Betänkande i anledning av väckt motion angående utredning om allmänningsskogarnas beskattning.
1943-05-06 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1943:25, Betänkande i anledning av väckt motion angående utredning om allmänningsskogarnas beskattning.
Dokumentets text
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1943 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående
utredning om allmänningsskogarnas beskattning.
I en inom andra kammaren av herr Jacobson väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 252, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning i fråga om allmänningsskogarnas
beskattning».
Beträffande motiveringen för det i motionen väckta förslaget får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Enligt 53 § 1 mom. f) kommunalskattelagen äro bland andra samfund,
stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder
inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas
självständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån
de ej äro jämlikt punkterna d) och e) i samma paragraf undantagna från
skattskyldighet för viss inkomst, skattskyldiga för all inkomst, som här i riket
eller å utländsk ort förvärvats. Med avseende å statsbeskattningen finnes
en bestämmelse av motsvarande innehåll i 6 § 1 mom. b) förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I fråga örn för gemensamt behov avsatta besparingsskogar, häradsallmänningar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för
delägarnas gemensamma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas
även vad som in natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava
del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten, följer
härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av ovannämnda
art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han
uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått in
natura eller i penningar (anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen punkt
5 och 3 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt).
Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äro bland andra ägare av för gemensamt behov avsatta besparingsskogar,
häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas
självständigt för delägarnas gemensamma räkning, skattskyldiga för
all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket
eller å utländsk ort.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 25. 1
Enligt 18 § 2 mom. c) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
utgör bottenskattens grundbelopp för juridiska personer av ovan
angivet slag 5 procent av det beskattningsbara beloppet.
I den föreliggande motionen har framhållits önskvärdheten av att de nuvarande
bestämmelserna angående beskattningen av de medel, som utdelades
till delägarna i skogsallmänningarna, bleve ändrade. Å den inkomst,
som utdelades till delägarna, komme nämligen dessa icke i åtnjutande
av ortsavdrag. Särskilt vid statsbeskattningen innebure detta en nackdel
för de mindre inkomsttagarna. Då skatten för samfälligheten vore proportionell
men för delägarna själva progressiv, vore denna beskattningsform
däremot till fördel för delägarna i högre inkomstlägen. Det enda riktiga vöre,
att de belopp, som utdelades till allmänningsdelägarna, finge avdragas från
den inkomst, allmänningen hade att deklarera, och att de utdelade beloppen
i stället upptoges i delägarnas deklarationer.
Till ovannämnda stadgande i 53 § 1 mom. f) kommunalskattelagen fanns
en motsvarighet redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
(3 § 2 morn.). Häradsallmänningar voro därvid dock ej nämnda i författningstexten.
Bestämmelsen i nämnda förordning tillkom på förslag av
1910 års bevillningsutskott, som i sitt betänkande nr 29 till stöd härför anförde
följande:
»I 2 mom. a) har utskottet ansett sig böra hemställa om ett tillägg i syfte
att ställa utom tvivel, att inkomstskatt för inkomst av s. k. besparingsskogar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning, skall utgöras av vederbörande delägare, vilka i detta
avseende synas böra anses tillsammans utgöra en juridisk person. Denna
bestämmelse är tydligen ej avsedd att gälla sådana samfälligheter, vilkas
avkastning utdelas mellan delägarna på sätt i 11 § förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 är stadgat
med avseende å häradsallmänningar. I dessa fall äro nämligen delägarna
skattskyldiga för utdelningen.»
Någon motsvarande bestämmelse fanns emellertid icke i 1910 års bevillningsförordning.
I samband med 1920 års ändringar i skattejörfattningarna blevo även häradsallmänningar
nämnda i författningstexten, varjämte hithörande bestämmelser
intogos jämväl i bevillningsförordningen. Såsom motivering för denna
komplettering av författningstexten anförde vederbörande utskott allenast,
att utskottet i likhet med Kungl. Majit funne goda skäl tala för att i fråga
om skattskyldighet likställa ägare av häradsallmänningar med ägare av s. k.
besparingsskogar och andra likartade samfälligheter.
Inkomstskattesakkunniga, vilkas uppdrag avsåg att utarbeta ändrade bestämmelser
rörande den direkta beskattningen till staten, föreslogo i sitt år
1923 avgivna betänkande bibehållande av de då gällande reglerna angående
skattskyldigheten vid statsbeskattningen för ovannämnda juridiska personer,
dock med den ändring att dessa juridiska personer skulle äga åtnjuta avdrag
för de medel, som utdelats till delägarna. Till stöd härför yttrade inkomst
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
skattesakkunniga bland annat, att enligt inkomstskattens principer, som förutsatte
att skatten skulle utgå i förhållande till den personliga skatteförmågan,
borde i dylika fall den, som i verkligheten åtnjöte inkomsten, vara skattskyldig
för densamma. Förslaget utginge från denna uppfattning och stadgade
i enlighet därmed, att envar skulle beskattas för sin inkomst. Till förekommande
av en icke önskvärd utvidgning av dubbelbeskattningen till nya
områden hade föreslagits att där inkomst, som åtnjutits av vissa juridiska personer,
utdelats till intressenterna, den juridiska personen skulle vara berättigad
till avdrag för vad sålunda utdelats. Detta stadgande hade tillämpning
t. ex. i fråga om ägarna av häradsallmänningar, vilka såsom juridiska personer
vore skattskyldiga för inkomst från allmänningen, ehuru densamma enligt
gällande lagstiftning skulle mellan de särskilda delägarna fördelas efter
deras oförmedlade mantal. Enligt inkomstskattesakkunnigas förslag skulle
ägarna av häradsallmänningen, betraktade såsom en juridisk person, från
bruttointäkterna få avdraga vad de utdelat till de särskilda delägarna, vilka
för sin del vore personligen skattskyldiga för vad de sålunda uppburit.
1924 års skatteberedning föreslog i sitt år 1926 avgivna betänkande angående
beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet,
vilket betänkande avsåg såväl stats- som kommunalbeskattningen, att
häradsallmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter skulle på
sätt enligt då gällande lagstiftning skedde beskattas i intressenternas ställe.
Såsom motivering härför yttrade beredningen beträffande kommunalbeskattningen
bland annat följande:
»Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får beskatta all den
inkomst, som faller av inom kommunen belägen fastighet eller av där driven
rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person, är det för kommunen
skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen haft få eller
många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten är belägen eller
rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skattskyldigheten påvila
den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle visserligen i viss utsträckning
kunna vinnas genom att i den kommun, där fastigheten är belägen
eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för hans andel av den
juridiska personens inkomst, men för det fall, att delägarna äro bosatta på
annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndigheter avsevärt ökat arbete
att taxera flera personer i stället för en enda. Härtill kommer, att en
stor del av den juridiska personens inkomst komme att undgå beskattning,
enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal fall komme att understiga
100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatteplikten i annan kommun
än hemortskommunen. Då den kommunala inkomstskatten är avsedd
att vara proportionell med blott visst mindre ortsavdrag, är det ej heller av
så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt påvilar.»
I fråga om statsbeskattningen framhöll beredningen, att vid denna beskatining
icke förelåge någon intressekonflikt av samma art som vid kommunalbeskattningen,
utan vid statsbeskattningen borde följdriktigt hos den skattskyldiga
fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade inkomst.
Detta vore desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progressivitet. Men
betraktade man beskattningen i dess helhet till både stat och kommuner,
framträdde där det rent taxeringstekniska intresset, vilket krävde, att för
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
9
varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skulle vara densamma vid
stats- och kommunalbeskattningen.
Beträffande häradsallmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter
yttrade beredningen, att de i det föregående antydda allmänna synpunkterna
ägde på detta område i utpräglad grad giltighet.
1928 års skatt eförfattningar utformades såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen i enlighet med skatteberedningens förslag.
Enligt vad utskottet inhämtat hemställde delägarna i Vilhelmina övre,
Tärna—Stensele och Sorsele övre sockenallmänningar i en den 28 september
1942 till finansdepartementet inkommen skrift om sådan ändring av gällande
bestämmelser rörande taxering av allmänningsskogar, att de belopp, som utdelades
till delägarna, skulle få avdragas från allmänningens deklarerade
inkomst och i stället upptagas såsom inkomst i delägarnas deklarationer.
Såsom motivering för denna framställning anfördes därvid bland annat, att
den nuvarande taxeringsmetoden verkade i hög grad orättvist, i det att något
ortsavdrag icke erhölles å den utdelade skogsinkomsten. Fastighetsägare å
andra orter, vilka fått sin skog utlagd i enskilda skiften nied full dispositionsrätt,
kunde däremot tillgodogöra sig sådant avdrag. Genom den i framställningen
ifrågasatta ändringen av beskattningsreglerna för skogsallmänningar
skulle dessa allmänningars skatter i hög grad minskas och delägarna
i följd därav erhålla större utdelning.
över berörda framställning avgåvos efter remiss yttranden av statskontoret,
kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Västmanlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län samt styrelsen för svenska landskommunernas
förbund.
Statskontoret anförde i sitt yttrande bland annat, att statskontoret saknade
möjlighet att bedöma, i vad mån praktiska skäl kunde motivera ett bibehållande
av den nuvarande ordningen för beskattningen av delägare i ifrågavarande
slag av samfälligheter men att statskontoret med hänsyn till numera
rådande förhållanden funnit det förtjänt att tagas under förnyat övervägande,
örn icke det av inkomstskattesakkunniga förordade sättet för enkelbeskattning
av juridiska personers till intressenterna utdelade inkomst borde
komma i tillämpning i fråga örn dessa samfälligheter. I samband med denna
omprövning vore en särskild utredning påkallad rörande den ifrågasatta omläggningens
inverkan å kommunalbeskattningen, vilken utredning lämpligen
kunde uppdragas åt kommunalskalteberedningen.
Kammarrätten framhöll, att hela avkastningen från en allmänningsskog
ej utdelades utan en del därav skulle fonderas. Delägarna skulle således enligt
den remitterade framställningen personligen beskattas för den andel, som
till dem utdelades, och återstoden skulle taxeras hos allmänningsstyrelsen
såsom förvaltningsorgan. Med ett sådant system skulle delägarna kunna bestämma
utdelningen från allmänningen för olika år lill den storlek, som
vöre för deni fördelaktigast ur beskattningssynpunkt. Detta måste principiellt
vara mindre lämpligt.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
Kammarrätten anförde vidare, att en lagändring sådan som den ifrågasatta
skulle medföra väsentliga taxeringstekniska svårigheter, särskilt vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt. I alla de fall, då delägare i en allmänning
vore mantalsskrivna i annan kommun än den, där allmänningen
vore belägen, skulle särskilda taxeringar behöva åsättas, så snart vederbörandes
utdelning uppginge till 100 kronor. I sådana fall, då en allmänning
vore belägen i exempelvis två socknar, såsom förhållandet syntes vara
med Tärna—Stensele sockenallmänning, skulle svårigheter uppstå vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt av delägarnas utdelning samt vid avräkningen
av procentavdrag för allmänningen jämlikt 45 § kommunalskattelagen.
Med framställningen hade avsetts att delägarna i ett flertal fall bättre
skulle kunna utnyttja dem tillkommande ortsavdrag. Det vore emellertid att
märka, att de delägare, som vore mantalsskrivna i annan kommun än den,
där allmänningen vore belägen, vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
för utdelning från allmänningen icke skulle kunna komma i åtnjutande av
kommunalt ortsavdrag.
Enligt kammarrättens mening vore gällande bestämmelser för beskattning
av den grupp juridiska personer, till vilken delägare i sockenallmänningar
hörde, både ur principiell och praktisk synpunkt lämpliga. Om skattelindring
erfordrades för delägare i vissa allmänningar, torde den böra åstadkommas
på annat sätt än som i framställningen ifrågasatts, exempelvis genom en
sänkning av repartitionstalet för dessa allmänningar vid fastighetsbeskattningen
och av procentsatsen för beräkning av bottenskattens grundbelopp
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund av vad
sålunda anförts ansåge sig kammarrätten icke kunna tillstyrka bifall till
framställningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrkte framställningen. Om de ekonomiska
svårigheter, varmed befolkningen i ifrågavarande trakter otvivelaktigt
hade att kämpa, ansåges böra underlättas genom åtgärder från det
allmännas sida, syntes det länsstyrelsen, att sådant borde kunna ske på andra
vägar än genom sönderbrytande på en viss punkt, där anledning till erinran
eljest ej förekomme, av gällande skattelagstiftning.
Jämväl länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län avstyrkte framställningen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg de skäl, som i framställningen åberopats,
vara av sådan art, att en författningsändring i föreliggande fall vöre
befogad.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde bland annat, att antalet delägare
uppginge i runt tal till 370 för Vilhelmina övre sockenallmänning, 550 för
Tärna—Stensele sockenallmänning och 200 för Sorsele övre sockenallmänning.
Den genomsnittliga utdelningen per delägare under vart och ett av
åren 1940—1942 kunde med ledning av vissa av länsstyrelsen inhämtade
uppgifter beräknas hava uppgått till följande belopp, nämligen från Vilhelmina
övre sockenallmänning respektive 53 kronor, 88 kronor och 88 kronor,
från Tärna—Stensele sockenallmänning respektive 165 kronor, 103 kronor
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
11
och 165 kronor samt från Sorsele övre sockenallmänning respektive 160
kronor, 114 kronor och 205 kronor. För att söka utröna, i vad mån de föreslagna
ändringarna skulle kunna inverka på taxeringsresultatet hade länsstyrelsen
verkställt viss undersökning av 1942 års taxeringar för delägarna.
Länsstyrelsen, som räknat med en genomsnittlig utdelning av 120 kronor
per delägare och år, hade därvid kommit till det resultatet, att ett genomförande
av förslaget skulle kunna antagas medföra ökad skattebörda för omkring
tre fjärdedelar av delägarna. Även om man således tänkte sig, att flertalet
allmänningsdelägare skulle få tyngre skattebörda, därest förslaget genomfördes,
kunde man emellertid å andra sidan räkna med att utdelningen
bleve så mycket större, att denna ökning i de allra flesta fallen komme att
överstiga skattehöjningen. Man finge ej heller bortse ifrån att för den befolkning,
varom här vore fråga och som vore bosatt i de avsides belägna
fjälltrakterna, en ökad kontant inkomst, om än aldrig så liten, skulle vara
mycket välkommen. Länsstyrelsen funne för sin del den av allmänningsdelägama
gjorda framställningen vara värd allt beaktande men ansåge det å
andra sidan icke lämpligt att begränsa prövningen till de här berörda allmänningsskogarna.
En eventuell reform borde därför avse även andra fall,
där juridiska personers inkomst utdelades till intressenterna under liknande
förhållanden som vid dessa skogsallmänningar.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ansåg, att nu gällande
enhet i beskattningshänseende beträffande samfälligheter av ifrågavarande
slag alltjämt borde bibehållas. Den lättnad i beskattningen av allmänningar,
som skäligen borde genomföras, syntes böra ernås på annat sätt, nämligen
genom att i skattelagstiftningen införa bestämmelser om särskilt avdrag vid
taxeringen av samfälligheternas inkomst, varigenom kompensation i skälig
omfattning skulle vinnas för de ortsavdrag delägarna skulle fått åtnjuta
vid uppdelning av inkomsten. Efter vilken grund ett dylikt avdrag lämpligen
borde medgivas syntes icke kunna avgöras utan närmare utredning.
Styrelsen föreslog fördenskull, att sådan utredning komme till stånd genom
kommunalskatteberedningen.
Genom beslut den 19 mars 1943 fann Kungl. Maj:t den av delägarna i
ovannämnda sockenallmänningar gjorda framställningen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Reglerna angående beskattningen av juridiska personers inkomster lia utformats
olika allt efter som dubbelbeskattning eller allenast enkelbeskattning
är avsedd att äga rum. I sådana fall, då enkelbeskattning är åsyftad,
beskattas den juridiska personen i stället för dess intressenter. Meningen är
därvid, att den juridiska personen skall träffas av samma skatt, som rätteligen
bort träffa intressenterna, örn dessa själva blivit beskattade. Under
den grupp av juridiska personer, beträffande vilken allenast enkelbeskattning
är åsyftad, höra bland andra ägare av för gemensamt behov avsatta
besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning. Att in
-
iz sköttel.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
kornsten i dessa fall beskattas hos samfälligheten oell ej hos delägarna beror
på praktiska skäl.
De för ifrågavarande juridiska personer gällande beskattningsreglerna
innebära emellertid uppenbarligen en viss schablonisering vid skattebördans
utmätande. Såsom i den föreliggande motionen framhållits medför denna
beskattningsmetod bland annat, att ortsavdrag icke kan tillgodonjutas av
delägarna å de inkomster, som beskattas hos samfälligheten. I sådana fall.
då de inkomster, som beskattas hos delägarna, äro så låga, att ortsavdraget
vid deras taxering ej kunnat i sin helhet utnyttjas, innebär således utdelningens
beskattning hos samfälligheten, att skatten blir högre än den skolat
bliva, därest utdelningen taxerats hos delägarna.
Uppenbart är att, därest utdelning till delägare i de samfälligheter, varom
här är fråga, bleve beskattad hos delägarna, hänsyn skulle kunna tagas
till den individuella skatteförmågan i större utsträckning än som för närvarande
är fallet. Såsom ovan nämnts har den nu gällande metoden för
beskattning av ifrågavarande samfälligheters inkomster tillkommit av praktiska
skäl. Konsekvenserna av ett övergivande av denna beskattningsmetod
äro i frågans nuvarande läge svåra att överblicka. Måhända skulle i fråga
om statsbeskattningen några mera betydande hinder icke möta för en sådan
ändring, även om vissa svårigheter kunna antagas uppstå vid beskattningen
i de fall, då utdelningen utgår in natura eller av samfälligheten användes
för bestridande av vissa utgifter för delägarnas räkning. Vad angår
kommunalbeskattningen torde saken emellertid ställa sig annorlunda. Därest
samfälligheten medgives avdrag för vad som utdelats till delägarna och
dessa bliva skattskyldiga för de sålunda uppburna beloppen, uppkommer
frågan om på vilket sätt procentavdraget skall avräknas vid inkomstens beräknande.
Skall procentavdraget fortfarande tillkomma samfälligheten, föreligger
risk för att detta avdrag ej kan vid samfällighetens taxering till fullo
utnyttjas. En uppdelning av procentavdraget mellan samfälligheten och delägarna
skulle åter medföra stora taxeringstekniska svårigheter. Vid procentavdragets
tillgodoräknande för delägarna skulle svårigheterna bliva särskilt
stora i sådana fall, då allmänningen är belägen i flera kommuner. Likaså
skulle i dessa fall svårigheter uppkomma vid inkomstens beräkning överhuvud
taget, eftersom det därvid bleve erforderligt att för varje särskild
delägare efter en eller annan grund fördela inkomsten mellan kommunerna.
I sådana fall, då delägare är bosatt i annan kommun än den, där allmänningen
är belägen, skulle, om utdelningen understiger 100 kronor och annan
inkomst av beskaffenhet att böra taxeras i sistnämnda kommun icke föreligger,
de utdelade beloppen undgå beskattning. Avsevärt ökat arbete och
betydande olägenheter skulle säkerligen uppstå för såväl taxeringsmyndigheterna
som delägarna själva i de fall, då utdelningen skall beskattas i
annan kommun än vederbörandes hemortskommun. Därjämte må erinras
om att enligt nuvarande bestämmelser ortsavdrag ej är medgivet vid taxering
till kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen. Att
genomföra ändrade bestämmelser härutinnan anser utskottet med hänsyn
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
13
till därmed förenade stora praktiska svårigheter icke gärna kunna ifrågasättas.
På grund av nu anförda omständigheter finner utskottet icke tillrådligt
att beträffande kommunalbeskattningen vidtaga sådan ändring, som
i motionen ifrågasatts. Då inkomstberäkningen för varje särskild förvärvskälla
bör ske efter enhetliga grunder vid stats- och kommunalbeskattningen,
torde enligt utskottets mening den i motionen avsedda ändringen ej heller
böra äga rum vid statsbeskattningen. För övrigt må påpekas, att en utredning
i ovan angivet syfte, därest densamma skulle komma till stånd, ej
lärer kunna inskränkas till allenast ifrågavarande samfälligheter utan bör
avse frågan om juridiska personers beskattning överhuvud taget.
Den möjligheten skulle kunna tänkas, att på sätt av styrelsen för svenska
landskommunernas förbund ifrågasatts skattelättnad medgåves i form av
ett särskilt avdrag vid taxeringen av förevarande samfälligheters inkomster,
varigenom kompensation skulle vinnas för de ortsavdrag, som delägarna
fått åtnjuta, därest de själva blivit beskattade för de till dem utdelade beloppen.
Häremot må dock erinras, att en sådan avdragsrätt skulle beträffande
delägare, vilkas inkomster äro så stora att ortsavdragen kunnat till
fullo utnyttjas vid taxeringen, innebära en obehörig förmån. Utskottet finner
fördenskull ej heller en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.
På grund härav anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens förslag
om skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning i förevarande
ämne.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 252 av herr Jacobson angående utredning
örn allmänningsskogarnas beskattning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1943.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Axel Ivar Anderson, Ekman, Frans Ericson,
friherre Lagerfelt, Velander, Eklund, Robert Berg*, Gustaf Elofsson och Lindblom*;
samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund*, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg, Falk, Lundell och Karlsson i Grängesberg*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 25.
Reservation
av herr Sandberg, som under åberopande av i förevarande motion anförda
skäl och med hänsyn bland annat till vad som anförts av länsstyrelsen i
Västerbottens län ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till det i
motionen framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
örn skyndsam utredning i fråga om allmänningsskogarnas beskattning.
437930. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.