Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om ökat statligt stöd för mgrutdikning.

1943-05-11 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1943:39, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om ökat statligt stöd för mgrutdikning.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1943 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

ökat statligt stöd för mgrutdikning.

(2 avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 38, av herr Andersson i Gisselås m. fl. har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn såväl skyndsam utredning angående

ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostländigheten, dels nyttiggöra

mark för odling och skogsbörd, som förslag till riksdagen med anledning

av denna utredning.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen

av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

Såsom motionärerna framhållit har staten tidigare ända sedan förra hälften

av 1800-talet anvisat medel för understödjande av utdikningsföretag med

ändamål att minska frostländigheten för närliggande bygd. Genom de ändringar

av bestämmelserna rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten,

som beslutades av 1926 års riksdag, avskildes emellertid sådana

företag, som icke kunde tänkas tjäna annat syfte än minskande av frostländigheten,

från möjligheten att komma i åtnjutande av statsunderstöd. I

utlåtande till Kungl. Majit den 21 oktober 1925 med förslag till revision

av gällande författningar rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen

samt odlingslånefonden m. m. anförde lantbruksstyrelsen i ämnet

bland annat följande.

Den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, i den mån densamma

avsåge enbart minskande av frostländighet, hade under årens lopp högst

väsentligt minskats. Utdikningsföretagens betydelse ur frostminskningssynpunkt

hade för övrigt sedan lång tid tillbaka varit omstridd. Lantbruksstyrelsen

erinrade i detta avseende om vetenskapsakademiens yttrande den 26

januari 1907 i ämnet med därvid fogade uttalanden av, bland andra, professorerna

H. A. Hildebrand och H. E. Hamberg med anledning av uppkommen

fråga om inköp för statens räkning av den s. k. Komossen inom

Älvsborgs och Jönköpings län i syfte, bland annat, att genom dess utdikning

minska frostländigheten i omgivningarna. I detta yttrande hade vetenskapsakademien

anfört, bland annat, att någon nämnvärd minskning av frostländigheten

icke stöde att vinna enbart genom markens utdikning. Denna

åsikt syntes jämväl hava i huvudsak bekräftats av senare fortsatta vetenskapliga

undersökningar. Sålunda hade exempelvis docenten A. Ångström

år 1921 verkställt vissa observationer i sådant avseende samt därvid funnit,

att torrläggning av fuktig eller sank mark sannolikt vore av betydelse för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

17

minskning av dess egen och närliggande markers frostländighet under våren

därigenom att tjällossningen påskyndades och marktemperaturen höjdes;

däremot hade dikningen befunnits utöva ringa eller ingen inverkan på höstlrosterna.

Då enligt lanibruksslyrelsens uppfattning hänsyn i främsta rummet

måste tagas till höstfrosterna, ansåge styrelsen dikningens betydelse för

frostminskningen icke kunna tillmätas större vikt. En ytterligare anledning

till avskiljande av frostavdikningarna från ifrågavarande statliga understödsverksamhet

läge däri, att några garantier icke kunde erhållas för det

framtida underhållet av sådana dikningsföretag, som tillkommit enbart i

frostminskande syfte. Med avseende härå hade de olika sakkunniga, vilka

vid skilda tider varit tillkallade för avgivande av förslag, som slutligen resulterat

i nu gällande vattenlag, av vissa principiella grunder ansett sig förhindrade

att beträffande frostminskningsföretag binda underhållsskyldigheten

beträffande företaget vid de fastigheter, vilkas befriande från frostländighet

man ville främja. Nämnda sakkunniga hade likaså uttalat, att delaktighet

i utdikningsföretag ej kunde påfordras för båtnad, som uppkomme

därigenom att marks frostländighet minskades eller de klimatiska förhållandena

eljest förändrades. Stadgande angående sagda begränsning av

båtnaden hade jämväl intagits i 7 kap. 22 § tredje stycket vattenlagen.

Lantbruksstyrelsen intager fortfarande samma ståndpunkt i här berörda

frågor. Någon kombination av genom utdikning erhållen direkt båtnad genom

höjning av jordens alstringsföiinåga och indirekt båtnad genom eventuell

minskning av frostländigheten är — även örn en sådan kombination

skulle teoretiskt kunna tänkas vara möjlig — icke medgiven i vattenlagen

såsom grund för bestämmande av jordägarnas i ett utdikningsföretag delaktighet

i med företaget förenade kostnader. En ändring av sagda bestämmelse

i vattenlagen torde icke böra ske utan starkt vägande skäl. Lantbruksstyrelsen

vill för sin del bestämt avråda från en sådan uppluckring av vattenlagens

bestämmelser i berörda avseende, som otvivelaktigt skulle bliva en

följd av en dylik ändring. Då villkoren för erhållande av statsunderstöd till

torrläggning av mark äro i vissa avseenden direkt anknutna till vattenlagen,

vill lantbruksstyrelsen uttala enahanda omdöme beträffande ett eventuellt

inordnande av frostminskningsföretagen inom tillämpningsområdet för sagda

understöd.

Å andra sidan torde det enligt lantbruksstyrelsens mening icke vara möjligt

att helt bortse från den praktiska erfarenhetens vittnesbörd örn utdikningamas

gynnsamma inverkan på klimatet. Med avseende härå må emellertid

framhållas, att, därest dylika verkningar kunnat påvisas såsom följd

av ett med understöd av statsmedel utfört torrläggningsföretag, vederbörande

erhållit ett extra tillskott i båtnadshänseende genom dikningen, utan att

därför påföras ökad andel i företagets kostnad. Det torde i varje fall få anses

uppenbart, att dylika i sig själva ganska problematiska verkningar icke

kunna få någon nämnvärd betydelse för frostländighetens minskande i

stort. I förhållande till de ofantliga arealer försumpad mark, som finnas i

landet, äro nämligen de områden, som årligen utdikas med understöd av

statsmedel, av försvinnande liten omfattning. Något egentligt resultat i berörda

avseende kan sålunda icke annat jin möjligheten högst lokalt förväntas

bliva märkbart inom överskådlig tid.

För uppnående av det i motionen angivna syftemålet måste därför förutsättas

en utdikningsverksamhet av helt annan storleksordning än den nuvarande,

något sorn även synes hava föresvävat motionärerna. Emellertid

lärer nied visshet kunna förutses, att av en dylik verksamhet berörda marker

komme att inom överskådlig tid till proportionsvis endast mycket ringa

del eller icke alls bliva utnyttjade i direkt jordbrukssyfte. Det synes vid

Bihanq till riksdaqens protokoll 194$. 10 sami. Nr -''17—Vk ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

sådant förhållande oundvikligt, att kostnaderna för verksamheten i huvudsak

eller helt och hållet måste bestridas av allmänna medel. Härför talar

även den omständigheten, att verksamheten skulle komma att särskilt i

mera tättbebyggda trakter till kanske huvudsaklig del gagna sanitära intressen

och sålunda närmast få social karaktär. Att kostnaderna för en verksamhet

av denna omfattning skulle stiga till mycket betydande belopp är

uppenbart. Härvid hör bemärkas, att till engångskostnaderna för utdikningen

måste läggas jämväl med vissa mellanrum regelbundet återkommande kostnader

för dikningsarbetenas vidmakthållande, varförutan markerna inom

kort skulle komma att åter försumpas. Ä andra sidan skulle en dylik utdikningsverksamhet

kunna erbjuda obegränsade arbetstillfällen under tider

av arbetslöshet. Under alla förhållanden torde det få anses som självfallet,

att några som helst ekonomiska synpunkter icke skulle kunna anläggas på

frågan örn företagens planerande och utförande. För övrigt torde det nuvarande

tidsläget lägga hinder i vägen för åstadkommandet i angivna syfte

av en utdikningsverksamhet av ens mycket blygsamma dimensioner.

Däremot synes uppmärksamheten i berörda avseende böra riktas på

sådana idan tvivel talrikt förekommande lokala försumpningsområden av

mera begränsad omfattning, vilkas torrläggning med hänsyn till deras belägenhet

i närheten av förefintlig eller planerad bebyggelse är av sanitära

skäl påkallad. Enär starka skäl tala för att kostnaderna för avlägsnandet

av dylika försumpningshärdar böra bestridas av allmänna medel, kan det

synas önskvärt att dithörande frågor göras till föremål för närmare utredning.

Skogsstyrelsen har ansett, att skäl för bifall till motionen icke föreligga. I

övrigt har styrelsen anfört följande:

Genom den första riksskogstaxeringen åren 1923—1929 ådagalades, bland

annat, att genom torrläggningsåtgärder en väsentligt ökad skogsproduktion

borde kunna ernås. Sålunda beräknades på grundval av taxeringsmaterialet,

att i Sverige skulle finnas en sammanlagd areal dikningsvärda torvmarker

av c:a 2.6 miljoner hektar, fördelande sig med 1.9 miljoner hektar på Norrland

och Dalarna samt 0.7 miljoner hektar på landet söder därom. Samtidigt

med riksskogstaxeringens successiva fortskridande och med utgångspunkt

från dess fortlöpande framlagda resultat höjdes röster för att genom särskilda

åtgärder från statsmakternas sida befrämja avdikningen av för skogsbörd

lämpad, vattensjuk mark. I riksdagen framfördes dessa yrkanden första

gången år 1926, då i tvenne motioner hemställdes om utredning rörande, huruvida

och på vad sätt staten borde medverka härutinnan. Motionerna vunno

riksdagens bifall samt föranledde tillsättandet av en kommitté, som i betänkande

den 26 november 1936 (SOU 1936: 29) föreslog beviljande av ett särskilt

statsanslag, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet. skulle utgå

för torrläggning av lämpliga skogsmarker. I anledning härav framlades för

1927 års riksdag proposition (nr 156) med yrkande örn anvisande av ett statens

skogsutdikningsanslag. Riksdagen biföll propositionen och beviljade för

ändamålet 200,000 kronor. Därefter har årligen uppförts anslag till hithörande

arbeten.

Under den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet vidtogos speciella

åtgärder på skogsbrukets område i och för motverkande av arbetslösheten.

Bland annat anvisades av 1932 års riksdag, efter proposition (nr 29),

ett anslag om 2 miljoner kronor för understödjande medelst bidrag av vissa

tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Jämväl under de närmast följande

åren uppfördes å riksstaten anslag i enahanda syfte. Den större delen

av dessa medelsbevillningar togs i anspråk för skogsutdikningsföretag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

1(*

Det bör framhållas, att den nu omförinälda bidragsverksamheten fått en

totalt mycket betydande omfattning. Sedan verksamhetens början och fram

till och ined år 1941 — det sista år för vilket statistik nu föreligger — hava

inalles avsynats och godkänts drygt 29,000 skogsutdikningsföretag med en

sammanlagd båtnadsareal av c:a 301,000 hektar, till vilka företag bidrag alltså

utgått från såväl statens skogsutdikningsanslag som det s. k. tillfälliga

skogsvårdsanslaget. Den godkända kostnaden för dessa företag utgör ungefär

26.0 miljoner kronor och de utbetalade statsbidragen i runt tal 10.5 miljoner

kronor.

Företag av ifrågavarande slag kunna tillika understödjas med bidrag från

det av 1940 års riksdag inrättade s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget

(proposition nr 190). Någon dikningsverksamhet på grundval av detta anslag

har emellertid ännu ej upptagits.

Vad nu anförts torde giva vid handen, dels att utrymmet för skogliga förbättringsåtgärder

i form av vattensjuka markers dränering är mycket vidsträckt,

dels ock att under senare år med bistånd från statsmakternas sida

mycket uträttats för att genom dikning vinna nya marker för skogsbörd och

höja virkesproduktionen. Huvuddelen av de redan verkställda arbetena har

utförts under åren före stormaktskriget. Sedan dess har arbetskraften fått inställas

på andra, under det rådande extra-ordinära läget mera trängande

uppgifter, och skogsdikningarna hava praktiskt taget legat nere. Det är emellertid

skogsstyrelsens förhoppning att. när förhållandena ej längre lägga hinder

i vägen härför, dikningsarbetet i skogarna i lämplig omfattning skall kunna

återupptagas. Jämväl för det fall att skogsvårdsföretag framdeles skulle

behöva igångsättas i större skala för att motverka arbetslöshet, föreligger här.

vid sidan av andra slag av åtgärder i skogsbruket, en objektreserv av betydande

mått, som kan tagas i anspråk med anlitande av hittills tillämpade

verksamhetsformer, efter behovet mer eller mindre modifierade. De myndigheter,

vilka handlägga frågor, sammanhängande med ovannämnda anslag,

närmast då skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet, äga nämligen numera

den erfarenhet om dessa arbeten och organisationen för desammas omhänderhavande,

att en snabb utvidgning av verksamheten knappast behöver

möta svårigheter av administrativ art. Det torde därför ställa sig relativt lätt

att, såsom tidigare skett, inpassa förevarande skogsutdikningar i ett produktivt

beredskapsprogram.

Med det anförda har skogsstyrelsen velat giva en bakgrund åt sin uppfattning,

att den med statsunderstöd utövade skogliga dikningsverksamheten i

fortsättningen bör återupptagas och som hittills bedrivas i skogsvårdsmyndigheternas

regi. Huruvida och i vilken utsträckning skogsproduktionen kan

gagnas av de torrläggningsföretag, den remitterade motionen närmast avser,

s. k. frostminskande vattenavledningar, är icke utan vidare uppenbart. Olika

torvmarker lämpa sig nämligen mycket olika för skogsdikning. En del dylika

marker förbättras snabbt efter dikning och kunna till och med bliva högproduktiva,

andra åter visa ingen eller endast helt obetydlig stegring i den skogliga

produktionsförmågan, och detta även örn de legat väl avdikade i många

år. I den mån den på vetenskapliga undersökningar och praktiska erfarenhetsrön

grundade kunskapen i detta ämne ökat har ohjektvalet för skogsutdikningar

också företagits med allt större urskiljning, innebärande ett vidgat

hänsynstagande till torvmarkens förutsättningar ali låta sig omföras till skogsmark

av nöjaktig bonitet.

1 vilken omfattning de i motionen främst åsyftade torvmarkerna sirö av beskaffenhet

att ur skogsekonomisk synpunkt göra dikningsingripanden vänhilda

eller överhuvud taget öka skogsproduktionen undandrager sig utan en

mycket ingående undersökning skogsstyrelsens bedömande. Styrelsen anser

opaginerad Kontrollera mot PDF

■jo

Jordbruksutskottets utlåtande nr ,39.

sig dock hava anledning tro, att nu ifrågavarande torvmarker i icke ringa utsträckning

kunna vara ekonomiskt mindre lämpliga såsom rena skogsutdikningsföretag.

Men givetvis kan det inträffa, att dräneringen direkt elier indirekt

medför nyttoverkningar för skogsbruket, såsom då den utdikade marken

helt eller delvis lämpar sig för skogsbörd, dikningsåtgärden häver sekundärt

försumpningsinflytande å skogsmark eller själva dikessystemet i andra hand

kan nyttiggöras för skogliga torrläggningsändamål. Det förhåller sig exempelvis

stundom så vid utdikning av större myrar, att kantområdena lämpligen

kunna användas för skogsbörd, medan mittpartiet tages i anspråk för kultur.

1 sådana och jämväl andra fall, till exempel när det gäller att avgöra om den

dikade arealen bör användas för det ena eller andra ändamålet, framkommer

ett angeläget organisatoriskt spörsmål, som i förevarande sammanhang torde

vara av visst intresse och som avser samverkan mellan den av olika myndigheter

handlagda och med skilda anslag understödda verksamheten med vaflenavledning

för odling och för skogsbörd. Hit hör dylik verksamhet, som på

jordbruksområdet under lantbruksstyrelsens överinseende utövas av lantbruksingenjörerna

(statens avdikningsanslag och avdikningslånefond) ävensom

av hushållningssällskapen (närmast nyodlingsanslaget och nvodlingsfonderna)

samt på det skogliga området under skogsstyrelsens tillsyn av

skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet (statens skogsdikningsanslag, tillfälliga

skogsvårdsanslaget och norrländska skogsproduktionsanslaget). Skogsstyrelsen

tillåter sig härom anföra följande.

Förenämnda samarbetsbehov betingas av att ett och samma dikningsföretag

stundom kan vara av väsentlig betydelse för angivna bägge syften, odling

och skogsbörd, var för sig eller i förening. Detta sammanhänger med

att, i särskilda fall, utdikad mark lämpar sig för båda dessa produktionsformer

men kommer till användning för endera därav samt jämväl att ett företag

kan vara av beskaffenhet att, direkt eller indirekt, tjäna dessa tvenne

ändamål samtidigt. Vid här avsedda förhållanden uppkomma speciella krav

på företagets utformande och stödanordningarnas utnyttjande med hänsyn

till markens framtida disposition. Vem än den förrättningsman må vara.

som utför det förberedande arbetet, bör marken erhålla den ur driftssynpunkt

ändamålsenligaste användningen samt dikningens planläggning och

verkställande anpassas härefter. Vidare är angeläget att, om denna planläggning

sker för ett av nu ifrågavarande båda syften, de önskemål, vilka ur

det andras synpunkt kunna framställas i samband därmed, i skälig grad

vinna beaktande. Slutligen måste tillses att de skilda bidragsmöjligheterna

tillgodogöras på ett sätt, som överensstämmer med gällande bestämmelser,

i sammanhanget innebärande att garantier skapas för att ett företag eller

del därav ej obehörigen erhåller dubbla bidrag genom att uppbära sådana

från olika anslag. Ett ändamålsenligt utnyttjande av förrättningsmännen bör

jämväl eftersträvas.

För att en tillfredsställande ordning i ovan berörda avseenden skall bliva

rådande erfordras organiserat, fortlöpande samarbete mellan nyss omförmälda

myndigheter ävensom förrättningsmännen. I en till lantbruksstyrelsen

den 10 juni 1942 överlämnad promemoria i ämnet har skogsstyrelsen

framlagt förslag till riktlinjer för detta samarbete, som nedan skall återgivas.

En utgångspunkt är därvid, att de föreliggande frågorna i stort sett

dela upp sig i två kategorier: 1) den rationella planläggningen av hithörande

företag, 2) registrering av företag, som antagas kunna bliva av betydelse

framdeles för andra dikningsåtgärder. Det förutsättes av praktiska och ekonomiska

skäl att företag av ringa omfattning lämnas utanför.

Vad beträffar den första kategorien, torde en lösning av till denna hörande

frågor böra åvägabringas genom samråd och ömsesidigt biträde vid ar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande nr 39.

21

betsplanernas upprättande. Sålunda bör den förrättningsman, som först kommer

i kontakt med ett torrläggningsobjekt av förevarande slag, göra ett

bedömande av huruvida annan sakkunskap bör tillkallas för planläggningens

ändamålsenliga genomförande med hänsyn till markens blivande användning

och dikningens verkställande samt rätta sitt handlande efter resultatet

av detta bedömande. Tillämpningen härav innebär att därest vid förrättning,

verkställd av förrättningsman hos skogsvårdsstyrelse för utdikning

av skogsmark, befinnes att dikningen i väsentlig mån utsträckes över eller

på annat sätt berör mark, som redan brukas eller kan antagas komma att

nyttjas för jordbruksändamål, skall denna omständighet föranleda att med

de lokala förhållandena förtrogen sakkännedom på jordbruksområdet konsulteras

rörande dikningsområdets nyttiggörande och arbetsplanens utförande.

För dylik konsultation torde i främsta rummet av hushållningssällskapen

på förhand utsedda personer samt, då det gäller företag av större omfattning,

lantbruksingenjörerna böra anlitas. Vid detta samråd skall företagets

karaktär fastställas, varefter handläggningen av förrättningen överlåles

å den därtill lämpligaste personen.

På enahanda sätt skall vid förrättning för torrläggning av mark för jordbruksändamål,

när företaget innesluter skogbärande eller eljest berör för

skogsproduktion lämpad mark, vederbörande skogsvårdsstyrelsetjänsteman

beredas tillfälle att framföra sina synpunkter i ärendet. Örn i sådant fall

lantbruksingenjör eller befattningshavare hos hushållningssällskap är förrättningsman.

skall han genom hänvändelse till länsjägmästare eller av

denne därtill utsedd person påkalla skogligt biträde av nu åsyftat slag.

Det bör framhållas, att samarbete av ovan angiven beskaffenhet bör äga

rum icke endast då jordbrukets och de skogliga intressena samtidigt äro

direkt förknippade med ett planerat dikningsföretg utan även då ett indirekt

samband är för handen. Till belysande av sistnämnda förhållande må

nämnas, att ett för jordbruksändamål utfört dikessystem kan vara eller bliva

av betydelse för torrläggning av i närheten befintlig skogsmark. Så långt

det rimligen kan ske bör en sådan omständighet beaktas vid jordbruksdikningens

verkställande.

Vidkommande därefter den andra frågekategorien, avseende åtgärder till

förhindrande av att samma företag eller del därav obehörigen kommer i åtnjutande

av bidrag från mera än ett anslag, torde ett av lantbruksstyrelsen

i underdånigt yttrande den 27 mars 1940 framlagt system härför vara tillräckligt

effektivt. Detta innebär, att vid planläggning av skogsutdikning,

som i ett eller annat hänseende är av jordbrukstekniskt intresse, skall sistnämnda

förhållande särskilt antecknas i förslagshandlingarna med angivande

tillika av berörda fastigheter och deras ägare respektive brukare. När

skogsvårdsstyrelsen sedermera beviljar bidrag till företaget, skall styrelsen

lill såväl lantbruksstyrelsen som lantbruksingenjören i distriktet insända antingen

utdrag ur arbetsplanen i sagda del eller ock sådana uppgifter, sorn erfordras

för företagets lokalisering, i händelse fråga uppkommer örn utdikning

av samma mark för jordbruksändamål. Likaledes skall vid förrättning

för jordbruksdikning, som direkt eller indirekt äger skoglig betydelse, motsvarande

anteckning därom göras i förrättningshandlingarna, varjämte lantbruksstyrelsen

sedermera skall hava att till skogsvårdsstyrelsen i länet lämna

underrättelser på det sätt och av den innebörd, som nyss relaterats, över

företag, beträffande vilka meddelande i här angiven ordning ingått, skall

hos lantbruksstyrelsen och lantbruksingenjören ävensom Iros skogsvårdsstyrelsen

förås särskilt register.

Den här ifrågavarande motionen utmynnar i en hemställan örn skymf

sam undersökning angående ökat stöd för myrutdikning. Härtill vill skogs

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Utskottet.

styrelsen erinra att, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, under år 1942 tillsatts

en kommitté (1942 års torrläggningssakkunniga) för verkställande av

utredning rörande torrläggningsverksamheten. Som direktiv för utredningen

gäller, bland annat, att vid densamma skall till förutsättningslös prövning

upptagas frågan örn den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens organisation

ävensom undersökas vilka åtgärder, som kunna vidtagas för att

förhindra tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. Det står för övrigt

de sakkunniga fritt att överhuvud taget till behandling upptaga med

torrläggningsverksamheten förknippade spörsmål, som befinnas tarva ett närmare

klarläggande. Med hänsyn till vad sålunda i ämnet förevarit anser sig

skogsstyrelsen kunna förutsätta, att av motionärerna berörda frågor komma

att vederbörligen bliva föremål för övervägande av 1942 års torrläggningssakkunniga.

Vid sådant förhållande torde skäl för bifall till motionen icke

föreligga.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående

ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostländigheten, dels

ock nyttiggöra mark för odling och skogsbörd. I anledning härav får utskottet

erinra, att 1942 års torrläggningssakkunniga, vilka tillkallats jämlikt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 september 1942, enligt utfärdade direktiv

ha att till förutsättningslös prövning upptaga frågan örn torrläggningsverksamhetens

organisation ävensom att verkställa undersökning rörande de

ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för att förhindra tillkomsten av

misslyckade torrläggningsföretag. Enligt vad utskottet inhämtat torde de sakkunniga

ha befogenhet att till behandling upptaga även andra med torrläggningsverksamheten

i övrigt förknippade spörsmål, som befinnas tarva närmare

utredning. Då utskottet utgår från att de i motionen berörda frågorna

därvid komma att bli föremål för överväganden, synes någon hemställan

om särskild utredning i anledning av motionen icke vara nödvändig.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 38 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1943.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se utlåtande nr 38.

437862. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.