Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 64

1943-06-11 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1943:64, Bankoutskottets utlåtande nr 64

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

1

Nr (»4.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

1 en, den 7 maj 1943 dagtecknad proposition nr 242, som hänvisats till

bankoutskottels förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må för

liden från och med den 1 juli 1943 till och med den 30 juni 1944 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen

av bankens sedlar.

I skrivelse den 9 april 1943 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1943 till och med den

30 juni 1944 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret

lia, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse lia bankofullmäktige

vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken

och härvid bland annat anfört följande.

Genom den stabilisering av löner och priser, som numera genomförts,

syntes riskerna för en av inkomststegringar och prishöjningar framkallad

monetär expansion tills vidare vara i huvudsak eliminerade. I fråga örn finansieringen

av de statliga utgiftsöverskotten ville fullmäktige framhålla

vikten av att åtgärder vidtagas för att om möjligt ytterligare öka det enskilda

sparandet.

Den centrala penningpolitiken borde inriktas på att hindra, dels att en

fortsatt valutainslrömning, clearingutbetalningar eller kreditgivning till utlandet

gåve upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att likviditeten

ökades genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering. De medel,

som härvid i första hand komrae ifråga, vore operationer på den öppna marknaden

samt andra åtgärder, varigenom en begränsning av likviditeten framkallades.

En på sådant sätt åstadkommen indragning av betalningsmedel från

marknaden till riksbanken borde fortsättningsvis vid behov äga rum. Å andra

sidan borde, om situationen .skulle förändras exempelvis genom uppkomsten

av en valutautströmning, enligt fullmäktiges mening en åtstramning av kreditmarknaden

motverkas därigenom att riksbanken uppträdde som köpare

av värdepapper på marknaden.

Bihang till riksdagens protokoll 19tS. 8 sami. Nr 64.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

Under den sista tiden hade vissa tendenser till räntesänkning gjort sig

gällande och särskilt ha de placeringssvårigheter, sorn sparbankerna i många

fall vore utsatta för, aktualiserat en nedsättning av inlåningsräntan i vissa

sparbanker. En reduktion av inlåningsrän torna vore emellertid icke ägnad

att förbättra läget för bank- och sparbanksväsendet i dess helhet. Det kunde

enligt fullmäktiges åsikt knappast undvikas, att en sådan reduktion skulle

komma att bli bestämmande för den allmänna ränteutvecklingen. Den skulle

i så fall komma att medföra ökade risker för en stegring av kapitalvärdena

och för att en räntestegring senare bleve nödvändig som eljest skulle kunnat

undvikas. Nuvarande räntor borde alltså enligt fullmäktiges mening även

fortsättningsvis stabiliseras. Fullmäktige förbisåge icke att detta förutsätter,

att affärsbankerna äro villiga att övertaga skattkammarväxlar och korta

statsobligationer utan hänsyn till traditionella regler för fördelningen av

placeringarna.

Föredragande departementschefen har beträffande penningspolitiken anfört

följande:

»När för ett år sedan frågan örn riktlinjerna för penningpolitiken senast

behandlades av riksdagen, gjorde sig starka farhågor för en fortsatt prisstegring

gällande. Visserligen ansåg man sig våga räkna med ali de koslnadsstegringar,

som uppstått vid import, respektive vid övergång till inhemska

ersättningsvaror, i huvudsak tagits ut i produktprisutvecklingen, men å andra

sidan kunde den fortgående ökningen av köpkraften befaras utlösa en ytterligare

höjning av prisnivån.

Inflationsrisken och möjligheterna att bryta denna upptogos till behandling

i den till fjolårets riksdag avlåtna propositionen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten alt inlösa av banken ulgivna sedlar

med guld. 1 skrivelse i ämnet hade bankofullmäktige bland annat uttalat, att

en fortskridande prisstegring i rådande försörjningsläge icke kunde undvikas,

örn ytterligare anspråk på dyrtidskompensation från producenter eller

konsumenter skulle tillmötesgås. Och i sitt yttrande över fullmäktiges skrivelse

hade priskontrollnämnden funnit anledning till farhågor för att den

under 1941 framträdda avsaktningen i prisstegringen icke skulle fortsätta

under 1942 samt till stöd för detta sitt omdöme hänvisat närmast till de

ökade penninginkomsterna för såväl löntagare som vissa andra grupper i

samhället. För egen del anförde jag vid anmälan av ärendet, att bankofullmäktiges

och priskontrollnämndens uttalanden riktade uppmärksamheten på

det betydelsefulla val, inför vilket den ekonomiska politiken kommit att

ställas. I och med att risken för en fortsatt prisstegring icke längre i främsta

rummet var knuten till höjda importkostnader utan företrädesvis betingades

av omfånget hos den tillgängliga köpkraften vid ytterligare minskad varutillgång

och av den köpkraftsökning, som bleve följden av försök att kompensera

prishöjningarna, uppställde sig frågan om man skulle bryta tendenserna

till ytterligare kompensation och därmed skapa underlag för en prisstabilisering

eller örn man skulle acceptera en fortsatt växelverkan mellan

prisförhöjningar och kompensationstillskott. Det senare alternativet vore

tydligen oförenligt med målet för vår penningpolitik. En oavbrutet fortgå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

O

ende prisstegring måste, även om den kunde hindras att förlöpa i snabbare

läkt än ditintills, framkalla allvarliga betänkligheter. Örn uppfattningen att

en fortsatt prisstegring vore ofrånkomlig vunne insteg, skulle lockelsen att

föregripa utvecklingsresultatet bli allt starkare. Och även inom de grupper,

där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits på grund av övertygelsen,

att en sänkning av standarden måste följa av ett försämrat försörjningsläge

för hela folket, skulle inställningen med all sannolikhet bli en

annan, örn det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen av levnadskostnaderna

väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen anslöt sig bankoutskottet

till den här refererade uppfattningen. En stabilisering av inkomstoch

prisnivån borde enligt utskottets mening eftersträvas i första hand genom

en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter dittillsvarande linjer

samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent-

och konsumentgrupper. Dittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar

och kompensationstillskott hade till icke ringa del berott på att såväl

vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens

produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och

en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av försämringen

i försörjningen än övriga grupper. Skulle denna växelverkan kunna brytas

utan alltför stor risk för att någon grupp finge bära en otillbörligt stor del av

krisens bördor, syntes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna för den

för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.

Som bekant upptogos under .sommaren och hösten 1942 överläggningar

med representanter för olika intressegrupper i syfte att nå ett underlag för

en pris- och inkomststabilisering efter de av riksdagen godkända linjerna.

Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes fr. o. m. den 1 november

1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den

strängare prisreglering vilken var nödvändig som komplement till de uppgörelser

rörande arbetslöner och jordbrukspriser varom förhandlingar pågingo.

De resultat som uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde å ena si

dan, att den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad om levnadskostnadernas

fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram

av mellan 4 och 5 procent, å andra sidan en reduktion av producentpriserna

på jordbruksprodukter, som möjliggjorde en stabilisering av konsumentpriserna

trots en samtidig reduktion av subventionerna. I detta sammanhang

bör även nämnas, att man avtalsvägen lyckades vinna en utvidgning av området

för prisbindningarna på importvaror.

Det är givetvis ännu för tidigt atl uttala sig örn betydelsen av de sålunda

vidtagna åtgärderna. Otvivelaktigt ha de dock utgjort en av förutsättningarna

för den stabilisering av prisnivån som kommit lil! stånd. Enligt föreliggande

uppgifter lia levnadskostnaderna nu varit praktiskt taget oförändrade

under ett år, och de farhågor som mötte föregående vår lia alltså hittills icke

besannats. Det finnes under dessa förhållanden grundad anledning att antaga,

att levnadskostnaderna icke under den period, som täckes av gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Rankoutskottets utlåtande nr 64

ramavtal, komma att stiga i sådan utsträckning, alt den i avtalet stadgade

ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda.

Att pris- och lönenivån kunnat stabiliseras innebär givetvis icke, att de faror

för penningvärdet som köpkraftsöverskottet oell den starkt ökade likviditeten

innebära undanröjts. Spänningen mellan köpkraft oell varutillgång

samt likviditeten på penningmarknaden lia snarast ökats; jag torde få hänvisa

till vad jag yttrade härom vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition

samt till konjunkturinstitutets i dagarna utkommande undersökning

av inkomst- och konsumtionsutvecklingen under krigsåren. Men

stabiliseringen bör i väsentlig mån lia begränsat riskerna. Konjunkturinstitutets

utredning ger vid handen, att den köpkraftsökning, som kan återföras

på de ökade stalsutgifterna, den relativt omfattande enskilda investeringsverksamheten

och betalningsförhållandena mot utlandet, visserligen utgjort

en förutsättning för den fortskridande prisstegringen men likväl endast i undantagsfall

och i en i förhållande till hela omsättningen relativt ringa omfattning

varit en aktivt drivande kraft i prisstegringsprocessen. Förklaringen

härtill är närmast, att det köpkraftsöverskott som dämts upp genom varuocli

prisregleringarna icke omsatts i en aktiv varuefterfrågan. Så skulle sannolikt

ha skett, örn farhågor för en fortgående penningvärdesförsämring vunnit

allmän spridning. I den mån försöken att stabilisera prisnivån krönas

med framgång, motverkas tendenserna att utnyttja köpkraftsöverskottet till

forcerad efterfrågan och kan man alltså räkna med att detta överskott även

fortsättningsvis skall förbli passivt.

I de skrivelser från bankofullmäktige rörande riktlinjerna för penningpolitiken

och fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld, som nu föreligga, ha fullmäktige i huvudsak begränsat

sig till att ånyo understryka vikten av att det enskilda sparandet främjas,

att åtgärder vidtagas för att begränsa marknadens likviditet samt att

rådande ränteläge vidmakthålles.

I likhet med fullmäktige finner jag angeläget, att ansträngningarna att stimulera

till ökat sparande fullföljas. De böra få ett verksamt stöd i det ökade

förtroende för penningvärdet, som kan antagas bli en följd av den uppnådda

prisstabiliseringen. Betydelsen av att den statliga upplåningen inriktas så, att

likviditeten på marknaden såvitt möjligt begränsas, har jag redan i statsverkspropositionen

funnit anledning att understryka. Vid organisationen av statslånen

bör alltså tillses, att dessa såvitt möjligt placeras direkt hos allmänheten.

Jag instämmer även i de uttalanden, som bankofullmäktige gjort i

räntefrågan. En räntesänkning skulle i nuvarande läge vara ägnad att försvåra

stabiliseringssträvandena genom att medföra en tendens till höjning av kapitalvärdena

och till ökad kreditgivning. Den skulle vidare leda till att möjligheterna

att stabilisera räntenivån på längre sikt försämrades. De fördelar,

som ett räntefall skulle kunna erbjuda ur finansiell synpunkt, äro icke av

sådan art eller omfattning, att de motivera, att man tager de olägenheter som

räntesänkningen skulle vara förbunden med. Såsom bankofullmäktige framhållit,

förutsätter en räntestabilisering, att bankerna äro villiga att godtaga en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

fortsatt förskjutning i fördelningen av placeringarna över lill skattkammarväxlar

och korta statsobligationer. Med hänsyn till den betydelse en sådan förskjutning

äger för räntestabiliseringen, synes den emellertid för närvarande

ligga i bankernas eget intresse.

Samtidigt som man fullföljer strävandena att binda köpkraftsöverskottet

genom sparande, alt begränsa likviditeten och att motverka en höjning av

kapitalvärdena, måste man givetvis inrikta ansträngningarna på att förhindra

tillskapandet av ny köpkraft. Betydelsen av att de statliga budgetunderskotten

begränsas har ofta understrukits. 1 den mån kraven på fortsatt militär

beredskap, utbyggnad av försvarsorganisationen och åtgärder till främjande

av försörjningen resa hinder för en reduktion av statens anspråk på landets

produktiva resurser och av dc högt uppdrivna statsutgifterna, måste annan

verksamhet begränsas. Åtgärder ha därför vidtagits för att effektivisera kontrollen

över investeringsverksamheten, och ytterligare ingripanden i samma

syfte äro under övervägande. Med hänsyn till den betydelse som stora delar

av den industriella investeringsverksamheten och bostadsproduktionen i nuvarande

läge äger, äro emellertid möjligheterna till en begränsning icke stora.

Desto angelägnare är det att alla besparingsmöjligheter i fråga om icke

strängt nödvändiga anläggningsarbeten iakttagas.

Under våren lia vissa utredningar igångsatts rörande förhållanden, som

kunna väntas bli av betydelse vid övergången till fredshushållning efter ett

vapenstillestånd. Bland de problem, som därvid skola undersökas, är även

frågan om den svenska kronans internationella värde. Detta spörsmål skall

närmast utredas av bankofullmäktige. De upplysningar, som stå att vinna rörande

i utlandet föreliggande planer för ordnandet av efterkrigstidens valutaförhållanden,

komma därvid givetvis att beaktas. Särskild uppmärksamhet

torde få ägnas möjligheterna till samverkan mellan de nordiska länderna.

Sveriges möjligheter att lämna ett positivt bidrag till återuppbyggnadsarbetet

efter kriget även i valutapolitik! hänseende komma att i ej ringa utsträckning

bli beroende av huruvida strävandena att bevara den svenska kronans

köpkraft och vidmakthålla balans inom det svenska näringslivet krönas med

framgång.»

Då hankön (skottet i fjol avgav sitt utlåtande (nr 57) örn penningpolitiken,

förelågo på grund av rådande köpkraftsöverskott vissa risker för en inflationsartad

prisutveckling. I syfte att ernå en stabilisering av inkomst- och

prisnivån förordade utskottet en skärpning och utvidgning av priskontrollen

samt frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producentoch

konsumentgrupper. Genom en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna

för den för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken skulle enligt

utskottets mening en grund läggas för en dylik stabilisering av penningvärdet.

I överensstämmelse med utskottets, av riksdagen godkända uttalanden vidlogos,

såsom departementschefen erinrat, under hösten 1942 vissa åtgärder,

som under trycket av dc växande riskerna gingo så långt, att de i huvudsak

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

inneburit ett prisstopp och medfört en stabilisering av lönenivån. Jämsides

härmed har riksbanken på olika vägar sökt stödja stabiliseringssträvandena

genom att begränsa likviditetsöverskottet och stabilisera räntenivån.

Det resultat, som ernåtts genom skärpningen av den ekonomiska politiken,

måste i stort sett anses tillfredsställande. Prisnivån har under de senaste

åtta månaderna icke företett någon nämnvärd uppgång. Riksbankens konsumtionsprisindex

(september 1931 = 100) visar från september 1942 till

maj 1943 en så ringa stegring som från 158.6 till 159.3, och socialstyrelsens

levnadskostnadsindex (juli 1914 = 100) har under tiden 1 oktober 1942—1

april 1943 endast stigit från 239 till 240.

Såsom departementschefen framhållit, innebär emellertid icke den sålunda

inträdda stabiliseringen av pris- och lönenivån, att de faror för penningvärdet

undanröjts, som köpkraftsöverskottet och den starkt ökade likviditeten

på penningmarknaden utgöra. Läget är alltjämt förenat med betydande

risker, även örn dessa i väsentlig mån begränsats genom stabiliseringen.

För en fortsatt gynnsam prisutveckling är det av vikt, att spänningen mellan

inkomster och tillgången på varor och tjänster icke ökas. Så länge inkomstnivån

hålles i stort sett fast genom ett fullföljande av den nuvarande

lönepolitiken och priskontrollen, är ett väsentligt villkor för en framgångsrik

kamp mot en försämring av penningvärdet uppfyllt. Den i fjol inledda

pris- och lönepolitiken bör därför målmedvetet fullföljas. Dessutom kräves

emellertid, såsom bankofullmäktige och departementschefen betona, att det

enskilda sparandet starkt främjas, så att köpkraftsöverskottet såvitt möjligt

icke kommer att göra sig gällande i ökad efterfrågan på varor och tjänster

för konsumtionsändamål. Tendenser till sådan efterfrågan försvagas givetvis,

i den mån man lyckas stabilisera prisnivån och allmänhetens förtroende

för penningvärdet upprätthålles. Medvetandet om att efter kriget med all

sannolikhet en rikligare varu tillgång inträder och att många priser då bliva

lägre, utgör ett allt starkare skäl för allmänheten att uppskjuta icke nödvändiga

inköp.

Vad den på annat än konsumtion inriktade efterfrågan beträffar är det,

som departementschefen framhåller, av vikt, att den enskilda investeringsverksamheten

underkastas en av rådande läge betingad begränsning och att

alla besparingsmöjligheter iakttagas i fråga om icke strängt nödvändiga statliga

och kommunala anläggningar.

På penningpolitikens område föreligger alltjämt, såsom fullmäktige framhållit,

anledning uppmärksamma utvecklingen av likviditeten på marknaden,

även örn affärsbankernas överskottsmedel i år varit avsevärt mindre än i

fjol.

För begränsningen av näringslivets efterfrågan på kredit spela för närvarande

variationer i den allmänna räntenivån en ganska ringa roll. Med hänsyn

till bl. a. det statsfinansiella intresset av en icke alltför dyrbar upplåning

skulle därför en viss sänkning av obligationsräntorna måhända kunna ifrågasättas.

De av departementschefen uttalade farhågorna för att en räntesänkning

skulle medföra en tendens till ökad kreditgivning torde sakna aktualitet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

i

i nuvarande läge, då efterfrågan på lån starkt begränsas av bland annat råvaruknapphet

och restriktioner för byggnadsverksamheten. Däremot är det

troligt, att en räntesänkning skulle medföra en viss höjning av kapitalvärdena,

vilket icke för närvarande kan betraktas som önskvärt. Fullmäktiges

och departementschefens huvudskäl synes emellertid vara, alt en räntesänkning

skulle försämra möjligheterna att stabilisera räntenivån på längre sikt

genom att öka faran för en framtida räntestegring, som eljest skulle kunnat

undvikas. I den mån riskerna för en skärpning av fluktuationerna i räntenivån

skulle ökas genom en i''äntesänkning, är detta även enligt utskottets

mening ett skäl mot en sådan sänkning. En stabilisering av räntenivån innebär

nämligen, att rubbningar i näringslivets arbetsförutsättningar undvikas

och dess planering underlättas. Detta bör dock ej hindra, att i vissa uppkommande

lägen en räntesänkning tillgripes exempelvis för att uppmuntra investeringarna

och främja en ekonomisk återhämtning, liksom ej heller att

en räntehöjning i andra fall användes som ett led i en återhållande ekonomisk

politik.

Enligt utskottets mening är den möjligheten ingalunda utesluten, att efter

kriget en något lägre räntenivå än den nuvarande kan betingas av de då rådande

förhållandena, bland annat med hänsyn till att det under en eventuell

efterkrigsdepression kan bliva önskvärt att uppmuntra byggnadsverksamheten

med räntesatser, som ej mycket överstiga förkrigstidens. De beräkningar,

som nyligen utförts inom konjunkturinstitutet, synas visa, att kapitalförtäringen

i Sverige under kriget varit av ringa omfattning, vilket är en omständighet

av intresse i detta sammanhang. I nuvarande läge synes emellertid anledning

till ändring av räntepolitiken icke föreligga.

Vad den med penningpolitiken förbundna ekonomiska politiken i övrigt

beträffar, ansluter sig utskottet likaledes till vad departementschefen i slutet

av propositionen anfört. Det synes välbetänkt, att frågan örn penning- och

valutapolitiken upptagits såsom ett led i de utredningar, regeringen igångsatt

rörande förhållanden, som kunna väntas bli av betydelse vid övergången till

fredshushållning efter ett vapenstillestånd. Det är av vikt, att dessa utredningar

bedrivas nied den skyndsamhet, som omständigheterna medgiva. Utan

att närmare taga ställning till frågan örn avvecklingen av krisregleringarna

och anpassningen till nya marknadsförhållanden vill utskottet i detta sammanhang

framhålla vikten av att de oundgängliga omställningssvårigheterna

inom näringslivet icke skärpas genom en långvarig deflation, som lägger ett

förlamande tryck på näringslivet. Det synes fastmera vara ett betydelsefullt

önskemål, att så snart som möjligt efter kriget en fast grund lägges för näringslivets

kalkyler. En viktig förutsättning härför är, att en fast lönenivå

relativt snabbt ernås. Möjligheterna härutinnan torde böra upptagas till

överläggningar mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter samt representanter

för de viktigare näringsgrenarna. Sådana överenskommelser, som

under fjolåret ingingos mellan organisationerna under statens medverkan i enlighet

med av regering och riksdag anvisade allmänna riktlinjer kunna framdeles

liksom hittills utgöra ett medel att uppnå enhetlighet i och rationell

avvägning av den ekonomiska politiken.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 64.

Vad angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse för

riksbanken från sedelinlösningsskyldighelen, har densamma ej givit utskottet

anledning till erinran.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 11 juni 1943.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD AKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordenson, Sandén, Friggeråker,

Sundvik, Sylwan och Ohlin;

från andra kammaren: herrar Svedman, K. A. Westman, Hall, Andersson i Munka1

jungby*, Ericsson i Åtvidaberg*, Eriksson i Sandby*, Sundberg* och Eriksson i Kinna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

438208. .Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1913

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:393 Skrivelse till Konungen i anledning a/v Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedl a1 i texten