Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1943-06-21 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:63, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag

till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d

lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 320, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående begränsning

av dyrtidstillägg å lön och pension,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

Lagförslaget är av följande lydelse.

Lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2§-

Där för viss grupp av arbetstagare eller pensionstagare dyrtidstillägg å lön

eller pension utgår eller enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt

förmånligare grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 63.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för nämnda grupp utan

tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.

Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd'', som i samma

stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönekontrollnämnd.

3 §•

Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare

eller pensionstagare örn nedsättning eller begränsning av eljest utgående

dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget

skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt

angår sådan arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt

överenskommelsen.

4 §■

Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat

tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen

i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan

beteckning.

5 §■

Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden

1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga örn begränsning

av dyrtidstillägg;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensioner

förete handelsböcker och affärshandlingar för nämnden.

Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra

vad'' honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga honom

vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av sådant

vite.

6 §.

Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen

utser en att vara ordförande.

Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga

ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintressen,

och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.

7 §•

Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift enligt

3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av

beslutet.

Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse om beslutet till envar

därav berörd arbetstagare eller pensionstagare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtpnde nr 63.

3

8 §•

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse

i högst sex månader straffes

1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan tillstånd

utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden för förbudets

meddelande;

2) den som, med vetskap om föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit

högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;

3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda lönekontrollnämnden.

9 §-

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vidare

man än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda

ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

10 §.

Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av lönekontrollnämnden.

Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

11 §’

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

12 §■

Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga om tilllämpning

av 2, 3 eller 5 §, skall förås hos Konungen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

13 §■

_ Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1944.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gälla

längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat

brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt

upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 317 i

första kammaren av herr Linderot och nr 451 i andra kammaren av herr

Persson i Stockholm m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen gjorda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen. I fråga om motiveringen till motionärernas

hemställan hänvisas till motionerna.

Inledning.

Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Majit åt direktören

G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar angående

den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig

prisstegring. Söderlund ingav sedermera till chefen för finansdepartementet

en promemoria med riktlinjer för den ekonomiska politiken. Den 13 november

1942 bemyndigade Kungl. Majit Söderlund att lägga de i promemorian

angivna riktlinjerna till grund för fullföljandet av det honom meddelade uppdraget.

I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom

led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka inkomststegringar

i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största

betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorganisationen

och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians

avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig

därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbetsmarknaden,

inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där eftersträva

en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges motsvarande

stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde

någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 ars

serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man praktiskt

taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå

ett prisstopp. Den antydda lösningen av frågan om dyrtidskompensation för

vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian

— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för statens

och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av utfästelser

om exempelvis full kompensation borde undanröjas.

Den 13 november erhöll chefen för finansdepartementet bemyndigande att

tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning

beträffande möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation,

som på arbetsmarknaden utgår för levandskostnadsstegringen. Vid

begäran av bemyndigandet anförde departementschefen bland annat följande.

»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

5

stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutvecklingen

varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess

organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke förefunnits

på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att

undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och

arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna

öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste

avsnitten av arbetsmarknaden.

Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna

uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbetstagare

erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta

gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollektiva

regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare eller

grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dylika regleringar.

För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt samma villkor

beträffande dyrtidskompensation som inom huvudparten av de kollektivavtalsreglerade

områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda beretts

åtskilligt högre kompensation.

Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll

för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nuvarande

situation, då vid förhandlingar om nytt indextal på de stora löntagargrupperna

ställes kravet, att de skola avstå från lönestegringar av kompensationsnatur.

Det måste nämligen verka störande på dessa förhandlingar och

utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra, låt vara smärre

grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och tilltvinga sig

en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhållande, om

de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.

Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i

berörda avseende böra övervägas.»

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen såsom utredningsmän

dåvarande revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, ordförande,

drätseldirektören G. S. Johansson i Örebro samt advokaten P. W. N. Westling

i Stockholm.

De sakkunniga framlade i en den 17 februari 1943 dagtecknad promemoria

resultaten av den anbefallda utredningen. Promemorian, vari bl. a. lämnats

en redogörelse för nu på arbetsmarknaden utgående kompensation för ökade

levnadskostnader samt vissa uppgifter beträffande kompensationsfrågans läge

i främmande länder, utmynnade i ett förslag till lag örn begränsning av dyrtidstillägg

å lön och pension. Vid promemorian är fogad en av docenten Knut

Rodhe utarbetade redogörelse angående retroaktiv lagstiftning. Promemorian

finnes såsom bilaga B fogad vid propositionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

Enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle Konungen eller

myndighet som Konungen bestämde äga att, därest utfästelse gjorts om dyrtids

tillägg å lön eller pension som väsentligt överstege till löntagare i allmänhet

utgående dyrtidstillägg, förklara utfästelsen ogiltig i vad den avsåge tilllägg

överstigande det, som i allmänhet utginge. I den mån utfästelse förklarats

ogiltig, skulle dyrtidstillägg varken få utgivas eller mottagas. Lika med dyrtidstillägg

skulle anses varje annan gottgörelse, som måste antagas utgöra sådant

tillägg, ändå att den givits annan beteckning. Enligt förslaget skulle den,

som med vetskap om ogiltigförklaringen utgåve eller mottoge dyrtidstillägg

överstigande det tillåtna, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna

vore försvårande, med fängelse i högst sex månader. Lagen skulle äga tillämpning

även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande, varför en minskning

av redan utgående dyrtidstillägg sålunda skulle kunna genomföras.

Lagförslaget upptager vidare bestämmelser, enligt vilka arbetsgivare skulle

vara skyldig att lämna vederbörande myndighet de uppgifter, som myndigheten

funne erforderliga för prövning av fråga om begränsning av dyrtidstilllägg,

ävensom att för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner

förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

De sakkunniga förutsätta, att Konungen skulle delegera sin rätt enligt den

föreslagna lagen till en särskilt för ändamålet inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd.

Nämnden borde enligt de sakkunnigas mening bestå av sju

ledamöter, varav två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna

samt tre opartiska ledamöter, samtliga tillsatta av Konungen. Enligt förslaget

skulle Konungen kunna förordna, att klagan över lönekontrollnämndens beslut

icke finge föras.

Beträffande den närmare innebörden av samt motiveringen till de sakkunnigas

förslag torde utskottet få hänvisa till den av de sakkunniga avgivna

promemorian.

Yttranden över förslaget.

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden efter remiss avgivits av fullmäktige

i riksbanken, socialstyrelsen, statens priskontrollnämnd, Överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige i

Stockholm och magistraten därstädes), länsstyrelsen i Södermanlands län

(med överlämnande av yttrande från stadsfullmäktige i Eskilstuna), länsstyrelsen

i Uppsala län (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige

i Uppsala och magistraten därstädes), svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

de anställdas centralorganisation samt tjänstemännens cen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

7

tralorganisation. Därjämte lia Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens

riksförbund inkommit med ett gemensamt yttrande i ärendet.

I remissyttrandena lia delade meningar kommit till uttryck rörande lämpligheten

av att genomföra en lagstiftning enligt de av de sakkunniga föreslagna

linjerna. Vissa remissinstanser förklara, att de med hänsyn till tidsläget

tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget. Andra åter anse sig icke kunna tillstyrka

lagstiftningen i den utformning den erhållit i sakkunnigförslaget utan

förorda att, därest en lagstiftning i ämnet anses erforderlig, densamma utformas

efter andra linjer. Slutligen förklara vissa av de hörda sammanslutningarna,

att de överhuvud icke kunna tillstyrka en lagstiftning i ämnet.

De remissinstanser, som med hänsyn till tidsläget tillstyrka eller i allt fall

icke motsätta sig en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna, äro fullmäktige

i riksbanken, priskontrollnåmnden, länsstyrelsen i Södermanlands län,

stadsfullmäktige i Eskilstuna, länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i

Uppsala, magistraten i Uppsala, svenska stadsförbundet och landsorganisationen

i Sverige.

De remissinstanser, som förordat annan utformning av den tilltänkta lagstiftningen,

äro socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i

Stockholm, svenska landskommunernas förbund och svenska arbetsgivareföreningen.

De sakkunnigas förslag har helt avstyrkts i de yttranden, som avgivits av

magistraten i Stockholm, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, tjänstemännens

centralorganisation, de anställdas centralorganisation, Sveriges statstjänstemannanämnd

och trafiktjänstemännens riksförbund. Vad slutligen

angår svenska landstingsförbundet har förbundet för sin del varken till- eller

avstyrkt förslaget utan allenast uttalat att — då landstingen vid beviljande

av dyrtidskompensation åt sina befattningshavare icke överskridit de kompensationsgrunder,

som gälla för statens befattningshavare — den ifrågasatta

lagstiftningen icke vore erforderlig i vad anginge landstingens verksamhetsområde.

Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa

till redogörelsen å sid. 8—25 i propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departemenschefen, statsrådet Wigforss, har vid remiss till

lagrådet anfört bland annat följande:

Av de sakkunnigas redogörelse framgår, att indexavtalen mellan svenska

arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i stor omfattning blivit normerande

för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i enskild eller

kommunal tjänst. Den kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen

av de statsanställda, motsvarar mycket nära kompensationen enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

det senaste indexavtalet, över den normalnivå, som de statliga lönebestämmelsema

och indexavtalen sålunda angiva, höjer sig den kompensation som

utgår till vissa mindre grupper på det kommunala området samt i enstaka

fall på andra områden.

Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av

varubrist orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det

är därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.

Ur denna synpunkt är det av vikt, att kompensation icke tillätes utgå i vidare

omfattning än som medgivits i de allmänna uppgörelser till vilka man

nått fram. I annat fall skulle möjligheterna att på frivillighetens väg upprätthålla

ett till vissa indextal knutet lönestopp försämras. Även om de påtalade

fallen av överkompensation med hänsyn till sitt förhållandevis ringa

antal icke direkt hota penningvärdet, komma de därför likväl att utgöra ett

hinder för strävandena att motverka inflationen. Detta torde i särskild grad

gälla, om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag i princip, att möjligheter tillskapas

att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning av dyrtidskompensationen

olika grupper emellan. I likhet med de sakkunniga förordar

jag, att detta ingripande sker i form av en maximering av kompensationen.

De sakkunniga ha diskuterat två olika metoder för genomförande av en

maximering av dyrtidskompensationen. Den ena linjen har av de sakkunniga

karakteriserats såsom innebärande ett kompensationsstopp. Enligt denna

metod skulle genom lag föreskrivas, att kompensation för ökade levnadskostnader

icke finge utgå med högre belopp än det, som utgick viss angiven

dag, t. ex. den dag då lagen trädde i kraft. Ingen skulle sålunda fråntagas

rätten till det dyrtidstillägg, som han vid lagens ikraftträdande åtnjöt, varemot

rätten till ytterligare höjning av dyrtidstillägget skulle avskäras; de

sakkunniga förutsätta dock, att höjning av dyrtidstillägget skulle få ske i

särskilda fall och efter medgivande av Konungen eller myndighet som

Konungen förordnade. Mot denna linje ha de sakkunniga anmärkt, att den

skulle innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet.

De sakkunniga upplysa även, att vid preliminära överläggningar med representanter

för vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer dessa eftertryckligt

framhållit, att parterna på arbetsmarknaden borde lämnas största

möjliga frihet att själva reglera lönefrågorna. De sakkunniga ha därför för

sin del förordat den andra linjen, enligt vilken det allmänna skulle äga ingripa

endast om tillägget för de löntagare eller pensionärer, varom fråga

vore, väsentligt överstege till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg.

Där så vore fallet, skulle utfästelse om dyrtidstillägg kunna förklaras ogiltig,

i vad utfästelsen avsåge tillägg överstigande det som i allmänhet utginge;

i den mån utfästelsen förklarats ogiltig skulle det vid straffansvar vara förbjudet

att utgiva eller mottaga tillägget. Lagen skulle enligt de sakkunnigas

förslag äga tillämpning jämväl beträffande avtal, vilka tillkommit före lagens

ikraftträdande. Den linje, som de sakkunniga sålunda förorda, innebär å

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

9

ena sidan att lagens tillämpningsområde väsentligt inskränkes, å andra sidan

att det statliga ingripandet givits en för den enskilde allvarligare innebörd

i det att lagen skulle medgiva tvångsvis nedsättning av redan utgående

dyrtidstillägg.

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för åtskillig

kritik. Därvid ha med skärpa framhållits de principiella betänkligheter,

som vore förenade med en lagstiftning av angiven beskaffenhet. Även

har framhållits, att det icke vore med billigheten överensstämmande att

fråntaga vissa löntagare en kanske betydande del av det dyrtidstillägg de

redan åtnjöte. De sålunda framställda erinringarna hava utan tvivel visst

fog för sig. De principiella skäl och billighetshänsyn, som kunna anses tala

emot en lagstiftning av den utformning de sakkunniga föreslagit, böra i

varje fall medföra, att lagstiftningens räckvidd begränsas till det strängt

nödvändiga.

Då det gäller att finna en godtagbar konstruktion av den tilltänkta lagstiftningen

synes det mig ligga nära till hands att -— i anslutning till vad

Stockholms stadsfullmäktige föreslagit — kombinera de av de sakkunniga

diskuterade alternativen. En dylik linje skulle innebära, att maximeringen

genomfördes i form av ett kompensationsstopp, vilket emellertid icke skulle

vara av generell utan av individuell karaktär. Lagen skulle alltså giva möjlighet

för vederbörande statliga organ att i särskilda fall, då arbetstagarna

tillförsäkrats dyrtidstillägg enligt väsentligt förmånligare grunder än som

i allmänhet tillämpades, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd

höjdes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.

Tillstånd till höjning av dyrtidstillägget skulle lämnas endast i den

mån detta med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen ansåges befogat.

Därest lagen utformades efter dessa linjer, tillgodosåges såväl näringslivets

krav på största möjliga frihet vid reglering av lönefrågorna som ock önskemålet

att en redan uppnådd inkomst icke bleve föremål för reduktion. Å

andra sidan kan mot det nu diskuterade alternativet anföras, att det icke

möjliggör lika effektiva ingripanden mot för höga dyrtidstillägg som de sakkunnigas

förslag. Denna invändning lärer emellertid icke vara av avgörande

beskaffenhet, då man i väsentliga delar torde kunna uppnå åsyftade

resultat jämväl med en lagstiftning av nyss angiven innebörd.

Även örn jag sålunda anser lagstiftningen i princip icke höra gå längre än

att den möjliggör kompensationsstopp för sådana arbetstagare, som i kompensationshänseende

äro särskilt gynnsamt ställda, finner jag det likväl

ofrånkomligt att lagen i vissa fall möjliggör längre gående ingrepp. Jag åsyftar

härvid sådana fall, där några arbetstagare vägrat biträda en mellan arbetsgivaren

och flertalet arbetstagare träffad överenskommelse angående frivillig

begränsning av dyrtidstillägg, som utgår efter förmånligare grunder än

som i allmänhet gälla. Det torde vara uppenbart att, därest lagstiftaren underläte

att ingripa mot ett dylikt förfaringssätt och därigenom kunde anses

ha givit detsamma sin sanktion, möjligheterna att få till stånd frivilliga överenskommelser

angående begränsning av dyrtidstillägg skulle betydligt redu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

ceras. Ä andra sidan skulle utsikterna att få till stånd dylika överenskommelser

öka, om det stora flertalet — till uppoffringar beredda -— arbetstagare

bade visshet om att de arbetskamrater, som icke frivilligt ginge med på en

motsvarande begränsning av dem tillkommande dyrtidstillägg, kunde bliva

tvingade därtill. Jag förordar sålunda att möjligheter tillskapas för vederbörande

statliga organ att — i fall där arbetsgivare träffat överenskommelse

med flertalet av en grupp arbetstagare örn nedsättning eller begränsning av

eljest utgående dyrtidstillägg — föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt

de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan

arbetstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att, vad anginge

befattningshavare som avses i § 36 regeringsformen, stadgandet i

nämnda lagrum utgjorde hinder för en lagstiftning av ifrågavarande art.

Denna mening kan jag icke dela. Även om stadgandet i § 36 regeringsformen

— som efter ordalagen icke rör frågan om befattningshavares rätt att bibehållas

vid sina löneförmåner -—■ får anses innebära en garanti i angivet

hänseende, kan enligt min mening lagbudet likväl icke utgöra hinder för sådana

jämkningar beträffande rätten till dyrtidstillägg, varom här är fråga.

Eftersom kompensationsförfarandet självt utgör ett hot mot penningvärdet

kommer för övrigt en rätt till skydd mot sådan penningvärdesförsämring,

som är förorsakad av allmän varubrist, att om den allmänt tillämpas motverka

sitt eget syfte. Den kan med andra ord icke hävdas annat än på bekostnad

av det samhällsintresse, som utgör dess yttersta motivering.

I ett par remissyttranden har framhållits, att vissa grupper av anställda

beretts avsevärt lägre dyrtidskompensation än som kommit arbetstagarna i

allmänhet till del. Med utgångspunkt härifrån har det gjorts gällande att

den föreslagna lagen, som avsåge endast att tillskapa möjligheter att begränsa

för höga dyrtidstillägg, borde kompletteras med bestämmelser som möjliggjorde

för myndighet att föreskriva höjning av dyrtidstillägget för de underkompenserade.

Då parterna i ett anställningsförhållande principiellt ha att

själva bestämma örn lönesättningen samt det föreslagna tillägget icke är påkallat

av de skäl, som föranlett framläggandet av det nu ifrågavarande lagförslaget,

kan jag emellertid icke förorda en sådan utbyggnad av lagstiftningen

som avses i de berörda yttrandena.

I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till lag i ämnet. Jag torde nu få övergå

till att lämna en närmare redogörelse för de föreslagna stadgandena.

I 1 § i departementsförslaget har upptagits ett inledningsstadgande, enligt

vilket lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning först efter särskilt

förordnande. Sådant förordnande föreslås skola kunna meddelas vid

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Enligt förslaget skall förordnande meddelas

av Konungen med riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är

samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Konungen ensam. De

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

11

sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till nu ifrågavarande

stadgande. Det har emellertid synts mig lämpligt att, på sätt i vissa remissyttranden

föreslagits, lagens extraordinära karaktär bringas till uttryck

i själva lagtexten.

I 2 § i departementsförslaget upptages lagens huvudstadgande, enligt vilket

en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd,

skall äga att beträffande viss grupp av arbetstagare eller pensionärer meddela

förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd av nämnden höjes utöver

det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Förutsättningen

för meddelande av dylikt förbud angives vara, att dyrtidstillägg å lön eller

pension för den ifrågavarande gruppen utgår efter väsentligt förmånligare

grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom riket.

Vad angår den krets av personer, å vilka lagen bör äga tillämpning, må

till en början anmärkas att jag icke funnit skäl att, på sätt svenska arbetsgivareföreningen

ifrågasatt, föreslå en sådan begränsning av lagen att densamma

skulle gälla endast de i kommunal och därmed jämförlig tjänst anställda.

Även örn lagen för närvarande skulle få sin huvudsakliga betydelse

med avseende å arbetstagare i sådan tjänst, torde det i allt fall icke vara

tillrådligt att avskära möjligheterna till ingripande gentemot andra kategorier

av arbetstagare. Lagen bör sålunda enligt min mening äga generell tilllämpning

i fråga om löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare.

De sakkunniga ha i sin promemoria diskuterat möjligheten att göra lagen

tillämplig endast beträffande löntagare och icke jämväl med avseende å pensionärer.

De sakkunniga ha emellertid avvisat denna tanke. Jag vill icke förneka,

att skäl av social natur kunna åberopas till förmån för den ifrågasatta

begränsningen. Ä andra sidan torde icke kunna bestridas att — såsom landsorganisationen

i sitt remissyttrande framhållit — grundpensionerna i en del

fall äro så pass höga, att en begränsning av därå utgående dyrtidstillägg icke

kan anses oskälig. Vid övervägande av skälen för och emot har jag för min

del, i likhet med de sakkunniga, stannat vid den meningen att lagen bör gö

ras tillämplig jämväl i fråga örn dyrtidstillägg å pension. Detta torde icke

utesluta att vid tillämpningen av lagen visst beaktande kan skänkas åt de

särskilda förhållanden, som få anses föreligga med avseende å pensionärerna.

I lagen torde böra såsom förutsättning för meddelande av beslut om kompensationsstopp

angivas, att dyrtidstillägg för gruppen i fråga utgår efter väsentligt

förmånligare grunder än de som i allmänhet gälla för arbetstagare

inom riket. I övrigt torde det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt

att i lagtexten angiva förutsättningarna för ett ingripande enligt lagen. Förhållandena

på ifrågavarande område torde nämligen, såsom de sakkunniga

yttrat, vara av den art att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och

utrymme sålunda beredas för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet.

Vad särskilt angår frågan örn vilken grad av kompensation, som olika kompensationssystem

få anses bereda, vill jag erinra örn att denna för lagens tilllämpning

grundläggande fråga i höggrad kompliceras dels av att normalnivån

för riket icke kan angivas annat än ungefärligen, dels ock därav att de olika sy
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

stemen icke anknyta till samma basår. Jämförelsen försvåras ytterligare därav

att det stundom kan vara ovisst, om och i vad mån grundlönen innefattar

kompensation för tidigare stegring av levnadskostnaderna. Emellertid vill jag

framhålla att, därest lagen utformas i enlighet med av mig förordade linjer,

lagen så tillvida blir enklare i tillämpningen som det icke ifrågakommer att

bestämma viss nivå, till vilken redan utgående dyrtidstillägg skall sänkas.

Enligt departementsförslaget skall beslut örn kompensationsstopp få meddelas

i fråga om viss grupp av arbetstagare eller pensionärer. Ingripande

gentemot viss enskild person bör däremot enligt min mening icke ifrågakomma.

En aktion, som riktar sig emot endast en person, får gärna karaktären

av personligt trakasseri och blir dessutom i praktiken verkningslös, då förbudet

lätt kan kringgås. Jag vill emellertid tillägga, att begreppet grupp i

detta sammanhang icke bör tolkas restriktivt. Sålunda böra chefstjänstemännen

vid ett företag, därest de åtnjuta dyrtidskompensation efter särskilda

grunder, anses som särskild grupp av arbetstagare.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det ankomma på Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämde, att meddela beslut som i lagen avses. De

sakkunniga uttala i anslutning härtill, att det vore lämpligt att Konungen

delegerade sin rätt enligt lagen till en särskild nämnd, lönekontrollnämnden.

I denna punkt avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag. Enligt

departementsförslaget skall det nämligen alltid ankomma på lönekontrollnämnden

att meddela beslut i hithörande ärenden, dock med rätt för vederbörande

att överklaga beslutet hos Kungl. Maj :t. Då jag förutsätter att — även

om lagen avfattades i enlighet med de sakkunnigas förslag — de ifrågavarande

ärendena likväl icke komme att upptagas av Konungen i första hand,

synes mig den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen innebära en onödig

omgång.

I 3 § i departementsförslaget upptages den förut omförmälda bestämmelsen

angående rätt för lönekontrollnämnden att i vissa fall föreskriva nedsättning

eller begränsning av redan utgående dyrtidstillägg. Förutsättningen för

meddelande av dylikt beslut angives vara, att arbetsgivare med flertalet av

en grupp arbetstagare eller pensionärer träffat överenskommelse örn nedsättning

eller begränsning av eljest utgående dyrtidstillägg. Då så skett,

skall lönekontrollnämnden enligt förslaget äga föreskriva, att dyrtidstillägget

skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt

angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt

överenskommelsen. Den sålunda föreslagna befogenheten torde främst böra

utnyttjas i sådana fall, där endast ett fåtal arbetstagare eller pensionärer

vägrat biträda överenskommelsen och deras uppträdande sålunda för övriga

medlemmar av gruppen framstår såsom i viss mån illojalt. Jag vill

särskilt framhålla, att någon skyldighet för nämnden att inskrida så snart

en knapp majoritet biträtt överenskommelsen icke avses skola föreligga.

Stadgandet har avfattats såsom en befogenhet för nämnden att inskrida;

huruvida nämnden i visst fall skall inskrida eller icke, bör bedömas med

hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Det må tilläggas, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

13

beslut om nedsättning eller begränsning av dyrtidstillägg avses kunna meddelas

antingen i kombination med beslut örn kompensationsstopp enligt 2 §

eller — där genom överenskommelsen dyrtidstillägget för övriga medlemmar

av gruppen sänkts till en nivå, som ungefärligen motsvarar normalnivån —

såsom ett fristående beslut.

Departementsförslaget berör endast sådana tillägg å lön eller pension, varmed

avses att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen i de allmänna

levnadskostnaderna (dyrtidstillägg). Lönetillägg i anledning av befordran

eller på grund av viss uppnådd tjänsteålder beröras sålunda icke av förslaget.

I den mån ett tillägg i realiteten är ett dyrtidstillägg bör lagen däremot

vara tillämplig, oavsett vilken benämning tillägget givits. En bestämmelse

härom har upptagits i 4 § i departementsförslaget. —---Självfallet kan

det i vissa fall fara tveksamt vilken natur ett lönetillägg skall anses hava.

Det torde emellertid få överlåtas åt rättstillämpningen att i dylika fall avgöra,

om tillägget skall anses som dyrtidstillägg eller icke.

Under 5 § ha i departementsförslaget upptagits bestämmelser angående

skyldighet för arbetsgivare att lämna lönekontrollnämnden vissa uppgifter

samt angående skyldighet för arbetsgivare att i kontrollsyfte förete handels
böcker

och affärshandlingar för nämnden. —--Liknande bestämmelser

återfinnas i gällande prisregleringslag. Det torde vara lämpligt, att nämnden

vid insamlandet av erforderliga uppgifter söker samarbete med sådana kommunala

och enskilda sammanslutningar, som äga tillgång till löneuppgifter

beträffande sina medlemmar.

Bestämmelser angående lönekontrollnämndens sammansättning ha upptagits

i 6 § i departementsförslaget.---Däri stadgas, att ordföranden

skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt att arbetsgivar- och arbetstagarintressena

skola i nämnden representeras med vardera två ledamöter.

De båda övriga ledamöterna torde böra i huvudsak representera ekonomisk

och statistisk sakkunskap. Av partsrepresentanterna torde två lämpligen

böra representera kommunerna respektive de kommunalanställda samt två

det enskilda näringslivet respektive arbetstagare i enskild tjänst.

Jag torde i detta sammanhang få något beröra frågan om sättet för ärendenas

anhängiggörande hos nämnden. De sakkunniga ha uttalat, att ärendena

borde kunna upptagas antingen ex officio på grundval av informationer

rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan av intresserad

organisation eller person. Svenska stadsförbundet har vid remissbehandlingen

anfört, att förbundet måste taga ett bestämt avstånd från tanken att

ett ärende skulle kunna upptagas efter anmälan av intresserad person. För

egen del är jag så tillvida av samma mening som förbundet att jag förutsätter,

att ärendena regelmässigt komma att upptagas ex officio eller efter anmälan

av vederbörande kommun eller organisation. Detta bör emellertid

icke utesluta, att ett ärende upptages efter anmälan av enskild person. Någon

skyldighet för nämnden att upptaga ett ärende till behandling på grundval

av en dylik anmälan torde däremot icke böra stadgas.

I departementsförslaget har under 7 § upptagits vissa föreskrifter angå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

ende delgivning av beslut, som lönekontrollnämnden meddelat enligt 2 eller

3 §. I 7 § första stycket stadgas sålunda, att nämnden ofördröjligen skall på

lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av beslutet. Enligt andra stycket i samma

paragraf åligger det arbetsgivaren att i sin tur lämna underrättelse örn

beslutet till envar därav berörd arbetstagare eller pensionär. De ifrågavarande

bestämmelserna äro, såsom av det sagda framgår, av i huvudsak ordningsföreskrifts

natur. Med hänsyn till att arbetsgivaren ålagts viss delgivningsskyldighet

torde det emellertid vara lämpligt, att bestämmelserna det

oaktat upptagas i själva lagen. Det synes icke behövligt att knyta någon straffsanktion

till ifrågavarande stadgande.

----Enligt 8 § i förslaget är den som, med vetskap örn lönekontroll
nämndens

beslut, utgiver eller mottager för högt dyrtidstillägg förfallen till

ansvar. Landsorganisationen har ifrågasatt om icke straffstadgandet borde

begränsas till att gälla endast den som utgåve sådant tillägg. Emellertid bör

beaktas att det icke är utgivaren utan mottagaren, som gör en vinst genom

lagöverträdelsen. Vid sådant förhållande kan jag icke förorda den ifrågasatta

begränsningen av straffbudet.

Uppenbarligen bör den föreslagna lagen, som motiveras av rådande exceptionella

läge, givas allenast begränsad giltighetstid. Jag föreslår i enlighet

härmed, att lagen förklaras gälla till och med den 30 juni 1944. -— ---

Lagrådet.

Lagförslaget har föranlett följande yttrande av lagrådet.

Genom förevarande lagstiftning avses att skapa möjlighet att, i den mån så

finnes nödigt, få till stånd en maximering av den dyrtidskompensation som

utgår till olika grupper arbetstagare och pensionstagare. I fråga om sättet för

genomförande av en dylik maximering lia under förarbetena olika alternativ

varit under övervägande. I det remitterade förslaget har valts vägen att införa

ett s. k. kompensationsstopp, dock icke av generell utan av individuell karaktär.

I de särskilda fall, då dyrtidstillägg till en grupp arbetstagare utgår enligt

väsentligt förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpas, skall sålunda

det avsedda statliga organet kunna meddela förbud mot att dyrtidstillägget

utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för förbudets meddelande.

Lagstiftningen har alltså i princip ansetts böra begränsas till att

bereda möjlighet att motverka en automatiskt stigande dyrtidskompensation

— någon allmän nedsättning av utgående dyrtidstillägg skall följaktligen ej

äga rum — och förbud mot höjning skall kunna ifrågakomma endast då särskilt

gynnsam kompensation föreligger. För visst angivet fall, nämligen då

några arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och

flertalet arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse om frivillig be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

15

gränsning av dyrtidstillägg, har lagstiftningen dock funnits böra möjliggöra

längre gående ingrepp. I det åsyftade fallet skall sålunda det statliga organet

kunna föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen

bestämda grunderna jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.

Lagstiftningen ingår som ett led bland de olika åtgärder som i rådande

krisläge anses böra vidtagas för att förhindra en prisutveckling av inflatorisk

karaktär och sålunda upprätthålla ett fast penningvärde. Såsom sådana

åtgärder ifrågakomma i första hand, å ena sidan att på sätt nu sker med

stöd av prisregleringslagen direkt påverka prisbildningen, å andra sidan att

angripa de för prisbildningen betydelsefullaste faktorerna, främst inkomststegring.

En hållbar stabilisering måste eftersträvas och med alla till buds

stående medel genomföras.

En lagstiftning av förevarande art, om ock begränsad på sätt som föreslås,

är ur principiell synpunkt ägnad att väcka starka betänkligheter. Den

ej endast beskär avtalsfriheten på ett område, där sådan städse ansetts vara

av särskild betydelse. Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående

rättsförhållanden kommer den därjämte i strid med en av de viktigaste principerna

på vilka vår rättsordning vilar. I synnerhet blir ingripandet betänkligt

i sådana fall då arbetstagares avlöningsförmåner, rörligt tillägg inberäknat,

äro tillförsäkrade denne på sådant sätt att utfästelsen därom icke kan

ensidigt ryggas. Så synes förhållandet vara beträffande kommunalanställda

i åtskilliga städer enligt för befattningshavarna gällande lönereglementen.

För vissa av dessa befattningshavare, nämligen de som avses i § 36 regeringsformen,

lärer det rörliga tillägget också utgöra sådan avlöningsförmån som

får anses skyddad av grundlagsbudet.

Att i ett krisläge, då penningvärdet allvarligt hotas och rubbningar i det

ekonomiska livet av svåröverskådlig art därav kunna bliva en följd, löntagare

såväl som andra medborgargrupper emellertid äro skyldiga att underkasta sig

särskilda uppoffringar för tillgodoseende av allmänt väl och i nödfall jämväl

avstå från dem tillförsäkrade förmåner lärer näppeligen kunna dragas i tvivelsmål.

Tvekan synes kunna råda endast därom med vilken styrka en sådan

fara skall framträda för att rättfärdiga ett dylikt anspråk från det allmännas

sida och vilka krav i varje särskilt läge rimligen kunna ställas på den enskilde.

Under förarbetena har från olika håll gjorts gällande, att förhållandena för

närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade någon

betydelse för det avsedda ändamålet eller någon uppgift att fylla. Något

sådant nödläge som kunde berättiga till ett avsteg från den allmänt erkända

principen att ej genom lagstiftning ingripa i bestående rättigheter, allra minst

grundlagsskyddade sådana, förelåge ej heller. Lagstiftningen borde således

bestämt avvisas.

Frågan huruvida den ekonomiska situationen är sådan att behov föreligger

av en så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna kan naturligen vara

föremål för delade meningar. Ett allvarligt hot mot penningvärdet utgöra

emellertid i nuvarande försörjningsläge, enligt allmänt rådande uppfatt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

ning, särskilt lönehöjningar som stå i bestämd relation till prisutvecklingen.

Sådana kompensatoriska höjningar åstadkomma nämligen en

växelverkan mellan olika led i prisbildningen, varigenom priserna drivas

vidare mot en allt högre nivå. Om prisstegring inträder, föranleder den

genom kompensationsförfarandet en lönehöjning, vilken i sin tur utlöser

en ytterligare prisstegring som föranleder ny lönehöjning o. s. v. Då såsom

för närvarande varuförsörjningen undergått en väsentlig försämring, kan

tydligen med en kompensatorisk lönestegring, allmänt sett, icke vinnas

det syfte som därmed avses, d. v. s. ersättning för den stegrade levnadskostnaden.

Den endast föranleder en prisstegring som i princip är obegränsad.

Dyrtidskompensationen kan med andra ord i längden ej gagna

inkomsttagarna i gemen utan leder till en fortgående försämring av penningvärdet.

Vad nu sagts örn kompensationsförfarandet gäller uppenbarligen

endast om detta vinner allmän tillämpning. Självfallet kan en enstaka

grupp genom kompensation bereda sig avsevärda förmåner utan att detta

kan sägas medföra en direkt risk för penningvärdet. Men om en grupp blir

i tillfälle att på detta sätt hålla sig skadeslös för prisstegringen i högre grad

än andra, lärer erfarenheten visa, att under inbördes konkurrens mellan

olika inkomsttagargrupper allt gynnsammare kompensationsbestämmelser efter

hand framdrivas, medförande ökad fara för penningvärdet.

Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes från och med den 1

november 1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den

strängare prisreglering, vilken ansågs nödvändig som komplement till de uppgörelser

rörande arbetslöner m. m. varom förhandlingar pågingo. De resultat

som såvitt lönerna angick uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde att

den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad örn levnadskostnadernas

fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram av 4—5

procent. Enligt föreliggande uppgifter ha levnadskostnaderna sedan dess varit

praktiskt taget oförändrade och anledning lärer föreligga till antagande

att kostnaderna icke skola komma att stiga i sådan grad, att den i indexavtalet

stadgade ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda. (Se propositionen

till årets riksdag nr 242.)

Även om sålunda genom de vidtagna åtgärderna en stabilisering av priserna

och lönenivån för de stora arbetstagargrupperna för tillfället kommit till

stånd, lärer därmed faran för penningvärdet icke vara undanröjd. Det gäller

jämväl, särskilt inför möjligheten av en ofrånkomlig prisstegring och en i

övrigt ogynnsam utveckling på det ekonomiska området, att söka tillse att den

uppnådda stabiliseringen vidmakthålles och att den ej äventyras bl. a. därigenom

att andra, låt vara mindre arbetstagargrupper uppnå väsentligt bättre

dyrtidskompensation än som i allmänhet gäller. Att en lagstiftning i föreslagen

riktning härutinnan kan komma att fylla en viktig uppgift lärer vara tydligt.

Erinras må i detta sammanhang, att enligt det remitterade förslaget lagen

— liksom i allmänhet beredskap slagstiftningen — har erhållit karaktär av

fullmaktslag. För att den skall träda i tillämpning kräves alltså att särskilt

beslut därom fattas av statsmakterna. När det såsom nu är fallet gäller att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

17

bedöma om tillräckliga skäl föreligga att tillskapa en fullmaktslag av huvudsakligen

det innehåll som den föreslagna, torde avgörande vara att — oavsett

om den för närvarande behöver tillämpas — förhållandena snabbt kunna

utveckla sig i sådan riktning att statsmakterna böra äga möjlighet att utan

onödig omgång ingripa med åtgärder av det slag som i lagen avses. På grund

härav och med beaktande jämväl av vad i övrigt anförts anser lagrådet betänkligheterna

mot lagstiftningen böra vika och följaktligen icke utgöra hinder

för att denna, närmast i beredskapssyfte, nu kommer till stånd.

Om således en lagstiftning av förevarande art anses böra åvägabringas, är

det uppenbarligen av vikt att lagen så utformas att å ena sidan ingripande

ej må kunna ske i vidare mån än som är oundgängligen nödigt för vinnande

av det med lagen avsedda syftet och att å andra sidan detta ingripande drabbar

olika kategorier av arbetstagare så likformigt som möjligt.

Innan lagrådet går närmare in härpå, skall det faktiska läget på arbetsmarknaden

i kompensationshänseende något beröras.

Uppenbarligen möta stora svårigheter, då det gäller att med varandra jämföra

de kompensationssystem som förekomma på de olika områdena av

arbetsmarknaden och att söka utröna de utgående dyrtidskompensationernas

inbördes värden. Hänsyn måste härvid naturligen tagas till de indexlägen

vid vilka grundlönerna fixerats. Vid själva beräkningen kunna olika metoder

ifrågakomma. Så t. ex. kan kompensationen, belöpande å levnadskostnadsstegringen

efter index 178 i 1914 års serie, sättas i relation till den lön

(inklusive tillägg) som faktiskt utgick vid index 178 eller till den lön, vartill

kompensationssystemet utan s. k. eftersläpning vid detta indextal skulle

berättiga, eller kan hänsyn ock tagas till att indexavtalens bas rätteligen avser

1938 års genomsnittslöner. Ingen av metoderna kan dock — med hänsyn till

bl. a. de förmåner som i olika former beretts de anställda och som äro av natur

att innebära dyrtidskompensation — antagas leda till fullt rättvisande

resultat.

Den kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen av de statsanställda,

nominellt 31 %, motsvarar enligt remissprotokollet mycket nära

kompensationen enligt det senaste indexavtalet, 20.7 %. Enligt för lagrådet

tillgänglig utredning svara nämnda 31 °/o för de statsanställda mot -— beroende

på den metod som kommit till användning vid beräkningen — 20.2,

18.5 och 19.6 %.

En jämförelse, utförd efter enahanda grunder, mellan å ena sidan indexavtalet

och å andra sidan den grupp kommunalanställda, som under förarbetena

ägnats särskilt uppmärksamhet, nämligen Stockholms stads tjänstemän,

giver vid handen, att jämförelsetalen å dyrtidskompensationen för de

befattningshavare, som anslutit sig till 1942 års överenskommelse och för

vilka kompensationen nominellt då utgick med 45 °/o, enligt de tre olika metoderna

bliva 21.8, 22.2 och 23.8 °/o, under det att jämförelsetalen för de befattningshavare,

som vägrat godkänna överenskommelsen och för vilka kompensationen

nominellt utgick med 59 °/o, bliva 33.6, 34 och 36.4 %>.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 9 sami. 2 avd. Nr 6.3.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

Beträffande förhållandena i övriga av de utav de sakkunniga särskilt omför - mälda städerna giver, enligt vad lagrådet inhämtat, verkställd undersökning

vid handen att — efter den metod som för Stockholm givit procenttalet 22.2

— kompensationen för närvarande jämlikt gällande lönereglementen eller

träffade överenskommelser varierar, med undantag för enstaka fall, mellan

omkring 18 och 27 °/o.

Av den förebragta utredningen torde framgå att, ehuru ersättning för levnadskostnadsstegringen

utgår efter växlande system, dessa dock i fråga om

de stora arbetstagargrupperna medföra kompensationer som ej väsentligt

skilja sig från varandra. För kommunalanställda i vissa städer skulle på grund

av gällande, från städernas sida ouppsägbara lönereglementen kompensationer

komma att utgå efter obegränsade eller tämligen högt begränsade indextal.

Enligt på sina håll träffade frivilliga överenskommelser har emellertid kompensationen

ej sällan begränsats till nära överensstämmelse med vad i allmänhet

utgår. I ett par av dessa städer uppbära ett mindre antal befattningshavare,

som ej biträtt sådan överenskommelse, dyrtidstillägg enligt lönereglementets

innehåll.

Med hänsyn till det sålunda föreliggande faktiska läget på lönemarknaden

lärer lagen få sin största betydelse däri, att det statliga organet skall kunna

följa löneutvecklingen samt särskilt vaka över att icke enstaka arbetstagargrupper

genom krav på ökad kompensation föranleda, att kompensationen

överlag kan komma att drivas i höjden och stabiliseringssträvandena därigenom

försvåras. Endast i mera trängande fall torde lagen komma att behöva

anlitas. Såsom förutsättning för ingripande uppställes också i huvudstadgandet,

2 §, att dyrtidstillägg utgår efter väsentligt förmånligare grunder

än de i allmänhet gällande. Endast för det fall att en i förhållande till den

allmänna lönenivån väsentlig höjning i dyrtidskompensationen ifrågakommer

skall sålunda ingripande kunna ske. Visst utrymme lämnas följaktligen

alltjämt åt avtalsfriheten och möjlighet hålles öppen för viss höjning av dyrtidstillägget.

Genom sådan läggning åt lagstiftningen har denna enligt lagrådets

mening erhållit den nödiga begränsningen, och lagens verkningar lära därigenom

helt visst komma att mildras.

I överensstämmelse med lagens grundtanke lärer det vara avsett att — då

överenskommelse träffats örn begränsning av ett enligt lönereglemente eljest

utgående dyrtidstillägg och reglementet på grund av överenskommelsens uppsägning

skulle komma att träda i tillämpning — förhud mot höjning av det

enligt överenskommelsen utgående dyrtidstillägget skall kunna meddelas, såvida

tillägget enligt reglementet ligger väsentligt över normalnivån. Detsamma

avses skola äga motsvarande tillämpning, där efter uppsägning eller

eljest avtal träffats om sådant högre dyrtidstillägg.---

Lagstiftningen är så utformad att den omfattar samtliga arbetstagargrupper.

Någon viss för alla gällande »normalnivå», över vilken kompensationen

icke må utgå, har emellertid av helt naturliga skäl icke stått att finna. Till

utgångspunkt för ingripande skall i stället tagas det vid tiden för ingripandet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

19

utgående dyrtidstillägget. Väl kan lagstiftningen därigenom komma att i viss

mån drabba skilda grupper olikformigt, men begränsningen som innebär att

minskning i utgående dyrtidstillägg ej skall ske är önskvärd ur billighetssynpunkt

och påkallas för övrigt i viss mån redan av svårigheten att fastställa

dyrtidskompensationernas inbördes värden.

Ett längre gående ingripande har, såsom förut berörts, funnits erforderligt

för det fall att vissa arbetstagare inom en grupp ej biträtt en av flertalet godkänd

överenskommelse om nedsättning av eljest utgående dyrtidstillägg (3 §).

Detta ingripande, som får anses vara grundat å hänsyn till en naturlig fordran

på likställighet inom gruppen, synes berättigat ur de synpunkter som ligga

till grund för förslaget. Dels och framförallt vore det mindre väl förenligt med

allmänna lagstiftningsgrunder om vid ett ingripande kompensationsstoppet

skulle för arbetstagare i en och samma grupp bestämmas till olika kompensationsgrader,

dels föreligga ej här de svårigheter som möta vid jämförelse

mellan olika kompensationssystems inbördes värden, dels lärer någon obillighet

icke vara att befara i betraktande av att överenskommelser varom här är

fråga, såsom erfarenheten visat, biträtts av det alldeles övervägande flertalet.

Med dyrtidstillägg å lön har i förslaget likställts sådant tillägg å pension.

Även om ett ingripande i avseende härå icke är av samma behov påkallat som

beträffande lön samt särskilda billighetsgrunder kräva beaktande vid ingripandet,

har lagrådet ansett sig icke böra ställa sig avvisande till förslaget i

denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då det lärer få förutsättas

att lagstiftningen kommer att tillämpas med största varsamhet, särskilt då

fråga uppkommer om ingripande i bestående rättigheter, finner sig lagrådet

--— icke böra avstyrka att lagstiftningen genomföres.

Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i förslaget, vilka i huvudsak

avfattats i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i prisregleringslagen,

har lagrådet icke någon erinran att framställa.

Departementschefen.

Efter remissen till lagrådet har departementschefen anfört bl. a. följande:

Lagrådet har i sitt utlåtande bland annat — efter att hava erinrat om att

under förarbetena till lagen från olika håll gjorts gällande, att förhållandena

för närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade

någon uppgift att fylla — gjort vissa uttalanden rörande det faktiska läget

på arbetsmarknaden i kompensationsliänseende. Lagrådet har därvid, med

stöd av för lagrådet tillgänglig utredning, lämnat vissa sifferuppgifter rörande

den inbördes relationen mellan de i vissa städer utgående dyrtidstilläggen. I

anledning av dessa uttalanden vill jag understryka att, såsom även lagrådet

yttrat, beräkningen av kompensationsgraden kan ske efter olika metoder. Det

torde få ankomma på den förslagna lönekontrollnämnden att, efter inhäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

tande av alla erforderliga detaljuppgifter och med stöd av tillgänglig expertis,

pröva huruvida den till befattningshavarna i de ifrågakomna städerna utgående

dyrtidskompensationen kan anses utgå efter väsentligt förmånligare

grunder än de som i allmänhet gälla. Jag vill vidare framhålla att, även örn

i viss stad dyrtidstillägget på grund av frivillig överenskommelse mellan staden

och dess befattningshavare för närvarande utgår efter grunder, som icke

kunna anses väsentligt förmånligare än de i allmänhet gällande, lagstiftningen

likväl icke obehövlig för den stadens vidkommande. En överenskommelse

av ifrågavarande slag kan i allmänhet uppsägas med relativt

kort uppsägningstid, varigenom lönereglementets bestämmelser, som förutsättas

innebära kompensation efter väsentligt förmånligare grunder, skulle

bringas i tillämpning. I ett dylikt fall bör kompensationsspärr kunna föreskrivas

redan då uppsägningen skett och kompensationen sålunda kunna låsas,

icke vid reglementets alltför höga nivå utan vid den nivå, som gäller enligt

överenskommelsen. För att dyrtidstillägget skall kunna låsas vid den lägre

nivån bör emellertid, i överensstämmelse med förslagets grundtanke, förbudet

meddelas innan dyrtidstillägget ännu börjat utgå efter den högre nivå,

till vilken reglementet berättigar. Förslaget bygger ju nämligen i princip på

den tanken, att redan utgående dyrtidstillägg skola lämnas orubbade.

Vad i det föregående sagts om dyrtidstillägg, vartill viss grupp av arbetstagare

enligt lönereglemente är berättigad, bör äga motsvarande tillämpning

beträffande dyrtidstillägg, som eljest skall utgå enligt ett ännu icke ikraftträtt

avtal.

Kostnaderna för den föreslagna lönekontrollnämnden torde bliva relativt

obetydliga. Med hänsyn härtill synes det icke nödvändigt att nu äska särskilt

anslag för nämnden utan torde kostnaderna tills vidare få bestridas från det

under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga.

Utskottet.

Genom förevarande proposition har framlagts förslag örn lagstiftning med

syfte att begränsa dyrtidstillägg å lön eller pension till den normalnivå, som

angives av lönebestämmelserna för huvuddelen av de statsanställda och indexavtalen

för löntagare i enskild tjänst. Enligt den centrala bestämmelsen,

2 §, skall ett statligt organ, lönekontrollnämnden, äga befogenhet att i fall

då dyrtidstillägg till en grupp av arbetstagare eller pensionstagare utgår eller

enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder

än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare, meddela förbud mot att dyrtidstillägget

utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för

förbudets meddelande. Den föreslagna lagen avser alltså ej att skapa ett allmänt

lönestopp och än mindre att åstadkomma en allmän nedsättning av redan

utgående dyrtidstillägg. Endast för det i 3 § angivna fall, då ett fåtal

arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och flertalet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

21

arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse om frivillig begränsning av

dyrtidstillägg, som enligt reglemente eller avtal egentligen skulle utgå enligt

förmånligare grunder, öppnas möjlighet till sänkning av redan utgående dyrtidstillägg.

Lönekontrollnämnden skall i sådant fall kunna föreskriva, att

dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen bestämda grunderna

jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.

Förbud mot höjning av dyrtidskompensation skall kunna ifrågakomma endast

då i förhållande till normalnivån särskilt gynnsam kompensation föreligger

eller, därest förbud ej meddelas, skulle komma att föreligga. I fall då

den utgående kompensationen är i förhållandevis låg men enligt avtal eller

reglemente skall höjas till en förhållandevis hög nivå skall ett ingripande

kunna få den innebörden att kompensationen må höjas men endast till en

gräns som ungefärligen motsvarar normalnivån.

Det har icke ansetts erforderligt eller lämpligt alt i lagtexten såsom förutsättning

för meddelande av beslut om kompensationsstopp angiva annat än

att dyrtidstillägget utgår eller skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder

än de som i allmänhet gälla för arbetstagare. Förhållandena på ifrågavarande

område torde, enligt vad departementschefen yttrat, vara av den art

att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och utrymme sålunda beredas

för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet. Jämväl enligt utskottets

mening kan normalnivån för dyrtidstillägg av olika skäl angivas

endast ungefärligt.

Enligt 4 § i den föreslagna lagen skall med dyrtidstillägg likställas varje

annat tillägg, som måste antagas avse att anpassa lön eller pension efter ökningen

i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annat

namn. Självfallet kan det ofta vara tveksamt, vilken natur ett lönetillägg

skall anses hava. Departementschefen har uttalat, att det torde få överlåtas

åt rättstillämpningen att i tveksamma fall avgöra, om tillägget skall anses

som dyrtidstillägg eller icke. Vid tolkningen av bestämmelsen måste lagstiftningens

syfte att begränsa just dyrtidstillägg till en viss normalnivå vara avgörande.

Lagen torde icke vara avsedd att lägga hinder i vägen exempelvis

för en lönerörelse syftande till höjning av förhållandevis låga grundlöner

inom en grupp till en nivå, som motsvarar de genomsnittliga grundlönerna.

I nuvarande läge torde visserligen varje lönerörelse med detta syfte i viss

mån te sig såsom föranledd av dyrtiden, men denna omständighet bör enligt

utskottets mening ej kunna åberopas till stöd för genomförande med lagens

hjälp av en begränsning av grundlöner, som även under normala förhållanden

framstå såsom låga.

En lagstiftning som den nu föreslagna, om än begränsad på sätt ovan angivits,

måste väcka allvarliga betänkligheter. Den ej endast beskär avtalsfriheten

på ett område, där sådan städse ansetts vara av särskild betydelse.

Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående rättsförhållanden kommer

den därjämte i sirid med en av de viktigaste principerna på vilka vår

rättsordning vilar. Enligt utskottets åsikt kan endast utomordentliga förhållanden

rättfärdiga dylika ingrepp. Utskottet har emellerid, efter ingående

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

prövning av de under förarbetna anförda skälen för och emot lagstiftningen,

om än med stor tvekan kommit till det resultatet, att den föreslagna lagen i

nuvarande läge bör antagas. Avgörande för utskottet har därvid varit angelägenheten

av att det uppnådda prisstoppet icke genom okontrollerade inkomststegringar

sättes i fara. Den föreslagna lagen torde, örn den antages,

behöva anlitas endast i trängande fall. Ersättning för stegrade levnadskostnader

utgår för de stora arbetstagargrupperna efter sådana grunder, att värdet

av kompensationerna ej företer väsentliga skiljaktigheter. Lagen lärer

få sin största betydelse därigenom att den öppnar möjlighet för det statliga

organet att vaka över att icke enstaka arbetstagargrupper genom krav på

ökad kompensation föranleda, att kompensationen överlag kan komma att

drivas i höjden. Det torde vara att förvänta, att blotta existensen av det

tvångsmedel lagen erbjuder kan komma att medföra, att det endast sällan

behöver tillgripas.

I fråga om förutsättningarna för tillämpningen av bestämmelserna om kompensationsstopp

vill utskottet understryka vad utskottet ovan anfört beträffande

tolkningen av 4 §.

Stadgandet i 3 § lärer utgöra ett av förhållandena påkallat nödvändigt

komplement till bestämmelserna om kompensationsstopp i 2 §. Beträffande

tolkningen av stadgandet ansluter sig utskottet till vad departementschefen

därom anfört.

Särskilda betänkligheter hava under förarbetena uttalats mot att göra den

föreslagna lagstiftningen tillämplig beträffande dyrtidstillägg å pension. Då

grundpensionerna i en del fall äro så pass höga, att en begränsning av därå

utgående dyrtidstillägg ej kan anses oskälig, anser sig utskottet ej böra avstyrka,

att lagen får tillämpning även beträffande dyrtidstillägg å pension.

Utskottet förutsätter emellertid, att ingripande enligt lagen ej kommer att

ske, därest detta med hänsyn till pensionens grundbelopp skulle vara oskäligt.

Ehuru det kan synas mindre tilltalande att bestraffa förseelser mot 2 och

3 §§ med straff, som gälla för brott och förseelser i allmänhet, torde det vara

oundgängligt med en straffsanktion. Det måste emellertid vara ett önskemål

att denna tillämpas endas då så är av förhållandena särskilt betingat. Därför

har straffbestämmelserna i 8 § kompletterats med en föreskrift, i 10 §,

enligt vilken brott mot förstnämnda lagrum ej må åtalas av allmän åklagare

utan efter anmälan eller medgivande av lönekonlrollnämnden. Straffskalan

är dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst

sex månader. Det torde ligga i sakens natur, att frihetsstraff för förseelse

mot 2 eller 3 § kommer att åläggas endast i sällsynta undantagsfall.

Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i lagförslaget finner

utskottet ej anledning till erinran.

Eftersom förhållandena kunna nödvändiggöra snabba ingripanden redan i

nuvarande läge, anser sig utskottet böra tillstyrka, att riksdagen samtycker

till att Kungl. Maj:t utfärdar förordnande örn lagens tillämplighet. Det torde

i detta sammanhang böra erinras om att lagen är avsedd att gälla endast

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63. 23

till och med den 30 juni 1944 och att riksdagen således vid nästa vårsession

måste beredas tillfälle att yttra sig örn dess fortsatta bestånd.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:317 och

II: 451,

dels antaga det genom förevarande proposition framlagda

lagförslaget,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande

av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som i lagens

1 § avses, att gälla tills vidare.

Stockholm den 21 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund, Mannerskantz,

Strand, Holstenson och Holmbäck*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Hallagård,

fru Johansson, herrar Lundgren, Håstad, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i Rådom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Linder, fru Johansson och herr Lundgren, vilka yrkat avslag å

propositionen.

Herr Linder har till motivering av sin mening anfort:

En grundregel i vårt lands samhällsliv är, att avtal skola hållas.

En annan därmed sammanhängande uppfattning hos vårt folk är, att ny

lag ej får göras tillämplig på ett vid lagens ikraftträdande redan bestående

avtal.

Att denna uppfattning ej funnit något direkt uttryck i vare sig grundlag

eller lag beror sannolikt därpå, att densamma ansetts såsom en av den

svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper, att regeln ansetts självklar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

och sodan gammal tid varit rotad i svenskt rättsmedvetande. — Det kan

ifrågasättas, om ens i ett tidsläge, da samhällsbanden äro hart påfrestade,

det skulle kunna anses försvarligt att rubba på regler, vilka äro för samhällslivet

vitala. Folket bör hava förtroende för lagstiftningens stabilitet.

Trygghet för den samhälleliga tillvaron är ej minst i modern tid ett starkt

eftersträvat mål ända djupt ned i folkets breda lager.

Det må vara riktigt, att lagstiftaren i vissa, örn än fåtaliga fall vidtagit

justeringar i mera perifera delar av äldre avtal. — Sedermera har det dock

gått, som det ofta går — mer vill alltid mer: lagstiftaren har jämkat eller

rent av åsidosatt jämväl centrala delar av avtal. — Att märka är dock, att

ett akut socialt ont eller ett nödläge åberopats såsom ursäkt för en avvikelse

från regeln, att en civillag ej får givas tillbakaverkande kraft. Intetdera föreligger

emellertid här såsom ett strängt tvingande skäl för tillkomsten av en

lag enligt föreliggande lagförslag.

Att under sådana omständigheter dels bemyndiga Kungl. Majit enligt en

fullmaktslag att i en ej minst för den enskilde medborgaren betydelsefull

samhällsfråga med vittutseende konsekvenser handla å riksdagens vägnar,

dels genom lagstiftning utan strängt tvingande skäl ändra på bestående avtal,

kan jag ej biträda. — I förra fallet anser jag, att riksdagen själv, när

stunden är inne, bör säga sitt ord, och i senare fallet finner jag tillräckliga

skäl ej föreligga för ändring i en betydelsefull folklig rättsuppfattning.

Jag nödgas därför yrka avslag å den kungl, propositionen.

43831*4. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:464 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen. s. 12 i texten