Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.

1943-06-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

om förbud mot nedläggande av industriella företag.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr

Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.

I motionerna, vilka i huvudsak äro likalydande, har hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande och

framläggande för riksdagen av förslag till lagstiftning rörande förbud mot

nedläggande av industriella företag, innan frågan om nedläggning prövats av

offentlig myndighet ur såväl näringspolitisk som social synpunkt.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från kommerskollegium och socialstyrelsen, varjämte

Sveriges Industriförbund och landsorganisationen i Sverige beretts tillfälle att

yttra sig över desamma. Inkomna yttranden finnas såsom bilaga fogade vid

detta utlåtande.

Frågan om kontroll över näringslivet i de avseenden motionärerna åsyfta

har varit föremål för åtskilliga utredningar. Sålunda må nämnas de utredningar,

som framlagts i 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande angående

råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna

(statens off. utredn. 1935: 36), ett av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande

örn folkförsörjning och arbetsfred (statens off. utredn. 1935: 65)

och rationaliseringsutredningens betänkande (statens off. utredn. 1939: 13).

1940 väcktes i anslutning till ett förslag av rationaliseringsutredningen en

motion örn skyldighet för företagare att på förhand anmäla driftsnedläggelse.

I utlåtande, nr 5, över motionen fann andra lagutskottet läget på arbetsmarknaden

ej fordra, att ifrågavarande spörsmål utbrötes från övriga av rationaliseringsutredningen

avgivna förslag, vilka voro beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att

motionerna ej skulle föranleda till någon åtgärd.

Enligt uppgifter i propositionen till årets riksdag nr 283 angående anslag

till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. kännetecknas arbetsmarknaden

för närvarande av en mycket god sysselsättning inom näringslivet och

synnerlig låg arbetslöshet. Arbetslösheten har bringats ned till en nivå,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sand. 2 avd. Nr 64.

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

som är lägre än den som rått något år efter 1920. Som helhetsomdöme kan

sägas, att en allmän brist på arbetskraft gör sig gällande. Särskilda åtgärder

hava måst vidtagas för tillgodoseende av angelägna verksamhetsområdens

behov av arbetskraft. Vad angår den sannolika utvecklingen på arbetsmarknaden

har i nämnda proposition givits uttryck för den uppfattningen,

att — enligt nu bedömbara förutsättningar — arbetsmarknaden under fortsättningen

av innevarande år kommer att kännetecknas av ett stabilt läge på

den under det senaste året uppkomna höga sysselsättningsnivån.

Vid sådant förhållande och då den genom motionerna väckta frågan väsentligen

är ett arbetsmarknadsproblem torde för närvarande ej föreligga

särskild anledning att på sätt motionärerna föreslagit genom lagstiftning ingripa

i näringslivet.

Enligt av Kungl. Maj:t den 19 mars 1943 lämnat bemyndigande har chefen

för finansdepartementet låtit föranstalta om utredningar av ekonomiska

spörsmål, sammanhängande med omställningen efter ett vapenstillestånd, vid

vilka utredningar bl. a. arbetsmarknadskommissionen avsetts skola medverka.

Det torde få förutsättas, att de i förevarande motioner framförda sociala synpunkterna

komma att bliva föremål för övervägande vid nämnda utredningar

och de andra undersökningar som kunna komma att igångsättas för förberedande

av en övergång till fredshushållning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 21 juni 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund, Löfvander*,

Olof Carlsson*, Roos* och Sundberg;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken*,

Hallagård, Cruse*, Holm*, fru Johansson och herr Larsson i Östersund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

3

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom Kungl. Majlis remiss den 12 februari 1943 har Kommerskollegium

anbefallts att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttranden över motionerna

I: 88 och II: 80 om lagstiftning om förbud mot att nedlägga industriella

företag. I anledning härav får Kollegium anföra följande.

De båda motionsvis gjorda framställningarna beröra ett ämne av stor samhällelig

betydelse. Såsom tidigare erfarenheter, särskilt från järn- och sågverksindustrierna,

visat, kan nedläggelsen av industriella företag medföra

mycket ofördelaktiga verkningar, främst för de anställda men också för den

berörda orten och landsdelen. I många fall hava även de lokala återverkningarna

kommit att för statskassan medföra synnerligen betungande arbetslöshetsåtgärder.

Ifrågavarande spörsmål hava tidigare berörts av 1933 års skogsindustrisakkunniga

(S. O. U. 1935: 36), som hade att ägna uppmärksamhet åt bland

annat den omläggning av sågverksindustrien, som påskyndades av de dåliga

konjunkturerna under åren 1931—1933 och som medförde nedläggning av en

del äldre sågverk. Dessa sakkunniga sträckte sig dock ej längre än till en

rekommendation (sid. 163) till företagarna inom skogsindustrierna att frivilligt

åtaga sig att anmäla planerade nedläggningar eller mera omfattande

inskränkningar av driften.

En mera ingående behandling ägnades dessa frågor av rationaliseringsutredningen,

vilken även den i sitt betänkande (S. O. U. 1939:13) föreslog viss

uppgiftsskyldighet, nämligen om förestående avskedanden (sid. 82) liksom

också om igångsättning av viss större industriell verksamhet (sid. 155). Dessutom

förutsattes (sid. 165) att det av utredningen föreslagna »arbetsmarknadsinstitutet»

skulle i mera allvarliga arbetslöshetslägen kunna till förebyggande

av massavskedanden öppna förhandlingar med vederbörande företagare

örn möjligheterna att fortsätta driften.

Tanken på en anmälningsskyldighet vid driftnedläggelser framfördes också

i en vid 1940 års riksdag väckt motion, behandlad av andra lagutskottet i dess

utlåtande nr 5. Under erinran att rationaliseringsutredningens förslag i nu

förevarande liksom i övriga hänseenden var beroende av Kungl. Maj:ts prövning

avstyrktes motionen i utskottets av riksdagen godkända utlåtande.

Omnämnas må, att även örn frågan om /ör/umdsanmälningar örn produktionsförändringar

inom industrien alltjämt är oavgjord, det dock nu under

krigsåren införis skyldighet för arbetsgivare att anmäla redan skedda förändringar

i personalbeståndet (Sv. förf.-saml. 1940:588). I 70 § av 1938 års

gruvlag föreskrives också anmälan hos bergmästare om igångsättning av regelbunden

gruvbrytning och nedläggning av gruvdrift.

Med hänsyn till att rationaliseringsutredningens betänkande, vari en ingående

behandling ägnats åt spörsmålen örn vad som kan åtgöras för att lindra

verkningarna av olika slag av driftnedläggelser, alltjämt är beroende på

Kungl. Majlis prövning finner Kollegium, att motionerna ej nu böra påkalla

någon riksdagens åtgärd.

Kommerskollegium får alltså avstyrka motionerna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

I detta ärendes behandling har förutom undertecknade deltagit tj.f. kommerserådet,

sekreteraren Hindbeck.

Stockholm den 11 mars 1943.

STIG SAHLIN.

Knut A. Wickman.

Hugo Wennerholm.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två vid riksdagen

väckta motioner, nr 88 i första kammaren och nr 80 i andra kammaren,

angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Ett förbud mot industriella företags nedläggande helt eller delvis vid lågkonjunktur

förutsätter, att staten ikläder sig ansvaret för de förluster, som

företagen kunna drabbas av på den grund, att de icke få nedläggas. Rörelseidkama

kunna uppenbarligen icke tvingas att påtaga sig förluster, som kunna

bliva ruinerande för dem. En statlig subvention av sådana företag måste i

sin tur leda till att staten får ett avgörande inflytande på företagens drift.

Det ifrågasatta förbudet skulle härigenom innebära en tendens till statligt

förmynderskap över näringslivet, vilket icke kan anses förenligt med nuvarande

samhälls- och produktionsordning. Minst lika kännbart skulle ingreppet

bliva, om till förbudet fogades bestämmelser, som framtvungo en överlåtelse

av företagen.

Såsom av det ovan anförda framgår skulle ett förbud mot industriföretags

nedläggande få mycket vittgående konsekvenser. Med hänsyn till dessa skulle

det i motionerna avsedda förbudet utan tvivel hämma den enskilda företagsamheten

och motverka upprättandet av nya industriföretag. Sett på

längre sikt skulle förbudet härigenom minska antalet arbetstillfällen, vilket

vöre till skada för hela den arbetande befolkningen.

Erinras må i detta sammanhang, att staten i vissa speciella fall, då enskilda

företag hotat att komma på obestånd, genom beviljande av anslag för

ändamålet skapat ekonomiska förutsättningar för driftens fortsatta uppehållande.

Ett industriföretags nedläggande kan föranledas icke blott av dåliga konjunkturer

utan även av en önskan att koncentrera driften till större och mera

ändamålsenligt organiserade företag. En sådan rationalisering medför

visserligen ofta, att ett flertal arbetare måste entledigas från sina anställningar.

Men sedd i större sammanhang och på längre sikt är rationaliseringsprocessen

ägnad att skapa nya arbetstillfällen och befrämja en höjning

av folkets levnadsstandard. En rationalisering syftar ytterst till en effektivisering

av produktionslivet, som gynnar alla samhällsmedlemmar. Ett förbud,

som bidrager till att hindra eller försena en rationalisering, kan därför

icke vara gagneligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

5

De sociala missförhållanden i form av arbetslöshet och därmed förknippade

skadeverkningar, som otvivelaktigt ofta bliva en följd av industriföretags

nedläggande, kunna icke verksamt undanröjas genom en lagstiftning

av det innehåll, som i motionerna ifrågasatts. Ingripanden från statens sida

i syfte att på mer eller mindre konstlad väg upprätthålla driften vid av krisförhållandena

eller dylikt drabbade företag kunna måhända i särskilda fall

vara motiverade såsom en undantagsåtgärd. Men i allmänhet måste man i

sådana situationer närmast lita till åtgärder av olika slag till förmån för dem,

som ofrivilligt drabbas av arbetslöshet. Av vikt är därvidlag i första hand

en fortsatt effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet

för utjämning av tillgång och efterfrågan å arbetskraft mellan olika orter

och yrken. Vid sidan härav bör nämnas statens verksamhet för skapande

av nya arbetstillfällen. Av betydelse är här såväl anordnandet av beredskapsarbeten

som ett mera direkt befrämjande av näringslivet inom av arbetslöshet

särskilt drabbade områden, till exempel genom att staten låter dit förlägga

någon större industri. Härtill komma samhällets direkta stödåtgärder till

hjälp åt de arbetslösa, varibland den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

särskilt under de senaste åren kommit att intaga en alltmera framskjuten

plats. Socialstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn den allmänna

översyn av den svenska socialvården, som anförtrotts åt socialvårdskommittén.

Därvid blir också hjälpverksamheten till förmån för arbetslösa

föremål för utredning.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner styrelsen icke skäl att förorda

den i motionerna föreslagna utredningen.

Stockholm den 6 mars 1943.

KARL J. HÖJER.

Sten Ringenson.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1943 har utskottet berett Sveriges industriförbund

tillfälle att avgiva yttrande över tvenne vid årets riksdag väckta likalydande

motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80

i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl., angående lagstiftning

örn temporärt förbud mot nedläggande av industriella företag. I anledning

därav får Förbundet anföra följande.

Motionärerna framhålla, att ekonomiska kriser i regel åtföljas av svåra

skadeverkningar, som drabba icke blott näringslivet utan även samhället.

Företag kunna läggas ned, vilket medför arbetslöshet för de anställda och

minskat skatteunderlag inom vederbörande kommun. I de fall, då ett samhälle

skapats kring en enda industri, skulle ett nedläggande av densamma

innebära en fullständig katastrof för samhället. — Motionärerna vända sig

emellertid även mot rationalisering genom driftskoncentration och anse sådan

ur social synpunkt förkastlig, såvida den innebär, att ett ekonomiskt starkare

företag inköper ett svagare och lägger ned driften vid det senare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

Motionerna utmynna i en framställning örn utredning rörande lagstiftning

om förbud mot nedläggande av industriella företag, innan frågan om nedläggning

prövats av offentlig myndighet ur såväl näringspolitisk som social

synpunkt.

De tankegångar, som komma till uttryck i motionerna och ligga bakom

desamma, tillhöra en övervunnen ståndpunkt i den sociala diskussionen. I

rationaliseringsutredningens år 1939 avgivna betänkande tillrättaläggas problemen

på ett övertygande sätt. I överensstämmelse med lämnade direktiv

hade rationaliseringsutredningen ansett sin främsta uppgift vara att undersöka

»vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas till förebyggande och lindrande

av arbetslöshet i samband med driftsförändringar och driftsnedläggelser

inom industrien, särskilt vid rationalisering». Till rationalisering hänförde

utredningen »alla sådana driftsåtgärder, som företagare vidtaga i syfte

att uppnå ett ekonomiskt gynnsamt produktionsresultat». Med utgångspunkt

från denna vittomfattande definition på rationaliseringsbegreppet och på

grundval av statistiska undersökningar av betydande omfattning påvisade utredningen,

att, även om rationalisering i åtskilliga fall måste anses omedelbart

skapa omsättningsarbetslöshet, så är det sannolikt, att den å andra sidan

bereder ny möjlighet till expansion inom industrien och därigenom skapar

förutsättning för ökad sysselsättning av arbetskraften. Huruvida arbetslöshet

i verkligheten uppkommer, är enligt utredningen beroende på om en tillräcklig

expansion av produktionen samtidigt äger rum, så att den frigjorda

arbetskraften kan få ny sysselsättning. I den mån genom rationaliseringen

frigjord arbetskraft vinner återanställning genom en expansion av näringslivet,

uppkommer en ökad produktion och därmed även en höjning av den

allmänna levnadsstandarden.

Utredningens undersökningar gåvo ett starkt stöd för uppfattningen, att

rationaliseringen på ett betydelsefullt sätt medverkat lill framåtskridandet

och den särskilt under åren efter 1920 ökade produktiviteten hos vårt lands

industri. I synnerhet för exportindustrien har rationaliseringen varit förutsättningen

för dess konkurrensmöjligheter på utländska marknader med lägre

lönenivå än Sverige. — Utredningen avstyrkte också varje form av samhällelig

kontroll över rationaliseringsprocessen. Dylika ingrepp skulle nämligen

utan tvivel medföra ödesdigra verkningar för landet i form av ekonomisk

efterblivenhet och en arbetslöshet av mycket större omfattning än den,

som mer eller mindre temporärt föranledes av rationaliseringen.

Utredningens enhälliga uttalanden få en särskild betydelse, då de bygga pä

den fullständigaste utredning på detta område, som verkställts i vårt land,

och härröra från en kommitté, som på ett representativt sätt företrätt arbetsmarknadens

båda parter.

Förbundet har ansett det påkallat att erinra örn dessa auktoritativa uttalanden,

då ju driftsnedläggelser vanligast ha förekommit i samband med rationaliseringsåtgärder

av ett eller annat slag och dylika nedläggelser i viss utsträckning

även skulle komma att falla under den föreslagna lagstiftningen.

Det nedläggande av ett företag, som är direkt förorsakat av en allmän kris

inom näringslivet, företages icke utan de mest tvingande skäl. Först har

företagets ägare och ledning verkställt ingående undersökningar och gjort

alla ansträngningar för att — givetvis icke minst i eget intresse — kunna

hålla driften i gång. Gäller det ett företag inom en koncern, kan nedläggandet

vara det enda sättet för att överhuvud taget rädda vederbörande moderföretags

existens, kredit och produktionsmöjligheter. I andra fall kan det

vara nödvändigt att nedlägga ett företag för att möjliggöra en konsolidering

av vederbörande industrigren, nödvändig för att verksamheten i dess helhet

skall kunna upprätthållas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

7

Den prövning i fråga om driftsnedläggelser, som enligt förslaget skulle

anförtros offentlig myndighet, skulle verkställas »ur såväl näringspolitisk

som social synpunkt». Hänsyn skulle uppenbarligen ej behöva tagas till företagets

egna ekonomiska möjligheter. Ett eventuellt förbud mot en rörelses

nedläggande i ett dylikt fall bör väl som konsekvens medföra, att staten får

ikläda sig de förluster, som bliva en följd av verksamhetens fortsatta bedrivande.

Det kan dock icke vara meningen, att en enskild företagare skall

tvingas upprätthålla en förlustbringande rörelse, sedan ändrade konjunkturförhållanden

eller andra omständigheter, såsom nya uppfinningar, tillkomsten

av övermäktig utländsk konkurrens etc., kullkastat de ekonomiska kalkyler,

varpå rörelsen varit baserad! — Örn verksamheten bedrivits genom ett

aktiebolag, vilket ju är det vanliga här i landet, kan så stor del av aktiekapitalet

hava förbrukats, att bolaget enligt gällande lag är pliktigt att träda i likvidation.

Hur skall detta kunna förenas med en av offentlig myndighet eventuellt

ålagd skyldighet att fortsätta verksamheten? — Det är ingalunda säkert,

att någon hugad spekulant är villig att övertaga företaget. Skulle emellertid så

vara fallet, är det självklart, att företagets ledning söker träffa uppgörelse

med denne. Om bolaget är i likvidation, är det likvidatoremas lagenliga plikt

att söka förvandla bolagets egendom i penningar genom att på förmånligaste

sätt realisera dess tillgångar.

Den föreslagna lagstiftningens ändamål skulle vara att förhindra »onödig»

nedläggning av företag. Av det ovan sagda torde framgå, att »onödig» driftsnedläggelse

är att betrakta som en teoretisk konstruktion och — örn dylik

överhuvud taget förekommit — i varje fall är så ytterligt sällsynt, att den ej

kan motivera en särskild lagstiftning, som i övrigt endast skulle medföra

olägenheter för såväl det allmänna som näringslivet.

Slutligen bör även erinras om att de svenska företagarna äro väl medvetna

örn sitt sociala ansvar, något som de även i handling visat på mångahanda

sätt. Icke minst vid driftsnedläggelser har detta kommit till uttryck, i det

att de antingen så långt det varit möjligt sökt bereda de anställda annan

sysselsättning eller i mån av resurser genom pensionering och på annat sätt

lämnat dem ekonomisk hjälp. Rationaliseringsutredningen framhöll i sitt betänkande,

att på utredningens ståndpunkttagande att avstyrka varje form av

samhällelig kontroll över rationaliseringsprocessen även inverkat det förhållandet,

att arbetsgivarna i allmänhet ådagalagt en långt gående förståelse

för de svårigheter, som vid arbetslöshet drabba avskedade arbetare.

Under åberopande av vad sålunda anförts får Industriförbundet hemställa,

att föreliggande motioner icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1943.

Sveriges Industriförbund.

ERNST WEHTJE.

Gustaf Settergren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.

Bilaga D.

Till andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1943 har Landsorganisationen i Sverige bereus

tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta, likalydande

motioner av herr Persson m. fl. (F. K. nr 88) och herr Persson i Norrby

m. fl. (A. K. nr 80) angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av

industriella företag.

Såsom motionärerna framhålla kan nedläggandet av ett industriellt företag

medföra allvarliga sociala konsekvenser, antingen åtgärden ingår som

led i den normalt fortgående rationaliseringsprocessen eller föranledes av

en ekonomisk krissituation. I nuvarande läge framstår särskilt trängande

angelägenheten av en offentlig kontroll över dylika åtgärder i samband med

den åtminstone partiella depression inom näringslivet, med vilken man

måste räkna efter krigets slut. I varje fall i denna del torde en utredning

av den art motionärerna föreslå naturligt böra ingå i den från olika håll

begärda allmänna utredningen om näringslivets fredsberedskap. I sitt yttrande

över inom riksdagen i detta senare ämne väckta motioner avser

Landsorganisationen att närmare ingå på frågan örn en samhällelig kontroll

även över nu ifrågavarande åtgärder. Här må endast anmärkas att en

utredning i ämnet icke kan begränsas till fall av total driftsnedläggelse utan

tydligen också måste omfatta driftsinskränkningar av större omfattning.

Mot ett till en övergående depressionsperiod begränsat samhällsingripande

av föreslagen art torde knappast kunna resas några beaktansvärda invändningar.

En lagstiftning i ämnet finge karaktären av krisreglering. Mot

en till normala förhållanden utsträckt kontroll kan det däremot förväntas

att ett mycket starkt motstånd komme att mobiliseras; det är härutinnan

nog att erinra om den kritik, som mött tanken på en allmän rationaliseringskontroll.

Uppenbarligen är lösningen av detta problem också förenad

med betydande svårigheter av både rättslig och teknisk natur. Att av hänsyn

härtill avstå från en utredning vore likväl inte försvarligt. Det sociala

intresse, som här anmäler sig, är av den storleksordning att samhället icke

kan undgå att beakta detsamma genom tillskapande av de starkast möjliga

garantier för att driftsnedläggelser med sociala skadeverkningar förhindras,

i den mån de icke äro grundade på tvingande, legitima skäl och med mindre

de, för bedömande härav, föregåtts av en prövning ur såväl näringspolitisk

som social synpunkt.

Stockholm den 15 mars 1943.

Landsorganisationen i Sverige.

AUG. LINDBERG.

Arnold Sölvén.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431512

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.