Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 8

1943-05-14 · 40 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1943:8, Konstitutionsutskottets memorial nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1943 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1942 till och med den 10 januari 1943 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1942 till och

med den 8 januari 1943;

justitieärenden från och med den 23 januari 1942 till och med den 31 december

1942;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1942 till och

med den 8 januari 1943;

försvarsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8

januari 1943;

socialärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8 januari

1943;

kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med

den 8 januari 1943;

finansärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8 januari

1943;

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den

8 januari 1943;

jordbruksärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8

januari 1943;

handelsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8

januari 1943; samt

folkhushållningsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med

den 8 januari 1943. *

Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet

överlämnats

dels utdrag av det över folkhushållningsärenden den 19 mars 1943 förda

protokoll, i vad det avser ärendet nr 10 angående ändring i vissa delar av

kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) angående allmänt exportförbud,

dels ock utdrag av det över socialärenden den 26 mars 1943 förda protokoll,

i vad det avser ärendet nr 34 angående tillsättande av lasarettsläkartjänsten

vid länslasarettet i Nässjö.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. <5 sami. 2 avd. Nr 8.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande under punkterna l:o—4:o upptagna ärenden

vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen

hos riksdagen anmälas.

l:o.

(Protokoll över försvarsärenden den 30 juni 1942.)

På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Sköld, bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 marinförvaltningen

att för inbyggande av en sopförbränningsugnanläggning i örlogsvarvets i

Stockholm södra värmecentral jämte erforderliga förändringar i nämnda

central av omhänderhavande medel disponera ett belopp av högst 100,000

kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Föreståndaren för Stockholms örlogsvarvs ingenjördepartement föreslog i

skrivelse den 14 januari 1942 till varvschefen, att denne skulle för ändamålet

hemställa örn ett anslag å 100,000 kronor, om möjligt så att ombyggnaden

kunde ske under sommaren och den utökade värmeanläggningen tagas i

bruk den 1 september samma år. Härigenom beräknades uppstå en årlig besparing

av 12,000—15,000 kronor i sopkörningskostnader. Varvschefen anhöll

hos marinförvaltningen den 1 april 1942, sedan varvets byggnadsdepartement

avgivit yttrande i ärendet, att förstnämnda belopp måtte ställas till

förfogande. I anledning härav framhöll marinförvaltningen i skrivelse till

Kungl. Maj:t, vilken inkom till försvarsdepartementet den 19 maj 1942, att

starka såväl tekniska som ekonomiska skäl talade för berörda åtgärders

snara genomförande och att enligt ämbetsverkets mening intet vore att erinra

mot förslaget. Marinförvaltningen hemställde, att Kungl. Maj :t ville härför

av det å förskottsstaten för försvarsväsendet uppförda förskottsanslaget

till engångsutgifter ställa ifrågavarande belopp, 100,000 kronor, till dess förfogande.

Medel på förskottsstaten för försvarsväsendet hade med hänsyn till berörda

åtgärders natur icke rätteligen kunnat tagas i anspråk i förevarande fall; så

har icke heller skett. Något anslag på riksstaten för ifrågavarande ändamål

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

3

hade vidare, då Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1942 fattades, icke beviljats

av riksdagen. Departementschefens tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förevarande

beslut framstår därför som ett åsidosättande av den riksdagen tillkommande

bestämmanderätten över statens utgifter. Med hänsyn härtill har

utskottet ansett sig böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld.

Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Holmström,

Källman, Fredrik Ström, John Björck, Anders Andersson*, Sven Hansson,

Bror Nilsson, Albert Andersson*, J. Lennart Johansson*, Lindmark, Fast*,

Nordström, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Fält, Sefve* och von Friesen*.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

(Femtioårsprotokoll över försvarsärenden den 9 oktober 1942.)

På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Sköld, bemyndigade Kungl. Majit den 9 oktober 1942 marinförvaltningen

att för kronans räkning sluta avtal om byggande och färdigställande

av en minkryssare samt medgav bland annat, att marinförvaltningen finge

till bestridande av de utav ifrågavarande fartygsbygge föranledda kostnaderna

disponera ett belopp av högst 8,200,000 kronor från det för budgetåret

1942/43 anvisade reservationsanslaget till fartygsbyggnader för flottan.

Av ärendet berörande handlingar framgår bland annat följande:

Sedan chefen för marinen i syfte att till islossningen på våren 1942 åstadkomma

förhöjd minberedskap vid kustflottan börjat vidtaga åtgärder för

att tillföra denna ett minfartyg, förordnade Kungl. Maj:t den 6 mars samma

år bland annat, att visst i privat ägo varande fartyg skulle uttagas såsom

hjälpkryssare för marinens räkning samt uppdrog Kungl. Majit åt chefen för

marinen att gemensamt med marinförvaltningen skyndsamt utarbeta och till

Kungl. Majit inkomma med förslag och kostnadsberäkning rörande iordningställande

av fartyget för detta ändamål. Sedan nämnda marina myndigheter

i en av överbefälhavaren, jämte eget yttrande, den 3 april överlämnad

skrivelse inkommit med sålunda anbefalld utredning, beslöt Kungl. Majit

den 8 maj, att av dessa myndigheter gjorda framställningar i ämnet icke

.skulle föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd. Chefen för marinen föreslog

därpå i skrivelse till Kungl. Majit den 5 juni, att visst under byggnad

varande fartyg skulle tagas i anspråk såsom minkryssare och iordningställas

enligt principer, som angåvos i framställningen. Förslaget tillstyrktes av överbefälhavaren.

Marinförvaltningen anhöll sedermera i skrivelse lill Kungl.

Majit den 2 juli, att ett belopp av 10,000,000 kronor måtte ställas till ämbetsverkets

förfogande under budgetåret 1942/43 för förvärv av fartyget. Kungl.

Majit förklarade sig den 3 juli vilja framdeles fatta beslut i anledning av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

denna hemställan. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september anhöll slutligen

marinförvaltningen om bemyndigande att bl. a. avsluta kontrakt om

byggande och färdigställande av en minkryssare och örn ett anslag å 8,200,000

kronor för ändamålet. Det förutsattes, att därutöver skulle kunna disponeras

viss redan tillgänglig materiel till ett beräknat värde av 1,800,000 kronor,

överbefälhavaren tillstyrkte förslaget. Statens industrikommission förklarade

sig under hand ej ha något att erinra mot fartygets byggande.

Anslag på förskottsstaten för försvarsväsendet har icke av Kungl. Majit

tagits i anspråk för byggande av minkryssaren. Så hade enligt utskottets mening

icke heller bort ske. Ifrågavarande beslut innebär nämligen otvivelaktigt

en jämkning i den vid 1942 års riksdag beslutade flottplanen. Före beslutets

fattande hade riksdagens mening alltså bort inhämtas. Hinder härför

synas icke heller ha förelegat. Med hänsyn härtill har utskottet, som icke

velat ingå i ett bedömande av lämpligheten i sak av Kungl. Majits förenämnda

beslut, ansett sig i anledning av detsamma böra rikta anmärkning mot

föredragande departementschefen, statsrådet Sköld.

Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Sandegård, Källman, Per Andersson,

Fredrik Ström, Karl August Johanson*, John Gustavson*, Siljeström*, Sven

Hansson, J. Lennart Johansson*, Holmbäck*, Fast*, Nordström, Nilsson i

Göteborg, Thorell, Norén, Spångberg, Sefve* och von Friesen*.

* Ej närvarande vid justeringen.

3:o.

(Protokoll över folkhusliållningsärenden den 30 oktober 1942.)

Den 25 september 1942 beslöt Kungl. Majit på föredragning och hemställan

av chefen för finansdepartementet uppdraga åt ordföranden i statens

industrikommission, direktören Gustaf Söderlund, att biträda vid ledningen

av överläggningar och utredningar angående den ekonomiska politikens

utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring.

Söderlund överlämnade den 29 oktober 1942 till folkhushållningsdepartementet

en promemoria angående provisorisk skärpning av priskontrollen,

vari han framhöll, att det i den dåvarande pris- och lönepolitiska situationen

vore angeläget att hindra prisrörelser, som kunde störa pågående förhandlingar

örn stabilisering av inkomst- och löneläget. Till förebyggande härav

syntes det honom lämpligt att regeringen meddelade statens priskontrollnämnd

direktiv om en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av

den direkta prisregleringen. Kontrollen borde i princip omfatta priser och

taxor på samtliga inom landet tillverkade och till landet införda varor

respektive inom landet utförda tjänster av de slag som folie inom området

för gällande prisregleringslag. Prishöjningar borde för det dåvarande icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

5

av nämnden beviljas annat än i rena undantagsfall. Den bindning av priserna

vid dåvarande nivå, som åsyftades med de här föreslagna direktiven,

finge betraktas som en provisorisk åtgärd i avvaktan på den definitiva

form för prisreglering, som kunde sättas i kraft, när nyssnämnda förhandlingar

slutförts.

I konselj den 30 oktober 1942 beslöt Kungl. Maj:t dels anbefalla statens

priskontrollnämnd alt inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden

vidtaga åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en

skärpning av den direkta prisregleringen inom landet, dels ock föreskriva,

att kontrollen i princip borde omfatta priser och taxor på samtliga inom

landet tillverkade och till landet införda varor, respektive inom landet utförda

tjänster av de slag som falla inom området för gällande prisregleringslag,

samt att prishöjningar för närvarande icke borde beviljas annat än i

rena undantagsfall. Beslutet fattades på föredragning och hemställan av

chefen för folkhushållningsdepartemenlet, statsrådet Gjöres, med vilken

samtliga övriga närvarande ledamöter av statsrådet instämde med undantag

för statsrådet Bagge, som till stöd för sin avvikande mening bland annat

uttalade, att han hyste betänkligheter mot att en så genomgripande åtgärd

som den ifrågavarande företoges utan riksdagens medverkan.

Med anledning av Kungl. Maj:ts sistnämnda beslut utfärdade priskontrollnämnden

den 31 oktober 1942 bestämmelser »örn prisstopp beträffande vissa

förnödenheter m. m.».

Även örn Kungl. Majit jämlikt gällande prisregleringslagstiftning ägde formell

behörighet fatta det nu ifrågavarande beslutet av den 30 oktober 1942,

följer härav icke, att denna fullmakt bort utnyttjas i den utsträckning som

i förevarande fall skett, utan att riksdagen först bereus tillfälle att i någon

form uttala sin mening i frågan. Beslutet om prisstoppet är nämligen av

utomordentligt genomgripande natur. Och bakom såväl prisregleringslagen

som andra fullmaktslagar, vilka antagits åren närmast före eller under

pågående krig, ligger otvivelaktigt den tankegången, att Kungl. Majit, när

fråga uppstår örn att med stöd av dessa lagar vidtaga åtgärder av stor

principiell räckvidd eller med långt gående verkningar, endast i sådana fall

bör begagna fullmakten att utan riksdagens medverkan fatta beslut, då

avgörandet icke skäligen kan anstå, till dess riksdagen kunnat uttala sig

i ämnet. I förevarande fall fanns så mycket större anledning att före beslutet

inhämta riksdagens mening som denna år 1942 på förslag av bankoutskottet

(uti. nr 57) i skrivelse nr 366 uttalat sig örn penningpolitiken och

därvid i första hand förordat andra mindre långt gående åtgärder än vidtagande

av ett s. k. allmänt pris- och lönestopp samt anfört att för den händelse

ett sådant beslut skulle behöva fattas även åtgärder för att åvägabringa

ett obligatoriskt sparande torde bliva ofrånkomliga. Riksdagen hade också

utan svårighet kunnat höras. Den var formellt örn än ej reellt samlad, då beslutet

om prisstoppet fattades; det var vidare då bestämt, att kamrarna skulle

sammanträda endast några dagar därefter. Frågan örn prisstoppet hade alltså

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

kunnat och bort underställas riksdagen före beslutets fattande. Med hänsyn

till vad sålunda förekommit har utskottet funnit sig i anledning av förevarande

beslut böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,

statsrådet Gjöres.

Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Sandegård,

Holmström, Källman, Per Andersson, Fredrik Ström, Karl August Johanson*,

Herlitz, John Björck, Bror Nilsson, Lindmark, Fast, Nordström, Mosesson*,

Nilsson i Göteborg, Hällgren, Fält och Sefve*.

* Ej närvarande vid justeringen.

4:o.

(Protokoll över folkhushållningsärenden den 19 mars 1943.)

På föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet,

statsrådet Gjöres, utfärdade Kungl. Majit den 19 mars 1943 kungörelse

(nr 129) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 mars 1941

(nr 168) angående allmänt exportförbud.

Innehållet i kungörelsen är efter nyss berörda ändring i huvudsak följande:

Från och med den 1 april 1941 och tills vidare må på vissa undantag

när utförsel av varor till utrikes ort icke äga rum med mindre tillstånd

därtill (exportlicens) meddelats. Sådan licens må, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, avse vederbörandes samlade export av visst eller vissa

varuslag under i licensen angiven tid, dock högst tre månader (generell licens).

Exportlicens meddelas i allmänhet av statens handelskommission (tidigare

även av statens livsmedelskommission) samt i vissa fall av statens

trafikkommission. Ä exportlicens, som meddelas av handelskommissionen,

skall kommissionen uppbära licensavgift.

Beträffande licensavgifterna föreskrevs ursprungligen i kungörelsens 4 §:

ȁ exportlicens, som meddelas av handelskommissionen eller livsmedelskommissionen,

skall vederbörande kommission uppbära en licensavgift av 2 kronor

om värdet av det gods, licensen avser, icke överstiger 100 kronor, 3 kronor

om värdet överstiger 100 kronor men icke 500 kronor, 10 kronor om värdet

överstiger 500 kronor men icke 2,000 kronor, 20 kronor om värdet överstiger

2.000 kronor men icke 10,000 kronor samt 40 kronor om värdet överstiger

10.000 kronor. Då särskilda skäl därtill äro, må vederbörande kommission

medgiva nedsättning i eller befrielse från föreskriven licensavgift. Å licens,

som meddelas av trafikkommissionen, skall av kommissionen uppbäras en

licensavgift av 3 kronor.»

Genom kungörelsen den 19 mars 1943 erhöll 4 §, i överensstämmelse med

ett av statens handelskommission framlagt förslag, följande ändrade lydelse:

*Å exportlicens, som meddelas av handelskommissionen och icke är att

anse såsom generell licens, skall kommissionen uppbära licensavgift med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

nedan angivna belopp, nämligen när värdet av det gods, licensen avser, icke

överstiger 100 kr.: ^ ^r
när

värdet av godset överstiger

100 men

500 ,

o nnn *

icke

500 kr ■ ..........

............. 3

>

2 000 > ........

..................... 10

»

..................... 20

i n nnn >»,

25 000 » ........

..................... 40

9^ nnn *>

50 000 » ..........

..................... 60

*n nnn

75 000 » ........

..................... 80

7^ nnn

..................... 100

1 2

100,000 »

^nn nnn

.................... 200

i nnn nnn » ............

..................... 500

thJUjUUU *

1,000,000 kr.: .

..................... 1,000

För generell licens skall handelskommissionen, sedan den tid för vilken

licensen gäller gått till ända, uppbära en licensavgift av en krona för varje

fulla 1,000 kronor av värdet av vad som med stöd av licensen under den däri

angivna tiden exporterats, dock lägst 300 kronor och högst 5,000 kronor.

Då särskilda skäl därtill äro, må handelskommissionen medgiva nedsättning

i eller befrielse från föreskriven licensavgift. Å licens, som meddelas av trafikkommissionen,

skall av kommissionen uppbäras en licensavgift av 3 kronor.

»

Enligt en inom statens handelskommission upprättad promemoria i förevarande

ärende beräknades den genom en höjning av avgifterna föranledda inkomstökningen

för år räknat till 70,000 å 80,000 kronor för de generella licenserna

och 500,000 å 600,000 kronor för övriga exportlicenser under förutsättning

av oförändrad exportvolym. Av upplysningar, som utskottet inhämtat,

framgår vidare att de influtna, å handelskommissionen belöpande

licensavgifterna under budgetåret 1941/42 uppgingo till närmare en och en halv

miljon kronor. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde omkostnaderna

för kommissionen under samina tid närmare tre kvarts miljon

kronor eller ungefär hälften av licensavgifternas belopp. Även om kostnaderna

i samband med licensgivningen möjligen kunnat vara något större

än omkostnaderna för kommissionen, hade dock snarare anledning förelegat

för departementschefen att föreslå en justering av avgifterna nedåt i

syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse mellan beloppen för influtna

avgifter och omkostnaderna. Så skedde emellertid ej. Tvärtom tillstyrkte

föredragande departementschefen en sådan höjning av avgifterna, att

omkostnadssumman kunde beräknas komma att utgöra blott en mindre del

av de influtna beloppen. Exporllicensavgiftema ha härigenom i sak otvetydigt

fått karaktär av beskattning. Något riksdagens bemyndigande till upptagande

av berörda avgifter har det oaktat varken sökts eller givits. Beslutet

står därför i strid med regeringsformens stadganden örn riksdagens makt över

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

skatter och pålagor. Utskottet har för den skull ansett sig i anledning av förevarande

beslut böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,

statsrådet Gjöres.

Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Källman,

Per Andersson, Fredrik Ström*, Karl August Johanson*, Herlitz, John Björck,

John Gustavson*, Anders Andersson*, Siljeström*, Nordström, Hällgren*,

Nolin*, Ekdahl, Larsson i Julita, Sefve*, Gustafsson i Bogla och von Friesen*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 14 maj 1943.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Sandegård, Holmström, Källman, Per Andersson, Fredrik

Ström, Herlitz, John Björck, Bror Nilsson, Lindmark, Fast, Nordström, Fält,

Gardell, Hoppe, Ekdahl, Larsson i Julita och Gustafsson i Bogla.

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial,

1) av herr Hallén, som med instämmande av herrar Hållgren och Nilsson

i Göteborg, anfört följande:

»Grundade skäl hade enligt nain mening förefunnits att frågan om prisstoppet

underställts riksdagens bedömande, innan beslut härom fattades i konselj,

i synnerhet som det vid tiden härför redan var kungjort, att kamrarna

skulle sammanträda några dagar senare. Detta oaktat har jag icke kunnat

biträda den av utskottet jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan mot

föredragande departementschefen i ärendet. Kungl. Maj:t ägde nämligen enligt

prisregleringslagen otvetydigt formell befogenhet att utan riksdagens medverkan

fatta ifrågavarande beslut, vars lämplighet i sak svårligen kan bestridas.

»

2) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Fast, Nordström

och Fält, som ansett, att skäl saknats för ifrågavarande anmärkning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

9

II.

Vid punkten 4:o i utskottets memorial,

av herr Oscar Gottfrid Karlsson, som med instämmande av herrar Karl

August Johanson, Anders Andersson, Nordström, Hällgren, Larsson i Julita

och Gustafsson i Bogla, anfört följande:

»Den av Kungl. Maj:t vidtagna förändringen av 4 § i kungörelsen av den

21 mars 1941 angående allmänt exportförbud, vari bestämdes de avgifter

som skulle utgå vid meddelade exportlicenser och vilka — som av den lämnade

redogörelsen i utskottets memorial framgår — utgjorde lägst 2 kronor

om värdet av det som licensen avser inte överstiger 100 kronor, och högst

40 kronor, örn värdet överstiger 10,000 kronor, avsåg att med bibehållande

av de förut gällande avgifterna för värdekvantiteter upp till 10,000 kronor

få en utbyggnad av skalan så att för export av mycket stora värden också

högre avgifter skulle uttagas, varigenom avgifterna komme att mera stå i

proportion till de värden för vilka licens beviljades.

Utskottet gör erinran emot att de influtna avgifterna uppgått till högre

belopp än vad kostnaderna för handelskommissionen uppgått till, och framhåller

att något riksdagens bemyndigande till upptagande av berörda avgifter

varken sökts eller givits och förmenar att beslutet står i strid med regeringsformens

stadganden örn riksdagens beskattningsmakt. Vi vilja härtill anmärka

att kungörelsen om dessa licensavgifter utfärdades den 21 mars 1941

utan att det tidigare föranlett till någon erinran från utskottets eller riksdagens

sida.

Då själva huvudfrågan, beslut om uttagande av licensavgifter, passerat utan

anmärkning, ha vi svårt att förstå, att det skall göras erinran mot en sådan

anpassning av avgifterna, att de, som här skett, stå bättre i proportion till

de värden, för vilka licens meddelas. Vi skulle för övrigt tro, att inte alla kostnader,

som äro föx-knippade med denna licensgivning, återfinnas i omkostnaderna

för handelskommissionen.

På grund av det anförda ha vi inte ansett skäl föreligga till anmärkning

mot föredragande statsrådet.»

B. Beträffande avslagna yrkanden örn anmärkning enligt RF § 107.

III.

av herr Fredrik Ström, som anfört följande:

»Konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag företog till granskning, såvitt

nu är ifråga, av chefen för justitiedepartementet jämlikt tryckfrihetsförordningen

verkställda kvarstadsbeslut och på dennes föredragning beslutade

konfiskationer utan rättegång av tryckta skrifter för tiden t. o. m.

den 26 mars 1942. Därunder folio de bekanta beslagen under mars månad

sistnämnda år å vissa demokratiska tidningar, som publicerat artiklar om

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

förhållandena i de norska fängelserna under ockupationen. Innevarande års

granskning omfattar sålunda endast tiden efter berörda datum. Den

utvisar en tillfredsställande minskning av antalet indragningsbeslut.

Medan under första halyåret 1942 antalet konfiskerade skrifter utgjorde

drygt 100, sjönk antalet under återstoden av året ned till 1/3 därav.

Trots denna i och för sig glädjande utveckling har jag dock vid en genomläsning

av de beslagtagna skrifterna funnit vissa konfiskationsbeslut anmärkningsvärda.

Särskilt vill jag nämna Arbetaren’ för den 25 juli 1942 (nr 169),

den av förlaget Trots Allt år 1942 utgivna skriften ’En polsk svart bok om

den tyska »nyordningen» i Polen’ samt Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning

den 9 september 1942 (nr 207), vilka skrifter efter förutgångna

kvarstadsbeslut konfiskerats utan rättegång genom beslut den 31 juli och

den 11 september 1942. Innehållet i dessa skrifter har enligt min mening i

intet hänseende motiverat de vidtagna åtgärderna. För den skull har jag

ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort av utskottet göras

mot de för åtgärderna ansvariga statsråden.»

IY.

(Protokoll över socialärenden den 26 mars 1943.)

av herr von Friesen, som anfört följande:

»Sedan lasarettsläkartjänsten vid Nässjö nyblivna lasarett förklarats till

ansökan ledig, anmälde sig som sökande sju medicine licentiater däribland

sjukhusets mångårige läkare Olof Andrén. Medicinalstyrelsen, som hade att

upprätta förslag, ansåg sig icke kunna lämna förslagsrum åt Andrén. Andréns

meriter voro de medsökandes avsevärt underlägsna. Sålunda kan det framhållas,

att han icke ägde erforderlig utbildning i medicin och följaktligen jämlikt

kungörelsen den 16 september 1932 om ändring i vissa delar av kungörelsen

den 17 december 1915 angående villkor för behörighet för vissa civila

läkarbefattningar icke kunde anses behörig innehava tjänsten. Icke desto

mindre utnämnde Kungl. Maj:t Andrén den 26 mars 1943 till lasarettsläkare

i Nässjö.

Kungl. Majit grundade uppenbarligen sitt beslut på Andréns mångåriga

tjänstgöring vid sjukstugan i Nässjö, och talrika opinionsyttringar till förmån

för Andrén meddelades Kungl Majit. Det måste dock väcka stora betänkligheter,

att en ensidig sjukstugetjänstgöring, icke kompletterad med

erforderlig specialutbildning, skall meritera en sökande till erhållande av lasarettsläkartjänst.

Principiellt råder den skillnaden mellan lasarett och sjukstuga,

att å det förra intagas sjukdomsfall oberoende av fallets ari, och å den

senare lättare sjukdomsfall. En utnämning av Andrén måste även få prejudicerande

karaktär, enär innehavet av en sjukstugeläkartjänst kan bli en genväg

till erhållande av tjänsten som lasarettsläkare, därest sjukstugan ombildas

till lasarett på sätt som skett i Nässjö. Särskilt anmärkningsvärt är också, att

Kungl. Majit helt förbigått medicinalstyrelsens förslag, något som hittills

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8. 11

icke förekommit sedan nuvarande ordning vid lasarettsläkartillsättningar

började tillämpas.

Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut har jag yrkat anmärkning enligt

§ 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet Bergquist.»

y.

av heiT Holmström, som anfört:

»I oktober månad 1941 ägnade den svenska pressen stor uppmärksamhet

åt Långmora utlänningsförläggning. I den mycket skarpa kritik, som från

flera håll riktades mot skötseln av förläggningen, framhölls bl. a. att den av

socialstyrelsen tillsatte föreståndaren, doktor Söderberg, var olämplig för sin

uppgift. Att Söderberg var svåger till socialstyrelsens chef, t. f. generaldirektör

K. J. Höjer, ställde dessa förhållanden i en särskild dager.

Riksdagens revisorer år 1941 verkställde en utredning i saken. I sin den

15 december 1941 avgivna berättelse anmälde revisorerna att de iakttagit

missförhållanden av olika slag vid Långmoraförläggningen. Det gällde dels

föreståndaren personligen, dels dennes sätt att hava tillsyn över internerna

och dels hans förvaltning av omhänderhavda penningmedel.

Beträffande de två förstnämnda synpunkterna må endast revisorernas slutord

anföras, så lydande:

''Vad slutligen angår själva förläggningarna, beror det givetvis ytterst på

föreståndaren och den auktoritet, som han kan skapa åt sig inför såväl den

underordnade personalen som de omhändertagna, om en förläggning som den

ifrågavarande skall kunna fylla sin uppgift. Då av den lämnade redogörelsen

framgår, att Långmora förläggning icke kan anses hava fyllt denna uppgift,

synas åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma en bättre ordning vid denna

förläggning, utan dröjsmål böra vidtagas.’

Beträffande Söderbergs sätt att förvalta penningmedel anfördes i revisorernas

berättelse bl. a. att, intill den 1 februari 1941 förläggningens föreståndare

omhänderhaft förvaltningen av de internerades penningmedel. Därefter

hade dessa själva fått handhava och disponera sina medel. Vid övergången

till detta system fingo de ut sina innestående medel, sedan avdrag gjorts för

skulder till diverse affärer. En del av skulderna, bl. a. en på 730 kr. 99 öre

för tobaksvaror, betalades emellertid först den 7 maj 1941, och andra återigen

voro vid revisorernas besök å Långmoraförläggningen den 22 november

1941 fortfarande obetalda.

Ur socialstyrelsens till Kungl. Maj:t ingivna förklaringar med anledning av

vad statsrevisorerna anmält citeras följande:

''När Söderberg kallades att, sedan verksamheten hade pågått några få månader,

lösa de föreliggande uppgifterna vid Långmoraförläggningen, ställdes

han alltså inför vanskliga problem. Personligen saknade han också vissa

egenskaper. Han ägde ej administrativ erfarenhet och icke något utpräglat

ordningssinne. Såsom en man, vilken i övervägande mån varit inställd på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

humaniora, hade han kanske icke tillräcklig respekt för det praktiska livets

detaljer och krav på precision.’

Detta socialstyrelsens eget omdöme om Söderberg kommer generaldirektör

Höjers initiativ till Söderbergs förordnande till förläggningschef att tydligt

framstå såsom icke sakligt grundat. Den s. k. svågerpolitiken visar sig

här tämligen ohöljt.

I den allmänna diskussionen, särskilt i pressen, började man nu sätta ifråga

huruvida generaldirektör Höjer kunde vara lämplig att i fortsättningen

vara chef för socialstyrelsen.

Att statsutskottet icke upptagit denna sak i sitt utlåtande med anledning

av statsrevisorernas berättelse hade formella skäl, vilket framgick av det

uttalande, som statsutskottets ordförande gjorde i debatten därom i första

kammaren.

I denna debatt framhölls att Kungl. Maj:t borde vidtaga förändring beträffande

ledningen av socialstyrelsen.

I samma debatt gjordes också uttalanden om att J. O. borde göra erforderlig

granskning i saken.

J. O. fann sig — närmast med anledning av vad under den nämnda debatten

i första kammaren uttalats — böra verkställa undersökning, huruvida

Höjer ''vid socialstyrelsens anställande av Söderberg som föreståndare för

Långmoraförläggningen och sedermera i fråga örn styrelsens tillsyn över

Söderbergs skötsel av förläggningen sökt utöva någon obehörig påverkan.’

För detta ändamål höll justitieombudsmannen förhör med Höjer samt

nio andra befattningshavare inom socialstyrelsen ävensom med föreståndaren

för Smedsboförläggningen, fil. mag. Gustaf Uhr.

Av J. 0:s protokoll framgår bl. a., att Höjer ''nämnt’ Söderberg som

lämplig kandidat till föreståndarbefattningen, varvid Höjer omtalat att Söderberg

vore hans svåger. Däremot hade Höjer icke omtalat att Söderbergs

förutvarande anställning vid en folkhögskola definitivt upphört och att

Söderberg således var utan befattning. Generaldirektör Höjers initiativ beträffande

Söderbergs förordnande till förläggningschef belyses vidare av det

förhållandet att han i protokollet därom stått antecknad såsom i beslutet

deltagande, vilket emellertid senare ändrats.

Enligt J. 0:s mening hade platsen bort offentligen ledigförklaras.

Att Höjer varit initiativtagare till sin svåger Söderbergs förordnande är alltså

bevisat. Att detta icke var sakligt grundat har på många sätt dokumenterats,

icke minst genom socialstyrelsens eget uttalande om Söderbergs kvalifikationer,

vilket här ovan citerats.

Generaldirektör Höjer har vidare hindrat eller försvårat kontrollen över

Söderberg såsom chef för förläggningen, vilket belyses av följande exempel.

Överinspektören för ullänningsförläggningarna hade ämnat tillställa Söderberg

en admonitionsskrivelse, vilken han föreläde Höjer. Höjer hade återsänt

denna till överinspektören med påskrift ’Är synnerligen angelägen att

icke detta efter min mening mycket olyckligt formulerade brev avsändes’.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

]3

Vid förhöret inför J. O. har Höjer icke kunnat angiva någon punkt i skrivelsen

som skulle vara olyckligt formulerad.

Överinspektören jämte generaldirektörens ställföreträdare hade vid ett tillfälle

gjort en inspektionsresa i syfte att pröva huruvida Söderbergs lämplighet

såsom föreståndare kunde ifrågasättas och om åtgärder mot honom —•

till äventyrs hans skiljande från befattningen — borde övervägas. Höjer hade

medföljt på denna resa. Enligt J. 0:s mening hade Höjer, med hänsyn till

syftet med resan, icke bort medfölja på densamma.

Vid ett sammanträde inom socialstyrelsen med anledning av 1941 års statsrevisorers

berättelse hade framhållits behovet av en polisutredning avseende

bl. a. Söderbergs handhavande av vissa medel. Höjer hade utövat påtryckning

på de två byråchefer, som deltagit i sammanträdet, att avstå från tanken

på en polisutredning, bl. a. framhållande att beslut därom skulle giva anledning

till ny presskampanj och att Höjer ansåge sig vara utsatt för personlig

förföljelse från vissa tidningars och tidningsmäns sida.

Av J. 0:s förhörsprotokoll framgår också att vissa av socialstyrelsens protokoll

efter någon tid ändrats beträffande närvarandeförteckningen. Det framgår

också att socialstyrelsen i en kommuniké till pressen lämnat felaktig upplysning.

I detta sammanhang kan erinras om att tidigare i riksdagen påpekats att socialstyrelsen

såväl i kommuniké som i ämbetsskrivelse gjort uttalanden, som

icke varit riktiga.

Det måste vara uppenbart, att generaldirektör Höjer genom att förorda sin

svåger till chef för Långmoraförläggningen och genom de åtgärder, som han

för att skydda denne därefter vidtagit, har förvaltat sitt ämbete på ett sätt,

som icke överensstämmer med statens intressen.

Icke minst med anledning av den offentlighet, som ägnats denna sak, borde

chefen för socialdepartementet ha vidtagit åtgärder syftande till en ändring

beträffande ledningen av socialstyrelsen. Intet formellt skäl hade kunnat

hindra honom därifrån.

Konstitutionsutskottet hade därför bort rikta anmärkning enligt § 107

regeringsformen mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.»

TI.

av herr Holmström, som anfört följande:

»Riksdagens revisorer hava i sin berättelse år 1942 uppmärksammat, att

myntdirektören Grabe fungerar såsom ordförande och verkställande ledamot

i styrelsen för ekonomiska föreningen ''Industrisilver, förening u. p. a.’

med ett årsarvode av 10,000 kronor.

I civila avlöningsreglementet § 4 mom. 2 stadgas bl. a., att ''utan tillstånd

av Kungl. Majit eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av lönegraderna

A 1—27, av den myndighet, varunder han lyder, tjänsteman ej må

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

åtaga sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för förening,

vars verksamhet huvudsakligen har ekonomiskt syfte’. Myntdirektörsbefattningen

är placerad i lönegrad B: 1. Tillstånd för Grabe att innehava ifrågavarande

uppdrag hade sålunda bort bliva föremål för beslut i konselj. Av verkställda

utredningar framgår emellertid, att frågan icke varit föremål för något

Kungl. Maj:ts beslut, ehuru man i finansdepartementet haft kännedom örn

att Grabe innehade uppdragen i fråga. Det måste emellertid enligt min mening

vidare rent sakligt anses synnerligen olämpligt, att Grabe får inneha

berörda befattning. Det innebär nämligen, att Grabe såsom myntdirektör

samt ordförande och verkställande ledamot av Tndustrisilver’ vid vissa föryttringar

av statens silver på en gång representerar både köpare och säljare.

Utskottet hade därför enligt min uppfattning bort rikta anmärkning enligt § 107

regeringsformen mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.»

VII.

(Protokoll över jordbruksärenden den 2 oktober och den 18 december 1942.)

av herr Bror Nilsson, som med instämmande av herrar Holmström, John

Gustavson, Lindmark, Nolin och Gardell, anfört följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nr 319 år 1942 angående prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område m. m. anför föredragande departementschefen,

statsrådet A. Pehrsson-Bramstorp bl. a. följande: ’De av

mig nu berörda frågorna har jag funnit böra underkastas närmare utredning

av förutnämnda sakkunniga (27-mannakommittén). Dessa skola även verkställa

sådan preliminär undersökning rörande jordbrukets inkomster och

kostnader för regleringsåret 1942—43, som tidigare utförts av livsmedelskommissionen,

samt framlägga resultatet av denna undersökning så tidigt,

att densamma kan bliva till ledning för fastställandet instundande höst av

priserna å jordbruksprodukter av 1942 års skörd. Det synes önskvärt, att

nämnda preliminära undersökning färdigställes i sådan tid, att man med

ledning av densamma kan om möjligt redan i augusti månad fastställa priserna

på såväl spannmål som mjölk.’

Jordbruksutskottet .skriver i sitt utlåtande nr 59 i anledning av denna

Kungl. Maj:ts proposition följande: ''Frågorna rörande beräkningen av priserna

ha, såsom departementschefen erinrat, hänskjutits till särskild utredning

av för ändamålet tillkallade sakkunniga. Utskottet finner liksom departementschefen

det vara önskvärt, att utredningens undersökningar färdigställas

inom sådan tid, att man med ledning av desamma kan redan i augusti

i år fastställa priserna på spannmål och mjölk. För jordbrukarna är det uppenbarligen

av största intresse att så kan ske.’

Detta utskottsbetänkande bifölls i båda kamrarna. (Riksdagens skrivelse

nr 418.)

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

15

Genom kungl, kungörelse den 19 juni 1942 lades beslag på vissa slag av

spannmål och rotfrukter av 1942 års skörd.

De inom jordbrukskommittén bedrivna undersökningarna rörande beräkningar

och prognoser för jordbrukets inkomster och kostnader, m. m. slutfördes

i början av augusti månad 1942 och godkändes av kommittén in pleno

den 12 augusti 1942.

Den 25 augusti 1942 ingav livsmedelskommissionen till Konungen sitt pä

grundval av jordbrukskommitténs utredningar uppgjorda förslag till prissättning

på jordbrukets produkter. I skrivelsen, som var dagtecknad den 21

augusti 1942, erinrades inledningsvis om departementschefens uttalande i propositionen

till 1942 års riksdag, enligt vilket priserna på jordbrukets produkter

för regleringsåret 1942—43 örn möjligt borde fastställas i ett sammanhang

i augusti 1942. Livsmedelskommissionen refererade därefter innehållet

i jordbrukskommitténs skrivelse. Vid de utredningar av jordbrukets inkomster

och kostnader, som kommittén företagit, hade beräkningen av kostnaderna

utförts enligt tvenne alternativ, varav det ena gick ut från en minskning

av arbetarantalet i jordbruket med en procent örn året i förhållande till basårets

antal och det andra från en dylik minskning med en och en halv procent

om året. Alternativa beräkningsgrunder hade även använts vid beräkningen

av jordbrukets byggnadskos tnader.

Livsmedelskommissionen ansåg, att man med ledning av ingångna rapporter

av den 15 juni 1942 och senare kunde anse årets skörd såsom normal.

Den eftersträvansvärda prisnivån borde därför vara sådan att de indexmässigt

beräknade kostnadsstegringarna någorlunda jämnt motsvarades av de

kalkylerade inkomsterna. Till denna uppfattning hade även kommissionens

råd enhälligt anslutit sig. Kommissionen ansåg vidare att man borde utgå

från det för jordbruket fördelaktigaste alternativet beträffande kostnadsberäkningarna,

alternativ I. Då härvid ett inkomstöverskott av 134 miljoner

kronor syntes uppkomma för jordbruket föreslogs sänkning av priserna på

såväl brödspannmål som fodersäd. Dessa minskningar utgjorde för höstvete

1 öre pr kg, råg 2 öre, kom 3 öre, vithavre 3.5 öre, svarthavre 3 öre och ärter

5 öre pr kg, varjämte även priset på stråfoder reducerades. Enligt kommissionens

beräkningar skulle inkomstminskningen för jordbruket på grund

av dessa prissänkningar vid jämförelse med den inkomst, som erhållits vid

bibehållen pris- och bidragsnivå, belöpa sig till mellan 160 och 170 miljoner

kronor och inkomstöverskottet nedgå till cirka 26 milj. kr., vilket belopp ansågs

erforderligt för mötande av de kostnadsstegringar, som med säkerhet

vore att förvänta under den tid priserna förbleve bundna.

Livsmedelskommissionen hade fattat sitt beslut efter ingående överläggningar

med representanter för såväl jordbrukets utövare som konsumentgrupper.

Därom anför kommissionen i skrivelsen följande: ''Vid sitt ståndpunklstagando

till del föreliggande förslaget i dess helhet har kommissionen

ansett ur olika betydelsefulla synpunkter särskild hänsyn böra tagas till det

förhållandet, att förslaget enhälligt omfattas av de vid överläggningarna när
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

varande ledamöterna av kommissionens råd, bland vilka ingå representanter

för såväl jordbrukare som konsumenter.’

över livsmedelskommissionens framställning hördes priskontrollnämnden,

som efter en redogörelse för resultaten av tidigare prisregleringar på jordbrukets

område i skrivelse den 4 september 1942 anförde, att dessa visade

hän på en genomgående tendens till underskattning av inkomsterna i förhållande

till kostnaderna vad beträffar utvecklingen för det kommande året. Totalt

kunde man enligt nämndens mening utgå från ett inkomstöverskott av

180 milj. kr. vid bibehållen prisnivå.

Med berömvärd snabbhet och utan att därigenom åsidosätta grundligheten

hade vederbörande kommitté och myndigheter nu framlagt sina förslag i prisfrågorna,

och man borde kunnat förvänta att Kungl. Maj :t lika snabbt skulle

fatta sitt beslut i detta viktiga ärende. Så skedde dock icke.

Kungl. Majit kunde icke vara ovetande örn de stora olägenheter, som

dröjsmålet med prissättningen föranledde. Från åtskilliga håll i riket kommo

framställningar och påminnelser därom. Livsmedelskommissionen ingav en

den 28 augusti 1942 dagtecknad skrivelse, vari även åberopas en från Svenska

spannmålsaktiebolaget inkommen P. M. I båda dessa skrivelser redogöres

för de stora svårigheter och risker vari all spannmålshandel råkar därest icke

prissättningen omedelbart äger rum Den nya spannmålsskörden måste nämligen

ut i marknaden, och producenterna behövde betalt för sin vara. De gällande

priserna för fjolårsskörden kunde helt naturligt icke tillämpas. Såsom

nödfallsåtgärder hemställde livsmedelskommissionen

dels att, för den händelse definitiva spannmålspriser icke bleve fastställda

senast den 4 instundande september, kommissionen måtte bemyndigas att för

tiden intill dess spannmålspriserna bli slutgiltigt bestämda fastställa a-contopriser

å spannmål enligt de ovan angivna grunderna;

dels ock att Svenska spannmålsaktiebolaget måtte bemyndigas förbinda

sig att, för den händelse genom auktoriserad handlandes insolvens säljare

eller köpare av spannmål icke kunde utfå honom tillkommande likvid

respektive återbäring, till säljaren respektive köparen utbetala honom sålunda

tillkommande medel.

Denna livsmedelskommissionens hemställan behandlades av Kungl. Maj:t

i s. k. liten konselj den 4 september 1942. Beslutet blev följande:

''Kungl. Majit finner i anledning av statens livsmedelskommissions framställning

gott lämna Svenska spannmålsaktiebolaget bemyndigande att förbinda

sig att, där spannmål — i avbidan på fastställande av normalpriser —

från och med den 7 september 1942 av auktoriserad handlande eller kvarn

eller annan köpare, som ej är förbrukare, köpts eller sålts a-conto samt genom

vederbörandes insolvens säljare icke kan utfå full likvid eller köpare

belopp, vartill han är berättigad i återbäring, till säljaren eller köparen utbetala

honom sålunda tillkommande medel.’

Den 2 oktober 1942 fattade Kungl. Majit på föredragning av statsrådet

Pehrsson-Bramstorp vissa beslut angående normalpriser å produkter av årets

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

17

skörd, men besluten voro av preliminär natur, vilket framgår av följande citat

ur det förevarande statsrådsprotokollet:

''Kungl. Maj:ts sålunda i fråga om normalpriserna fattade beslut förutsätta

emellertid, att prisfrågorna skola tagas under förnyad omprövning i samband

med fortsatt övervägande av åtgärder på olika samhällslivets områden

till mötande av en inflationistisk prisutveckling.’

Här angives en anledning till dröjsmålet med det slutliga avgörandet av

jordbrukets prisfrågor. Denna anledning är emellertid icke ny. Redan i

Kungl. Maj:ts proposition till 1939 års urtima riksdag (nr 66) framhölls bl. a.

att vid jordbruksprisernas bestämmande hänsyn måste tagas till önskvärdheten

av en ökning av produktionen. En viss stegring av jordbrukspriserna

ansågs därför bliva nödvändig. Samtidigt betonades emellertid att stor försiktighet

härvid borde iakttagas med tanke på inflationsfaran.

Det kan här förtjäna återgivas vad bankoutskottet anfört i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 57, riksdagens skrivelse nr 366) i anledning av

proposition nr 354 till 1942 års riksdag angående fortsatt befrielse för riksbanken

från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Sedan utskottet avvisat tanken på en lagstiftning örn s. k. allmänt pris- och

lönestopp, säger utskottet: ''Lämpligare synes vara, att genom en viss skärpning

och utvidgning av priskontrollen efter hittillsvarande linjer samt genom

frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent- och

konsumentgrupper en grund lägges för en stabilisering såvitt möjligt av inkomst-

och prisnivån. Hittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar och

kompensationstillskott har till icke ringa del berott därpå, att såväl vid lönesättning

som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens produkter

tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och en

av de berörda grupperna mot att bära en större del av försämringen i försörjningen

än övriga grupper. Skall denna växelverkan kunna brytas utan

alltför stor risk för att någon grupp får bära en otillbörligt stor del av krisens

bördor, synes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjer för den inkomsterna

bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.’

Först i konselj den 18 december 1942 fastställdes definitivt priserna å jordbruksprodukterna

för konsumtionsåret 1942/43 på föredragning av statsrådet

Pehrsson-Bramstorp. Därom heter det i statsrådsprotokollet bl. a. följande:

''Kungl. Majit finner gott bemyndiga statens livsmedelskommission att

fastställa definitiva normalpriser å jordbruksprodukter under konsumtionsåret

1942/43 samt att därvid utgå från de i kommissionens skrivelse den 21

augusti 1942 föreslagna priserna; i fråga örn potatispriset dock med den

höjning, som framgår av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 2 oktober

1942.’

Därmed var den segslitna frågan äntligen avgjord och livsmedelskommissionens

den 21 augusti 1942 avgivna förslag lill priser hade avgått med seger.

Detta förslag hade också tillkommit efter ingående förhandlingar med representanter

för såväl producent- som konsumentgrupper och hade bort kunna

av legeringen genast godtagas. Örn så skett, hade prisfrågan blivit av
Bihang

till riksdagens protokoll 1043. 5 sami. 2 avd. Nr 8.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

gjord inom den tidpunkt, varom såväl Kungl. Majit som riksdagen uttalat bestämda

önskemål. Avsåg Kungl. Majit från början att förverkliga det av

bankoutskottet uttalade önskemålet om samtidig uppgörelse mellan berörda

folkgrupper inom riket, hade även detta säkerligen kunnat realiseras utan så

lång tidsutdräkt, som skedde. Detta så mycket lättare, som det för jordbruksprodukternas

vidkommande gällde en sänkning av prisnivån och ingalunda

någon höjning av densamma. De närmast föregående tvenne årens svaga

skördar och det därav följande ringa förrådet av brödspannmål inom landet

borde manat till en ytterst påpasslig och positiv livsmedelspolitik. Den allmänna

försvagning av jordbrukarnas ekonomi och produktionskraft, som

missväxtåren trots allt medfört, hade gjort en viss generositet vid prissättningen

denna gång försvarlig.

Dröjsmålet med den utlovade prissättningen föranledde stora olägenheter

för såväl jordbrukarna som spannmålshandlarna. Den skapade också oro

och misstämning bland landets jordbrukare. Ovissheten om det slutliga priset

på produkterna gjorde det också svårt för dem att besluta sig för vilka

grödor, som borde odlas, och vilka produktionsbefrämjande åtgärder, som

lämpligast borde vidtagas. Ett uttryck härför — och ett för vår livsmedelsförsörjning

mycket allvarligt sådant — är den minskning av besådd höstsädesareal

som 1942 ägt rum. Denna minskning beräknas av statens livsmedelskommission

uppgå till 62,481 hektar, jämfört med den areal som besåddes

hösten 1941. Uttryckt i procent utgör minskningen för höstvete 17.4 procent

och för råg 11.7 procent.

Då sålunda genom den här påtalade sena prissättningen å jordbrukets produkter

år 1942 ett av såväl regering som riksdag fattat beslut, innebärande

en utfästelse till landets jordbrukare, blivit åsidosatt och detta icke varit till

rikets sannskyldiga nytta utan tvärtom skadat viktiga delar av vår ömtåliga

livsmedelsförsörjning, och då vidare betydelsefulla frågor för denna försörjning

icke handlagts med den skicklighet och drift, som tidslägets allvar på

detta område påkallat, anse vi att utskottet bort besluta anmärkning enligt

§ 107 regeringsformen mot statsrådets ledamöter samfällt.»

Till.

(Protokoll över jordbruksärenden den 20 november 1942.)

Av herr Nolin, som med instämmande av herr Albertsson ansett, att utskottet

bort anföra följande:

»Genom beslut, fattat den 26 juni 1941, beslöt skogsvårdsstyrelsen i Kalmar

läns södra landstingsområde att, jämlikt § 75 reglementet den 31 december

1919 för statens pensionsanstalt, med de ändringar och tillägg till reglementet

som utkommit från trycket intill den 21 februari 1929, uppsäga länsskogvaktaren

i Ålems distrikt Carl Wictor Carlsson från tjänsten såsom länsskogvaktare

från och med den 1 mars 1942. Tillika förklarade sig skogsvårdsstyrelsen

komma att hos statens pensionsanstalt för Carlsson begära den förtidspension,

vartill han vore berättigad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

19

Sedan skogsvårdsstyrelsen därefter ledigförklarat ifrågavarande länsskogvaktartjänst

att tillträdas den 1 april 1942 söktes tjänsten dels av Carlsson,

som hos Kungl. Majit besvärat sig över styrelsens tidigare beslut att uppsäga

honom, dels av skogvaktaren Sixten Andersson. Skogsvårdsstyrelsen beslöt

därefter den 29 juni 1942 antaga Andersson till t. f. länsskogvaktare i Ålems

distrikt samt förklarade tillika, att förordnandet skulle gälla tillsvidare i avvaktan

på Kungl. Majits beslut i anledning av utav Carlsson anförda besvär

över uppsägningen samt att, därest besvären skulle ogillas eller icke föranleda

något Kungl. Majits beslut, Andersson skulle omedelbart därefter antagas

till ordinarie länsskogvaktare ävensom att Andersson skulle tillträda förordnandet

den 1 juli 1942.

Även över detta beslut anförde Carlsson besvär bos Kungl. Majit. Han yrkade

att beslutet måtte upphävas och klaganden återinsättas på den ledigförklarade

befattningen.

I beslut den 20 november 1942 i förstnämnda ärende fann Kungl. Majit

Carlssons besvär över uppsägningen från länsskogvaktartjänsten icke kunna

upptagas till prövning. Med hänsyn till Carlssons långa tjänstetid och övriga i

målet förekommande omständigheter fann emellertid Kungl. Majit i sistnämnda

ärende, att av Andersson och Carlsson i främsta rummet Carlsson

bort ifrågakomma till erhållande av förevarande länsskogvaktarbefattning,

samt prövade förty gott att, med upphävande av överklagade beslutet, visa

målet åter till skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde, som

hade att utse Carlsson till innehavare av länsskogvaktarbefattningen.

Kungl. Majits beslut i förevarande ärende fattades på föredragning och

hemställan av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Skogsvårdsstyrelsens beslut att från och med den 1 mars 1942 uppsäga

Carlsson från tjänsten såsom länsskogvaktare motiverades av styrelsen med

att Carlsson ej fyllt de anspråk man måste ställa på en länsskogvaktare i

hans tjänsteutövning. Till stöd för denna sin uppfattning anförde styrelsen

i underdånigt utlåtande den 2 mars 1942 i anledning av Carlssons besvär att

Carlsson vid flerfaldiga tillfällen utfört stämplingar på ett mycket otillfredsställande

sätt. Att Carlsson, som bos styrelsen varit anställd för ett år i taget

med 6 månaders uppsägningstid, icke tidigare entledigats, sammanhängde

med att styrelsen med hänsyn till Carlssons tidigare delvis oförsörjda familj

velat avvakta, att han skulle uppnå den ålder, 60 år, då förtidspension vore

möjlig att erhålla. Upprepade gånger hade han emellertid varnats av sina

förmän och vid ett tillfälle, år 1938, hade skogsvårdsstyrelsen efter syn på

platsen för en av Carlssons förrättningar meddelat honom skriftlig varning,

som icke endast innebar anmärkningar för illa utförda stämplingar utan

även för olämpligt uppträdande mot förmän. Det oaktat hade Carlsson icke

låtit sig rätta utan på nytt verkställt ur skogsvårdssynpunkt förkastliga stämplingar.

I sin tjänsteutövning hade Carlsson förbrutit sig mot flera bestämmelser

i den för styrelsens länsskogvaktare fastställda instruktionen. Ilan hade

sålunda icke efterkommit av länsjägmästaren givna order och föreskrifter

samt underlåtit att avgiva rapport (iver sina iakttagelser över efterlevnaden

av gällande lagar för de skogar, sorn inom hans tjänstgöringsområde stodo

under styrelsens kontroll. Ilan hade åtagit sig enskilda uppdrag utan att in
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

hämta styrelsens särskilda tillstånd. Vidare hade han i strid mot gällande

bestämmelser stämplat skog inom annan länsskogvaktares distrikt. Och han

hade slutligen uppträtt på ett olämpligt sätt mot sina överordnande och visat

sig opålitlig.

I påminnelser över skogsvårdsstyrelsens utlåtande bestred Carlsson att de

skäl, som skogsvårdsstyrelsen åberopat för hans förtidspensionering, voro av

den art, att de skäligen kunde utgöra grund för hans uppsägning. Han hänvisade

även till att ett stort antal skogsägare givit uttryck åt sin uppskattning

av hans arbete. Slutligen gjorde han gällande att örn han, som i 37 års tid

varit anställd hos skogsvårdsstyrelsen, verkligen gjort sig skyldig till så

svåra förseelser, som styrelsen anfört, styrelsen tidigare bort entlediga honom.

Ärendet remitterades därefter den 27 mars 1942 till skogsstyrelsen för yttrande.

Styrelsen avgav yttrande den 30 maj 1942. Den anförde:

»Enligt 2 § skogsvårdstyrelseförordningen må klagan över skogsvårdsstyrelses

beslut i fråga om tillsättande av befattning hos styrelse föras hos Kungl.

Majit. I förordningen bär däremot icke meddelats någon särskild föreskrift

om rätt att anföra besvär över skogsvårdsstyrelses beslut i fråga örn uppsägning,

varför de av klaganden anförda besvären icke synas kunna föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn härtill har skogsstyrelsen icke ansett

sig böra verkställa någon ytterligare utredning i förevarande ärende.

Skogsstyrelsen anser sig emellertid böra anföra följande angående de principer,

som i ärenden av ifrågavarande art synas böra tillämpas.

Innehavarna av de fasta befattningarna hos skogsvårdsstyrelserna kunna,

såsom torde framgå av det ovan anförda, på grund av de former, under vilka

de äro anställda, entledigas efter viss uppsägningstid, då vederbörande skogsvårdsstyrelse

så anser lämpligt. Det är emellertid uppenbart, att ordinarie

tjänstemän icke böra avskedas, om ej speciella omständigheter föreligga.

Särskilt då en befattningshavare under en lång följd av år innehaft sin befattning

bör givetvis vederbörande skogsvårdsstyrelse undvika att entlediga

honom. I dylika fall har ju skogsvårdsstyrelsen under förhållandevis lång

tid haft möjlighet att ingående pröva hans duglighet och, örn han visat sig

olämplig, på ett tidigare stadium kunnat upptaga frågan örn hans skiljande

från tjänsten. Vidare må framhållas, att i sådana fall, då en skogsvårdsstyrelse

anser att en befattningshavare av någon anledning icke är lämplig att

handhava de åligganden, som dittills åvilat honom, styrelsen först synes böra

ingående undersöka, huruvida han icke kan anförtros andra arbetsuppgifter,

innan styrelsen beslutar skilja honom från tjänsten. Ur den enskildes synpunkt

kan nämligen uppenbarligen ett avskedande efter mångårig tjänstgöring

medföra synnerligen allvarliga följder, särskilt om tjänstemannen ifråga

uppnått så hög levnadsålder, att hans möjligheter att erhålla anställning hos

annan arbetsgivare äro ytterst begränsade. Även ur det allmännas synpunkt

måste det anses mindre tillfredsställande, örn en skogsvårdsstyrelse avskedar

en tjänsteman efter mycket lång tjänstgöringstid, enär ett sådant förfarande

säkerligen i längden kommer att försämra möjligheterna för skogsvårdsstyrelsen

att förvärva dugande tjänstemän.

Såsom av det anförda torde framgå, synes vederbörande skogsvårdsstyrelse

icke utan synnerligen starka skäl böra entlediga eller förtidspensionera en

befattningshavare efter så lång tjänstgöringstid som den, varom i förevarande

fall är fråga. Det är härvid att märka, att en befattningshavare, som under

en följd av år innehaft en länsskogsvaktaretjänst, synes böra kunna av skogsvårdsstyrelsen

utnyttjas även om styrelsen icke anser, att han kan handhava

samma uppgifter som tidigare.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

21

Av ett av statens pensionsanstalt i ärendet den 15 juni avgivet utlåtande

framgår att den förtidspension, som Carlsson kunde komma i åtnjutande av,

med dyrtids- och kristillägg komme alt uppgå till mellan 1,700 och 1,800

kronor per år.

I sina besvär den 29 juni 1942 över Södra Kalmar läns skogsvårdsstyrelses

beslut rörande tillsättning av befattningen såsom länsskogvaktare i Ålems

distrikt erinrade Carlsson örn sina tidigare besvär över uppsägningsbeslutet

samt anförde, att det av dessa besvärshandlingar samt av handlingar, som

med skogsstyrelsens utlåtande av den 30 maj 1942 överlämnats till Kungl.

Maj:t, till fullo framginge, att näppeligen någon sökande med hänsyn till

tjänstetid och skogsägarnas förtroende kunde vara mera meriterad än han.

Han hemställde därför att han skulle erhålla den sökta befattningen.

I utlåtande över besvären den 13 augusti 1942 hemställde skogsvårdsstyrelsen

med hänvisning till bland annat att Carlsson förtidspensionerats på

grund av olämplighet, att Carlssons besvär icke måtte föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Även i detta ärende infordrade Kungl. Majit utlåtande av skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsen anförde:

»I underdånigt utlåtande den 30 maj 1942 i anledning av besvär, som av

klaganden anförts över skogsvårdsstyrelsens beslut den 26 juni 1941 att entlediga

honom från hans befattning såsom länsskogvaktare, framhöll skogsstyrelsen

bland annat, att vederbörande skogsvårdsstyrelse icke utan synnerligen

starka skäl borde entlediga eller förtidspensionera en befattningshavare

efter så lång tjänstetid, som den klagande haft hos skogsvårdsstyrelsen. De

skäl, skogsstyrelsen i sin skrivelse åberopat till stöd för denna ståndpunkt,

borde enligt styrelsens uppfattning ha medfört, att klaganden fått kvarstanna

i tjänst till uppnådd pensionsålder. Skogsstyrelsen anser på grund härav, att

klaganden bör återfå den tjänst, från vilken han avskedats och sålunda nu

utses till innehavare av den ledigförklarade befattningen.

Under åberopande av det ovan anförda får skogsstyrelsen hemställa, att

Kungl. Majit måtte återförvisa ärendet till skogsvårdsstyrelsen med förständigande

att med ändring av överklagade beslutet utse klaganden till innehavare

av befattningen såsom länsskogvaktare i Ålems distrikt.»

Till vidare belysning av ärendet må följande utdrag ur en till Carlssons

förmån ingiven framställning från 44 skogsägare återgivas:

»Länsskogvaktare Carlsson bär tjänstgjort inom distriktet så länge, att

genomförandet av den nu gällande skogsvårdslagens bestämmelser helt fallit

inom hans tjänstgöringstid. För oss skogsägare framstår denna lag såsom

hindrande oss i vår gamla rätt att själva förfoga över våra skogar och sköta

avverkningen på det sätt, som av ålder varit brukligt.»

Ur en annan av en enskild skogsägare i ärendet ingiven skrift må följande

anföras:

»Motivet för denna min anhållan är alt härigenom komme mina fastigheter

inom Carlssons tjänstgöringsdistrikt och då jag äger dels egen erfarenhet

dels av andra erfarit att Carlsson utfört sina stämplingar med noggrannhet

och omsorg och till allas belåtenhet, har jag all anledning antaga att allt

det bråk som under sista åren rått här på orten, dels mellan mig och skogs
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

vårdsstyrelsen, dels mellan andra skogsägare och skogsvårdsstyrelsen, skulle

bortfalla. Det är nämligen så att skogsvårdsstyrelsen under sista tiden tillsatt

bevisligen odugliga skogvaktare, vilka genom sitt arbete gjort alt skogsvårdsstyrelsen

här på orten kommit i vanrykte.»

Enligt § 1 i 1923 års skogsvårdslag skall uppsikt över att vad i denna lag

stadgas beträffande skogsmarks användande till skogsbörd för varje landstingsområde

utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där finnes. Bestämmelser

om skogsvårdsstyrelsernas organisation och arbetssätt äro intagna i 1941

års förordning ang. skogsvårdsstyrelser. Enligt § 2 i denna förordning må

skogsvårdsstyrelse bland annat i mån av behov anställa skogligt utbildade

tillsyningsmän (länsskogvaktare).

över skogsvårdsstyrelses beslut i fråga örn tillsättande av befattning hos

styrelsen må klagan förås hos Kungl. Maj:t inom tjugu dagar efter den då

beslutet tillkännagivits genom anslag i styrelsens lokal.

Tidigare fanns icke någon besvärsrätt över skogsvårdsstyrelses beslut i

fråga om tjänstetillsättningar. Vid de tillfällen, då besvär anförts över dylika

beslut, hade Kungl. Majit icke ansett sig behörig att upptaga ärendet

till prövning (jordbruksärendet nr 49 25/4 1930 angående besvär i fråga om

utseende av länsjägmästare hos skogsvårdsstyrelsen inom Gävleborgs läns

landstingsområde), för såvitt icke styrelsen vid meddelandet av beslutet överskridit

sin befogenhet eller beslutet ej tillkommit i laga ordning (resolution

8/5 1925 angående besvär över tillsättande av en tillsyningsmannabefattning i

Västerbottens län). Denna ståndpunkt intog Kungl. Majit även där visst villkor

beträffande ansökningsförfarandet förknippats med anslag (jordbruksärendena

nr 25 och 27 ''% 1938 angående besvär över tillsättande av distriktsjägmästare

och länsskogvaktare hos skogsvårdsstyrelsen inom Jämtlands läns

landstingsområde).

I 1936 års skogsutredningsförslag, vilket lades till grund för 1941 års lagstiftning

på hithörande område, gavs uttryck åt uppfattningen, att slcogsvårdsstyrelserna

alltjämt själva borde äga utse sina tjänstemän. Tanken på

besvärsrätt hos statlig myndighet över dylika beslut avvisades. I vissa yttranden

över förslaget kritiserades detta. Man påyrkade där, att besvärsrätt uttryckligen

borde medgivas. I anslutning härtill anförde föredragande departementschefen

i proposition nr 94 till 1941 års riksdag bland annat följande:

»Att betaga styrelserna deras rätt att tillsätta sina tjänstemän synes enligt

min mening vara ett onödigt och alltför långt gående ingrepp i deras självständighet.

Å andra sidan kunna knappast åberopas några vägande skäl mot

att tillerkänna sökandena besvärsrätt över skogsvårdsstyrelsernas beslut. Med

hänsyn till det mycket omfattande ekonomiska bistånd som staten lämnar

skogsvårdsstyrelserna kan det icke anses oberättigat, att Kungl. Majit äger

ett visst överinseende och inflytande vid tillsättande av de tjänstemän, som

skola avlönas med dessa medel eller handha deras förvaltning.»

Med uppdraget att öva uppsikt över skogsvårdslagens efterlevnad har en

mycket maktpåliggande och ansvarsfull uppgift lagts i skogsvårdsstyrelsernas

händer. Det är helt och hållet beroende på dem örn skogsvårdslagen skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

23

fylla sitt syfte. Därför är det också styrelsernas oavvisliga skyldighet att ur sin

tjänst avlägsna personer, som låta sitt arbete bestämmas av skogsvården ovidkommande

intressen. När så skall anses vara fallet måste i första rummet

vara vederbörande skogsvårdsstyrelses egen sak att avgöra. Gällande lagstiftning

har tagit hänsyn härtill då den överlämnat åt styrelserna att själva

slutligt avgöra ärenden om uppsägning och avskedande av hos dem anställda

befattningshavare samt inskränkt besvärsrätten till ärenden rörande tjänstetillsättningar.

I förevarande fall synes skogsvårdsstyrelsen haft fullgoda skäl

för sitt beslut att uppsäga sin tjänsteman. All tvekan härom försvinner sedan

man tagit del av innehållet i de skrifter som från enskilda skogsägare ingivits

till hans förmån. Så mycket mera förvånande är det då att Kungl.

Majit ansett sig i anledning av utav klaganden anförda besvär över tillsättningsbeslutet

kunna föreskriva att skogsvårdsstyrelsen skulle återanställa

honom. Detta beslut måste hos allmänheten minska respekten för ifrågavarande

skogsvårdsstyrelse, för dess befattningshavare och för det arbete,

som den satts att utföra, och kan få menliga återverkningar för skogsvårdsstyrelsernas

anseende i allmänhet. På grund härav har utskottet funnit ifrågavarande

beslut vara av den allvarliga beskaffenhet att anledning föreligger

att rikta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Pehrsson-Bräms torp.»

IX.

(Protokoll över jordbruksärenden den 18 december 1942.)

av herr Bror Nilsson, som med instämmande av herrar Holmström, Björck

i Borås, John Gustavson, J. Lennart Johansson, Lindmark, Nolin och Gardell

ansett, att utskottet bort anföra följande:

»På förslag av livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Majit kungörelse

den 7 november 1941 (nr 830) med vissa bestämmelser angående handeln med

mjölk, varigenom förbjöds att fr. o. m. den 21 november samma år — utan

medgivande av livsmedelskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av

lokal kristidsmyndighet — försälja eller annorledes överlåta annan mjölk än

sådan som enligt av kommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri standardiserats

till en fetthalt av 3 procent med en tolerans uppåt eller nedåt av

0.1 procent.

Samtidigt med införandet av mjölkstandardiseringen skedde enligt en

kungörelse den 7 november 1941 (nr 862) en reglering av handeln med grädde

av innebörd, att grädde (även steriliserad sådan) f. o. m. den 20 november

samma år ej fick försäljas annat än mot kupong till inköpskort eller mot

särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens

eller eljest i den ordning eller under de villkor kommissionen bestämde. Syftet

härmed var detsamma som med mjölkstandardiseringen, nämligen att

åstadkomma en besparing av fett för smörtillverkningen. Ransoneringen av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr S.

grädde till hushållen ordnades på sådant sätt, att försäljningen (enligt cirkulär

nr 511) inbegreps under matfettsransoneringen, så att mot kupong lill matfettskort

(M eller Mp) alternativt fick köpas matfett (smör, margarin, etc.)

eller grädde enligt proportionen 250 gram matfett = l1/* liter grädde. Åt

näringsställen gavs möjlighet att erhålla licens för inköp av kaffegrädde, motsvarande

i allmänhet 4V2 liter för varje kilogram av näringsställets kaffetilldelning

under viss period. Licenser kunde eljest meddelas för särskilda ändamål.

överlåtelse av grädde från mjölkproducent skulle i regel få ske endast

till mejeri. Följden av att gräddförsäljning på angivet sätt sammanfördes

med matfettsransoneringen utan att ransonen per kupong ökades blev, som

var att vänta, att försäljningen av grädde till förbrukare i stort sett upphörde.

Att detta skulle medföra betydande förluster för mejerierna var uppenbart.

Frågan om ersättning till mejerierna för dessa förluster upptogs därför till

behandling vid de överläggningar, som med början den 13 november 1941

höllos mellan medlemmar av statsrådet och representanter för Sveriges lantbruksförbund,

till vilket äro anslutna jordbrukarnas ekonomiska riksorganisationer

samt Riksförbundet landsbygdens folk. Dessa överläggningar, vid vilka

frågan om viss kompensation åt jordbruket för felslagen skörd behandlades,

slutfördes den 2 december 1941. Efter förhandlingarna lämnades följande

meddelande till pressen:

''Efter överläggningar mellan regeringen och representanter för Sveriges

lantbruksförbund, till vilket äro anslutna jordbrukarnas ekonomiska organisationer

samt Riksförbundet landsbygdens folk, har regeringen förklarat

sig beredd att genomföra följande åtgärder, avsedda att förbättra jordbrukets

på grund av felslagen skörd försämrade läge.

Utöver den merinkomst, som beräknas bli tillgodoförd jordbruket genom

den nyligen genomförda standardiseringen av konsumtionsmjölken eller i genomsnitt

för landet, 1.5 öre pr kg såld konsumtionsmjölk, utbetalas för tiden

oktober 1941—september 1942 ett pristillägg för konsumtionsmjölken av 1.5

öre pr kg, häri inberäknat förut utgående konsumtionsmjölktillägg.

För att tillgodose de områden som hårdast drabbats av skördenedgången

samt för att utbetala ett pristillägg på all produktmjölk av 0.5 öre pr kg ställes

ett visst belopp till förfogande för tiden oktober 1941—maj 1942. Storleken

av detta belopp — vilket utgår utöver det av 1941 års riksdag beslutade

pristillägget av 1 öre pr kg mjölk — skall inom vissa gränser vara beroende

av mjölkproduktionens storlek.

För att i största möjliga utsträckning kunna bibehålla mejeriernas körlinjer

inom de områden, där på grund av den minskade mjölkproduktionen

transportkostnaderna pr kg mjölk starkt ökat, anvisas ett belopp av 3 milj.

kronor för utbetalande av bidrag till mejerierna för nämnda ändamål. Med

hänsyn till i Norrland rådande särskilda förhållanden anvisas vidare 1 milj.

kronor till extra mjölkbidrag inom denna landsdel utöver till de tre nordligaste

prisutjämningsdistrikten utgående pristilläggen.

Regeringen kommer vidare att låta verkställa en undersökning rörande den

inkomstminskning för mejerierna, som kan bli följden av att grädden under
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

25

kastats ransonering. Därest undersökningen finnes ge anlednig därtill, har

regeringen för avsikt att bereda mejerierna gottgörelse härför.

De i överläggningarna deltagande representanterna för jordbrukets organisationer

ha förklarat att jordbrukarna själva väl böra vara beredda att

bära viss del av den förlust som uppkommit genom den väsentligt minskade

skörden innevarande år, men att de ansett jordbrukets starkt försämrade

ställning, påverkad även av föregående års svaga skörd, motivera längre gående

och mera omfattande åtgärder från det allmännas sida. Erkännande angelägenheten

av solidaritet från olika samhällsgruppers sida i ett allvarligt

tidsläge ha de likväl velat medverka till förut angivna resultat av överläggningarna

och uttala att jordbrukets organisationer skola i vad på dem ankommer

lojalt arbeta för genomförandet av anförda åtgärder ävensom sträva

efter att största möjliga kvantiteter jordbruksprodukter på normala vägar

tillföras marknaden.’

Efter gemensam beredning mellan jordbruks-, finans- och folkhushållningsdepartementen

fattade Kungl. Majit därefter den 12 december 1941

(jordbruksärende nr 75 i protokollet samma dag) beslut angående ''åtgärder

till förbättrande av jordbrukets på grund av felslagen skörd försämrade läge’.

I beslutet inrycktes följande passus: ''Kungl. Maj:t uppdrager åt statens livsmedelskommission

att låta verkställa en undersökning rörande den inkomstminskning

för mejerierna, som kan bliva följden av att grädden underkastats

ransonering.’

Till fullgörande av sålunda anbefallt uppdrag inkom livsmedelskommissionen

den 3 mars 1942 med underdånig skrivelse med utredning angående

minskning av gräddförsäljningen. Uti nämnda skrivelse anförde kommissionen

bl. a. följande:

''Enligt uppgifter, som på kommissionens begäran införskaffats av Svenska

mejeriernas riksförening, har försäljningen av tunn grädde å de större

konsumtionsorterna till följd av gräddransoneringen nedgått med i medeltal

cirka 65 procent. Nedgången synes vara störst i Göteborg med 72 å 73

procent, medan motsvarande siffra för Stockholm ligger alldeles i närheten

av medeltalet.

Då det gäller alt avgöra, vilka verkningar den minskade gräddförsäljningen

haft för mejeriernas ekonomi, Ilar man alt taga i beaktande att mejerikostnaderna

till huvudsaklig del äro att betrakta som fasta. Därest kostnaderna

för ransoneringens införande varit lika fördelade på all mjölk, oavsett

användnigssättet, skulle ''gräddbortfallet’ icke lia föranlett någon minskning

av mejeriernas inkomster. Den kvantitet mjölk, som åtgått för framställning

av grädden, skulle nämligen i dylikt fall lia lämnat i stort sett samma

ekonomiska utbyte vid användning till konsumtionsmjölk som vid användning

för gräddframställning. Nu har emellertid grädden, omräknad till

mjölk, burit en relativt större del av de fasta kostnaderna än konsumtionsmjölken.

Sett från en annan sida kan detta uttryckas så, att mjölken lämnat

mejerierna en större vinst, då den försålts såsom grädde än då den försålts

såsom konsumtionsmjölk. På samma sätt har konsumtionsmjölken i regel

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

lämnat ett bättre utbyte än produktmjölken. Genom att mejerierna vid försäljning

av. konsumtionsmjölk från och med den 21 november 1941 erhålla

dels en standardiseringsvinst av 1.5 öre per kg och dels ett lika stort mjölkpristillägg,

under det att produktmjölken endast kommer i åtnjutande av

sistnämnda tillägg, har utbytet ytterligare förskjutits till konsumtionsmjölkens

förmån.

Av betydelse i detta sammanhang är att konsumtionsmjölkförsäljningen

sedan gräddransoneringens genomförande ökat med större kvantitet per månad

än vad som motsvarar gräddbortfallet, omräknat till mjölk. Man torde

därför, vid beräkning av mejeriernas förlust genom gräddbortfallet, endast

böra taga hänsyn till merintäkten av grädde i förhållande till konsumtionsmjölk.

Det bör även framhållas, att ökningen i konsumtionsmjölkförsäljningen

varit av sådan storleksordning, att det kan antagas att den andel av

mejeriernas fasta kostnader, som tidigare burits av den gräddkvantitet, som

till följd av ransoneringen bortfallit, numera i stort sett kan bäras av den

ökade konsumtionsmjölkförsäljningen.

Av vad ovan anförts torde framgå, att mejerierna på den gräddkvantitet,

som till följd av gräddransoneringen bortfallit, gått förlustiga den merintäkt,

som i förhållande till konsumtionsmjölken tidigare kunnat uttagas på grädde.

Beträffande storleken av ifrågavarande förlust har inom Svenska mejeriernas

riksförening efter anvisningar av livsmedelskommissionen verkställts beräkningar

enligt två olika metoder.

Den första beräkningen, vilken är av preliminär natur och grundar sig på

vissa uppgifter rörande Mjölkcentralens försäljning av grädde och konsumtionsmjölk,

verkställdes redan den 1 december 1941 och är betydligt mera

summarisk än den andra, senare beräkningen. Enligt denna skulle gräddförsäljningen,

därest ransoneringen icke införts, under år 1941 ha tillfört mejerierna

cirka 10 miljoner kronor mera i inkomst än om samma kvantitet, omräknad

till mjölk, försålts såsom konsumtionsmjölk. Antages nedgången i

gräddförsäljningen även i fortsättningen bliva 61 procent, skulle således förlusten

i anledning av gräddransoneringen med de priser, som i förhållande till

priset på konsumtionsmjölk gällde på hösten 1941, utgöra cirka 6 miljoner

kronor per år räknat.

Enligt den andra beräkningen, vilken av riksföreningen officiellt överlämnades

till kommissionen den 2 mars 1942, skulle gräddbortfallet — i förhållande

till året närmast före ransoneringen — vid en beräknad nedgång

i försäljningen av 65 procent ha medfört en förlust för mejerierna av 9.5

miljoner kronor per år. Räknar man i stället med en nedgång av 61 procent,

blir årsförlusten cirka 9 miljoner kronor. Anledningen till att förevarande

utredning givit till resultat en större förlust än den tidigare är i första hand,

att man ansett sig från intäkterna av konsumtionsmjölkförsäljningen böra

draga värdet av den i konsumtionsmjölken ingående skummjölken, 4.5 öre

per kg. Nämnda avdrag synes berättigat, därest man i likhet med riksföreningen

begränsar sig till att göra en jämförelse mellan vinsten vid försäljningen

av grädde och vid försäljning av konsumtionsmjölk.’

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

27

Därefter gör livsmedelskommissionen i sin skrivelse några randanmärkningar,

vari kommissionen ingår på vissa av de beräkningsgrunder, som den

särskilda delegation använde, vilken utförde förarbetet till den slutuppgörelse,

som skedde den 2 december 1941. Kommissionen framhåller även, att nedgången

i mjölkproduktionen varit mycket varierande inom olika områden.

Störst har densamma varit i Östergötlands, Södermanlands och örebro län.

Slutligen påpekas att gräddransoneringen haft allvarliga konsekvenser även

för detaljhandeln, vadan en justering av detaljhandelsmarginalen på mjölk

förordas.

I akten till ärendet ingår även en av dåvarande hovrättsassessoren Olof Söderström

utarbetad promemoria, daterad den 20 maj 1942, vari särskilt starkt

betonas den skillnad i ersättningen för gräddbortfallet som borde förefinnas

mellan de olika landsdelarna. Hans V. P. M. avslutas på följande sätt:

''Med hänsyn till vad ovan anförts synes det rimligt, att de mejerier inom

Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Östergötlands län,

som leverera mjölk till Mjölkcentralen, Lantmännens mjölkförsäljningsförening

u. p. a. eller till N. E. Nilsson såsom innehavare av Nens mejeri, Stockholm,

erhålla viss kompensation för gräddbortfallet. Ifrågavarande kompensation

torde skäligen ej böra sättas lägre än hälften av den faktiska förlusten

eller 0.6 öre per kilogram vid nämnda mejerier från producenter invägd

mjölk. Ersättningen synes vidare böra begränsas till mjölk, som invägts

under månaderna oktober 1941—maj 1942, d. v. s. under samma tid

som missväxtkompensationen utgår. Kostnaderna för utbetalandet av nämnda

ersättning kunna uppskattas till sammanlagt högst 1.55 miljoner kronor.

Som förut nämnts föreligga ej samma starka skäl för att bereda jämväl

producenterna inom Göteborgs tillförselområde kompensation för gräddförlusten.

För den händelse dylik kompensation anses böra utbetalas även till

Göteborg, torde i stort sett samma grunder böra tillämpas som för Mjölkcentralen

och Nen. Någon utredning rörande gräddförlustens inverkan på

L. M. C:s ekonomiska ställning har av lätt insedda skäl ej av mig införskaffats.

’

I reciten till Kungl. Maj-.ts beslut den 2 oktober 1942, jordbruksärende

nr 53 angående normalpriser på vissa jordbruksprodukter m. m., vilket ärende

efter gemensam beredning inom jordbruks- och folkhushållningsdepartementen

föredrogs av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,

omnämnas livsmedelskommissionens utredningar samt inkomna

framställningar från Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. ävensom Bondeförbundets

sörmlandsorganisation. Det fattade beslutet reglerade emellertid

icke slutgiltigt frågan örn ersättning till mejerierna för förlusten på grädden.

På denna fråga kunde endast följande passus i beslutet återföras:

''Vad i övrigt i livsmedelskommissionens skrivelser anförts samt eljest i

ärendet förekommit föranleder för närvarande icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

’

Den 18 december 1942 fattade Kungl. Maj:t efter föredragning av statsrådet

Pebrsson-Bramstorp beslut angående normalpriser å vissa jordbruks
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

produkter under konsumtionsåret 1942—43 m. m. I detta beslut ingick följande

passus:

''Med anledning av livsmedelskommissionens omförmälda utredning rörande

den inkomstminskning för mejerierna, som blivit en följd av att grädden

underkastats ransonering, bemyndigar Kungl. Majit kommissionen att

av de medel, som stå till kommissionens förfogande för upprätthållande av

jordbruksregleringen, använda högst 1,500,000 kronor för att efter samråd

med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. bereda viss ersättning för sagda

förlust inom områden, som äro i behov därav och som ej kunna anses kompenserade

i annan ordning.’

För att icke göra denna framställning alltför vidlyftig har här utelämnats

redogörelse för de bilagor, som finnas till livsmedelskommissionens skrivelse

av den 3 mars 1942, ävensom de inlagor i ärendet som senare ingivits av Riksförbundet

landsbygdens folk, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. och

Mjölkcentralen m. fl.

Av den efter överenskommelsen mellan regeringen och jordbrukets representanter

den 2 december 1941 utfärdade kommunikén framgår, att gottgörelsen

till mejerierna för inkomstminskningen genom gräddransoneringen

ingår såsom ett moment för sig i den gjorda överenskommelsen. Konsumtionsmjölkförsäljningen

stimulerades med ett särskilt tillägg, och för att tillgodose

de områden, som hårdast drabbats av skördenedgången, ställdes ett visst belopp

till förfogande. Storleken av detta belopp skulle inom vissa gränser vara

beroende av mjölkproduktionens storlek. När man därför ställer gräddersättningen

i relation till den ökade konsumtionsmjölksförsäljningen och skördenedgångens

växlingar i olika landsändar samt mjölkproduktionens storlek, är

detta icke rätt väl överensstämmande med de gjorda utfästelserna. Det måste

anses ostridigt att alla mejerierna i landet förorsakats förluster genom gräddransoneringen,

och dessa förluster hade så snart de till sin storlek blivit kända

bort enligt det givna löftet ersättas. En ökning av konsumtionsmjölksförsäljningen

hade med säkerhet inträtt även örn gräddransoneringen icke genomförts

och samma hade blivit förhållandet med försäljningen av grädde. Tillgången

på mjölk och mejeriprodukter har varit en oumbärlig tillgång för vårt

folk under de gångna krisåren. Stora ansträngningar har denna produktion

kostat landets jordbrukare, både män och kvinnor. Det är föga uppmuntrande

för dessa att röna en sådan behandling som här skett. Därjämte är det i och

för sig en allvarlig sak och föga ägnat att stärka tilliten till statsmakten att

givna utfästelser icke till fullo hållas. Sådant kan icke sägas vara väl förenligt

med rikets sannskyldiga nytta och detta framför allt icke i en för vår livsmedelsförsörjning

så ömtålig tid som den innevarande.

Utskottet anser sig med anledning av vad i detta ärende förevarit böra

rikta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter.

»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

29

X.

av herrar Holmström, Per Andersson, Herlitz, Sven Hansson, Lindmark,

Nilsson i Göteborg, Gardell och Sefve, vilka anfört:

»I underdånig skrivelse den 28 november 1941 framställde trafikkommissionen

vissa förslag i syfte att minska gummislitningen å tyngre motorfordon.

Kommissionen anförde däri bland annat, att det syntes kommissionen

nödvändigt att i förebyggande syfte vidtaga sådan åtgärd, att överträdelse

av gällande bestämmelser såväl om högsta tillåtna körhastighet som om

fordonens belastning beivras strängare än vad som tidigare varit fallet. För

sådant ändamål förordade kommissionen utfärdande av en särskild förordning

angående indragning av körkort i de fall, då förare framfört buss

eller lastbil nied högre hastighet än den som är medgiven, eller då han med

lastbil eller släpfordon befordrat last, vars vikt överstigit den för fordonet

fastställda maximilasten. Detta skedde under uttalande, att kommissionen

ur flera synpunkter var tveksam örn lämpligheten av en dylik åtgärd —

indragning av körkort hade hittills icke ansetts vara en bestraffning utan

en preventiv åtgärd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Kommissionen ansåg sig

dock i nuvarande bristläge böra förorda ifrågavarande påföljd såsom varande

lämpligare och mera förebyggande än en annan ifrågasatt påföljd:

indragning av smörjoljetilldelning.

Med anledning av trafikkommissionens skrivelse genomfördes genom

k. f. 9 januari 1942 (nr 2) med vissa föreskrifter angående trafiken med

omnibus och lastutomobil m. m. viss sänkning av den högsta tillåtna hastigheten

för omnibussar och lastautomobiler.

Vidare utfärdades den 15 januari 1942 ett av chefen för kommunikationsdepartementet

statsrådet Andersson undertecknat och av statssekreteraren

i samma departement kontrasignerat cirkulär till länsstyrelserna, vari, efter

erinran om nyssnämnda förordning, anföres:

’I sin skrivelse bär trafikkommissionen vidare framhållit, att överträdelser

av gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet samt örn fordonens

belastning medförde en onormalt stor gummislitning. På grund härav

och då överträdelser av nämnda bestämmelser förekomme i stor omfattning

hade kommissionen ansett det nödvändigt, att dylika överträdelser beivrades

strängare än vad som tidigare varit fallet.

I 21 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561; senaste

lydelse se S. F. S. 1941: 398) föreskrives bland annat, att om förare vid

färd med motorfordon ådagalagt sådana egenskaper att han icke vidare

bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet,

efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Är fråga örn straffbelagd

förseelse må dock återkallelse av körkort på grund av denna förseelse

icke äga rum, förrän frågan örn straff för förseelsen blivit genom domstols

laga kraft ägande utslag avgjord, diir länsstyrelsen ej finner uppenbart, att

föraren är olämplig alt föra motorfordon.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 8-

överträdelser av gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet och

fordonens belastning torde hittills endast i synnerligen kvalificerade fall

hava föranlett indragning av körkort. Det nu rådande försörjningsläget i

fråga om automobilgummi torde emellertid motivera, att dessa överträdelser

drabbas av strängare påföljder än vad nu i allmänhet är fallet. Det

synes därför lämpligt, att förare, som under nu rådande förhållanden visat

uppenbar likgiltighet för nämnda bestämmelser, anses hava ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort.’

Det är detta av departementschefen utfärdade cirkulär som tilldragit sig

vår uppmärksamhet.

Tillämpningen av motorfordonsförordningens bestämmelser angående indragning

av körkort ankommer på länsstyrelserna och på regeringsrätten,

som upptager besvär över länsstyrelsernas beslut. Om författningens ordasätt

i och för sig giva rum för olika tolkningar, ankommer det sålunda på

länsstyrelserna och regeringsrätten att träffa valet mellan dem. Tvekan kan

råda, huruvida Kungl. Maj:t äger ingripa i författningens tillämpning genom

föreskrifter, som innebära att i vissa av dess regler skall inläggas en

annan innebörd än de enligt förut gällande författningstillämpning ägt. Om

en sådan rätt anses tillhöra Kungl. Maj:t torde i varje fall dylika föreskrifter

böra, sedan de beslutats i konselj, utfärdas i vanlig ordning, d. v. s. bringas

till myndigheternas och allmänhetens kännedom genom en i Svensk författningssamling

kungjord författning. I varje fall måste det nu sagda gälla

örn regler som ingripa så kännbart i medborgarnas rätt som reglerna örn indragning

av körkort.

I det fall varom nu är fråga har chefen för kommunikationsdepartementet

statsrådet Andersson uppenbarligen åsyftat att åstadkomma en väsentlig

ändring beträffande indragning av körkort. Det gällde att åvägabringa en

enligt departementschefens mening ur folkhushållningens synpunkt önskvärd

strängare bedömning av dem som åsidosatt bestämmelser örn hastighet och

fordons belastning. Departementschefen fann icke nödigt att underställa

detta spörsmål riksdagens bedömande. Han ansåg överhuvud taget icke behövligt

att —- på sätt förutsatts av trafikkommissionen och vid remissbehandlingen

— anmäla spörsmålet för Kungl. Majit för åstadkommande i vanlig

ordning av en författning i ämnet.

I stället reglerades spörsmålet genom ett av departementschefen utfärdat

cirkulär till länsstyrelserna. Det är självklart, att departementschef icke äger

befogenhet att meddela formliga föreskrifter till under honom lydande organ;

en sådan ministerstyrelse känner vår rätt icke. Därför har den formen

valts att departementschefen endast meddelat, vad rådande försörjningsläge

enligt hans uppfattning motiverade med avseende på indragning

av körkort, och uttalat att det syntes ''lämpligt’, att motorfordonsförordningen

i enlighet härmed bleve på visst sätt tillämpad. Den sålunda valda

formen har emellertid i sak föga att betyda. Det är uppenbart att statsrådet

förväntat att länsstyrelserna skulle ställa sig hans maning till efterrättelse,

och tvivelsutan hava länsstyrelserna ansett sig nödsakade att så för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8-

31

fara. Cirkuläret har med andra ord helt visst praktiskt taget verkat på samma

sätt som en bindande föreskrift och förtjänar att ur konstitutionell

synpunkt bedömas såsom en sådan. Skall det förhållande mellan Kungl.

Maj:t och underordnade organ, som regeringsformen anordnat, bevaras, måste

man reagera icke blott mot uttryckliga befallningar i strid med regeringsformens

ordning (som Konungens rådgivare väl nästan alltid kunna förväntas

undvika) utan även mot ingripanden som ej klädas i denna uppenbart

oriktiga form, men i sak äro av samma innebörd; jfr t. ex. konstitutionsutskottets

memorial 1918 nr 15 s. 5, där utskottet anmärkte på att ett

beslut icke fattats av Kungl. Majit i statsrådet, utan på så sätt att departementschef

ensam under hand riktat en ''anmodan’ till en underlydande myndighet.

Väl torde det nutilldags ej sällan förekomma att statsrådets ledamöter utan

laga stöd lämna ''direktiv'' åt underlydande organ, vilka direktiv formellt

framstå allenast som oförbindande meningsyttringar men äro avsedda att

lända till efterrättelse och faktiskt efterföljas. Vad sålunda kan förekomma

undandrager sig emellertid i allmänhet utskottets kunskap — enär dylika

direktiv merendels meddelas i muntlig form. Om sålunda en faktisk ministerstyrelse

förekommer utan att den av utskottet kunnat påtalas, kan detta tydligtvis

icke utgöra något hinder att anmäla vad som kunnat iakttagas på en

särskild punkt, där ministerstyrelsen utövats i skriftlig form.

Vi hava därför ansett anmälan enligt 107 § regeringsformen böra göras

beträffande ovan omförmälda av statsrådet Andersson vidtagna ämbetsåtgärd.

»

XI.

(Protokoll över folkhushållningsärenden den 19 juni och 20 november 1942.1

av herrar Aandersson i Ovanmyra, Källman, Per Andersson, Herlitz, John

Gustavson, J. Lennart Johansson, Lindmark, Nilsson i Göteborg och Nolin,

vilka ansett, att utskottet bort anföra följande:

»I skrivelse den 10 juni 1942 framhöllo bränsle- och trafikkommissionerna

— under erinran örn de ständigt förekommande tvisterna mellan vedleverantörer

och bilägare om taxorna för vedkörning — att det saknades effektiva

medel att säkerställa att nödvändiga biltransporter av ved m. m. bleve utförda

i tillräcklig omfattning; stadgandena örn transportplikt i 1940 års förordning

om yrkesmässig automobiltrafik vore i sådant hänseende otillräckliga.

Det vöre sålunda i det tvingande dagsläget nödvändigt att komplettera

tidigare meddelade bestämmelser örn normalpris med föreskrifter örn skyldighet

att vid anfordran ombesörja virkes- och vedtransporter av vikt för det

allmänna, oavsett huruvida transporten i det särskilda fallet är för bilägaren

fördelaktig eller icke. I anledning härav beslöt Kungl. Majit, på föredragning

av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Gjöres, den 19

juni 1942 en k. f. (nr 427) örn skyldighet att med lastautomobil utföra vissa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial nr 8-

transporter av ved m. m. I förordningen föreskrevs, att ägare eller innehavare

av gengasdriven lastbil, vars maximilast uppginge till 2,000 kg eller

mera, skulle vara pliktig att i viss utsträckning mot gällande normalpris med

bilen utföra transporter av massaved (pappersved), props, kolved, martinved

och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol (råkol). Förordningen

hade icke avseende å transporter, som skedde uteslutande inom stad.

Kristidsstyrelse skulle i enlighet med av trafikkommissionen meddelade anvisningar

äga fastställa den myckenhet av sådant gods, som bilens ägare eller

innehavare var pliktig att transportera, ävensom de tider, inom vilka transportskyldigheten

skulle vara fullgjord, samt i övrigt meddela erforderliga föreskrifter

beträffande transportskyldighetens fullgörande. Transportplikt

finge dock icke åläggas annan än innehavare av tillstånd till yrkesmässig beställningstrafik

för godsbefordran med mindre trafikkommissionen lämnat

medgivande härtill. Kristidsstyrelsen skulle i hithörande ärenden, i den mån

så lämpligen kunde ske, samråda med därav berörda organisationer inom

styrelsens verksamhetsområde. Underlåtenhet att fullgöra ålagd transportskyldighet

ägde kristidsstyrelsen anmäla hos vederbörande länsstyrelse, vilken

hade att avgöra om sådan tredska skulle anses föreligga, att för bilens

innehavare utfärdat inköpskort eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning

av smörjmedel borde återkallas eller ändras.

Genom beslut den 3 oktober 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens trafikkommission

att verkställa viss undersökning rörande reglering av motorfordonstrafiken

m. m. och till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill undersökningen

gåve anledning.

Med överlämnande av tvenne av särskilda sakkunniga inom kommissionen

utarbetade promemorior i ärendet hemställde trafikkommissionen därefter i

en till kommunikationsdepartementet ingiven skrivelse den 21 februari 1942,

att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter i syfte att snarast möjligt få till

stånd en fast och enhetlig organisation för ledningen av beställningstrafiken

för godsbefordran.

Ifrågavarande utredningar och framställning blevo sedermera föremål för

ett vidlyftigt remissförfarande.

Den 17 september 1942 överlämnades samtliga handlingar i ärendet till

folkhushållningsdepartementet.

Efter gemensam beredning mellan kommunikations- och folkhushållningsdepartementen

beslöt Kungl. Majit på föredragning av t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet,

statsrådet Bergquist, den 20 november utfärda

kungörelse angående auktoriserade lastbilscentraler m. m. (nr 908).

Här nedan återgivas de huvudsakliga bestämmelserna i denna kungörelse.

1 §•

Till befrämjande av den hushållning med biltransportmedel, som betingas

av rådande utomordentliga förhållanden, skola inom varje län finnas av länsstyrelsen

godkända centraler för beställningstrafik för godsbefordran — auktoriserade

lastbilscentraler — till det antal som länsstyrelsen bestämmer.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

33

Inom varje län skola därjämte finnas en eller flera, av de auktoriserade

lastbilscentralerna inom länet bildade lånscentraler för iastbilstrafiken.

2 §.

Med trafikutövare avses i denna kungörelse innehavare av tillstånd till beställningstrafik

för godsbefordran.

3 §•

Trafikutövare är, vid äventyr varom i 16 § förmäles, pliktig att i den ordning,

som i 9 § sägs, vara ansluten till auktoriserad lastbilscentral. Finnas

inom området för den av trafikutövaren bedrivna trafiken två eller flera sådana

centraler, äger länsstyrelsen bestämma lill vilken eller vilka av dem

anslutning må ske.

10 §.

På auktoriserad lastbilscentral ankommer att, under iakttagande av de bestämmelser

i trafikreglerande syfte, som meddelas i vederbörlig ordning, och

under samarbete med andra liknande inrättningar, söka genom beställningskontor

på lämpligaste sätt tillgodose behovet av beställningstrafik för godsbefordran

inom centralens verksamhetsområde samt, under hänsynstagande

i den män ske kan till bestående kundförhållanden, mellan till centralen anslutna

trafikutövare fördela utförandet av beställningar å transporter på sådant

sätt, att onödig tomköming undvikes och fordonsbeståndet jämväl i övrigt

utnyttjas så ändamålsenligt som möjligt. Lastbilscentral har därjämte att

handhava de uppgifter i övrigt, som vederbörande myndigheter finna sig böra

för trafikens ordnande ålägga centralen.

Auktoriserad lastbilscentral har att i vederbörlig ordning lämna bidrag till

täckande av kostnaderna för den verksamhet, som i anslutning till denna

kungörelse bedrives av den länscentral för lastbilstrafik vartill lastbilscentralen

hör.

14 §.

Vid äventyr, varom i 16 § förmäles, åligger det till auktoriserad lastbilscentral

ansluten trafikutövare

att omedelbart till lastbilscentralen anmäla, när fordon, som av honom användes

för bedrivande av beställningstrafik för godsbefordran, helt eller delvis

står till förfogande för andra transporter än sådana, varå han själv mottagit

beställning,

att i den mån fordon, som av honom användes för bedrivande av trafik

av nyssnämnda slag, icke tages i anspråk för transporter, varå han själv mottagit

beställning, och under de förutsättningar i övrigt, som angivas i 23 §

1 morn. förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., verkställa transporter i enlighet med av lastbilscentralen

meddelade bestämmelser,

samt att till den lastbilscentral, vartill han är ansluten, erlägga föreskrivna

avgifter till bestridande av kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som

jämlikt denna kungörelse åvila lastbilscentralen.

På särskild framställning äger länsstyrelse, örn skäl därtill äro, helt eller

delvis befria viss trafikutövare från sådan anmälningsskyldighet varom i

första stycket förmäles.

Till länscentral för lastbilstrafik direkt ansluten trafikutövare skall, vid

äventyr varom i 16 § förmäles, i förhållande till länscentralen fullgöra åligganden

motsvarande dem som enligt denna paragraf åvila till lastbilscentral

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 5 sami. 2 avd. Nr 8. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 8-

ansluten trafikutövare gentemot lastbilscentralen, dock att anmälningsskyldighet,

som i första stycket avses, ej skall föreligga i vidare mån än sådant

av länsstyrelsen föreskrives.

15 §.

Därest oell i den mån trafikkommissionen därom förordna!, skall det, vid

äventyr varom i 16 § förmäles, vara trafikutövare förbjudet att utföra transporter

annat än i enlighet nied de föreskrifter som lämnas av trafikkommissionen

eller å dess vägnar.

16 §.

Därest trafikutövare underlåter att fullgöra honom enligt denna kungörelse

åliggande skyldighet eller överträder i 15 § avsett förbud, skall länsstyrelsen,

om icke omständigheterna till annat föranleda, omedelbart återkalla inköpslcort

eller tillståndsbevis, som meddelats trafikutövare jämlikt kungörelsen

den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen

av smörjmedel. Anser länsstyrelsen icke skäl föreligga att återkalla

iuköpskortet eller tillståndsbeviset, må länsstyrelsen, örn så befinnes böra ske,

vidtaga av omständigheterna påkallad ändring av kortet eller beviset. Finner

länsstyrelse anledning föreligga till återkallelse eller ändring som nyss sagts,

men tillkommer befogenhet i sådant avseende icke densamma utan annan

myndighet, skall denna underrättas örn förhållandet.

17 §.

Trafikkommissionen äger meddela närmare bestämmelser angående tilllämpningen

av denna kungörelse.

Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1943.

Ovan berörda två författningar framstå så till vida sorn anmärkningsvärda

att Kungl. Majit utan riksdagens hörande ansetts kunna pålägga automobilägare

skyldigheter, som gå långt utöver dem vilka, efter riksdagens hörande,

stipulerats i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik.

Sålunda ålägges genom lastbilscentralkungörelsen trafikutövare att vara

ansluten till auktoriserad lastbilscentral och att i denna egenskap bl. a. verkställa

transporter i enlighet med av centralen meddelade föreskrifter. I den

mån trafikkommissionen därom förordnat är han tillika förbjuden att utföra

transporter annat än i enlighet med de föreskrifter som lämnas av trafikkommissionen

eller å dess vägnar; man lägger märke till att den befogenhet

som sålunda lagts i trafikkommissionens hand är helt obegränsad. Enligt k. f. 19

juni 1942 är varje ägare eller innehavare av gengasdriven lastautomobil skyldig

att i viss närmare angiven omfattning verkställa vissa slags transporter

efter kristidsstyrelses anvisningar. Uraktlåtenhet att fullgöra vad sålunda föreskrives

kan enligt båda författningarna medföra återkallande av inköpskort

eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning av smörjmedel. Därmed

följer enligt k. k. 2 maj 1941, 5 §, att fordon, som den av återkallelsen drabbade

bilägaren innehaver, icke vidare må begagnas. Till sin verkan är sålunda

återkallelsen likvärdig med den återkallelse av trafiktillstånd, varom

stadgas i förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik 19 §.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8. 35

Del är uppenbart, att nu angivna skyldigheter på ett mycket kännbarare

sätt ingripa i yrkesidkares näringsfrihet och bilägares frihet i övrigt än de

bestämmelser i liknande ämnen, som innehållas i förordningen örn yrkesmässig

automobiltrafik. Denna författning innehåller visserligen, att den myndighet,

som meddelar trafiktillstånd, kan föreskriva anslutning till förening

med syfte att hålla beställningskon tor (24 §). Den uppställer också i princip

en skyldighet för innehavare av trafiktillstånd att under villkor och bestämmelser,

som innehållas i förordningen eller meddelats med stöd av densamma,

ombesörja befordran av personer eller gods. Den tillståndsbeviljande myndigheten

kan också i samband med tillståndets meddelande närmare angiva befordringspliktens

omfattning. Det är emellertid för det första uppenbart —

och, såvitt utskottet funnit, från intet håll bestritt —- att det organisationstvång,

som avses med 1940 års förordning, är av långt mindre räckvidd än

det som nu etablerats. Det framgår redan av departementschefens och andra

lagutskottets uttalanden i samband med förordningens antagande. Det heter

härom i departementschefens uttalande bland annat: »Örn jag ansett mig

böra i förordningen upptaga trafikutredningens nu ifrågavarande förslag, så

förutsätter jag dock, i likhet med utredningen, alt den befogenhet, som genom

ifrågavarande bestämmelse tillägges vederbörande myndighet, användes med

största urskillning och endast i den mån, det nied hänsyn till allmänhetens

intresse befinnes påkallat och en ur denna synpunkt tillfredsställande organisation

icke kan åstadkommas på frivillighetens väg. Huvudsakligen torde

på grund härav bestämmelsen komma alt tillämpas i fråga örn drosktrafik

och viss linjetrafik i sfäder och jämförliga samhällen, under det att för annan

trafik, särskilt på landsbygden, större frihet bör kunna råda.» Andra

lagutskottet anslöt sig till departementschefens uttalande. »De farhågor»,

yttrade utskottet, »som uttalats beträffande en tillämpning som skulle kunna

kränka vissa trafikutövares eller trafikanters berättigade intressen, torde med

hänsyn till de riktlinjer, som i delta avseende angivits i departementschefens

yttrande och till vilka utskottet anslutit sig, icke vara befogade.» Vad den i

23 § av 1940 års förordning stipulerade befordringsplikten angår, är det nog

att framhålla, att den alldeles icke sträcker sig därhän, att det med stöd av

densamma kan för särskilda fall föreskrivas, vilka transporter bilägaren

skall eller icke får utföra. Departementschefen upptog icke den av trafikutredningen

föreslagna bestämmelsen, att den tillståndsgivande myndigheten

skulle vara skyldig att när anledning därtill förekomme närmare angiva bcfordringspliktens

omfattning. Departementschefen ansåg, att en sådan skyldighet

skulle icke allenast kunna medföra, att nämnda myndighets tolkning av

bcfordringspliktens omfattning komme i strid med domstolarnas avgörande av

samma fråga, utan även inveckla myndigheten i frågor, som särskilt i samband

med arbetskonflikter eller vid andra tvister örn ekonomiska förmåner skulle

vara ömtåliga att taga ställning till. Vidare bör framhållas att k. f. 19 juni

1942, till skillnad från förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik, gäller

siven andra bilägare än dem som utöva yrkesmässig automobiltrafik.

Det lärer icke kunna bestridas, att de band, som sålunda, vid sidan av den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sfi

Konstitutionsutskottets memorial nr S.

under riksdagens medverkan tillkomna förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik,

lagts på automobiltrafiken, äro utomordentligt kännbara och

innefatta väsentliga avsteg från den frihet som förut gällt på detta område.

Detta har också med styrka framhållits under förarbetena till de båda författningarna.

Starka principiella betänkligheter uttalades sålunda beträffande tvångsorganisationen

av en reservant inom trafikkommissionen (hr Andersson i

Dunker), statens biltrafiknämnd, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,

flertalet handelskamrar, kommerskollegium m. fl. Särskilt har därvid

framhållits faran för konkurrensens eliminering och därav följande fördyring

av transporterna. I en inom departementet upprättad P. M. sammanfattas

de i ärendet avgivna yttrandena sålunda: ''Från de flesta hörda myndigheter

och sammanslutningar har givits uttryck för den allmänna och bestämda

uppfattningen att en nerifrån uppbyggd, på frihet vid anslutningen

och ej på tvångsanslutning grundad organisation vore att föredraga, helst

om den kunde tillgodogöra sig det i många fall vidlyftiga och kostsamma

organisationsarbete, som redan utförts och som oftast varit föranlett av initiativ

från länsstyrelserna. En på fri anslutning grundad organisation ansåges

komma att bliva mera arbetsduglig, enär den från näringsutövarnas

sida bomme att mötas med större förtroende.’ Av biltrafiknämnden framhölls

bland annat att om förslaget ansågs böra genomföras, ändring erfordrades

i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik; enär de ändringar i denna

författning, varom då bleve fråga, innefattade avsteg från hittills tillämpade

näringsrättsliga grundsatser, erfordrades för författningsändringens genomförande

riksdagens hörande.

Beträffande k. f. 19 juni 1942, som ej föregicks av något remissförfarande,

må anmärkas, att en reservant i trafikkommissionen avstyrkte den föreslagna

åtgärden under erinran örn vad den från bilägarens synpunkt innebure. Han

yttrade härutinnan bland annat:

''Att ålägga en person utföra en prestation med en lastbil kan icke jämställas

med annan arbets- eller leveransplikt. Materialförslitning och arbetskraft

utgör allt för stor huvudanpart i kostnaderna för biltransporter, och

varken arbetskraften eller materialierna äro normalprissatta. Bilägaren blir

ålagd att utföra en viss prestation för en ersättning mot prestationens storlek,

men arbetskraften får bilägaren betala mot dagersättning oberoende av

hur stor prestation som utföres av chauffören och bilen.

Jag är fullt förstående för att ansvariga myndigheter måste säkerställa

för vår försörjning livsviktiga transporter i första hand, men sådana åtgärder

få icke vidtagas att enskilda samhällsmedborgare skola direkt drabbas

av ekonomiska förluster. Vi ha både rekvisitions- och arbetspliktslagen som

myndigheterna kunna sätta i kraft. Vid en tillämpning av dessa lagar får den

rekvirerande myndigheten betala såväl bil-, drifts- som arbetskostnader, vilket

måste vara mera rättvist än om bilägaren skall stå ansvarig för en förlust

uppkommen genom mindre god arbetsprestation och svåra väg-, lastningsoch

lossningsförhållanden.’

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

37

Då Kungl. Maj:t ansetts befogad att riksdagen oåtspord lägga sådana band

på näringsfriheten, torde grunden få sökas däri, att ingripandena formellt

gestaltats såsom led i den smörjmedelsreglering som Kungl. Maj:t ansetts

äga företaga med stöd av 89 § regeringsformen; välbekant är att med denna

utgångspunkt redan en väsentlig reglering av biltrafiken ägt rum. Denna argumentering

synes emellertid ej övertygande. Oavsett vad man må anse om

det konstitutionellt riktiga i att handelsregleringar företagas utan riksdagens

medverkan och utan stöd i förfogandelagen, måste det hävdas, att det icke kan

vara riktigt att låta dylika regleringar ingripa på ett näringsrättsligt område,

där redan en reglering i vanlig ordning ägt rum, för att skärpa det tvång som

sålunda blivit etablerat. Det synes också angeläget att fasthålla, att handelsregleringar,

företagna utan riksdagens medverkan, ej få bestämmas av andra

syften än att under nu rådande förhållanden åstadkomma en planmässig

hushållning — som icke kan på annat sätt åvägabringas — med varor på

vilka knapphet ljäder. Men de nu företagna åtgärderna kunna icke motiveras

ur denna synpunkt. Med k. f. 19 juni 1942 avsågs endast att undanröja ekonomiska

hinder för veddistributionen; någon skärpt hushållning med smörj - medelstillgången kunde därmed knappast åstadkommas. Vad beträffar den i

november genomförda tvångsorganisationen, framhåller trafikkommissionen

själv att betydelsen av den genom den ifrågasatta organisationen vunna driftsbesparingen

för närvarande icke finge överskattas. Kooperativa förbundet

konstaterar också, att det icke blivit övertygande ådagalagt ''dels att besparingar

av betydelse för landet därigenom skulle uppstå i fråga om hushållningen

med knappa driftsförnödenheter för motorfordonstrafiken, dels att

andra lika effektiva åtgärder att nå samma syfte ej visat sig praktikabla’.

Även så till vida torde novemberförordningen gå utom ramen för den av krigsförhållandena

påkallade smörjmedelsregleringen, som det finnes starka skäl

att befara att den härigenom åstadkomna organisationen av trafikbilrörelsen

genom omständigheternas makt kommer att bliva bestående även sedan dessa

förhållanden upphört.

Det har icke undgått oss, att biltrafiken i flera andra fall blivit utan riksdagens

medverkan underkastad kännbara ingripanden. Måhända skulle beträffande

flera sådana fall olika meningar kunna göras gällande huruvida

detta tillvägagångssätt varit det riktiga. Beträffande de fall, som nu föreligga

till bedömande, synes emellertid ingen tvekan böra råda om att här föreligga

betydande avsteg från den ordning enligt vilken riksdagen medverkat vid

den rättsliga regleringen av motorfordonstrafiken. Örn icke riksdagens rätt

på detta område hävdas, synes det vara fara värt, att Kungl. Maj:ts rådighet

över för folkhushållningen viktiga förnödenheter utnyttjas så, alt på andra

områden av näringslivet en liknande rättslig reglering åstadkommes utan

riksdagens medverkan. Då det t. ex. gällt att ålägga jordbrukare produktionsplikt

eller medborgare i allmänhet arbetsplikt, har man varit ense om att

sådant ej kan ske utan genom lag, stiftad av konung och riksdag samfällt.

Det är då icke rimligt att Kungl. Majit på andra områden företager lika kännbara

ingripanden utan riksdagens medverkan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

Vi hava därför ansett anmälan enligt 107 § regeringsformen böra framställas

beträffande k. f. 19 juni 1942 örn skyldighet att med lastautomobil

utföra vissa transporter av ved m. m., beslutad på föredragning av statsrådet

Gjöres, och k. k. 20 november 1942 angående auktoriserade lastbilscentraler

m. m., beslutad på föredragning av statsrådet Bergquist.

C. Beträffande avslaget yrkande om anmälan utan åberopande

av R F § 107.

XII.

(Protokoll över finansärenden den 9 oktober 1942.)

av herr Ekdahl, som med instämmande av herrar Björck i Borås, Gustafsson

i Bogla och von Friesen ansett, att utskottet bort anföra följande:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 242 till 1937 års riksdag nied förslag till

''Förordning angående försäljning av rusdrycker’ upptog i 5 kap. 3 § följande

bestämmelse beträffande utskänkning i samband nied offentliga nöjestillställningar:
''Vid

offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag

av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må

ej utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i

annan därmed i inre förbindelse stående lokal: dock må länsstyrelsen, sedan

i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden

avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Samma

lag vare beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen

är avsedd för restaurangrörelse.’

Denna formulering överensstämde med det förslag, vilket 1934 avgivits av

tillkallade sakkunniga (''1928 års revision av rusdryckslagstiftningen’). I

motiveringen hade revisionen framhållit såsom sin uppfattning, att lättnad

borde komma till stånd beträffande möjligheterna ali anordna offentlig dans

i samband med utskänkning. Finansministern anslöt sig till denna ståndpunkt,

då han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet bl. a. anförde:

''Vad angår bestämmelserna i 5 kap. 3 § angående förbud mot utskänkning

i samband med vissa offentliga föreställningar m. m. finner jag lika med

revisionen övervägande skäl tala för, att i denna ordning icke vidare bör

läggas hinder i vägen för anordnande av dans å restaurang i samband med

utskänkning. Såsom revisionen påpekar skall i dylika fall enligt ordningsstadgan

alltjämt erfordras tillstånd av polismyndighet, och det torde kunna

förutsättas, att dylikt tillstånd meddelas först efter noggrann prövning. Då

vidare enligt 5 kap. 4 § i det föreliggande förslaget alltjämt skall erfordras

tillstånd av länsstyrelsen, därest för särskilt tillfälle anses behövligt att utskänkningen

fortgår efter eljest fastställd tid, lärer det icke behöva antagas,

att olägenheter skola uppkomma på grund av den lättnad, som förslaget i

förevarande avseende innebär i förhållande till den nu gällande ordningen.’

Bevillningsutskottet anmälde emellertid i sitt betänkande (nr 28) en häremot

avvikande uppfattning och anförde:

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

39

''Enligt utskottets mening ha gällande bestämmelsei- i förevarande hänseende

av myndigheterna på vissa håll tillämpats på ett sätt, som kan giva anledning

till befogade erinringar. För framtiden måste anses önskvärt, att tillstånd

till dans i samband med utskänkning å restaurang meddelas med större urskilning

och varsamhet än som hittills skett. Särskilt finner utskottet det

icke vidare böra ifrågakomma, att medgivande lämnas för viss tidsperiod

utan angivande av de särskilda dagar, då dans skall äga rum. Då det för

tillgodoseende av dessa synpunkter icke torde vara tillräckligt att lägga avgörandet

enbart i polismyndighetens hand, vill utskottet för sin del förorda

sådan ändring av Kungl. Majds förslag, att för utskänkning i samband med

dans å restaurang alltjämt skall erfordras jämväl medgivande från länsstyrelsens

sida.’

I utskottets förslag skulle kap. 5 § 3 få följande lydelse:

''Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag

av konsert, annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde,

så ock vid offentlig danstillställning må utskänkning ej ske i lokal eller å

plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum, eller i annan

därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i

annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden

avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning.’

Under överläggningarna i kamrarna framhölls, att denna punkt i utskottets

utlåtande tillkommit efter ingående överväganden, där man från olika läger

gått varandra tillmötes i en kompromiss, vilken resulterat i dels denna formulering

utav kap. 5 § 3, dels förslag örn sänkning av »motboksåldern»

från i propositionen förordade 25 år till 21 år.

I riksdagens skrivelse (nr 413) anmäldes att riksdagen antagit proposilionen

i den av utskottet föreslagna lydelsen.

I denna form ingick ifrågavarande paragraf även i kungl, förordningen

den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker.

Det uttalande av bevillningsutskottet, som riksdagen sålunda gjorde till sitt,

innesluter alltså eli bestämt krav, att tillstånd till dans i samband med utskänkning

å restaurang meddelas med större urskålning och varsamhet, än

som hittills skett’.

Formuleringen ''sorn hittills skett’ bör ses i belysning av den statistik, som

1928 års revision företedde: tillstånd i 12,000 fall under år 1929 och i

13,000 fall under år 1930. — Den 30 juni 1942 besvarade chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, i andia kammaren en interpellation angående

restaurangdansen, varvid han bl. a. meddelade, att av de yttranden

han infordrat framginge, att antalet danskvällar för vilka utskänkningsIbistånd

meddelats under år 1939 utgjorde 18,695, 1940 17,577 och 1941

18,149. Jämfört med siffran för år 1930 visade antalet alltså en avsevärd

stegring, medan de två sista åren utvisade en nedgång i förhållande till

år 1939. Därtill komme, alt de Hesla länsstyrelserna vid tiden för remissvarens

avgivande begränsat tillstånden till eli eller två i veckan för samma

restaurang. Man kunde därför förmoda, alt antalet tillstånd under år 1942

komme alt visa en avsevärd nedgång i jämförelse med de tre senaste åren.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial nr 8.

På ansökan av direktören Gustaf Robert Andersson i Långedrag meddelade

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län genom resolution den 22 september

1942 tillstånd för denne att under vissa, sammanlagt 18 dagar under

oktober 1942 låta utskänkning av rusdrycker å Långedrags restaurang

pågå i vanlig ordning vid dans till kl. 1 på natten, över detta beslut anförde

kommunalnämnden i Västra Frölunda besvär. Den 9 oktober 1942 beslöt

Kungl. Majit på föredragning och hemställan av statsrådet Ewerlöf att lämna

besvären utan bifall.

På anfordran av Kungl. Majit hade kontrollstyrelsen den 26 september

1942 inkommit med yttrande rörande tidigare anförda besvär av samma

kommunalnämnd över enahanda tillstånd avseende september månad och

däri bl. a. anfört:

''Avgörande är enligt kontrollstyrelsens mening, huruvida en tillståndsgivning

sådan som den förevarande står i samklang med bestämmelsen i 5 kap.

3 § rusdrycksförsäljningsförordningen, tolkad med ledning av riksdagens,

i detta fall närmast bevillningsutskottets, uttalanden i samband med bestämmelsens

tillkomst. Lagtextens uttryck ''särskilda fall’ är i och för sig

icke entydigt. Det kan å ena sidan tolkas såsom innebärande allenast krav

på numerisk åtskillnad mellan tillstånden till de olika danstillställningarna,

ett krav som vore uppfyllt även om danstillståndet skulle avse samtliga

kvällar i månaden, blott dessa vore uttryckligt uppräknade. När bevillningsutskottet

uttalade, att det för framtiden måste anses önskvärt, att tillstånd

till dans i samband med utskänkning å restaurang meddelas med större

urskillning och varsamhet, än som hittills skett, torde utskottet näppeligen

ha åsyftat enbart en dylik numerisk åtskillnad mellan de olika danstillstånden.

Det synes i varje fall kunna antagas, att riksdagen förutsatt, att omständigheterna,

därest undantag från förbudet skall lagligen kunna meddelas,

skola vara i sådan grad särskilda, d. v. s. avvikande från dem som

känneteckna en veckodag vilken som helst, att de näppeligen för en restaurang

av här ifrågavarande natur kunna förmodas föreligga under 17 av de

30 dagarna i september.

Enligt kontrollstyrelsens mening står således en tillståndsgivning sådan

som den, vilken vunnit uttryck i det överklagade beslutet, icke i samklang

med riksdagens direktiv.’

Dessa erinringar måste anses äga full giltighet även beträffande det andra

av länsstyrelsen meddelade tillståndet, varöver kontrollstyrelsen dock icke

blivit hörd. Av finansministerns redogörelse i ovan citerade interpellationssvar

framgår också, att länsstyrelserna i allmänhet börjat iakttaga större

återhållsamhet vid beviljandet av tillstånd till dans i samband med utskänkning.

Att tillåta 18 sådana danskvällar under en månad för samma restaurang

kan icke anses stå i överensstämmelse med denna restriktiva tendens.

Dessutom står detta tillståndsgivande i strid med riksdagens år 1937 gjorda

uttalande. Vad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen

omförmäla.»

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431734

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.