Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940

1943-11-12 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1943:56, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 12 november 1943 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till förordning angående ändring

i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr

478) om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 350, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående

ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt.

Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Till utskottets behandling hava överlämnats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen:

1) motionen nr 357 i första kammaren av herr Holmström, vari hemställts,

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 350 angående

nöjesskatt må vidtaga sådan ändring i densamma, att skatten icke skall

drabba resande, som bor på hotell, där dans är anordnad»; samt

2) motionen nr 493 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 350».

Vad angår de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande:

Gällande bestämmelser om nöjesskatt äro upptagna i förordningen den 14

juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma dag (nr 481) med

tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning.

I skrivelse den 6 maj 1942, nr 188, har riksdagen, under åberopande av

bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 17, anhållit, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående förordningen örn nöjesskatt

i de avseenden, som berörts i de likalydande motionerna nr 132 i första

kammaren av herr Franzon m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom

m. fl., samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som kunde av

utredningen föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 56.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

Utekottet.

I anledning härav har Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 förordnat borgmästaren

Joél Laurin att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda

med den begärda utredningen.

Efter fullgjort uppdrag har Laurin till chefen för finansdepartementet

överlämnat en av honom utarbetad, den 15 november 1942 dagtecknad »P. M.

angående vissa ändringar i bestämmelserna örn nöjesskatt». I denna promemoria

ha närmare behandlats följande i motionerna berörda frågor, nämligen

dels frågan om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen, dels frågan om

nöjesskatt vid försäljning av tombolalotter och dels frågan om nöjesskattens

beräkning vid inträde till område, inom vilket olika slag av nöjestillställningar

förekomma. Vidare har i promemorian behandlats uppkommen fråga om

indrivningsavgift vid indrivning av nöjesskatt. Vid promemorian har fogats

utkast till dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 14

juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt och dels kungörelse om ändrad lydelse av

13 § kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till

förordningen om nöjesskatt.

Över promemorian med därvid fogade författningsutkast lia, efter remiss,

yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

I förevarande proposition har av de i ovannämnda promemoria berörda

frågorna till behandling upptagits spörsmålet om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen.

Vad angår motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tillåter

sig utskottet hänvisa till vad departementschefen anfört i ovannämnda statsrådsprotokoll

(s. 6—23).

Under utskottets behandling av förevarande proposition har till utskottet

inkommit en skrivelse från Sveriges centrala hotell- och restaurant förening,

vari hemställts, att propositionen örn nöjesskatt å restaurangdans måtte i nu

föreliggande skick avstyrkas samt att ny utredning måtte verkställas om

lämpligheten av att i stället införa en särskild avgift för beviljande av tillstånd

till dans å restaurang.

Enligt 1940 års förordning om nöjesskatt skall sådan skatt uttagas för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Med nöjeslillställning

avses bland annat bal, maskerad och annan danstillställning. Nöjesskatt

utgår vid tillställningar av nu angivet slag enligt taxa III i 5 § nöjesskatteförordningen.

Enligt nu gällande bestämmelser skall alltså nöjesskatt

utgå vid deltagande i danstillställning, såvida särskild avgift därvid erlägges.

I de fall, då avgift ej erlägges vid deltagande i danstillställning, utgår däremot

enligt nuvarande bestämmelser icke nöjesskatt.

Sistnämnda förhållande uppmärksammades redan vid nöjesskatteförordningens

tillkomst med avseende å den s. k. restaurangdansen. I anledning av

motionsvis framställt yrkande örn utvidgning av nöjesbeskattningen att omfatta

jämväl restaurangdans yttrade sålunda 1940 års bevillningsutskott i sitt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

3

av riksdagen godkända betänkande nr 38, att utskottet i princip anslöte sig

till den uppfattningen, att även restaurangdansen borde beskattas, varjämte

utskottet förutsatte, att denna fråga ägnades fortsatt uppmärksamhet och att

Kungl. Majit, därest en godtagbar lösning kunde utfinnas, framlade förslag

därom för riksdagen.

Frågan örn beskattningen av restaurangdansen uppkom i anledning av

väckta motioner ånyo vid 1942 års riksdag, som på hemställan av samma års

bevillningsutskott beslöt skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om utredning

rörande bland annat denna fråga. Det i den nu föreliggande propositionen

framlagda förslaget har således tillkommit i anledning av de uttalanden,

som tidigare gjorts av riksdagen i detta ämne.

Även enligt utskottets uppfattning tala goda skäl för införande av en beskattning

av restaurangdansen. Då nöjesskatt skall utgå vid sådana danstillställningar,

där särskild entréavgift erlägges, såsom exempelvis är fallet vid

dansbanor e. dyl., måste det enligt utskottets mening anses var en brist i

nu gällande lagstiftning, att dans, som äger rum å restaurang — bortsett

från de fall då entréavgift upptages — undgår nöjesbeskattning. Utskottet

tillstyrker således i princip det i propositionen framlagda förslaget om utvidgning

av nöjesbeskattningen att omfatta jämväl restaurangdans och kan

följaktligen icke biträda det i motionen lii 493 framställda yrkandet om avslag

å propositionen.

Genom den nu föreslagna ändringen av 5 § nöjesskatteförordningen regleras

nöjesbeskattningen för det fall, att vid sådana danstillställningar, varom nu

är fråga, uttages avgift för varje dans. I 5 a § av förevarande förslag behandlas

åter det fall, att särskild avgift för tillträde till danstillställning icke uppbäres

eller avgift uppbäres med visst lägre belopp. Förslaget innebär i detta

hänseende, att örn danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, anordnas

i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka

eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i inre

förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift för tillträde till

danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres med lägre belopp än

nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje person, vilken äger deltaga

i dansen, uttoges med 3 kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga

rum, 2 kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum,

samt en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga runi.

En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna

skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster än

dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende anfört,

att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens av

det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även av

deni, som på grund av sitt yrke vore tvungna alt företaga resor och därunder

taga in på botell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En begränsning

av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle emellertid

— yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter särskilt i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

fråga orri kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke tillstyrka

en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen gjorda

uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt propositionen

nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under beskattningen

skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum, ett slutet sällskap

i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro abonnenter,

ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen icke hava

varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle utgå i sådana fall

som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse torde sålunda endast

hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som äga deltaga i dansen.

Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst skall befinna sig i danslokalen

eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal. Såsom bestämmelsen

avfattats synes den emellertid kunna leda till missförstånd. Utskottet

anser fördenskull påkallat att söka närmare klarlägga förslagets innebörd.

Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör äga

rum eller ej givetvis alltid blir beroende av örn möjlighet föreligger att utöva

en effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt nöjesskatt,

kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär ju detta,

att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i dansen. Såsom jämväl

i propositionen förutsatts, torde det därvid vara nödvändigt, att ett biljettsystem

tillämpas. Beträffande restauranggäster, som intaga sin måltid i

en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom restaurangen, måste sålunda

tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa gäster att beträda danslokalen

utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av denna övervakning icke

gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste detta ske genom restauranginnehavarens

egen försorg. Denne bör sålunda tillse, att i danslokalen

finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter och därjämte övervakar,

att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda med dylika biljetter. Vad

åter angår sådana gäster, som intaga sin måltid i själva danslokalen, lärer

det möta betydligt större svårigheter att göra någon åtskillnad mellan dansande

och icke dansande gäster. Förefinnes emellertid möjlighet att inom

danslokalen avgränsa den plats, där dans pågår, och att övervaka att inga

andra än de, som äro försedda med dansbiljett, beträda denna plats, synes

även i detta fall nöjesskatt böra utgå endast för dem, som beträda denna avgränsade

plats.

Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de

av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av sådana

gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än att

dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna

i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.

Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande uppbördsmyndighet

att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas

beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av sådana föreskrifter

nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56. ®

Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar

av nu angivet slag ej kunna avägabringas, skall nöjesskatt erläggas för alla

de gäster, som äga tillträde till danslokalen.

Utskottet anser sig hava anledning antaga, att den tolkning av förslagets

bestämmelser, som utskottet nu verkställt, jämväl överensstämmer med

vad departementschefen åsyftat. Det i förslagets 5 a § förekommande uttrycket

»annan därmed i inre förbindelse stående lokal» synes emellertid

kunna föranleda misstolkning. Detta uttryckssätt torde hava valts med hänsyn

till avfattningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen.

I denna bestämmelse föreskrives bland annat, att utskänkning av

rusdrycker ej må ske i lokal eller å plats, där danstillställning äger rum, eller

i annan därmed i inre förbindelse stående lokal, dock med rätt för länsstyrelsen

att i särskilda fall medgiva sådan utskänkning, en bestämmelse, som

icke beröres av den nu föreslagna lagstiftningen utan alltjämt äger sin fulla

giltighet. Någon fullständig korrespondens mellan dessa båda stadganden

synes emellertid icke vara alldeles nödvändig. I syfte att förtydliga bestämmelsen

i 5 a § föreslår utskottet fördenskull, att ovannämnda uttryck ändras

till »annan därmed i obehindrad inre förbindelse stående lokal».

I motionen I: 357 har yrkats sådan ändring av förslaget, att nöjesskatt icke

skall drabba resande, som bor på hotell, där dans är anordnad. Införande av

en allmän sådan föreskrift anser sig utskottet med hänsyn till därigenom

uppkommande kontrollsvårigheter icke kunna förorda. Genom vidtagande av

de kontrollanordningar, som utskottet här ovan skisserat, synes emellertid

det väsentliga syftet med motionen kunna anses tillgodosett. I den mån

yrkandet i motionen går därutöver, avstyrker utskottet bifall till motionen.

Av det ovan anförda framgår, att utskottet icke funnit sig böra i detta

sammanhang till närmare övervägande upptaga den av Sveriges centrala hotell-

och restaurantförening gjorda framställningen om utredning rörande införande

av en särskild avgift vid beviljande av tillstånd till restaurangdans. Utskottet

vill i anslutning härtill allenast framhålla, att, då en enhetlig sådan

avgift icke gärna kan ifrågakomma, nöjesbeskattningens anordnande i den

sålunda tänkta formen torde vara ett synnerligen komplicerat spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 350 icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas samt med avslag å motionen II: 493, antaga

följande såsom utskottets förslag betecknade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 56

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14

juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 1 och 5 §§ förordningen den 14 juni 1940 om

nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att närmast

efter 5 § skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av följande

lydelse.

1 §.

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, ävensom

för annan nöjestillställning som avses i 5 a §, skall kommun, inom vars

område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt,

vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt nedan angives.

5 §•

Nöjesskatten upptages---i nöjestillställning.

Skatten beräknas---återstoden av biljettpriset;

Taxa lil: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset,

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent av

återstoden av biljettpriset.

Uttages vid danstillställning, som äger rum i lokal eller å plats som i 5 a §

avses, avgift för varje dans, skall nöjesskatt utgå såsom om avgiften för varje

dansande par utgjorde minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) i nyssnämnda

paragraf angivna olika slagen av utskänkningsställen.

Uppgår skatten — — — hela öretal.

Är nöjestillställning---den huvudsakliga.

5 a §.

Anordnas danstillställning, till vilken

allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av

spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller

alkoholfria drycker samtidigt må äga

rum, eller i annan därmed i inre förbindelse

stående lokal, skall, ändock att

särskild avgift för tillträde till danstillställningen

icke uppbäres eller avgift

uppbäres med lägre belopp än

nedan sägs, nöjesskatt utgå som örn

avgift för varje person, vilken äger

deltaga i dansen, uttoges med

5 a §.

Anordnas danstillställning, till vilken

allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av

spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller

alkoholfria drycker samtidigt må äga

rum, eller i annan därmed i obehindrad

inre förbindelse stående lokal,

skall, ändock att särskild avgift för

tillträde till danstillställningen icke

uppbäres eller avgift uppbäres med

lägre belopp än nedan sägs, nöjesskatt

utgå som örn avgift för varje person,

vilken äger deltaga i dansen, uttoges

med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

7

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

a) tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

b) två kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga

rum, samt

c) en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages avgift för varje dans, gäde i stället vad i 5 § stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

2) att motionen I: 357 måtte, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 12 november 1943.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, Egnell, Ekman*,

Frans Ericson, friherre Lagerfelt, Velander, Eklund och Sandström; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg, Lundell, Kilbom,

Karlsson i Grängesberg, Henriksson, Rosander, Jonsson i Skedsbygd och Sundström

d Skövde.

* loke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer:

1) av herr Henriksson, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort hava följande lydelse:

»Enligt 1940 års förordning om nöjesskatt skall sådan skatt uttagas för

nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Med nöjestillställning

avses bland annat bal, maskerad och annan danstillställning.

Nöjesskatt utgår vid tillställningar av nu angivet slag enligt taxa III i 5 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

nöjesskatteförordningen. Enligt nu gällande bestämmelser skall alltså nöjesskatt

utgå vid deltagande i danstillställning, såvida särskild avgift därvid

erlägges. I de fall, då avgift ej erlägges vid deltagande i danstillställning,

utgår däremot enligt nuvarande bestämmelser icke nöjesskatt.

I samband med riksdagsbehandlingen av nöjesskatteförordningen framställdes

motionsvis yrkande örn, att jämväl den s. k. restaurangdansen skulle

beläggas med nöjesskatt. Härvid åsyftades — vilket 1940 års bevillningsutskott

framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 38 — »icke

sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift upptages och för

vilka nöjesskatt ostridigt skall erläggas, utan danstillställningar, vid vilka

man har anledning förmoda, att restauratören genom pristillägg indirekt

uttager avgift». Till detta uttalande hänvisade även 1942 års bevillningsutskott

i sitt betänkande nr 17 i anledning av väckta motioner i samma ämne.

På bevillningsutskottets hemställan beslöt 1942 års riksdag att i skrivelse

till Kungl. Maji anhålla örn utredning bl. a. rörande frågan örn en beskattning

av restaurangdansen.

1 sitt yttrande över det nu i proposition nr 350 framlagda förslaget till

beskattning av restaurangdansen har Sveriges centrala hotell- och restaurantförening

gjort gällande, att den framförda uppfattningen om att indirekta

avgifter för restaurangdans uttoges genom pristillägg icke stöde i överensstämmelse

med de faktiska förhållandena. Hur härmed i verkligheten

förhållit sig saknar dock utskottet möjlighet att bedöma, enär någon utredning

härom icke företagits från statsmakternas sida.

Såsom framhållits i motionen 11:493 saknar det emellertid i dagens läge

betydelse huruvida tidigare dylika pristillägg utgått eller ej. Genom avtal

av den 18 maj 1943 mellan statens priskontrollnämnd och restaurator - ganisationerna ha nämligen fastställts s. k. standardmåltider till för olika

restaurangklasser bestämda priser. Dessa måltidspriser skola enligt avtalet

tillämpas jämväl vid de tillfällen, då offentlig dans förekommer i restauranglokalerna.

Härigenom har den hittills framförda principiella utgångspunkten för en

beskattning av restaurangdansen förfallit. En sådan beskattning kan dock

upptagas till prövning från en annan utgångspunkt. I sitt nyssberörda betänkande

nr 17 framhöll 1942 års bevillningsutskott bl. a. följande: »Tillkomsten

år 1939 av den statliga nöjesskatten vid sidan av den kommunala

motiverades med behov av ökade inkomster för staten. Det nu anförda

giver sålunda vid handen, att denna beskattningsform tagits i anspråk för

att i finansiellt svåra tider öka skatteintäkterna.» Med en sådan statsfinansiell

motivering kan man självfallet även diskutera och pröva en särskild

beskattning av restaurangdansen.

Det nu framlagda förslaget grundar sig emellertid på en ur olika synpunkter

otillfredsställande utredning av frågan. Utredningsmannen har själv

framhållit, att han endast haft i uppdrag att verkställa en rent teknisk utredning

örn sättet att beskatta den s. k. restaurangdansen. Han har sålunda

ej haft tillfälle att yttra sig över den föreslagna beskattningen ur fiskaliska,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

9

sociala eller andra synpunkter. Material till ett mera allsidigt bedömande

av frågan saknas sålunda. En närmare beräkning av inkomstutfallet har icke

verkställts. Den uppskattning härom, som utredningsmannen gjort, utgår

från uppgifter gällande år 1941. Sedan denna tid har emellertid antalet danstillställningar

på restauranger högst väsentligt reducerats dels genom åtgärder

från länsstyrelsernas sida och dels därigenom att många restauranger

helt upphört med anordnande av dans. En beräkning baserad på 1943 års

förhållanden vore önskvärd för ett rätt bedömande av skattens betydelse.

Den tekniska lösning till skattens uttagande, som föreslagits av Kungl.

Maj:t i proposition nr 350, synes ej heller tillfredsställande. Med en sådan

lösning torde restaurangernas kontrollkostnader kunna befaras bli nära nog

lika höga som skatteintäkten. Därtill kommer uppbördsmyndigheternas

kontrollkostnader. Något material för ett rätt bedömande av dessa frågor

föreligger ej heller. Det bör i detta sammanhang erinras örn att departementschefen

i proposition nr 271 till 1940 års riksdag uttalade, att det enligt

vunnen erfarenhet torde stöta på alltför stora praktiska svårigheter

att nå de åsyftade danstillställningarna med nöjesbeskattningen.

Av det sagda torde framgå, att frågan om en beskattning av restaurangdansen

bör bli föremål för en förnyad och mera allsidig utredning, innan

ett slutgiltigt ståndpunktstagande i frågan kan tagas. Härvid bör även undersökas,

huruvida ej en på nuvarande beskattningsunderlag beräknad skatteintäkt

skulle kunna uttagas på ett enklare och mindre kostsamt sätt. En

tänkbar lösning, som bör prövas, är, att skatten uttages i form av en licensavgift,

som av restauratören erlägges för varje tillstånd att anordna restaurangdans.

Härigenom skulle alla kontrollsvårigheter och kontrollkostnader

kunna elimineras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till motionen 11:493,

avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 350,

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om en förnyad och allsidig utredning rörande en beskattning

av restaurangdansen och för riksdagen framlägga

de förslag, vartill denna utredning kan föranleda, samt

3) att motionen 1:357 måtte anses besvarad genom vad

utskottet sålunda anfört och hemställt.»; samt

II) av herr Lundell.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 56.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:499 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 a1 i texten