Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.

1943-06-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1943:45, Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

7

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1943 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående

viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen

för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.

(2:a avd.)

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion nr 178 i andra kammaren

av herrar Witzell och Lindén har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj:t begära sådan ändring av skattelagarna, att en övre

gräns fastställdes i fråga om rätten till avdrag i vad det gäller premier, som

erläggas för pensionsförsäkring».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse

härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen hänföres till intäkt av tjänst

bland annat vad som tillflutit skattskyldig såsom pension eller annan livränta.

Jämlikt 32 § 2 mom. skall, därest livränta utgår på grund av pensionsförsäkring

annorledes än mot engångspremie, livräntans hela belopp räknas

såsom skattepliktig intäkt. Utgår livränta på grund av pensionsförsäkring

mot engångspremie, räknas såsom skattepliktig intäkt viss del av livräntans

belopp, vilken del enligt en i sistnämnda lagrum intagen tariff bestämmes

olika alltefter livräntetagarens ålder. Vid beräkning av intäkt av tjänst äger

skattskyldig jämlikt 33 § nämnda lag göra avdrag för sådana avgifter, som

den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande

familjs pensionering. Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig

rätt till allmänt avdrag för avgift till allmänna folkpensioneringen

samt övrig pensionsförsäkring som ej avses i 33 §, därest avgiften erlagts för

den skattskyldige själv eller för hans make eller omyndiga barn. Sådan avdragsrätt

föreligger emellertid icke beträffande avgift, som erlagts till ränteoch

kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie.

Med försäkring mot engångspremie förstås enligt 32 § 2 mom. sådan

försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en

gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst 5 år från dagen för

försäkringsavtalets ingående. Ovannämnda bestämmelser gälla jämväl vid

den statliga taxeringen.

I en vid 1941 års riksdag väckt motion, II: 21, framställdes samma yr
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

tande som i den nu föreliggande motionen. Såsom motivering härför anfördes

i motionen bland annat, att skattskyldiga i stor utsträckning utnyttjade

ovannämnda bestämmelser om avdrag för avgifter till viss pensionsförsäkring

för att vinna lättnad i beskattningen, eli förhållande som icke torde

hava åsyftats med ifrågavarande lagstiftning.

I anledning av en inom andra kammaren vid samma års riksdag framställd

interpellation, angående skattskyldigs rätt att vid inkomstdeklaration

göra avdrag för av honom erlagda premier för pensions- eller livränteförsäkring,

anförde chefen för finansdepartementet (andra kammarens protokoll

nr 15, § 5) bland annat följande:

»Nu gällande bestämmelser om beskattning av försäkringar och försäkringsbolag

antogos till sina huvudgrunder vid 1928 års riksdag. Efter en ingående

utredning av frågan om var skatt för försäkringar lämpligen borde

uttagas — hos försäkringsanstalten eller försäkringstagaren — valde man i

fråga örn pensionsförsäkringarna det senare alternativet. Skatten skulle således

uttagas hos försäkringstagaren, då pensionsbeloppen utföllo, i analogi

med vad som gällde i fråga om tjänstepensioner och dylikt. En konsekvens

härav blev, att avdrag vid inkomsttaxering på försäkringstagarens inkomst

medgavs för premierna. I avsaknad av bestämmelse härom skulle nämligen

försäkringstagaren ha drabbats av en icke åsyftad dubbelbeskattning. Av det

sagda torde framgå, att rätten till avdrag icke är avsedd att innebära en

eftergift av skatt utan endast ett uppskov med beskattningen till den tidpunkt,

då inkomsten kommer till användning.

Vid antagandet av nu berörda beskattningsregler förbisågs icke av statsmakterna,

att den för försäkringstagaren tillämpliga skattesatsen kunde vara

en annan och lägre, då pensionsbeloppen utfölle, än då premierna erlades.

Man ansåg emellertid, att den eftergift på statens fiskaliska intresse, som avdragsrätten

med hänsyn härtill kunde innebära, var motiverad och mer än

väl uppvägdes av den uppmuntran till sparsamhet och omtanke, som genom

avdragsrättens gavs.»

Departementschefen framhöll vidare, att rätten till avdrag otvivelaktigt

kunde innebära en frestelse för välsituerade personer att i besparingssyfte

teckna pensionsförsäkringar. Enligt undersökningar, som verkställts av

försäkringsbolagen, syntes under den senaste tiden skattesynpunkter hava

spelat en mera avgörande roll än tidigare vid valet av försäkringsform. Pensionsförsäkringarnas

frekvens hade under år 1940 ökat och en förskjutning

hade ägt rum mot högre pensionsbelopp, mot försäkring med avkortad premiebetalning

och mot högre premie under de första åren. Med anledning av

de tendenser till missbruk, som iakttagits redan i början av år 1937, hade bolagen

träffat en överenskommelse av innebörd, att för pensionsförsäkring

icke under något år finge erläggas högre årlig premie än som skulle utgått,

därest premieinbetalningen jämnt fördelats under en tidrymd av sex år.

Av bolagen tillsatta kommitterade hade under år 1941 framlagt förslag

till ytterligare åtgärder från bolagens sida för att motverka skattespekulation

vid teckning av försäkring. Detta förslag, som innebure en skärpning av

1937 års överenskommelse, ginge ut på att högsta årliga premiebeloppet

icke skulle få överstiga en tioårspremie. Vidare begränsades möjligheterna

att teckna försäkringar av nu ifrågavarande slag å annans liv än försäkrings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 4ö.

9

tagarens och vid högre åldrar. Slutligen innehölle förslaget vissa bestämmelser

örn skärpt övervakning av offertgivningen i syfte att förekomma reklam

för pensionsförsäkringar med skattetablåer och dylikt.

I anslutning härtill anförde departementschefen följande:

»Huruvida de av bolagen sålunda träffade överenskommelserna skola visa

sig tillräckliga för att förebygga vad som rimligen kan anses för missbruk av

pensionslagstiftningen, torde först efter någon vunnen erfarenhet kunna avgöras.

Under tiden synas andra lämpliga åtgärder kunna bli föremål för

övervägande. Närmast till hands ligger då måhända en begränsning till beloppet

av den avdragsgilla premien eller en begränsning av det årliga pensionsbeloppet.

»

1941 års bevillningsutskott yttrade i sitt betänkande nr 15 i anledning av

ovanberörda motion II: 21 följande:

»På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen har under den senare

tiden en viss tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattebesparingssyfte

kunnat iakttagas. Även om dessa missbruk ännu icke varit

av någon mera betydande omfattning, hava de likväl varit tillräckligt framträdande

för att giva anledning till vissa förebyggande åtgärder från försäkringsbolagens

sida. Huruvida dessa åtgärder kunna befinnas tillräckliga för

att förhindra ifrågavarande missbruk, torde såsom departementschefen anfört

först efter någon tids erfarenhet kunna bedömas. Skulle det emellertid

befinnas, att de påtalade missförhållandena icke visa tendens att försvinna,

förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t kommer att ägna denna fråga närmare

uppmärksamhet samt förelägga riksdagen de förslag i ämnet, som kunna

befinnas erforderliga. På grund av det anförda finner utskottet skäl icke föreligga

att biträda motionärernas yrkande.»

I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionen av riksdagen utan

åtgärd.

I den nu föreliggande motionen har anförts bland annat, att under de två

år, som förflutit sedan riksdagen senast behandlade förevarande spörsmål,

hade till försäkringsbolagen som en jämn ström influtit ett stort antal nya

försäkringar, otvivelaktigt till mycket stor del tecknade i avsikt att bereda

möjlighet för försäkringstagarna till skatteflykt. Härpå tydde ifrågavarande

försäkringsbestånds år för år ständiga uppgång. År 1932 beslöts den ändring

i kommunalskattelagen, varigenom rätten till avdrag i detta avseende

medgavs. Vid sagda års utgång hade pensionsförsäkringsbeståndet uppgått

till endast 44 miljoner kronor men hade under år 1940 stigit till 510 miljoner

kronor. Att försäkringsbeståndet under åren 1941 och 1942 vuxit högst

avsevärt utöver sistnämnda belopp vore känt, ehuru några officiella siffror

för dessa år ännu icke vore tillgängliga. Tillväxten av det i pensionsförsäkringen

ingående dödsfallskapitalet under berörda åttaårsperiod uppginge

till cirka 36 procent av det totala dödsfallskapitalet under samma tid.

Det vore följaktligen avsevärda belopp, som på detta sätt årligen undandroges

beskattning. Medan 1932 års .siffra endast utgjorde 1 procent av livförsäkringsbeståndets

totala dödsfallskapital, motsvarade 1940 års belopp inte

mindre än 9 procent av det totala dödsfallskapitalet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet

emottagit yttranden över motionen av försäkringsinspektionen (med överlämnande

av yttrande från svenska livförsäkringsbolags förening), kammarrätten,

Överståthållarämbetet (med överlämnande av dels yttrande av taxeringsintendenten

hos ämbetet dels ock utdrag av ämbetets protokoll, utvisande

den särskilda mening som uttalats av t. f. skattedirektören J. Bratt)

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

örebro och Västmanlands län.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats rörande det i motionen

framställda yrkandet. Svenska livförsäkringsbolags förening och försäkringsinspektionen

hava avstyrkt detsamma, medan kammarrätten, Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län tillstyrkt att utredning av den

föreliggande frågan komme till stånd. Länsstyrelsen i örebro län slutligen

har uttalat tveksamhet rörande ifrågavarande spörsmål.

Svenska livförsäkringsbolags förening har understrukit, att det vid pensionsförsäkringar

icke vore fråga örn eftergift av skatt utan endast om beskattning

vid senare tidpunkt. Under förutsättning att försäkringstagarens beskattning

utginge efter samma procent, då premien erlades som då pensionen utfölle,

bleve det för försäkringstagaren icke någon skillnad om skatten uttoges

vid premiebetalningen eller då försäkringsbeloppen utfölle. Även örn

under mera stabila förhållanden med relativt låga skattesatser, som föga differerade

under de olika åren, nu gällande legala skatteregler icke blivit föremål

för missbruk, kunde dock icke förnekas att förhållandena kunde ställa

sig annorlunda under tider med exceptionellt höga skatter. Livförsäkringsbolagen

vore emellertid angelägna att hindra varje tendens till skatteflykt.

De hade också ägnat särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på förevarande

område och genom en rad överenskommelser, som biträtts av samtliga livförsäkringsbolag,

i avsevärd utsträckning skärpt kommunalskattelagens regler

för vad som skulle anses såsom avdragsgill pensionsförsäkring. Redan i

början av år 1937 hade livförsäkringsbolagen sålunda träffat en överenskommelse

av innebörd, att för avdragsgill pensionsförsäkring icke under något

år finge erläggas högre premie än som skulle utgått, därest premiebetalningen

jämnt fördelats på en tidrymd av sex år. Sedermera hade föreningen

för ett vart av åren 1939—1942 beträffande pensionsförsäkringarna infordrat

uppgifter från samtliga livförsäkringsbolag, vilka uppgifter statistiskt bearbetats.

Resultatet av undersökningarna hade varje år tillställts finansdepartementet.

Den 10 maj 1941 hade en ny överenskommelse träffats, varigenom

möjlighet att teckna vissa typer av pensionsförsäkring förhindrades. Avdragsgill

pensionsförsäkring (med undantag för livräntor utan garanti eller s. k.

motförsäkring) skulle därefter endast få tecknas å eget liv. Familjepension,

d. v. s. pension, som utginge till änka och barn vid försörjarens frånfälle,

finge emellertid alltjämt tecknas. Den viktigaste inskränkningen utgjorde bestämmelsen

att premien, för att försäkringen skulle få karaktär av avdragsgill

pensionsförsäkring, måste betalas i minst 10 år med lika belopp varje år

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

11

samt att årspremien vid längre premiebetalningstider icke finge överstiga ett

belopp motsvarande årspremien vid tioårsbetalning. Slutligen hade under år

1943 träffats en överenskommelse att efter 60 års ålder såsom avdragsgill

pensionsförsäkring endast finge räknas överlevelseränta och livränta utan

garanti och utan s. k. motförsäkring. Av de gjorda undersökningarna framginge,

att hos livförsäkringsbolagen antalet nytecknade pensionsförsäkringar

med årlig premiebetalning under åren 1939—1942 utgjort respektive 1,766,

2,176, 3,550 och 5,913 och de däremot svarande årliga pensionsbeloppen

cirka 2.3, 4.5, 6.2 och 10.9 miljoner kronor. De årliga premiebeloppen för

motsvarande år utgjorde 2.4, 6.7, 6.8 och 12.5 miljoner kronor. Av antalet

för år 1942 avsåge 91.9 °/o försäkringar med pension örn högst 300 kronor i

månaden. Antalet försäkringar med högre pensionsbelopp än 1,000 kronor i

månaden utgjorde för de fyra nämnda åren respektive 3, 24, 9 och 24. Sistnämnda

siffror utvisade, att antalet höga pensionsförsäkringar vore särdeles

ringa.

Den i motionen ifrågasatta ändringen kunde tänkas ske antingen så att

det pensionsbelopp maximerades, för vilket full avdragsrätt skulle föreligga,

eller så att den avdragsgilla premien maximerades. Båda utvägarna syntes

emellertid vara lika irrationella, då därigenom olika åldersgrupper skulle

komma i väsentligt olika ställning. Då möjlighet till tidigare påtalade missbruk

efter de träffade överenskommelserna icke längre förefunnes samt livbolagen

alltjämt åsyftade att liksom hittills noga följa utvecklingen på förevarande

område och vidtaga de åtgärder, som kunde finnas behövliga, syntes

den av motionärerna föreslagna ändringen i skattelagstiftningen icke påkallad.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att en ändring av principerna för

pensionsförsäkringarnas beskattning ej borde ske isolerat utan i samband

med en allmän omprövning av reglerna för beskattning av försäkringsbolag

och försäkringstagare. De skäl, som talade för en av gällande höga skattesatser

föranledd, provisorisk begränsning av avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier

i avvaktan på en mera omfattande utredning kunde icke

anses särskilt starka. Däremot vore de praktiska svårigheter, som en begränsning

av nämnd art skulle medföra, avsevärda.

Att den ifrågavarande avdragsrätten i vissa fall kunde innebära ett gynnande,

hade statsmakterna klart för sig. Detta inträffade, örn de skattesatser,

vilka tillämpades vid beskattningen av pension, utgående på grund av viss

försäkring, vore lägre än de som gällde för försäkringstagaren, då premiema

erlades. Ehuru avsikten icke varit att genom skattelagstiftningen gynna pensionsförsäkringarna,

ville försäkringsinspektionen ifrågasätta, huruvida icke

lagstiftningen i själva verket gynnade pensionsförsäkringarna även i det

fall, att samma skattesats vore tillämplig vid beskattningen av utfallande

pension som vid beskattningen av den inkomst, från vilken premierna avdragits.

Anledningen härtill vore, att för pensionsförsäkring rådde frihet från

s. k. ränteskatt, vilket ej vore fallet beträffande annan försäkring.

I propositionen nr 172 till innevarande års riksdag med förslag till lag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen hade chefen för finansdepartementet

uttalat, att det torde vara önskvärt, att hela frågan om livbolagens

beskattning bleve föremål för omprövning. Det nära samband, som

rådde mellan försäkringsbolagens beskattning och försäkringstagarnas gjorde

det enligt inspektionens mening nödvändigt att en sådan omprövning utsträcktes

jämväl till de sistnämndas beskattning. Vid sådant förhållande syntes

det olämpligt att nu upptaga ett detalj spörsmål till mera ingående behandling.

Emellertid uppkomme den frågan, huruvida den rådände -situationen

kunde anses påkalla en skyndsam åtgärd av provisorisk natur. Inspektionen

har i detta hänseende anfört, att det icke kunde bestridas att en hel del pensionsförsäkringar

tecknades med skatteflykt som huvudsyfte. På annat sätt

syntes icke den kraftiga relativa ansvällning i tillströmningen av pensionsförsäkringar

för åren 1940—1942 kunna förklaras. De av livförsäkringsbolagen

träffade överenskommelserna utgjorde belägg för att lagstiftningen

icke vore tillfredsställande i förevarande avseende, eftersom densamma till

hindrande av missbruk behövt kompletteras genom frivilliga åtgärder från

bolagens sida.

De försäkringar, beträffande vilka man kunde antaga, att skatteflyktsintresset

varit det dominerande vid tecknandet, vore dels sådana, där försäkringsmomentet

vore obetydligt, dels försäkringar på så höga belopp att man

kunde antaga, att försäkringstagaren varit i sådana ekonomiska villkor, att

han icke haft behov av försäkring för ordnandet av sin ålders- eller efterlevandeförsörjning.

Av de av svenska livförsäkringsbolags förening gjorda undersökningarna

framginge, att man genom överenskommelserna tämligen väl

lyckats utesluta den förstnämnda kategorien. Vidare visade undersökningarna

att ej heller den sistnämnda kategorien vore så betydande, att behovet

av åtgärder kunde anses överhängande.

Ur statsfinansiell synpunkt medförde pensionsförsäkringsbeståndets ansvällning

icke någon omedelbar minskning av samhällets möjligheter att

finansiera utgifterna, enär den av nämnda ansvällning förorsakade minskningen

av skatteintäkterna uppvägdes genom ökad upplåningsmöjlighet.

Medel för återbetalning av den större upplåningen och finansiering av räntorna

för densamma erhölles sedermera genom beskattningen av utfallande pensionsbelopp.

Kammarrätten har anfört bland annat följande:

»Motionen utgår därifrån, att pensionsförsäkringar i avsevärd utsträckning

tecknas i huvudsakligt syfte att bereda tillfälle till skatteflykt. Huruvida

detta är förhållandet, torde objektivt sett vara svårt att bedöma. Sålunda

synes den omständigheten, att en person, som vet sig under några år framåt

komma att åtnjuta höga inkomster, medan tiden därefter synes honom mera

oviss, tecknar en pensionsförsäkring med relativt kort premieinbetalningstid

och relativt höga premier icke böra i och för sig föranleda till antagande, att

försäkringen tecknats huvudsakligen för att nedbringa hans skattebelopp.

En dylik transaktion torde även ur allmänt ekonomiska synpunkter kunna

framstå såsom försvarlig. Däremot torde det kunna sägas, att, därest skatteunderlaget

i avsevärd mån minskas i följd av ett i hög grad ökat antal teckna
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

13

de pensionsförsäkringar, det från fiskalisk synpunkt kaia vara motiverat att

taga i övervägande, huruvida icke avdragsrätten för premier skulle kunna

inskränkas beträffande sådana försäkringar, vilka framstå såsom socialt

mindre betydelsefulla.---— Beträffande en begränsning till beloppet av

den avdragsgilla premien synes en sådan komma att medföra synnerligen

ojämna verkningar, som, därest de skola neutraliseras, hava till följd högst

avsevärda komplikationer i skattetekniskt avseende.»

Överståthållarämbetet har ansett det icke kunna dragas i tvivelsmål, att

den minskning av skatteunderlaget som möjliggjordes genom rätten till avdrag

i förevarande hänseende utgjort det avgörande motivet vid tecknande

av åtskilliga pensionsförsäkringar under senare år eller ock föranlett, att en

hel del dylika tecknats till högre belopp än som eljest skulle blivit fallet.

Det syntes riktigt att avdragsrätt icke tillkomme skattedragare i vidare utsträckning

än som erfordrades för att tillförsäkra dem pensioner till belopp

motsvarande vad som i regel tillkomme befattningshavare i allmän tjänst.

Överståthållarämbetet förbisåge ingalunda, att ett realiserande av motionärernas

önskemål erbjöde vissa lagtekniska svårigheter, men det torde lämpligen

böra ankomma å en blivande utredning att undersöka i vad mån dessa

svårigheter vore av den storleksordning att de överstege nyttan av den ifrågasatta

författningsändringen.

T. f. skattedirektören J. Bratt har för sin del ansett, att en författningsändring

i den av motionärerna föreslagna riktningen icke borde, åtminstone

för närvarande, äga rum, då det icke med bestämdhet kunde påstås, att ett

medgivande av oinskränkt avdragsrätt i nuvarande läge för alla förekommande

fall medförde en skattebesparing som icke uppvägdes genom beskattning

av utfallande pension i framtiden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt att åtgärder snarast möjligt

vidtoges för undanröjande av de olägenheter, som måste anses förknippade

med den ifrågavarande avdragsrätten. Därvid borde vid sidan av den av

motionärerna anvisade vägen övervägas, huruvida icke samtliga de pensionsförsäkringar,

varom nu vore fråga, i skattehänseende kunde behandlas på

samma sätt som engångsbetalda pensionsförsäkringar, d. v. s. begränsad beskattning

vid utfallandet och ingen avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att åtgärder borde vidtagas till

motverkande av att avdragsrätten utnyttjades för vinnande av skattelindring.

Under förutsättning att beskattningen av utfallande livräntor kunde på ett

tillfredsställande sätt lösas, hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot

att viss övre gräns bestämdes för rätten till avdrag för premier, som erlades

för pensionsförsäkring, förslagsvis 8,000 kronor. Skulle likväl denna utväg

ej stå till buds, ansåge länsstyrelsen det böra tagas under övervägande, huruvida

icke all rätt till avdrag för premier för pensionsförsäkring slopades

och att alltså alla livräntor, som utfölle på grund av sådan försäkring, beskattades

efter den i 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen intagna skalan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit en utredning i det i motionen angivna

syftet icke alldeles opåkallad. Vissa svårigheter torde dock inställa

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

sig, då det gällde att uppdraga en förnuftig och rättvis gräns för ifrågavarande

avdrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att en utredning

av hithörande frågor lämpligen borde uppmärksamma icke blott den enskildes

egen pensionsförsäkring utan även vissa andra försäkringsutgifter

eller därmed nära sammanhängande pensioneringskostnader. I ökad omfattning

lades sådana kostnader å näringsföretag i aktiebolagsform eller i enskild

firma i fall där som huvudsyfte klart framstode ett tillgodoseende av

företagets ägare eller närstående framför övriga anställda, så att utgifterna

kunde sägas innebära maskerad vinstdisposition och därför icke borde vara

avdragbara vid företagets taxering.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har funnit starka skäl tala för att åtgärder

vidtoges för begränsande av rätten till avdrag av här ifrågavarande

slag.

Länsstyrelsen i örebro lån har för sin del knappast funnit, att någon enhetlig

och rättvis grund för begränsning av rätten till avdrag kunde utletas,

då det gällde privata pensionsförsäkringar. Skulle en sådan begränsning likväl

anses genomförbar, måste hänsyn tagas till bl. a. den avdragsrätt, som

förelåge för statsanställda i fråga om obligatoriska pensionsavgifter.

Den tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattelindringssyfte,

som under den senare tiden kunnat iakttagas och som påtalats redan

i ovanberörda vid 1941 års riksdag väckta motion och den vid samma

riksdag framställda interpellationen, torde såsom framgår av de i anledning

av den nu föreliggande motionen avgivna yttrandena alltjämt vara förhanden.

De åtgärder, som vidtagits av försäkringsbolagen till förebyggande av

missbruk i berört avseende, torde visserligen få antagas hava medfört, att

mera påtagliga fall av sådant missbruk förhindrats. Tveksamt är emellertid,

huruvida det är möjligt att på de privata överenskommelsernas väg effektivt

komma till rätta med dessa missförhållanden. En ändring av beskattningsreglerna

på ifrågavarande område synes därför böra övervägas.

Att ett sådant övervägande får anses påkallat framgår redan därav att försäkringsbolagen

funnit sig böra uppställa det kravet på en avdragsgill pensionsförsäkring,

att premien skall erläggas under minst tio år med lika belopp för

varje år, medan däremot enligt gällande beskattningsregler ej erfordras annat

i nu angivna hänseende än att tiden för premiens inbetalande skall överstiga

fem år.

Enligt utskottets mening bör sålunda en översyn äga rum av hithörande

beskattningsregler. Denna översyn bör vara inriktad på att ifrågavarande

bestämmelser givas sådan utformning, att missbruk i skattelindringssyfte i

möjligaste mån förebygges. Därvid bör dock tillses, att den blivande regleringen

på detta område ej kommer att verka hindrande för strävandena att

i form av försäkring trygga framtiden och för en sund sparsamhet.

I propositionen nr 172 till innevarande års riksdag med förslag till lag

om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m., avseende i viss

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 15

män ändrade grunder för beräkningen av den s. k. ränteskatten för livförsäkringsbolagen,

har chefen för finansdepartementet yttrat, att frågan om

livförsäkringsbolagens beskattning torde böra i sin helhet bliva föremål för

omprövning. Till berörda uttalande har utskottet i sitt över propositionen

avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 28 anslutit sig. Med hänsyn

till det samband, som råder mellan försäkringsbolagens och försäkringstagarnas

beskattning finner utskottet den nu förordade översynen av bestämmelserna

angående ifrågavarande avdragsrätt lämpligen böra äga rum i samband

med den av departementschefen omförmälda utredningen rörande försäkringsbolagens

beskattning. Därest det skulle befinnas, att utredningen angående

livförsäkringsbolagens beskattning kan komma till stånd först efter

längre tidsutdräkt, ifrågasätter dock utskottet, huruvida icke den nu förordade

översynen av bestämmelserna örn avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier

redan dessförinnan bör äga rum. Utskottet förutsätter emellertid, att

försäkringsbolagen skola liksom hittills vidtaga åtgärder för förhindrande i

möjligaste mån av missbruk av den nu medgivna avdragsrätten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 178 av herrar Witzell och Lindén, angående

viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen

för premier, som erläggas för pensionsförsäkring,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 juni 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Axel Ivar Anderson, Sjödahl, Frans Ericson,

friherre Lagerfelt, Velander, Eklund, Herman Ericsson, Ljungdahl och Lindblom;

samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg,

Falk, Kilbom, Henriksson, Sundström i Skövde, Ohlsson i Kastlösa och Andersson i Vigelsbo.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.