Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.
1943-06-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1943:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 64.
1
Nr 64.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1943 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om förbud mot nedläggande av industriella företag.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr
Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.
I motionerna, vilka i huvudsak äro likalydande, har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande och
framläggande för riksdagen av förslag till lagstiftning rörande förbud mot
nedläggande av industriella företag, innan frågan om nedläggning prövats av
offentlig myndighet ur såväl näringspolitisk som social synpunkt.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från kommerskollegium och socialstyrelsen, varjämte
Sveriges Industriförbund och landsorganisationen i Sverige beretts tillfälle att
yttra sig över desamma. Inkomna yttranden finnas såsom bilaga fogade vid
detta utlåtande.
Frågan om kontroll över näringslivet i de avseenden motionärerna åsyfta
har varit föremål för åtskilliga utredningar. Sålunda må nämnas de utredningar,
som framlagts i 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande angående
råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna
(statens off. utredn. 1935: 36), ett av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande
örn folkförsörjning och arbetsfred (statens off. utredn. 1935: 65)
och rationaliseringsutredningens betänkande (statens off. utredn. 1939: 13).
1940 väcktes i anslutning till ett förslag av rationaliseringsutredningen en
motion örn skyldighet för företagare att på förhand anmäla driftsnedläggelse.
I utlåtande, nr 5, över motionen fann andra lagutskottet läget på arbetsmarknaden
ej fordra, att ifrågavarande spörsmål utbrötes från övriga av rationaliseringsutredningen
avgivna förslag, vilka voro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att
motionerna ej skulle föranleda till någon åtgärd.
Enligt uppgifter i propositionen till årets riksdag nr 283 angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. kännetecknas arbetsmarknaden
för närvarande av en mycket god sysselsättning inom näringslivet och
synnerlig låg arbetslöshet. Arbetslösheten har bringats ned till en nivå,
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sand. 2 avd. Nr 64.
Utskottet.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 64.
som är lägre än den som rått något år efter 1920. Som helhetsomdöme kan
sägas, att en allmän brist på arbetskraft gör sig gällande. Särskilda åtgärder
hava måst vidtagas för tillgodoseende av angelägna verksamhetsområdens
behov av arbetskraft. Vad angår den sannolika utvecklingen på arbetsmarknaden
har i nämnda proposition givits uttryck för den uppfattningen,
att — enligt nu bedömbara förutsättningar — arbetsmarknaden under fortsättningen
av innevarande år kommer att kännetecknas av ett stabilt läge på
den under det senaste året uppkomna höga sysselsättningsnivån.
Vid sådant förhållande och då den genom motionerna väckta frågan väsentligen
är ett arbetsmarknadsproblem torde för närvarande ej föreligga
särskild anledning att på sätt motionärerna föreslagit genom lagstiftning ingripa
i näringslivet.
Enligt av Kungl. Maj:t den 19 mars 1943 lämnat bemyndigande har chefen
för finansdepartementet låtit föranstalta om utredningar av ekonomiska
spörsmål, sammanhängande med omställningen efter ett vapenstillestånd, vid
vilka utredningar bl. a. arbetsmarknadskommissionen avsetts skola medverka.
Det torde få förutsättas, att de i förevarande motioner framförda sociala synpunkterna
komma att bliva föremål för övervägande vid nämnda utredningar
och de andra undersökningar som kunna komma att igångsättas för förberedande
av en övergång till fredshushållning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 21 juni 1943.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund, Löfvander*,
Olof Carlsson*, Roos* och Sundberg;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken*,
Hallagård, Cruse*, Holm*, fru Johansson och herr Larsson i Östersund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
3
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom Kungl. Majlis remiss den 12 februari 1943 har Kommerskollegium
anbefallts att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttranden över motionerna
I: 88 och II: 80 om lagstiftning om förbud mot att nedlägga industriella
företag. I anledning härav får Kollegium anföra följande.
De båda motionsvis gjorda framställningarna beröra ett ämne av stor samhällelig
betydelse. Såsom tidigare erfarenheter, särskilt från järn- och sågverksindustrierna,
visat, kan nedläggelsen av industriella företag medföra
mycket ofördelaktiga verkningar, främst för de anställda men också för den
berörda orten och landsdelen. I många fall hava även de lokala återverkningarna
kommit att för statskassan medföra synnerligen betungande arbetslöshetsåtgärder.
Ifrågavarande spörsmål hava tidigare berörts av 1933 års skogsindustrisakkunniga
(S. O. U. 1935: 36), som hade att ägna uppmärksamhet åt bland
annat den omläggning av sågverksindustrien, som påskyndades av de dåliga
konjunkturerna under åren 1931—1933 och som medförde nedläggning av en
del äldre sågverk. Dessa sakkunniga sträckte sig dock ej längre än till en
rekommendation (sid. 163) till företagarna inom skogsindustrierna att frivilligt
åtaga sig att anmäla planerade nedläggningar eller mera omfattande
inskränkningar av driften.
En mera ingående behandling ägnades dessa frågor av rationaliseringsutredningen,
vilken även den i sitt betänkande (S. O. U. 1939:13) föreslog viss
uppgiftsskyldighet, nämligen om förestående avskedanden (sid. 82) liksom
också om igångsättning av viss större industriell verksamhet (sid. 155). Dessutom
förutsattes (sid. 165) att det av utredningen föreslagna »arbetsmarknadsinstitutet»
skulle i mera allvarliga arbetslöshetslägen kunna till förebyggande
av massavskedanden öppna förhandlingar med vederbörande företagare
örn möjligheterna att fortsätta driften.
Tanken på en anmälningsskyldighet vid driftnedläggelser framfördes också
i en vid 1940 års riksdag väckt motion, behandlad av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 5. Under erinran att rationaliseringsutredningens förslag i nu
förevarande liksom i övriga hänseenden var beroende av Kungl. Maj:ts prövning
avstyrktes motionen i utskottets av riksdagen godkända utlåtande.
Omnämnas må, att även örn frågan om /ör/umdsanmälningar örn produktionsförändringar
inom industrien alltjämt är oavgjord, det dock nu under
krigsåren införis skyldighet för arbetsgivare att anmäla redan skedda förändringar
i personalbeståndet (Sv. förf.-saml. 1940:588). I 70 § av 1938 års
gruvlag föreskrives också anmälan hos bergmästare om igångsättning av regelbunden
gruvbrytning och nedläggning av gruvdrift.
Med hänsyn till att rationaliseringsutredningens betänkande, vari en ingående
behandling ägnats åt spörsmålen örn vad som kan åtgöras för att lindra
verkningarna av olika slag av driftnedläggelser, alltjämt är beroende på
Kungl. Majlis prövning finner Kollegium, att motionerna ej nu böra påkalla
någon riksdagens åtgärd.
Kommerskollegium får alltså avstyrka motionerna.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
I detta ärendes behandling har förutom undertecknade deltagit tj.f. kommerserådet,
sekreteraren Hindbeck.
Stockholm den 11 mars 1943.
STIG SAHLIN.
Knut A. Wickman.
Hugo Wennerholm.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 12 februari 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två vid riksdagen
väckta motioner, nr 88 i första kammaren och nr 80 i andra kammaren,
angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.
Ett förbud mot industriella företags nedläggande helt eller delvis vid lågkonjunktur
förutsätter, att staten ikläder sig ansvaret för de förluster, som
företagen kunna drabbas av på den grund, att de icke få nedläggas. Rörelseidkama
kunna uppenbarligen icke tvingas att påtaga sig förluster, som kunna
bliva ruinerande för dem. En statlig subvention av sådana företag måste i
sin tur leda till att staten får ett avgörande inflytande på företagens drift.
Det ifrågasatta förbudet skulle härigenom innebära en tendens till statligt
förmynderskap över näringslivet, vilket icke kan anses förenligt med nuvarande
samhälls- och produktionsordning. Minst lika kännbart skulle ingreppet
bliva, om till förbudet fogades bestämmelser, som framtvungo en överlåtelse
av företagen.
Såsom av det ovan anförda framgår skulle ett förbud mot industriföretags
nedläggande få mycket vittgående konsekvenser. Med hänsyn till dessa skulle
det i motionerna avsedda förbudet utan tvivel hämma den enskilda företagsamheten
och motverka upprättandet av nya industriföretag. Sett på
längre sikt skulle förbudet härigenom minska antalet arbetstillfällen, vilket
vöre till skada för hela den arbetande befolkningen.
Erinras må i detta sammanhang, att staten i vissa speciella fall, då enskilda
företag hotat att komma på obestånd, genom beviljande av anslag för
ändamålet skapat ekonomiska förutsättningar för driftens fortsatta uppehållande.
Ett industriföretags nedläggande kan föranledas icke blott av dåliga konjunkturer
utan även av en önskan att koncentrera driften till större och mera
ändamålsenligt organiserade företag. En sådan rationalisering medför
visserligen ofta, att ett flertal arbetare måste entledigas från sina anställningar.
Men sedd i större sammanhang och på längre sikt är rationaliseringsprocessen
ägnad att skapa nya arbetstillfällen och befrämja en höjning
av folkets levnadsstandard. En rationalisering syftar ytterst till en effektivisering
av produktionslivet, som gynnar alla samhällsmedlemmar. Ett förbud,
som bidrager till att hindra eller försena en rationalisering, kan därför
icke vara gagneligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
5
De sociala missförhållanden i form av arbetslöshet och därmed förknippade
skadeverkningar, som otvivelaktigt ofta bliva en följd av industriföretags
nedläggande, kunna icke verksamt undanröjas genom en lagstiftning
av det innehåll, som i motionerna ifrågasatts. Ingripanden från statens sida
i syfte att på mer eller mindre konstlad väg upprätthålla driften vid av krisförhållandena
eller dylikt drabbade företag kunna måhända i särskilda fall
vara motiverade såsom en undantagsåtgärd. Men i allmänhet måste man i
sådana situationer närmast lita till åtgärder av olika slag till förmån för dem,
som ofrivilligt drabbas av arbetslöshet. Av vikt är därvidlag i första hand
en fortsatt effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
för utjämning av tillgång och efterfrågan å arbetskraft mellan olika orter
och yrken. Vid sidan härav bör nämnas statens verksamhet för skapande
av nya arbetstillfällen. Av betydelse är här såväl anordnandet av beredskapsarbeten
som ett mera direkt befrämjande av näringslivet inom av arbetslöshet
särskilt drabbade områden, till exempel genom att staten låter dit förlägga
någon större industri. Härtill komma samhällets direkta stödåtgärder till
hjälp åt de arbetslösa, varibland den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
särskilt under de senaste åren kommit att intaga en alltmera framskjuten
plats. Socialstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn den allmänna
översyn av den svenska socialvården, som anförtrotts åt socialvårdskommittén.
Därvid blir också hjälpverksamheten till förmån för arbetslösa
föremål för utredning.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner styrelsen icke skäl att förorda
den i motionerna föreslagna utredningen.
Stockholm den 6 mars 1943.
KARL J. HÖJER.
Sten Ringenson.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1943 har utskottet berett Sveriges industriförbund
tillfälle att avgiva yttrande över tvenne vid årets riksdag väckta likalydande
motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson m. fl. och nr 80
i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl., angående lagstiftning
örn temporärt förbud mot nedläggande av industriella företag. I anledning
därav får Förbundet anföra följande.
Motionärerna framhålla, att ekonomiska kriser i regel åtföljas av svåra
skadeverkningar, som drabba icke blott näringslivet utan även samhället.
Företag kunna läggas ned, vilket medför arbetslöshet för de anställda och
minskat skatteunderlag inom vederbörande kommun. I de fall, då ett samhälle
skapats kring en enda industri, skulle ett nedläggande av densamma
innebära en fullständig katastrof för samhället. — Motionärerna vända sig
emellertid även mot rationalisering genom driftskoncentration och anse sådan
ur social synpunkt förkastlig, såvida den innebär, att ett ekonomiskt starkare
företag inköper ett svagare och lägger ned driften vid det senare.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
Motionerna utmynna i en framställning örn utredning rörande lagstiftning
om förbud mot nedläggande av industriella företag, innan frågan om nedläggning
prövats av offentlig myndighet ur såväl näringspolitisk som social
synpunkt.
De tankegångar, som komma till uttryck i motionerna och ligga bakom
desamma, tillhöra en övervunnen ståndpunkt i den sociala diskussionen. I
rationaliseringsutredningens år 1939 avgivna betänkande tillrättaläggas problemen
på ett övertygande sätt. I överensstämmelse med lämnade direktiv
hade rationaliseringsutredningen ansett sin främsta uppgift vara att undersöka
»vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas till förebyggande och lindrande
av arbetslöshet i samband med driftsförändringar och driftsnedläggelser
inom industrien, särskilt vid rationalisering». Till rationalisering hänförde
utredningen »alla sådana driftsåtgärder, som företagare vidtaga i syfte
att uppnå ett ekonomiskt gynnsamt produktionsresultat». Med utgångspunkt
från denna vittomfattande definition på rationaliseringsbegreppet och på
grundval av statistiska undersökningar av betydande omfattning påvisade utredningen,
att, även om rationalisering i åtskilliga fall måste anses omedelbart
skapa omsättningsarbetslöshet, så är det sannolikt, att den å andra sidan
bereder ny möjlighet till expansion inom industrien och därigenom skapar
förutsättning för ökad sysselsättning av arbetskraften. Huruvida arbetslöshet
i verkligheten uppkommer, är enligt utredningen beroende på om en tillräcklig
expansion av produktionen samtidigt äger rum, så att den frigjorda
arbetskraften kan få ny sysselsättning. I den mån genom rationaliseringen
frigjord arbetskraft vinner återanställning genom en expansion av näringslivet,
uppkommer en ökad produktion och därmed även en höjning av den
allmänna levnadsstandarden.
Utredningens undersökningar gåvo ett starkt stöd för uppfattningen, att
rationaliseringen på ett betydelsefullt sätt medverkat lill framåtskridandet
och den särskilt under åren efter 1920 ökade produktiviteten hos vårt lands
industri. I synnerhet för exportindustrien har rationaliseringen varit förutsättningen
för dess konkurrensmöjligheter på utländska marknader med lägre
lönenivå än Sverige. — Utredningen avstyrkte också varje form av samhällelig
kontroll över rationaliseringsprocessen. Dylika ingrepp skulle nämligen
utan tvivel medföra ödesdigra verkningar för landet i form av ekonomisk
efterblivenhet och en arbetslöshet av mycket större omfattning än den,
som mer eller mindre temporärt föranledes av rationaliseringen.
Utredningens enhälliga uttalanden få en särskild betydelse, då de bygga pä
den fullständigaste utredning på detta område, som verkställts i vårt land,
och härröra från en kommitté, som på ett representativt sätt företrätt arbetsmarknadens
båda parter.
Förbundet har ansett det påkallat att erinra örn dessa auktoritativa uttalanden,
då ju driftsnedläggelser vanligast ha förekommit i samband med rationaliseringsåtgärder
av ett eller annat slag och dylika nedläggelser i viss utsträckning
även skulle komma att falla under den föreslagna lagstiftningen.
Det nedläggande av ett företag, som är direkt förorsakat av en allmän kris
inom näringslivet, företages icke utan de mest tvingande skäl. Först har
företagets ägare och ledning verkställt ingående undersökningar och gjort
alla ansträngningar för att — givetvis icke minst i eget intresse — kunna
hålla driften i gång. Gäller det ett företag inom en koncern, kan nedläggandet
vara det enda sättet för att överhuvud taget rädda vederbörande moderföretags
existens, kredit och produktionsmöjligheter. I andra fall kan det
vara nödvändigt att nedlägga ett företag för att möjliggöra en konsolidering
av vederbörande industrigren, nödvändig för att verksamheten i dess helhet
skall kunna upprätthållas.
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
7
Den prövning i fråga om driftsnedläggelser, som enligt förslaget skulle
anförtros offentlig myndighet, skulle verkställas »ur såväl näringspolitisk
som social synpunkt». Hänsyn skulle uppenbarligen ej behöva tagas till företagets
egna ekonomiska möjligheter. Ett eventuellt förbud mot en rörelses
nedläggande i ett dylikt fall bör väl som konsekvens medföra, att staten får
ikläda sig de förluster, som bliva en följd av verksamhetens fortsatta bedrivande.
Det kan dock icke vara meningen, att en enskild företagare skall
tvingas upprätthålla en förlustbringande rörelse, sedan ändrade konjunkturförhållanden
eller andra omständigheter, såsom nya uppfinningar, tillkomsten
av övermäktig utländsk konkurrens etc., kullkastat de ekonomiska kalkyler,
varpå rörelsen varit baserad! — Örn verksamheten bedrivits genom ett
aktiebolag, vilket ju är det vanliga här i landet, kan så stor del av aktiekapitalet
hava förbrukats, att bolaget enligt gällande lag är pliktigt att träda i likvidation.
Hur skall detta kunna förenas med en av offentlig myndighet eventuellt
ålagd skyldighet att fortsätta verksamheten? — Det är ingalunda säkert,
att någon hugad spekulant är villig att övertaga företaget. Skulle emellertid så
vara fallet, är det självklart, att företagets ledning söker träffa uppgörelse
med denne. Om bolaget är i likvidation, är det likvidatoremas lagenliga plikt
att söka förvandla bolagets egendom i penningar genom att på förmånligaste
sätt realisera dess tillgångar.
Den föreslagna lagstiftningens ändamål skulle vara att förhindra »onödig»
nedläggning av företag. Av det ovan sagda torde framgå, att »onödig» driftsnedläggelse
är att betrakta som en teoretisk konstruktion och — örn dylik
överhuvud taget förekommit — i varje fall är så ytterligt sällsynt, att den ej
kan motivera en särskild lagstiftning, som i övrigt endast skulle medföra
olägenheter för såväl det allmänna som näringslivet.
Slutligen bör även erinras om att de svenska företagarna äro väl medvetna
örn sitt sociala ansvar, något som de även i handling visat på mångahanda
sätt. Icke minst vid driftsnedläggelser har detta kommit till uttryck, i det
att de antingen så långt det varit möjligt sökt bereda de anställda annan
sysselsättning eller i mån av resurser genom pensionering och på annat sätt
lämnat dem ekonomisk hjälp. Rationaliseringsutredningen framhöll i sitt betänkande,
att på utredningens ståndpunkttagande att avstyrka varje form av
samhällelig kontroll över rationaliseringsprocessen även inverkat det förhållandet,
att arbetsgivarna i allmänhet ådagalagt en långt gående förståelse
för de svårigheter, som vid arbetslöshet drabba avskedade arbetare.
Under åberopande av vad sålunda anförts får Industriförbundet hemställa,
att föreliggande motioner icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1943.
Sveriges Industriförbund.
ERNST WEHTJE.
Gustaf Settergren.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 64; bilagor.
Bilaga D.
Till andra lagutskottet.
Genom remiss den 8 februari 1943 har Landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta, likalydande
motioner av herr Persson m. fl. (F. K. nr 88) och herr Persson i Norrby
m. fl. (A. K. nr 80) angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av
industriella företag.
Såsom motionärerna framhålla kan nedläggandet av ett industriellt företag
medföra allvarliga sociala konsekvenser, antingen åtgärden ingår som
led i den normalt fortgående rationaliseringsprocessen eller föranledes av
en ekonomisk krissituation. I nuvarande läge framstår särskilt trängande
angelägenheten av en offentlig kontroll över dylika åtgärder i samband med
den åtminstone partiella depression inom näringslivet, med vilken man
måste räkna efter krigets slut. I varje fall i denna del torde en utredning
av den art motionärerna föreslå naturligt böra ingå i den från olika håll
begärda allmänna utredningen om näringslivets fredsberedskap. I sitt yttrande
över inom riksdagen i detta senare ämne väckta motioner avser
Landsorganisationen att närmare ingå på frågan örn en samhällelig kontroll
även över nu ifrågavarande åtgärder. Här må endast anmärkas att en
utredning i ämnet icke kan begränsas till fall av total driftsnedläggelse utan
tydligen också måste omfatta driftsinskränkningar av större omfattning.
Mot ett till en övergående depressionsperiod begränsat samhällsingripande
av föreslagen art torde knappast kunna resas några beaktansvärda invändningar.
En lagstiftning i ämnet finge karaktären av krisreglering. Mot
en till normala förhållanden utsträckt kontroll kan det däremot förväntas
att ett mycket starkt motstånd komme att mobiliseras; det är härutinnan
nog att erinra om den kritik, som mött tanken på en allmän rationaliseringskontroll.
Uppenbarligen är lösningen av detta problem också förenad
med betydande svårigheter av både rättslig och teknisk natur. Att av hänsyn
härtill avstå från en utredning vore likväl inte försvarligt. Det sociala
intresse, som här anmäler sig, är av den storleksordning att samhället icke
kan undgå att beakta detsamma genom tillskapande av de starkast möjliga
garantier för att driftsnedläggelser med sociala skadeverkningar förhindras,
i den mån de icke äro grundade på tvingande, legitima skäl och med mindre
de, för bedömande härav, föregåtts av en prövning ur såväl näringspolitisk
som social synpunkt.
Stockholm den 15 mars 1943.
Landsorganisationen i Sverige.
AUG. LINDBERG.
Arnold Sölvén.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431512
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.