Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av sparbankslagen.
1943-04-13 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1943:48, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av sparbankslagen.
Dokumentets text
6
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 1*1 april 1913 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
sparbankslagen.
I en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad, inom
andra kammaren under nr 74 väckt motion hava herrar Svensson i Alingsås
och Forsberg hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
anhålla örn förslag till sådan ändring av 1923 års sparbankslag att huvudmännens
rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med en valordning
i huvudsaklig överensstämmelse med den i motionen angivna.»
Till stöd för detta yrkande anföres i motionen följande:
»Inom det svenska bankväsendet ha sparbankerna under en följd av år
intagit en ställning när det gäller folkets breda lager som kan sägas vara
särskilt dominerande. Bland de stora arbetare- och småbrukaregruppema
vill man gärna i de lokala sparbankerna se sin egen bank, dit man kan
vända sig för hankangelägenheters ordnande.
Detta förtroende kan emellertid säkerligen ytterligare utbyggas. En av
förutsättningarna härför torde utan tvivel vara att bankens ledning förankras
hos folkets breda lager. Så är emellertid i flesta fall icke förhållandet.
I § 9 i lagen örn sparbanker av den 29 juni 1923 säges nämligen att ''sparbanks
angelägenheter skola handhavas dels av huvudmän, vilka skola såsom
representanter för insättarna övervaka sparbankens förvaltning, och
dels av en av huvudmännen utsedd styrelse, som skall handhava den omedelbara
ledningen av sparbankens verksamhet’.
Huvudmännen skola enligt § 10 av samma lag vara till antalet minst 20
och högst 50. Tidigare hade huvudmännen rätt att helt välja sig själva till
detta uppdrag. 1923 års lag begränsade emellertid denna rätt till att omfatta
två tredjedelar av antalet huvudmän medan den återstående tredjedelen
skall utses av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga,
stadsfullmäktige, municipalstämma, municipalfullmäktige, landsting,
häradsrätt eller hushållningssällskap. Majoriteten av huvudmännen i en
sparbank kunna alltså alltjämt i enlighet med nu gällande bestämmelser
omvälja sig själva till detta uppdrag.
Dessa valbestämmelser när det gäller sparbankernas huvudmän måste
utan tvivel anses såsom föråldrade, och en revision synes oss vara erforderlig
härutinnan. Den nuvarande valordningen strider mot all demokratisk
uppfattning och har säkerligen dessutom inverkat på så sätt att ålderssiffroraa
inom sparbankernas huvudmannainstitutioner blivit anmärkningsvärt
höga, vilket icke torde vara ändamålsenligt. Vidare äro dessa valbestäm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
melser av sådan innebörd att nian näppeligen kan göra gällande att sparbankerna
på detta sätt äro fast förankrade bland folket, vilket ju dock är
avsikten om sparbankerna skola vara vad man gärna vill göra gällande att
de äro, nämligen folkets banker.
Det synes oss vara mest ändamålsenligt att huvudmännens rätt att välja
sig själva helt avskaffas och att det i sparbankslagen införes bestämmelser
örn att huvudmännen skola utses av de kommunala organen inom respektive
sparbankers verksamhetsområden. Det torde heller icke möta några
större svårigheter att fixera dessa verksamhetsområden, synnerligast som
nu gällande lag föreskriver att sparbankernas reglementen skola innehålla
uppgift beträffande banks verksamhetsområde.
De kommunala organ som böra ifrågakomma vid tillsättandet av huvudmän
för sparbankerna äro enligt vår uppfattning landstingen samt de kommunala
stämmorna och fullmäktigeinstitutionerna. Genom ett dylikt förfaringssätt
skulle de folkvalda representanterna komma att å folkets vägnar
utse dessa huvudmän, vilka alltså indirekt bleve utsedda av ortens befolkning.
Med denna valordning skulle också vinnas att samtliga orter inom
respektive bankers verksamhetsområden skulle bliva representerade inom
huvudmannainstitutionen.
Vi äro övertygade om att en förändring i den riktning vi här skisserat
skulle uteslutande vara till gagn för våra svenska sparbankers fortsatta
verksamhet och leda till ett ökat förtroende från kommunernas och folkets
sida.»
Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av sparbanksinspektionen, varjämte utskottet anhållit, att svenska
sparbanksföreningens styrelse ville avgiva och till utskottet inkomma med
yttrande över motionen.
I anledning härav har sparbanksinspektionen i utlåtande den 2 mars 1943
anfört följande:
»I motionen har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om förslag till sådan ändring av 1923 års sparbankslag att
huvudmännens rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med en
sådan valordning att huvudmännen utses av de kommunala organen, landsting,
kommunalstämma och fullmäktigeinstitutioner, inom respektive sparbankers
verksamhetsområden.
Enligt 3 § 5) sparbankslagen skall reglemente för sparbank angiva, bl. a.,
huvudmännens antal och grunderna för val av huvudmän. I 10 § samma
lag föreskrives, att huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio,
att de skola utses på sätt sparbankens reglemente föreskriver samt att i
reglementet skall stadgas, att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas
av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige,
municipalstämma, municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt
eller hushållningssällskap.
Beträffande sättet för utseende av de huvudmän, som icke enligt lagen
skola tillsättas av nämnda korporationer, finnes inga närmare bestämmelser
meddelade. Dessa utses i allmänhet av samtliga huvudmän eller av
de huvudmän, som ej tillsatts i offentlig ordning, d. v. s. huvudmännen
komplettera sig själva. I omkring eli 60-tal fall utses emellertid samtliga
huvudmän av offentlig korporation.
8
Hankoutskottets utlåtande nr 48.
Gällande bestämmelser i förevarande ämne lia tillkommit efter förslag
av 1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hänvisade i sitt år 1921 avgivna
betänkande, sid. 50, bl. a. till att det dittillsvarande systemet, enligt vilket
huvudmännen till hela antalet kunde komplettera sig själva, i regel medförde,
att huvudmännen toges ur en relativt begränsad krets. Beträffande
vad de sakkunniga i övrigt anförde i detta ämne får sparbanksinspektionen
hänvisa till nämnda betänkande. Till förekommande av de med självkompletteringssystemet
förenade olägenheterna skulle enligt de sakkunnigas
förslag en tredjedel av huvudmännen utses genom offentlig korporation.
De sakkunniga ansågo däremot, att sparbankerna fortfarande borde
ha full frihet att bestämma över valet av huvudmännens flertal.
I förevarande motion har gjorts gällande att nuvarande valbestämmelser
måste anses som föråldrade. Den nuvarande valordningen strede mot all
demokratisk uppfattning och hade dessutom säkerligen inverkat på så
sätt, att ålderssiffrorna inom sparbankernas huvudmannainstitutioner blivit
anmärkningsvärt höga.
Enligt inspektionens mening torde det innebära betänkligheter, att helt
kommunvalda organ skola bestämma örn en sparbanks låne- och räntepolitik,
användningen av sparbanks vinstmedel m. m. Det torde enligt vad
erfarenheten giver vid handen icke kunna anses självfallet, att av kommunala
korporationer valda huvudmän vid konflikt mellan å ena sidan
kommunens intressen och å andra sidan de intressen, som sparbank företräder
såsom förvaltare av insättarnas medel och såsom kreditgivare till
allmänheten, skola vara lika villiga att giva dessa senare intressen företräde
som på annat sätt utsedda huvudmän. Samma betänkligheter i detta
hänseende göra sig icke gällande, örn endast en minoritet av huvudmännen
utses av kommunal korporation. Det kan dock råda viss tvekan, huruvida
sådana institutioner som häradsrätt och hushållningssällskap erbjuda
önskvärd garanti för att huvudmännen bli utsedda med tillräcklig hänsyn
till fördelningen av invånarna på olika befolkningsgrupper. Inspektionen
vill även framhålla, att erfarenheten från de sparbanker, där huvudmännen
i sin helhet utses av kommunala valkorporationer icke synes visa att
en önskvärd föryngring av huvudmannakårerna ernåtts genom sådan valmetod.
Inspektionen vill emellertid icke bestrida, att självkompletteringssystemet
även i dess nuvarande utformning kan medföra, att huvudmännen
komma att tagas ur en relativt begränsad krets och att en sparbanks
ledning därigenom ej alltid fått den förankring bland insättarna, som vore
önskvärd. En relativt ofta framträdande brist i huvudmannakårs sammansättning
är, att större eller mindre delar av en sparbanks verksamhetsområde
blivit orepresenterade eller alltför litet representerade i huvudmannakåren.
Av skäl som i det föregående anförts har inspektionen ej
ansett sig kunna förorda en reform av nuvarande valbestämmelser, gående
ut på att huvudmännen helt skola utses av kommunala och därmed likartade
korporationer. Möjligen skulle det av motionärerna uppställda syftet
kunna gagnas genom att ersätta nuvarande valbestämmelser med stadganden,
innefattande rätt för insättarna att välja huvudmän. En sådan
fråga bör emellertid göras till föremål för ingående utredning och en dylik
utredning bör då ske i samband med en allmän revision av sparbankslagstiftningen,
som snart torde bliva nödvändig.
Under åberopande av det sålunda anförda får sparbanksinspektionen
avstyrka i förevarande motion framlagt förslag.»
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
9
Svenska sparbanksföreningens styrelse har i skrivelse till utskottet den
20 februari 1943 yttrat följande:
»Motionärerna åsyfta en sådan ändring av sparbankslagen, att huvudmännen
skola utses av vissa kommunala organ: landstingen och de kommunala
stämmorna och fullmäktigeinstitutionerna. Av motionärernas kritik
mot den nuvarande ordningen synes framgå, att de avse, att genom
den påyrkade ändringen skulle vinnas bättre överensstämmelse med vårt
lands demokratiska ordning, en föryngring av huvudmannainstitutionen
samt en fastare förankring bland folket så att sparbankerna skulle bli,
’vad man gärna vill göra gällande att de äro, nämligen folkets banker’.
Styrelsen hyser för sin del den uppfattningen, att de av motionärerna
antydda syftemålen i stort sett äro uppnådda eller i varje fall kunna uppnås
inom den nuvarande ordningens ram. För närvarande skall enligt lagen
minst en tredjedel av huvudmännen utses av vissa kommunala organ eller
av häradsrätt eller av hushållningssällskap. I sparbankernas reglementen
har huvudmannainstitutionens sammansättning fastställts på många olika
sätt, och det förekommer fall, där samtliga huvudmän skola utses av kommunala
organ. Någon väsentlig fördel av sistnämnda ordning har icke
kunnat skönjas, i varje fall icke på det sättet att dessa sparbanker skulle
ha framträtt såsom mer välskötta eller mer folkligt inriktade än andra
sparbanker.
Med nuvarande valordning bli huvudmännen i regel väl så representativa
för sparbankernas verksamhetsområden som det vöre möjligt att
uppnå med någon annan valordning. Örn huvudmannainstitutionen på sina
håll företer brister, äro dessa snarast att hänföra till att huvudmännens
verksamhet ofta nog begränsar sig till deltagande i årssammanträdena.
Inom sparbanksväsendet har man emellertid särskilt på senare år fått upp
ögonen för betydelsen av att de cirka 14 000 huvudmännen intresseras för
sparbankernas verksamhet och om möjligt förmås att mer eller_ mindre
aktivt utföra sin huvudmannagärning till sparbankernas nytta. Åtskilligt
har gjorts i detta syfte, och ytterligare åtgärder äro att förvänta. Den
mycket eftersträvansvärda föryngringen av huvudmannakåren pågår, bl. a.
genom att en övre åldersgräns alltmera tillämpas.
Styrelsen vill emellertid framhålla, att valet av huvudmän visserligen
bör ske med hänsyn till att sammansättningen blir representativ för verksamhetsområdets
skilda delar och kanske än mer för de olika befolkningslager,
som finnas inom området. Men det får inte förglömmas, att sparbankerna
äro institutioner med ekonomisk och finansiell verksamhet och
att deras styrelser i regel rekryteras ur huvudmannakåren. Det är därför
av största vikt att till huvudmän väljas personer med tillräckliga kvalifikationer
för uppdraget.
De, som rikta kritik mot valordningen för huvudmannainstitutionen,
stöda sig i allmänhet på lösliga principuttalanden. Under de mer än 100 år,
som sparbankerna verkat i vårt land, lia sparbankerna undergått en utveckling,
som ingalunda tyder på någon påtaglig brist i organisationen. Fastmera
torde de vunna erfarenheterna giva vid handen, alt ledningen av sparbankerna
legal i goda händer.
Folkets förtroende lia sparbankerna tillvunnit sig främst genom arten av
sin verksamhet, genom den trygghet, som de kunnat erbjuda insättarna, och
den stabilitet i lånevillkoren, som låntagarna fått åtnjuta. Genom sin skolsparverksamhet,
sina sparklubbar, sin ekonomitjänst lia sparbankerna under
10
Bankoutskottets utlåtande nr i8.
senare år sökt och lyckats utvidga sin sedan gammalt goda kontakt med
breda folklager, och genom centralt samarbete med de stora folkrörelserna
skapas förutsättningar för ytterligare utbredning av sparbankernas sparfrämjande
verksamhet. Allt färre bli de sparbanker, där man icke insett nyttan
av att hava dugliga representanter för de stora folkrörelserna med bland
huvudmän och styrelsemedlemmar. Styrelsen vågar för sin del hävda, att
sparbankerna — som icke ha några egna eller andras vinstintressen att tillgodose
— på dessa sätt mycket mer än som kan ske genom en ändring av
sättet för val av huvudmän skapat och kunna utveckla sin ställning som
hela folkets sparbanker. Sparbankernas nära fyra miljoner motböcker meden
insättarbehållning av i genomsnitt över 1 000 kronor tala sitt tydliga språk.
Styrelsen vill som sin mening uttala, att en omläggning av valordningen
för huvudmannainstitutionen åtminstone för närvarande icke kan anses påkallad.
En utredning i detta hänseende synes i varje fall böra anstå till dess
en allmän revision av sparbankslagen anses böra ske. Redan nu vill dock
styrelsen framhålla sina starka betänkligheter mot den av motionärerna föreslagna
valordningen. De kommunala representationerna äro politiskt valda.
All sannolikhet talar för att även huvudmännen skulle komma att väljas
efter partilinjer. Hur personvalet kan komma att utfalla är ovisst och mycket
beroende på kommunens intresse för sparbanken. Man riskerar, att kvalifikationerna
för ifrågavarande speciella uppdrag kunna bli svaga liksom även
att personer kunna väljas, beträffande vilka huvudsyftet är att förr eller
senare bereda dem plats i sparbankens styrelse såsom belöning för arbete i
partiernas eller kommunens tjänst.
Vid bedömandet av det av motionärerna framförda förslaget måste också
beaktas, att kommunerna tillhöra sparbankernas största låntagare och hava
intresse av att erhålla billiga och på annat sätt fördelaktiga lån. Att en låntagargrupp
erhåller ett så dominerande inflytande på sparbankernas skötsel,
som motionärerna avsett, är tydligen olämpligt och kan medföra risker för
sparbankerna. Faran för en olycklig utveckling i detta hänseende är kanske
mindre för de större sparbankerna med deras mera omfattande verksamhetsområden
men är mycket påtaglig för sparbanker, vilkas områden omfatta
endast en eller annan socken.
Även om man icke är benägen att acceptera alla de synpunkter, som här
framförts, synes dock enighet böra kunna råda därom, att en politisering
av sparbankerna skulle vara den nära nog olyckligaste väg man kunde välja
för en ändring av huvudmannainstitutionen. En politisering synes icke ägnad
att tillvinna sparbankerna något ökat förtroende från folkets sida, kanske
tvärtom.
Under åberopande av det anförda får styrelsen för Svenska sparbanksföreningen
avstyrka bifall till förevarande motion.»
Det i motionen väckta spörsmålet var föremål för behandling av riksdagen
senast år 1937 i anledning av ett motionsvis framfört förslag i syfte att
samtliga huvudmän i sparbank skulle utses i offentlig ordning. Bankoutskottet
framhöll i sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr (15) vikten av att
sparbankernas organisation vore så anordnad, att största möjliga garanti
ernåddes för att de erliölle den mest dugliga ledningen och sålunda på
bästa sätt kunde fullgöra sin verksamhet i samhällets tjänst. I den mån
detta syfte kunde nås genom ändrade bestämmelser örn utseendet av huvud
-
Bankoutskottels utlåtande nr iS.
11
männen borde detta ske. Utskottet ville därför icke ställa sig avvisande till
tanken att ett försök gjordes att utfinna regler, som örn möjligt bättre än
de nuvarande kunde tillgodose de olika intressen — det allmännas, insättarnas
och låntagarnas — som berördes av sparbankerna. Ett dylikt över-1
vägande syntes främst böra inriktas på frågan örn ökad möjlighet för representation
i sparbankernas olika organ av de stora grupperna av småsparare.
Även örn erfarenheten från vissa sparbanker i södra Sverige visat, att ett
sådant syfte kunde tillgodoses inom ramen av gällande bestämmelser, skulle
en utveckling i antydd riktning påskyndas, därest den nuvarande självkompletteringsrätten
för huvudmännen begränsades. Enligt utskottets mening
borde utredningen av frågan lämpligen ske i samband med den blivande
revisionen av sparbankslagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan,
att de i ämnet väckta motionerna finge anses besvarade med vad utskottet
anfört.
De uttalanden, som på sätt framgår av det ovanstående gjordes av 1937 Utskottet.
års bankoutskott vid behandlingen av samma fråga som i den nu föreliggande
motionen, äga enligt utskottets mening alltjämt giltighet. Utskottet
ställer sig fortfarande tveksamt till förslaget, att hela huvudmannainstitutionen
skulle utses av offentliga korporationer, och delar de betänkligheter
mot en dylik anordning, som framförts i de avgivna yttrandena. Utvecklingen
under de senaste åren har i själva verket gått i den riktning, som åsyftas i
motionen. Vad beträffar önskemålet om en föryngring av huvudmannainstitutionen,
lia sålunda strävanden från sparbanksinspektionen och sparbanksföreningen
redan medfört vissa resultat. Det torde knappast vara alltför
optimistiskt att hysa den uppfattningen, att vårt sparbanksväsende genom
fortsatta egna initiativ skall kunna verksamt bidraga till att huvudmannakåren
erhåller en alltmer ändamålsenlig sammansättning.
Av det sagda följer emellertid ingalunda, att förhållandena för närvarande
i alla avseenden äro tillfredsställande, så att en ändring av gällande valbestämmelser
skulle kunna anses obehövlig. Såsom sparbanksinspektionen
anfört, kan det nuvarande självkompletteringssystemet leda till att huvudmännen
komma att utses ur en relativt begränsad krets med påföljd att en
sparbanksledning därigenom ej alltid får den förankring bland insättarna.
som vore önskvärd. En annan konsekvens av systemet är, att större eller
mindre delar av en sparbanks verksamhetsområde ofta blivit orepresenterade
eller alltför litet representerade i huvudmannakåren. Med hänvisning
till sitt år 1937 gjorda uttalande vill utskottet nu begränsa sig till att på
nytt framhålla angelägenheten av att frågan örn en ändring av nuvarande
bestämmelser örn utseende av huvudmän måtte i samband med den blivande
allmänna revisionen av sparbankslagen göras till föremål för utredning i
syfte att tillförsäkra insättarna ökat inflytande vid valet av huvudmän
och därmed även på sparbankens ledning. Såsom sparbanksinspektionen
12
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
framhållit, torde en sådan revision snart bliva nödvändig, varför det kan
förväntas, att frågan inom en nära framtid bringas till en lösning. Vid
sådant förhållande torde anledning nu saknas för riksdagen att hos Kungl.
Majit hemställa om särskild utredning i ärendet.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 74 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 april 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson*, Sandén, Sylwan, Ohlin*,
Leander, Lindbärg och Bodin;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Hall, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Kinna, Mattsson i Eneryda och Malmborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Leander, Paulsen, Hall, Andersson i Munkaljungby och Ericsson i
Kinna, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har riksdagen senast
år 1937 gjort bestämda uttalanden till förmån för en mera allsidig sammansättning
av sparbankernas huvudmannaförsamlingar och styrelser.
Det förhållandet att styrelseledamöter i sparbankerna tillåtas kvarstå till
alltför hög ålder föranledde utskottet till följande uttalande: ''Utskottet vill
emellertid — i anslutning till ett av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen 88/1936 gjort uttalande rörande hypoteksföreningarnas
styrelser — beteckna såsom mindre lämpligt, att i sparbankernas ledning
tillåtas kvarstå personer, vilka nått en sådan ålder, att arbetsförmågan
och handlingskraften måste antagas vara tämligen nedsatta. Endast i säll
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
Vi
synta undantagsfall torde styrelseledamot böra få kvarstå efter fyllda 70
år. De uppgifter rörande den höga levnadsåldern hos styrelseledamöter i
vissa sparbanker, som lämnats i motionen, giva utskottet anledning uttala
angelägenheten av att sparbankerna ägna större uppmärksamhet åt denna
fråga än som hittills synes hava skett.’ Det är utskottet bekant, att även
sparbanksinspektionen uppmanat sparbankerna att observera denna angelägenhet.
Sparbanksinspektionen gjorde sålunda år 1937 i Svensk Sparbankstidskrift
(sid. 520) följande påpekande: ’Det bör nu vara ett självklart intresse
för varje sparbank att tillse, att styrelseledamöter, oavsett åldern,
omväljas endast där det är uppenbart, att någon nedsättning i krafter och
omdömesförmåga icke skett och — såvitt det kan förutses — icke heller
kan befaras under den tid valet avser. Framförallt bör tillses, att undantag
från 70-årsgränsen bliva så sällsynta, att de såvitt möjligt icke komma att
avse flera ledamöter i samma styrelse och allmänt komma att uppfattas
såsom vitsord om mindre vanlig vitalitet.’
Under de sex år, som förflutit sedan dessa uttalanden gjordes, ha styrelseval
verkställts i samtliga sparbanker. Såvitt utskottet kan finna har vid
dessa val ringa och i de flesta banker ingen hänsyn tagits till riksdagens och
sparbanksinspektionens klart uttalade önskemål. De ledamöter, som överskridit
70-årsgränsen, lia med få undantag omvalts, och i många sparbanker
bestå styrelserna nu uteslutande av personer, som icke på andra områden
skulle kunna bibehållas i tjänst eller vid förtroendeuppdrag. Det förekommer
till och med, att flera av ledamöterna i samma styrelse uppnått en ålder av
mellan 80 och 90 år — ett förhållande, som utskottet icke kan underlåta att
beteckna såsom i hög grad anmärkningsvärt. Lika anmärkningsvärt anser
utskottet det vara, att då nyval sker efter ledamöter som avlidit, personer
som uppnått normal pensionsålder nyväljas till ledamöter i styrelserna.
Då sålunda de försök, som hittills gjorts att förmå sparbankerna att iakttaga
en rimligare ordning vid val av styrelseledamöter, icke föranlett någon
märkbar förbättring, tvekar icke utskottet att nu förorda en utredning
om de lagstiftningsåtgärder, som kunna vara ägnade att tillförsäkra sparbankerna
en mera effektiv förvaltning. Vid en sådan utredning uppkomma jämväl
en del andra frågor utom de av motionärerna berörda. En av dem,
och måhända den viktigaste, är att finna medel mot affärsbankernas i vissa
fall dominerande inflytande över sparbankernas skötsel. I de fall där personer,
som äro intresserade i på orten verksamma affärsbanker, lyckats vinna
majoritet bland huvudmännen i sparbanken, inträffar det, att de låta välja
sig själva till styrelseledamöter i sparbanken, samtidigt som de inneha styrelseuppdrag
i affärsbanker. Tack vare självförnyelsen kan denna för affärsbanksintressena
säkerligen behagliga dubbla maktställning i ortens ekonomiska
liv bibehållas genom årtionden. Utan att rätten till självförnyelse
inom huvudmannakåren avskaffas, kunna säkerligen icke sådana avarter
av ekonomisk förvaltning effektivt bekämpas.
14
Bankoutskottets utlåtande nr iS.
Vidkommande frågan örn hur sparbankens huvudmän skola utses, därest
deras rätt att omvälja sig själva avskaffas, anser utskottet det vara den blivande
utredningens sak att klargöra denna fråga. Det av sparbanksinspektionen
förordade valsättet, innefattande rätt för insättarna att välja huvudmän,
anser utskottet värt att överväga. Anledningen till att detta förslag hittills icke
varit föremål för närmare prövning, torde få sökas i svårigheten att finna
lämpliga former för valet bland en så stor valmanskår, som då skulle finnas
i sparbanker med många insättare. Skulle denna väg på grund av praktiska
svårigheter icke visa sig framkomlig, anser utskottet de i motionen
förordade kommunala organen erbjuda tillräckliga garantier för en mera
allsidig och arbetsduglig sammansättning av sparbankernas ledning.
Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 74,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och
förslag till sådan ändring i sparbankslagen, att huvudmännens
rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med
valrätt för insättare eller allmänna korporationer.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.