Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.

1943-06-21 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:61, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61.

1

Nr 61.

Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i

gällande författningar angående säkerheten å handelsflottans

fartyg m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i

första kammaren nr 181 av herr Linderot samt motionerna i andra kammaren

nr 149 av herr Lindberg i Stockholm m. fl. och nr 266 av herr Persson

i Stockholm m. fl.

I motionen II: 149 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar

rörande fartyg, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen

kunna införas utan alltför lång tidsutdrägt.

I motionerna I: 181 och II: 266, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels

låta skyndsamt utarbeta förslag till lag om utrustning av sådana fartyg, som

trafikera farvatten, där minfara råder, med paravanskydd och speciella anordningar

mot magnetiska minor, dels utfärda nya föreskrifter beträffande

livbåtar av sådant innehåll att de tekniska vinningarna på området utnyttjas,

så att livbåtarna få största möjliga sjösäkerhet och förses med motorer,

radiosändare, erforderligt bränsle, mekaniska dävertar och sjökort, som tåla

vatten, dels ock låta skyndsamt utarbeta förslag till sådana ändringar av

lagen om arbetarskydd, att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under dess

skyddsföreskrifter.

Beträffande motiveringen för de olika yrkandena får utskottet hänvisa till

motionerna.

Vid motionen lii 149 ha fogats vissa ej tryckta bilagor, utgörande beskrivningar

och ritningar till bärgningsredskap, uppfunna av ingenjören E.

Sivard och kaptenen Sven Lundberg. Dessa bilagor hava lagts till utskottets

handlingar.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från kommerskollegium och chefen för marinen,

varjämte Sveriges redareförening, svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,

svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen

och Sveriges radiotelegrafistförening beretts tillfälle att yttra sig över

motionerna. Yttranden hava inkommit från samtliga nämnda myndigheter

och sammanslutningar. Kommerskollegiums, chefens för marinen, redareföreningens

och sjöfolksförbundets yttranden finnas såsom bilagor fogade vid

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 samt. 2 avd. Nr 61.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 61.

detta utlåtande. Fartygsbefälsföreningen har under hänvisning till pågående

utredningar rörande bärgningsredskap och paravanskydd ansett, att motionerna

ej behöva föranleda till någon riksdagens åtgärd. Maskinbefälsförbundet

har tillstyrkt motionen II: 149. Beträffande motionerna I: 181 och

11:266 har förbundet anmärkt, att vissa synpunkter däri redan genom pågående

utredningar i stor utsträckning vunnit beaktande. Förbundet ifrågasätter

lämpligheten av att sjöfolk i skeppstjänst inordnas under arbetarskyddslagens

skyddsföreskrifter. I den mån i arbetarskyddslagen finnas stadgande^

som ej ingå i förordningen angående fartygs byggnad och utrustning,

föreslår förbundet, att dessa införas i nämnda förordning. Stewartsföreningen

och radiotelegrafistföreningen hava tillstyrkt motionerna.

Beträffande gällande föreskrifter rörande fartygs bärgningsredskap samt,

vidtagna åtgärder för förbättring av dessa och för anordnande av paravanskydd

och skydd mot magnetiska minor får utskottet hänvisa till kommerskollegiums

över motionerna avgivna yttranden.

Dessutom må erinras om chefens för handelsdepartementet redogörelse i

ämnet vid avgivande av svar den 17 februari 1943 i första kammaren å en

interpellation angående beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna

m. m. (första kammarens protokoll nr 6 sid. 2—8).

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 februari 1943 tillkallade chefen

för handelsdepartementet den 10 mars nio utredningsmän för att verkställa

utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap med särskilt beaktande

av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar. Under utredningen ha överläggningar

ägt rum med representanter för redare och ombord å fartyg anställda.

Utredningsmännen avgåvo den 22 maj till chefen för handelsdepartementet

betänkande (ej tryckt) med förslag till ändringar i vissa säkerhetsföreskrifter

för fartyg. Betänkandet är för närvarande efter remiss föremål

för kommerskollegiums prövning.

Den 26 februari 1943 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att skyndsamt

verkställa utredning av frågan om paravanutrustning för handelsfartyg.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 april anmälde kollegium resultaten av utredningen.

Under denna hade överläggningar ägt rum med representanter för

marinen, redarna, fartygsbefälet, maskinbefälet och manskapet. Utredningen

hade resulterat i att kollegium den 29 mars utfärdat kungörelse om paravanutrustning,

vari stadgades, att svenskt handelsfartyg, som från svensk hamn

avgår på resa i oceanfart, skall vara försett med paravanutrustning, som

godkänts av kollegium. Paravanutrustning hade ännu så länge ej ansetts vara

behövlig för fartyg i annan fart än lejdtrafik.

Vad angår yrkandet i motionerna I: 181 och 11:266 rörande sådana ändringar

i lagen om arbetarskydd, att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under

dess skyddsföreskrifter, bör anmärkas, att under den särskilda lagstiftningen

för sjöfarten inrymmas även skyddsföreskrifter. Exempel å dylika

hava lämnats i kommerskollegiums över motionerna avgivna yttrande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61.

3

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava med anledning av Utskottet.

Kungl. Maj:ts beslut den 26 februari 1943 särskilda utredningar verkställts

dels rörande handelsfartygs bärgningsredskap med särskilt beaktande av

livbåtarna och deras sjösättningsanordningar och dels rörande frågan örn

paravanutrustning för handelsfartyg. I det senare avseendet bär kommerskollegium

den 29 mars 1943 utfärdat en kungörelse, vari stadgas, att svenskt

handelsfartyg, som från svensk hamn avgår på resa i oceanfart, skall vara

försett med av kollegium godkänd paravanutrustning. Utredningen rörande

handelsfartygs bärgningsredskap kan förväntas inom kort komma att medföra

ändringar i gällande föreskrifter.

Enligt vad kommerskollegium meddelat hava särskilda anstalter vidtagits

för behandling av fartyg till skydd mot magnetiska minor.

Då utskottet förväntar, att Kungl. Maj:t och sjöfartsmyndigheterna komma

att ägna hithörande spörsmål erforderlig uppmärksamhet även i fortsättningen,

finner utskottet ej påkallat att göra någon framställning i ämnet

till Kungl. Maj:t.

Vad beträffar yrkandet i motionerna I: 181 och II: 266 rörande ändring av

lagen om arbetarskydd i sådan riktning att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas

under dess skyddsföreskrifter finner utskottet med hänsyn till vad

kommerskollegium därom anfört i sitt yttrande över motionerna skäl ej föreligga

att föranstalta om utredning därom.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:181, 11:149 och 11:266, ej

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Boos*, Sten*, Söderkvist* och

Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hermansson,

Cruse*, fru Johansson, herrar Lundgren, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.1

Kungl. Maj:t har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt kommerskollegium

att till Eder avgiva yttrande över motion nr 149 i andra kammaren

av hr Lindberg i Stockholm m. fl. angående vissa ändringar i gällande författningar

rörande säkerheten å handelsflottans fartyg.

Därefter har Eder sekreterare med skrivelse den 6 mars 1943 översänt

vissa, ej tryckta bilagor till motionen för att tagas i beaktande i samband

med yttrandet.

Med anledning härav får kollegium, återställande nämnda bilagor, anföra

följande.

I motionen föreslås, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

örn vidtagande av sådana ändringar av gällande säkerhetsförfattningar, att

nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen kunna införas

utan allt för lång tidsutdräkt.

I motiveringen till detta förslag antydes, att livräddningsmaterielen, som

fartygen äro skyldiga att föra, möjligen icke skulle vara i ordning utan vara

gammalmodig och otidsenlig.

Med avseende härå må bemärkas, att de svenska föreskrifter i ämnet, sorn

funnos redan då pågående krig började i september 1939, voro, i den mån

dylika frågor behandlas i 1929 års sjöfartssäkerhetskonvention, helt överensstämmande

med konventionens regler och i övrigt fullt i nivå med de

fordringar, som uppställdes i de förnämsta sjöfartsidkande länderna.

Omedelbart efter krigsutbrottet utfärdade kollegium den 4 september 1939

kungörelse nr 14 rörande viss särskild utrustning av fartyg vid krig eller

krigsfara (Bil. 1). I kungörelsen stadgas bl. a. örn vissa extra flottar, som skola

medföras ombord, samt örn utrustning av dessa flottar ävensom av båtar

och andra flottar. Kungörelsen har i hithörande delar dels undergått vissa

ändringar genom kungörelser den 24 oktober 1939 nr 20 (Bil. 2) och den 22

januari 1940 nr 1 (Bil. 3), dels ock kompletterats genom råd och anvisningar

den 20 mars 1940 nr 3 (Bil. 4) samt rundskrivelser nris 101, 104, 106 och 108

(Bil. 5—8).

Likaledes i omedelbart samband med krigsutbrottet utfärdade kollegium

den 4 september 1939 kungörelse nr 15 med närmare föreskrifter rörande

särskilda säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara

(Bil. 9). I denna kungörelse stadgas bl. a. om båtars anbringande och örn

båtövningar. Kungörelsen är i hithörande delar oförändrad.

Samtidigt med utfärdandet av ovan nämnda båda kungörelser den 4 september

1939 nris 14 och 15 bestämde kollegium genom kungörelse nr 16 (Bil.

10) de farvatten, för vilka kungörelserna nris 14 och 15 skulle gälla. Dessa

båda kungörelsers giltighetsområde har därefter utvidgats genom kungörelse

den 30 oktober 1942 nr 4 (Bil. 11).

Numera har kungörelsen den 4 september 1939 nr 14 ersatts med en av

kollegium den 2 mars 1943 utfärdad kungörelse nr 2 rörande viss särskild

utrustning av fartyg vid krig eller krigsfara (Bil. 12). De fordringar, som i

1 Vid yttrandet fogade bilagor här uteslutna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

5

fråga om livräddningsmateriel uppställas i denna kungörelse, överensstämma

så gott som helt med de senaste brittiska, på krigserfarenheterna grundade

fordringarna i ämnet. Den 2 mars 1943 utfärdade kollegium dessutom en

kungörelse nr 1 angående ändringar av hyggnadsreglementets bestämmelser

om livbåtars utrustning (Bil. 13).

I fråga om gasskyddsmateriel, som ju även i viss mån kan anses tillhöra

livräddningsmaterielen, utfärdade kollegium kungörelse den 10 april 1940 nr

4 (Bil. 14), vilken kungörelse dock, sedan behov av gasskyddsmateriel visat

sig icke föreligga, i huvudsak upphävdes genom kungörelse den 6 december

1940 nr 11 (Bil. 15).

Denna summariska redogörelse för vissa föreskrifter, som kollegium under

kriget utfärdat rörande fartygs livräddningsmateriel, samt särskilt de bilagor,

som finnas omnämnda i redogörelsen, torde i sin mån belysa den fortlöpande

uppmärksamhet kollegium ägnat och fortfarande ägnar frågan örn dylik materiel.

I synnerhet må framhållas de skärpta fordringar med avseende å denna

materiel, som uppställas i de båda kungörelserna av den 2 mars 1943,

nris 1 och 2. Särskilt sedan dessa kungörelser trätt i kraft, torde det kunna

sägas, att de svenska handelsfartygens livräddningsredskap i stort sett uppfylla

de av kriget betingade krav, som med hänsyn tagen lill förefintliga möjligheter

kunna tillgodoses.

Även om fartygens livräddningsredskap sålunda torde få anses tidsenliga,

utesluter detta givetvis ej att förbättringar på olika punkter kunna komma till

stånd.

Motionärerna synas anse, att myndigheterna icke ägna tillräckligt intresse

åt nya uppfinningar, som skulle innebära förbättring av fartygs livräddningsmateriel.

Särskilt uppehålla sig motionärerna vid en uppfinning för firning av livbåtar.

Motionärerna säga, att den apparat, varom är fråga, redan i november

1942 skulle kunnat placeras ombord i ett fartyg för att provas, men att apparaten,

på grund av vissa formalia bl. a. hos kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå

ännu icke kunnat placeras ombord, samt att det hela ytterligare

komplicerats i det att sådana föreskrifter lämnats i tillståndet till provningen

att något prov icke kan komma till stånd.

Synbarligen avses här en av ingenjören K. J. Wersäll uppfunnen apparat

för sjösättning av livbåt. Beträffande denna apparat anhöll Wersäll hos kollegium

i skrift av den 23 november 1942 att få installera apparaten å en av

Aktiebolaget Arafarts under byggnad varande fartyg. Denna anhållan besvarades

av kollegium genom skrivelse den 26 november 1942. Rörande innehållet

i denna skrivelse och vad därefter i övrigt beträffande apparaten förekommit

får kollegium hänvisa till kollega i avskrift bifogade yttrande den

3 februari 1943 till chefen för handelsdepartementet (Bil. 16). Av detta yttrande

torde framgå, att kollegium visserligen fordrat, att apparaten skall under

lämplig tid hava medförts å faidyg och därvid varit anbragt på dess båtdäck,

innan den underkastas slntprov för eventuellt godtagande, men att kollegium

icke lagt något hinder i vägen för att apparaten omedelbart i november

1942 placerats ombord för att undergå förberedande prov. Att något sådant

prov hitintills icke kommit till stånd heror på kollegium ovidkommande

förhållanden. Först i slutet av april eller början av maj 1943 väntas provet

äga rum.

Med påståendet att sådana föreskrifter lämnats alt något prov icke kan

komma till stånd torde åsyftas den av kollegium uppställda fordran å att

apparaten vid det medförande ombord, varom ovan sagts, skulle vara så

plomberad, att apparaten ej med plomberingens bibehållande kunde använ
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Amira lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

das. Denna fordran har ansetts behövlig för att man vid det slutliga provet

skall kunna utröna, huruvida apparaten fungerar ordentligt sedan den viss

tid stått oanvänd samt utsatt för väder och vind. Dessutom har det synts

kollegium oförsvarligt att för livbåtars sjösättning vid torpedering, minskada

eller annan sjöolycka hava en apparat, som ännu ej är vederbörligen utprovad.

För sådant ändamål torde fartyg böra vara försett med anordningar som

lämnat experimentstadiet.

I detta sammanhang må fästas uppmärksamheten å en i kollega yttrande

av den 3 februari 1943 omnämnd, av Wersäll likaledes uppfunnen anordning

för livbåts frigörande samtidigt från båda båttaljorna. Vad denna anordning

beträffar har kollegium förklarat sig anse, att något godkännande icke kan

ifrågakomma och att provning är meningslös. Att kollegium haft skäl till

sådan avvisande inställning i förhållande till denna anordning torde framgå

av yttrandet.

Vidare framhålla motionärerna, att det uppfunnits en eller ett par nya typer

av livbåtar, som, efter vad det vill synas, skulle kunna rädda många

från en eljest säker död.

Härmed torde åsyftas de i motionens otryckta bilagor omnämnda, av

ingenjören E. Sivard och kaptenen Sven Lundberg uppfunna bärgningsredskapen.

Sivards bärgningsredskap utgöres av en motorlivbåt, vilken är självresande

och självlänsande. Bärgningsredskapet är dessutom på grund av skottindelning

ganska osårbart. Till formen är det en vanlig båt. Ett provexemplar

av båten byggdes år 1940 enligt bifogade »Ritning till den första i Sverige

byggda motorlivbåten» (Bil. 17). Härvid förekom, på förord under hand

från kollega sida, viss ekonomisk garanti av bl. a. riksförsäkringsanstalten.

Sedan prov verkställts, godkände kollegium båten den 31 december 1940 såsom

likvärdig med .båt av klass 1. På initiativ under hand av kollegium intresserades

därefter vissa rederier för båten och Aktiebolaget Svenska Amerika

Mexiko Linien inköpte provexemplaret, som togs ombord å motorfartyget

»Stegeholm». Det visade sig emellertid, att båten, som var i det närmaste

täckt, lämpligen borde göras öppen i större omfattning. Sådana nya

konstruktioner av båten, som framgå av bifogade ritningar (Bil. 18, 19 och

20), hava för den skull verkställts. Kollegium har under hand ånyo förhandlat

med en del rederier om båten och torde det icke vara uteslutet, att dessa

lämna erforderligt ekonomiskt stöd för tillverkning av båten enligt de nya

konstruktionerna. Därest så ej skulle ske, ämnar kollegium, som förväntar

att båten kan bliva ett värdefullt tillskott till fartygs bärgningsmateriel, taga

under övervägande, huruvida ej statsverket bör bereda nödiga ekonomiska

förutsättningar för tillverkningen.

Vad Lundbergs bärgningsredskap beträffar är detta helt täckt samt kan

liksom Sivards utföras självresande och självlänsande. Konstruktionen av

Lundbergs bärgningsredskap är emellertid sådan, att det icke kan förväntas

användbart såsom båt. Huruvida det möjligen efter ändringar, som numera

företagits, kan godtagas såsom flotte ämnar kollegium, som först den 22

januari 1943 fått kännedom om dessa ändringar, snarast möjligt taga ställning

till. Under förra världskriget provades en likartad konstruktion i Norge

men tillvann sig aldrig sådant förtroende, att den kom till praktisk användning.

En bidragande orsak härtill torde varit, att det av lätt förklarliga skäl

måste bjuda sjömännen emot att vid sjöolycka använda sig av ett bärgningsredskap,

som är helt täckt och endast genom lucköppningar ger de ombordvarande

möjlighet att vistas i det fria. Det må dessutom nämnas, att Lundbergs

ifrågavarande bärgningsredskap har ett i förhållande till storleken li
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

7

tet utrymme för de ombordvarande. På grund av dessa omständigheter och

då Sivards båt synes i alla hänseenden avgjort fördelaktigare än Lundbergs

bärgningsredskap, har kollegium hitintills icke funnit skäl föreligga att vidtaga

några åtgärder för alt befordra den Lundbergska uppfinningens utprovande

och dess införande bland utrustningen å handelsflottans fartyg.

Motionärerna omnämna jämväl, att det uppfunnits en enkel och prisbillig

anordning avsedd att placeras på äldre livbåtar för att lämna skydd mot

storm, kyla och överspolningar, men att dylik anordning icke kommit till

mera allmän användning.

Efter vad det vill synas avse motionärerna en av de båda livbåtssuffletter,

som uppfunnits för Gösta A. Lokrantz Aktiebolag och Stockholms Rederiaktiebolag

Svea. Dessa suffletter hava på vissa villkor godkänts av kollegium.

Att livbåtssuffletter gjorts obligatoriska i viss fart framgår av stadgandet i

5 § 1 morn. c) kungörelsen den 2 mars 1943 nr 2 (Bil. 12).

Såsom det ovanstående i sin män torde utvisa har kollegium ägnat frågan

örn fartygs livräddningsmateriel en ingående och fortlöpande uppmärksamhet,

sorn helt nyligen resulterat i väsentligt skärpta fordringar å dylik materiel.

Av det ovan sagda torde även framgå, att de uppfinningar, som i motionen

särskilt uppmärksammats, ägnats det intresse och den behandling

från kollega sida, som deras värde påkallat och förhållandena medgivit.

Under tider som dessa framkomma givetvis en hel del uppslag. Vissa av

dem hava varit sådana, att kollegium funnit sig böra på ena eller andra sättet

befordra deras användning. Sålunda hava exempelvis, såsom i motionen

berörts, olika konstruktioner av flytdräkter efter vederbörliga prov godkänts

av kollegium. Vissa förmåner vid försäkring hava även på förslag av kollegium

förekommit i sådana fall, där fartygets besättning försetts med flytdräkter.

Jämväl livräddningsvästar av vissa typer och en livräddningsrock

hava erhållit kollegii godkännande. Beträffande den utsträckning, i vilken

dessa dräkter, västar och rockar skola förekomma, hänvisas till 4 § 1 mom.

o) och p), 5 § 1 mom. g) samt 12 § kungörelsen den 2 mars 1943 nr 2

(Bil. 12).

Andra uppslag åter hava varit sådana, att kollegium ej ansett sig böra

befordra deras utarbetande och än mindre godkänna i enlighet med dem utförd

materiel. Det torde utan vidare stå klart, att kollegium måste utöva viss

sovring bland alla mer eller mindre genomtänkta och värdefulla projekt,

som underställas kollegium, och att den prövning, som kan vara erforderlig,

bör föregå deras godkännande för användning ombord.

Därest kollegium utan vidare godkänt uppfinningar, som gjorts i fråga

örn fartygs livräddningsmateriel, och olyckor på grund härav inträtt, skulle

fall kunnat förekomma då anmärkningar mot kollegii sätt att handhava sitt

uppdrag såsom fartygsinspektionens chefsmyndighet varit befogade.

Slutligen må särskilt framhållas, att chefen för handelsdepartementet, en-’

ligt bemyndigande av Kungl. Majit den 26 februari 1943, tillkallat utredningsmän

för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap.

Under dessa förhållanden synes det kollegium icke föreligga anledning för

riksdagen att vidtaga någon åtgärd i det av motionärerna angivna syftet.

Slockholm den 15 mars 1943.

Hjalmar Sjöholm

STIG SAHLIN.

O Koch.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har genom remiss den 12 februari 1943 anbefallt kommerskollegium

att till Eder avgiva yttrande över två lika lydande motioner, nr

181 i första kammaren av hr Linderot och nr 266 i andra kammaren av hr

Persson i Stockholm m. fl., örn åtgärder till skydd för svenska fartyg i

trafik å farvatten, där minfara räder, m. m.

Med anledning härav får kollegium anföra följande.

1 motionerna säges till en början, att säkerhetsförhållandena till sjöss redan

under fredsåren voro häpnadsväckande efterblivna. Till stöd för detta

påstående framhålles, att under åren 1921—1938 drabbades sjömanskåren,

som under denna tid bestod av 22,000 å 23,000 man, av inte mindre än

24,883 olycksfall, därav 1,185 med dödlig utgång. Därjämte nämnes, att

ökning av olyeksfallsfrekvensen skett.

Inom kollegium har på grund härav gjorts en undersökning av olycksfallsfrekvensen

under nämnda 18 år bland sjöfolket.

De i motionerna angivna siffrorna å antalet olycksfall och därav förorsakade

dödsfall bekräftas i stort sett av undersökningen. Enligt denna uppgick

nämligen under de 18 åren antalet olycksfall till 24,872, därav 1,187

med dödlig utgång. Bemanningsbeståndet, som växlade mellan 18,808 man

år 1921 och 24,760 man år 1930, utgjorde i medeltal 22,729 man. I genomsnitt

per år uppgick alltså antalet olycksfall till cirka 6 procent och antalet

sådana olycksfall, som haft dödlig utgång, till 0.29 procent av de ombord

anställdas antal. Av hela antalet olycksfall under åren 1921—1938 hava 2.2

procent och av dödsfallen 34.9 procent inträffat i samband med egentliga

sjöolyckor, såsom förlisning i öppen sjö, strandning, kollision o. dyl. Icke

i något av dessa i dylikt samband inträffade fall har kunnat påvisas, att

bristande säkerhetsåtgärder varit anledning till olyckorna. 4.8 procent av

samtliga olycksfall och 21.9 procent av dödsfallen hava ägt rum under

vistelse i land eller vid förflyttning till eller från fartyg i samband med

landbesök. Ej heller något av dessa olycksfall har visats bero på bristande

säkerhetsåtgärder, utan är det övervägande flertalet av hithörande olycksfall

helt eller delvis att tillskriva omättligt förtärande av spritdrycker. Även

i fråga om de återstående olycksfallen, vilka utgöra 93 procent av samtliga

olycksfall och 43.2 procent av dödsfallen, har det i regel klart framstått,

att olyckan ej uppkommit på grund av bristande säkerhetsåtgärder. Där

så ej klart framstått, har inspektion verkställts. Detta har under åren 1929—

1938 gjorts i 226 fall (siffror för åren 1921—1928 saknas). I en hel del av

dessa fall har det vid inspektionen visat sig, att olyckan ej torde hava berott

på bristande säkerhetsåtgärder utan på den skadades eget förvållande.

Därest man likväl för enkelhetens skull räknar med, att brister i fråga om säkerhetsåtgärder

förelågo i 226 fall och jämför detta antal med antalet samtliga

under åren 1929—1938 inträffade olycksfall, vilket sistnämnda antal uppgick

lill 18,078, så visar det sig ifråga om dessa år, att de fall, där bristande säkerhetsåtgärder

förelågo, ej utgjorde mer än 1.25 procent av samtliga olycksfall.

Vad beträffar frågan örn olycksfallsfrekvensens ökning framgår av den

verkställda undersökningen, att anmälningarna om olycksfall väsentligt stigit

under loppet av de år som undersökningen avser. Detta torde emellertid

icke bero på någon motsvarande ökning av olycksfallens antal utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

9

härleda sig därav, att mera bagatellartade olycksfall, som tidigare ej skulle

föranlett någon anmälan, under de senare åren, bl. a. på grund av karenstidens

förkortning, gjorts till föremål för anmälningar. Att så varit förhållandet

bestyrkes i sin mån därav, att antalet anmälda olycksfall med dödlig

utgång, som under de första år undersökningen avser, hållit sig tämligen

konstant, under de senaste åren visat en tydligt nedgående tendens.

Undersökningen torde sålunda giva vid handen, att man ej från olycksfallsfrekvensen

under åren 1921—1938 kan hämta något stöd för ett påstående,

att säkerhetsförhållandena till sjöss under fredstiden voro efterblivna.

Med avseende å de åtgärder till sjöfolkets skydd, som vid krigsutbrottet

företogos från myndigheternas sida, sägs i motionerna, att dessa åtgärder

voro av endast ringa och blygsam omfattning, samt att flottar, bestående

av 6 å 8 tomfat sammanhållna av en träram av enklaste slag, vörö betecknande

nog det mest framträdande av den särskilda säkerhetsutrustning, som

tillkommit under kriget.

Påståendet om den ringa och blygsamma omfattningen av myndigheternas

ifrågavarande åtgärder till sjöfolkets skydd synes kollegium icke överensstämmande

med verkliga förhållandet. Redan den summariska redogörelse

för kollegii särskilda bestämmelser angående livräddningsmateriel under

kriget, som lämnats i kollegii yttrande denna dag till Eder i anledning av

motion nr 149 i andra kammaren, torde visa, att omfattande åtgärder vidtagits

från kollegii sida för sjöfolkets skydd. Dessutom hava ytterligare åtgärder,

som delvis beröras i det följande, vidtagits till skydd för fartyg och

ombordvarande personer. Att ovan omförmälda flottar, såsom motionärerna

mycket riktigt anmärkt, kommit att bliva det mest framträdande av den

särskilda säkerhetsutrustningen under kriget beror icke på obetydligheten

av denna utrustning utan därpå, att flottarna visat sig vara ett synnerligen

effektivt bärgningsredskap. Att flottarna dessutom äro enkla att åstadkomma

torde icke böra räknas till nackdel vare sig för flottarna eller för deras

tillskyndare, utan torde tvärtom få anses vara en med flottarna förenad

fördel.

Motionärerna erinra örn alt anslag beviljats för paravaner till svenska

handelsflottans skyddande mot minor samt att, ehuru paravaner anskaffats

förmedelst detta anslag, knappast något svenskt handelsfartyg försetts med

paravanskydd. På grund härav önska motionärerna, att förslag skyndsamt

måtte utarbetas till lag örn utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten,

där minfara råder, med paravanskydd. Därjämte önska motionärerna,

att lagförslaget även måtte avse fartygens utrustning med skyddsanordningar

mot magnetiska minor.

Kollegium får med avseende å paravanerna framhålla, att handelsfartyg,

som gå med utlagda paravaner, kunna förväntas bliva i någon mån skyddade

mot förankrade kontaktminor. Paravaner erbjuda däremot icke något

skydd mot magnetminor eller drivminor.

Med hänsyn till det skydd paravanerna erbjuda mot förankrade kontaktminor

och då svenska handelsfartyg under vissa krigsförhållanden kunna

bliva nödsakade att gå i farvatten, där sådana minor förekomma, beviljades

å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln

ett reservationsanslag å 1,000.000 kronor till främjande av handelsfartygs

förseende med dylikt skydd. Man utgick härvid ifrån att staten skulle vidkännas

högst hälften och rederierna återstoden av kostnaderna för anskaffande

och anbringande ombord av paravanerna oell därmed förbundna anordningar.

Paravanerna beställdes genom marinförvaltningens försorg och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

voro färdiga för ombordtagning våren 1940. Rederierna underrättades avkollegium

örn möjligheten att erhålla paravaner och om förutsättningarna

härför. Endast ifråga om två fartyg har man emellertid hitintills begagnat

sig av denna möjlighet. De paravaner, som fartygen erhållit, lära för övrigt,

enligt vad från vederbörligt håll uppgivits, icke kommit till användning å

fartygen.

Anledningen till att fartyg icke i större utsträckning försetts med paravaner

torde vara beroende därpå, att det inom handelssjöfarten åtminstone

hitintills icke visats något större förtroende för dessa hjälpmedel. Det har

nämligen ansetts, att paravanerna endast lämpa sig i smult vatten och att

de vid sjöhävning kunna i viss mån öka risken för fartygets minsprängning.

Till närmare belysande av dessa förhållanden må anföras följande.

Svepning av minor nied paravaner tillgår så, att paravanerna utläggas en

på vardera sidan av fartyget och förbindas med detsamma medelst s. k.

paravanwirar. Genom fartygets fart och genom vissa anordningar å paravanerna

föras dessa ut från fartygssidan och framgå på visst avstånd från

fartyget och på visst djup under vattenytan. Paravanwirarna äro fästa vid

ett beslag under fartygets förskepp i köllinjen.

Paravanwiren är avsedd att fånga minans förankringstross och att föra

minan ut till själva paravanen. Denna är försedd med en saxanordning, vilken

avklipper förankringstrossen. Härigenom flyter minan upp.

För att paravanskyddet skall verka förutsättes sålunda, att paravanwiren

träffar förankringstrossen och icke själva minan. Träffar wiren minan, föreligger

risk för att minan omedelbart exploderar och att detta sker i sådan

närhet av fartyget att fartyget spränges. Hade paravananordning ej förefunnits,

kunde fartyget måhända gått klart för minan.

Vid sjöhävning höjes och sänkes wirens å fartyget belägna anbringningspunkt

så, att dennas höjdläge kan variera flera meter. Härigenom uppstår

givetvis ökad risk för att wiren skall träffa själva minan.

Såsom av det här sagda framgår har viss tvekan förelegat rörande paravaners

användbarhet.

Kungl. Majit har emellertid genom beslut den 26 februari 1943 uppdragit

åt kollegium att verkställa utredning av frågan om paravanutrustning för

handelsfartyg samt att till Kungl. Majit inkomma med utlåtande i ämnet.

Bortsett från att frågans art är sådan att dess eventuella reglering i författningsväg

ej lämpligen torde böra ske i form av lag, synes det, då Kungl.

Majit sålunda har sin uppmärksamhet riktad på frågan, icke föreligga behov

av att riksdagen tager något initiativ i ämnet.

Vad angår frågan örn skyddsanordningar mot magnetiska minor må nämnas,

att station avsedd för fartygs behandling till skydd mot dylika minor är

under slutförande och att ytterligare dylika stationer planeras. Stationerna,

som byggas under marinförvaltningens ledning, torde allt efter som de bliva

färdiga komma att tå utnyttjas av såväl örlogsfartyg som h a lide 1 s får ty g .H e 1 a

frågan om fartygs skyddande mot magnetiska minor är föremål för ingående

behandling, särskilt från kollegii och marinförvaltningens sida. Frågan är

emellertid av sådan art, att nya rön undan för undan göras på området. Med

hänsyn härtill synes ej heller denna fråga lämpad för reglering i lag eller

eljest giva anledning till någon åtgärd från riksdagens sida.

Motionärerna önska vidare, att Kungl. Maj:t beträffande livbåtar utfärdar

nya föreskrifter av sådant innehåll, att de tekniska vinningarna på området

utnyttjas så att livbåtarna få största möjliga sjösäkerhet samt förses med

motorer, radiosändare, erforderligt bränsle, mekaniska dävertar och sjökort,

som tåla vatten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

Il

Kollegium får härvidlag nämna, alt livbåtarna å den svenska handelsflottans

fartyg äro av konstruktioner och typer, som fastställts efter mångåriga

erfarenheter från alla länders handelsmariner, och att de i Sverige gällande

byggnadsbestämmelserna äro desamma som tillämpas av övriga större sjöfartsidkande

nationer.

I fråga om livbåtars förseende med radiosändare må nämnas, att Kungl.

Majit den 12 februari 1943, på förslag av kollegium, anvisat 150,000 kronor

från handels- och sjöfartsfonden att av telegrafstyrelsen disponeras för anskaffande

av radioapparater, avsedda att försäljas till redare för användning

å livbåtar. Just i dagarna har kollegium erhållit meddelande från nämnda styrelse,

att den tillsvidare kommer att låta tillverka 50 stycken dylika apparater.

När dessa bliva färdiga, ämnar kollegium till behandling upptaga frågan

om föreskrifter rörande livbåtars förseende med apparater av detta slag.

Vad angår önskemålet örn att livbåtar skola förses med motorer, bränsle,

mekaniska dävertar och sjökort, som tåla vatten, får kollegium hänvisa till

5 § 1 mom. f), 7 §, 8 § andra stycket och 13 § 2) kollegii bifogade kungörelse1

den 2 mars 1943, nr 2, rörande viss särskild utrustning av fartyg vid

krig eller krigsfara. I och med stadgandena i dessa författningsrum torde ifrågavarande

önskemål blivit i skälig mån tillgodosett.

Med avseende å hela livbåtsfrågan får särskilt framhållas, att Kungl. Majit

den 26 februari 1943 bemyndigat chefen för handelsdepartementet, att tillkalla

utredningsmän för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap

med särskilt beaktande av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar.

Slutligen hava motionärerna, med förmälan att arbetare i allmänhet åtnjuta

visst skydd för liv och lem genom bestämmelserna i lagen om arbetarskydd

men att sjöfolk i skeppstjänst är undantaget från detta skydd, uttalat

önskan örn skyndsamt utarbetande av förslag till sådana ändringar av nämnda

lag att även sjöfolk i skeppstjänst inordnas under lagens skyddsföreskrifter.

Kollegium får härvidlag fästa uppmärksamheten på, att uteslutningen ur

arbetarskyddslagen av arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till

skeppstjänst, ingalunda innebär något åsidosättande av sjöfolket med avseende

å skyddsföreskrifter. Tvärtom torde det finnas väsentligt talrikare och

mera i detalj gående dylika föreskrifter för sjöfolkets skeppstjänst än för arbete,

som utföres av andra arbetare. Då det torde bliva allt för vidlyftigt att

i detalj uppräkna alla skyddsföreskrifter för sjöfolket, får kollegium inskränka

sig till att dels hänvisa särskilt till kungl, förordningarna den 20 maj 1927,

nr 184, angående fartygs byggnad och utrustning, den 9 december 1932, nr

570, angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nyttjandeförordning),

den 8 oktober 1937, nr 815, örn skyddsåtgärder, som vid lastning

och lossning av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl., samt kollegii detaljerade

byggnadsreglemente och nyttjandereglemente, dels ock framhålla, att

hela det stora författningskomplex, sorn sjöfartsäkerhetsföreskriftema bilda,

direkt eller indirekt åsyftar sjöfolkets skydd. Dessutom må nämnas, att iakttagandet

av skyddsföreskrifterna för sjöfolket torde vara underkastat väsentligt

större kontroll än iakttagandet av skyddsföreskrifterna för andra arbetare.

i det att fartygsinspektionen, som utövar kontroll i det förra fallet, förfogar

över väsentligt större personal i förhållande till antalet arbetare och arbetsställen

än vad yrkesinspektionen, sorn är kontrollmyndighet i det senare

fallet, har att tillgå. Någon anledning alt inordna sjöfolkets skeppstjänst under

arbetarskyddslagen torde för den skull icke finnas.

Ilar utesluten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

På grund av vad sålunda anförts synes det kollegium icke föreligga skäl

för riksdagen att vidtaga några åtgärder i de av motionärerna angivna syftena.

I ärendets avgörande hava deltagit generaldirektören Sahlin, kommerserådet

Sjöholm, föredragande, och byrådirektören Eggert.

Stockholm den 15 mars 1943.

STIG SAHLIN.

Hjalmar Sjöholm.

O. Koch.

Bilaga C.

CHEFEN FÖR MARINEN.

Till riksdagens andra lagutskott.

På grund av nådig remiss den 12 februari 1943 får jag härmed avgiva yttrande

över motioner i första kammaren nr 181 (likalydande i andra kammaren

nr 266) och i andra kammaren nr 149.

Motion nr 181.

1. I motion nr 181 föreslås för det första, att skyndsamt förslag utarbetas

till lag om utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten, där minfara

räder, med paravanskydd och speciella skyddsanordningar för magnetiska

minor.

2. I fråga om paravanskydd får jag framhålla följande.

För de svenska handelsfartyg, vilka trafikera farvattnen innanför spärren

erfordras i nuvarande läge intet paravanskydd. Det är emellertid icke uteslutet,

att mineringar kunna komma att utläggas så, att paravanskydd i

framtiden blir erforderligt för dessa fartyg.

Med anledning av de minsprängningar av lejdfartyg, som inträffat, har ett

handelsfartyg tagits i anspråk för att, efter att ha försetts med särskild minsvepningsutrustning,

tjänstgöra såsom ledarefartyg för lejdfartygen under

den del av deras färd, som går genom farvatten, där faran för förankrade

minor f. n. bedömes aktuell. Det kan emellertid i framtiden inträffa, att det

minfarliga området utsträckes eller att andra omständigheter uppstå, som

göra det nödvändigt att förse lejdfartygen med individuella paravanskydd.

När sjöfarten efter pågående stormaktskonflikts avslutande åter blir fri, är

det sannolikt att vissa farvatten, som svenska handelsfartyg komma att befara,

fortfarande äro riskabla på grund av förankrade minor.

3. I fråga örn skydd mot magnetiska minor får jag framföra följande.

Risk för magnetiska minor föreligger inom en stor del av det farvatten,

som trafikeras av de innanför spärren varande fartygen. Stationer för avmagnetisering

av fartygen i och för skydd mot magnetiska minor äro f. n.

under iordningställande genom försorg av marinen i intimt samarbete med

kommerskollegium.

4. Genom kungl, brev av den 31 augusti 1939 har kommerskollegium anbefallts

att meddela föreskrifter angående den särskilda utrustning av fartyg,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

13

som vid krig eller krigsfara kan erfordras vid fartygs utnyttjande i vissa farvatten.

Kommerskollegium har därmed befogenhet att föreskriva, att svenska

handelsfartyg skola utrustas med naravaner och förses med skydd mot magnetiska

minor.

Däremot finnes icke föreskriven någon skyldighet för kommerskollegium

att i dylika frågor samråda med chefen för marinen. Ej heller åligger det

chefen för marinen att underrätta kommerskollegium, då risk för sjöfarten

bedömes ha uppstått inom visst farvatten.

Ovan åberopade kungl, brev talar endast örn »den särskilda utrustning»,

som kan erfordras för att skydda handelsfartygen. Sjöfarten kan emellertid

beredas skydd mot krigshandlingar även på annat sätt än genom fartygens

utrustning med vissa motmedel, nämligen genom att densamma omdirigeras

till sådana vägar, där riskerna äro mindre, eller genom att handelsfartygen

samlas i eskorter under skydd av örlogsfartyg och krigsflygplan. Gällande

förordningar giva emellertid icke någon statlig institution befogenhet att meddela

härför erforderliga föreskrifter.

För att undanröja här påtalade brister i gällande förordningar vill jag

föreslå

dels att trafikkommissionen tillägges befogenhet att vid krigsfara eller krig

meddela föreskrifter ang. färdväg och färdsätt för handelsfartyg och

dels att det ålägges chefen för marinen att, då fara för sjöfarten på grund

av krigshandlingar bedömes hava uppstått inom visst farvatten, härom underrätta

kommerskollegium och trafikkommissionen och att samtidigt föreslå

de åtgärder till handelsfartygens skydd, som chefen för marinen anser

betingade av läget.

Någon lag örn utrustning av sådana fartyg, som trafikera farvatten, där

minfara räder, med paravanskydd och speciella skyddsanordningar, anser

jag icke behövlig, därest föreslagen komplettering av gällande bestämmelser

vidtages.

5. I samma motion föreslås för det andra att nya föreskrifter utfärdas beträffande

livbåtar. Då denna fråga faller utom marinens verksamhet i vad

rör svenska handelsfartyg, får jag endast framhålla, att jag anser, att alla

åtgärder, som kunna vidtagas till ökande av främst personalens säkerhet till

sjöss under krigsförhållanden, böra vidtagas.

6. I den i samma motion upptagna frågan om sjöfolkets inordnande under

lagen om arbetarskydd har jag intet att anföra.

Motion nr 149.

7. I motion nr 149 föreslås vidtagande av sådana ändringar av gällande

säkerhetsförfattningar, att nya och förbättrade anordningar av livräddningsmaterielen

kunna införas utan allt för lång tidsutdräkt. I denna fråga anhåller

jag att få hänvisa till vad som ovan under punkt 5 anförts.

Stockholm den 19 mars 1943.

F. TAMM.

H. Strömbäck.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

Bilaga D.

Till andra lagutskottet.

Sedan Sveriges redareförening genom skrivelse den 8 februari 1943 beretts

tillfälle avgiva yttrande över vissa inom riksdagen väckta motioner, nämligen

n:ris 11, 48 och 181 i första kammaren och n:ris 26, 58, 149 och 266 i andra

kammaren, får föreningen härmed framhålla följande.

3) Motion nr 181 i första kammaren och nr 266 i andra kammaren örn åtgärder

till skydd för svenska fartyg i trafik å farvatten, där minfara råder

m. m.

I dessa motioner utsäges till en början, att från myndigheternas sida intet

åtgjorts för att under nu rådande förhållanden garantera sjömännen skydd

och säkerhet och att redan under fredsåren säkerhetsanordningarna till sjöss

voro efterblivna.

Föreningen kan för sin del icke finna, att så är förhållandet. År 1927 utfärdades

en kungl, förordning angående fartygs byggnad och utrustning

(byggnadsförordningen) och i anslutning härtill utfärdade Kungl, kommerskollegium

samma år en kungörelse med särskilda byggnads-, material- och

utrustningsbestämmelser för fartyg (byggnadsreglementet), vilka författningar

i detalj reglera de säkerhetsåtgärder, som skola vara vidtagna ombord i

fartygen, och vilka enligt föreningens uppfattning väl fyllt sitt ändamål.

Vid krigsutbrottet 1939 utfärdade kommerskollegium en kungörelse rörande

viss särskild utrustning av fartyg vid krig eller krigsfara, däri på

grund av kriget påkallade åtgärder till säkerställande av de ombordvarandes

liv föreskrevos. Under den gångna tiden har denna fråga med uppmärksamhet

följts av såväl de ansvariga statliga myndigheterna som de enskilda

rederierna och uppslag till förbättrande av säkerheten för sjöfolket hava

upptagits till granskning. Tyvärr har det emellertid visat sig, att ett flertal

av de framkomna projekten icke hållit måttet vid en kritisk och sakkunnig

granskning.

Som torde vara utskottet bekant, har i dagarna en ny kungörelse angående

fartygs utrustning vid krig eller krigsfara utfärdats, vilken kungörelse

trädde i kraft den 15 innevarande mars. De föreskrifter rörande särskilt utrustningen

av livbåtar och flottar, som häri meddelas, överensstämma med

de av Board of Trade fastställda och även i stor utsträckning med de under

föregående år av den paritetiska sjöfartskommissionen i London förordade

bestämmelserna och måste anses tillfredsställa även långt gående krav i detta

hänseende.

Vad beträffar motionärernas anmärkning mot de i Sverige använda flottarna

får föreningen framhålla, att dessa flottar äro byggda och utrustade

enligt gällande föreskrifter och att desamma icke torde vara underlägsna i

utländska fartyg använda. Det har tvärtom visat sig, att de svenska bestämmelserna

i detta hänseende äro betydligt strängare än t. ex. de engelska. Det

torde icke heller kunna bestridas, att i många fall de enda överlevande från

krigsförlista fartyg räddats genom just dessa av motionärerna klandrade

livräddningsflottar. Det har nämligen visat sig, att vid torpederingar och

minsprängningar, då samtliga livbåtar gjorts odugliga, nämnda flottar icke

utsatts för allvarligare skador.

Det råder delade meningar örn, huruvida paravaner äro ett fullgott skydd

mot minor. Det torde måhända icke vara utskottet bekant, att man i stor utsträckning

inom utländska handelsmariner övergivit bruket av desamma, un
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

15

der förmenande att de kunna öka i stället för minska riskerna för minsprängning.

Kungl. Majit har emellertid numera uppdragit åt kommerskollegium

att verkställa utredning i denna fråga.

Spörsmålet rörande lämpligheten av livbåtarnas förseende med motor har

även varit föremål för delade meningar, enär man bland annat ansett, att

motorer i livbåtar beträffande driftsäkerheten äro problematiska. Denna

fråga har emellertid avförts från dagordningen, därigenom att i kommerskollegii

meromnämnda kungörelse föreskrivits, att fartyg, sysselsatta i nordsjö-

eller vidsträcktare fart, skola utrustas med motorlivbåt.

Det torde även böra framhållas, att Kungl. Majit i dagarna tillkallat 9 utredningsmän

för att verkställa utredning rörande handelsfartygs bärgningsredskap

med särskilt beaktande av livbåtarna och deras sjösättningsanordningar.

På grund av vad i motionerna anföres beträffande sjöfolkets undantagande

från lagen örn arbetarskydd må här framhållas, att frågan om skydd för

sjöfolket under arbete regleras genom specialförfattningar, bland vilka kunna

nämnas byggnadsförordningen, nyttjandeförordningen och förordningarna

om skyddsåtgärder vid lastning och lossning samt till dessa förordningar

sig hänförande reglementen.

I anledning av vad som sålunda förekommit torde de av motionärerna

åsyftade åtgärderna icke nu vara påkallade, varför föreningen får hemställa,

att Utskottet måtte medverka till att de ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

4) Motion nr 149 i andra kammaren angående vissa ändringar i gällande författningar

rörande säkerheten å handelsflottans fartgg.

De av motionärerna påtalade stora förlusterna i människoliv under nu

pågående världskrig i jämförelse med motsvarande förluster under förra

världskriget torde få tillskrivas det skärpta sjökriget. Det synes böra hållas

i minnet, att det s. k. totala ubåtskriget under förra världskriget först år 1917

igångsattes, medan under nuvarande krig den totala förstörelsen igångsatts

på ett mycket tidigare skede. Härtill kommer under detta krig de förluster,

som uppkommit genom flygvapnets medverkan vid fartygssänkningarna.

Det torde icke förhålla sig så som motionärerna vilja göra gällande, att utvecklingen

ombord i fartygen, vad det gäller livräddningsmaterielen, stagnerat.

I stället torde det väl vara så, att ett flertal uppfinningar både prövats och,

i den mån de visat sig hålla måttet, börjat användas å fartygen. Föreningen får

i övrigt hänvisa lill det faktum, att kommerskollegium i dagarna utfärdat en

ny kungörelse angående fartygs utrustning vid krig eller krigsfara, vilken

torde fylla långt gående krav. Såsom förut nämnts har även i dagarna tillsatts

en kungl, kommitté för utredning av frågan örn handelsfartygs bärgningsredskap,

varjämte kommerskollegium bemyndigats utreda frågan örn

fartygens förseende med säkerhetsanordningar mot minfaran.

Med anledning av vad sålunda anförts och då det synes otvetydigt, att de

ansvariga sjöfartsmyndigheterna inom landet noggrant följa alla frågor, som

beröra sjösäkerheten och i synnerhet livräddningsmaterielen, torde ej heller

i detta avseende åtgärder i enlighet med motionärernas hemställan vara påkallade.

Göteborg den 19 mars 1943.

Sveriges redareförening

G. CARLSSON.

//. F. Reuterskiöld.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 61; bilagor.

Bilaga E.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 8 februari har Svenska sjöfolksförbundet bereus tillfälle

att till utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 11, 48 och 181 i

första kammaren och nr 26, 58, 149 och 266 i andra kammaren. Sjöfolksförbundets

styrelse får med anledning därav anföra följande.

Vidkommande frågan om livräddningsmaterialen å de svenska handelsfartygen,

så tala de allmänt kända händelserna själva här ett så starkt språk

att nämnvärt icke är att tillägga.

Den omständigheten, att de nuvarande förhållandena omöjliggöra åstadkommandet

av ett internationellt ordnande av huru livräddningsmaterialen

ombord å fartyg skall vara beskaffad, utgör icke något bärande skäl för att allt

skall bli vid det gamla ombord å svenska fartyg. Det kan icke sägas vara en dag

för tidigt, att de uppfinningar som gjorts till förbättrande och effektiviserande

av livräddningsmaterialen bliva sakkunnigt prövade genom statens

försorg och att det som därvid kan befinnas vara av värde föreskrives som

obligatoriskt livräddningsmaterial, ävensom att föreskrifter utfärdas om

denna materials vidmakthållande i gott skick genom effektiv periodisk eftersyn.

Göteborg den 5 mars 1943.

Svenska sjöfolksförbundet

NICKLAS OLSSON.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4315S3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.