Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1943-03-02 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1943:9, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 1).

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll

ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och

med den 10 januari 1942, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges

i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av

innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen

om verkställd granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under

år 1941, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen

överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och

förvaltning under år 1942, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för

riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning

under samma år.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig

utskottet att för en närmare kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1942 har riksbanken erhållit

en vinst av 19,381,373 kronor 25 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit

förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1942

intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 8 sami. Nr 9—10.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1943 ävensom de

protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1943 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet avgiva

berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Räntepolitiken.

Ränteläget var under år 1942 synnerligen stabilt, och räntorna höllö sig

i stort sett vid samma nivå som i slutet av år 1941. En stark ökning av

penningmarknadens likviditet gjorde sig gällande, som utövade ett visst

tryck på ränteläget. Då en utveckling i riktning mot sänkta räntor icke syntes

stå i överensstämmelse med den allmänna ekonomiska politiken, hava

bankofullmäktige genom olika åtgärder eftersträvat en stabilisering av räntenivån.

I sådant syfte hava fullmäktige genom försäljning av obligationer och

andra skuldförbindelser sökt minska likviditetsöverskottet, för vilket ändamål

riksgäldskontoret haft att i viss omfattning tillhandahålla riksbanken

skaltkammarväxlar. För fullföljande av denna sin valutavårdande verksamhet

hemställde bankofullmäktige, under åberopande av 1942 års riksdags beslut

angående disposition över riksgäldskontorets skuldförbindelser för sådant

ändamål, i skrivelse den 1 oktober 1942 till riksgäldsfullmäktige, att

riksgäldskontoret ville till riksbanken överlämna skuldförbindelser till ett

sammanlagt belopp av 500 miljoner kronor och med den tekniska utformning,

som sedermera skulle angivas. Den motivering, som bankofullmäktige

anförde för denna rekvisition, innefattar förutom en översikt av det aktuella

marknadsläget en betydelsefull deklaration av fullmäktiges penningpolitiska

program. Fullmäktiges skrivelse är av följande innehåll:

»Det statsfinansiella läget kommer för avsevärd tid framåt att präglas av

mycket stora anspråk på utbetalningar för försvarsändamål och begränsade

möjligheter att vinna ökade intäkter. Penning- och kapitalmarknaderna komma

därför även fortsättningsvis att erhålla betydande nettotillskott av betalningsmedel.

Samtidigt kan investeringsverksamheten väntas förbli av begränsad

omfattning. Under dessa omständigheter har man att räkna med

de vanliga följderna av en stigande lätthet på marknaden, alltså tendenser

till räntefall, till stigande aktiekurser och realvärden samt till spekulativ kort

investering etc.

Även örn man anser sig böra motverka övriga konsekvenser av det lättare

marknadsläget, kunde den praktiska betydelse, en låg räntenivå äger i vissa

sammanhang, tänkas motivera, att man läte marknadsutvecklingen utlösa

en fortsatt räntereduktion. Om en räntesänkning komme till stånd'' med den

bakgrund som här skisserats, skulle detta emellertid betyda, att man på en

väsentlig punkt accepterade det lätta marknadslägets inflytande i inflations
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

3

skapande riktning och minskade sina möjligheter alt på andra punkter motverka

detta. Ur penningpolitik synpunkt är förutsättningen för den nuvarande

finanspolitiken att man pa ett tidigt stadium kan bryta återverkningarna

av den onormala tillförseln av betalningsmedel till marknaden. Helst

bör en sterilisering av medlen ske omedelbart. I varje fall bör man söka förhindra,

att de komma till användning i den allmänna rörelsen. Risken för

att de skola göra detta ökas emellertid, i den mån de tillåtas föranleda en

räntesänkning.

Slituationen vöre en annan, örn lättheten på marknaden vore ett uttryck för

att tillgängen på realkapital vöre god i förhållande till behovet. Läget är emellertid

nu det motsatta. I ett knapphetsläge som måste innebära ett ökat behov

av produktionsmedel föreligger samtidigt en brist på realkapital uppkommen

därigenom, att landets produktionsmedel flera år i följd i väsentlig

utsträckning använts för ändamål som ur ekonomisk synpunkt äro improduktiva.

Härtill kommer, att den nuvarande räntenivån måste ses mot

bakgrunden av rådande prisförhållanden.

Fullmäktige finna sig av anförda skäl böra vidhålla uppfattningen, att

rantesatserna icke för närvarande böra tillåtas att sjunka. Vid stigande lätthet

på marknaden kan det emellertid komma att visa sig möjligt att stabilisera

räntenivån endast genom en statlig upplåning utöver iöpande behov,

i enlighet med de tankegangar, som föranlett riksdagen att meddela nyss åberopade

beslut angående disposition över riksgäldskontorets skuldförbindelser.

i. riksbankens valutavardande verksamhet, torde en sådan rent penningpolitiskt

motiverad upplåning böra verkställas genom riksbankens försorg.

Av vad fullmäktige här uttalat framgår, att fullmäktiges önskan att stabilisera

räntenivån ingår som ett led i strävandena att förebygga en fortsatt

prisstegring och närmast avser att bidraga till en eliminering av de risker

för prisutvecklingen som en alltför stark likviditet på penning- och kapitalmarknaderna

får anses inrymma. Fullmäktige vägledas emellertid även av

en stravan att på längre sikt stabilisera räntenivån. Tillfälliga kastningar i

marknadens likviditet böra icke få utlösa okontrollerade räntefluktuationer.

Det är enligt fullmäktiges mening i regel icke heller lämpligt att söka genom

starkare ränteförskjutningar styra den ekonomiska utvecklingen. Andra och

mer ändamålsenliga utvägar stå vanligen till buds.

Den räntestabilisering, som fullmäktige anse önskvärd, bör dock icke förhindra

en viss förlängning av löptiden för statslån av de olika nu gängse typerna.

En sådan utveckling synes tvärtom önskvärd och motiverad av marknadsläget.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang understryka angelägenheten

av att statsskuldens genomsnittliga löptid förlänges även genom ett utbyte av

kortare mot längre lånetyper, alltså exempelvis medellånga mot långa

Ian, eller skattkammarväxlar mot obligationer med ett par års löptid. De

möjligheter att förlänga statsskuldens löptid, örn vilka här erinrats, böra enligt

fullmäktiges mening utnyttjas i den utsträckning som vid varje tidpunkt

är förenlig med kravet på en upplåning av de fria medlen till oförändrad

ranta.»

Utskottet bär i detta sammanhang icke ansett sig böra närmare ingå på

de av fullmäktige gjorda uttalandena, vilka lämpligen synts böra upptagas

i samband med frågan örn riksbankens valutapolitik, till vilken fråga utskottet

återkommer senare under riksdagen. Vid sådant förhållande har utskottet

nu endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen

anmäla.

U''Isie ottel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

2:o.

1942 års premieobligationslån.

Revisorerna hava under § 4 i sin berättelse angående riksgäldskontoret

upptagit frågan om provisionen till förmedlare av 1942 års premieobligationslån

och därvid till en början lämnat följande redogörelse för lånets

uppläggning m. m.:

»De under 1930-talet emitterade premieobligationslånen avsågo huvudsakligen

konvertering av löpande lån. 1940 beslöto emellertid riksgäldsfullmäklige

att emittera ett helt nytt premieobligationslån om 150 miljoner kronor

med obligationer å 50 kronor per styck.

Vinstplanen för detta lån var så anordnad, att å varje serie örn 2,000 obligationer

skulle utfalla tretton vinster vid varje utlottning. Någon bestämd

minsta vinstsumma å varje serie hade likväl icke garanterats.

Provision till de förmedlare, genom vilka obligationerna försåldes till allmänheten,

utgick vid fast köp av

minst 100 st. obligationer med 60 öre per obligation = 1.2 %

2.000 »

2>

» 75 » »

2>

= 1.5

10,000 »

, 100 » »

= 2

20,000 »

>

» 150 » »

»

= 3

De firmor, som av riksgäldskontoret auktoriserats för försäljning av premieobligationer

mot avbetalning, erhöllo 1 krona per obligation i provision.

Vid försäljning i kommission utgick provision med 50 öre per obligation,

d. v. s. med 1 %.

Innevarande år beslöts emittering av ett nytt premieobligationslån å 150

miljoner kronor med obligationerna även denna gång lydande å ett belopp

av 50 kronor per styck. Sedan det visat sig, att efterfrågan på obligationer

avsevärt översteg den bestämda lånesumman, beslöto riksgäldsfullmäktige

att utöka lånet med en andra s. k. tranch om likaledes 150 miljoner kronor.

Vinstplanen för vardera franchen av detta lån är så uppgjord, alt vinsterna

å en serie örn 2,000 obligationer vid varje utlottning skola uppgå till

så stort belopp, att en årlig förräntning om 2.1 °/o erhålles.

Provision å försäljningsförmedling utgick ursprungligen enligt samma

grunder som för 1940 års lån. Dock erhöllo avbetalningsfirmorna samma

provision som övriga förmedlare, men å andra sidan företogs viss ändring

till firmornas nackdel av bestämmelserna om inbetalningen till riksgäldskontoret

av influtna avbetalningsbelopp.

Sedan revisorerna begärt uppgift om den provision, som utgått vid emittering

av statslån under de senaste åren, hava riksgäldsfullmäktige beslutat

nedsätta provisionen för den återstående delen av den s. k. andra tranchen

(omkring 50 miljoner kronor) till 25 öre per obligation vid köp av hel serie

och till 50 öre i övriga fall. Till postverket skall dock utgå provision med 1

krona per obligation. Dessutom har priset höjts till 52 kronor per obligation

vid köp av hel serie samt till 51 kronor i övriga fall. Enstaka poster synas

hava försålts till ett pris av 52 kronor 50 öre per obligation.

Till och med den 31 oktober 1942 hade i provision utbetalats:

3,997,970 st. å 1.50 per obligation

kronor 5,996,955: —

172,300 » » 1.— »

» 171,300: —

61,000 » > 0.75 »

>

» 45,750: —

4,600 » > 0.60 »

>

» 2,700: —

200 » » 0.50 »

» 100:—

Summa 4,235,570 st.

kronor 6,216,865: —

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

5

Samtliga provisioner å 1 krona 50 öre per obligation hava utbetalats till

banker och bankirer samt till riksbanken, postverket och Kooperativa förbundet.

»

För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:

»Genom vinstplanens anordnande med en viss garanterad vinstsumma å

varje serie avsågs uppenbarligen att göra premieobligationerna eftersökta

även av större kapitalplacerare, vilka genom köp av hel serie kunde erhålla

en fast förräntning å sitt kapital jämte möjlighet att deltaga i dragningen om

de större vinsterna. En icke obetydlig efterfrågan på hela serier synes under

sådana förhållanden hava kunnat förväntas. Även om den för 1940 års premieobligationslån

utgående provisionen kan anses hava motsvarat marknadsläget,

vilket tidrymden för försäljningen möjligen kan giva vid handen, vill

det förefalla revisorerna som om det läge på kapitalmarknaden, som rådde

vid tiden för emitteringen av 1942 års lån, ävensom lånets konstruktion kunnat

motivera en något större försiktighet vid provisionens utmätande. I varje

fall synes provisionsfrågan hava bort upptagas till förnyad prövning, då den

s. k. andra tranchell av lånet beslöts, d. v. s. sedan efterfrågan på dessa obligationer

i verkligheten visat sig vara avsevärt större än som från början

förutsetts. Därigenom skulle icke obetydliga belopp hava kunnat sparas och

framför allt, örn provision från början hade fixerats till samma belopp som

sedermera blivit av riksgäldsfullmäktige fastställda, synes provisionskostnaden

hava kunnat avsevärt reduceras.

Vad som sålunda förekommit hava revisorerna velat omförmäla för riksdagen.

»

över revisorernas uttalanden hava fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse

den 22 december 1942 — vilken skrivelse återgivits i anslutning till den

tryckta revisionsberättelsen (sid. 20—21) — avgivit följande yttrande:

»Vid fastställandet av försäljningsvillkoren för 1942 års premieobligationslån,

vilket beträffande såväl vinstbeloppens fördelning å de olika serierna

som i övrigt var konstruerat på samma sätt som 1940 års premielån, utgingo

fullmäktige från att någon nedsättning lämpligen ej borde ske av den provision,

som utgått till försäljare av obligationer av 1940 års premielån. För denna

uppfattning talade enligt fullmäktiges mening flera skäl. Det ansågs önskvärt,

att det nya lånet bleve slutsålt på kortare tid än vad fallet var med 1940

års lån med hänsyn bl. a. till att räntan å ett premieobligationslån får anses

börja löpa fyra månader före första vinstutlottningen, vilken i fråga örn

1942 års lån skulle äga rum i februari 1943. Att vid sådant förhållande sänka

de utgående provisionerna ansågs så mycket mindre böra ifrågakomma som

försäljarnas omkostnader på grund av kristiden ökats sedan år 1940. Det

kunde vidare befaras, alt den från 10 till 20 procent förhöjda skatten å utfallande

vinstbelopp över 25 kr., vilken skatt avdrages vid vinsternas utbetalning,

liksom även nedsättningen av det vinstbelopp, som sammanlagt årligen

utlottas, från 3.7 procent av lånesumman vid 1940 års lån till 3.3 procent vid

1942 års lån skulle minska intresset för obligationerna av det nya lånet.

Då meddelande örn 1942 års premieobligationslån lämnats genom tidningarna,

visade sig emellertid efterfrågan å obligationerna vara över förväntan

stor, sä att mycket snart rekvisitioner inkommit till riksgäldskontoret ä ett

obligationsbelopp betydligt överstigande lånets hela belopp. För att kunna

tillgodose denna stora efterfrågan beslöto fullmäktige att utöka premielånet

genom utgivande av en ny tranche av detta till samma belopp och på samma

villkor som beträffande den första franchen. De bestämda försäljningspro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

Utskotta.

visionerna ansågos böra tillämpas i fråga om rekvisitioner, som kommit riksgäldskontoret

tillhanda intill en viss dag före beslutet örn den nya tranchen.

För det därefter kvarvarande obligationsbeloppet nedsattes försäljningsprovisionerna

på sätt framgår av revisorernas redogörelse. Försäljningskursen å

obligationerna höjdes fr. o. m. den 14 september 1942 till 52 kronor för obligation

vid köp av hel serie samt till 51 kronor vid övrig försäljning.

A lånets båda trancher om tillsammans 300 milj. kronor beräknas likviden,

sedan nu utestående belopp influtit, komma att uppgå till omkring 294 milj!

kronor, vilket innebär, att det utbetalade provisionsbeloppet, efter avdrag av

vad som influtit genom ovannämnda överkurs, utgör omkring 6 milj. kronor

d. v. s. två procent av lånebeloppet.

Den effektiva räntefoten å lånet har beräknats utgöra cirka 3.5 procent

under förutsättning att lånet inlöses efter tio år men endast cirka 3.35 procent

om lånet löper för all framtid.»

Såsom fullmäktige erinrat, var 1942 års premielån konstruerat på samma

sätt som det närmast föregående, år 1940 utgivna premielånet. Medan tidigare

emitterade premielån i främsta remmet varit avsedda för placering

hos den stora allmänheten, vörö nyssnämnda två lån dessutom anordnade med

särskild tanke på försäljning av hela serier till stora kapitalplacerare. I sådant

syfte hade varje serie i vinster garanterats elt minimibelopp av 2,100 kronor årligen,

vilket, då varje serie är på 100,000 kronor, motsvarar en minimiavkastning

av 2.1 %. Den genomsnittliga vinstchansen, d. v. s. förhållandet mellan

det årligen utlottade vinstbeloppet och lånesumman, som för 1940 års lån

är 3.7 °/o, utgör för 1942 års lån 3.3 %. Å vinst i sistnämnda lån utgår lotterivinstskatt

med 20 procent, vilken skatt understiger den beskattning, som

eljest drabbar medelstora och större inkomster. Vinstgarantien innebar med

hänsyn härtill en särskild lockelse för kapitalplacerarna, i första hand för

större enskilda inkomsttagare samt för aktiebolag m. fl. Även för andra

personer och sammanslutningar, vilka med lån finansierat en större eller

mindre del av sitt obligationsköp, var vinstgarantien emellertid ägnad att

stimulera till inköp av stora belopp.

Nu angivna förhållanden medförde, att 1942 års premielån i väsentlig mån

fick karaktären av ett lån för placering av större kapitalbelopp, vilket i förening

med den under emissionstiden rådände rikliga kapitaltillgången utgör

förklaringen till att på en jämförelsevis kort tid icke mindre än 300 milj.

kronor nya premieobligationer kunde vinna avsättning i marknaden. Härvid

bör dock framhållas, att obligationsköpare i stor utsträckning fullgjorde

sina likvider medelst anlitande av från kreditinrättningarna upplånade medel

— enbart affärsbankernas nya lån mot premieobligationer torde uppgå till omkring

140 milj. kronor — samt att försäljningen påskyndades av ett starkt

spekulativt intresse från köparnas sida. Lånetypens fördelar ur skattesynpunkt

och det i övrigt gynnsamma försäljningsläget synas emellertid icke Ira

tillräckligt beaktats vid fastställandet av provisionen till banker och bankirfirmor

m. fl. för deras medverkan vid lånets försäljning.

Det är uppenbart, att en provision, som tidigare kan lia ansetts vara berättigad

vid försäljning av enstaka premieobligationer, icke är lämplig, då det

gäller försäljning av stora poster på en gång, t. ex. av hela serier. Provisionen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

7

å 1942 års premielån utgick emellertid under större delen av försäljningstiden

efter sådana grunder, att — såsom framgår av den av revisorerna lämnade

redogörelsen — ersättningen till låneförmedlarna efter en viss skala ökades

med försäljningsbeloppen. I följd härav kom den högsta provisionssatsen,

3 procent, regelmässigt att utgå till låneförmedlarna vid serieförsäljning, vilket

ytterligare stimulerade denna försäljning. Denna provision, som tillämpats för

större delen av lånet —det totala provisionsbeloppet utgjorde 7.5 milj. kronor

— överstiger avsevärt den provision, som utgår vid försäljning av andra statsobligationer,

och kan icke anses stå i rimligt förhållande till låneförmedlarnas

prestation. Det måste därför anses vara en riktig åtgärd, att provisionen mot

slutet av försäljningen reducerades till 72 procent vid köp av hel serie och

till 1 procent vid köp av mindre poster, varvid dock provisionen till postverket

sänktes endast till 2 procent. Vid den tidpunkt, då provisionen nedsattes,

var emellertid i det närmaste hela lånet placerat, varför någon större

besparing ej kunde ernås genom nedsättningen.

I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att en större

försiktighet bort iakttagas vid provisionens utmätande. Särskilt gäller detta

i fråga örn serieförsäljningen. Samma provisionssatser hava visserligen tilllämpats

vid närmast föregående premielån av år 1940, men förhållandena vid

emissionen av premielånet hösten 1942 avveko i väsentlig mån från dem som

förelågo, då 1940 års premielån emitterades på våren samma år. I avseende

härå bör särskilt framhållas, att läget på kapitalmarknaden under hösten

1942 på grund av riklig tillgång på placeringsmedel och betydande kassaöverskott

hos affärsbanker och sparbanker var avsevärt gynnsammare för

en premielåneemission än under våren 1940, då placeringsintresset dessutom

dämpades av det utrikespolitiska läget.

Beträffande den skattebesparing, som i vissa fall kan ernås vid köp av 1942

års premieobligationer, har utredning verkställts inom riksbanken i en den

26 augusti 1942 dagtecknad promemoria. Av denna utredning framgår, att det

vid en inkomst av något över 30,000 kronor lönar sig för en enskild person att,

även om man endast räknar med den garanterade minimiavkastningen av

2.1 %, placera ett kapital örn 100,000 kronor i en hel serie premieobligationer

i stället för i ett 3V2 °/o statslån. Räknar man däremot med den genomsnittliga

avkastningen av 3.3 °/o, ger samma placering redan vid en inkomst av

20,000 kronor en skattebesparing av icke mindre än 650 kronor, i det att

nettoavkastningen efter skattebetalning blir 2,700 kronor vid placering i

premielånet mot 2,052 kronor vid placering i elt vanligt 3V2 % obligationslån.

Skattebesparingen ökar givevis ju högre inkomsten är. Vid ett taxerat belopp

av 100,000 kronor blir sålunda nettoavkastningen i förra fallet 2,700

kronor mot 1,106 kronor i senare fallet, vilket innebär en skattebesparing av

i inut tal 1,600 kronor. Då aktiebolagens skatter lör närvarande uppgå till

minst 40 procent av det taxerade beloppet, blir även för dem skattebesparingen

betydande. Alldeles särskilt stora synas på grund av den utformning,

beskattningen för livförsäkringsbolagen erhållit, fördelarna med premieobligationsköp

vara för dessa bolags vidkommande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

De fördelar i beskattningshänseende, som sålunda kunna ernås genom placering

i premielånet, motsvaras av minskade skatteinkomster för staten och

kommunerna. Hänsyn härtill synes emellertid icke ha tagits vid fastställandet

av villkoren för lånet, i följd varav lånet blivit en ur det allmännas synpunkt

mindre tillfredsställande transaktion. Då det är av största vikt, att vid uppläggandet

av ett statslån samtliga samhällsekonomiska konsekvenser av lånet

tagas i betraktande, vill utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utgivande

av ett kommande premielån även skattesynpunkten vinner tillbörligt

beaktande. Därjämte synes provisionen höra sänkas samt eventuellt utgå

efter en enhetlig procentsats. I syfte att minska intresset för premieobligationer

från de större kapitalplacerarnas sida bör vidare övervägas, huruvida

icke serieförsäljningen borde slopas samt vinstgarantien borttagas eller väsentligt

reduceras. Det hör nämligen hållas i minnet, att premielånen kunna

försvara sin plats i den statliga upplåningen endast om de verkligen fylla

sitt ursprungliga ändamål att huvudsakligen från vissa kategorier mindre inkomsttagare

uppsamla ett tillskott till budgetens finansiering och därigenom

bidraga till en ökning av sparandet. För upplåning av större belopp från

större inkomsttagare böra andra låneformer än premielån anlitas.

I detta sammanhang vill utskottet ur principiell synpunkt något beröra

frågan om storleken av den ränta, som staten bör utlotta i vinster å ett

premielån. Utskottet utgår härvid till en början från att lånet är så utformat,

att detsamma icke genom vinstgaranti eller annorledes medför någon förtäckt

skattelindring. En möjlighet är då att bestämma lånets förräntning med utgångspunkt

från den vid emissionstillfället gällande effektiva avkastningen

å vanliga räntebärande statslån med ungefär samma löptid. Denna beräkningsgrund

bär tillämpats i fråga om hittills emitterade premielån och har

motiverats med att köpare av premieobligationer böra komma i åtnjutande

av i stort sett samma ränteförmåner som köpare av vanliga statsobligationer.

En härifrån avvikande uppfattning uttalades av bankoutskottet år 1934 (uti.

nr 28), i det att utskottet då framhöll, att villkoren för premielånen, vilka

så väsentligt skilja sig från vanliga räntebärande obligationslån, i första hand

borde bestämmas med hänsyn till läget på den speciella marknaden för premieobligationer.

Utskottet är fortfarande av samma uppfattning. Den hittills

tillämpade metoden har i alltför hög grad gynnat obligationsköpama, vilket

tagit sig i uttryck i att kursen å nyemitterade premieobligationer stigit icke

oväsentligt över pari och ofta givit anledning till en livlig spekulation i dessa

papper. I sådana fall har staten frivilligt avstått från möjligheten att tillgodogöra

sig de fördelar, som marknadsläget erbjuder och vilka avspeglas i

fondbörsens värdesättning av de tidigare lånen. Premielån synas i regel kunna

säljas även med en vinstplan, som motsvarar en lägre förräntning än den,

som erhålles å vanliga statslån, och detta torde säkerligen, örn man icke

eftersträvar alltför höga lånebelopp, kunna ske utan risk för någon större

avmattning i köpintresset. Förhållandena kompliceras emellertid för närvarande

därav, att skatten å premieobligationsvinster understiger den skatt,

som vid olika inkomstlägen utgår å andra inkomster. Detta bör givetvis be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

9

aktas vid uppgörandet av vinstplanen. Utskottet har velat föra dessa spörsmål

på tal, enär desamma enligt utskottets mening äro förtjänta av närmare

utredning och övervägande från riksgäldsfullmäktiges sida.

Frågan om försäljning av premieobligationer på avbetalning genom särskilda

kommissionärer har vid flera tillfällen under 1930-talet varit föremål

för statsrevisorernas och bankoutskottets uppmärksamhet. De gjorda påpekandena

ha medfört, att postverket numera deltager i denna försäljning under

emissionstiden, varjämte försäljningsvillkoren i vissa avseenden modifierats

i en för allmänheten gynnsam riktning. Priset vid köp av premieobligationer

på avbetalning måste emellertid alltjämt anses vara väl högt.

Det utgjorde för obligationer av 1942 års premielån till en början 57 kronor

men höjdes ganska snart, sedan kursen å obligationerna stigit, till 59 kronor.

Detta överpris har tillkommit med anledning av de icke obetydliga kostnader

för kommissionärerna, som äro förenade med avbetalningssystemet.

För köparen innebära emellertid avbetalningsvillkoren en kostnad av ungefär

2V3 procent i månaden under den tid avbetalningen pågår, överpriset

synes utskottet därför vara av den storleksordning, att det väl kan ifrågasättas,

huruvida staten bör tillåta avbetalningsförsäljning på sådana villkor. Det

är sannolikt, att ändamålet med avbetalningsförsäljningen -—- nämligen att för

mindre inkomsttagare möjliggöra förvärvandet av en eller annan premieobligation

— kan i samarbete med kreditinrättningarna tillgodoses på andra,

för obligationsköparna fördelaktigare vägar. Detta kunde ske exempelvis

genom att kreditinrättningarna i ökad omfattning tillhandahölle avbetalningslån

mot säkerhet av premieobligationer eller medverkade till uppsamlande av

sparmedel i smärre poster i direkt syfte att möjliggöra obligationsköp. Utskottet

förutsätter, att riksgäldsfullmäktige med beaktande av samtliga

på frågan inverkande omständigheter taga det nuvarande systemets bibehållande

under omprövning i god tid före emitteringen av nästa premielån.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen

omförmäla.

3:o.

Tjänstgöringstiden vid riksbankens huvudkontor och riksgäldskontoret.

Revisorerna hava under § 8 i sin berättelse angående riksbanken efter en

ingående redogörelse för tjänstgöringstiden inom den civila statsförvaltningen

bland annat lämnat följande upplysningar rörande tjänstgöringstiden vid

riksbankens huvudkontor och riksgäldskontoret:

Tjänstgöringstidens längd för befattningshavarna vid huvudkontoret växlade

avsevärt icke blott olika avdelningar emellan utan också inom de särskilda

avdelningarna. Sålunda hade vissa tjänstemän, främst i ledande ställning,

eller å de mest arbetstyngda avdelningarna en tjänstetid, som uppginge

till eller i vissa fall väsentligt överstege 42 timmar per vecka. Å andra avdel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

ningar åter vore tjänstgöringstiden för den personal, som hade att utföra det

mera rutinmässiga arbetet, kortare — i vissa fall avsevärt kortare — än 42

timmar per vecka. Arbetstiden under sommarmånaderna vore på flertalet avdelningar

lika lång eller i vissa fall längre än under årets övriga månader,

detta på grund av semestrar m. m. Å några få avdelningar hade försök gjorts

att förkorta tjänstgöringstiden under två av sommarmånaderna, men det

hade icke å någon av dessa avdelningar blivit möjligt att medgiva en förkortning,

som tillnärmelsevis motsvarade 9 timmar i veckan. Orsaken härtill

vore även i detta fall önskan att i möjligaste mån förlägga semestrarna

till sommarmånaderna.

Från och med den 1 oktober 1942 omfattade tjänstgöringstiden vid riksgäldskontoret

dagligen 7 timmar, däri ej inräknat lunchrast, dock att arbetstiden

under lördagar utgjorde 4’/2 timmar. Den effektiva tjänstgöringstiden

vore sålunda numera 391/2 timmar. Trots denna ökning av arbetstiden understege

densamma den vid civila statsförvaltningen gällande med 21/2 timmar

för vecka.

För egen del hava revisorerna i ärendet gjort i huvudsak följande uttalande:

Såsom av det ovan anförda framgår har inom den civila statsförvaltningen

sedan 1921 en tjänstgöringstid av 42 timmar för vecka varit gällande.

Den av revisorerna verkställda utredningen utvisar, att tjänstgöringstiden

vid riksbankens huvudkontor — med undantag av vissa avdelningar —

icke oväsentligt understiger den vid civila statsförvaltningen gällande. Vad

beträffar riksgäldskontoret bär tjänstgöringstiden intill den 1 oktober innevarande

år utgjort endast 3672 timmar för vecka, och även med därefter

föreskriven utökning av arbetstiden understiger densamma alltjämt den för

statsförvaltningen gällande. För övrigt må här erinras örn det förhållandet

att i motioner till 1940 års lagtima riksdag hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn ändring i gällande instruktioner,

arbetsordningar m. m., så att arbetstiden för befattningshavare i statens

tjänst ökades från 42 till 48 timmar per vecka samt under s. k. sommartid

från 33 timmar till 39 timmar per vecka. Ehuru riksdagen efter inhämtande

av allmänna lönenämndens utlåtande icke funnit nämnda motioner böra

föranleda någon generell utvidgning av arbetstiden för statens tjänstemän

på sätt som i motionerna ifrågasatts, framlade riksdagen likväl förslag till

vissa åtgärder i syfte att ernå ett effektivare utnyttjande av den fastställda

arbetstiden.

Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringstiden vid riksbankens

huvudkontor och riksgäldskontoret borde närmare anslutas till den

för civila statsförvaltningen gällande.

Med anledning av vad statsrevisorerna i sin berättelse anfört hava fullmäktige

i riksbanken i skrivelse till bankoutskottet den 14 januari 1943

framhållit, att frågan om riksbankens blivande organisation torde, såsom

fullmäktige i sin berättelse till utskottet anmält, bli föremål för fullmäktiges

prövning inom den närmaste tiden. Skulle en omorganisation komma till

stånd, kunde man utgå från att som ett led däri inginge, att tjänstetiden

vid huvudkontoret komme att anknytas till vad som gällde inom den civila

statsförvaltningen även för den personal, som nu hade kortare tjänstgöringstid.

Enligt vad utskottet inhämtat, har tjänstgöringstiden i riksgäldskontoret

från och med den 7 januari 1943 utökats till 42 timmar i veckan mot tidigare

gällande tjänstgöringstid av 3972 timmar per vecka.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

11

Såsom bankofullmäktige meddelat, kommer frågan om en utökning av

tjänstgöringstiden vid riksbankens huvudkontor att av fullmäktige upptagas

till prövning inom den närmaste tiden. Med hänsyn härtill har utskottet

ansett sig icke för närvarande böra göra något särskilt uttalande i den av

revisorerna väckta frågan, utan kommer detta spörsmål att framdeles upptagas

av utskottet, därest förhållandena därtill skulle föranleda; vilket utskottet

härmed får för riksdagen

anmäla.

4:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

5:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1941 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de

för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse och

förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit anledning

till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas

fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels

för förvaltningen under år 1941 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för

de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1942 till och med

den 9 januari innevarande år.

6:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna för sin del tillstyrkte,

att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret för

den tid, revisionen omfattat.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1942 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under

tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 än även för alla beslut och

åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från

och med den 10 januari 1942 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 2 mars 1943.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Nordenson, Sandén*, Friggeråker*, Sundvik,

Sylwan, Ohlin och Leander; ,

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. .4. Westman,

Hall, Andersson i Munkaljungby, Ericsson i Åtvidaberg och Eriksson i Sandby.

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid punkten t:o) (ang. räntepolitiken): av herr Hall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:59 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1943:60 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 14 i texten