Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13
1943-05-20 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1943:13, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1943 kl. 11 f. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion angående åstadkommande av större
planmässighet i den svenska hamnbyggnad spolitiken.
en inom riksdagens andra kammare vackt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 54, har herr Hagberg i Malmö hemställt, att riksdagen
måtte besluta örn skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan dels om verkställande
snarast möjligt av en utredning för åstadkommande av större planmässighet i
den svenska hamnbyggnadspolitiken i syfte att förhindra en fortsatt, för det
allmänna i längden skadlig överdimensionering av det svenska hamnväsendet
med därav följande allvarliga verkningar för icke blott kommunikationernas
utan även i viss mån vårt näringslivs sunda utveckling, dels örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Inom första kammaren har väckts en motion, 1: 72, av enahanda innehåll.
Utlåtanden hava i vederbörlig ordning inhämtats från kommerskollegium,
som hört Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening, från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
statens arbetsmarknadskommission, varjämte utskottet berett samtliga auktoriserade
handelskammare, svenska hamnförbundet, Sveriges allmänna sjöfartsförening
och Sveriges redareförening tillfälle yttra sig över motionen. För de
inkomna uttalandena skall här nedan redogöras i sammandrag.
Kommerskollegium anför bland annat: Kollegium hälsade med tillfredsställelse
det nu framkomna förslaget örn utredning för åstadkommande av större planmässighet
i hamnbyggnadspolitiken. Emellertid vore Kollegium fullt medvetet
örn att en dylik allmän planläggning innefattade ett mycket komplicerat problem.
Vid densamma måste hänsyn tagas icke blott till transportbehovet för
varje särskild hamn utan även till dc möjligheter, som stöde till buds för en
rationalisering av trafiken. Därest utredningen, såsom i motionen torde avses,
skulle kunna taga sikte på möjligheten av en centralisering av särskilt den
reguljära transoceana trafiken, måste vidare förutsättningarna för anordnande
av en därav betingad, ur ekonomiska och andra synpunkter tillfredsställande
omlastningstrafik upptagas till undersökning. I sådant avseende torde det
bland annat bliva nödvändigt att göra en avvägning mellan de sjöväga och
landväga trafikmedlens möjligheter att på bästa sätt betjäna denna trafik, eller,
med andra ord, man måste undersöka huru godsets överförande från produktions-
till utskeppningsorten — respektive för importgodset från lossnings- till
Bihang till riksdagens protokoll ISIS. IS sami. S avd. Nr IS. ]
Motionen
Utredning
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
destinationsorten — lämpligen skulle kunna fördelas mellan sjöfarten, järnvägarna
och lastbilstrafiken. Kort sagt, en planläggning av hamnbyggnadspolitiken
syntes, örn den skulle inriktas på längre sikt, knappast kunna åstadkommas
utan i samband med en allsidig trafikutredning, därvid även betydelsefulla
spörsmål på varudistributionens område borde upptagas till behandling. Kollegium
holle före, att en dylik utredning skulle kunna bliva av betydelse för det
svenska näringslivet, och ville därför förorda, att anstalter snarast möjligt vidtoges
för genomförande av en sådan utredning. Inom Kollegium hade sedan
någon tid pågått vissa förarbeten för klarläggande av sjöfartens efterkrigspioblem
på längre sikt. Därvid hade bland annat verkställts vissa förberedande
undersökningar, vilka torde vara ägnade att läggas till grund för uppgörandet
av en generalplan för hamnbyggnaderna. Kollegium erinrade om att Kungl.
Maj :t genom beslut den 19 mars 1943 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att föranstalta om ett flertal utredningar, avseende olika, ekonomiska
problem i samband med återgången till fredshushållning. De av Kollegium
redan igångsatta utredningar, som i det föregående berörts, torde komma att
inordnas i den allmänna utredningsplanen och koordineras med övriga utredningar
med motsvarande allmänna syfte. Detsamma torde böra gälla även den
i motionen föreslagna utredningen.
Med stöd av det anförda hemställde Kollegium, att utskottet måtte föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj :t begära, att i samband med redan anbefallda utredningar
över de åtgärder, som kunde bliva pakallade vid återgången till fieds
hushållning, måtte anordnas en allsidig utredning med de uppgifter, som ovan
angivits, därvid särskilt frågan örn åstadkommande av större planmässighet i
den svenska haninliyggnadspolitiken borde tagas under övervägande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i huvudsak: Någon plan för utbyggandet
av landets samlade hamn- och farledsapparat förelåge visserligen ej,
men det syntes med fog kunna hävdas, att verkställda utbyggnader det oaktat
ej skett planlöst. Före beviljandet av statsbidrag till hamn- eller farledsföretag
underkastades nämligen föreliggande förslag noggrann prövning - ur såväl
teknisk som ekonomisk synpunkt — av vederbörande statliga myndigheter, nämligen
länsstyrelsen, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen (beträffande fiskehamnar)
, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i vissa fall statens trafikkommission.
Respektive hamnförvaltningar torde även få anses vara insatta i hithörande
frågor. I vissa hamnfrågor infordrades därjämte yttrande från vederbörande
handelskammare. Vidare kunde man i detta sammanhang ej bortse
från svenska hamnförbundets 30-åriga gagnande verksamhet inom landets hamnväsen
samt från de insatser, som gjorts av föreningen för inre vattenvägar beträffande
kanaler och farleder. Därjämte hade de militära myndigheternas krav
beaktats.
Med undantag för ett par fiskehamnar — byggda 1916—24 — kunde enligt
styrelsens uppfattning en överdimensionering av med statsbidrag byggda
hamnar och farleder knappast sägas hava ägt rum. Ett flertal handelshamnar
lindra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
3
vore fortfarande i behov av ytterligare utbyggnad och fördjupning samt av
förbättrade lastnings-, lossnings- och transportanordningar. Att vissa hamnar
under nuvarande kris ej till fullo kunde utnyttjas vore nog riktigt, men detta
förhållande komme med all sannolikhet att ändras, så snart normala tider åter
inträdde. De utförda fiskehamnarna hade i stor utsträckning stimulerat till
anskaffande av större och ändamålsenligare båtar, vilket medfört krav på ökat
utrymme och utvidgning av hamnarna. Vissa av våra inre vattenvägar borde
även fördjupas och förbättras, därest inuti landet belägna städer och industriföretag
skulle erhålla direkt sjöfartsförbindelse för sin export och import, vilket
måste anses vara av betydelse för fraktkostnadernas nedbringande.
Beträffande frågan, huruvida det vöre ekonomiskt riktigt att investera så
stora belopp i fiskehamnar, förtjänade påpekas, att vårt land med avseende å
sådana anläggningar kommer långt efter grannländerna Norge och Danmark.
Såsom tidigare framhållits förelåge ett stort behov av förbättring och utvidgning
av redan utförda fiskehamnar. Härtill komme över 100-talet nya platser,
där fråga väckts om hamnförbättringar i syfte att möjliggöra ett mera rationellt
bedrivande av fisket, som speciellt nu och med ali sannolikhet allt framgent
kommer att utgöra ett viktigt led i vår folkförsörjning.
Vad slutligen beträffar småbåtshamnar så hade kostnaden för dessa bestritts
av en del av den skatt, som erlägges för bensin, förbrukad av motorbåtar.
Det torde vara allmänt erkänt, att dessa hamnar fylla ett behjärtansvärt
behov och att ifrågavarande bensinskattemedel kommit till sin rätta användning.
I motionen framhölles vidare, att en centralisation av hamnrörelsen i sin
helhet till ett mindre antal hamnar skulle bidraga till att stärka konkurrenskraften
hos landets industri, handel och sjöfart. Motionären hade ej ingått
närmare på huru en dylik centralisation skulle utföras, men den torde ej kunna
ske med mindre rörelsen i de övriga hamnarna i viss utsträckning nedlägges
och de privilegierade hamnarna i motsvarande grad utbyggas. Samtliga handelshamnar
med några få undantag vore av mycket gammalt datum och hade
under årens lopp utbyggts och förbättrats samt anpassats efter vad som erfordrats
för tillgodoseende av på platsen uppväxande industri och handel samt
förhållandena i övrigt. Att i viss omfattning nedlägga rörelsen vid någon av
dessa hamnar, vilka enligt vad tidigare anförts icke kunde anses vara överdimensionerade
för sin nuvarande normala trafik, syntes väl knappast kunna
ifrågakomma. En centralisation kunde visserligen medföra större möjligheter
att rationalisera arbetet i själva hamnen med godsets lastning, lossning och omlastning,
men den kunde ej drivas för långt utan att medföra skadliga konsekvenser
ur såväl sociala som exempelvis försvarssynpunkter. Man borde heller
icke glömma, att syftemålet med en centralisation borde vara att nedbringa
totalkostnaden för godsets transport från säljaren till köparen och ej endast
kostnaden för sjötransporten och vad därmed sammanhänger.
En centralisation av fiskehamnarna kunde i vad avser fisket på ost- och syd
-
4
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
kusten ej ifrågakomma i annan mån än att stödhamnar anordnades på lämpliga
platser i avsikt att underlätta fisket på mera avlägset belägna fiskeplatser.
Försök till sammanslagning av fiskehamnar hade gjorts vid flera tillfällen, men
dessa hade av naturliga skäl misslyckats. En koncentration av viss hamntrafik
vore dock på sin plats. Detta gällde till exempel den transoceana linjetrafiken,
som betjänas av fartyg, vilka fordra ett vattendjup av över 8 m och särskilt
dyrbara hamnanordningar. Det torde dock i vissa fall vara ekonomiskt fördelaktigt,
att fartyg av denna storleksordning kunna angöra även andra hamnar
för lossning eller lastning av större dellaster. Lämpligheten av att ytterligare
utöka tillsynen över hamnväsendet kunde dock ifrågasättas.
Då emellertid en utredning av de ekonomiska förhållandena inom landets
hamnväsende syntes motiverad med hänsyn till rationell och ändamålsenlig planläggning,
ville styrelsen ansluta sig till motionärens förslag örn utredning. Denna
borde i första hand omfatta en undersökning beträffande de totala transportkostnaderna
för olika varuslag till olika platser med användande av tillgängliga
transportorgan. Härigenom skulle kunna erhållas en överbliek över
de mest ekonomiska transportvägarna att läggas till grund för en rationalisering.
Motionen berörde även frågan angående upprättande av en generalplan
(program) för hamnbyggnadspolitiken, vilket förslag syntes lämpligt. Detsamma
borde genomföras, örn ovannämnda utredning gåve tillräckligt klara utgångspunkter
för upprättande av en sådan plan. Man måste dock ihågkomma,
att örn en sådan plan uppgöres med avsikt att den skall vara ett stöd för prövning
av projekt, som väntas komma till utförande, den ständigt .mäste hållas
aktuell. Utarbetandet av generalplanen borde ske i nära kontakt med eventuellt
förefintliga dylika planer för järnvägar och vägar.
Järnvägsstyrelsen anför bland annat: De i motionen uttryckta farhågorna
för att landets samlade transportapparat, i likhet med vad fallet var före det
nu pågående kriget, efter återinträdandet av mera normala tidsförhållanden —
och då givetvis än mer under en efterkrigskris — ånyo kan komma att framstå
som överdimensionerad torde icke vara oberättigade.
Hamnarnas utveckling hade till skillnad från järnvägarnas till övervägande
del bestämts efter lokala och kommunala intressesynpunkter, och de hade på
grund härav — helt naturligt — i många fall kommit att utbyggas mera med
tanke på att kunna konkurrera med andra närliggande hamnar än med hänsyn
till deras behövlighet och nytta för landet. Denna hamnpolitik, som delvis befrämjats
av att statens hjälpverksamhet hittills huvudsakligen torde ha tagit
sikte på att bereda arbetstillfällen, hade sannolikt medfört en mindre ändamålsenlig
decentralisering av trafiken och en överdimensionering av landets
samlade hamnapparat. Med hänsyn härtill oell då nu åter planerades anläggningsarbeten,
vilkas art och angelägenhetsgrad göra dem lämpliga såsom arbetsobjekt
för friställd arbetskraft, syntes det enligt järnvägsstyrelsens mening
synnerligen välbetänkt, att en utredning komme till stånd i syfte att åstad
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
komma större planmässighet än hittills i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
En viss gradering av hamnarna med hänsyn till deras lämplighet för en ekonomisk
utbyggnad samt för betjänande av ett mer allmänt kommunikationsbehov
syntes även vara möjlig att åstadkomma. En koncentration av hamntrafiken,
åtminstone vad gäller mera djupgående fartyg, till ett fåtal lämpliga och
väl utrustade hamnanläggningar måste ur samhällsekonomisk synpunkt vara
fördelaktigare än en fördelning av trafiken på ett flertal, var för sig mindre väl
utrustade hamnar. En utredning i av motionären antydd riktning syntes kunna
motverka tendenser till alltför starkt beaktande av kajlängdens betydelse på
bekostnad av hamnens maskinella utrustning m. m. och befrämjade en samordning
av olika kommunikationsmedel för att få fram största möjliga trafikkapacitet
hos hamnapparaten för minsta möjliga sammanlagda kapitalutlägg.
Även för järnvägarnas del vöre en större planmässighet i fråga om hamnarnas
utbyggnad av icke ringa betydelse, och det läge därför otvivelaktigt icke
blott i sjöfartens utan även i järnvägarnas intresse, att trafiken under normala
tider i största möjliga utsträckning koncentrerades till så få som möjligt men
väl utrustade hamnar. Av vikt ur järnvägssynpunkt vore likaledes, att ut- och
ingående gods i en hamn såväl i avseende på omfattning som tiden vägde någorlunda
jämnt, så att de järnvägsvagnar, som där avlämnat gods, omedelbart och
på samma ställe kunna avhämta ungefär lika mycket gods. I detta hänseende
hade förhållandena hittills varit mindre rationella. Dylika ur järnvägssynpunkt
betydelsefulla omständigheter torde självfallet icke kunna vinna vederbörligt
beaktande, örn kommunerna liksom hittills själva skola handha frågorna örn
hamnarnas utbyggnad.
I anslutning till vad ovan anförts tillstyrkte järnvägsstyrelsen en utredning
för åstadkommande av större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken,
vilken utredning även torde böra taga sikte på hamnarnas taxepolitik.
Svenska hamnförbundet framhåller i huvudsak följande: Det stöde klart för
förbundet, att de världsekonomiska förhållandena efter kriget komme att framtvinga
ett konkurrenskaftigt transportsystem, vilket i främsta rummet syntes innefatta
samverkan mellan transportmedlen och dessas rationella utnyttjande till
det helas gagn men därjämte kunde komma att innebära ett tvång till viss koncentration
av don transoceana trafiken. Till vilka hamnar en koncentration i så
fall lämpligen borde äga rum med hänsyn till vårt lands geografiska förhållanden.
industriens och befolkningens lokalisering, järnvägarnas sträckning, hamnarnas
och varornas beskaffenhet m. m. och huru trafiken från och till dessa
koncentrationshamnar bör ordnas, vore spörsmål av mycket stor betydelse för
hamnarna.
Hamnbyggnadsfrågor hade under senaste decenniet i regel bedömts och behandlats
såsom arbetsberedskapsfrågor. Förbundet kunde icke finna, att detta
inneburit en riktig .bedömning av dessa viktiga spörsmål. Det syntes snarare
angeläget att hamnbyggnadspolitiken inställcs på tillgodoseende av handelns
och samfärdselns behov och genomföres på ett sätt, som vore ägnat att skapa
6 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
positiva fördelar för det hela. Grunderna för en sådan hamnbyggnadspolitik
torde behöva utan uppskov bli föremål för sakkunnig utredning.
Förbundet tillstyrkte därför, att utredning av hithörande spörsmål verkställes
snarast möjligt.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att kommissionens planläggning av
arbeten för motverkande av arbetslöshet genom beredskapsarbeten ständigt varit
inriktad på uteslutande högst viktiga arbeten, och det hade för kommissionen
varit angeläget, att tillräckligt antal dylika företag skulle finnas förberedda
för mötande av en kommande kris. För bedömande av olika ifrågasatta företags
angelägenhet hade kommissionen haft upprepade samråd med statliga myndigheter
och andra. Ifråga om hamnbyggnadsföretag hade sålunda samråd skett
med vederbörande länsstyrelser och med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid
prövning av dessa ärenden hade, särskilt när det gällt handelshamnama, emellertid
uppkommit frågor av den art, att kommissionen icke ansett sig böra fatta
beslut utan att dessförinnan ha fått frågorna belysta ur andra och vidare synpunkter
än dem, som de ovannämnda myndigheterna kunnat ge. I dylikt syfte
hade kommissionen också riktat hänvändelse till kommerskollegium.
I anslutning till vad ovan anförts beträffande planläggningen, ville kommissionen,
som nu förberedde åtgärder för motverkande av en eventuell fredskris,
livligt tillstyrka, att ett särskilt utredningsorgan skapas med uppgift att framlägga
ett program för hamnbyggnadspolitiken.
Vattenfallsstyrelsen erinrar örn Väner- oell Mälarhamnarnas betydelse för trafiken
även på avlägsnare länder och framhåller, att — med hänsyn till att nödlijälpsarbeten
sannolikt bleve efter kriget erforderliga inom olika delar av
landet — det vore gagneligt, om man då kunde bedöma värdet av olika arbeten
berörande trafik, kanaler och hamnar mot bakgrunden av en allmän trafikutredning.
Stockholms handelskammare anför i huvudsak följande: Handelskammaren
delade så till vida motionärens uppfattning, att den ansåge en koncentration
av den transoceana linjetrafiken till ett fåtal större hamnar ur ekonomisk
synpunkt önskvärd, liksom den givetvis också ansåge, att en ekonomiskt sund
hamnbyggnadspolitik bör eftersträvas. De möjligheter, som stå till statens förfogande
att reglera hamnutvecklingen genom att vägra statsbidrag eller lån,
borde sålunda utnyttjas i den mån så är erforderligt för att hindra misshushållning
genom alltför expansiva hamnbyggnadsföretag. Handelskammaren
måste däremot uttala betänkligheter emot så långtgående ingripanden på hamnpolitikens
område, som av motionären ifrågasättas.
Hamnbyggnadspolitiken syntes handelskammaren icke böra fastlåsas vid en
gång för alla fastslagna normer. Den borde liksom all annan ekonomisk politik
rättas efter utvecklingen. Den av motionären tänkta klassificeringen av hamnar
efter deras allmänna betydelse — en klassificering, som skulle vara bestämmande
för vilka hamnar, som kunde påräkna stöd för utvidgningar - bleve en synnerligen ömtålig sak, och klassificeringen finge, även örn den
Andra kammarem tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. 7
utfördes på bästa möjliga sätt, endast en temporär betydelse. Även en hamn av
tidigare blott lokal karaktär kunde på grund av den industriella utvecklingen
på orten oell genom insiktsfull och handlingskraftig ledning efter en begränsad
tidrymd få så stor betydelse, att dess fortsatta utbyggnad måste anses vara av
allmänt intresse. Å andra sidan kunde en hamn med från början bättre förutsättningar
förlora allt mer i betydelse såsom följd av otillfredsställande skötsel
av hamnförhållandena oell minskad industriell livaktighet i hamnens uppland.
Ett fastlåst liamnbyggnadsprogram med tillförsäkrad monopolrätt för vissa
hamnar skulle beskära möjligheterna till fri konkurrens hamnarna emellan och
upphäva stimulansen för behövliga rationaliseringsåtgärders genomförande.
Antagandet av en generalplan, enligt vilken vissa hamnar karakteriseras såsom
mindre önskvärda ur allmänna synpunkter, skulle dessutom kunna medföra,
att den industriella produktionen i vederbörande trakter droge sig för att genomföra
sådan utveckling, som kanske eljest skulle med fördel kommit till
stånd, varigenom för hamnarna och kommunerna allvarliga ekonomiska följder
kunna uppstå.
Handelskammaren ansåge alltså, att den föreslagna utredningen icke bör
resultera i något program för en framtida hamnpolitik på lång sikt. Utredningen
syntes handelskammaren få sitt värde främst däri, att den ställer till
de statliga myndigheternas förfogande material och synpunkter, som underlätta
ett bedömande ur det allmännas synpunkter av inkommande framställningar
från kommuner eller andra örn bidrag eller lån för utförande av hamnbyggnadspro
j elit.
Inom vissa av landets hamnar rådde mindre rationella arbetsmetoder, vilka
inverka ogynnsamt på hamnarnas utnyttjande och på hamnkostnadernas höjd
till men för svenska företagare i konkurrens med utlandet. Handelskammaren
tilläte sig framhålla lämpligheten av att även detta spörsmål blir föremål för
behandling i samband med den ifrågasatta utredningen. Stockholms handelskammare
tillstyrkte sålunda den i motionen föreslagna utredningen i ovan
angiven omfattning och föreslog att verkställandet av utredningen anförtros
kommerskollegium, inom vars sjöfartsbyrå handläggas ärenden rörande vårt
lands hamnväsende.
För en utredning, ehuru i en del fall med vissa reservationer i fråga örn
den i motionen lämnade motiveringen, hava uttalat sig Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna sjöfart sförening, Sveriges
redareförening samt Östergötlamds och Södermanlands handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands
handelskammare, handelskammaren i Gävle och Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare.
Sveriges allmänna exportförening pekar på den samordning mellan olika
trafikleder, som genomförts i Tyskland och Finland till fromma för näringslivet,
närmast exporten, och understryker behovet av en omedelbart verkställd,
8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
allsidig och förutsättningslös utredning om vad som kan göras för befrämjande
av vår transoceana export och import.
Sveriges allmänna sjöfartsförening uttalar sig örn fördelarna för den transoceana
sjöfarten samt även, ehuru i mindre grad för Medelhavsfarten och Nordsjöfarten
av en centralisering av trafiken till endast ett fåtal hamnar men vill
dock icke göra gällande, att en dylik centralisering under alla förhållanden
skulle vara önskvärd. Föreningen ansåge det angeläget, att en undersökning
av denna komplicerade fråga komme till utförande.
Sveriges redareförening framhåller vikten av att en eventuell utredning blir
förutsättningslös.
Industriförbundet varnar för en alltför långt driven centralisering på detta
område, varigenom nyttig konkurrens hindras och mångsidigheten i olika landsdelars
näringsliv ej kommer till uttryck.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner motionen alltför
ensidigt inriktad mot stark koncentration av hamnväsendet samt erinrar örn
vikten av att kommunerna ej berövas sina befogenheter till förmån för en statsdrift,
vars ekonomiska konsekvenser för berörda samhällen kunde bliva katastrofala.
Liknande synpunkter åberopas av Smålands och Blekinge handelskammare.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg konstatera,
att meningarna bland representanterna för distriktens näringsliv bryta sig i
fråga om lämpligheten av en starkare koncentration. Handelskammaren i Gävle
framhåller, att en centralisering skulle medföra fördyring av varorna för konsumenterna
och i synnerhet gynna den utländska linjesjÖfarten.
En bestämt avvisande hållning till motionen intages av handelskammaren i
Karlstad, som anför i huvudsak följande:
Handelskammaren anser det felaktigt att se på frågan såsom uteslutande en
ekonomisk fråga. Det vore enligt kammarens mening en viktig folkhushållningsfråga,
och den kritik, som ofta hörts, hade gällt icke fiskehamnarnas antal
utan de alltför stora kostnader, som beklagligtvis nedlagts på enstaka håll, där
en mindre dyr apparat varit på sin plats. Sådana misstag skulle helt lätt kunna
hindras, om kommerskollegium finge samma rätt till kostnadskontroll över
fiskehamnar som över handelshamnarna. Inom handelskammarens distrikt
förefunnes knappast några svårare missförhållanden att påtala. Handelskammaren
betonade att statsunderstöd till hamnar väsentligen bestått av lån, ofta
i synnerligen blygsamma proportioner till det av kommunen tillskjutna beloppet.
Handelskammaren kände ej ett enda exempel på att de erhållna lånen ej återbetalts
i vederbörlig ordning. Att hamnarna vissa år visade underskott och framtvingade
uttaxeringar, vore ej kännetecknande endast för de mindre hamnarna
och sammanhängde som bekant med växlingen i konjunkturer, som ej utplånas
genom en koncentration.
En koncentrering till de tre storhamnarna, sådan som motionären finner behövlig,
krävde i själva verket en uppdelning av vårt land i ett fåtal uppland.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. 9
Handelskammaren hade svårt att tro, att ens någon koncentration i den riktningen
kan komma mader diskussion. Givetvis vore det för storhamnarna fördelaktigt,
örn hela landets industri kunde koncentreras till deras omedelbara
närhet, men detta skulle vara en riksolycka och stå i strid med de nutida, fullt
naturliga strävandena att sprida ut industrien så mycket som möjligt. Ett
verkligt riksintresse vore givetvis, att största möjliga lastkvantitet ställes till de
transoceana linjernas förfogande, särskilt som vårt lands ekonomiska återuppbyggnad
efter en kommande fred högst väsentligt kommer att bero av exportindustriens
utveckling. Ändamålet kunde enligt handelskammarens mening ej
uppnås, så framt ej den inre sjöfarten liksom kustfarten, såsom det obestridligen
billigaste trafikmedlet, finge i största möjliga utsträckning tillföra vederbörande
oceanhamn exportgodset och därifrån distribuera importgodset.
Huruvida en storhamn, t. ex. Göteborg, vore i stånd att till näringslivets
fromma ta hand om all utrikeshandel måste på grund av erfarenheten från
både förra och nu pågående världskrig besvaras nekande. Det hade varit till
den största nytta att man därvid haft tillgång till de mindre djuphamnarna
på västkusten emedan en del av utrikestrafiken — över Nord- och Östersjön
samt Medelhavsländerna — kunnat tagas om hand därifrån och från djuphamnar
i Vänern och på västkusten. Tack vare djuphamnarna hade affärslivet
kunnat utvecklas gynnsamt. Motionären hade givit uttryck för en olycklig tendens
att minska kommunernas självbestämmanderätt. Det syntes handelskammaren
vara en viktig sak att bevara den lokala självständigheten. Handelskammaren
avstyrkte för sin del bestämt bifall till motionen.
Utskottet.
För egen del får utskottet anföra följande.
Den geografiska gestaltningen av Sverige och dess i förhållande till ytan jämförelsevis
långa kuster vid två hav har såsom en naturlig konsekvens givit sjöfarten
en avsevärd betydelse. Huvuddelen av vårt lands import- och exportvaror
befordras med fartyg. Sedan förbindelselederna till vissa större insjöar (Vänern,
Mälaren) anpassats efter mera djupgående fartyg, kunna även områdena kring
dessa insjöar i här förevarande avseende jämställas med kustområden. Men
sjöfarten bygger i sin tur på och förutsätter ett rationellt anordnat hamnväsen.
Även fiskerinäringen kräver för sin uppgift hamnanordningar, där fångsterna
kunna omhändertagas och distribueras. Ej minst under pågående världskrig
ha fiskehamnarna ernått en ökad aktualitet ur folkförsörjningens synpunkt.
På grund av landets läge och form, som ovan angivits, lia därför hamnanläggningarna
för olika ändamål kommit att spridas över en stor yta oell uppgå till
ett jämförelsevis stort antal, c :a 200, ett förhållande i strid mot den koncentration,
som blivit en naturlig följd av vissa andra länders lägen och geografiska
struktur. Det är givet, att om också de största städernas hamnar i huvudsak
kunnat anläggas och vidmakthållas av vederbörande städer själva, så har dock
flertalet hamnar av mindre omfattning påkallat hjälp av det allmänna i form
av statsbidrag till skiftande belopp. Mångenstädes lia arbetslöslietssynpunkter
spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av dessa mindre anläggningar, särskilt
Bihang till riksdagens ''protokoll 1048. 18 sami. 8 avd. Nr 18. 2
10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
fiskehamnar. Från flera håll har framhållits, hurusom härvidlag en viss överdimensionering
blivit följden ävensom att hamnar kommit att förläggas så nära
varandra att erforderligt uppland blivit alltför beskuret. Örn vikten av att en
effektiv kontroll över användningen av allmänna medel alltid bör utövas såväl
i fråga örn tillkomsten och utrustningen av hamnar som ock deras ekonomi
(taxa) kan tvekan väl ej hysas. Utskottet Ilar emellertid icke känt sig övertygat
örn att några större missförhållanden hittills uppstått vid nu tillämpat
system, helst som före tilldelandet av statsbidrag de myndigheter, som haft att
tillvarataga det allmännas intressen inom vederbörande område (exempelvis
lantbruksstyrelsen i fråga örn fiskehamnar), haft tillfälle att granska planer
och uttala sig örn behovet. Såsom av motionen framgår har under årens
lopp summan av nedlagda statsbidrag stigit till betydande belopp. Mot lämpligheten
av vissa investeringar kunna möjligen med visst fog riktas anmärkningar.
Men — oavsett huruvida i vissa avseenden olika meningar kunna hysas
örn lämpligheten av tillkomsten av i synnerhet en del smärre hamnanläggningar
— synes frågan örn de större och för sjöfarten vida viktigare handelshamnarnas
ställning i framtiden vara förtjänt av en särskild uppmärksamhet. Från skilda
håll har vitsordats, att man efter det nu pågående kriget har att emotse svårigheter
för näringslivet och räkna med omställningar inom detsamma som
en följd av en allt hårdare konkurrens örn tonnaget och världshandeln på dess
eventuellt nya vägar. Det gäller därvid också för vårt land att möta de ändrade
förhållandena så väl rustat, som omständigheterna medgiva. En allsidig utredning
om trafikhushållningen och trafikens rationella framförande med olika
trafikmedel synes lämpligen böra företagas, antingen separat eller, och skäl
synas tala därför, i samband med de åtgärder, som i övrigt planeras för mötande
av fredskrisen och lösande av framtidens ekonomiska frågor på skilda områden
inom samhällslivet.
Motionären har givit motionen en sådan utformning, att dess motivering
enligt utskottets mening kommit att väl ensidigt taga sikte på önskemålen hos
de få storhamnarna och den oceangående linjesjöfarten. Detta synes utskottet
innebära ett förbiseende av andra intressen, som kräva beaktande. Åtskilliga
av de mellanstora kuststädernas hamnar och vissa inlandshamnar förmedla
dock en ingalunda obetydlig sjöfart på utlandet liksom också lasthamnar vid
kusterna i omedelbar anslutning till större industrianläggningar hava visat sig
motsvara näringslivets krav inom en viss ort och fylla utan tvivel legitima behov
utan att i nämnvärd grad taga det allmännas hjälp i anspråk. En koncentration
av sjöfarten till ett starkt beskuret antal storhamnar skulle väl utan
tvivel medföra vissa påtagliga fördelar för linjesjöfarten, som i regel är knuten
till just dessa, men å andra sidan säkerligen leda till icke önskvärda konsekvenser
på andra håll. Ett försvårande och eventuellt nedläggande av industrier
och trafikleder bleve sannolikt en följd därav liksom en allmän nedgång i ekonomiskt
avseende för de berörda samhällena. I de samhällen åter, däri ökad
hamnrörelse skulle komma att medföra ytterligare industriell och annan verk
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. 11
samhet inom näringslivet, finge man helt säkert räkna med svårigheter i socialt
och trafiktekniskt hänseende för att kunna motsvara genom koncentrationen
ökade krav. En omställning av hela vårt trafikväsen för godsdistribution skulle
kräva en avsevärd kapitalinvestering och i många fall bidraga till en fördyring
av varorna i konsumtionsorten. I detta samband önskar utskottet understryka
betydelsen av att sjöfartens ställning såsom hjälpverksamhet i samhället icke
bortskymmes av dess intressen som fristående näring. Härtill komma ytterligare
vissa skäl, som tala mot en alltför stark koncentration av hamnväsendet. Erfarenheter
från världskriget och de senaste årens svåra isvintrar kunna anföras
som exempel härpå. Slutligen bör här erinras örn det i vårt land med framgång
tillämpade kommunala självstyrets krav på rörelsefrihet inom skäliga gränser.
Såsom en sammanfattning vill utskottet framhålla, att skäl tala för verkställande
av en allsidig utredning om hamnväsendets rationalisering såsom ett led
såväl i strävandena att av statsfinansiella skäl begränsa tilldelningen av statsmedel
till allenast sådana företag, som kunna anses väl motiverade från näringspolitisk
eller folkförsörjningssynpunkt, som ock i arbetet på vår beredskap
att möta efter freden inträdande förändrade förhållanden. Den bör dock
ej givas den speciellt mot koncentration till ett fåtal storhamnar orienterade
inriktning, som motionen synes utvisa, utan göras förutsättningslös.
Utskottet hemställer, under åberopande av det ovan anförda,
att andra kammaren måtte för sin del, med bifall till motionen
II: 54, besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller
dels örn verkställande snarast möjligt av en utredning för
åstadkommande av större planmässighet i den svenska hamnby
ggnadspolitiken ,
dels ock örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 20 maj 1943.
På utskottets vägnar:
MARTIN I/JUNGBERG.
Närvarande: herrar Ljungberg, Thäpper, Hedqvist, Nilson i Spånstad, fru Skoglund
Lindblom,
herrar Skager liim!. Andersson i Göteborg, fru Linderoth-Andersson, herrar Blombäck
och Severin i Gävle.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.