Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922
1943-04-06 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1943:40, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1943 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda
förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen
den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse och lag
angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den
29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 15 januari 1943 dagtecknad proposition nr 17, i vad densamma
hänvisats till bankoutskottet, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, i punkterna 9)—11)
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
dels lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse,
dels ock lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
§ 2.
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må---särskild motbok.
Erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande må jämväl i annat fall än
i föregående stycke sägs ökas utöver 5,000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
1 Senaste lydelse se SFS 1940:144.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 40.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
52 §.
Varda penningar---hos bolaget.
En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver fyra tusen kronor; dock gäde begränsningen
ej örn erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Bankaktiebolag
må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,
efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
å räkning, varom ovan sägs, antecknas i motbok, som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i motboken.
I fråga om medel, som bolaget mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa,
vare dock utfärdande av motbok ej erforderligt. Ej må
bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt
innehavare av motbok kunde av bolaget åberopas.
I fråga--— särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker2
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
22 §.
Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning eller å
räkning för medel, som sparbank mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa;
dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbe- * 5
1 Senaste lydelse se SFS 1936: 93.
5 Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
3
hov begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller
inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån.
En och---bestämda beloppet.
Ej må---uppsägningstidens utgång.
23 §.
Insättning å motboksräkning skall antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra
att betalning till annan än rätt innehavare kunde av sparbanken åberopas.
I motboken skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens
säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning
förbehåll gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken
skola vara fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad
de avse förhållandet mellan sparbanken och insättare.
Då medel å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom ske i motboken.
I fråga---särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943. I
I propositionen har Kungl. Maj:t vidare föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade förslag till
a) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
b) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,
c) förordning om preskription av utskylder m. m.,
d) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
e) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
örn krigsskadeersättning,
f) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet,
g) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad,
h) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,
i) förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
Propositionen har i denna del hänvisats, vad angår de under punkterna a),
b) och c) upptagna förslagen, till bevillningsutskottet, i fråga om punkterna
d), e) och i) till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet samt beträffande
de under punkterna f), g) och h) upptagna förslagen till konstitutionsutskottet.
Bevillningsutskottet har i sitt den 26 februari 1943 avgivna betänkande
4
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
nr 5, andra lagutskottet i sitt den 4 mars 1943 avgivna utlåtande nr 10 och
konstitutionsutskottet i sitt den 11 mars 1943 avgivna utlåtande nr 4 i huvudsak
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Riksdagen har bifallit vad utskotten
hemställt.
Förordningen örn ändrad lydelse av § 2 moni. 1 förordningen angående
postsparbanken och lagen angående ändrad lydelse av 52 §
lagen om bankrörelse.
Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen angående postsparbanken
må en och samma persons tillgodohavande hos postsparbanken ej ökas utöver
5,000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3,000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet.
I 52 § andra stycket lagen örn bankrörelse stadgas, att en och samma insättares
tillgodohavande på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning
icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas
utöver 4,000 kronor.
Vidare gäller enligt 22 § andra stycket lagen om sparbanker, att en och
samma insättares tillgodohavande icke må annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp,
högst 30,000 kronor, dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda,
må meddela sparbank tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande
höja det sålunda bestämda beloppet.
De sakkunniga, som framlagt förslag till främjande av utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor, ha i sitt betänkande (SOU 1942:21,
sid. 71) anfört:
Olägenheten för skatteförmedlingskassor i mindre orter att icke därstädes
äga tillgång till bankinrättning för medlens insättande synes icke vara av alltför
stor betydelse. Ett anlitande av postgirorörelsen för medlens överförande
till bankinrättning borde ju vara en fullt tillfredsställande lösning i dylika
fall. Vill man emellertid bereda möjlighet för kassa, som önskar anlita statens
sparbank, till direkt insättning i postsparbanken i dessa fall, synes detta
enklast kunna ske genom att skatteförmedlingskassorna medgivas rätt att å
motbok med postsparbanken insätta även belopp, som överstiga 5,000 kronor.
En dylik ändring synes i och för sig väl motiverad å den grund, att de klumpbelopp,
som insättas, i verkligheten äro hänförliga till ett flertal olika personer,
vilka var för sig skulle kunna verkställa insättningar av beloppen i fråga
utan att därför det stadgade maximibeloppet överskredes. Till undvikande
av förväxling synes lämpligen böra stadgas, att motbok med skatteförmedlingskassa
skall utmärkas på sådant sätt, att densamma tydligt skiljes från
andra motböcker.
Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i förordningen angående postsparbanken
synes böra genomföras. Därest så sker, torde böra övervägas att
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
5
i administrativ ordning meddela bestämmelser örn att de för skatteförmedlingskassoma
avsedda postsparbanksböckerna skola hava sådan utstyrsel, att
de kunna tydligt skiljas från andra sådana motböcker.
De skäl, som av de sakkunniga åberopats för ändringen i förordningen
angående postsparbanken, synas tala för att motsvarande ändring vidtages i
banklagen. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen om bankrörelse. Förslaget
innefattar jämväl viss ändring av gällande bestämmelser om skyldighet för
bankaktiebolag att göra anteckning i motbok angående tillgodohavanden å
sparkasseräkning eller därmed likartad räkning; till denna fråga torde jag
emellertid senare få återkomma.
Vad åter angår den i ett par remissyttranden väckta frågan om ändring av
sparbankslagens bestämmelser rörande maximibelopp för insättningar synas
mig vissa skäl tala emot en sådan ändring. Sparbankslagens bestämmelser äro
nämligen redan nu betydligt mindre restriktivt hållna än motsvarande stadganden
i förordningen angående postsparbanken och lagen örn bankrörelse
samt lämna för övrigt möjlighet till vittgående dispenser. Dessutom bör beaktas,
att åtskilliga sparbanker ha en i förhållande till postsparbanken och affärsbankerna
så pass obetydlig rörelse, att de icke torde böra i nu förevarande
hänseende likställas med dessa. Med hänsyn härtill har jag icke ansett
mig böra i detta sammanhang förorda någon ändring i det nyss återgivna
stadgandet i sparbankslagen.»
Lagen angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen om
sparbanker, m. m.
Enligt 22 § första stycket lagen om sparbanker må sparbank ej driva
annan inlåningsrörelse än å motboksräkning; dock att sparbank må för fyllande
av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller
kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga
lån. I 23 § första stycket stadgas, att insättning i sparbank skall antecknas
i motbok, varjämte meddelas bestämmelser rörande motboks beskaffenhet
m. m. Vidare föreskrives i 23 § andra stycket att, då medel som
insatts i sparbank lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. I stället
för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank
enligt 31 § första och andra styckena föra, bland annat, dels avräkningsbok
för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom ett årligt
sammandrag av dessa avräkningar, därvid tillgodohavanden, som för en och
samma insättare innestå å olika motböcker, skola föras å skilda upplägg, dels
ock register å sparbankens insättare. Sparbank skall jämlikt 31 § tredje
stycket tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i
registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden
lätt kan fastställas.
Enligt § 2 mom. 2 förordningen angående postsparbanken skal! vid första
6
Bankoutskoitets utlåtande nr 40.
insättning, för såvitt icke Kungl. Maj:t föreskrivit annat förfaringssätt, till
insättaren utan avgift utlämnas en motbok, utfärdad till förmån för den, för
vilken insättningen ägt rum.
Enligt 52 § andra stycket lagen örn bankrörelse skall insättning å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning antecknas i motbok, som utlämnas
till räkningshavaren.
I sitt yttrande över betänkandet med förslag till främjande av utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor har svenska sparbanksföreningen
i fråga om den skatteförmedlingsverksamhet, som kan komma
att utövas av sparbankerna, anfört:
Enligt sparbankslagen skall motbok finnas för varje räkningshavare. Denna
bestämmelse medför redan nu för det kollektiva småsparandet onödiga
tekniska svårigheter och skulle kunna för skatteförmedlingsrörelsen innebära
allvarliga olägenheter. Särskild motbok saknar för de nu nämnda rörelsegrenama
all praktisk betydelse och har uteslutande karaktären av en ren formalitet,
enär den regelmässigt förvaras av sparbanken och aldrig kommer i
kontoinnehavarens hand. Föreningen anser det därför vara en viktig förutsättning
för rörelsens handhavande, att sparbankslagen så ändras att särskild
motbok icke behöver förekomma när det gäller skatteförmedlingskassor
och de för det kollektiva sparandet sedvanligen tillämpade sparformerna.
Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att i postsparbanksrörelsen
utfärdande av särskild motbok i sådana fall icke behöver ske.
Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande:
»De ur sparbankslagstiftningen nyss refererade bestämmelserna om motbok
förutsätta — vilket för övrigt framgår av själva benämningen — att motboken
skall innehavas av insättaren. Därest en sparbank antages till erkänd skatteförmedlingskassa
samt gentemot de vid ett företag anställda åtager sig att
med belopp, som inflyta genom löneavdrag, förmedla betalning av skatter
och måhända även hyror, försäkringspremier, räntor och amorteringar
m. m., kan det dock icke gärna ifrågakomma, att var och en av de anställda
skall inneha en motbok, däri såväl insättningar som utbetalningar
för hans räkning antecknas. Är den anställde veckoavlönad, skulle ju detta
innebära, att han finge besöka banken en gång i veckan och därjämte vid
varje tillfälle då banken skulle verkställa en utbetalning för hans räkning.
Därmed vöre syftet med förmedlingsverksamheten i viss mån förfelat.
De sparbanker, vilka redan ägna sig åt intressekontorsverksamhet, utfärda
därför visserligen motbok åt envar till verksamheten ansluten person,
men dessa motböcker ligga ofta kvar hos banken, som vid varje in- och
utbetalningstillfälle verkställer vederbörliga anteckningar i motböckerna. En
sålunda hos banken kvarliggande motbok fyller otvivelaktigt icke sitt syfte.
De kostnader, som åsamkas banken för anskaffning och förvaring av samt
verkställandet av vederbörliga införingar i ett kanske mycket stort antal
sådana motböcker, måste därför anses vara onödiga.
Vid den nu planerade utbyggnaden av skalteförmedlingsverksamheten har
man räknat med en betydande medverkan från sparbankernas sida. Det bör
Bankoutskottets utlåtande nr 40-
7
då enligt min mening icke ifrågakomma att bibehålla bestämmelser, vilka för
sparbankerna skulle medföra onödiga kostnader till ganska avsevärda belopp.
Jag har därför låtit inom finansdepartementet upprätta förslag till vissa
ändringar i 22 och 23 §§ sparbankslagen.
Från regeln i 22 §, att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse än
å motboksräkning, gäller för närvarande visst undantag för det fall att
sparbanken tillfälligtvis behöver upptaga lån. Enligt förslaget stadgas för
en till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank ytterligare det undantaget,
att kassan må enligt därför gällande bestämmelser mottaga för betalningsförmedlingen
avsedda medel. Då sistberörda författningsbestämmelser
— enligt deras nu föreslagna avfattning — icke stadga skyldighet för skatteförmedlingskassa
att föra motboksräkning och då det i 1 § förslaget till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor förutsättes att sådan kassa kan
förmedla betalning av jämväl annat än utskylder, innebär den föreslagna nya
lydelsen av 22 § sparbankslagen rätt för sparbank, som antagits till erkänd
skatteförmedlingskassa, att driva den ifrågavarande verksamheten annorledes
än med begagnande av motboksräkning.
Enligt förslaget ha vidare 23 § första stycket första punkten och andra
stycket erhållit sådan ändrad lydelse, att motbokstvånget icke skall gälla i fråga
om medel, som till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank mottagit
i och för betalningsförmedlingen, ävensom att, då medel som insatts å motboksräkning
lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. Anledningen till
och innebörden av dessa ändringar framgår av det nyss anförda.
Någon ändring av bestämmelserna i 31 § angående sparbanks bokföring
torde icke i detta sammanhang vara erforderlig. Av bestämmelsen i första
stycket om avräkningsbok för insättarna, jämförd med bestämmelsen i
tredje stycket, lärer nämligen framgå, att jämväl av skatteförmedlingsrörelsen
omfattade tillgodohavanden skola, åtskilda från övriga tillgodohavanden,
vederbörligen bokföras.
Icke heller synes i detta sammanhang erfordras någon ändring i förordningen
angående postsparbanken. Från nämnda förordnings bestämmelser
rörande motbok kan Kungl. Maj:t meddela dispens.
Bankaktiebolag, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, har visserligen
möjlighet att placera de från kassans medlemmar influtna medlen å
för de olika medlemmarna öppnade checkräkningar i stället för å motboksräkningar.
Emellertid bör beaktas att de sparbanker, som för närvarande driva
skattekasserörelse, i regel tillgodoräkna medlemmarna gängse inlåningsränta
å deras tillgodohavanden. Då så kan antagas bliva fallet jämväl i fortsättningen
torde det -—- för att icke bankbolagen skola i konkurrenshänseende
bliva sämre ställda än sparbankerna — vara lämpligt att även bankbolagen
beredas tillfälle alt, i de fall då vederbörande bank blivit antagen till erkänd
skatteförmedlingskassa, placera medlemmarnas medel å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning. En förutsättning härför är, såsom av det förut
anförda framgår, att undantag från motbokstvånget stadgas för dylika fall.
Det tidigare omförmälda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 §
8
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
lagen om bankrörelse innefattar jämväl förslag till sådana undantagsbestämmelser.
Ifrågavarande undantagsbestämmelser torde böra gälla även i sådana fall
då till erkänd skatteförmedlingskassa antagits av sparbank eller bankbolag
inrättat avdelningskontor.»
I anledning av vissa av lagrådet gjorda erinringar mot ifrågavarande lagförslag
har föredragande departementschefen anfört följande:
Beträffande förslagen till lag örn ändring i banklagen och i sparbankslagen
har lagrådet uttalat, att även i de fall, då av bankaktiebolag eller sparbank
bedriven skatteförmedlingsverksamhet utövades vid och genom avdelningskontor,
till erkänd skatteförmedlingskassa borde antagas, icke avdelningskontoret,
utan bankbolaget respektive sparbanken. Anledningen till att
de remitterade förslagen utformades med utgångspunkt från att avdelningskontor
skulle kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa var den, att det
i viss utsträckning torde bliva de olika avdelningskontoren som komma att
fungera som skatteförmedlingskassor. Emellertid torde i praktiken samma
resultat kunna vinnas, därest till skatteförmedlingskassa antages bankbolag
respektive sparbank vid dess avdelningskontor å viss ort. Vid sådant förhållande
har jag icke något att erinra mot att lagförslagen jämkas i enlighet
med vad lagrådet i förevarande hänseende anfört.
De ifrågavarande lagförslagen ha inom finansdepartementet blivit föremål
för överarbetning under iakttagande av vad jag i det föregående anfört. Vissa
redaktionella jämkningar ha samtidigt vidtagits i förslagen till lag om ändring
i banklagen och i sparbankslagen.
Beträffande motiveringen i övrigt för de framlagda lagförslagen får utskottet
hänvisa till propositionen (sid. 123—128).
Motioner angående ändring av förordningen om jordbrukets
kreditkassor.
I samband med propositionen, i vad densamma hänvisats till bankoutskottet,
har utskottet förehaft två inom riksdagen väckta likalydande, till utskottet
hänvisade motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 197
av herr Nilsson, Bror, och den andra inom andra kammaren under nr 290
av herr Pettersson i Dahl jämte fyra andra av kammarens övriga ledamöter,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17 för sin del beslutar sådan ändring i förordningen angående
jordbrukets kreditkassor, att dessa i fråga om den föreslagna skatteförmedlingskasseverksamheten
bli jämställda med övriga bankinrättningar.
Till stöd för detta yrkande anföres i motionen II: 290 i huvudsak följande:
Såväl affärsbanker som sparbanker kunna enligt förslaget till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor antagas till dylika, och vidare erhålla
andra skatteförmedlingskassor rätt att anlita dessa bankinrättningar för sin
verksamhet. Varje insättares tillgodohavande i en sparbank eller på sparkasseräkning
i en affärsbank får enligt nu gällande bestämmelser icke överstiga
ett visst belopp. Då en skatteförmedlingskassa kommer att behöva ha
högre belopp innestående och det förutsättes, att medlemmarna skola till
-
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
9
godoräknas vanlig inlåningsränta på sina lillgodohavanden, föreslås ändringar
i dessa bestämmelser, så att begränsningen inte skall gälla för skatteförmedlingskassor.
Ändringar föreslås såväl i lagen om bankrörelse av den
22 juni 1911 som lagen av den 29 juni 1932 om sparbanker jämte förordningen
av den 21 juni 1922 angående postsparbanken.
Även jordbrukets kreditkassor mottaga insättning av sparmedel på sparkasseräkning,
vilken verksamhet regleras av gällande förordning om jordbrukets
kreditkassor. Det är då anmärkningsvärt, att någon ändring av motsvarande
paragrafer i denna förordning icke föreslås i den nu framlagda propositionen.
Det kan på grund härav uppstå tvivel om, huruvida jordbrukskassorna
kunna antagas till erkända skatteförmedlingskassor och vidare örn
andra skatteförmedlingskassor kunna hos jordbrukskassorna insätta medel
på sparkasseräkning till ett högre belopp, än som gäller för enskilda insättare.
Enligt vår mening bör i dessa här nämnda avseenden någon åtskillnad
icke göras mellan jordbrukskassorna och andra bankinrättningar. Jordbrukskassorna
böra helt jämställas med dessa.
Över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av bank- och fondinspektionen, varjämte utskottet anhållit, att
svenska jordbrukskreditkassans styrelse ville avgiva och till utskottet inkomma
med yttrande över motionen.
Bank- och fondinspektionen har anfört följande:
»I den proposition, som föranlett motionen, har föreslagits en ändring i
gällande banklag, enligt vilken den däri givna begränsningen i fråga örn storleken
av tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning
— fyra tusen kronor jämte upplupen ränta —- icke skulle gälla beträffande
erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Någon generell
bestämmelse av liknande innebörd bär däremot icke, såsom motionärerna
synas göra gällande, föreslagits i fråga om sparbankslagen.
I gällande förordning om jordbrukets kreditkassor har stadgats samma begränsning
som i banklagen i dess nu gällande lydelse för tillgodohavande på
sparkasseräkning hos centralkassa. Motionärerna finna det anmärkningsvärt,
att icke i jordbrukskasseförordningen föreslagits samma undantag från insättningsbegränsningen
som föreslagits i fråga örn banklagen. Motionärerna
anse det på grund därav kunna uppslå tvivel örn huruvida jordbrukskassorna
kunna antagas till erkända skatteförmedlingskassor samt huruvida andra
skatteförmedlingskassor kunna hos jordbrukskassorna insätta medel på sparkasseräkning
till högre belopp än det som kan medgivas för enskild insättare.
Motionärerna förmena, att i nämnda avseenden någon åtskillnad icke bör
göras mellan jordbrukskassorna och andra bankinrättningar och hemställa om
vidtagande av sådana line]ringar, varigenom jordbrukets kreditkassor i fråga
örn den föreslagna skatteförmedlingskasseverksamheten bleve jämställda med
övriga bankinrättningar.
Motionärerna beröra sålunda till en början örn också endast i förbigående
frågan örn jordbrukskassorna kunna antagas lill erkända skatteförmedlingskassor.
Denna fråga står i direkt samband med det förslag lill förordning örn
erkända skatteförmedlingskassor, som redan varit föremål för riksdagens
behandling. Med hänsyn därtill skulle inspektionen kunna förbigå detta
spörsmål. Inspektionen kan emellertid icke underlåta att framhålla att även
örn enligt förordning örn erkända skatteförmedlingskassor formell möjlighet
skulle kunna förefinnas för jordbrukskassa att bliva erkänd såsom skatteförmedlingskassa,
jordbrukskassorna i mycket stor omfattning sakna den
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 40. 2
10
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
organisation och den allmänna erfarenhet, som måste fordras för dylikt erkännande.
Detta omdöme gäller däremot icke örn centralkassorna. Inspektionen
vill emellertid ytterligare framhålla, att det torde vara tveksamt, örn
sådant erkännande av jordbruks- eller centralkassa kan ske med hänsyn till
stadgandena i första stycket av 29 och 57 §§ förordningen den 5 juni 1942
örn jordbrukets kreditkassor.
Huvudspörsmålet i motionerna är emellertid, huruvida ett sådant undantag
från bestämmelsen i jordbrukskasseförordningen om högsta belopp för
tillgodohavande å sparkasseräkning, som föreslagits i fråga om banklagen,
bör införas även i jordbrukskasseförordningen. Till en början bör därvid, i
anledning av ordalydelsen i motionerna, framhållas, att jordbrukskassorna
över huvud taget icke äro berättigade att för egen räkning mottaga inlåning.
Denna är inom jordbrukskasserörelsen förbehållen centralkassorna, låt vara
att jordbrukskassa äger att såsom ombud för centralkassa förmedla inlåning
för dennas räkning. De medel, som skulle tillföras centralkassorna genom
insättning från skatteförmedlingsverksamheten, äro emellertid av sådan art,
att de knappast skulle lämpa sig till användning för jordbrukskasserörelsens
ändamål, och de periodvis inträffande uttagen av dylika medel skulle kunna
föranleda ogynnsamma påfrestningar på centralkassornas likviditet. En särskild
åtgärd för att möjliggöra ökat tillflöde av sådana medel synes därför
icke lämpligen böra vidtagas. Det synes vara att antaga, att samma synpunkter
i någon mån föranlett, att ett generellt undantag från sparbankslagens
stadgande i förevarande begränsningshänseende icke ansetts böra införas
i fråga om insättning av skatteförmedlingskassa.
Av nu anförda skäl avstyrker bank- och fondinspektionen bifall till de i
förevarande motioner framställda yrkandena.»
Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har i sitt yttrande tillstyrkt
bifall till motionerna.
De sakkunniga ha i sitt betänkande (sid. 75) beträffande frågan om medverkan
från jordbrukets kreditkassor i skatteförmedlingsrörelsen anfört följande:
»I
enlighet med departementschefens direktiv hava de sakkunniga även
undersökt, huruvida medverkan skulle kunna vinnas av jordbrukets kreditkassor.
Det har emellertid visat sig, att dessa kassors organisation och struktur
icke lämpar sig för en dylik medverkan. Desamma omfatta ju endast
självständiga företagare, icke hos dessa företagare anställda personer, men
det är ju främst dessa sistnämnda som man önskar nå. Med avseende å befolkningen
å landsbygden, särskilt de arbetsanställda, synas emellertid sparbankerna
kunna lämna en värdefull hjälp i förevarande avseende.
Dessutom är att märka, att statens intressekontor står öppet för alla och
synes med särskild fördel kunna anlitas i de fall, då skattskyldiga icke hava
tillgång till andra, mera lokalt betonade organ.»
Bcmkoutskottets utlåtande nr 40.
11
Utskottets yttrande.
En väsentlig förutsättning för att skattefönnedlingsrörelsen skall kunna
vinna ökad utbredning torde vara, att medverkan lämnas från postsparbanken,
sparbankerna och affärsbankerna. Enligt förslaget skola dessa kreditinrättningar
dels anlitas av skatteförmedlingskassor för deras verksamhet och
dels själva kunna fungera såsom sådana kassor. För att kreditinrättningarna
skola kunna fylla sina uppgifter i nämnda hänseenden erfordras emellertid
— såsom utredningen ger vid handen — att vissa ändringar vidtagas i de
för dem gällande författningsföreskriftema. I sådant avseende föreslås i
propositionen, att nuvarande begränsning av en och samma insättares tillgodohavande
hos postsparbanken ävensom hos affärsbank å sparkasseräkning
eller därmed jämförlig räkning icke skall gälla i fråga om erkänd
skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Vidare föreslås, att ovannämnda
kreditinrättningar icke skola behöva utfärda motbok beträffande medel, som
kreditinrättningen mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa.
De förslag till ändringar i förordningen angående postsparbanken, i sparbankslagen
och i lagen om bankrörelse, som i nu berörda hänseenden framlagts
i propositionen, ha icke givit utskottet anledning till erinran. Utskottet
får därför tillstyrka, att riksdagen antager nämnda förslag.
Vad härefter angår det i de likalydande motionerna I: 197 och II: 290
framställda yrkandet, att motsvarande ändringar skulle vidtagas i förordningen
örn jordbrukets kreditkassor, vill utskottet framhålla följande. Motionärerna
synas närmast ha avsett, att den i förordningen nu föreskrivna
insättningsbegränsningen icke skulle äga tillämpning å insättningar från erkänd
skatteförmedlingskassa. De sakkunniga ha emellertid, såsom framgår av
deras ovan återgivna uttalanden rörande medverkan från jordbrukets kreditkassor
i skatteförmedlingsrörelsen, funnit varken lämpligt eller erforderligt,
att dessa kassor anlitas för ifrågavarande ändamål. Enligt de sakkunnigas
förmenande skulle de arbetsanställda å landsbygden, i den mån de ej ha
tillgång till lokalt betonade organ, t. ex. en sparbank, kunna genom anslutning
till statens intressekontor ordna sin utskyldsbetalning. Med hänsyn
härtill och med beaktande jämväl av den avvisande ståndpunkt, som bankoch
fondinspektionen intagit till det i motionerna väckta förslaget, har utskottet
icke funnit skäl förorda någon ändring i förordningen örn jordbrukets
kreditkassor. Någon större olägenhet torde icke uppkomma härigenom. I
varje fall lärer man kunna utgå från att Kungl. Majit kommer att för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga författningsändringar, därest erfarenheten
skulle visa, att jordbrukets kreditkassor kunna ha en uppgift att
fylla i skatteförmedlingsrörelsen, som icke kan tillgodoses inom ramen för
de nuvarande författningsbestämmelserna. I frågans nuvarande läge anser sig
utskottet i likhet med bank- och fondinspektionen böra avstyrka bifall till
de i ämnet väckta motionerna.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 40.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
A) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, må
antaga vid propositionen nr 17 fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni
1911 (nr 74) om bankrörelse samt
3) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;
B) att förevarande motioner I: 197 och II: 290 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 april 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson, Sundvik, Sylwan, Ohlin, Leander,
Lindbärg och Elofsson i Vä*;
från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,
Andersson i Munkaljungby, Eriksson i Sandby, Westerdahl*, Ericsson i Kinna och Malmborg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
437710. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1943:166 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteför medling skassor, m.m., såvitt angår genom pro a1 i texten