Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1943-06-21 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:63, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
1
Nr 63.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag
till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d
lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 320, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension,
dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.
Lagförslaget är av följande lydelse.
Lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2§-
Där för viss grupp av arbetstagare eller pensionstagare dyrtidstillägg å lön
eller pension utgår eller enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt
förmånligare grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 63.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för nämnda grupp utan
tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd'', som i samma
stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönekontrollnämnd.
3 §•
Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare
eller pensionstagare örn nedsättning eller begränsning av eljest utgående
dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget
skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt
angår sådan arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt
överenskommelsen.
4 §■
Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat
tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen
i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan
beteckning.
5 §■
Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden
1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga örn begränsning
av dyrtidstillägg;
2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensioner
förete handelsböcker och affärshandlingar för nämnden.
Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra
vad'' honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga honom
vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av sådant
vite.
6 §.
Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen
utser en att vara ordförande.
Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga
ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintressen,
och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.
7 §•
Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift enligt
3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av
beslutet.
Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse om beslutet till envar
därav berörd arbetstagare eller pensionstagare.
Andra lagutskottets utlåtpnde nr 63.
3
8 §•
Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse
i högst sex månader straffes
1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan tillstånd
utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden för förbudets
meddelande;
2) den som, med vetskap om föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit
högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;
3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda lönekontrollnämnden.
9 §-
Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vidare
man än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
10 §.
Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av lönekontrollnämnden.
Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
11 §’
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
12 §■
Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga om tilllämpning
av 2, 3 eller 5 §, skall förås hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
13 §■
_ Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1944.
Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.
Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gälla
längre än förordnande som nyss sagts är gällande.
I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 317 i
första kammaren av herr Linderot och nr 451 i andra kammaren av herr
Persson i Stockholm m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen gjorda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen. I fråga om motiveringen till motionärernas
hemställan hänvisas till motionerna.
Inledning.
Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Majit åt direktören
G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar angående
den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig
prisstegring. Söderlund ingav sedermera till chefen för finansdepartementet
en promemoria med riktlinjer för den ekonomiska politiken. Den 13 november
1942 bemyndigade Kungl. Majit Söderlund att lägga de i promemorian
angivna riktlinjerna till grund för fullföljandet av det honom meddelade uppdraget.
I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom
led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka inkomststegringar
i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största
betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians
avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig
därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbetsmarknaden,
inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där eftersträva
en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges motsvarande
stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde
någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 ars
serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man praktiskt
taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå
ett prisstopp. Den antydda lösningen av frågan om dyrtidskompensation för
vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian
— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för statens
och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av utfästelser
om exempelvis full kompensation borde undanröjas.
Den 13 november erhöll chefen för finansdepartementet bemyndigande att
tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning
beträffande möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation,
som på arbetsmarknaden utgår för levandskostnadsstegringen. Vid
begäran av bemyndigandet anförde departementschefen bland annat följande.
»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
5
stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutvecklingen
varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess
organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke förefunnits
på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att
undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och
arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna
öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste
avsnitten av arbetsmarknaden.
Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna
uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbetstagare
erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta
gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollektiva
regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare eller
grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dylika regleringar.
För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt samma villkor
beträffande dyrtidskompensation som inom huvudparten av de kollektivavtalsreglerade
områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda beretts
åtskilligt högre kompensation.
Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll
för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nuvarande
situation, då vid förhandlingar om nytt indextal på de stora löntagargrupperna
ställes kravet, att de skola avstå från lönestegringar av kompensationsnatur.
Det måste nämligen verka störande på dessa förhandlingar och
utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra, låt vara smärre
grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och tilltvinga sig
en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhållande, om
de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.
Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i
berörda avseende böra övervägas.»
Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen såsom utredningsmän
dåvarande revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, ordförande,
drätseldirektören G. S. Johansson i Örebro samt advokaten P. W. N. Westling
i Stockholm.
De sakkunniga framlade i en den 17 februari 1943 dagtecknad promemoria
resultaten av den anbefallda utredningen. Promemorian, vari bl. a. lämnats
en redogörelse för nu på arbetsmarknaden utgående kompensation för ökade
levnadskostnader samt vissa uppgifter beträffande kompensationsfrågans läge
i främmande länder, utmynnade i ett förslag till lag örn begränsning av dyrtidstillägg
å lön och pension. Vid promemorian är fogad en av docenten Knut
Rodhe utarbetade redogörelse angående retroaktiv lagstiftning. Promemorian
finnes såsom bilaga B fogad vid propositionen.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.
Enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle Konungen eller
myndighet som Konungen bestämde äga att, därest utfästelse gjorts om dyrtids
tillägg å lön eller pension som väsentligt överstege till löntagare i allmänhet
utgående dyrtidstillägg, förklara utfästelsen ogiltig i vad den avsåge tilllägg
överstigande det, som i allmänhet utginge. I den mån utfästelse förklarats
ogiltig, skulle dyrtidstillägg varken få utgivas eller mottagas. Lika med dyrtidstillägg
skulle anses varje annan gottgörelse, som måste antagas utgöra sådant
tillägg, ändå att den givits annan beteckning. Enligt förslaget skulle den,
som med vetskap om ogiltigförklaringen utgåve eller mottoge dyrtidstillägg
överstigande det tillåtna, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna
vore försvårande, med fängelse i högst sex månader. Lagen skulle äga tillämpning
även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande, varför en minskning
av redan utgående dyrtidstillägg sålunda skulle kunna genomföras.
Lagförslaget upptager vidare bestämmelser, enligt vilka arbetsgivare skulle
vara skyldig att lämna vederbörande myndighet de uppgifter, som myndigheten
funne erforderliga för prövning av fråga om begränsning av dyrtidstilllägg,
ävensom att för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner
förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
De sakkunniga förutsätta, att Konungen skulle delegera sin rätt enligt den
föreslagna lagen till en särskilt för ändamålet inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd.
Nämnden borde enligt de sakkunnigas mening bestå av sju
ledamöter, varav två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna
samt tre opartiska ledamöter, samtliga tillsatta av Konungen. Enligt förslaget
skulle Konungen kunna förordna, att klagan över lönekontrollnämndens beslut
icke finge föras.
Beträffande den närmare innebörden av samt motiveringen till de sakkunnigas
förslag torde utskottet få hänvisa till den av de sakkunniga avgivna
promemorian.
Yttranden över förslaget.
Över de sakkunnigas förslag ha yttranden efter remiss avgivits av fullmäktige
i riksbanken, socialstyrelsen, statens priskontrollnämnd, Överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige i
Stockholm och magistraten därstädes), länsstyrelsen i Södermanlands län
(med överlämnande av yttrande från stadsfullmäktige i Eskilstuna), länsstyrelsen
i Uppsala län (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige
i Uppsala och magistraten därstädes), svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
de anställdas centralorganisation samt tjänstemännens cen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
7
tralorganisation. Därjämte lia Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens
riksförbund inkommit med ett gemensamt yttrande i ärendet.
I remissyttrandena lia delade meningar kommit till uttryck rörande lämpligheten
av att genomföra en lagstiftning enligt de av de sakkunniga föreslagna
linjerna. Vissa remissinstanser förklara, att de med hänsyn till tidsläget
tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget. Andra åter anse sig icke kunna tillstyrka
lagstiftningen i den utformning den erhållit i sakkunnigförslaget utan
förorda att, därest en lagstiftning i ämnet anses erforderlig, densamma utformas
efter andra linjer. Slutligen förklara vissa av de hörda sammanslutningarna,
att de överhuvud icke kunna tillstyrka en lagstiftning i ämnet.
De remissinstanser, som med hänsyn till tidsläget tillstyrka eller i allt fall
icke motsätta sig en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna, äro fullmäktige
i riksbanken, priskontrollnåmnden, länsstyrelsen i Södermanlands län,
stadsfullmäktige i Eskilstuna, länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i
Uppsala, magistraten i Uppsala, svenska stadsförbundet och landsorganisationen
i Sverige.
De remissinstanser, som förordat annan utformning av den tilltänkta lagstiftningen,
äro socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i
Stockholm, svenska landskommunernas förbund och svenska arbetsgivareföreningen.
De sakkunnigas förslag har helt avstyrkts i de yttranden, som avgivits av
magistraten i Stockholm, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, tjänstemännens
centralorganisation, de anställdas centralorganisation, Sveriges statstjänstemannanämnd
och trafiktjänstemännens riksförbund. Vad slutligen
angår svenska landstingsförbundet har förbundet för sin del varken till- eller
avstyrkt förslaget utan allenast uttalat att — då landstingen vid beviljande
av dyrtidskompensation åt sina befattningshavare icke överskridit de kompensationsgrunder,
som gälla för statens befattningshavare — den ifrågasatta
lagstiftningen icke vore erforderlig i vad anginge landstingens verksamhetsområde.
Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa
till redogörelsen å sid. 8—25 i propositionen.
Departementschefen.
Föredragande departemenschefen, statsrådet Wigforss, har vid remiss till
lagrådet anfört bland annat följande:
Av de sakkunnigas redogörelse framgår, att indexavtalen mellan svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i stor omfattning blivit normerande
för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i enskild eller
kommunal tjänst. Den kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen
av de statsanställda, motsvarar mycket nära kompensationen enligt
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
det senaste indexavtalet, över den normalnivå, som de statliga lönebestämmelsema
och indexavtalen sålunda angiva, höjer sig den kompensation som
utgår till vissa mindre grupper på det kommunala området samt i enstaka
fall på andra områden.
Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av
varubrist orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det
är därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.
Ur denna synpunkt är det av vikt, att kompensation icke tillätes utgå i vidare
omfattning än som medgivits i de allmänna uppgörelser till vilka man
nått fram. I annat fall skulle möjligheterna att på frivillighetens väg upprätthålla
ett till vissa indextal knutet lönestopp försämras. Även om de påtalade
fallen av överkompensation med hänsyn till sitt förhållandevis ringa
antal icke direkt hota penningvärdet, komma de därför likväl att utgöra ett
hinder för strävandena att motverka inflationen. Detta torde i särskild grad
gälla, om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag i princip, att möjligheter tillskapas
att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning av dyrtidskompensationen
olika grupper emellan. I likhet med de sakkunniga förordar
jag, att detta ingripande sker i form av en maximering av kompensationen.
De sakkunniga ha diskuterat två olika metoder för genomförande av en
maximering av dyrtidskompensationen. Den ena linjen har av de sakkunniga
karakteriserats såsom innebärande ett kompensationsstopp. Enligt denna
metod skulle genom lag föreskrivas, att kompensation för ökade levnadskostnader
icke finge utgå med högre belopp än det, som utgick viss angiven
dag, t. ex. den dag då lagen trädde i kraft. Ingen skulle sålunda fråntagas
rätten till det dyrtidstillägg, som han vid lagens ikraftträdande åtnjöt, varemot
rätten till ytterligare höjning av dyrtidstillägget skulle avskäras; de
sakkunniga förutsätta dock, att höjning av dyrtidstillägget skulle få ske i
särskilda fall och efter medgivande av Konungen eller myndighet som
Konungen förordnade. Mot denna linje ha de sakkunniga anmärkt, att den
skulle innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet.
De sakkunniga upplysa även, att vid preliminära överläggningar med representanter
för vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer dessa eftertryckligt
framhållit, att parterna på arbetsmarknaden borde lämnas största
möjliga frihet att själva reglera lönefrågorna. De sakkunniga ha därför för
sin del förordat den andra linjen, enligt vilken det allmänna skulle äga ingripa
endast om tillägget för de löntagare eller pensionärer, varom fråga
vore, väsentligt överstege till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg.
Där så vore fallet, skulle utfästelse om dyrtidstillägg kunna förklaras ogiltig,
i vad utfästelsen avsåge tillägg överstigande det som i allmänhet utginge;
i den mån utfästelsen förklarats ogiltig skulle det vid straffansvar vara förbjudet
att utgiva eller mottaga tillägget. Lagen skulle enligt de sakkunnigas
förslag äga tillämpning jämväl beträffande avtal, vilka tillkommit före lagens
ikraftträdande. Den linje, som de sakkunniga sålunda förorda, innebär å
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
9
ena sidan att lagens tillämpningsområde väsentligt inskränkes, å andra sidan
att det statliga ingripandet givits en för den enskilde allvarligare innebörd
i det att lagen skulle medgiva tvångsvis nedsättning av redan utgående
dyrtidstillägg.
De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för åtskillig
kritik. Därvid ha med skärpa framhållits de principiella betänkligheter,
som vore förenade med en lagstiftning av angiven beskaffenhet. Även
har framhållits, att det icke vore med billigheten överensstämmande att
fråntaga vissa löntagare en kanske betydande del av det dyrtidstillägg de
redan åtnjöte. De sålunda framställda erinringarna hava utan tvivel visst
fog för sig. De principiella skäl och billighetshänsyn, som kunna anses tala
emot en lagstiftning av den utformning de sakkunniga föreslagit, böra i
varje fall medföra, att lagstiftningens räckvidd begränsas till det strängt
nödvändiga.
Då det gäller att finna en godtagbar konstruktion av den tilltänkta lagstiftningen
synes det mig ligga nära till hands att -— i anslutning till vad
Stockholms stadsfullmäktige föreslagit — kombinera de av de sakkunniga
diskuterade alternativen. En dylik linje skulle innebära, att maximeringen
genomfördes i form av ett kompensationsstopp, vilket emellertid icke skulle
vara av generell utan av individuell karaktär. Lagen skulle alltså giva möjlighet
för vederbörande statliga organ att i särskilda fall, då arbetstagarna
tillförsäkrats dyrtidstillägg enligt väsentligt förmånligare grunder än som
i allmänhet tillämpades, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd
höjdes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Tillstånd till höjning av dyrtidstillägget skulle lämnas endast i den
mån detta med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen ansåges befogat.
Därest lagen utformades efter dessa linjer, tillgodosåges såväl näringslivets
krav på största möjliga frihet vid reglering av lönefrågorna som ock önskemålet
att en redan uppnådd inkomst icke bleve föremål för reduktion. Å
andra sidan kan mot det nu diskuterade alternativet anföras, att det icke
möjliggör lika effektiva ingripanden mot för höga dyrtidstillägg som de sakkunnigas
förslag. Denna invändning lärer emellertid icke vara av avgörande
beskaffenhet, då man i väsentliga delar torde kunna uppnå åsyftade
resultat jämväl med en lagstiftning av nyss angiven innebörd.
Även örn jag sålunda anser lagstiftningen i princip icke höra gå längre än
att den möjliggör kompensationsstopp för sådana arbetstagare, som i kompensationshänseende
äro särskilt gynnsamt ställda, finner jag det likväl
ofrånkomligt att lagen i vissa fall möjliggör längre gående ingrepp. Jag åsyftar
härvid sådana fall, där några arbetstagare vägrat biträda en mellan arbetsgivaren
och flertalet arbetstagare träffad överenskommelse angående frivillig
begränsning av dyrtidstillägg, som utgår efter förmånligare grunder än
som i allmänhet gälla. Det torde vara uppenbart att, därest lagstiftaren underläte
att ingripa mot ett dylikt förfaringssätt och därigenom kunde anses
ha givit detsamma sin sanktion, möjligheterna att få till stånd frivilliga överenskommelser
angående begränsning av dyrtidstillägg skulle betydligt redu
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
ceras. Ä andra sidan skulle utsikterna att få till stånd dylika överenskommelser
öka, om det stora flertalet — till uppoffringar beredda -— arbetstagare
bade visshet om att de arbetskamrater, som icke frivilligt ginge med på en
motsvarande begränsning av dem tillkommande dyrtidstillägg, kunde bliva
tvingade därtill. Jag förordar sålunda att möjligheter tillskapas för vederbörande
statliga organ att — i fall där arbetsgivare träffat överenskommelse
med flertalet av en grupp arbetstagare örn nedsättning eller begränsning av
eljest utgående dyrtidstillägg — föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt
de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan
arbetstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen.
Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att, vad anginge
befattningshavare som avses i § 36 regeringsformen, stadgandet i
nämnda lagrum utgjorde hinder för en lagstiftning av ifrågavarande art.
Denna mening kan jag icke dela. Även om stadgandet i § 36 regeringsformen
— som efter ordalagen icke rör frågan om befattningshavares rätt att bibehållas
vid sina löneförmåner -—■ får anses innebära en garanti i angivet
hänseende, kan enligt min mening lagbudet likväl icke utgöra hinder för sådana
jämkningar beträffande rätten till dyrtidstillägg, varom här är fråga.
Eftersom kompensationsförfarandet självt utgör ett hot mot penningvärdet
kommer för övrigt en rätt till skydd mot sådan penningvärdesförsämring,
som är förorsakad av allmän varubrist, att om den allmänt tillämpas motverka
sitt eget syfte. Den kan med andra ord icke hävdas annat än på bekostnad
av det samhällsintresse, som utgör dess yttersta motivering.
I ett par remissyttranden har framhållits, att vissa grupper av anställda
beretts avsevärt lägre dyrtidskompensation än som kommit arbetstagarna i
allmänhet till del. Med utgångspunkt härifrån har det gjorts gällande att
den föreslagna lagen, som avsåge endast att tillskapa möjligheter att begränsa
för höga dyrtidstillägg, borde kompletteras med bestämmelser som möjliggjorde
för myndighet att föreskriva höjning av dyrtidstillägget för de underkompenserade.
Då parterna i ett anställningsförhållande principiellt ha att
själva bestämma örn lönesättningen samt det föreslagna tillägget icke är påkallat
av de skäl, som föranlett framläggandet av det nu ifrågavarande lagförslaget,
kan jag emellertid icke förorda en sådan utbyggnad av lagstiftningen
som avses i de berörda yttrandena.
I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till lag i ämnet. Jag torde nu få övergå
till att lämna en närmare redogörelse för de föreslagna stadgandena.
I 1 § i departementsförslaget har upptagits ett inledningsstadgande, enligt
vilket lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning först efter särskilt
förordnande. Sådant förordnande föreslås skola kunna meddelas vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Enligt förslaget skall förordnande meddelas
av Konungen med riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är
samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Konungen ensam. De
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
11
sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till nu ifrågavarande
stadgande. Det har emellertid synts mig lämpligt att, på sätt i vissa remissyttranden
föreslagits, lagens extraordinära karaktär bringas till uttryck
i själva lagtexten.
I 2 § i departementsförslaget upptages lagens huvudstadgande, enligt vilket
en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd,
skall äga att beträffande viss grupp av arbetstagare eller pensionärer meddela
förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd av nämnden höjes utöver
det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Förutsättningen
för meddelande av dylikt förbud angives vara, att dyrtidstillägg å lön eller
pension för den ifrågavarande gruppen utgår efter väsentligt förmånligare
grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom riket.
Vad angår den krets av personer, å vilka lagen bör äga tillämpning, må
till en början anmärkas att jag icke funnit skäl att, på sätt svenska arbetsgivareföreningen
ifrågasatt, föreslå en sådan begränsning av lagen att densamma
skulle gälla endast de i kommunal och därmed jämförlig tjänst anställda.
Även örn lagen för närvarande skulle få sin huvudsakliga betydelse
med avseende å arbetstagare i sådan tjänst, torde det i allt fall icke vara
tillrådligt att avskära möjligheterna till ingripande gentemot andra kategorier
av arbetstagare. Lagen bör sålunda enligt min mening äga generell tilllämpning
i fråga om löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare.
De sakkunniga ha i sin promemoria diskuterat möjligheten att göra lagen
tillämplig endast beträffande löntagare och icke jämväl med avseende å pensionärer.
De sakkunniga ha emellertid avvisat denna tanke. Jag vill icke förneka,
att skäl av social natur kunna åberopas till förmån för den ifrågasatta
begränsningen. Ä andra sidan torde icke kunna bestridas att — såsom landsorganisationen
i sitt remissyttrande framhållit — grundpensionerna i en del
fall äro så pass höga, att en begränsning av därå utgående dyrtidstillägg icke
kan anses oskälig. Vid övervägande av skälen för och emot har jag för min
del, i likhet med de sakkunniga, stannat vid den meningen att lagen bör gö
ras tillämplig jämväl i fråga örn dyrtidstillägg å pension. Detta torde icke
utesluta att vid tillämpningen av lagen visst beaktande kan skänkas åt de
särskilda förhållanden, som få anses föreligga med avseende å pensionärerna.
I lagen torde böra såsom förutsättning för meddelande av beslut om kompensationsstopp
angivas, att dyrtidstillägg för gruppen i fråga utgår efter väsentligt
förmånligare grunder än de som i allmänhet gälla för arbetstagare
inom riket. I övrigt torde det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt
att i lagtexten angiva förutsättningarna för ett ingripande enligt lagen. Förhållandena
på ifrågavarande område torde nämligen, såsom de sakkunniga
yttrat, vara av den art att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och
utrymme sålunda beredas för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet.
Vad särskilt angår frågan örn vilken grad av kompensation, som olika kompensationssystem
få anses bereda, vill jag erinra örn att denna för lagens tilllämpning
grundläggande fråga i höggrad kompliceras dels av att normalnivån
för riket icke kan angivas annat än ungefärligen, dels ock därav att de olika sy
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
stemen icke anknyta till samma basår. Jämförelsen försvåras ytterligare därav
att det stundom kan vara ovisst, om och i vad mån grundlönen innefattar
kompensation för tidigare stegring av levnadskostnaderna. Emellertid vill jag
framhålla att, därest lagen utformas i enlighet med av mig förordade linjer,
lagen så tillvida blir enklare i tillämpningen som det icke ifrågakommer att
bestämma viss nivå, till vilken redan utgående dyrtidstillägg skall sänkas.
Enligt departementsförslaget skall beslut örn kompensationsstopp få meddelas
i fråga om viss grupp av arbetstagare eller pensionärer. Ingripande
gentemot viss enskild person bör däremot enligt min mening icke ifrågakomma.
En aktion, som riktar sig emot endast en person, får gärna karaktären
av personligt trakasseri och blir dessutom i praktiken verkningslös, då förbudet
lätt kan kringgås. Jag vill emellertid tillägga, att begreppet grupp i
detta sammanhang icke bör tolkas restriktivt. Sålunda böra chefstjänstemännen
vid ett företag, därest de åtnjuta dyrtidskompensation efter särskilda
grunder, anses som särskild grupp av arbetstagare.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle det ankomma på Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämde, att meddela beslut som i lagen avses. De
sakkunniga uttala i anslutning härtill, att det vore lämpligt att Konungen
delegerade sin rätt enligt lagen till en särskild nämnd, lönekontrollnämnden.
I denna punkt avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag. Enligt
departementsförslaget skall det nämligen alltid ankomma på lönekontrollnämnden
att meddela beslut i hithörande ärenden, dock med rätt för vederbörande
att överklaga beslutet hos Kungl. Maj :t. Då jag förutsätter att — även
om lagen avfattades i enlighet med de sakkunnigas förslag — de ifrågavarande
ärendena likväl icke komme att upptagas av Konungen i första hand,
synes mig den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen innebära en onödig
omgång.
I 3 § i departementsförslaget upptages den förut omförmälda bestämmelsen
angående rätt för lönekontrollnämnden att i vissa fall föreskriva nedsättning
eller begränsning av redan utgående dyrtidstillägg. Förutsättningen för
meddelande av dylikt beslut angives vara, att arbetsgivare med flertalet av
en grupp arbetstagare eller pensionärer träffat överenskommelse örn nedsättning
eller begränsning av eljest utgående dyrtidstillägg. Då så skett,
skall lönekontrollnämnden enligt förslaget äga föreskriva, att dyrtidstillägget
skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt
angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt
överenskommelsen. Den sålunda föreslagna befogenheten torde främst böra
utnyttjas i sådana fall, där endast ett fåtal arbetstagare eller pensionärer
vägrat biträda överenskommelsen och deras uppträdande sålunda för övriga
medlemmar av gruppen framstår såsom i viss mån illojalt. Jag vill
särskilt framhålla, att någon skyldighet för nämnden att inskrida så snart
en knapp majoritet biträtt överenskommelsen icke avses skola föreligga.
Stadgandet har avfattats såsom en befogenhet för nämnden att inskrida;
huruvida nämnden i visst fall skall inskrida eller icke, bör bedömas med
hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Det må tilläggas, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
13
beslut om nedsättning eller begränsning av dyrtidstillägg avses kunna meddelas
antingen i kombination med beslut örn kompensationsstopp enligt 2 §
eller — där genom överenskommelsen dyrtidstillägget för övriga medlemmar
av gruppen sänkts till en nivå, som ungefärligen motsvarar normalnivån —
såsom ett fristående beslut.
Departementsförslaget berör endast sådana tillägg å lön eller pension, varmed
avses att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen i de allmänna
levnadskostnaderna (dyrtidstillägg). Lönetillägg i anledning av befordran
eller på grund av viss uppnådd tjänsteålder beröras sålunda icke av förslaget.
I den mån ett tillägg i realiteten är ett dyrtidstillägg bör lagen däremot
vara tillämplig, oavsett vilken benämning tillägget givits. En bestämmelse
härom har upptagits i 4 § i departementsförslaget. —---Självfallet kan
det i vissa fall fara tveksamt vilken natur ett lönetillägg skall anses hava.
Det torde emellertid få överlåtas åt rättstillämpningen att i dylika fall avgöra,
om tillägget skall anses som dyrtidstillägg eller icke.
Under 5 § ha i departementsförslaget upptagits bestämmelser angående
skyldighet för arbetsgivare att lämna lönekontrollnämnden vissa uppgifter
samt angående skyldighet för arbetsgivare att i kontrollsyfte förete handels
böcker
och affärshandlingar för nämnden. —--Liknande bestämmelser
återfinnas i gällande prisregleringslag. Det torde vara lämpligt, att nämnden
vid insamlandet av erforderliga uppgifter söker samarbete med sådana kommunala
och enskilda sammanslutningar, som äga tillgång till löneuppgifter
beträffande sina medlemmar.
Bestämmelser angående lönekontrollnämndens sammansättning ha upptagits
i 6 § i departementsförslaget.---Däri stadgas, att ordföranden
skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt att arbetsgivar- och arbetstagarintressena
skola i nämnden representeras med vardera två ledamöter.
De båda övriga ledamöterna torde böra i huvudsak representera ekonomisk
och statistisk sakkunskap. Av partsrepresentanterna torde två lämpligen
böra representera kommunerna respektive de kommunalanställda samt två
det enskilda näringslivet respektive arbetstagare i enskild tjänst.
Jag torde i detta sammanhang få något beröra frågan om sättet för ärendenas
anhängiggörande hos nämnden. De sakkunniga ha uttalat, att ärendena
borde kunna upptagas antingen ex officio på grundval av informationer
rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan av intresserad
organisation eller person. Svenska stadsförbundet har vid remissbehandlingen
anfört, att förbundet måste taga ett bestämt avstånd från tanken att
ett ärende skulle kunna upptagas efter anmälan av intresserad person. För
egen del är jag så tillvida av samma mening som förbundet att jag förutsätter,
att ärendena regelmässigt komma att upptagas ex officio eller efter anmälan
av vederbörande kommun eller organisation. Detta bör emellertid
icke utesluta, att ett ärende upptages efter anmälan av enskild person. Någon
skyldighet för nämnden att upptaga ett ärende till behandling på grundval
av en dylik anmälan torde däremot icke böra stadgas.
I departementsförslaget har under 7 § upptagits vissa föreskrifter angå
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
ende delgivning av beslut, som lönekontrollnämnden meddelat enligt 2 eller
3 §. I 7 § första stycket stadgas sålunda, att nämnden ofördröjligen skall på
lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av beslutet. Enligt andra stycket i samma
paragraf åligger det arbetsgivaren att i sin tur lämna underrättelse örn
beslutet till envar därav berörd arbetstagare eller pensionär. De ifrågavarande
bestämmelserna äro, såsom av det sagda framgår, av i huvudsak ordningsföreskrifts
natur. Med hänsyn till att arbetsgivaren ålagts viss delgivningsskyldighet
torde det emellertid vara lämpligt, att bestämmelserna det
oaktat upptagas i själva lagen. Det synes icke behövligt att knyta någon straffsanktion
till ifrågavarande stadgande.
----Enligt 8 § i förslaget är den som, med vetskap örn lönekontroll
nämndens
beslut, utgiver eller mottager för högt dyrtidstillägg förfallen till
ansvar. Landsorganisationen har ifrågasatt om icke straffstadgandet borde
begränsas till att gälla endast den som utgåve sådant tillägg. Emellertid bör
beaktas att det icke är utgivaren utan mottagaren, som gör en vinst genom
lagöverträdelsen. Vid sådant förhållande kan jag icke förorda den ifrågasatta
begränsningen av straffbudet.
Uppenbarligen bör den föreslagna lagen, som motiveras av rådande exceptionella
läge, givas allenast begränsad giltighetstid. Jag föreslår i enlighet
härmed, att lagen förklaras gälla till och med den 30 juni 1944. -— ---
Lagrådet.
Lagförslaget har föranlett följande yttrande av lagrådet.
Genom förevarande lagstiftning avses att skapa möjlighet att, i den mån så
finnes nödigt, få till stånd en maximering av den dyrtidskompensation som
utgår till olika grupper arbetstagare och pensionstagare. I fråga om sättet för
genomförande av en dylik maximering lia under förarbetena olika alternativ
varit under övervägande. I det remitterade förslaget har valts vägen att införa
ett s. k. kompensationsstopp, dock icke av generell utan av individuell karaktär.
I de särskilda fall, då dyrtidstillägg till en grupp arbetstagare utgår enligt
väsentligt förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpas, skall sålunda
det avsedda statliga organet kunna meddela förbud mot att dyrtidstillägget
utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Lagstiftningen har alltså i princip ansetts böra begränsas till att
bereda möjlighet att motverka en automatiskt stigande dyrtidskompensation
— någon allmän nedsättning av utgående dyrtidstillägg skall följaktligen ej
äga rum — och förbud mot höjning skall kunna ifrågakomma endast då särskilt
gynnsam kompensation föreligger. För visst angivet fall, nämligen då
några arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och
flertalet arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse om frivillig be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
15
gränsning av dyrtidstillägg, har lagstiftningen dock funnits böra möjliggöra
längre gående ingrepp. I det åsyftade fallet skall sålunda det statliga organet
kunna föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen
bestämda grunderna jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.
Lagstiftningen ingår som ett led bland de olika åtgärder som i rådande
krisläge anses böra vidtagas för att förhindra en prisutveckling av inflatorisk
karaktär och sålunda upprätthålla ett fast penningvärde. Såsom sådana
åtgärder ifrågakomma i första hand, å ena sidan att på sätt nu sker med
stöd av prisregleringslagen direkt påverka prisbildningen, å andra sidan att
angripa de för prisbildningen betydelsefullaste faktorerna, främst inkomststegring.
En hållbar stabilisering måste eftersträvas och med alla till buds
stående medel genomföras.
En lagstiftning av förevarande art, om ock begränsad på sätt som föreslås,
är ur principiell synpunkt ägnad att väcka starka betänkligheter. Den
ej endast beskär avtalsfriheten på ett område, där sådan städse ansetts vara
av särskild betydelse. Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående
rättsförhållanden kommer den därjämte i strid med en av de viktigaste principerna
på vilka vår rättsordning vilar. I synnerhet blir ingripandet betänkligt
i sådana fall då arbetstagares avlöningsförmåner, rörligt tillägg inberäknat,
äro tillförsäkrade denne på sådant sätt att utfästelsen därom icke kan
ensidigt ryggas. Så synes förhållandet vara beträffande kommunalanställda
i åtskilliga städer enligt för befattningshavarna gällande lönereglementen.
För vissa av dessa befattningshavare, nämligen de som avses i § 36 regeringsformen,
lärer det rörliga tillägget också utgöra sådan avlöningsförmån som
får anses skyddad av grundlagsbudet.
Att i ett krisläge, då penningvärdet allvarligt hotas och rubbningar i det
ekonomiska livet av svåröverskådlig art därav kunna bliva en följd, löntagare
såväl som andra medborgargrupper emellertid äro skyldiga att underkasta sig
särskilda uppoffringar för tillgodoseende av allmänt väl och i nödfall jämväl
avstå från dem tillförsäkrade förmåner lärer näppeligen kunna dragas i tvivelsmål.
Tvekan synes kunna råda endast därom med vilken styrka en sådan
fara skall framträda för att rättfärdiga ett dylikt anspråk från det allmännas
sida och vilka krav i varje särskilt läge rimligen kunna ställas på den enskilde.
Under förarbetena har från olika håll gjorts gällande, att förhållandena för
närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade någon
betydelse för det avsedda ändamålet eller någon uppgift att fylla. Något
sådant nödläge som kunde berättiga till ett avsteg från den allmänt erkända
principen att ej genom lagstiftning ingripa i bestående rättigheter, allra minst
grundlagsskyddade sådana, förelåge ej heller. Lagstiftningen borde således
bestämt avvisas.
Frågan huruvida den ekonomiska situationen är sådan att behov föreligger
av en så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna kan naturligen vara
föremål för delade meningar. Ett allvarligt hot mot penningvärdet utgöra
emellertid i nuvarande försörjningsläge, enligt allmänt rådande uppfatt
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
ning, särskilt lönehöjningar som stå i bestämd relation till prisutvecklingen.
Sådana kompensatoriska höjningar åstadkomma nämligen en
växelverkan mellan olika led i prisbildningen, varigenom priserna drivas
vidare mot en allt högre nivå. Om prisstegring inträder, föranleder den
genom kompensationsförfarandet en lönehöjning, vilken i sin tur utlöser
en ytterligare prisstegring som föranleder ny lönehöjning o. s. v. Då såsom
för närvarande varuförsörjningen undergått en väsentlig försämring, kan
tydligen med en kompensatorisk lönestegring, allmänt sett, icke vinnas
det syfte som därmed avses, d. v. s. ersättning för den stegrade levnadskostnaden.
Den endast föranleder en prisstegring som i princip är obegränsad.
Dyrtidskompensationen kan med andra ord i längden ej gagna
inkomsttagarna i gemen utan leder till en fortgående försämring av penningvärdet.
Vad nu sagts örn kompensationsförfarandet gäller uppenbarligen
endast om detta vinner allmän tillämpning. Självfallet kan en enstaka
grupp genom kompensation bereda sig avsevärda förmåner utan att detta
kan sägas medföra en direkt risk för penningvärdet. Men om en grupp blir
i tillfälle att på detta sätt hålla sig skadeslös för prisstegringen i högre grad
än andra, lärer erfarenheten visa, att under inbördes konkurrens mellan
olika inkomsttagargrupper allt gynnsammare kompensationsbestämmelser efter
hand framdrivas, medförande ökad fara för penningvärdet.
Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes från och med den 1
november 1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den
strängare prisreglering, vilken ansågs nödvändig som komplement till de uppgörelser
rörande arbetslöner m. m. varom förhandlingar pågingo. De resultat
som såvitt lönerna angick uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde att
den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad örn levnadskostnadernas
fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram av 4—5
procent. Enligt föreliggande uppgifter ha levnadskostnaderna sedan dess varit
praktiskt taget oförändrade och anledning lärer föreligga till antagande
att kostnaderna icke skola komma att stiga i sådan grad, att den i indexavtalet
stadgade ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda. (Se propositionen
till årets riksdag nr 242.)
Även om sålunda genom de vidtagna åtgärderna en stabilisering av priserna
och lönenivån för de stora arbetstagargrupperna för tillfället kommit till
stånd, lärer därmed faran för penningvärdet icke vara undanröjd. Det gäller
jämväl, särskilt inför möjligheten av en ofrånkomlig prisstegring och en i
övrigt ogynnsam utveckling på det ekonomiska området, att söka tillse att den
uppnådda stabiliseringen vidmakthålles och att den ej äventyras bl. a. därigenom
att andra, låt vara mindre arbetstagargrupper uppnå väsentligt bättre
dyrtidskompensation än som i allmänhet gäller. Att en lagstiftning i föreslagen
riktning härutinnan kan komma att fylla en viktig uppgift lärer vara tydligt.
Erinras må i detta sammanhang, att enligt det remitterade förslaget lagen
— liksom i allmänhet beredskap slagstiftningen — har erhållit karaktär av
fullmaktslag. För att den skall träda i tillämpning kräves alltså att särskilt
beslut därom fattas av statsmakterna. När det såsom nu är fallet gäller att
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
17
bedöma om tillräckliga skäl föreligga att tillskapa en fullmaktslag av huvudsakligen
det innehåll som den föreslagna, torde avgörande vara att — oavsett
om den för närvarande behöver tillämpas — förhållandena snabbt kunna
utveckla sig i sådan riktning att statsmakterna böra äga möjlighet att utan
onödig omgång ingripa med åtgärder av det slag som i lagen avses. På grund
härav och med beaktande jämväl av vad i övrigt anförts anser lagrådet betänkligheterna
mot lagstiftningen böra vika och följaktligen icke utgöra hinder
för att denna, närmast i beredskapssyfte, nu kommer till stånd.
Om således en lagstiftning av förevarande art anses böra åvägabringas, är
det uppenbarligen av vikt att lagen så utformas att å ena sidan ingripande
ej må kunna ske i vidare mån än som är oundgängligen nödigt för vinnande
av det med lagen avsedda syftet och att å andra sidan detta ingripande drabbar
olika kategorier av arbetstagare så likformigt som möjligt.
Innan lagrådet går närmare in härpå, skall det faktiska läget på arbetsmarknaden
i kompensationshänseende något beröras.
Uppenbarligen möta stora svårigheter, då det gäller att med varandra jämföra
de kompensationssystem som förekomma på de olika områdena av
arbetsmarknaden och att söka utröna de utgående dyrtidskompensationernas
inbördes värden. Hänsyn måste härvid naturligen tagas till de indexlägen
vid vilka grundlönerna fixerats. Vid själva beräkningen kunna olika metoder
ifrågakomma. Så t. ex. kan kompensationen, belöpande å levnadskostnadsstegringen
efter index 178 i 1914 års serie, sättas i relation till den lön
(inklusive tillägg) som faktiskt utgick vid index 178 eller till den lön, vartill
kompensationssystemet utan s. k. eftersläpning vid detta indextal skulle
berättiga, eller kan hänsyn ock tagas till att indexavtalens bas rätteligen avser
1938 års genomsnittslöner. Ingen av metoderna kan dock — med hänsyn till
bl. a. de förmåner som i olika former beretts de anställda och som äro av natur
att innebära dyrtidskompensation — antagas leda till fullt rättvisande
resultat.
Den kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen av de statsanställda,
nominellt 31 %, motsvarar enligt remissprotokollet mycket nära
kompensationen enligt det senaste indexavtalet, 20.7 %. Enligt för lagrådet
tillgänglig utredning svara nämnda 31 °/o för de statsanställda mot -— beroende
på den metod som kommit till användning vid beräkningen — 20.2,
18.5 och 19.6 %.
En jämförelse, utförd efter enahanda grunder, mellan å ena sidan indexavtalet
och å andra sidan den grupp kommunalanställda, som under förarbetena
ägnats särskilt uppmärksamhet, nämligen Stockholms stads tjänstemän,
giver vid handen, att jämförelsetalen å dyrtidskompensationen för de
befattningshavare, som anslutit sig till 1942 års överenskommelse och för
vilka kompensationen nominellt då utgick med 45 °/o, enligt de tre olika metoderna
bliva 21.8, 22.2 och 23.8 °/o, under det att jämförelsetalen för de befattningshavare,
som vägrat godkänna överenskommelsen och för vilka kompensationen
nominellt utgick med 59 °/o, bliva 33.6, 34 och 36.4 %>.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 6.3.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
Beträffande förhållandena i övriga av de utav de sakkunniga särskilt omför - mälda städerna giver, enligt vad lagrådet inhämtat, verkställd undersökning
vid handen att — efter den metod som för Stockholm givit procenttalet 22.2
— kompensationen för närvarande jämlikt gällande lönereglementen eller
träffade överenskommelser varierar, med undantag för enstaka fall, mellan
omkring 18 och 27 °/o.
Av den förebragta utredningen torde framgå att, ehuru ersättning för levnadskostnadsstegringen
utgår efter växlande system, dessa dock i fråga om
de stora arbetstagargrupperna medföra kompensationer som ej väsentligt
skilja sig från varandra. För kommunalanställda i vissa städer skulle på grund
av gällande, från städernas sida ouppsägbara lönereglementen kompensationer
komma att utgå efter obegränsade eller tämligen högt begränsade indextal.
Enligt på sina håll träffade frivilliga överenskommelser har emellertid kompensationen
ej sällan begränsats till nära överensstämmelse med vad i allmänhet
utgår. I ett par av dessa städer uppbära ett mindre antal befattningshavare,
som ej biträtt sådan överenskommelse, dyrtidstillägg enligt lönereglementets
innehåll.
Med hänsyn till det sålunda föreliggande faktiska läget på lönemarknaden
lärer lagen få sin största betydelse däri, att det statliga organet skall kunna
följa löneutvecklingen samt särskilt vaka över att icke enstaka arbetstagargrupper
genom krav på ökad kompensation föranleda, att kompensationen
överlag kan komma att drivas i höjden och stabiliseringssträvandena därigenom
försvåras. Endast i mera trängande fall torde lagen komma att behöva
anlitas. Såsom förutsättning för ingripande uppställes också i huvudstadgandet,
2 §, att dyrtidstillägg utgår efter väsentligt förmånligare grunder
än de i allmänhet gällande. Endast för det fall att en i förhållande till den
allmänna lönenivån väsentlig höjning i dyrtidskompensationen ifrågakommer
skall sålunda ingripande kunna ske. Visst utrymme lämnas följaktligen
alltjämt åt avtalsfriheten och möjlighet hålles öppen för viss höjning av dyrtidstillägget.
Genom sådan läggning åt lagstiftningen har denna enligt lagrådets
mening erhållit den nödiga begränsningen, och lagens verkningar lära därigenom
helt visst komma att mildras.
I överensstämmelse med lagens grundtanke lärer det vara avsett att — då
överenskommelse träffats örn begränsning av ett enligt lönereglemente eljest
utgående dyrtidstillägg och reglementet på grund av överenskommelsens uppsägning
skulle komma att träda i tillämpning — förhud mot höjning av det
enligt överenskommelsen utgående dyrtidstillägget skall kunna meddelas, såvida
tillägget enligt reglementet ligger väsentligt över normalnivån. Detsamma
avses skola äga motsvarande tillämpning, där efter uppsägning eller
eljest avtal träffats om sådant högre dyrtidstillägg.---
Lagstiftningen är så utformad att den omfattar samtliga arbetstagargrupper.
Någon viss för alla gällande »normalnivå», över vilken kompensationen
icke må utgå, har emellertid av helt naturliga skäl icke stått att finna. Till
utgångspunkt för ingripande skall i stället tagas det vid tiden för ingripandet
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
19
utgående dyrtidstillägget. Väl kan lagstiftningen därigenom komma att i viss
mån drabba skilda grupper olikformigt, men begränsningen som innebär att
minskning i utgående dyrtidstillägg ej skall ske är önskvärd ur billighetssynpunkt
och påkallas för övrigt i viss mån redan av svårigheten att fastställa
dyrtidskompensationernas inbördes värden.
Ett längre gående ingripande har, såsom förut berörts, funnits erforderligt
för det fall att vissa arbetstagare inom en grupp ej biträtt en av flertalet godkänd
överenskommelse om nedsättning av eljest utgående dyrtidstillägg (3 §).
Detta ingripande, som får anses vara grundat å hänsyn till en naturlig fordran
på likställighet inom gruppen, synes berättigat ur de synpunkter som ligga
till grund för förslaget. Dels och framförallt vore det mindre väl förenligt med
allmänna lagstiftningsgrunder om vid ett ingripande kompensationsstoppet
skulle för arbetstagare i en och samma grupp bestämmas till olika kompensationsgrader,
dels föreligga ej här de svårigheter som möta vid jämförelse
mellan olika kompensationssystems inbördes värden, dels lärer någon obillighet
icke vara att befara i betraktande av att överenskommelser varom här är
fråga, såsom erfarenheten visat, biträtts av det alldeles övervägande flertalet.
Med dyrtidstillägg å lön har i förslaget likställts sådant tillägg å pension.
Även om ett ingripande i avseende härå icke är av samma behov påkallat som
beträffande lön samt särskilda billighetsgrunder kräva beaktande vid ingripandet,
har lagrådet ansett sig icke böra ställa sig avvisande till förslaget i
denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts och då det lärer få förutsättas
att lagstiftningen kommer att tillämpas med största varsamhet, särskilt då
fråga uppkommer om ingripande i bestående rättigheter, finner sig lagrådet
--— icke böra avstyrka att lagstiftningen genomföres.
Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i förslaget, vilka i huvudsak
avfattats i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i prisregleringslagen,
har lagrådet icke någon erinran att framställa.
Departementschefen.
Efter remissen till lagrådet har departementschefen anfört bl. a. följande:
Lagrådet har i sitt utlåtande bland annat — efter att hava erinrat om att
under förarbetena till lagen från olika håll gjorts gällande, att förhållandena
för närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade
någon uppgift att fylla — gjort vissa uttalanden rörande det faktiska läget
på arbetsmarknaden i kompensationsliänseende. Lagrådet har därvid, med
stöd av för lagrådet tillgänglig utredning, lämnat vissa sifferuppgifter rörande
den inbördes relationen mellan de i vissa städer utgående dyrtidstilläggen. I
anledning av dessa uttalanden vill jag understryka att, såsom även lagrådet
yttrat, beräkningen av kompensationsgraden kan ske efter olika metoder. Det
torde få ankomma på den förslagna lönekontrollnämnden att, efter inhäm
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
tande av alla erforderliga detaljuppgifter och med stöd av tillgänglig expertis,
pröva huruvida den till befattningshavarna i de ifrågakomna städerna utgående
dyrtidskompensationen kan anses utgå efter väsentligt förmånligare
grunder än de som i allmänhet gälla. Jag vill vidare framhålla att, även örn
i viss stad dyrtidstillägget på grund av frivillig överenskommelse mellan staden
och dess befattningshavare för närvarande utgår efter grunder, som icke
kunna anses väsentligt förmånligare än de i allmänhet gällande, lagstiftningen
likväl icke obehövlig för den stadens vidkommande. En överenskommelse
av ifrågavarande slag kan i allmänhet uppsägas med relativt
kort uppsägningstid, varigenom lönereglementets bestämmelser, som förutsättas
innebära kompensation efter väsentligt förmånligare grunder, skulle
bringas i tillämpning. I ett dylikt fall bör kompensationsspärr kunna föreskrivas
redan då uppsägningen skett och kompensationen sålunda kunna låsas,
icke vid reglementets alltför höga nivå utan vid den nivå, som gäller enligt
överenskommelsen. För att dyrtidstillägget skall kunna låsas vid den lägre
nivån bör emellertid, i överensstämmelse med förslagets grundtanke, förbudet
meddelas innan dyrtidstillägget ännu börjat utgå efter den högre nivå,
till vilken reglementet berättigar. Förslaget bygger ju nämligen i princip på
den tanken, att redan utgående dyrtidstillägg skola lämnas orubbade.
Vad i det föregående sagts om dyrtidstillägg, vartill viss grupp av arbetstagare
enligt lönereglemente är berättigad, bör äga motsvarande tillämpning
beträffande dyrtidstillägg, som eljest skall utgå enligt ett ännu icke ikraftträtt
avtal.
Kostnaderna för den föreslagna lönekontrollnämnden torde bliva relativt
obetydliga. Med hänsyn härtill synes det icke nödvändigt att nu äska särskilt
anslag för nämnden utan torde kostnaderna tills vidare få bestridas från det
under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.
Utskottet.
Genom förevarande proposition har framlagts förslag örn lagstiftning med
syfte att begränsa dyrtidstillägg å lön eller pension till den normalnivå, som
angives av lönebestämmelserna för huvuddelen av de statsanställda och indexavtalen
för löntagare i enskild tjänst. Enligt den centrala bestämmelsen,
2 §, skall ett statligt organ, lönekontrollnämnden, äga befogenhet att i fall
då dyrtidstillägg till en grupp av arbetstagare eller pensionstagare utgår eller
enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder
än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare, meddela förbud mot att dyrtidstillägget
utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för
förbudets meddelande. Den föreslagna lagen avser alltså ej att skapa ett allmänt
lönestopp och än mindre att åstadkomma en allmän nedsättning av redan
utgående dyrtidstillägg. Endast för det i 3 § angivna fall, då ett fåtal
arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och flertalet
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
21
arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse om frivillig begränsning av
dyrtidstillägg, som enligt reglemente eller avtal egentligen skulle utgå enligt
förmånligare grunder, öppnas möjlighet till sänkning av redan utgående dyrtidstillägg.
Lönekontrollnämnden skall i sådant fall kunna föreskriva, att
dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen bestämda grunderna
jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.
Förbud mot höjning av dyrtidskompensation skall kunna ifrågakomma endast
då i förhållande till normalnivån särskilt gynnsam kompensation föreligger
eller, därest förbud ej meddelas, skulle komma att föreligga. I fall då
den utgående kompensationen är i förhållandevis låg men enligt avtal eller
reglemente skall höjas till en förhållandevis hög nivå skall ett ingripande
kunna få den innebörden att kompensationen må höjas men endast till en
gräns som ungefärligen motsvarar normalnivån.
Det har icke ansetts erforderligt eller lämpligt alt i lagtexten såsom förutsättning
för meddelande av beslut om kompensationsstopp angiva annat än
att dyrtidstillägget utgår eller skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder
än de som i allmänhet gälla för arbetstagare. Förhållandena på ifrågavarande
område torde, enligt vad departementschefen yttrat, vara av den art
att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och utrymme sålunda beredas
för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet. Jämväl enligt utskottets
mening kan normalnivån för dyrtidstillägg av olika skäl angivas
endast ungefärligt.
Enligt 4 § i den föreslagna lagen skall med dyrtidstillägg likställas varje
annat tillägg, som måste antagas avse att anpassa lön eller pension efter ökningen
i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annat
namn. Självfallet kan det ofta vara tveksamt, vilken natur ett lönetillägg
skall anses hava. Departementschefen har uttalat, att det torde få överlåtas
åt rättstillämpningen att i tveksamma fall avgöra, om tillägget skall anses
som dyrtidstillägg eller icke. Vid tolkningen av bestämmelsen måste lagstiftningens
syfte att begränsa just dyrtidstillägg till en viss normalnivå vara avgörande.
Lagen torde icke vara avsedd att lägga hinder i vägen exempelvis
för en lönerörelse syftande till höjning av förhållandevis låga grundlöner
inom en grupp till en nivå, som motsvarar de genomsnittliga grundlönerna.
I nuvarande läge torde visserligen varje lönerörelse med detta syfte i viss
mån te sig såsom föranledd av dyrtiden, men denna omständighet bör enligt
utskottets mening ej kunna åberopas till stöd för genomförande med lagens
hjälp av en begränsning av grundlöner, som även under normala förhållanden
framstå såsom låga.
En lagstiftning som den nu föreslagna, om än begränsad på sätt ovan angivits,
måste väcka allvarliga betänkligheter. Den ej endast beskär avtalsfriheten
på ett område, där sådan städse ansetts vara av särskild betydelse.
Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående rättsförhållanden kommer
den därjämte i sirid med en av de viktigaste principerna på vilka vår
rättsordning vilar. Enligt utskottets åsikt kan endast utomordentliga förhållanden
rättfärdiga dylika ingrepp. Utskottet har emellerid, efter ingående
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
prövning av de under förarbetna anförda skälen för och emot lagstiftningen,
om än med stor tvekan kommit till det resultatet, att den föreslagna lagen i
nuvarande läge bör antagas. Avgörande för utskottet har därvid varit angelägenheten
av att det uppnådda prisstoppet icke genom okontrollerade inkomststegringar
sättes i fara. Den föreslagna lagen torde, örn den antages,
behöva anlitas endast i trängande fall. Ersättning för stegrade levnadskostnader
utgår för de stora arbetstagargrupperna efter sådana grunder, att värdet
av kompensationerna ej företer väsentliga skiljaktigheter. Lagen lärer
få sin största betydelse därigenom att den öppnar möjlighet för det statliga
organet att vaka över att icke enstaka arbetstagargrupper genom krav på
ökad kompensation föranleda, att kompensationen överlag kan komma att
drivas i höjden. Det torde vara att förvänta, att blotta existensen av det
tvångsmedel lagen erbjuder kan komma att medföra, att det endast sällan
behöver tillgripas.
I fråga om förutsättningarna för tillämpningen av bestämmelserna om kompensationsstopp
vill utskottet understryka vad utskottet ovan anfört beträffande
tolkningen av 4 §.
Stadgandet i 3 § lärer utgöra ett av förhållandena påkallat nödvändigt
komplement till bestämmelserna om kompensationsstopp i 2 §. Beträffande
tolkningen av stadgandet ansluter sig utskottet till vad departementschefen
därom anfört.
Särskilda betänkligheter hava under förarbetena uttalats mot att göra den
föreslagna lagstiftningen tillämplig beträffande dyrtidstillägg å pension. Då
grundpensionerna i en del fall äro så pass höga, att en begränsning av därå
utgående dyrtidstillägg ej kan anses oskälig, anser sig utskottet ej böra avstyrka,
att lagen får tillämpning även beträffande dyrtidstillägg å pension.
Utskottet förutsätter emellertid, att ingripande enligt lagen ej kommer att
ske, därest detta med hänsyn till pensionens grundbelopp skulle vara oskäligt.
Ehuru det kan synas mindre tilltalande att bestraffa förseelser mot 2 och
3 §§ med straff, som gälla för brott och förseelser i allmänhet, torde det vara
oundgängligt med en straffsanktion. Det måste emellertid vara ett önskemål
att denna tillämpas endas då så är av förhållandena särskilt betingat. Därför
har straffbestämmelserna i 8 § kompletterats med en föreskrift, i 10 §,
enligt vilken brott mot förstnämnda lagrum ej må åtalas av allmän åklagare
utan efter anmälan eller medgivande av lönekonlrollnämnden. Straffskalan
är dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst
sex månader. Det torde ligga i sakens natur, att frihetsstraff för förseelse
mot 2 eller 3 § kommer att åläggas endast i sällsynta undantagsfall.
Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i lagförslaget finner
utskottet ej anledning till erinran.
Eftersom förhållandena kunna nödvändiggöra snabba ingripanden redan i
nuvarande läge, anser sig utskottet böra tillstyrka, att riksdagen samtycker
till att Kungl. Maj:t utfärdar förordnande örn lagens tillämplighet. Det torde
i detta sammanhang böra erinras om att lagen är avsedd att gälla endast
Andra lagutskottets utlåtande nr 63. 23
till och med den 30 juni 1944 och att riksdagen således vid nästa vårsession
måste beredas tillfälle att yttra sig örn dess fortsatta bestånd.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:317 och
II: 451,
dels antaga det genom förevarande proposition framlagda
lagförslaget,
dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande
av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som i lagens
1 § avses, att gälla tills vidare.
Stockholm den 21 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund, Mannerskantz,
Strand, Holstenson och Holmbäck*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Hallagård,
fru Johansson, herrar Lundgren, Håstad, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i Rådom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Linder, fru Johansson och herr Lundgren, vilka yrkat avslag å
propositionen.
Herr Linder har till motivering av sin mening anfort:
En grundregel i vårt lands samhällsliv är, att avtal skola hållas.
En annan därmed sammanhängande uppfattning hos vårt folk är, att ny
lag ej får göras tillämplig på ett vid lagens ikraftträdande redan bestående
avtal.
Att denna uppfattning ej funnit något direkt uttryck i vare sig grundlag
eller lag beror sannolikt därpå, att densamma ansetts såsom en av den
svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper, att regeln ansetts självklar
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
och sodan gammal tid varit rotad i svenskt rättsmedvetande. — Det kan
ifrågasättas, om ens i ett tidsläge, da samhällsbanden äro hart påfrestade,
det skulle kunna anses försvarligt att rubba på regler, vilka äro för samhällslivet
vitala. Folket bör hava förtroende för lagstiftningens stabilitet.
Trygghet för den samhälleliga tillvaron är ej minst i modern tid ett starkt
eftersträvat mål ända djupt ned i folkets breda lager.
Det må vara riktigt, att lagstiftaren i vissa, örn än fåtaliga fall vidtagit
justeringar i mera perifera delar av äldre avtal. — Sedermera har det dock
gått, som det ofta går — mer vill alltid mer: lagstiftaren har jämkat eller
rent av åsidosatt jämväl centrala delar av avtal. — Att märka är dock, att
ett akut socialt ont eller ett nödläge åberopats såsom ursäkt för en avvikelse
från regeln, att en civillag ej får givas tillbakaverkande kraft. Intetdera föreligger
emellertid här såsom ett strängt tvingande skäl för tillkomsten av en
lag enligt föreliggande lagförslag.
Att under sådana omständigheter dels bemyndiga Kungl. Majit enligt en
fullmaktslag att i en ej minst för den enskilde medborgaren betydelsefull
samhällsfråga med vittutseende konsekvenser handla å riksdagens vägnar,
dels genom lagstiftning utan strängt tvingande skäl ändra på bestående avtal,
kan jag ej biträda. — I förra fallet anser jag, att riksdagen själv, när
stunden är inne, bör säga sitt ord, och i senare fallet finner jag tillräckliga
skäl ej föreligga för ändring i en betydelsefull folklig rättsuppfattning.
Jag nödgas därför yrka avslag å den kungl, propositionen.
43831*4. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:464 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen. s. 12 i texten