Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.
1943-05-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1943:50, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.
Dokumentets text
llankoutskottets utlåtande nr 50.
1
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1943 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän
och arbetare i statens tjänst, m. m.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 125 av
herr Tjällgren och den andra inom andra kammaren under nr 188 av herr
Svensson i Grönvik jämte elva av kammarens övriga ledamöter, har hemställts,
»att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning angående höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare
i statens tjänst samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».
Vidare har i en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad,
inom andra kammaren under nr 128 av herrar Gustafsson i Lekåsa och
Hansson i Skediga väckt motion hemställts, »att riksdagen för sin del måtte
besluta, att för en tid av två år sådant medgivande att kvarstå efter uppnådd
pensionsålder, som omförmäles i 12 § Kungl. Maj:ts reglemente den
30 juni 1934 angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande civila
statsförvaltningen, städse skall lämnas, örn icke särskilda skäl tala häremot».
Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i
huvudsak från år 1934, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen
genomfördes. Frågan om höjning av pensionsåldrarna
har sedermera motionsvägen bragts under riksdagens prövning.
Sålunda yrkades i vissa vid 1940 års lagtima riksdag väckta motioner, vilka
hänvisades till bankoutskottets handläggning, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av nämnda
fråga. Förslaget motiverades huvudsakligen därmed, att de förhållanden,
som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,
sedermera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande
spörsmål vore påkallad. Utskottet framhöll för egen del (uti. nr 19), att
enligt utskottets mening frågan örn en höjning av pensionsåldrarna icke
borde upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet vunnits
rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Den stånd
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 50—51.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
punkt, utskottet sålunda intog till frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna,
borde emellertid icke föranleda, alt spörsmålet örn ett utnyttjande
i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft undanskötes. En
lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara, att tjänstedugliga befattningshavare
medgåves kvarstå i tjänst efter pensionsålderns
inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet, en smidig
anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att statsmakterna
fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,
som måhända framdeles kunde komma alt visa sig förhastad. I enlighet
med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna om anstånd med
avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning av frågan om en förlängning av gällande
anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.
I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.
Maj:ts cirkulär, nr 421, den 31 maj 1940, vari framhölls såsom ett önskemål
i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares
arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd
med avsked, i den mån vederbörandes tjänslduglighet och arbetsförmåga
vore nöjaktigt ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i
vägen. Cirkuläret har avseende å civila tjänstemän och arbetare i statens
tjänst samt kommunala befattningshavare med pensionsrätt enligt av
Kungl. Majit och riksdagen antagna författningar.
Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av
1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för
anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition
nr 339 till 1941 års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget.
I enlighet härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen
intagits vissa regler angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns
inträde. Sålunda stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet,
dels att myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie
tjänsteman, som är fullt tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter
pensionsålderns inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två
år. Enligt 5 mom. i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare
bibehållas i sin befattning intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl.
Majit, då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande
i befattningen ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å
vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är tillämpligt, äger
myndighet enligt 7 § kungörelsen den 30 juni 1942, nr 695, under vissa
förutsättningar låta anstå med entledigande efter pensionsålderns inträde
intill två år eller den längre tid Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter
bestämmer. Föreskrifter om bibehållande i tjänst efter pen
-
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
3
sionsåldern äro jämväl meddelade i folkskolans tjänstepensionsreglemente
samt tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor.
I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen
nr 339 framställdes ånyo motionsvägen förslag örn höjning av pensionsåldrarna.
I sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, afl utskottet
vid frågans omprövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet
och riksdagen tidigare intagit. Utskottet vore nämligen icke övertygat,
att sådana ändrade förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera
ett frångående av 1934 års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda
förneka möjligheten av att utvecklingen framdeles i olika hänseenden
kunde gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna bleve ofrånkomlig.
Betydande besparingar stöde säkerligen att vinna genom att de
anställda bibehölles i tjänst intill högre ålder än för närvarande. Frågan
om höjning av pensionsåldrarna syntes dock tarva ett mera ingående
övervägande ur olika synpunkter. Något hinder att, om statsmakterna så
skulle finna lämpligt, efter reglementets ikraftträdande genomföra en höjning
förelåge icke, enär statstjänstemännen skulle bliva reglementsenligt
pliktiga att underkasta sig ändringar med avseende å pensionsåldern. Tillsvidare
syntes den i propositionen föreslagna förlängningen av anståndstiden
från två till i regel tre år få anses vara tillfyllest. Anledning saknades
att antaga, att den vidgade anståndsmöjligheten icke skulle komma
att av myndigheterna och Kungl. Majit utnyttjas, i den mån förhållandena
så påkallade. Utskottet förutsatte, att Kungl. Majit med uppmärksamhet
komme att följa utvecklingen på förevarande område. Riksdagen beslöt i
enlighet med vad Kungl. Majit och utskottet föreslagit.
Frågan om en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med
avsked ur tjänst har härefter upptagits av Kungl. Majit. 1 anförande till
statsrådsprotokollet den A december 19A2 har sålunda chefen för finansdepartementet
uttalat, att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på
ett sätt som borde föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills
av möjligheterna att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast
vore detta förhållande att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre
åldersgrupperna foges i anspråk för försvarsberedskapen och andra av
krisläget betingade uppgifter. I en framtid, när ändring härutinnan framträdde
och ökat utrymme krävdes för den yngre arbetskraften, kunde en
härav betingad återgång till minskat anlitande av de äldre anställningshavarna
utan svårighet åvägabringas, enär anstånd med avsked endast
medgåves att gälla tillsvidare under den begränsade tid medgivandet avsåge.
Den skärpta knapphet på arbetskraft, som nu gjorde sig gällande,
motiverade sålunda, att de möjligheter att genom anstånd med avsked utnyttja
de äldre anställningshavarnas arbetskraft, på vilka uppmärksamheten
riktats i cirkuläret den 31 maj 1940, i ökad omfattning vunne beaktande.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
Utskottet.
Det må i detta sammanhang erinras, att bespciringsberedningen i sitt den
27 februari 1943 avgivna slututlåtande uttalat, att med hänsyn såväl till
belastningen på statsekonomien som till befolkningsutvecklingen de nuvarande
pensionsåldrarna synts beredningen icke nu längre rimligen kunna
vidhållas. Ett återförande av pensionsåldrarna till den av 1930 års pensionssakkunniga
föreslagna nivån — innebärande en höjning av pensionsåldrarna
med i genomsnitt två å tre år — skulle enligt verkställd utredning innebära
en årlig besparing av omkring 5 milj. kronor. Vid höjning av pensionsåldern
för det stora flertalet tjänstemän med som regel fem år skulle besparingen
uppgå till 17 milj. kronor. Dessa siffror avsåge allenast den
civila förvaltningens och affärsverkens tjänstemän men ej försvarsväsendets
personal, lärarkårerna eller arbetarpersonalen. En höjning av pensionsåldrarna
för folk- och småskollärarkårerna med två eller tre år skulle
innebära en besparing av 3 eller 5 milj. kronor. En höjning av arbetarnas
pensionsålder från 60 till 63 år skulle betyda en besparing av 1,5 milj.
kronor. Enligt beredningens mening måste en reform inom detta område
snarast möjligt ske. En höjning av pensionsåldern till 65 år kunde ifrågasättas,
dock med undantag för vissa grupper och sannolikt lämpligen en
lägre ålder för kvinnor. Därjämte syntes pensionsavgifterna skäligen böra
jämkas. En väl avvägd reform beträffande såväl pensionsålder som pensionsavgifter
inom hela statsverksamheten borde lätta budgeten med minst
10 milj. kronor.
I yttrande den 7 april 1943 över besparingsberedningens slututlåtande har
statskontoret icke velat bestrida, att pensionsåldrarna för vissa grupper av
befattningshavare kunde förefalla väl låga — särskilt gällde detta den stora
gruppen manliga befattningshavare med en pensionsålder av 60 år — men
det måste å andra sidan inge betänkligheter att redan nu till omprövning
upptaga vissa grundläggande pensionsspörsmål, som i samband med den
senast verkställda allmänna revisionen av pensionslagstiftningen nyligen
varit föremål för statsmakternas ställningstagande. Här avsedda syfte syntes
för övrigt till väsentlig del kunna vinnas genom ett utnyttjande av de
möjligheter, som pensionsreglementena öppnade, till beviljande av anstånd
med avskedet utöver pensionsåldern, detta i full överensstämmelse med
härom utfärdade direktiv.
Såsom i det föregående berörts, har utskottet tidigare vid skilda tillfällen,
senast vid höstriksdagen 1941, uttalat sig emot en höjning av de nuvarande
pensionsåldrarna. Riksdagen har också hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande
till frågan örn en generell höjning av pensionsåldrarna. Vid den
omprövning utskoltct ägnat denna fråga i samband med behandlingen av
föreliggande motioner (I: 125 och II: 188) om skyndsam utredning angående
höjning av pensionsåldrarna för vissa tjänstemän och arbetare i statens
tjänst har utskottet funnit sig sakna anledning frånträda den ståndpunkt,
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
5
utskottet och riksdagen tidigare intagit. I anslutning till sitt år 1941 gjorda
uttalande vill utskottet dock icke bestrida, att befolkningsutvecklingen och
andra faktorer kunna inom en icke alltför avlägsen framtid framtvinga
ett ändrat ställningstagande till ifrågavarande spörsmål. Såvitt nu kan
bedömas, torde nämligen den nedgång i de produktionskraftiga åldersgrupperna,
som måste bli en följd av den tidigare starkt framträdande nativitetsminskningen,
komma att i förening med den ökade medellivslängden efter
hand alltmer aktualisera frågan örn en allmän höjning av pensionsåldrarna.
Av betydelse i detta sammanhang är jämväl, att, såsom besparingsberedningen
påpekat, avsevärda besparingar kunna vinnas genom en sådan höjning.
Även örn sålunda skäl tala för en jämkning av pensionsåldrarna, när
frågan skärskådas på längre sikt, torde dock enligt utskottets mening några
omedelbara åtgärder härutinnan icke vara påkallade eller lämpliga. På sätt
framgår av den lämnade redogörelsen, har en ökad tillämpning av reglerna
om anstånd med avsked nyligen anbefallts, varigenom önskemålet om ett
fullständigare tillvaratagande än hittills av äldre anställningshavares arbetskraft
i viss utsträckning vunnit beaktande. Utskottet är övertygat om att frågan
om pensionsåldrarnas höjning härigenom kan åtminstone tillsvidare utan
större olägenhet undanskjutas, vilket dessutom i och för sig är motiverat med
hänsyn till ovissheten rörande utvecklingen av arbetsmarknaden efter krigets
slut.
Av det anförda framgår, att utskottet icke finner skäl förorda det i
motionerna I: 125 och II: 188 väckta utredningsförslaget. Vad angår det
önskemål, som framförts i motionen II: 128, torde detsamma få anses vara
tillgodosett genom de nyligen meddelade direktiven beträffande utsträckt
tillämpning av reglerna örn anstånd med avsked.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
1) att motionerna I: 125 och II: 188 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt
2) att motionen II: 128 må anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 6 maj 1943.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson*, Sundvik, Sylwan, Ohlin*,
Leander, Lindbärg och Bodin;
från andra kammaren: herrar Svedman*, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Hall, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Åtvidaberg* och Eriksson
i Sandby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.