Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.

1943-02-25 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1943:7, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1943 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag

till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall,

m. m.

Genom en den 5 februari 1943 dagtecknad proposition, nr 29, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga följande förslag till

Lag

om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 1 september 1940,

åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk

eller smör, åge arrendatorn, därest arrendevillkoren på grund av rådande

förhållanden befinnas för honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning

av arrendet i vad det bestämts i nämnda produkter och avser år 1943.

2 §•

Har arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år

1943, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdandet avlämna viss myckenhet

stråfoder eller annat jordbruksaktör, åge arrendatorn, där brist förefinnes

i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, till vilka

han icke varit vållande, rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från skyldighet

att ersätta bristen.

3 §•

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet,

till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen

må komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §, om arrendatorns

befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen

därav, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Sådan nämnd skall

bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 2 avd. Nr 7—S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av

Konungen. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skola av länsstyrelsen

utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra i nämnden vid behandling

av ärende angående arrendeavtal rörande fastighet inom det område för

vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter skall vara ägare av jordbruksfastighet

och den andre arrendera sådan fastighet. För ordföranden och varje

ledamot förordnas en suppleant. Har inom nämnden var röstande sin mening

och kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller ordförandens.

Vill arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avses i denna lag,

skall han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat

jordägaren före utgången av år 1943.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §■

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den

jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, icke

utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas på sådant sätt, att därigenom

arrendet i vad det bestämts i mjölk eller smör nedsättes för den tid jämkningen

avser med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter den 14 mars

1940 å nämnda produkter.

Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist som avses i 2 § må ej mot

jordägarens bestridande utan synnerliga skäl medgivas till större del än två

tredjedelar av bristen.

5 §■

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt

de grunder som Konungen fastställer. Ersättningen till ordföranden gäldas

av allmänna medel.

6 §•

Av nämnden meddelad dom gånge efter överexekutors förordnande i verket

lika som domstols lagakraftägande dom.

7 §•

Utöver vad i 3—5 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

8 §•

Erfordras för tillämpning av denna lag ytterligare föreskrifter, skola de

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

3

dels ock till Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal

för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 10,000 kronor.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår anslagsfrågan, till jordbruksutskottet

samt i övrigt till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Beträffande skäl, som anförts till stöd för lagförslaget, får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt lagen den 6 mars 1942 (nr 72) om jämkning av arrendeavtal i vissa

fall kunde arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtalet under förutsättning

att detta slutits före den 1 september 1940 och arrendatorn däri åtagit

sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk, smör

eller annat jordbruksalster. Sådan jämkning kunde ock äga rum, därest i

före sistnämnda dag slutet arrendeavtal rörande fastighet, som icke tillhörde

kronan eller vore anslagen till ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften

utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda

pris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning.

Såsom förutsättning för att jämkning som här avses skulle kunna

ske fordrades tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden

befunnes för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen kunde endast

avse det i jordbruksalster bestämda arrendet såvitt anginge, då arrendet

skulle utgöras genom avlämnande av jordbruksalster, tiden från och med

den 14 mars 1941 till och med den 31 december 1942 och, då arrendet utsatts i

jordbruksalster att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars

1941 till den 14 mars 1942 (1 §).

I 2 § av lagen stadgades, att, därest arrendator, som skulle frånträda den

arrenderade fastigheten under år 1942, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid

frånträdande! avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,

arrendatorn skulle äga, där brist förefanns i den fastställda myckenheten på

grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig

omfattning vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Lagens 3 §

upptog föreskrifter rörande förfarandet, för den händelse jordägaren och

arrendatorn icke kunde enas örn den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn

enligt 1 § vöre berättigad, eller om det sätt, varpå jämkningen skulle

komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avsåges i 2 §, om arrendatorns

befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen

därav. I dylika fall skulle frågan avgöras av en särskild nämnd. Sådan

nämnd skulle beslå av tre personer och tillsättas för område, som Kungl.

Majit ägde bestämma. En av ledamöterna, vilken tillika skulle vara ordförande

i nämnden, skulle utses av Kungl. Majit. För varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde skulle av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skulle

tjänstgöra i nämnden vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande

fastighet inom det område, för vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter

skulle vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan

fastighet. För ordföranden och varje ledamot skulle förordnas en suppleant.

Ville arrendator påkalla nämndens prövning av tvist sorn avsåges i lagen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

skulle lian vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat

jordägaren före utgången av år 1942. Mot nämndens beslut kunde talan icke

föras (3 §).

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjdes, kunde

den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn

enligt 1 § vore berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas

på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avsåge

nedsattes med mer än två tredjedelar av prisstegringen å ifrågakomma

jordbruksalster efter den 14 mars 1940. Befrielse från skyldighet att ersätta

sådan brist som avsåges i 2 § kunde ej mot jordägarens bestridande utan

synnerliga skäl medgivas till större del än två tredjedelar av bristen (4 §).

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skulle bestämmas enligt

de grunder som Kungl. Majit fastställde. Ersättningen till ordföranden

skulle gäldas av allmänna medel (5 §).

Av nämnden meddelad dom skulle efter överexekutors förordnande gå i

verket lika som domstols lagakraftägande dom (6 §). Utöver vad i 3—5 §§

stadgats skulle beträffande nämnden bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929

örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse (7 §). Kungl. Majit

ägde meddela för lagens tillämpning erforderliga föreskrifter (8 §).

I kungörelse den 6 mars 1942 (nr 73) ha upptagits bestämmelser angående

nämnd, som avsåges i ifrågavarande lag. Enligt kungörelsen skulle finnas

fem nämnder.

För täckande av kostnaderna för de i lagen omförmälda nämnderna anvisades

under anslagstiteln Kostnader i samband med jämkning av vissa

arrendeavtal å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 å driftbudgeten

under nionde huvudtiteln ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

För att vinna upplysning rörande verkningarna av förutberörda lagstiftning

samt för att erhålla grundval för bedömande av frågan huruvida lagstiftning

av motsvarande innehåll alltjämt erfordrades lät statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet infordra utlåtanden från dels ordförandena

i de i 3 § av lagen omförmälda nämnderna dels ock lantbruksstyrelsen.

Yttranden inkommo även från Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet

landsbygdens folk (RLF). I samtliga yttranden med undantag av

ett tillstyrktes en förlängning av ifrågavarande lagstiftning. För innehållet

i utlåtandena redogöres å sid. 5—10 i propositionen.

Efter redogörelse för de inkomna utlåtandena har föredragande departementschefen,

statsrådet Pehrsson-Brarnstorp, anfört:

»Av de inhämtade yttrandena får anses framgå, att lagstiftningen om jämkning

av arrendeavtal varit till stort gagn och verksamt bidragit att lindra de

svårigheter, som under kristiden uppstått för ett stort antal arrendatorer med

avseende å fullgörande av arrendeavtal som lagstiftningen avser. Visserligen

har, såsom framgår av yttrandena från ordförandena i de nämnder, som

handlägga ärenden rörande jämkning av arrendeavtal, antalet anhängig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

o

gjorda ärenden lios nämnderna nied undantag för den nämnd, som handhar

ärenden från Skaraborgs län, varit förhållandevis ringa, men å andra

sidan torde, såsom ock i allmänhet framhållits av ordförandena, lagens

blotta tillvaro ha medfört, att de förhållanden lagen avser att reglera blivit

ordnade på frivillighetens väg genom överenskommelser mellan jordägare

och arrendatorer.

Beträffande spörsmålet huruvida ifrågavarande lagstiftning, vilken endast

avser såvitt angår de fall, då arrendet skall utgöras genom avlämnande av

jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941 till och med den 31

december 1942 och vad angår de fall, då arrendet utsatts i jordbruksalster

att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14

mars 1942, skall givas giltighet under ytterligare ett år, har denna fråga

i så gott som samtliga yttranden besvarats jakande. Endast ordföranden i

nämnden för de norrländska länen har, med hänsyn till att inom dessa län

icke synas förekomma arrenden av ifrågavarande slag, intagit en annan

ståndpunkt i frågan. Vid remiss till lagrådet av 1942 års lagförslag åberopade

jag som skäl för lagstiftningen i främsta rummet de dåliga skörderesultaten

under åren 1940 och 1941 samt den stora stegringen i produktionskostnaderna

för jordbrukets produkter. I fråga om skördeutfallet har detta för löpande

produktionsår blivit avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innehåll

alltjämt är av behovet påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit

sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av

mjölk eller smör synes mig ett dylikt behov otvivelaktigt vara för handen.

Dessa arrendatorer ha nämligen till följd av att mjölkproduktionen

alltjämt ligger betydligt under den normala nivån icke kommit i ett så förbättrat

läge genom det ökade skördeutbytet, att det kan anses försvarligt att

nu borttaga den möjlighet att få till stånd en jämkning av arrendet, som genom

förevarande lagstiftning öppnats för dem. Det torde jämväl böra beaktas,

att prishöjningarna för jordbruksprodukterna endast hänföra sig till

den efter år 1939 inträdda direkta produktionskostnadsstegringen, däri inbegripen

den ökade ersättning för eget arbete, som tillkommit jordbrukets

utövare. Vid beräkningarna har sålunda hänsyn icke tagits till ökade

kapitalkostnader. I viss utsträckning kunna nu anförda skäl åberopas för en

förlängning av ifrågavarande lagstiftning även i vad densamma gäller arrendatorer,

som ha arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster att lösas

med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa

eller enligt annan därmed jämförlig värdesättning. Emellertid torde

genom det senaste årets skördeutfall dessa arrendatorers ekonomiska läge

ha förbättrats i sådan grad att tillräckliga skäl knappast torde kunna åberopas

för att beträffande dem utsträcka lagstiftningens tillämpning under ytterligare

ett år.

Bestämmelserna i 2 § i ifrågavarande lag torde, med hänsyn till de regleringar

som för närvarande gälla på jordbrukets område böra givas förlängd

giltighet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

I fråga om storleken av den jämkning som enligt vad jag förut förordat

bör kunna medgivas torde denna, där jordägaren och arrendatorn ej annorlunda

åsämjas, icke utan synnerliga skäl böra bestämmas på sådant sätt

att arrendet nedsättes med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter

den 14 mars 1940 å ifrågakomna jordbruksalster. Att såsom i ett yttrande

ifrågasatts i fortsättningen medgiva en längre gående jämkning torde näppeligen

kunna anses motiverat. Tillräckliga skäl torde å andra sidan ej föreligga

att, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, skärpa de i 1942 års lagstiftning

upptagna jämkningsreglema. Den nya lag, som jag sålunda förordar,

bör med de jämkningar, som påkallas av den begränsning jag tidigare föreslagit

i dess tillämplighet och med hänsyn till dess giltighetstid, i huvudsak

erhålla samma innehåll som 1942 års lag. I enlighet med det anförda har

inom jordbruksdepartementet uppgjorts förslag till lag om jämkning av

arrendeavtal i vissa fall.»

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Utskotta. Vid granskning av det genom propositionen framlagda lagförslaget har utskottet

icke funnit anledning till erinran mot detsamma. Utskottet får därför

hemställa,

att förevarande lagförslag måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 25 februari 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Forslund, Löfnander, Olof Carlsson,

Mannerskantz, Roos och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,

Hermansson, Holm, fru Johansson, herrar Johnsson i Kastanjegården och Håstad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:46 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av logen den 16 maj 1941 s. 2 i texten