Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.
1943-06-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1943:45, Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
7
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1943 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående
viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen
för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.
(2:a avd.)
I en till bevillningsutskottet hänvisad motion nr 178 i andra kammaren
av herrar Witzell och Lindén har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära sådan ändring av skattelagarna, att en övre
gräns fastställdes i fråga om rätten till avdrag i vad det gäller premier, som
erläggas för pensionsförsäkring».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen hänföres till intäkt av tjänst
bland annat vad som tillflutit skattskyldig såsom pension eller annan livränta.
Jämlikt 32 § 2 mom. skall, därest livränta utgår på grund av pensionsförsäkring
annorledes än mot engångspremie, livräntans hela belopp räknas
såsom skattepliktig intäkt. Utgår livränta på grund av pensionsförsäkring
mot engångspremie, räknas såsom skattepliktig intäkt viss del av livräntans
belopp, vilken del enligt en i sistnämnda lagrum intagen tariff bestämmes
olika alltefter livräntetagarens ålder. Vid beräkning av intäkt av tjänst äger
skattskyldig jämlikt 33 § nämnda lag göra avdrag för sådana avgifter, som
den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande
familjs pensionering. Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig
rätt till allmänt avdrag för avgift till allmänna folkpensioneringen
samt övrig pensionsförsäkring som ej avses i 33 §, därest avgiften erlagts för
den skattskyldige själv eller för hans make eller omyndiga barn. Sådan avdragsrätt
föreligger emellertid icke beträffande avgift, som erlagts till ränteoch
kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie.
Med försäkring mot engångspremie förstås enligt 32 § 2 mom. sådan
försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en
gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst 5 år från dagen för
försäkringsavtalets ingående. Ovannämnda bestämmelser gälla jämväl vid
den statliga taxeringen.
I en vid 1941 års riksdag väckt motion, II: 21, framställdes samma yr
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
tande som i den nu föreliggande motionen. Såsom motivering härför anfördes
i motionen bland annat, att skattskyldiga i stor utsträckning utnyttjade
ovannämnda bestämmelser om avdrag för avgifter till viss pensionsförsäkring
för att vinna lättnad i beskattningen, eli förhållande som icke torde
hava åsyftats med ifrågavarande lagstiftning.
I anledning av en inom andra kammaren vid samma års riksdag framställd
interpellation, angående skattskyldigs rätt att vid inkomstdeklaration
göra avdrag för av honom erlagda premier för pensions- eller livränteförsäkring,
anförde chefen för finansdepartementet (andra kammarens protokoll
nr 15, § 5) bland annat följande:
»Nu gällande bestämmelser om beskattning av försäkringar och försäkringsbolag
antogos till sina huvudgrunder vid 1928 års riksdag. Efter en ingående
utredning av frågan om var skatt för försäkringar lämpligen borde
uttagas — hos försäkringsanstalten eller försäkringstagaren — valde man i
fråga örn pensionsförsäkringarna det senare alternativet. Skatten skulle således
uttagas hos försäkringstagaren, då pensionsbeloppen utföllo, i analogi
med vad som gällde i fråga om tjänstepensioner och dylikt. En konsekvens
härav blev, att avdrag vid inkomsttaxering på försäkringstagarens inkomst
medgavs för premierna. I avsaknad av bestämmelse härom skulle nämligen
försäkringstagaren ha drabbats av en icke åsyftad dubbelbeskattning. Av det
sagda torde framgå, att rätten till avdrag icke är avsedd att innebära en
eftergift av skatt utan endast ett uppskov med beskattningen till den tidpunkt,
då inkomsten kommer till användning.
Vid antagandet av nu berörda beskattningsregler förbisågs icke av statsmakterna,
att den för försäkringstagaren tillämpliga skattesatsen kunde vara
en annan och lägre, då pensionsbeloppen utfölle, än då premierna erlades.
Man ansåg emellertid, att den eftergift på statens fiskaliska intresse, som avdragsrätten
med hänsyn härtill kunde innebära, var motiverad och mer än
väl uppvägdes av den uppmuntran till sparsamhet och omtanke, som genom
avdragsrättens gavs.»
Departementschefen framhöll vidare, att rätten till avdrag otvivelaktigt
kunde innebära en frestelse för välsituerade personer att i besparingssyfte
teckna pensionsförsäkringar. Enligt undersökningar, som verkställts av
försäkringsbolagen, syntes under den senaste tiden skattesynpunkter hava
spelat en mera avgörande roll än tidigare vid valet av försäkringsform. Pensionsförsäkringarnas
frekvens hade under år 1940 ökat och en förskjutning
hade ägt rum mot högre pensionsbelopp, mot försäkring med avkortad premiebetalning
och mot högre premie under de första åren. Med anledning av
de tendenser till missbruk, som iakttagits redan i början av år 1937, hade bolagen
träffat en överenskommelse av innebörd, att för pensionsförsäkring
icke under något år finge erläggas högre årlig premie än som skulle utgått,
därest premieinbetalningen jämnt fördelats under en tidrymd av sex år.
Av bolagen tillsatta kommitterade hade under år 1941 framlagt förslag
till ytterligare åtgärder från bolagens sida för att motverka skattespekulation
vid teckning av försäkring. Detta förslag, som innebure en skärpning av
1937 års överenskommelse, ginge ut på att högsta årliga premiebeloppet
icke skulle få överstiga en tioårspremie. Vidare begränsades möjligheterna
att teckna försäkringar av nu ifrågavarande slag å annans liv än försäkrings
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 4ö.
9
tagarens och vid högre åldrar. Slutligen innehölle förslaget vissa bestämmelser
örn skärpt övervakning av offertgivningen i syfte att förekomma reklam
för pensionsförsäkringar med skattetablåer och dylikt.
I anslutning härtill anförde departementschefen följande:
»Huruvida de av bolagen sålunda träffade överenskommelserna skola visa
sig tillräckliga för att förebygga vad som rimligen kan anses för missbruk av
pensionslagstiftningen, torde först efter någon vunnen erfarenhet kunna avgöras.
Under tiden synas andra lämpliga åtgärder kunna bli föremål för
övervägande. Närmast till hands ligger då måhända en begränsning till beloppet
av den avdragsgilla premien eller en begränsning av det årliga pensionsbeloppet.
»
1941 års bevillningsutskott yttrade i sitt betänkande nr 15 i anledning av
ovanberörda motion II: 21 följande:
»På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen har under den senare
tiden en viss tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattebesparingssyfte
kunnat iakttagas. Även om dessa missbruk ännu icke varit
av någon mera betydande omfattning, hava de likväl varit tillräckligt framträdande
för att giva anledning till vissa förebyggande åtgärder från försäkringsbolagens
sida. Huruvida dessa åtgärder kunna befinnas tillräckliga för
att förhindra ifrågavarande missbruk, torde såsom departementschefen anfört
först efter någon tids erfarenhet kunna bedömas. Skulle det emellertid
befinnas, att de påtalade missförhållandena icke visa tendens att försvinna,
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t kommer att ägna denna fråga närmare
uppmärksamhet samt förelägga riksdagen de förslag i ämnet, som kunna
befinnas erforderliga. På grund av det anförda finner utskottet skäl icke föreligga
att biträda motionärernas yrkande.»
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionen av riksdagen utan
åtgärd.
I den nu föreliggande motionen har anförts bland annat, att under de två
år, som förflutit sedan riksdagen senast behandlade förevarande spörsmål,
hade till försäkringsbolagen som en jämn ström influtit ett stort antal nya
försäkringar, otvivelaktigt till mycket stor del tecknade i avsikt att bereda
möjlighet för försäkringstagarna till skatteflykt. Härpå tydde ifrågavarande
försäkringsbestånds år för år ständiga uppgång. År 1932 beslöts den ändring
i kommunalskattelagen, varigenom rätten till avdrag i detta avseende
medgavs. Vid sagda års utgång hade pensionsförsäkringsbeståndet uppgått
till endast 44 miljoner kronor men hade under år 1940 stigit till 510 miljoner
kronor. Att försäkringsbeståndet under åren 1941 och 1942 vuxit högst
avsevärt utöver sistnämnda belopp vore känt, ehuru några officiella siffror
för dessa år ännu icke vore tillgängliga. Tillväxten av det i pensionsförsäkringen
ingående dödsfallskapitalet under berörda åttaårsperiod uppginge
till cirka 36 procent av det totala dödsfallskapitalet under samma tid.
Det vore följaktligen avsevärda belopp, som på detta sätt årligen undandroges
beskattning. Medan 1932 års .siffra endast utgjorde 1 procent av livförsäkringsbeståndets
totala dödsfallskapital, motsvarade 1940 års belopp inte
mindre än 9 procent av det totala dödsfallskapitalet.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet
emottagit yttranden över motionen av försäkringsinspektionen (med överlämnande
av yttrande från svenska livförsäkringsbolags förening), kammarrätten,
Överståthållarämbetet (med överlämnande av dels yttrande av taxeringsintendenten
hos ämbetet dels ock utdrag av ämbetets protokoll, utvisande
den särskilda mening som uttalats av t. f. skattedirektören J. Bratt)
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
örebro och Västmanlands län.
I de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats rörande det i motionen
framställda yrkandet. Svenska livförsäkringsbolags förening och försäkringsinspektionen
hava avstyrkt detsamma, medan kammarrätten, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län tillstyrkt att utredning av den
föreliggande frågan komme till stånd. Länsstyrelsen i örebro län slutligen
har uttalat tveksamhet rörande ifrågavarande spörsmål.
Svenska livförsäkringsbolags förening har understrukit, att det vid pensionsförsäkringar
icke vore fråga örn eftergift av skatt utan endast om beskattning
vid senare tidpunkt. Under förutsättning att försäkringstagarens beskattning
utginge efter samma procent, då premien erlades som då pensionen utfölle,
bleve det för försäkringstagaren icke någon skillnad om skatten uttoges
vid premiebetalningen eller då försäkringsbeloppen utfölle. Även örn
under mera stabila förhållanden med relativt låga skattesatser, som föga differerade
under de olika åren, nu gällande legala skatteregler icke blivit föremål
för missbruk, kunde dock icke förnekas att förhållandena kunde ställa
sig annorlunda under tider med exceptionellt höga skatter. Livförsäkringsbolagen
vore emellertid angelägna att hindra varje tendens till skatteflykt.
De hade också ägnat särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på förevarande
område och genom en rad överenskommelser, som biträtts av samtliga livförsäkringsbolag,
i avsevärd utsträckning skärpt kommunalskattelagens regler
för vad som skulle anses såsom avdragsgill pensionsförsäkring. Redan i
början av år 1937 hade livförsäkringsbolagen sålunda träffat en överenskommelse
av innebörd, att för avdragsgill pensionsförsäkring icke under något
år finge erläggas högre premie än som skulle utgått, därest premiebetalningen
jämnt fördelats på en tidrymd av sex år. Sedermera hade föreningen
för ett vart av åren 1939—1942 beträffande pensionsförsäkringarna infordrat
uppgifter från samtliga livförsäkringsbolag, vilka uppgifter statistiskt bearbetats.
Resultatet av undersökningarna hade varje år tillställts finansdepartementet.
Den 10 maj 1941 hade en ny överenskommelse träffats, varigenom
möjlighet att teckna vissa typer av pensionsförsäkring förhindrades. Avdragsgill
pensionsförsäkring (med undantag för livräntor utan garanti eller s. k.
motförsäkring) skulle därefter endast få tecknas å eget liv. Familjepension,
d. v. s. pension, som utginge till änka och barn vid försörjarens frånfälle,
finge emellertid alltjämt tecknas. Den viktigaste inskränkningen utgjorde bestämmelsen
att premien, för att försäkringen skulle få karaktär av avdragsgill
pensionsförsäkring, måste betalas i minst 10 år med lika belopp varje år
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
11
samt att årspremien vid längre premiebetalningstider icke finge överstiga ett
belopp motsvarande årspremien vid tioårsbetalning. Slutligen hade under år
1943 träffats en överenskommelse att efter 60 års ålder såsom avdragsgill
pensionsförsäkring endast finge räknas överlevelseränta och livränta utan
garanti och utan s. k. motförsäkring. Av de gjorda undersökningarna framginge,
att hos livförsäkringsbolagen antalet nytecknade pensionsförsäkringar
med årlig premiebetalning under åren 1939—1942 utgjort respektive 1,766,
2,176, 3,550 och 5,913 och de däremot svarande årliga pensionsbeloppen
cirka 2.3, 4.5, 6.2 och 10.9 miljoner kronor. De årliga premiebeloppen för
motsvarande år utgjorde 2.4, 6.7, 6.8 och 12.5 miljoner kronor. Av antalet
för år 1942 avsåge 91.9 °/o försäkringar med pension örn högst 300 kronor i
månaden. Antalet försäkringar med högre pensionsbelopp än 1,000 kronor i
månaden utgjorde för de fyra nämnda åren respektive 3, 24, 9 och 24. Sistnämnda
siffror utvisade, att antalet höga pensionsförsäkringar vore särdeles
ringa.
Den i motionen ifrågasatta ändringen kunde tänkas ske antingen så att
det pensionsbelopp maximerades, för vilket full avdragsrätt skulle föreligga,
eller så att den avdragsgilla premien maximerades. Båda utvägarna syntes
emellertid vara lika irrationella, då därigenom olika åldersgrupper skulle
komma i väsentligt olika ställning. Då möjlighet till tidigare påtalade missbruk
efter de träffade överenskommelserna icke längre förefunnes samt livbolagen
alltjämt åsyftade att liksom hittills noga följa utvecklingen på förevarande
område och vidtaga de åtgärder, som kunde finnas behövliga, syntes
den av motionärerna föreslagna ändringen i skattelagstiftningen icke påkallad.
Försäkringsinspektionen har uttalat, att en ändring av principerna för
pensionsförsäkringarnas beskattning ej borde ske isolerat utan i samband
med en allmän omprövning av reglerna för beskattning av försäkringsbolag
och försäkringstagare. De skäl, som talade för en av gällande höga skattesatser
föranledd, provisorisk begränsning av avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier
i avvaktan på en mera omfattande utredning kunde icke
anses särskilt starka. Däremot vore de praktiska svårigheter, som en begränsning
av nämnd art skulle medföra, avsevärda.
Att den ifrågavarande avdragsrätten i vissa fall kunde innebära ett gynnande,
hade statsmakterna klart för sig. Detta inträffade, örn de skattesatser,
vilka tillämpades vid beskattningen av pension, utgående på grund av viss
försäkring, vore lägre än de som gällde för försäkringstagaren, då premiema
erlades. Ehuru avsikten icke varit att genom skattelagstiftningen gynna pensionsförsäkringarna,
ville försäkringsinspektionen ifrågasätta, huruvida icke
lagstiftningen i själva verket gynnade pensionsförsäkringarna även i det
fall, att samma skattesats vore tillämplig vid beskattningen av utfallande
pension som vid beskattningen av den inkomst, från vilken premierna avdragits.
Anledningen härtill vore, att för pensionsförsäkring rådde frihet från
s. k. ränteskatt, vilket ej vore fallet beträffande annan försäkring.
I propositionen nr 172 till innevarande års riksdag med förslag till lag
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen hade chefen för finansdepartementet
uttalat, att det torde vara önskvärt, att hela frågan om livbolagens
beskattning bleve föremål för omprövning. Det nära samband, som
rådde mellan försäkringsbolagens beskattning och försäkringstagarnas gjorde
det enligt inspektionens mening nödvändigt att en sådan omprövning utsträcktes
jämväl till de sistnämndas beskattning. Vid sådant förhållande syntes
det olämpligt att nu upptaga ett detalj spörsmål till mera ingående behandling.
Emellertid uppkomme den frågan, huruvida den rådände -situationen
kunde anses påkalla en skyndsam åtgärd av provisorisk natur. Inspektionen
har i detta hänseende anfört, att det icke kunde bestridas att en hel del pensionsförsäkringar
tecknades med skatteflykt som huvudsyfte. På annat sätt
syntes icke den kraftiga relativa ansvällning i tillströmningen av pensionsförsäkringar
för åren 1940—1942 kunna förklaras. De av livförsäkringsbolagen
träffade överenskommelserna utgjorde belägg för att lagstiftningen
icke vore tillfredsställande i förevarande avseende, eftersom densamma till
hindrande av missbruk behövt kompletteras genom frivilliga åtgärder från
bolagens sida.
De försäkringar, beträffande vilka man kunde antaga, att skatteflyktsintresset
varit det dominerande vid tecknandet, vore dels sådana, där försäkringsmomentet
vore obetydligt, dels försäkringar på så höga belopp att man
kunde antaga, att försäkringstagaren varit i sådana ekonomiska villkor, att
han icke haft behov av försäkring för ordnandet av sin ålders- eller efterlevandeförsörjning.
Av de av svenska livförsäkringsbolags förening gjorda undersökningarna
framginge, att man genom överenskommelserna tämligen väl
lyckats utesluta den förstnämnda kategorien. Vidare visade undersökningarna
att ej heller den sistnämnda kategorien vore så betydande, att behovet
av åtgärder kunde anses överhängande.
Ur statsfinansiell synpunkt medförde pensionsförsäkringsbeståndets ansvällning
icke någon omedelbar minskning av samhällets möjligheter att
finansiera utgifterna, enär den av nämnda ansvällning förorsakade minskningen
av skatteintäkterna uppvägdes genom ökad upplåningsmöjlighet.
Medel för återbetalning av den större upplåningen och finansiering av räntorna
för densamma erhölles sedermera genom beskattningen av utfallande pensionsbelopp.
Kammarrätten har anfört bland annat följande:
»Motionen utgår därifrån, att pensionsförsäkringar i avsevärd utsträckning
tecknas i huvudsakligt syfte att bereda tillfälle till skatteflykt. Huruvida
detta är förhållandet, torde objektivt sett vara svårt att bedöma. Sålunda
synes den omständigheten, att en person, som vet sig under några år framåt
komma att åtnjuta höga inkomster, medan tiden därefter synes honom mera
oviss, tecknar en pensionsförsäkring med relativt kort premieinbetalningstid
och relativt höga premier icke böra i och för sig föranleda till antagande, att
försäkringen tecknats huvudsakligen för att nedbringa hans skattebelopp.
En dylik transaktion torde även ur allmänt ekonomiska synpunkter kunna
framstå såsom försvarlig. Däremot torde det kunna sägas, att, därest skatteunderlaget
i avsevärd mån minskas i följd av ett i hög grad ökat antal teckna
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
13
de pensionsförsäkringar, det från fiskalisk synpunkt kaia vara motiverat att
taga i övervägande, huruvida icke avdragsrätten för premier skulle kunna
inskränkas beträffande sådana försäkringar, vilka framstå såsom socialt
mindre betydelsefulla.---— Beträffande en begränsning till beloppet av
den avdragsgilla premien synes en sådan komma att medföra synnerligen
ojämna verkningar, som, därest de skola neutraliseras, hava till följd högst
avsevärda komplikationer i skattetekniskt avseende.»
Överståthållarämbetet har ansett det icke kunna dragas i tvivelsmål, att
den minskning av skatteunderlaget som möjliggjordes genom rätten till avdrag
i förevarande hänseende utgjort det avgörande motivet vid tecknande
av åtskilliga pensionsförsäkringar under senare år eller ock föranlett, att en
hel del dylika tecknats till högre belopp än som eljest skulle blivit fallet.
Det syntes riktigt att avdragsrätt icke tillkomme skattedragare i vidare utsträckning
än som erfordrades för att tillförsäkra dem pensioner till belopp
motsvarande vad som i regel tillkomme befattningshavare i allmän tjänst.
Överståthållarämbetet förbisåge ingalunda, att ett realiserande av motionärernas
önskemål erbjöde vissa lagtekniska svårigheter, men det torde lämpligen
böra ankomma å en blivande utredning att undersöka i vad mån dessa
svårigheter vore av den storleksordning att de överstege nyttan av den ifrågasatta
författningsändringen.
T. f. skattedirektören J. Bratt har för sin del ansett, att en författningsändring
i den av motionärerna föreslagna riktningen icke borde, åtminstone
för närvarande, äga rum, då det icke med bestämdhet kunde påstås, att ett
medgivande av oinskränkt avdragsrätt i nuvarande läge för alla förekommande
fall medförde en skattebesparing som icke uppvägdes genom beskattning
av utfallande pension i framtiden.
Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt att åtgärder snarast möjligt
vidtoges för undanröjande av de olägenheter, som måste anses förknippade
med den ifrågavarande avdragsrätten. Därvid borde vid sidan av den av
motionärerna anvisade vägen övervägas, huruvida icke samtliga de pensionsförsäkringar,
varom nu vore fråga, i skattehänseende kunde behandlas på
samma sätt som engångsbetalda pensionsförsäkringar, d. v. s. begränsad beskattning
vid utfallandet och ingen avdragsrätt.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att åtgärder borde vidtagas till
motverkande av att avdragsrätten utnyttjades för vinnande av skattelindring.
Under förutsättning att beskattningen av utfallande livräntor kunde på ett
tillfredsställande sätt lösas, hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot
att viss övre gräns bestämdes för rätten till avdrag för premier, som erlades
för pensionsförsäkring, förslagsvis 8,000 kronor. Skulle likväl denna utväg
ej stå till buds, ansåge länsstyrelsen det böra tagas under övervägande, huruvida
icke all rätt till avdrag för premier för pensionsförsäkring slopades
och att alltså alla livräntor, som utfölle på grund av sådan försäkring, beskattades
efter den i 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen intagna skalan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit en utredning i det i motionen angivna
syftet icke alldeles opåkallad. Vissa svårigheter torde dock inställa
Utskottet.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
sig, då det gällde att uppdraga en förnuftig och rättvis gräns för ifrågavarande
avdrag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att en utredning
av hithörande frågor lämpligen borde uppmärksamma icke blott den enskildes
egen pensionsförsäkring utan även vissa andra försäkringsutgifter
eller därmed nära sammanhängande pensioneringskostnader. I ökad omfattning
lades sådana kostnader å näringsföretag i aktiebolagsform eller i enskild
firma i fall där som huvudsyfte klart framstode ett tillgodoseende av
företagets ägare eller närstående framför övriga anställda, så att utgifterna
kunde sägas innebära maskerad vinstdisposition och därför icke borde vara
avdragbara vid företagets taxering.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har funnit starka skäl tala för att åtgärder
vidtoges för begränsande av rätten till avdrag av här ifrågavarande
slag.
Länsstyrelsen i örebro lån har för sin del knappast funnit, att någon enhetlig
och rättvis grund för begränsning av rätten till avdrag kunde utletas,
då det gällde privata pensionsförsäkringar. Skulle en sådan begränsning likväl
anses genomförbar, måste hänsyn tagas till bl. a. den avdragsrätt, som
förelåge för statsanställda i fråga om obligatoriska pensionsavgifter.
Den tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattelindringssyfte,
som under den senare tiden kunnat iakttagas och som påtalats redan
i ovanberörda vid 1941 års riksdag väckta motion och den vid samma
riksdag framställda interpellationen, torde såsom framgår av de i anledning
av den nu föreliggande motionen avgivna yttrandena alltjämt vara förhanden.
De åtgärder, som vidtagits av försäkringsbolagen till förebyggande av
missbruk i berört avseende, torde visserligen få antagas hava medfört, att
mera påtagliga fall av sådant missbruk förhindrats. Tveksamt är emellertid,
huruvida det är möjligt att på de privata överenskommelsernas väg effektivt
komma till rätta med dessa missförhållanden. En ändring av beskattningsreglerna
på ifrågavarande område synes därför böra övervägas.
Att ett sådant övervägande får anses påkallat framgår redan därav att försäkringsbolagen
funnit sig böra uppställa det kravet på en avdragsgill pensionsförsäkring,
att premien skall erläggas under minst tio år med lika belopp för
varje år, medan däremot enligt gällande beskattningsregler ej erfordras annat
i nu angivna hänseende än att tiden för premiens inbetalande skall överstiga
fem år.
Enligt utskottets mening bör sålunda en översyn äga rum av hithörande
beskattningsregler. Denna översyn bör vara inriktad på att ifrågavarande
bestämmelser givas sådan utformning, att missbruk i skattelindringssyfte i
möjligaste mån förebygges. Därvid bör dock tillses, att den blivande regleringen
på detta område ej kommer att verka hindrande för strävandena att
i form av försäkring trygga framtiden och för en sund sparsamhet.
I propositionen nr 172 till innevarande års riksdag med förslag till lag
om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m., avseende i viss
Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 15
män ändrade grunder för beräkningen av den s. k. ränteskatten för livförsäkringsbolagen,
har chefen för finansdepartementet yttrat, att frågan om
livförsäkringsbolagens beskattning torde böra i sin helhet bliva föremål för
omprövning. Till berörda uttalande har utskottet i sitt över propositionen
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 28 anslutit sig. Med hänsyn
till det samband, som råder mellan försäkringsbolagens och försäkringstagarnas
beskattning finner utskottet den nu förordade översynen av bestämmelserna
angående ifrågavarande avdragsrätt lämpligen böra äga rum i samband
med den av departementschefen omförmälda utredningen rörande försäkringsbolagens
beskattning. Därest det skulle befinnas, att utredningen angående
livförsäkringsbolagens beskattning kan komma till stånd först efter
längre tidsutdräkt, ifrågasätter dock utskottet, huruvida icke den nu förordade
översynen av bestämmelserna örn avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier
redan dessförinnan bör äga rum. Utskottet förutsätter emellertid, att
försäkringsbolagen skola liksom hittills vidtaga åtgärder för förhindrande i
möjligaste mån av missbruk av den nu medgivna avdragsrätten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 178 av herrar Witzell och Lindén, angående
viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen
för premier, som erläggas för pensionsförsäkring,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 juni 1943.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Axel Ivar Anderson, Sjödahl, Frans Ericson,
friherre Lagerfelt, Velander, Eklund, Herman Ericsson, Ljungdahl och Lindblom;
samt
från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg,
Falk, Kilbom, Henriksson, Sundström i Skövde, Ohlsson i Kastlösa och Andersson i Vigelsbo.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.