Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående utredning om allmänningsskogarnas beskattning.

1943-05-06 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1943:25, Betänkande i anledning av väckt motion angående utredning om allmänningsskogarnas beskattning.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1943 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående

utredning om allmänningsskogarnas beskattning.

I en inom andra kammaren av herr Jacobson väckt, till bevillningsutskottet

hänvisad motion, nr 252, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning i fråga om allmänningsskogarnas

beskattning».

Beträffande motiveringen för det i motionen väckta förslaget får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Enligt 53 § 1 mom. f) kommunalskattelagen äro bland andra samfund,

stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder

inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,

häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas

självständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån

de ej äro jämlikt punkterna d) och e) i samma paragraf undantagna från

skattskyldighet för viss inkomst, skattskyldiga för all inkomst, som här i riket

eller å utländsk ort förvärvats. Med avseende å statsbeskattningen finnes

en bestämmelse av motsvarande innehåll i 6 § 1 mom. b) förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I fråga örn för gemensamt behov avsatta besparingsskogar, häradsallmänningar

och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för

delägarnas gemensamma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas

även vad som in natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava

del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten, följer

härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av ovannämnda

art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han

uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått in

natura eller i penningar (anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen punkt

5 och 3 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt).

Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

äro bland andra ägare av för gemensamt behov avsatta besparingsskogar,

häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas

självständigt för delägarnas gemensamma räkning, skattskyldiga för

all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket

eller å utländsk ort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 25. 1

Enligt 18 § 2 mom. c) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

utgör bottenskattens grundbelopp för juridiska personer av ovan

angivet slag 5 procent av det beskattningsbara beloppet.

I den föreliggande motionen har framhållits önskvärdheten av att de nuvarande

bestämmelserna angående beskattningen av de medel, som utdelades

till delägarna i skogsallmänningarna, bleve ändrade. Å den inkomst,

som utdelades till delägarna, komme nämligen dessa icke i åtnjutande

av ortsavdrag. Särskilt vid statsbeskattningen innebure detta en nackdel

för de mindre inkomsttagarna. Då skatten för samfälligheten vore proportionell

men för delägarna själva progressiv, vore denna beskattningsform

däremot till fördel för delägarna i högre inkomstlägen. Det enda riktiga vöre,

att de belopp, som utdelades till allmänningsdelägarna, finge avdragas från

den inkomst, allmänningen hade att deklarera, och att de utdelade beloppen

i stället upptoges i delägarnas deklarationer.

Till ovannämnda stadgande i 53 § 1 mom. f) kommunalskattelagen fanns

en motsvarighet redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

(3 § 2 morn.). Häradsallmänningar voro därvid dock ej nämnda i författningstexten.

Bestämmelsen i nämnda förordning tillkom på förslag av

1910 års bevillningsutskott, som i sitt betänkande nr 29 till stöd härför anförde

följande:

»I 2 mom. a) har utskottet ansett sig böra hemställa om ett tillägg i syfte

att ställa utom tvivel, att inkomstskatt för inkomst av s. k. besparingsskogar

och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas

gemensamma räkning, skall utgöras av vederbörande delägare, vilka i detta

avseende synas böra anses tillsammans utgöra en juridisk person. Denna

bestämmelse är tydligen ej avsedd att gälla sådana samfälligheter, vilkas

avkastning utdelas mellan delägarna på sätt i 11 § förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 är stadgat

med avseende å häradsallmänningar. I dessa fall äro nämligen delägarna

skattskyldiga för utdelningen.»

Någon motsvarande bestämmelse fanns emellertid icke i 1910 års bevillningsförordning.

I samband med 1920 års ändringar i skattejörfattningarna blevo även häradsallmänningar

nämnda i författningstexten, varjämte hithörande bestämmelser

intogos jämväl i bevillningsförordningen. Såsom motivering för denna

komplettering av författningstexten anförde vederbörande utskott allenast,

att utskottet i likhet med Kungl. Majit funne goda skäl tala för att i fråga

om skattskyldighet likställa ägare av häradsallmänningar med ägare av s. k.

besparingsskogar och andra likartade samfälligheter.

Inkomstskattesakkunniga, vilkas uppdrag avsåg att utarbeta ändrade bestämmelser

rörande den direkta beskattningen till staten, föreslogo i sitt år

1923 avgivna betänkande bibehållande av de då gällande reglerna angående

skattskyldigheten vid statsbeskattningen för ovannämnda juridiska personer,

dock med den ändring att dessa juridiska personer skulle äga åtnjuta avdrag

för de medel, som utdelats till delägarna. Till stöd härför yttrade inkomst
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

skattesakkunniga bland annat, att enligt inkomstskattens principer, som förutsatte

att skatten skulle utgå i förhållande till den personliga skatteförmågan,

borde i dylika fall den, som i verkligheten åtnjöte inkomsten, vara skattskyldig

för densamma. Förslaget utginge från denna uppfattning och stadgade

i enlighet därmed, att envar skulle beskattas för sin inkomst. Till förekommande

av en icke önskvärd utvidgning av dubbelbeskattningen till nya

områden hade föreslagits att där inkomst, som åtnjutits av vissa juridiska personer,

utdelats till intressenterna, den juridiska personen skulle vara berättigad

till avdrag för vad sålunda utdelats. Detta stadgande hade tillämpning

t. ex. i fråga om ägarna av häradsallmänningar, vilka såsom juridiska personer

vore skattskyldiga för inkomst från allmänningen, ehuru densamma enligt

gällande lagstiftning skulle mellan de särskilda delägarna fördelas efter

deras oförmedlade mantal. Enligt inkomstskattesakkunnigas förslag skulle

ägarna av häradsallmänningen, betraktade såsom en juridisk person, från

bruttointäkterna få avdraga vad de utdelat till de särskilda delägarna, vilka

för sin del vore personligen skattskyldiga för vad de sålunda uppburit.

1924 års skatteberedning föreslog i sitt år 1926 avgivna betänkande angående

beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet,

vilket betänkande avsåg såväl stats- som kommunalbeskattningen, att

häradsallmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter skulle på

sätt enligt då gällande lagstiftning skedde beskattas i intressenternas ställe.

Såsom motivering härför yttrade beredningen beträffande kommunalbeskattningen

bland annat följande:

»Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får beskatta all den

inkomst, som faller av inom kommunen belägen fastighet eller av där driven

rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person, är det för kommunen

skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen haft få eller

många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten är belägen eller

rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skattskyldigheten påvila

den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle visserligen i viss utsträckning

kunna vinnas genom att i den kommun, där fastigheten är belägen

eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för hans andel av den

juridiska personens inkomst, men för det fall, att delägarna äro bosatta på

annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndigheter avsevärt ökat arbete

att taxera flera personer i stället för en enda. Härtill kommer, att en

stor del av den juridiska personens inkomst komme att undgå beskattning,

enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal fall komme att understiga

100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatteplikten i annan kommun

än hemortskommunen. Då den kommunala inkomstskatten är avsedd

att vara proportionell med blott visst mindre ortsavdrag, är det ej heller av

så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt påvilar.»

I fråga om statsbeskattningen framhöll beredningen, att vid denna beskatining

icke förelåge någon intressekonflikt av samma art som vid kommunalbeskattningen,

utan vid statsbeskattningen borde följdriktigt hos den skattskyldiga

fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade inkomst.

Detta vore desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progressivitet. Men

betraktade man beskattningen i dess helhet till både stat och kommuner,

framträdde där det rent taxeringstekniska intresset, vilket krävde, att för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

9

varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skulle vara densamma vid

stats- och kommunalbeskattningen.

Beträffande häradsallmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter

yttrade beredningen, att de i det föregående antydda allmänna synpunkterna

ägde på detta område i utpräglad grad giltighet.

1928 års skatt eförfattningar utformades såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen i enlighet med skatteberedningens förslag.

Enligt vad utskottet inhämtat hemställde delägarna i Vilhelmina övre,

Tärna—Stensele och Sorsele övre sockenallmänningar i en den 28 september

1942 till finansdepartementet inkommen skrift om sådan ändring av gällande

bestämmelser rörande taxering av allmänningsskogar, att de belopp, som utdelades

till delägarna, skulle få avdragas från allmänningens deklarerade

inkomst och i stället upptagas såsom inkomst i delägarnas deklarationer.

Såsom motivering för denna framställning anfördes därvid bland annat, att

den nuvarande taxeringsmetoden verkade i hög grad orättvist, i det att något

ortsavdrag icke erhölles å den utdelade skogsinkomsten. Fastighetsägare å

andra orter, vilka fått sin skog utlagd i enskilda skiften nied full dispositionsrätt,

kunde däremot tillgodogöra sig sådant avdrag. Genom den i framställningen

ifrågasatta ändringen av beskattningsreglerna för skogsallmänningar

skulle dessa allmänningars skatter i hög grad minskas och delägarna

i följd därav erhålla större utdelning.

över berörda framställning avgåvos efter remiss yttranden av statskontoret,

kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Västmanlands, Kopparbergs,

Jämtlands och Västerbottens län samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

Statskontoret anförde i sitt yttrande bland annat, att statskontoret saknade

möjlighet att bedöma, i vad mån praktiska skäl kunde motivera ett bibehållande

av den nuvarande ordningen för beskattningen av delägare i ifrågavarande

slag av samfälligheter men att statskontoret med hänsyn till numera

rådande förhållanden funnit det förtjänt att tagas under förnyat övervägande,

örn icke det av inkomstskattesakkunniga förordade sättet för enkelbeskattning

av juridiska personers till intressenterna utdelade inkomst borde

komma i tillämpning i fråga örn dessa samfälligheter. I samband med denna

omprövning vore en särskild utredning påkallad rörande den ifrågasatta omläggningens

inverkan å kommunalbeskattningen, vilken utredning lämpligen

kunde uppdragas åt kommunalskalteberedningen.

Kammarrätten framhöll, att hela avkastningen från en allmänningsskog

ej utdelades utan en del därav skulle fonderas. Delägarna skulle således enligt

den remitterade framställningen personligen beskattas för den andel, som

till dem utdelades, och återstoden skulle taxeras hos allmänningsstyrelsen

såsom förvaltningsorgan. Med ett sådant system skulle delägarna kunna bestämma

utdelningen från allmänningen för olika år lill den storlek, som

vöre för deni fördelaktigast ur beskattningssynpunkt. Detta måste principiellt

vara mindre lämpligt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

Kammarrätten anförde vidare, att en lagändring sådan som den ifrågasatta

skulle medföra väsentliga taxeringstekniska svårigheter, särskilt vid

taxeringen till kommunal inkomstskatt. I alla de fall, då delägare i en allmänning

vore mantalsskrivna i annan kommun än den, där allmänningen

vore belägen, skulle särskilda taxeringar behöva åsättas, så snart vederbörandes

utdelning uppginge till 100 kronor. I sådana fall, då en allmänning

vore belägen i exempelvis två socknar, såsom förhållandet syntes vara

med Tärna—Stensele sockenallmänning, skulle svårigheter uppstå vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt av delägarnas utdelning samt vid avräkningen

av procentavdrag för allmänningen jämlikt 45 § kommunalskattelagen.

Med framställningen hade avsetts att delägarna i ett flertal fall bättre

skulle kunna utnyttja dem tillkommande ortsavdrag. Det vore emellertid att

märka, att de delägare, som vore mantalsskrivna i annan kommun än den,

där allmänningen vore belägen, vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

för utdelning från allmänningen icke skulle kunna komma i åtnjutande av

kommunalt ortsavdrag.

Enligt kammarrättens mening vore gällande bestämmelser för beskattning

av den grupp juridiska personer, till vilken delägare i sockenallmänningar

hörde, både ur principiell och praktisk synpunkt lämpliga. Om skattelindring

erfordrades för delägare i vissa allmänningar, torde den böra åstadkommas

på annat sätt än som i framställningen ifrågasatts, exempelvis genom en

sänkning av repartitionstalet för dessa allmänningar vid fastighetsbeskattningen

och av procentsatsen för beräkning av bottenskattens grundbelopp

vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund av vad

sålunda anförts ansåge sig kammarrätten icke kunna tillstyrka bifall till

framställningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrkte framställningen. Om de ekonomiska

svårigheter, varmed befolkningen i ifrågavarande trakter otvivelaktigt

hade att kämpa, ansåges böra underlättas genom åtgärder från det

allmännas sida, syntes det länsstyrelsen, att sådant borde kunna ske på andra

vägar än genom sönderbrytande på en viss punkt, där anledning till erinran

eljest ej förekomme, av gällande skattelagstiftning.

Jämväl länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län avstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg de skäl, som i framställningen åberopats,

vara av sådan art, att en författningsändring i föreliggande fall vöre

befogad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde bland annat, att antalet delägare

uppginge i runt tal till 370 för Vilhelmina övre sockenallmänning, 550 för

Tärna—Stensele sockenallmänning och 200 för Sorsele övre sockenallmänning.

Den genomsnittliga utdelningen per delägare under vart och ett av

åren 1940—1942 kunde med ledning av vissa av länsstyrelsen inhämtade

uppgifter beräknas hava uppgått till följande belopp, nämligen från Vilhelmina

övre sockenallmänning respektive 53 kronor, 88 kronor och 88 kronor,

från Tärna—Stensele sockenallmänning respektive 165 kronor, 103 kronor

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

11

och 165 kronor samt från Sorsele övre sockenallmänning respektive 160

kronor, 114 kronor och 205 kronor. För att söka utröna, i vad mån de föreslagna

ändringarna skulle kunna inverka på taxeringsresultatet hade länsstyrelsen

verkställt viss undersökning av 1942 års taxeringar för delägarna.

Länsstyrelsen, som räknat med en genomsnittlig utdelning av 120 kronor

per delägare och år, hade därvid kommit till det resultatet, att ett genomförande

av förslaget skulle kunna antagas medföra ökad skattebörda för omkring

tre fjärdedelar av delägarna. Även om man således tänkte sig, att flertalet

allmänningsdelägare skulle få tyngre skattebörda, därest förslaget genomfördes,

kunde man emellertid å andra sidan räkna med att utdelningen

bleve så mycket större, att denna ökning i de allra flesta fallen komme att

överstiga skattehöjningen. Man finge ej heller bortse ifrån att för den befolkning,

varom här vore fråga och som vore bosatt i de avsides belägna

fjälltrakterna, en ökad kontant inkomst, om än aldrig så liten, skulle vara

mycket välkommen. Länsstyrelsen funne för sin del den av allmänningsdelägama

gjorda framställningen vara värd allt beaktande men ansåge det å

andra sidan icke lämpligt att begränsa prövningen till de här berörda allmänningsskogarna.

En eventuell reform borde därför avse även andra fall,

där juridiska personers inkomst utdelades till intressenterna under liknande

förhållanden som vid dessa skogsallmänningar.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ansåg, att nu gällande

enhet i beskattningshänseende beträffande samfälligheter av ifrågavarande

slag alltjämt borde bibehållas. Den lättnad i beskattningen av allmänningar,

som skäligen borde genomföras, syntes böra ernås på annat sätt, nämligen

genom att i skattelagstiftningen införa bestämmelser om särskilt avdrag vid

taxeringen av samfälligheternas inkomst, varigenom kompensation i skälig

omfattning skulle vinnas för de ortsavdrag delägarna skulle fått åtnjuta

vid uppdelning av inkomsten. Efter vilken grund ett dylikt avdrag lämpligen

borde medgivas syntes icke kunna avgöras utan närmare utredning.

Styrelsen föreslog fördenskull, att sådan utredning komme till stånd genom

kommunalskatteberedningen.

Genom beslut den 19 mars 1943 fann Kungl. Maj:t den av delägarna i

ovannämnda sockenallmänningar gjorda framställningen icke föranleda någon

Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Reglerna angående beskattningen av juridiska personers inkomster lia utformats

olika allt efter som dubbelbeskattning eller allenast enkelbeskattning

är avsedd att äga rum. I sådana fall, då enkelbeskattning är åsyftad,

beskattas den juridiska personen i stället för dess intressenter. Meningen är

därvid, att den juridiska personen skall träffas av samma skatt, som rätteligen

bort träffa intressenterna, örn dessa själva blivit beskattade. Under

den grupp av juridiska personer, beträffande vilken allenast enkelbeskattning

är åsyftad, höra bland andra ägare av för gemensamt behov avsatta

besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter,

som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning. Att in
-

iz sköttel.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

kornsten i dessa fall beskattas hos samfälligheten oell ej hos delägarna beror

på praktiska skäl.

De för ifrågavarande juridiska personer gällande beskattningsreglerna

innebära emellertid uppenbarligen en viss schablonisering vid skattebördans

utmätande. Såsom i den föreliggande motionen framhållits medför denna

beskattningsmetod bland annat, att ortsavdrag icke kan tillgodonjutas av

delägarna å de inkomster, som beskattas hos samfälligheten. I sådana fall.

då de inkomster, som beskattas hos delägarna, äro så låga, att ortsavdraget

vid deras taxering ej kunnat i sin helhet utnyttjas, innebär således utdelningens

beskattning hos samfälligheten, att skatten blir högre än den skolat

bliva, därest utdelningen taxerats hos delägarna.

Uppenbart är att, därest utdelning till delägare i de samfälligheter, varom

här är fråga, bleve beskattad hos delägarna, hänsyn skulle kunna tagas

till den individuella skatteförmågan i större utsträckning än som för närvarande

är fallet. Såsom ovan nämnts har den nu gällande metoden för

beskattning av ifrågavarande samfälligheters inkomster tillkommit av praktiska

skäl. Konsekvenserna av ett övergivande av denna beskattningsmetod

äro i frågans nuvarande läge svåra att överblicka. Måhända skulle i fråga

om statsbeskattningen några mera betydande hinder icke möta för en sådan

ändring, även om vissa svårigheter kunna antagas uppstå vid beskattningen

i de fall, då utdelningen utgår in natura eller av samfälligheten användes

för bestridande av vissa utgifter för delägarnas räkning. Vad angår

kommunalbeskattningen torde saken emellertid ställa sig annorlunda. Därest

samfälligheten medgives avdrag för vad som utdelats till delägarna och

dessa bliva skattskyldiga för de sålunda uppburna beloppen, uppkommer

frågan om på vilket sätt procentavdraget skall avräknas vid inkomstens beräknande.

Skall procentavdraget fortfarande tillkomma samfälligheten, föreligger

risk för att detta avdrag ej kan vid samfällighetens taxering till fullo

utnyttjas. En uppdelning av procentavdraget mellan samfälligheten och delägarna

skulle åter medföra stora taxeringstekniska svårigheter. Vid procentavdragets

tillgodoräknande för delägarna skulle svårigheterna bliva särskilt

stora i sådana fall, då allmänningen är belägen i flera kommuner. Likaså

skulle i dessa fall svårigheter uppkomma vid inkomstens beräkning överhuvud

taget, eftersom det därvid bleve erforderligt att för varje särskild

delägare efter en eller annan grund fördela inkomsten mellan kommunerna.

I sådana fall, då delägare är bosatt i annan kommun än den, där allmänningen

är belägen, skulle, om utdelningen understiger 100 kronor och annan

inkomst av beskaffenhet att böra taxeras i sistnämnda kommun icke föreligger,

de utdelade beloppen undgå beskattning. Avsevärt ökat arbete och

betydande olägenheter skulle säkerligen uppstå för såväl taxeringsmyndigheterna

som delägarna själva i de fall, då utdelningen skall beskattas i

annan kommun än vederbörandes hemortskommun. Därjämte må erinras

om att enligt nuvarande bestämmelser ortsavdrag ej är medgivet vid taxering

till kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen. Att

genomföra ändrade bestämmelser härutinnan anser utskottet med hänsyn

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

13

till därmed förenade stora praktiska svårigheter icke gärna kunna ifrågasättas.

På grund av nu anförda omständigheter finner utskottet icke tillrådligt

att beträffande kommunalbeskattningen vidtaga sådan ändring, som

i motionen ifrågasatts. Då inkomstberäkningen för varje särskild förvärvskälla

bör ske efter enhetliga grunder vid stats- och kommunalbeskattningen,

torde enligt utskottets mening den i motionen avsedda ändringen ej heller

böra äga rum vid statsbeskattningen. För övrigt må påpekas, att en utredning

i ovan angivet syfte, därest densamma skulle komma till stånd, ej

lärer kunna inskränkas till allenast ifrågavarande samfälligheter utan bör

avse frågan om juridiska personers beskattning överhuvud taget.

Den möjligheten skulle kunna tänkas, att på sätt av styrelsen för svenska

landskommunernas förbund ifrågasatts skattelättnad medgåves i form av

ett särskilt avdrag vid taxeringen av förevarande samfälligheters inkomster,

varigenom kompensation skulle vinnas för de ortsavdrag, som delägarna

fått åtnjuta, därest de själva blivit beskattade för de till dem utdelade beloppen.

Häremot må dock erinras, att en sådan avdragsrätt skulle beträffande

delägare, vilkas inkomster äro så stora att ortsavdragen kunnat till

fullo utnyttjas vid taxeringen, innebära en obehörig förmån. Utskottet finner

fördenskull ej heller en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

På grund härav anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens förslag

om skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning i förevarande

ämne.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 252 av herr Jacobson angående utredning

örn allmänningsskogarnas beskattning icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Axel Ivar Anderson, Ekman, Frans Ericson,

friherre Lagerfelt, Velander, Eklund, Robert Berg*, Gustaf Elofsson och Lindblom*;

samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund*, Hammarlund,

Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg, Falk, Lundell och Karlsson i Grängesberg*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 25.

Reservation

av herr Sandberg, som under åberopande av i förevarande motion anförda

skäl och med hänsyn bland annat till vad som anförts av länsstyrelsen i

Västerbottens län ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till det i

motionen framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan

örn skyndsam utredning i fråga om allmänningsskogarnas beskattning.

437930. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.