhetstjänsten och bör under inga som helst förhållanden tillåtas ersätta
den personliga vakthållningen, vilket även en person med ringa kännedom
om radiotekniska förhållanden fullt väl inser.
Portabla radioanläggningar för livbåtar och livräddningsflottar kunna
säkerligen konstrueras så att även icke radiotelegrafister kunna påkalla
hjälp vid nödtillfälle, förutsatt att nödig vana vid skötseln av dylika apparater
i förväg erhållits. Med tanke på den ringa räckvidd dylika automatiska
sändarapparater ha, kunna kustradiostationer med ständig vakthållning
icke alltid uppfatta från sådana apparater härrörande nödanrop
och här framträder ännu mera behovet av den personliga radiovakthållningen,
vilken å fartyg med dubbelsysslare mestadels består i kortare förfrågningar
hos kustradiostationerna örn eventuella telegram på andra våglängdsområden
än där nödsignaler utsändas. Säkerhetstjänsten blir därmed
överlämnad till de ofullständiga alarmapparatema.
Ytterligare synpunkter berörande bl. a. de ombordanställdas samt försvarsmaktens
åsidosatta intressen kunna i samband med fartygsradions
förfuskande andragas. Då särskild person för skötseln av den omfattande
radiostationsutrustningen icke finnes ombord blir omvårdnaden av de ömtåliga
radioapparaterna icke tillfredsställande, varigenom materialhaveri
lättare uppstår (ödesdigert vid nödtillfälle) med åtföljande begränsning i
kommunikations- och nyhetstjänsten, såvida icke dessa för de ombordanställda
viktiga grenarna av radiotjänsten avsiktligt undanhållas dem,
varom anmälan ingått till föreningen även på senare tid, utvisande tidsbristen
för dubbelsysslarna. Vad försvarsmakten beträffar medför dubbclsysslerisystemet
en ökad brist på vältränade radiotelegrafister att insättas
å viktigare poster vid försvarets försättande i beredskap, enär dubbelsysslarna
icke tagas i anspråk för värntjänst som telegrafister, utan för
tjänst i allmänhet som har mera samband med deras egentliga yrke.
Vi lia nu i korta drag berört de olägenheter, som medfölja den bristande
radiolagstiftningen och mycket mera kan sägas därom, men vilja
vi inskränka oss till att föreslå, att snabba åtgärder vidtagas för rättelse
i de avseenden som påtalats. Dessutom anhålla vi, att det ärade lagutskottet
ägnar radiovakthållningen till sjöss sin största uppmärksamhet i
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 59; bilagor.
samband med eventuella nya förslag till bättre skydd för de ombordanställda,
som fullgöra sin för landet gagnande verksamhet.
Med anledning av vad som ovan framhållits föreslår föreningen i sjösäkerhetens
intresse:
att nya föreskrifter utfärdas beträffande personlig radiovakthållning
å fartygen under minst åtta (8) timmar av dygnet, under vilken tid automatisk
alarmapparat icke får utgöra ersättning, samt
att förbud utfärdas för fartygsbefälhavare eller ordinarie besättningsmedlem
att upprätthålla fartygsradiotjänsten vid sidan av sitt egentliga
yrkesarbete (särskild person skall vara mönstrad söm fartygstelegrafist).
} »->>.! ■. '' . , ., •!'' * ••''?''*•»»» r r»i ■ , * i v i | <. !
Göteborg den 3 mars 1943.
SVERIGES RADIOTELEGRAFISTFÖRENING
Oscar Lindahl, j | m
Ordförande.
•i! ed Alli i mbnr.lltifhö''! talad juna egne "••ibuu röd rino riol,-atia Fjäril-ni''.
J agun baro norfVMf na • 7 “lilbni tär;-/ ajli 1 n<>>i nab ailfia
•mani UV/ 11 i r j i nabnelli.diöl riåainäa.loibfn fao mohlin
anni. tello! ifgnniubinvu do inbid/d hS iF./iun/onéur.osofrt ebbaröd
-![•■, i Allvi) /a ni tv. jolle bi / v,:u:v uibön JIM Daaiuiöi ,olli;1!li!böii bi/ qlstid
i v.niuafi ‘jbn: [r!/n f ■'' f 11 f; i 11 i i 1 /1 > r r bi/ ivigtlv/hö ''nelle!
(;jriv uaiu .la./will ()<;;! jann iaä/ynt ifan ''"naiuiiufi.i.iagjiluibm abuel
ada ilin in! merdör/ nohr Ögtl» ridd uria ilis Itc. lii) aao fwlufiiahjui rv
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943
123943
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:462 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. a1 i texten