Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.

1943-05-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1943:50, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

llankoutskottets utlåtande nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning rörande

höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän

och arbetare i statens tjänst, m. m.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 125 av

herr Tjällgren och den andra inom andra kammaren under nr 188 av herr

Svensson i Grönvik jämte elva av kammarens övriga ledamöter, har hemställts,

»att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning angående höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare

i statens tjänst samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Vidare har i en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad,

inom andra kammaren under nr 128 av herrar Gustafsson i Lekåsa och

Hansson i Skediga väckt motion hemställts, »att riksdagen för sin del måtte

besluta, att för en tid av två år sådant medgivande att kvarstå efter uppnådd

pensionsålder, som omförmäles i 12 § Kungl. Maj:ts reglemente den

30 juni 1934 angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande civila

statsförvaltningen, städse skall lämnas, örn icke särskilda skäl tala häremot».

Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i

huvudsak från år 1934, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen

genomfördes. Frågan om höjning av pensionsåldrarna

har sedermera motionsvägen bragts under riksdagens prövning.

Sålunda yrkades i vissa vid 1940 års lagtima riksdag väckta motioner, vilka

hänvisades till bankoutskottets handläggning, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av nämnda

fråga. Förslaget motiverades huvudsakligen därmed, att de förhållanden,

som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,

sedermera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande

spörsmål vore påkallad. Utskottet framhöll för egen del (uti. nr 19), att

enligt utskottets mening frågan örn en höjning av pensionsåldrarna icke

borde upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet vunnits

rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Den stånd
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 50—51.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

punkt, utskottet sålunda intog till frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna,

borde emellertid icke föranleda, alt spörsmålet örn ett utnyttjande

i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft undanskötes. En

lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara, att tjänstedugliga befattningshavare

medgåves kvarstå i tjänst efter pensionsålderns

inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet, en smidig

anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att statsmakterna

fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,

som måhända framdeles kunde komma alt visa sig förhastad. I enlighet

med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t

uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna om anstånd med

avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning av frågan om en förlängning av gällande

anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.

Maj:ts cirkulär, nr 421, den 31 maj 1940, vari framhölls såsom ett önskemål

i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares

arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd

med avsked, i den mån vederbörandes tjänslduglighet och arbetsförmåga

vore nöjaktigt ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i

vägen. Cirkuläret har avseende å civila tjänstemän och arbetare i statens

tjänst samt kommunala befattningshavare med pensionsrätt enligt av

Kungl. Majit och riksdagen antagna författningar.

Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av

1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för

anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition

nr 339 till 1941 års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget.

I enlighet härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen

intagits vissa regler angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns

inträde. Sålunda stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet,

dels att myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie

tjänsteman, som är fullt tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter

pensionsålderns inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två

år. Enligt 5 mom. i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare

bibehållas i sin befattning intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl.

Majit, då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande

i befattningen ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å

vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är tillämpligt, äger

myndighet enligt 7 § kungörelsen den 30 juni 1942, nr 695, under vissa

förutsättningar låta anstå med entledigande efter pensionsålderns inträde

intill två år eller den längre tid Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter

bestämmer. Föreskrifter om bibehållande i tjänst efter pen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

3

sionsåldern äro jämväl meddelade i folkskolans tjänstepensionsreglemente

samt tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor.

I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen

nr 339 framställdes ånyo motionsvägen förslag örn höjning av pensionsåldrarna.

I sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, afl utskottet

vid frågans omprövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet

och riksdagen tidigare intagit. Utskottet vore nämligen icke övertygat,

att sådana ändrade förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera

ett frångående av 1934 års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda

förneka möjligheten av att utvecklingen framdeles i olika hänseenden

kunde gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna bleve ofrånkomlig.

Betydande besparingar stöde säkerligen att vinna genom att de

anställda bibehölles i tjänst intill högre ålder än för närvarande. Frågan

om höjning av pensionsåldrarna syntes dock tarva ett mera ingående

övervägande ur olika synpunkter. Något hinder att, om statsmakterna så

skulle finna lämpligt, efter reglementets ikraftträdande genomföra en höjning

förelåge icke, enär statstjänstemännen skulle bliva reglementsenligt

pliktiga att underkasta sig ändringar med avseende å pensionsåldern. Tillsvidare

syntes den i propositionen föreslagna förlängningen av anståndstiden

från två till i regel tre år få anses vara tillfyllest. Anledning saknades

att antaga, att den vidgade anståndsmöjligheten icke skulle komma

att av myndigheterna och Kungl. Majit utnyttjas, i den mån förhållandena

så påkallade. Utskottet förutsatte, att Kungl. Majit med uppmärksamhet

komme att följa utvecklingen på förevarande område. Riksdagen beslöt i

enlighet med vad Kungl. Majit och utskottet föreslagit.

Frågan om en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med

avsked ur tjänst har härefter upptagits av Kungl. Majit. 1 anförande till

statsrådsprotokollet den A december 19A2 har sålunda chefen för finansdepartementet

uttalat, att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på

ett sätt som borde föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills

av möjligheterna att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast

vore detta förhållande att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre

åldersgrupperna foges i anspråk för försvarsberedskapen och andra av

krisläget betingade uppgifter. I en framtid, när ändring härutinnan framträdde

och ökat utrymme krävdes för den yngre arbetskraften, kunde en

härav betingad återgång till minskat anlitande av de äldre anställningshavarna

utan svårighet åvägabringas, enär anstånd med avsked endast

medgåves att gälla tillsvidare under den begränsade tid medgivandet avsåge.

Den skärpta knapphet på arbetskraft, som nu gjorde sig gällande,

motiverade sålunda, att de möjligheter att genom anstånd med avsked utnyttja

de äldre anställningshavarnas arbetskraft, på vilka uppmärksamheten

riktats i cirkuläret den 31 maj 1940, i ökad omfattning vunne beaktande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

Utskottet.

Det må i detta sammanhang erinras, att bespciringsberedningen i sitt den

27 februari 1943 avgivna slututlåtande uttalat, att med hänsyn såväl till

belastningen på statsekonomien som till befolkningsutvecklingen de nuvarande

pensionsåldrarna synts beredningen icke nu längre rimligen kunna

vidhållas. Ett återförande av pensionsåldrarna till den av 1930 års pensionssakkunniga

föreslagna nivån — innebärande en höjning av pensionsåldrarna

med i genomsnitt två å tre år — skulle enligt verkställd utredning innebära

en årlig besparing av omkring 5 milj. kronor. Vid höjning av pensionsåldern

för det stora flertalet tjänstemän med som regel fem år skulle besparingen

uppgå till 17 milj. kronor. Dessa siffror avsåge allenast den

civila förvaltningens och affärsverkens tjänstemän men ej försvarsväsendets

personal, lärarkårerna eller arbetarpersonalen. En höjning av pensionsåldrarna

för folk- och småskollärarkårerna med två eller tre år skulle

innebära en besparing av 3 eller 5 milj. kronor. En höjning av arbetarnas

pensionsålder från 60 till 63 år skulle betyda en besparing av 1,5 milj.

kronor. Enligt beredningens mening måste en reform inom detta område

snarast möjligt ske. En höjning av pensionsåldern till 65 år kunde ifrågasättas,

dock med undantag för vissa grupper och sannolikt lämpligen en

lägre ålder för kvinnor. Därjämte syntes pensionsavgifterna skäligen böra

jämkas. En väl avvägd reform beträffande såväl pensionsålder som pensionsavgifter

inom hela statsverksamheten borde lätta budgeten med minst

10 milj. kronor.

I yttrande den 7 april 1943 över besparingsberedningens slututlåtande har

statskontoret icke velat bestrida, att pensionsåldrarna för vissa grupper av

befattningshavare kunde förefalla väl låga — särskilt gällde detta den stora

gruppen manliga befattningshavare med en pensionsålder av 60 år — men

det måste å andra sidan inge betänkligheter att redan nu till omprövning

upptaga vissa grundläggande pensionsspörsmål, som i samband med den

senast verkställda allmänna revisionen av pensionslagstiftningen nyligen

varit föremål för statsmakternas ställningstagande. Här avsedda syfte syntes

för övrigt till väsentlig del kunna vinnas genom ett utnyttjande av de

möjligheter, som pensionsreglementena öppnade, till beviljande av anstånd

med avskedet utöver pensionsåldern, detta i full överensstämmelse med

härom utfärdade direktiv.

Såsom i det föregående berörts, har utskottet tidigare vid skilda tillfällen,

senast vid höstriksdagen 1941, uttalat sig emot en höjning av de nuvarande

pensionsåldrarna. Riksdagen har också hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande

till frågan örn en generell höjning av pensionsåldrarna. Vid den

omprövning utskoltct ägnat denna fråga i samband med behandlingen av

föreliggande motioner (I: 125 och II: 188) om skyndsam utredning angående

höjning av pensionsåldrarna för vissa tjänstemän och arbetare i statens

tjänst har utskottet funnit sig sakna anledning frånträda den ståndpunkt,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

5

utskottet och riksdagen tidigare intagit. I anslutning till sitt år 1941 gjorda

uttalande vill utskottet dock icke bestrida, att befolkningsutvecklingen och

andra faktorer kunna inom en icke alltför avlägsen framtid framtvinga

ett ändrat ställningstagande till ifrågavarande spörsmål. Såvitt nu kan

bedömas, torde nämligen den nedgång i de produktionskraftiga åldersgrupperna,

som måste bli en följd av den tidigare starkt framträdande nativitetsminskningen,

komma att i förening med den ökade medellivslängden efter

hand alltmer aktualisera frågan örn en allmän höjning av pensionsåldrarna.

Av betydelse i detta sammanhang är jämväl, att, såsom besparingsberedningen

påpekat, avsevärda besparingar kunna vinnas genom en sådan höjning.

Även örn sålunda skäl tala för en jämkning av pensionsåldrarna, när

frågan skärskådas på längre sikt, torde dock enligt utskottets mening några

omedelbara åtgärder härutinnan icke vara påkallade eller lämpliga. På sätt

framgår av den lämnade redogörelsen, har en ökad tillämpning av reglerna

om anstånd med avsked nyligen anbefallts, varigenom önskemålet om ett

fullständigare tillvaratagande än hittills av äldre anställningshavares arbetskraft

i viss utsträckning vunnit beaktande. Utskottet är övertygat om att frågan

om pensionsåldrarnas höjning härigenom kan åtminstone tillsvidare utan

större olägenhet undanskjutas, vilket dessutom i och för sig är motiverat med

hänsyn till ovissheten rörande utvecklingen av arbetsmarknaden efter krigets

slut.

Av det anförda framgår, att utskottet icke finner skäl förorda det i

motionerna I: 125 och II: 188 väckta utredningsförslaget. Vad angår det

önskemål, som framförts i motionen II: 128, torde detsamma få anses vara

tillgodosett genom de nyligen meddelade direktiven beträffande utsträckt

tillämpning av reglerna örn anstånd med avsked.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

1) att motionerna I: 125 och II: 188 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda; samt

2) att motionen II: 128 må anses besvarad genom vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 6 maj 1943.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson*, Sundvik, Sylwan, Ohlin*,

Leander, Lindbärg och Bodin;

från andra kammaren: herrar Svedman*, Paulsen, Andersson i Falkenberg,

K. A. Westman, Hall, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Åtvidaberg* och Eriksson

i Sandby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.