Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.
1943-06-21 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:61, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 61.
1
Nr 61.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
gällande författningar angående säkerheten å handelsflottans
fartyg m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 181 av herr Linderot samt motionerna i andra kammaren
nr 149 av herr Lindberg i Stockholm m. fl. och nr 266 av herr Persson
i Stockholm m. fl.
I motionen II: 149 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar
rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen
kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.
I motionerna I: 181 och II: 266, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels
låta skyndsamt utarbeta förslag till lag om utrustning av sådana fartyg, som
trafikera farvatten, där minfara råder, med paravanskydd och speciella anordningar
mot magnetiska minor, dels utfärda nya föreskrifter beträffande
livbåtar av sådant innehåll att de tekniska vinningarna på området utnyttjas,
så att livbåtarna få största möjliga sjösäkerhet och förses med motorer,
radiosändare, erforderligt bränsle, mekaniska dävertar och sjökort, som tåla
vatten, dels ock låta skyndsamt utarbeta förslag till sådana ändringar av
lagen om arbetarskydd, att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under dess
skyddsföreskrifter.
Beträffande motiveringen för de olika yrkandena får utskottet hänvisa till
motionerna.
Vid motionen lii 149 ha fogats vissa ej tryckta bilagor, utgörande beskrivningar
och ritningar till bärgningsredskap, uppfunna av ingenjören E.
Sivard och kaptenen Sven Lundberg. Dessa bilagor hava lagts till utskottets
handlingar.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från kommerskollegium och chefen för marinen,
varjämte Sveriges redareförening, svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen
och Sveriges radiotelegrafistförening beretts tillfälle att yttra sig över
motionerna. Yttranden hava inkommit från samtliga nämnda myndigheter
och sammanslutningar. Kommerskollegiums, chefens för marinen, redareföreningens
och sjöfolksförbundets yttranden finnas såsom bilagor fogade vid
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 samt. 2 avd. Nr 61.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 61.
detta utlåtande. Fartygsbefälsföreningen har under hänvisning till pågående
utredningar rörande bärgningsredskap och paravanskydd ansett, att motionerna
ej behöva föranleda till någon riksdagens åtgärd. Maskinbefälsförbundet
har tillstyrkt motionen II: 149. Beträffande motionerna I: 181 och
11:266 har förbundet anmärkt, att vissa synpunkter däri redan genom pågående
utredningar i stor utsträckning vunnit beaktande. Förbundet ifrågasätter
lämpligheten av att sjöfolk i skeppstjänst inordnas under arbetarskyddslagens
skyddsföreskrifter. I den mån i arbetarskyddslagen finnas stadgande^
som ej ingå i förordningen angående fartygs byggnad och utrustning,
föreslår förbundet, att dessa införas i nämnda förordning. Stewartsföreningen
och radiotelegrafistföreningen hava tillstyrkt motionerna.
Beträffande gällande föreskrifter rörande fartygs bärgningsredskap samt,
vidtagna åtgärder för förbättring av dessa och för anordnande av paravanskydd
och skydd mot magnetiska minor får utskottet hänvisa till kommerskollegiums
över motionerna avgivna yttranden.
Dessutom må erinras om chefens för handelsdepartementet redogörelse i
ämnet vid avgivande av svar den 17 februari 1943 i första kammaren å en
interpellation angående beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna
m. m. (första kammarens protokoll nr 6 sid. 2—8).
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 februari 1943 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 10 mars nio utredningsmän för att verkställa
utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap med särskilt beaktande
av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar. Under utredningen ha överläggningar
ägt rum med representanter för redare och ombord å fartyg anställda.
Utredningsmännen avgåvo den 22 maj till chefen för handelsdepartementet
betänkande (ej tryckt) med förslag till ändringar i vissa säkerhetsföreskrifter
för fartyg. Betänkandet är för närvarande efter remiss föremål
för kommerskollegiums prövning.
Den 26 februari 1943 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att skyndsamt
verkställa utredning av frågan om paravanutrustning för handelsfartyg.
I skrivelse till Kungl. Majit den 12 april anmälde kollegium resultaten av utredningen.
Under denna hade överläggningar ägt rum med representanter för
marinen, redarna, fartygsbefälet, maskinbefälet och manskapet. Utredningen
hade resulterat i att kollegium den 29 mars utfärdat kungörelse om paravanutrustning,
vari stadgades, att svenskt handelsfartyg, som från svensk hamn
avgår på resa i oceanfart, skall vara försett med paravanutrustning, som
godkänts av kollegium. Paravanutrustning hade ännu så länge ej ansetts vara
behövlig för fartyg i annan fart än lejdtrafik.
Vad angår yrkandet i motionerna I: 181 och 11:266 rörande sådana ändringar
i lagen om arbetarskydd, att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under
dess skyddsföreskrifter, bör anmärkas, att under den särskilda lagstiftningen
för sjöfarten inrymmas även skyddsföreskrifter. Exempel å dylika
hava lämnats i kommerskollegiums över motionerna avgivna yttrande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 61.
3
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava med anledning av Utskottet.
Kungl. Maj:ts beslut den 26 februari 1943 särskilda utredningar verkställts
dels rörande handelsfartygs bärgningsredskap med särskilt beaktande av
livbåtarna och deras sjösättningsanordningar och dels rörande frågan örn
paravanutrustning för handelsfartyg. I det senare avseendet bär kommerskollegium
den 29 mars 1943 utfärdat en kungörelse, vari stadgas, att svenskt
handelsfartyg, som från svensk hamn avgår på resa i oceanfart, skall vara
försett med av kollegium godkänd paravanutrustning. Utredningen rörande
handelsfartygs bärgningsredskap kan förväntas inom kort komma att medföra
ändringar i gällande föreskrifter.
Enligt vad kommerskollegium meddelat hava särskilda anstalter vidtagits
för behandling av fartyg till skydd mot magnetiska minor.
Då utskottet förväntar, att Kungl. Maj:t och sjöfartsmyndigheterna komma
att ägna hithörande spörsmål erforderlig uppmärksamhet även i fortsättningen,
finner utskottet ej påkallat att göra någon framställning i ämnet
till Kungl. Maj:t.
Vad beträffar yrkandet i motionerna I: 181 och II: 266 rörande ändring av
lagen om arbetarskydd i sådan riktning att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas
under dess skyddsföreskrifter finner utskottet med hänsyn till vad
kommerskollegium därom anfört i sitt yttrande över motionerna skäl ej föreligga
att föranstalta om utredning därom.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:181, 11:149 och 11:266, ej
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Boos*, Sten*, Söderkvist* och
Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hermansson,
Cruse*, fru Johansson, herrar Lundgren, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.1
Kungl. Maj:t har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt kommerskollegium
att till Eder avgiva yttrande över motion nr 149 i andra kammaren
av hr Lindberg i Stockholm m. fl. angående vissa ändringar i gällande författningar
rörande säkerheten å handelsflottans fartyg.
Därefter har Eder sekreterare med skrivelse den 6 mars 1943 översänt
vissa, ej tryckta bilagor till motionen för att tagas i beaktande i samband
med yttrandet.
Med anledning härav får kollegium, återställande nämnda bilagor, anföra
följande.
I motionen föreslås, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar, att
nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas
utan allt för lång tidsutdräkt.
I motiveringen till detta förslag antydes, att livräddningsmaterielen, som
fartygen äro skyldiga att föra, möjligen icke skulle vara i ordning utan vara
gammalmodig och otidsenlig.
Med avseende härå må bemärkas, att de svenska föreskrifter i ämnet, sorn
funnos redan då pågående krig började i september 1939, voro, i den mån
dylika frågor behandlas i 1929 års sjöfartssäkerhetskonvention, helt överensstämmande
med konventionens regler och i övrigt fullt i nivå med de
fordringar, som uppställdes i de förnämsta sjöfartsidkande länderna.
Omedelbart efter krigsutbrottet utfärdade kollegium den 4 september 1939
kungörelse nr 14 rörande viss särskild utrustning av fartyg vid krig eller
krigsfara (Bil. 1). I kungörelsen stadgas bl. a. örn vissa extra flottar, som skola
medföras ombord, samt örn utrustning av dessa flottar ävensom av båtar
och andra flottar. Kungörelsen har i hithörande delar dels undergått vissa
ändringar genom kungörelser den 24 oktober 1939 nr 20 (Bil. 2) och den 22
januari 1940 nr 1 (Bil. 3), dels ock kompletterats genom råd och anvisningar
den 20 mars 1940 nr 3 (Bil. 4) samt rundskrivelser nris 101, 104, 106 och 108
(Bil. 5—8).
Likaledes i omedelbart samband med krigsutbrottet utfärdade kollegium
den 4 september 1939 kungörelse nr 15 med närmare föreskrifter rörande
särskilda säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara
(Bil. 9). I denna kungörelse stadgas bl. a. om båtars anbringande och örn
båtövningar. Kungörelsen är i hithörande delar oförändrad.
Samtidigt med utfärdandet av ovan nämnda båda kungörelser den 4 september
1939 nris 14 och 15 bestämde kollegium genom kungörelse nr 16 (Bil.
10) de farvatten, för vilka kungörelserna nris 14 och 15 skulle gälla. Dessa
båda kungörelsers giltighetsområde har därefter utvidgats genom kungörelse
den 30 oktober 1942 nr 4 (Bil. 11).
Numera har kungörelsen den 4 september 1939 nr 14 ersatts med en av
kollegium den 2 mars 1943 utfärdad kungörelse nr 2 rörande viss särskild
utrustning av fartyg vid krig eller krigsfara (Bil. 12). De fordringar, som i
1 Vid yttrandet fogade bilagor här uteslutna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
5
fråga om livräddningsmateriel uppställas i denna kungörelse, överensstämma
så gott som helt med de senaste brittiska, på krigserfarenheterna grundade
fordringarna i ämnet. Den 2 mars 1943 utfärdade kollegium dessutom en
kungörelse nr 1 angående ändringar av hyggnadsreglementets bestämmelser
om livbåtars utrustning (Bil. 13).
I fråga om gasskyddsmateriel, som ju även i viss mån kan anses tillhöra
livräddningsmaterielen, utfärdade kollegium kungörelse den 10 april 1940 nr
4 (Bil. 14), vilken kungörelse dock, sedan behov av gasskyddsmateriel visat
sig icke föreligga, i huvudsak upphävdes genom kungörelse den 6 december
1940 nr 11 (Bil. 15).
Denna summariska redogörelse för vissa föreskrifter, som kollegium under
kriget utfärdat rörande fartygs livräddningsmateriel, samt särskilt de bilagor,
som finnas omnämnda i redogörelsen, torde i sin mån belysa den fortlöpande
uppmärksamhet kollegium ägnat och fortfarande ägnar frågan örn dylik materiel.
I synnerhet må framhållas de skärpta fordringar med avseende å denna
materiel, som uppställas i de båda kungörelserna av den 2 mars 1943,
nris 1 och 2. Särskilt sedan dessa kungörelser trätt i kraft, torde det kunna
sägas, att de svenska handelsfartygens livräddningsredskap i stort sett uppfylla
de av kriget betingade krav, som med hänsyn tagen lill förefintliga möjligheter
kunna tillgodoses.
Även om fartygens livräddningsredskap sålunda torde få anses tidsenliga,
utesluter detta givetvis ej att förbättringar på olika punkter kunna komma till
stånd.
Motionärerna synas anse, att myndigheterna icke ägna tillräckligt intresse
åt nya uppfinningar, som skulle innebära förbättring av fartygs livräddningsmateriel.
Särskilt uppehålla sig motionärerna vid en uppfinning för firning av livbåtar.
Motionärerna säga, att den apparat, varom är fråga, redan i november
1942 skulle kunnat placeras ombord i ett fartyg för att provas, men att apparaten,
på grund av vissa formalia bl. a. hos kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
ännu icke kunnat placeras ombord, samt att det hela ytterligare
komplicerats i det att sådana föreskrifter lämnats i tillståndet till provningen
att något prov icke kan komma till stånd.
Synbarligen avses här en av ingenjören K. J. Wersäll uppfunnen apparat
för sjösättning av livbåt. Beträffande denna apparat anhöll Wersäll hos kollegium
i skrift av den 23 november 1942 att få installera apparaten å en av
Aktiebolaget Arafarts under byggnad varande fartyg. Denna anhållan besvarades
av kollegium genom skrivelse den 26 november 1942. Rörande innehållet
i denna skrivelse och vad därefter i övrigt beträffande apparaten förekommit
får kollegium hänvisa till kollega i avskrift bifogade yttrande den
3 februari 1943 till chefen för handelsdepartementet (Bil. 16). Av detta yttrande
torde framgå, att kollegium visserligen fordrat, att apparaten skall under
lämplig tid hava medförts å faidyg och därvid varit anbragt på dess båtdäck,
innan den underkastas slntprov för eventuellt godtagande, men att kollegium
icke lagt något hinder i vägen för att apparaten omedelbart i november
1942 placerats ombord för att undergå förberedande prov. Att något sådant
prov hitintills icke kommit till stånd heror på kollegium ovidkommande
förhållanden. Först i slutet av april eller början av maj 1943 väntas provet
äga rum.
Med påståendet att sådana föreskrifter lämnats alt något prov icke kan
komma till stånd torde åsyftas den av kollegium uppställda fordran å att
apparaten vid det medförande ombord, varom ovan sagts, skulle vara så
plomberad, att apparaten ej med plomberingens bibehållande kunde använ
-
6
Amira lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
das. Denna fordran har ansetts behövlig för att man vid det slutliga provet
skall kunna utröna, huruvida apparaten fungerar ordentligt sedan den viss
tid stått oanvänd samt utsatt för väder och vind. Dessutom har det synts
kollegium oförsvarligt att för livbåtars sjösättning vid torpedering, minskada
eller annan sjöolycka hava en apparat, som ännu ej är vederbörligen utprovad.
För sådant ändamål torde fartyg böra vara försett med anordningar som
lämnat experimentstadiet.
I detta sammanhang må fästas uppmärksamheten å en i kollega yttrande
av den 3 februari 1943 omnämnd, av Wersäll likaledes uppfunnen anordning
för livbåts frigörande samtidigt från båda båttaljorna. Vad denna anordning
beträffar har kollegium förklarat sig anse, att något godkännande icke kan
ifrågakomma och att provning är meningslös. Att kollegium haft skäl till
sådan avvisande inställning i förhållande till denna anordning torde framgå
av yttrandet.
Vidare framhålla motionärerna, att det uppfunnits en eller ett par nya typer
av livbåtar, som, efter vad det vill synas, skulle kunna rädda många
från en eljest säker död.
Härmed torde åsyftas de i motionens otryckta bilagor omnämnda, av
ingenjören E. Sivard och kaptenen Sven Lundberg uppfunna bärgningsredskapen.
Sivards bärgningsredskap utgöres av en motorlivbåt, vilken är självresande
och självlänsande. Bärgningsredskapet är dessutom på grund av skottindelning
ganska osårbart. Till formen är det en vanlig båt. Ett provexemplar
av båten byggdes år 1940 enligt bifogade »Ritning till den första i Sverige
byggda motorlivbåten» (Bil. 17). Härvid förekom, på förord under hand
från kollega sida, viss ekonomisk garanti av bl. a. riksförsäkringsanstalten.
Sedan prov verkställts, godkände kollegium båten den 31 december 1940 såsom
likvärdig med .båt av klass 1. På initiativ under hand av kollegium intresserades
därefter vissa rederier för båten och Aktiebolaget Svenska Amerika
Mexiko Linien inköpte provexemplaret, som togs ombord å motorfartyget
»Stegeholm». Det visade sig emellertid, att båten, som var i det närmaste
täckt, lämpligen borde göras öppen i större omfattning. Sådana nya
konstruktioner av båten, som framgå av bifogade ritningar (Bil. 18, 19 och
20), hava för den skull verkställts. Kollegium har under hand ånyo förhandlat
med en del rederier om båten och torde det icke vara uteslutet, att dessa
lämna erforderligt ekonomiskt stöd för tillverkning av båten enligt de nya
konstruktionerna. Därest så ej skulle ske, ämnar kollegium, som förväntar
att båten kan bliva ett värdefullt tillskott till fartygs bärgningsmateriel, taga
under övervägande, huruvida ej statsverket bör bereda nödiga ekonomiska
förutsättningar för tillverkningen.
Vad Lundbergs bärgningsredskap beträffar är detta helt täckt samt kan
liksom Sivards utföras självresande och självlänsande. Konstruktionen av
Lundbergs bärgningsredskap är emellertid sådan, att det icke kan förväntas
användbart såsom båt. Huruvida det möjligen efter ändringar, som numera
företagits, kan godtagas såsom flotte ämnar kollegium, som först den 22
januari 1943 fått kännedom om dessa ändringar, snarast möjligt taga ställning
till. Under förra världskriget provades en likartad konstruktion i Norge
men tillvann sig aldrig sådant förtroende, att den kom till praktisk användning.
En bidragande orsak härtill torde varit, att det av lätt förklarliga skäl
måste bjuda sjömännen emot att vid sjöolycka använda sig av ett bärgningsredskap,
som är helt täckt och endast genom lucköppningar ger de ombordvarande
möjlighet att vistas i det fria. Det må dessutom nämnas, att Lundbergs
ifrågavarande bärgningsredskap har ett i förhållande till storleken li
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
7
tet utrymme för de ombordvarande. På grund av dessa omständigheter och
då Sivards båt synes i alla hänseenden avgjort fördelaktigare än Lundbergs
bärgningsredskap, har kollegium hitintills icke funnit skäl föreligga att vidtaga
några åtgärder för alt befordra den Lundbergska uppfinningens utprovande
och dess införande bland utrustningen å handelsflottans fartyg.
Motionärerna omnämna jämväl, att det uppfunnits en enkel och prisbillig
anordning avsedd att placeras på äldre livbåtar för att lämna skydd mot
storm, kyla och överspolningar, men att dylik anordning icke kommit till
mera allmän användning.
Efter vad det vill synas avse motionärerna en av de båda livbåtssuffletter,
som uppfunnits för Gösta A. Lokrantz Aktiebolag och Stockholms Rederiaktiebolag
Svea. Dessa suffletter hava på vissa villkor godkänts av kollegium.
Att livbåtssuffletter gjorts obligatoriska i viss fart framgår av stadgandet i
5 § 1 morn. c) kungörelsen den 2 mars 1943 nr 2 (Bil. 12).
Såsom det ovanstående i sin män torde utvisa har kollegium ägnat frågan
örn fartygs livräddningsmateriel en ingående och fortlöpande uppmärksamhet,
sorn helt nyligen resulterat i väsentligt skärpta fordringar å dylik materiel.
Av det ovan sagda torde även framgå, att de uppfinningar, som i motionen
särskilt uppmärksammats, ägnats det intresse och den behandling
från kollega sida, som deras värde påkallat och förhållandena medgivit.
Under tider som dessa framkomma givetvis en hel del uppslag. Vissa av
dem hava varit sådana, att kollegium funnit sig böra på ena eller andra sättet
befordra deras användning. Sålunda hava exempelvis, såsom i motionen
berörts, olika konstruktioner av flytdräkter efter vederbörliga prov godkänts
av kollegium. Vissa förmåner vid försäkring hava även på förslag av kollegium
förekommit i sådana fall, där fartygets besättning försetts med flytdräkter.
Jämväl livräddningsvästar av vissa typer och en livräddningsrock
hava erhållit kollegii godkännande. Beträffande den utsträckning, i vilken
dessa dräkter, västar och rockar skola förekomma, hänvisas till 4 § 1 mom.
o) och p), 5 § 1 mom. g) samt 12 § kungörelsen den 2 mars 1943 nr 2
(Bil. 12).
Andra uppslag åter hava varit sådana, att kollegium ej ansett sig böra
befordra deras utarbetande och än mindre godkänna i enlighet med dem utförd
materiel. Det torde utan vidare stå klart, att kollegium måste utöva viss
sovring bland alla mer eller mindre genomtänkta och värdefulla projekt,
som underställas kollegium, och att den prövning, som kan vara erforderlig,
bör föregå deras godkännande för användning ombord.
Därest kollegium utan vidare godkänt uppfinningar, som gjorts i fråga
örn fartygs livräddningsmateriel, och olyckor på grund härav inträtt, skulle
fall kunnat förekomma då anmärkningar mot kollegii sätt att handhava sitt
uppdrag såsom fartygsinspektionens chefsmyndighet varit befogade.
Slutligen må särskilt framhållas, att chefen för handelsdepartementet, en-’
ligt bemyndigande av Kungl. Majit den 26 februari 1943, tillkallat utredningsmän
för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap.
Under dessa förhållanden synes det kollegium icke föreligga anledning för
riksdagen att vidtaga någon åtgärd i det av motionärerna angivna syftet.
Slockholm den 15 mars 1943.
Hjalmar Sjöholm
STIG SAHLIN.
O Koch.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt kommerskollegium
att till Eder avgiva yttrande över två lika lydande motioner, nr
181 i första kammaren av hr Linderot och nr 266 i andra kammaren av hr
Persson i Stockholm m. fl., örn åtgärder till skydd för svenska fartyg i
trafik å farvatten, där minfara räder, m. m.
Med anledning härav får kollegium anföra följande.
1 motionerna säges till en början, att säkerhetsförhållandena till sjöss redan
under fredsåren voro häpnadsväckande efterblivna. Till stöd för detta
påstående framhålles, att under åren 1921—1938 drabbades sjömanskåren,
som under denna tid bestod av 22,000 å 23,000 man, av inte mindre än
24,883 olycksfall, därav 1,185 med dödlig utgång. Därjämte nämnes, att
ökning av olyeksfallsfrekvensen skett.
Inom kollegium har på grund härav gjorts en undersökning av olycksfallsfrekvensen
under nämnda 18 år bland sjöfolket.
De i motionerna angivna siffrorna å antalet olycksfall och därav förorsakade
dödsfall bekräftas i stort sett av undersökningen. Enligt denna uppgick
nämligen under de 18 åren antalet olycksfall till 24,872, därav 1,187
med dödlig utgång. Bemanningsbeståndet, som växlade mellan 18,808 man
år 1921 och 24,760 man år 1930, utgjorde i medeltal 22,729 man. I genomsnitt
per år uppgick alltså antalet olycksfall till cirka 6 procent och antalet
sådana olycksfall, som haft dödlig utgång, till 0.29 procent av de ombord
anställdas antal. Av hela antalet olycksfall under åren 1921—1938 hava 2.2
procent och av dödsfallen 34.9 procent inträffat i samband med egentliga
sjöolyckor, såsom förlisning i öppen sjö, strandning, kollision o. dyl. Icke
i något av dessa i dylikt samband inträffade fall har kunnat påvisas, att
bristande säkerhetsåtgärder varit anledning till olyckorna. 4.8 procent av
samtliga olycksfall och 21.9 procent av dödsfallen hava ägt rum under
vistelse i land eller vid förflyttning till eller från fartyg i samband med
landbesök. Ej heller något av dessa olycksfall har visats bero på bristande
säkerhetsåtgärder, utan är det övervägande flertalet av hithörande olycksfall
helt eller delvis att tillskriva omättligt förtärande av spritdrycker. Även
i fråga om de återstående olycksfallen, vilka utgöra 93 procent av samtliga
olycksfall och 43.2 procent av dödsfallen, har det i regel klart framstått,
att olyckan ej uppkommit på grund av bristande säkerhetsåtgärder. Där
så ej klart framstått, har inspektion verkställts. Detta har under åren 1929—
1938 gjorts i 226 fall (siffror för åren 1921—1928 saknas). I en hel del av
dessa fall har det vid inspektionen visat sig, att olyckan ej torde hava berott
på bristande säkerhetsåtgärder utan på den skadades eget förvållande.
Därest man likväl för enkelhetens skull räknar med, att brister i fråga om säkerhetsåtgärder
förelågo i 226 fall och jämför detta antal med antalet samtliga
under åren 1929—1938 inträffade olycksfall, vilket sistnämnda antal uppgick
lill 18,078, så visar det sig ifråga om dessa år, att de fall, där bristande säkerhetsåtgärder
förelågo, ej utgjorde mer än 1.25 procent av samtliga olycksfall.
Vad beträffar frågan örn olycksfallsfrekvensens ökning framgår av den
verkställda undersökningen, att anmälningarna om olycksfall väsentligt stigit
under loppet av de år som undersökningen avser. Detta torde emellertid
icke bero på någon motsvarande ökning av olycksfallens antal utan
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
9
härleda sig därav, att mera bagatellartade olycksfall, som tidigare ej skulle
föranlett någon anmälan, under de senare åren, bl. a. på grund av karenstidens
förkortning, gjorts till föremål för anmälningar. Att så varit förhållandet
bestyrkes i sin mån därav, att antalet anmälda olycksfall med dödlig
utgång, som under de första år undersökningen avser, hållit sig tämligen
konstant, under de senaste åren visat en tydligt nedgående tendens.
Undersökningen torde sålunda giva vid handen, att man ej från olycksfallsfrekvensen
under åren 1921—1938 kan hämta något stöd för ett påstående,
att säkerhetsförhållandena till sjöss under fredstiden voro efterblivna.
Med avseende å de åtgärder till sjöfolkets skydd, som vid krigsutbrottet
företogos från myndigheternas sida, sägs i motionerna, att dessa åtgärder
voro av endast ringa och blygsam omfattning, samt att flottar, bestående
av 6 å 8 tomfat sammanhållna av en träram av enklaste slag, vörö betecknande
nog det mest framträdande av den särskilda säkerhetsutrustning, som
tillkommit under kriget.
Påståendet om den ringa och blygsamma omfattningen av myndigheternas
ifrågavarande åtgärder till sjöfolkets skydd synes kollegium icke överensstämmande
med verkliga förhållandet. Redan den summariska redogörelse
för kollegii särskilda bestämmelser angående livräddningsmateriel under
kriget, som lämnats i kollegii yttrande denna dag till Eder i anledning av
motion nr 149 i andra kammaren, torde visa, att omfattande åtgärder vidtagits
från kollegii sida för sjöfolkets skydd. Dessutom hava ytterligare åtgärder,
som delvis beröras i det följande, vidtagits till skydd för fartyg och
ombordvarande personer. Att ovan omförmälda flottar, såsom motionärerna
mycket riktigt anmärkt, kommit att bliva det mest framträdande av den
särskilda säkerhetsutrustningen under kriget beror icke på obetydligheten
av denna utrustning utan därpå, att flottarna visat sig vara ett synnerligen
effektivt bärgningsredskap. Att flottarna dessutom äro enkla att åstadkomma
torde icke böra räknas till nackdel vare sig för flottarna eller för deras
tillskyndare, utan torde tvärtom få anses vara en med flottarna förenad
fördel.
Motionärerna erinra örn alt anslag beviljats för paravaner till svenska
handelsflottans skyddande mot minor samt att, ehuru paravaner anskaffats
förmedelst detta anslag, knappast något svenskt handelsfartyg försetts med
paravanskydd. På grund härav önska motionärerna, att förslag skyndsamt
måtte utarbetas till lag örn utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten,
där minfara råder, med paravanskydd. Därjämte önska motionärerna,
att lagförslaget även måtte avse fartygens utrustning med skyddsanordningar
mot magnetiska minor.
Kollegium får med avseende å paravanerna framhålla, att handelsfartyg,
som gå med utlagda paravaner, kunna förväntas bliva i någon mån skyddade
mot förankrade kontaktminor. Paravaner erbjuda däremot icke något
skydd mot magnetminor eller drivminor.
Med hänsyn till det skydd paravanerna erbjuda mot förankrade kontaktminor
och då svenska handelsfartyg under vissa krigsförhållanden kunna
bliva nödsakade att gå i farvatten, där sådana minor förekomma, beviljades
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln
ett reservationsanslag å 1,000.000 kronor till främjande av handelsfartygs
förseende med dylikt skydd. Man utgick härvid ifrån att staten skulle vidkännas
högst hälften och rederierna återstoden av kostnaderna för anskaffande
och anbringande ombord av paravanerna oell därmed förbundna anordningar.
Paravanerna beställdes genom marinförvaltningens försorg och
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
voro färdiga för ombordtagning våren 1940. Rederierna underrättades avkollegium
örn möjligheten att erhålla paravaner och om förutsättningarna
härför. Endast ifråga om två fartyg har man emellertid hitintills begagnat
sig av denna möjlighet. De paravaner, som fartygen erhållit, lära för övrigt,
enligt vad från vederbörligt håll uppgivits, icke kommit till användning å
fartygen.
Anledningen till att fartyg icke i större utsträckning försetts med paravaner
torde vara beroende därpå, att det inom handelssjöfarten åtminstone
hitintills icke visats något större förtroende för dessa hjälpmedel. Det har
nämligen ansetts, att paravanerna endast lämpa sig i smult vatten och att
de vid sjöhävning kunna i viss mån öka risken för fartygets minsprängning.
Till närmare belysande av dessa förhållanden må anföras följande.
Svepning av minor nied paravaner tillgår så, att paravanerna utläggas en
på vardera sidan av fartyget och förbindas med detsamma medelst s. k.
paravanwirar. Genom fartygets fart och genom vissa anordningar å paravanerna
föras dessa ut från fartygssidan och framgå på visst avstånd från
fartyget och på visst djup under vattenytan. Paravanwirarna äro fästa vid
ett beslag under fartygets förskepp i köllinjen.
Paravanwiren är avsedd att fånga minans förankringstross och att föra
minan ut till själva paravanen. Denna är försedd med en saxanordning, vilken
avklipper förankringstrossen. Härigenom flyter minan upp.
För att paravanskyddet skall verka förutsättes sålunda, att paravanwiren
träffar förankringstrossen och icke själva minan. Träffar wiren minan, föreligger
risk för att minan omedelbart exploderar och att detta sker i sådan
närhet av fartyget att fartyget spränges. Hade paravananordning ej förefunnits,
kunde fartyget måhända gått klart för minan.
Vid sjöhävning höjes och sänkes wirens å fartyget belägna anbringningspunkt
så, att dennas höjdläge kan variera flera meter. Härigenom uppstår
givetvis ökad risk för att wiren skall träffa själva minan.
Såsom av det här sagda framgår har viss tvekan förelegat rörande paravaners
användbarhet.
Kungl. Majit har emellertid genom beslut den 26 februari 1943 uppdragit
åt kollegium att verkställa utredning av frågan om paravanutrustning för
handelsfartyg samt att till Kungl. Majit inkomma med utlåtande i ämnet.
Bortsett från att frågans art är sådan att dess eventuella reglering i författningsväg
ej lämpligen torde böra ske i form av lag, synes det, då Kungl.
Majit sålunda har sin uppmärksamhet riktad på frågan, icke föreligga behov
av att riksdagen tager något initiativ i ämnet.
Vad angår frågan örn skyddsanordningar mot magnetiska minor må nämnas,
att station avsedd för fartygs behandling till skydd mot dylika minor är
under slutförande och att ytterligare dylika stationer planeras. Stationerna,
som byggas under marinförvaltningens ledning, torde allt efter som de bliva
färdiga komma att tå utnyttjas av såväl örlogsfartyg som h a lide 1 s får ty g .H e 1 a
frågan om fartygs skyddande mot magnetiska minor är föremål för ingående
behandling, särskilt från kollegii och marinförvaltningens sida. Frågan är
emellertid av sådan art, att nya rön undan för undan göras på området. Med
hänsyn härtill synes ej heller denna fråga lämpad för reglering i lag eller
eljest giva anledning till någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionärerna önska vidare, att Kungl. Maj:t beträffande livbåtar utfärdar
nya föreskrifter av sådant innehåll, att de tekniska vinningarna på området
utnyttjas så att livbåtarna få största möjliga sjösäkerhet samt förses med
motorer, radiosändare, erforderligt bränsle, mekaniska dävertar och sjökort,
som tåla vatten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
Il
Kollegium får härvidlag nämna, alt livbåtarna å den svenska handelsflottans
fartyg äro av konstruktioner och typer, som fastställts efter mångåriga
erfarenheter från alla länders handelsmariner, och att de i Sverige gällande
byggnadsbestämmelserna äro desamma som tillämpas av övriga större sjöfartsidkande
nationer.
I fråga om livbåtars förseende med radiosändare må nämnas, att Kungl.
Majit den 12 februari 1943, på förslag av kollegium, anvisat 150,000 kronor
från handels- och sjöfartsfonden att av telegrafstyrelsen disponeras för anskaffande
av radioapparater, avsedda att försäljas till redare för användning
å livbåtar. Just i dagarna har kollegium erhållit meddelande från nämnda styrelse,
att den tillsvidare kommer att låta tillverka 50 stycken dylika apparater.
När dessa bliva färdiga, ämnar kollegium till behandling upptaga frågan
om föreskrifter rörande livbåtars förseende med apparater av detta slag.
Vad angår önskemålet örn att livbåtar skola förses med motorer, bränsle,
mekaniska dävertar och sjökort, som tåla vatten, får kollegium hänvisa till
5 § 1 mom. f), 7 §, 8 § andra stycket och 13 § 2) kollegii bifogade kungörelse1
den 2 mars 1943, nr 2, rörande viss särskild utrustning av fartyg vid
krig eller krigsfara. I och med stadgandena i dessa författningsrum torde ifrågavarande
önskemål blivit i skälig mån tillgodosett.
Med avseende å hela livbåtsfrågan får särskilt framhållas, att Kungl. Majit
den 26 februari 1943 bemyndigat chefen för handelsdepartementet, att tillkalla
utredningsmän för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap
med särskilt beaktande av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar.
Slutligen hava motionärerna, med förmälan att arbetare i allmänhet åtnjuta
visst skydd för liv och lem genom bestämmelserna i lagen om arbetarskydd
men att sjöfolk i skeppstjänst är undantaget från detta skydd, uttalat
önskan örn skyndsamt utarbetande av förslag till sådana ändringar av nämnda
lag att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under lagens skyddsföreskrifter.
Kollegium får härvidlag fästa uppmärksamheten på, att uteslutningen ur
arbetarskyddslagen av arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till
skeppstjänst, ingalunda innebär något åsidosättande av sjöfolket med avseende
å skyddsföreskrifter. Tvärtom torde det finnas väsentligt talrikare och
mera i detalj gående dylika föreskrifter för sjöfolkets skeppstjänst än för arbete,
som utföres av andra arbetare. Då det torde bliva allt för vidlyftigt att
i detalj uppräkna alla skyddsföreskrifter för sjöfolket, får kollegium inskränka
sig till att dels hänvisa särskilt till kungl, förordningarna den 20 maj 1927,
nr 184, angående fartygs byggnad och utrustning, den 9 december 1932, nr
570, angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nyttjandeförordning),
den 8 oktober 1937, nr 815, örn skyddsåtgärder, som vid lastning
och lossning av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl., samt kollegii detaljerade
byggnadsreglemente och nyttjandereglemente, dels ock framhålla, att
hela det stora författningskomplex, sorn sjöfartsäkerhetsföreskriftema bilda,
direkt eller indirekt åsyftar sjöfolkets skydd. Dessutom må nämnas, att iakttagandet
av skyddsföreskrifterna för sjöfolket torde vara underkastat väsentligt
större kontroll än iakttagandet av skyddsföreskrifterna för andra arbetare.
i det att fartygsinspektionen, som utövar kontroll i det förra fallet, förfogar
över väsentligt större personal i förhållande till antalet arbetare och arbetsställen
än vad yrkesinspektionen, sorn är kontrollmyndighet i det senare
fallet, har att tillgå. Någon anledning alt inordna sjöfolkets skeppstjänst under
arbetarskyddslagen torde för den skull icke finnas.
Ilar utesluten.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
På grund av vad sålunda anförts synes det kollegium icke föreligga skäl
för riksdagen att vidtaga några åtgärder i de av motionärerna angivna syftena.
I ärendets avgörande hava deltagit generaldirektören Sahlin, kommerserådet
Sjöholm, föredragande, och byrådirektören Eggert.
Stockholm den 15 mars 1943.
STIG SAHLIN.
Hjalmar Sjöholm.
O. Koch.
Bilaga C.
CHEFEN FÖR MARINEN.
Till riksdagens andra lagutskott.
På grund av nådig remiss den 12 februari 1943 får jag härmed avgiva yttrande
över motioner i första kammaren nr 181 (likalydande i andra kammaren
nr 266) och i andra kammaren nr 149.
Motion nr 181.
1. I motion nr 181 föreslås för det första, att skyndsamt förslag utarbetas
till lag om utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten, där minfara
räder, med paravanskydd och speciella skyddsanordningar för magnetiska
minor.
2. I fråga om paravanskydd får jag framhålla följande.
För de svenska handelsfartyg, vilka trafikera farvattnen innanför spärren
erfordras i nuvarande läge intet paravanskydd. Det är emellertid icke uteslutet,
att mineringar kunna komma att utläggas så, att paravanskydd i
framtiden blir erforderligt för dessa fartyg.
Med anledning av de minsprängningar av lejdfartyg, som inträffat, har ett
handelsfartyg tagits i anspråk för att, efter att ha försetts med särskild minsvepningsutrustning,
tjänstgöra såsom ledarefartyg för lejdfartygen under
den del av deras färd, som går genom farvatten, där faran för förankrade
minor f. n. bedömes aktuell. Det kan emellertid i framtiden inträffa, att det
minfarliga området utsträckes eller att andra omständigheter uppstå, som
göra det nödvändigt att förse lejdfartygen med individuella paravanskydd.
När sjöfarten efter pågående stormaktskonflikts avslutande åter blir fri, är
det sannolikt att vissa farvatten, som svenska handelsfartyg komma att befara,
fortfarande äro riskabla på grund av förankrade minor.
3. I fråga örn skydd mot magnetiska minor får jag framföra följande.
Risk för magnetiska minor föreligger inom en stor del av det farvatten,
som trafikeras av de innanför spärren varande fartygen. Stationer för avmagnetisering
av fartygen i och för skydd mot magnetiska minor äro f. n.
under iordningställande genom försorg av marinen i intimt samarbete med
kommerskollegium.
4. Genom kungl, brev av den 31 augusti 1939 har kommerskollegium anbefallts
att meddela föreskrifter angående den särskilda utrustning av fartyg,
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
13
som vid krig eller krigsfara kan erfordras vid fartygs utnyttjande i vissa farvatten.
Kommerskollegium har därmed befogenhet att föreskriva, att svenska
handelsfartyg skola utrustas med naravaner och förses med skydd mot magnetiska
minor.
Däremot finnes icke föreskriven någon skyldighet för kommerskollegium
att i dylika frågor samråda med chefen för marinen. Ej heller åligger det
chefen för marinen att underrätta kommerskollegium, då risk för sjöfarten
bedömes ha uppstått inom visst farvatten.
Ovan åberopade kungl, brev talar endast örn »den särskilda utrustning»,
som kan erfordras för att skydda handelsfartygen. Sjöfarten kan emellertid
beredas skydd mot krigshandlingar även på annat sätt än genom fartygens
utrustning med vissa motmedel, nämligen genom att densamma omdirigeras
till sådana vägar, där riskerna äro mindre, eller genom att handelsfartygen
samlas i eskorter under skydd av örlogsfartyg och krigsflygplan. Gällande
förordningar giva emellertid icke någon statlig institution befogenhet att meddela
härför erforderliga föreskrifter.
För att undanröja här påtalade brister i gällande förordningar vill jag
föreslå
dels att trafikkommissionen tillägges befogenhet att vid krigsfara eller krig
meddela föreskrifter ang. färdväg och färdsätt för handelsfartyg och
dels att det ålägges chefen för marinen att, då fara för sjöfarten på grund
av krigshandlingar bedömes hava uppstått inom visst farvatten, härom underrätta
kommerskollegium och trafikkommissionen och att samtidigt föreslå
de åtgärder till handelsfartygens skydd, som chefen för marinen anser
betingade av läget.
Någon lag örn utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten, där
minfara räder, med paravanskydd och speciella skyddsanordningar, anser
jag icke behövlig, därest föreslagen komplettering av gällande bestämmelser
vidtages.
5. I samma motion föreslås för det andra att nya föreskrifter utfärdas beträffande
livbåtar. Då denna fråga faller utom marinens verksamhet i vad
rör svenska handelsfartyg, får jag endast framhålla, att jag anser, att alla
åtgärder, som kunna vidtagas till ökande av främst personalens säkerhet till
sjöss under krigsförhållanden, böra vidtagas.
6. I den i samma motion upptagna frågan om sjöfolkets inordnande under
lagen om arbetarskydd har jag intet att anföra.
Motion nr 149.
7. I motion nr 149 föreslås vidtagande av sådana ändringar av gällande
säkerhetsförfattningar, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen
kunna införas utan allt för lång tidsutdräkt. I denna fråga anhåller
jag att få hänvisa till vad som ovan under punkt 5 anförts.
Stockholm den 19 mars 1943.
F. TAMM.
H. Strömbäck.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
Bilaga D.
Till andra lagutskottet.
Sedan Sveriges redareförening genom skrivelse den 8 februari 1943 beretts
tillfälle avgiva yttrande över vissa inom riksdagen väckta motioner, nämligen
n:ris 11, 48 och 181 i första kammaren och n:ris 26, 58, 149 och 266 i andra
kammaren, får föreningen härmed framhålla följande.
3) Motion nr 181 i första kammaren och nr 266 i andra kammaren örn åtgärder
till skydd för svenska fartyg i trafik å farvatten, där minfara råder
m. m.
I dessa motioner utsäges till en början, att från myndigheternas sida intet
åtgjorts för att under nu rådande förhållanden garantera sjömännen skydd
och säkerhet och att redan under fredsåren säkerhetsanordningarna till sjöss
voro efterblivna.
Föreningen kan för sin del icke finna, att så är förhållandet. År 1927 utfärdades
en kungl, förordning angående fartygs byggnad och utrustning
(byggnadsförordningen) och i anslutning härtill utfärdade Kungl, kommerskollegium
samma år en kungörelse med särskilda byggnads-, material- och
utrustningsbestämmelser för fartyg (byggnadsreglementet), vilka författningar
i detalj reglera de säkerhetsåtgärder, som skola vara vidtagna ombord i
fartygen, och vilka enligt föreningens uppfattning väl fyllt sitt ändamål.
Vid krigsutbrottet 1939 utfärdade kommerskollegium en kungörelse rörande
viss särskild utrustning av fartyg vid krig eller krigsfara, däri på
grund av kriget påkallade åtgärder till säkerställande av de ombordvarandes
liv föreskrevos. Under den gångna tiden har denna fråga med uppmärksamhet
följts av såväl de ansvariga statliga myndigheterna som de enskilda
rederierna och uppslag till förbättrande av säkerheten för sjöfolket hava
upptagits till granskning. Tyvärr har det emellertid visat sig, att ett flertal
av de framkomna projekten icke hållit måttet vid en kritisk och sakkunnig
granskning.
Som torde vara utskottet bekant, har i dagarna en ny kungörelse angående
fartygs utrustning vid krig eller krigsfara utfärdats, vilken kungörelse
trädde i kraft den 15 innevarande mars. De föreskrifter rörande särskilt utrustningen
av livbåtar och flottar, som häri meddelas, överensstämma med
de av Board of Trade fastställda och även i stor utsträckning med de under
föregående år av den paritetiska sjöfartskommissionen i London förordade
bestämmelserna och måste anses tillfredsställa även långt gående krav i detta
hänseende.
Vad beträffar motionärernas anmärkning mot de i Sverige använda flottarna
får föreningen framhålla, att dessa flottar äro byggda och utrustade
enligt gällande föreskrifter och att desamma icke torde vara underlägsna i
utländska fartyg använda. Det har tvärtom visat sig, att de svenska bestämmelserna
i detta hänseende äro betydligt strängare än t. ex. de engelska. Det
torde icke heller kunna bestridas, att i många fall de enda överlevande från
krigsförlista fartyg räddats genom just dessa av motionärerna klandrade
livräddningsflottar. Det har nämligen visat sig, att vid torpederingar och
minsprängningar, då samtliga livbåtar gjorts odugliga, nämnda flottar icke
utsatts för allvarligare skador.
Det råder delade meningar örn, huruvida paravaner äro ett fullgott skydd
mot minor. Det torde måhända icke vara utskottet bekant, att man i stor utsträckning
inom utländska handelsmariner övergivit bruket av desamma, un
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
15
der förmenande att de kunna öka i stället för minska riskerna för minsprängning.
Kungl. Majit har emellertid numera uppdragit åt kommerskollegium
att verkställa utredning i denna fråga.
Spörsmålet rörande lämpligheten av livbåtarnas förseende med motor har
även varit föremål för delade meningar, enär man bland annat ansett, att
motorer i livbåtar beträffande driftsäkerheten äro problematiska. Denna
fråga har emellertid avförts från dagordningen, därigenom att i kommerskollegii
meromnämnda kungörelse föreskrivits, att fartyg, sysselsatta i nordsjö-
eller vidsträcktare fart, skola utrustas med motorlivbåt.
Det torde även böra framhållas, att Kungl. Majit i dagarna tillkallat 9 utredningsmän
för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap
med särskilt beaktande av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar.
På grund av vad i motionerna anföres beträffande sjöfolkets undantagande
från lagen örn arbetarskydd må här framhållas, att frågan om skydd för
sjöfolket under arbete regleras genom specialförfattningar, bland vilka kunna
nämnas byggnadsförordningen, nyttjandeförordningen och förordningarna
om skyddsåtgärder vid lastning och lossning samt till dessa förordningar
sig hänförande reglementen.
I anledning av vad som sålunda förekommit torde de av motionärerna
åsyftade åtgärderna icke nu vara påkallade, varför föreningen får hemställa,
att Utskottet måtte medverka till att de ej föranleda någon riksdagens åtgärd.
4) Motion nr 149 i andra kammaren angående vissa ändringar i gällande författningar
rörande säkerheten å handelsflottans fartgg.
De av motionärerna påtalade stora förlusterna i människoliv under nu
pågående världskrig i jämförelse med motsvarande förluster under förra
världskriget torde få tillskrivas det skärpta sjökriget. Det synes böra hållas
i minnet, att det s. k. totala ubåtskriget under förra världskriget först år 1917
igångsattes, medan under nuvarande krig den totala förstörelsen igångsatts
på ett mycket tidigare skede. Härtill kommer under detta krig de förluster,
som uppkommit genom flygvapnets medverkan vid fartygssänkningarna.
Det torde icke förhålla sig så som motionärerna vilja göra gällande, att utvecklingen
ombord i fartygen, vad det gäller livräddningsmaterielen, stagnerat.
I stället torde det väl vara så, att ett flertal uppfinningar både prövats och,
i den mån de visat sig hålla måttet, börjat användas å fartygen. Föreningen får
i övrigt hänvisa lill det faktum, att kommerskollegium i dagarna utfärdat en
ny kungörelse angående fartygs utrustning vid krig eller krigsfara, vilken
torde fylla långt gående krav. Såsom förut nämnts har även i dagarna tillsatts
en kungl, kommitté för utredning av frågan örn handelsfartygs bärgningsredskap,
varjämte kommerskollegium bemyndigats utreda frågan örn
fartygens förseende med säkerhetsanordningar mot minfaran.
Med anledning av vad sålunda anförts och då det synes otvetydigt, att de
ansvariga sjöfartsmyndigheterna inom landet noggrant följa alla frågor, som
beröra sjösäkerheten och i synnerhet livräddningsmaterielen, torde ej heller
i detta avseende åtgärder i enlighet med motionärernas hemställan vara påkallade.
Göteborg den 19 mars 1943.
Sveriges redareförening
G. CARLSSON.
//. F. Reuterskiöld.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.
Bilaga E.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 8 februari har Svenska sjöfolksförbundet bereus tillfälle
att till utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 11, 48 och 181 i
första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i andra kammaren. Sjöfolksförbundets
styrelse får med anledning därav anföra följande.
Vidkommande frågan om livräddningsmaterialen å de svenska handelsfartygen,
så tala de allmänt kända händelserna själva här ett så starkt språk
att nämnvärt icke är att tillägga.
Den omständigheten, att de nuvarande förhållandena omöjliggöra åstadkommandet
av ett internationellt ordnande av huru livräddningsmaterialen
ombord å fartyg skall vara beskaffad, utgör icke något bärande skäl för att allt
skall bli vid det gamla ombord å svenska fartyg. Det kan icke sägas vara en dag
för tidigt, att de uppfinningar som gjorts till förbättrande och effektiviserande
av livräddningsmaterialen bliva sakkunnigt prövade genom statens
försorg och att det som därvid kan befinnas vara av värde föreskrives som
obligatoriskt livräddningsmaterial, ävensom att föreskrifter utfärdas om
denna materials vidmakthållande i gott skick genom effektiv periodisk eftersyn.
Göteborg den 5 mars 1943.
Svenska sjöfolksförbundet
NICKLAS OLSSON.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
4315S3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.