Konstitutionsutskottets memorial nr 8
1943-05-14 · 40 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1943:8, Konstitutionsutskottets memorial nr 8
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1943 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1942 till och med den 10 januari 1943 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1942 till och
med den 8 januari 1943;
justitieärenden från och med den 23 januari 1942 till och med den 31 december
1942;
utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1942 till och
med den 8 januari 1943;
försvarsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8
januari 1943;
socialärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8 januari
1943;
kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med
den 8 januari 1943;
finansärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8 januari
1943;
ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den
8 januari 1943;
jordbruksärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8
januari 1943;
handelsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med den 8
januari 1943; samt
folkhushållningsärenden från och med den 16 januari 1942 till och med
den 8 januari 1943. *
Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet
överlämnats
dels utdrag av det över folkhushållningsärenden den 19 mars 1943 förda
protokoll, i vad det avser ärendet nr 10 angående ändring i vissa delar av
kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) angående allmänt exportförbud,
dels ock utdrag av det över socialärenden den 26 mars 1943 förda protokoll,
i vad det avser ärendet nr 34 angående tillsättande av lasarettsläkartjänsten
vid länslasarettet i Nässjö.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. <5 sami. 2 avd. Nr 8.
1
2
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande under punkterna l:o—4:o upptagna ärenden
vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen
hos riksdagen anmälas.
l:o.
(Protokoll över försvarsärenden den 30 juni 1942.)
På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sköld, bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 marinförvaltningen
att för inbyggande av en sopförbränningsugnanläggning i örlogsvarvets i
Stockholm södra värmecentral jämte erforderliga förändringar i nämnda
central av omhänderhavande medel disponera ett belopp av högst 100,000
kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:
Föreståndaren för Stockholms örlogsvarvs ingenjördepartement föreslog i
skrivelse den 14 januari 1942 till varvschefen, att denne skulle för ändamålet
hemställa örn ett anslag å 100,000 kronor, om möjligt så att ombyggnaden
kunde ske under sommaren och den utökade värmeanläggningen tagas i
bruk den 1 september samma år. Härigenom beräknades uppstå en årlig besparing
av 12,000—15,000 kronor i sopkörningskostnader. Varvschefen anhöll
hos marinförvaltningen den 1 april 1942, sedan varvets byggnadsdepartement
avgivit yttrande i ärendet, att förstnämnda belopp måtte ställas till
förfogande. I anledning härav framhöll marinförvaltningen i skrivelse till
Kungl. Maj:t, vilken inkom till försvarsdepartementet den 19 maj 1942, att
starka såväl tekniska som ekonomiska skäl talade för berörda åtgärders
snara genomförande och att enligt ämbetsverkets mening intet vore att erinra
mot förslaget. Marinförvaltningen hemställde, att Kungl. Maj :t ville härför
av det å förskottsstaten för försvarsväsendet uppförda förskottsanslaget
till engångsutgifter ställa ifrågavarande belopp, 100,000 kronor, till dess förfogande.
Medel på förskottsstaten för försvarsväsendet hade med hänsyn till berörda
åtgärders natur icke rätteligen kunnat tagas i anspråk i förevarande fall; så
har icke heller skett. Något anslag på riksstaten för ifrågavarande ändamål
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
3
hade vidare, då Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1942 fattades, icke beviljats
av riksdagen. Departementschefens tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förevarande
beslut framstår därför som ett åsidosättande av den riksdagen tillkommande
bestämmanderätten över statens utgifter. Med hänsyn härtill har
utskottet ansett sig böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld.
Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Holmström,
Källman, Fredrik Ström, John Björck, Anders Andersson*, Sven Hansson,
Bror Nilsson, Albert Andersson*, J. Lennart Johansson*, Lindmark, Fast*,
Nordström, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Fält, Sefve* och von Friesen*.
* Ej närvarande vid justeringen.
2:o.
(Femtioårsprotokoll över försvarsärenden den 9 oktober 1942.)
På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sköld, bemyndigade Kungl. Majit den 9 oktober 1942 marinförvaltningen
att för kronans räkning sluta avtal om byggande och färdigställande
av en minkryssare samt medgav bland annat, att marinförvaltningen finge
till bestridande av de utav ifrågavarande fartygsbygge föranledda kostnaderna
disponera ett belopp av högst 8,200,000 kronor från det för budgetåret
1942/43 anvisade reservationsanslaget till fartygsbyggnader för flottan.
Av ärendet berörande handlingar framgår bland annat följande:
Sedan chefen för marinen i syfte att till islossningen på våren 1942 åstadkomma
förhöjd minberedskap vid kustflottan börjat vidtaga åtgärder för
att tillföra denna ett minfartyg, förordnade Kungl. Maj:t den 6 mars samma
år bland annat, att visst i privat ägo varande fartyg skulle uttagas såsom
hjälpkryssare för marinens räkning samt uppdrog Kungl. Majit åt chefen för
marinen att gemensamt med marinförvaltningen skyndsamt utarbeta och till
Kungl. Majit inkomma med förslag och kostnadsberäkning rörande iordningställande
av fartyget för detta ändamål. Sedan nämnda marina myndigheter
i en av överbefälhavaren, jämte eget yttrande, den 3 april överlämnad
skrivelse inkommit med sålunda anbefalld utredning, beslöt Kungl. Majit
den 8 maj, att av dessa myndigheter gjorda framställningar i ämnet icke
.skulle föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd. Chefen för marinen föreslog
därpå i skrivelse till Kungl. Majit den 5 juni, att visst under byggnad
varande fartyg skulle tagas i anspråk såsom minkryssare och iordningställas
enligt principer, som angåvos i framställningen. Förslaget tillstyrktes av överbefälhavaren.
Marinförvaltningen anhöll sedermera i skrivelse lill Kungl.
Majit den 2 juli, att ett belopp av 10,000,000 kronor måtte ställas till ämbetsverkets
förfogande under budgetåret 1942/43 för förvärv av fartyget. Kungl.
Majit förklarade sig den 3 juli vilja framdeles fatta beslut i anledning av
4
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
denna hemställan. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september anhöll slutligen
marinförvaltningen om bemyndigande att bl. a. avsluta kontrakt om
byggande och färdigställande av en minkryssare och örn ett anslag å 8,200,000
kronor för ändamålet. Det förutsattes, att därutöver skulle kunna disponeras
viss redan tillgänglig materiel till ett beräknat värde av 1,800,000 kronor,
överbefälhavaren tillstyrkte förslaget. Statens industrikommission förklarade
sig under hand ej ha något att erinra mot fartygets byggande.
Anslag på förskottsstaten för försvarsväsendet har icke av Kungl. Majit
tagits i anspråk för byggande av minkryssaren. Så hade enligt utskottets mening
icke heller bort ske. Ifrågavarande beslut innebär nämligen otvivelaktigt
en jämkning i den vid 1942 års riksdag beslutade flottplanen. Före beslutets
fattande hade riksdagens mening alltså bort inhämtas. Hinder härför
synas icke heller ha förelegat. Med hänsyn härtill har utskottet, som icke
velat ingå i ett bedömande av lämpligheten i sak av Kungl. Majits förenämnda
beslut, ansett sig i anledning av detsamma böra rikta anmärkning mot
föredragande departementschefen, statsrådet Sköld.
Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Sandegård, Källman, Per Andersson,
Fredrik Ström, Karl August Johanson*, John Gustavson*, Siljeström*, Sven
Hansson, J. Lennart Johansson*, Holmbäck*, Fast*, Nordström, Nilsson i
Göteborg, Thorell, Norén, Spångberg, Sefve* och von Friesen*.
* Ej närvarande vid justeringen.
3:o.
(Protokoll över folkhusliållningsärenden den 30 oktober 1942.)
Den 25 september 1942 beslöt Kungl. Majit på föredragning och hemställan
av chefen för finansdepartementet uppdraga åt ordföranden i statens
industrikommission, direktören Gustaf Söderlund, att biträda vid ledningen
av överläggningar och utredningar angående den ekonomiska politikens
utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring.
Söderlund överlämnade den 29 oktober 1942 till folkhushållningsdepartementet
en promemoria angående provisorisk skärpning av priskontrollen,
vari han framhöll, att det i den dåvarande pris- och lönepolitiska situationen
vore angeläget att hindra prisrörelser, som kunde störa pågående förhandlingar
örn stabilisering av inkomst- och löneläget. Till förebyggande härav
syntes det honom lämpligt att regeringen meddelade statens priskontrollnämnd
direktiv om en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av
den direkta prisregleringen. Kontrollen borde i princip omfatta priser och
taxor på samtliga inom landet tillverkade och till landet införda varor
respektive inom landet utförda tjänster av de slag som folie inom området
för gällande prisregleringslag. Prishöjningar borde för det dåvarande icke
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
5
av nämnden beviljas annat än i rena undantagsfall. Den bindning av priserna
vid dåvarande nivå, som åsyftades med de här föreslagna direktiven,
finge betraktas som en provisorisk åtgärd i avvaktan på den definitiva
form för prisreglering, som kunde sättas i kraft, när nyssnämnda förhandlingar
slutförts.
I konselj den 30 oktober 1942 beslöt Kungl. Maj:t dels anbefalla statens
priskontrollnämnd alt inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden
vidtaga åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en
skärpning av den direkta prisregleringen inom landet, dels ock föreskriva,
att kontrollen i princip borde omfatta priser och taxor på samtliga inom
landet tillverkade och till landet införda varor, respektive inom landet utförda
tjänster av de slag som falla inom området för gällande prisregleringslag,
samt att prishöjningar för närvarande icke borde beviljas annat än i
rena undantagsfall. Beslutet fattades på föredragning och hemställan av
chefen för folkhushållningsdepartemenlet, statsrådet Gjöres, med vilken
samtliga övriga närvarande ledamöter av statsrådet instämde med undantag
för statsrådet Bagge, som till stöd för sin avvikande mening bland annat
uttalade, att han hyste betänkligheter mot att en så genomgripande åtgärd
som den ifrågavarande företoges utan riksdagens medverkan.
Med anledning av Kungl. Maj:ts sistnämnda beslut utfärdade priskontrollnämnden
den 31 oktober 1942 bestämmelser »örn prisstopp beträffande vissa
förnödenheter m. m.».
Även örn Kungl. Majit jämlikt gällande prisregleringslagstiftning ägde formell
behörighet fatta det nu ifrågavarande beslutet av den 30 oktober 1942,
följer härav icke, att denna fullmakt bort utnyttjas i den utsträckning som
i förevarande fall skett, utan att riksdagen först bereus tillfälle att i någon
form uttala sin mening i frågan. Beslutet om prisstoppet är nämligen av
utomordentligt genomgripande natur. Och bakom såväl prisregleringslagen
som andra fullmaktslagar, vilka antagits åren närmast före eller under
pågående krig, ligger otvivelaktigt den tankegången, att Kungl. Majit, när
fråga uppstår örn att med stöd av dessa lagar vidtaga åtgärder av stor
principiell räckvidd eller med långt gående verkningar, endast i sådana fall
bör begagna fullmakten att utan riksdagens medverkan fatta beslut, då
avgörandet icke skäligen kan anstå, till dess riksdagen kunnat uttala sig
i ämnet. I förevarande fall fanns så mycket större anledning att före beslutet
inhämta riksdagens mening som denna år 1942 på förslag av bankoutskottet
(uti. nr 57) i skrivelse nr 366 uttalat sig örn penningpolitiken och
därvid i första hand förordat andra mindre långt gående åtgärder än vidtagande
av ett s. k. allmänt pris- och lönestopp samt anfört att för den händelse
ett sådant beslut skulle behöva fattas även åtgärder för att åvägabringa
ett obligatoriskt sparande torde bliva ofrånkomliga. Riksdagen hade också
utan svårighet kunnat höras. Den var formellt örn än ej reellt samlad, då beslutet
om prisstoppet fattades; det var vidare då bestämt, att kamrarna skulle
sammanträda endast några dagar därefter. Frågan örn prisstoppet hade alltså
6 Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
kunnat och bort underställas riksdagen före beslutets fattande. Med hänsyn
till vad sålunda förekommit har utskottet funnit sig i anledning av förevarande
beslut böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Gjöres.
Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Sandegård,
Holmström, Källman, Per Andersson, Fredrik Ström, Karl August Johanson*,
Herlitz, John Björck, Bror Nilsson, Lindmark, Fast, Nordström, Mosesson*,
Nilsson i Göteborg, Hällgren, Fält och Sefve*.
* Ej närvarande vid justeringen.
4:o.
(Protokoll över folkhushållningsärenden den 19 mars 1943.)
På föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Gjöres, utfärdade Kungl. Majit den 19 mars 1943 kungörelse
(nr 129) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 mars 1941
(nr 168) angående allmänt exportförbud.
Innehållet i kungörelsen är efter nyss berörda ändring i huvudsak följande:
Från och med den 1 april 1941 och tills vidare må på vissa undantag
när utförsel av varor till utrikes ort icke äga rum med mindre tillstånd
därtill (exportlicens) meddelats. Sådan licens må, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, avse vederbörandes samlade export av visst eller vissa
varuslag under i licensen angiven tid, dock högst tre månader (generell licens).
Exportlicens meddelas i allmänhet av statens handelskommission (tidigare
även av statens livsmedelskommission) samt i vissa fall av statens
trafikkommission. Ä exportlicens, som meddelas av handelskommissionen,
skall kommissionen uppbära licensavgift.
Beträffande licensavgifterna föreskrevs ursprungligen i kungörelsens 4 §:
ȁ exportlicens, som meddelas av handelskommissionen eller livsmedelskommissionen,
skall vederbörande kommission uppbära en licensavgift av 2 kronor
om värdet av det gods, licensen avser, icke överstiger 100 kronor, 3 kronor
om värdet överstiger 100 kronor men icke 500 kronor, 10 kronor om värdet
överstiger 500 kronor men icke 2,000 kronor, 20 kronor om värdet överstiger
2.000 kronor men icke 10,000 kronor samt 40 kronor om värdet överstiger
10.000 kronor. Då särskilda skäl därtill äro, må vederbörande kommission
medgiva nedsättning i eller befrielse från föreskriven licensavgift. Å licens,
som meddelas av trafikkommissionen, skall av kommissionen uppbäras en
licensavgift av 3 kronor.»
Genom kungörelsen den 19 mars 1943 erhöll 4 §, i överensstämmelse med
ett av statens handelskommission framlagt förslag, följande ändrade lydelse:
*Å exportlicens, som meddelas av handelskommissionen och icke är att
anse såsom generell licens, skall kommissionen uppbära licensavgift med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
nedan angivna belopp, nämligen när värdet av det gods, licensen avser, icke
överstiger 100 kr.: ^ ^r
när
värdet av godset överstiger
100 men
500 ,
o nnn *
icke
500 kr ■ ..........
............. 3
>
2 000 > ........
..................... 10
»
..................... 20
i n nnn >»,
25 000 » ........
..................... 40
9^ nnn *>
50 000 » ..........
..................... 60
*n nnn
75 000 » ........
..................... 80
7^ nnn
..................... 100
1 2
100,000 »
^nn nnn
.................... 200
i nnn nnn » ............
..................... 500
thJUjUUU *
1,000,000 kr.: .
..................... 1,000
För generell licens skall handelskommissionen, sedan den tid för vilken
licensen gäller gått till ända, uppbära en licensavgift av en krona för varje
fulla 1,000 kronor av värdet av vad som med stöd av licensen under den däri
angivna tiden exporterats, dock lägst 300 kronor och högst 5,000 kronor.
Då särskilda skäl därtill äro, må handelskommissionen medgiva nedsättning
i eller befrielse från föreskriven licensavgift. Å licens, som meddelas av trafikkommissionen,
skall av kommissionen uppbäras en licensavgift av 3 kronor.
»
Enligt en inom statens handelskommission upprättad promemoria i förevarande
ärende beräknades den genom en höjning av avgifterna föranledda inkomstökningen
för år räknat till 70,000 å 80,000 kronor för de generella licenserna
och 500,000 å 600,000 kronor för övriga exportlicenser under förutsättning
av oförändrad exportvolym. Av upplysningar, som utskottet inhämtat,
framgår vidare att de influtna, å handelskommissionen belöpande
licensavgifterna under budgetåret 1941/42 uppgingo till närmare en och en halv
miljon kronor. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde omkostnaderna
för kommissionen under samina tid närmare tre kvarts miljon
kronor eller ungefär hälften av licensavgifternas belopp. Även om kostnaderna
i samband med licensgivningen möjligen kunnat vara något större
än omkostnaderna för kommissionen, hade dock snarare anledning förelegat
för departementschefen att föreslå en justering av avgifterna nedåt i
syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse mellan beloppen för influtna
avgifter och omkostnaderna. Så skedde emellertid ej. Tvärtom tillstyrkte
föredragande departementschefen en sådan höjning av avgifterna, att
omkostnadssumman kunde beräknas komma att utgöra blott en mindre del
av de influtna beloppen. Exporllicensavgiftema ha härigenom i sak otvetydigt
fått karaktär av beskattning. Något riksdagens bemyndigande till upptagande
av berörda avgifter har det oaktat varken sökts eller givits. Beslutet
står därför i strid med regeringsformens stadganden örn riksdagens makt över
opaginerad Kontrollera mot PDF
° Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
skatter och pålagor. Utskottet har för den skull ansett sig i anledning av förevarande
beslut böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Gjöres.
Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra*, Oscar Gottfrid Karlsson*, Källman,
Per Andersson, Fredrik Ström*, Karl August Johanson*, Herlitz, John Björck,
John Gustavson*, Anders Andersson*, Siljeström*, Nordström, Hällgren*,
Nolin*, Ekdahl, Larsson i Julita, Sefve*, Gustafsson i Bogla och von Friesen*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 14 maj 1943.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Sandegård, Holmström, Källman, Per Andersson, Fredrik
Ström, Herlitz, John Björck, Bror Nilsson, Lindmark, Fast, Nordström, Fält,
Gardell, Hoppe, Ekdahl, Larsson i Julita och Gustafsson i Bogla.
Reservationer:
A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid punkten 3:o i utskottets memorial,
1) av herr Hallén, som med instämmande av herrar Hållgren och Nilsson
i Göteborg, anfört följande:
»Grundade skäl hade enligt nain mening förefunnits att frågan om prisstoppet
underställts riksdagens bedömande, innan beslut härom fattades i konselj,
i synnerhet som det vid tiden härför redan var kungjort, att kamrarna
skulle sammanträda några dagar senare. Detta oaktat har jag icke kunnat
biträda den av utskottet jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan mot
föredragande departementschefen i ärendet. Kungl. Maj:t ägde nämligen enligt
prisregleringslagen otvetydigt formell befogenhet att utan riksdagens medverkan
fatta ifrågavarande beslut, vars lämplighet i sak svårligen kan bestridas.
»
2) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Fast, Nordström
och Fält, som ansett, att skäl saknats för ifrågavarande anmärkning.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
9
II.
Vid punkten 4:o i utskottets memorial,
av herr Oscar Gottfrid Karlsson, som med instämmande av herrar Karl
August Johanson, Anders Andersson, Nordström, Hällgren, Larsson i Julita
och Gustafsson i Bogla, anfört följande:
»Den av Kungl. Maj:t vidtagna förändringen av 4 § i kungörelsen av den
21 mars 1941 angående allmänt exportförbud, vari bestämdes de avgifter
som skulle utgå vid meddelade exportlicenser och vilka — som av den lämnade
redogörelsen i utskottets memorial framgår — utgjorde lägst 2 kronor
om värdet av det som licensen avser inte överstiger 100 kronor, och högst
40 kronor, örn värdet överstiger 10,000 kronor, avsåg att med bibehållande
av de förut gällande avgifterna för värdekvantiteter upp till 10,000 kronor
få en utbyggnad av skalan så att för export av mycket stora värden också
högre avgifter skulle uttagas, varigenom avgifterna komme att mera stå i
proportion till de värden för vilka licens beviljades.
Utskottet gör erinran emot att de influtna avgifterna uppgått till högre
belopp än vad kostnaderna för handelskommissionen uppgått till, och framhåller
att något riksdagens bemyndigande till upptagande av berörda avgifter
varken sökts eller givits och förmenar att beslutet står i strid med regeringsformens
stadganden örn riksdagens beskattningsmakt. Vi vilja härtill anmärka
att kungörelsen om dessa licensavgifter utfärdades den 21 mars 1941
utan att det tidigare föranlett till någon erinran från utskottets eller riksdagens
sida.
Då själva huvudfrågan, beslut om uttagande av licensavgifter, passerat utan
anmärkning, ha vi svårt att förstå, att det skall göras erinran mot en sådan
anpassning av avgifterna, att de, som här skett, stå bättre i proportion till
de värden, för vilka licens meddelas. Vi skulle för övrigt tro, att inte alla kostnader,
som äro föx-knippade med denna licensgivning, återfinnas i omkostnaderna
för handelskommissionen.
På grund av det anförda ha vi inte ansett skäl föreligga till anmärkning
mot föredragande statsrådet.»
B. Beträffande avslagna yrkanden örn anmärkning enligt RF § 107.
III.
av herr Fredrik Ström, som anfört följande:
»Konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag företog till granskning, såvitt
nu är ifråga, av chefen för justitiedepartementet jämlikt tryckfrihetsförordningen
verkställda kvarstadsbeslut och på dennes föredragning beslutade
konfiskationer utan rättegång av tryckta skrifter för tiden t. o. m.
den 26 mars 1942. Därunder folio de bekanta beslagen under mars månad
sistnämnda år å vissa demokratiska tidningar, som publicerat artiklar om
10
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
förhållandena i de norska fängelserna under ockupationen. Innevarande års
granskning omfattar sålunda endast tiden efter berörda datum. Den
utvisar en tillfredsställande minskning av antalet indragningsbeslut.
Medan under första halyåret 1942 antalet konfiskerade skrifter utgjorde
drygt 100, sjönk antalet under återstoden av året ned till 1/3 därav.
Trots denna i och för sig glädjande utveckling har jag dock vid en genomläsning
av de beslagtagna skrifterna funnit vissa konfiskationsbeslut anmärkningsvärda.
Särskilt vill jag nämna Arbetaren’ för den 25 juli 1942 (nr 169),
den av förlaget Trots Allt år 1942 utgivna skriften ’En polsk svart bok om
den tyska »nyordningen» i Polen’ samt Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning
den 9 september 1942 (nr 207), vilka skrifter efter förutgångna
kvarstadsbeslut konfiskerats utan rättegång genom beslut den 31 juli och
den 11 september 1942. Innehållet i dessa skrifter har enligt min mening i
intet hänseende motiverat de vidtagna åtgärderna. För den skull har jag
ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort av utskottet göras
mot de för åtgärderna ansvariga statsråden.»
IY.
(Protokoll över socialärenden den 26 mars 1943.)
av herr von Friesen, som anfört följande:
»Sedan lasarettsläkartjänsten vid Nässjö nyblivna lasarett förklarats till
ansökan ledig, anmälde sig som sökande sju medicine licentiater däribland
sjukhusets mångårige läkare Olof Andrén. Medicinalstyrelsen, som hade att
upprätta förslag, ansåg sig icke kunna lämna förslagsrum åt Andrén. Andréns
meriter voro de medsökandes avsevärt underlägsna. Sålunda kan det framhållas,
att han icke ägde erforderlig utbildning i medicin och följaktligen jämlikt
kungörelsen den 16 september 1932 om ändring i vissa delar av kungörelsen
den 17 december 1915 angående villkor för behörighet för vissa civila
läkarbefattningar icke kunde anses behörig innehava tjänsten. Icke desto
mindre utnämnde Kungl. Maj:t Andrén den 26 mars 1943 till lasarettsläkare
i Nässjö.
Kungl. Majit grundade uppenbarligen sitt beslut på Andréns mångåriga
tjänstgöring vid sjukstugan i Nässjö, och talrika opinionsyttringar till förmån
för Andrén meddelades Kungl Majit. Det måste dock väcka stora betänkligheter,
att en ensidig sjukstugetjänstgöring, icke kompletterad med
erforderlig specialutbildning, skall meritera en sökande till erhållande av lasarettsläkartjänst.
Principiellt råder den skillnaden mellan lasarett och sjukstuga,
att å det förra intagas sjukdomsfall oberoende av fallets ari, och å den
senare lättare sjukdomsfall. En utnämning av Andrén måste även få prejudicerande
karaktär, enär innehavet av en sjukstugeläkartjänst kan bli en genväg
till erhållande av tjänsten som lasarettsläkare, därest sjukstugan ombildas
till lasarett på sätt som skett i Nässjö. Särskilt anmärkningsvärt är också, att
Kungl. Majit helt förbigått medicinalstyrelsens förslag, något som hittills
Konstitutionsutskottets memorial nr 8. 11
icke förekommit sedan nuvarande ordning vid lasarettsläkartillsättningar
började tillämpas.
Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut har jag yrkat anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet Bergquist.»
y.
av heiT Holmström, som anfört:
»I oktober månad 1941 ägnade den svenska pressen stor uppmärksamhet
åt Långmora utlänningsförläggning. I den mycket skarpa kritik, som från
flera håll riktades mot skötseln av förläggningen, framhölls bl. a. att den av
socialstyrelsen tillsatte föreståndaren, doktor Söderberg, var olämplig för sin
uppgift. Att Söderberg var svåger till socialstyrelsens chef, t. f. generaldirektör
K. J. Höjer, ställde dessa förhållanden i en särskild dager.
Riksdagens revisorer år 1941 verkställde en utredning i saken. I sin den
15 december 1941 avgivna berättelse anmälde revisorerna att de iakttagit
missförhållanden av olika slag vid Långmoraförläggningen. Det gällde dels
föreståndaren personligen, dels dennes sätt att hava tillsyn över internerna
och dels hans förvaltning av omhänderhavda penningmedel.
Beträffande de två förstnämnda synpunkterna må endast revisorernas slutord
anföras, så lydande:
''Vad slutligen angår själva förläggningarna, beror det givetvis ytterst på
föreståndaren och den auktoritet, som han kan skapa åt sig inför såväl den
underordnade personalen som de omhändertagna, om en förläggning som den
ifrågavarande skall kunna fylla sin uppgift. Då av den lämnade redogörelsen
framgår, att Långmora förläggning icke kan anses hava fyllt denna uppgift,
synas åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma en bättre ordning vid denna
förläggning, utan dröjsmål böra vidtagas.’
Beträffande Söderbergs sätt att förvalta penningmedel anfördes i revisorernas
berättelse bl. a. att, intill den 1 februari 1941 förläggningens föreståndare
omhänderhaft förvaltningen av de internerades penningmedel. Därefter
hade dessa själva fått handhava och disponera sina medel. Vid övergången
till detta system fingo de ut sina innestående medel, sedan avdrag gjorts för
skulder till diverse affärer. En del av skulderna, bl. a. en på 730 kr. 99 öre
för tobaksvaror, betalades emellertid först den 7 maj 1941, och andra återigen
voro vid revisorernas besök å Långmoraförläggningen den 22 november
1941 fortfarande obetalda.
Ur socialstyrelsens till Kungl. Maj:t ingivna förklaringar med anledning av
vad statsrevisorerna anmält citeras följande:
''När Söderberg kallades att, sedan verksamheten hade pågått några få månader,
lösa de föreliggande uppgifterna vid Långmoraförläggningen, ställdes
han alltså inför vanskliga problem. Personligen saknade han också vissa
egenskaper. Han ägde ej administrativ erfarenhet och icke något utpräglat
ordningssinne. Såsom en man, vilken i övervägande mån varit inställd på
12
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
humaniora, hade han kanske icke tillräcklig respekt för det praktiska livets
detaljer och krav på precision.’
Detta socialstyrelsens eget omdöme om Söderberg kommer generaldirektör
Höjers initiativ till Söderbergs förordnande till förläggningschef att tydligt
framstå såsom icke sakligt grundat. Den s. k. svågerpolitiken visar sig
här tämligen ohöljt.
I den allmänna diskussionen, särskilt i pressen, började man nu sätta ifråga
huruvida generaldirektör Höjer kunde vara lämplig att i fortsättningen
vara chef för socialstyrelsen.
Att statsutskottet icke upptagit denna sak i sitt utlåtande med anledning
av statsrevisorernas berättelse hade formella skäl, vilket framgick av det
uttalande, som statsutskottets ordförande gjorde i debatten därom i första
kammaren.
I denna debatt framhölls att Kungl. Maj:t borde vidtaga förändring beträffande
ledningen av socialstyrelsen.
I samma debatt gjordes också uttalanden om att J. O. borde göra erforderlig
granskning i saken.
J. O. fann sig — närmast med anledning av vad under den nämnda debatten
i första kammaren uttalats — böra verkställa undersökning, huruvida
Höjer ''vid socialstyrelsens anställande av Söderberg som föreståndare för
Långmoraförläggningen och sedermera i fråga örn styrelsens tillsyn över
Söderbergs skötsel av förläggningen sökt utöva någon obehörig påverkan.’
För detta ändamål höll justitieombudsmannen förhör med Höjer samt
nio andra befattningshavare inom socialstyrelsen ävensom med föreståndaren
för Smedsboförläggningen, fil. mag. Gustaf Uhr.
Av J. 0:s protokoll framgår bl. a., att Höjer ''nämnt’ Söderberg som
lämplig kandidat till föreståndarbefattningen, varvid Höjer omtalat att Söderberg
vore hans svåger. Däremot hade Höjer icke omtalat att Söderbergs
förutvarande anställning vid en folkhögskola definitivt upphört och att
Söderberg således var utan befattning. Generaldirektör Höjers initiativ beträffande
Söderbergs förordnande till förläggningschef belyses vidare av det
förhållandet att han i protokollet därom stått antecknad såsom i beslutet
deltagande, vilket emellertid senare ändrats.
Enligt J. 0:s mening hade platsen bort offentligen ledigförklaras.
Att Höjer varit initiativtagare till sin svåger Söderbergs förordnande är alltså
bevisat. Att detta icke var sakligt grundat har på många sätt dokumenterats,
icke minst genom socialstyrelsens eget uttalande om Söderbergs kvalifikationer,
vilket här ovan citerats.
Generaldirektör Höjer har vidare hindrat eller försvårat kontrollen över
Söderberg såsom chef för förläggningen, vilket belyses av följande exempel.
Överinspektören för ullänningsförläggningarna hade ämnat tillställa Söderberg
en admonitionsskrivelse, vilken han föreläde Höjer. Höjer hade återsänt
denna till överinspektören med påskrift ’Är synnerligen angelägen att
icke detta efter min mening mycket olyckligt formulerade brev avsändes’.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
]3
Vid förhöret inför J. O. har Höjer icke kunnat angiva någon punkt i skrivelsen
som skulle vara olyckligt formulerad.
Överinspektören jämte generaldirektörens ställföreträdare hade vid ett tillfälle
gjort en inspektionsresa i syfte att pröva huruvida Söderbergs lämplighet
såsom föreståndare kunde ifrågasättas och om åtgärder mot honom —•
till äventyrs hans skiljande från befattningen — borde övervägas. Höjer hade
medföljt på denna resa. Enligt J. 0:s mening hade Höjer, med hänsyn till
syftet med resan, icke bort medfölja på densamma.
Vid ett sammanträde inom socialstyrelsen med anledning av 1941 års statsrevisorers
berättelse hade framhållits behovet av en polisutredning avseende
bl. a. Söderbergs handhavande av vissa medel. Höjer hade utövat påtryckning
på de två byråchefer, som deltagit i sammanträdet, att avstå från tanken
på en polisutredning, bl. a. framhållande att beslut därom skulle giva anledning
till ny presskampanj och att Höjer ansåge sig vara utsatt för personlig
förföljelse från vissa tidningars och tidningsmäns sida.
Av J. 0:s förhörsprotokoll framgår också att vissa av socialstyrelsens protokoll
efter någon tid ändrats beträffande närvarandeförteckningen. Det framgår
också att socialstyrelsen i en kommuniké till pressen lämnat felaktig upplysning.
I detta sammanhang kan erinras om att tidigare i riksdagen påpekats att socialstyrelsen
såväl i kommuniké som i ämbetsskrivelse gjort uttalanden, som
icke varit riktiga.
Det måste vara uppenbart, att generaldirektör Höjer genom att förorda sin
svåger till chef för Långmoraförläggningen och genom de åtgärder, som han
för att skydda denne därefter vidtagit, har förvaltat sitt ämbete på ett sätt,
som icke överensstämmer med statens intressen.
Icke minst med anledning av den offentlighet, som ägnats denna sak, borde
chefen för socialdepartementet ha vidtagit åtgärder syftande till en ändring
beträffande ledningen av socialstyrelsen. Intet formellt skäl hade kunnat
hindra honom därifrån.
Konstitutionsutskottet hade därför bort rikta anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.»
TI.
av herr Holmström, som anfört följande:
»Riksdagens revisorer hava i sin berättelse år 1942 uppmärksammat, att
myntdirektören Grabe fungerar såsom ordförande och verkställande ledamot
i styrelsen för ekonomiska föreningen ''Industrisilver, förening u. p. a.’
med ett årsarvode av 10,000 kronor.
I civila avlöningsreglementet § 4 mom. 2 stadgas bl. a., att ''utan tillstånd
av Kungl. Majit eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av lönegraderna
A 1—27, av den myndighet, varunder han lyder, tjänsteman ej må
14
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
åtaga sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för förening,
vars verksamhet huvudsakligen har ekonomiskt syfte’. Myntdirektörsbefattningen
är placerad i lönegrad B: 1. Tillstånd för Grabe att innehava ifrågavarande
uppdrag hade sålunda bort bliva föremål för beslut i konselj. Av verkställda
utredningar framgår emellertid, att frågan icke varit föremål för något
Kungl. Maj:ts beslut, ehuru man i finansdepartementet haft kännedom örn
att Grabe innehade uppdragen i fråga. Det måste emellertid enligt min mening
vidare rent sakligt anses synnerligen olämpligt, att Grabe får inneha
berörda befattning. Det innebär nämligen, att Grabe såsom myntdirektör
samt ordförande och verkställande ledamot av Tndustrisilver’ vid vissa föryttringar
av statens silver på en gång representerar både köpare och säljare.
Utskottet hade därför enligt min uppfattning bort rikta anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.»
VII.
(Protokoll över jordbruksärenden den 2 oktober och den 18 december 1942.)
av herr Bror Nilsson, som med instämmande av herrar Holmström, John
Gustavson, Lindmark, Nolin och Gardell, anfört följande:
»I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nr 319 år 1942 angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. anför föredragande departementschefen,
statsrådet A. Pehrsson-Bramstorp bl. a. följande: ’De av
mig nu berörda frågorna har jag funnit böra underkastas närmare utredning
av förutnämnda sakkunniga (27-mannakommittén). Dessa skola även verkställa
sådan preliminär undersökning rörande jordbrukets inkomster och
kostnader för regleringsåret 1942—43, som tidigare utförts av livsmedelskommissionen,
samt framlägga resultatet av denna undersökning så tidigt,
att densamma kan bliva till ledning för fastställandet instundande höst av
priserna å jordbruksprodukter av 1942 års skörd. Det synes önskvärt, att
nämnda preliminära undersökning färdigställes i sådan tid, att man med
ledning av densamma kan om möjligt redan i augusti månad fastställa priserna
på såväl spannmål som mjölk.’
Jordbruksutskottet .skriver i sitt utlåtande nr 59 i anledning av denna
Kungl. Maj:ts proposition följande: ''Frågorna rörande beräkningen av priserna
ha, såsom departementschefen erinrat, hänskjutits till särskild utredning
av för ändamålet tillkallade sakkunniga. Utskottet finner liksom departementschefen
det vara önskvärt, att utredningens undersökningar färdigställas
inom sådan tid, att man med ledning av desamma kan redan i augusti
i år fastställa priserna på spannmål och mjölk. För jordbrukarna är det uppenbarligen
av största intresse att så kan ske.’
Detta utskottsbetänkande bifölls i båda kamrarna. (Riksdagens skrivelse
nr 418.)
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
15
Genom kungl, kungörelse den 19 juni 1942 lades beslag på vissa slag av
spannmål och rotfrukter av 1942 års skörd.
De inom jordbrukskommittén bedrivna undersökningarna rörande beräkningar
och prognoser för jordbrukets inkomster och kostnader, m. m. slutfördes
i början av augusti månad 1942 och godkändes av kommittén in pleno
den 12 augusti 1942.
Den 25 augusti 1942 ingav livsmedelskommissionen till Konungen sitt pä
grundval av jordbrukskommitténs utredningar uppgjorda förslag till prissättning
på jordbrukets produkter. I skrivelsen, som var dagtecknad den 21
augusti 1942, erinrades inledningsvis om departementschefens uttalande i propositionen
till 1942 års riksdag, enligt vilket priserna på jordbrukets produkter
för regleringsåret 1942—43 örn möjligt borde fastställas i ett sammanhang
i augusti 1942. Livsmedelskommissionen refererade därefter innehållet
i jordbrukskommitténs skrivelse. Vid de utredningar av jordbrukets inkomster
och kostnader, som kommittén företagit, hade beräkningen av kostnaderna
utförts enligt tvenne alternativ, varav det ena gick ut från en minskning
av arbetarantalet i jordbruket med en procent örn året i förhållande till basårets
antal och det andra från en dylik minskning med en och en halv procent
om året. Alternativa beräkningsgrunder hade även använts vid beräkningen
av jordbrukets byggnadskos tnader.
Livsmedelskommissionen ansåg, att man med ledning av ingångna rapporter
av den 15 juni 1942 och senare kunde anse årets skörd såsom normal.
Den eftersträvansvärda prisnivån borde därför vara sådan att de indexmässigt
beräknade kostnadsstegringarna någorlunda jämnt motsvarades av de
kalkylerade inkomsterna. Till denna uppfattning hade även kommissionens
råd enhälligt anslutit sig. Kommissionen ansåg vidare att man borde utgå
från det för jordbruket fördelaktigaste alternativet beträffande kostnadsberäkningarna,
alternativ I. Då härvid ett inkomstöverskott av 134 miljoner
kronor syntes uppkomma för jordbruket föreslogs sänkning av priserna på
såväl brödspannmål som fodersäd. Dessa minskningar utgjorde för höstvete
1 öre pr kg, råg 2 öre, kom 3 öre, vithavre 3.5 öre, svarthavre 3 öre och ärter
5 öre pr kg, varjämte även priset på stråfoder reducerades. Enligt kommissionens
beräkningar skulle inkomstminskningen för jordbruket på grund
av dessa prissänkningar vid jämförelse med den inkomst, som erhållits vid
bibehållen pris- och bidragsnivå, belöpa sig till mellan 160 och 170 miljoner
kronor och inkomstöverskottet nedgå till cirka 26 milj. kr., vilket belopp ansågs
erforderligt för mötande av de kostnadsstegringar, som med säkerhet
vore att förvänta under den tid priserna förbleve bundna.
Livsmedelskommissionen hade fattat sitt beslut efter ingående överläggningar
med representanter för såväl jordbrukets utövare som konsumentgrupper.
Därom anför kommissionen i skrivelsen följande: ''Vid sitt ståndpunklstagando
till del föreliggande förslaget i dess helhet har kommissionen
ansett ur olika betydelsefulla synpunkter särskild hänsyn böra tagas till det
förhållandet, att förslaget enhälligt omfattas av de vid överläggningarna när
-
16
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
varande ledamöterna av kommissionens råd, bland vilka ingå representanter
för såväl jordbrukare som konsumenter.’
över livsmedelskommissionens framställning hördes priskontrollnämnden,
som efter en redogörelse för resultaten av tidigare prisregleringar på jordbrukets
område i skrivelse den 4 september 1942 anförde, att dessa visade
hän på en genomgående tendens till underskattning av inkomsterna i förhållande
till kostnaderna vad beträffar utvecklingen för det kommande året. Totalt
kunde man enligt nämndens mening utgå från ett inkomstöverskott av
180 milj. kr. vid bibehållen prisnivå.
Med berömvärd snabbhet och utan att därigenom åsidosätta grundligheten
hade vederbörande kommitté och myndigheter nu framlagt sina förslag i prisfrågorna,
och man borde kunnat förvänta att Kungl. Maj :t lika snabbt skulle
fatta sitt beslut i detta viktiga ärende. Så skedde dock icke.
Kungl. Majit kunde icke vara ovetande örn de stora olägenheter, som
dröjsmålet med prissättningen föranledde. Från åtskilliga håll i riket kommo
framställningar och påminnelser därom. Livsmedelskommissionen ingav en
den 28 augusti 1942 dagtecknad skrivelse, vari även åberopas en från Svenska
spannmålsaktiebolaget inkommen P. M. I båda dessa skrivelser redogöres
för de stora svårigheter och risker vari all spannmålshandel råkar därest icke
prissättningen omedelbart äger rum Den nya spannmålsskörden måste nämligen
ut i marknaden, och producenterna behövde betalt för sin vara. De gällande
priserna för fjolårsskörden kunde helt naturligt icke tillämpas. Såsom
nödfallsåtgärder hemställde livsmedelskommissionen
dels att, för den händelse definitiva spannmålspriser icke bleve fastställda
senast den 4 instundande september, kommissionen måtte bemyndigas att för
tiden intill dess spannmålspriserna bli slutgiltigt bestämda fastställa a-contopriser
å spannmål enligt de ovan angivna grunderna;
dels ock att Svenska spannmålsaktiebolaget måtte bemyndigas förbinda
sig att, för den händelse genom auktoriserad handlandes insolvens säljare
eller köpare av spannmål icke kunde utfå honom tillkommande likvid
respektive återbäring, till säljaren respektive köparen utbetala honom sålunda
tillkommande medel.
Denna livsmedelskommissionens hemställan behandlades av Kungl. Maj:t
i s. k. liten konselj den 4 september 1942. Beslutet blev följande:
''Kungl. Majit finner i anledning av statens livsmedelskommissions framställning
gott lämna Svenska spannmålsaktiebolaget bemyndigande att förbinda
sig att, där spannmål — i avbidan på fastställande av normalpriser —
från och med den 7 september 1942 av auktoriserad handlande eller kvarn
eller annan köpare, som ej är förbrukare, köpts eller sålts a-conto samt genom
vederbörandes insolvens säljare icke kan utfå full likvid eller köpare
belopp, vartill han är berättigad i återbäring, till säljaren eller köparen utbetala
honom sålunda tillkommande medel.’
Den 2 oktober 1942 fattade Kungl. Majit på föredragning av statsrådet
Pehrsson-Bramstorp vissa beslut angående normalpriser å produkter av årets
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
17
skörd, men besluten voro av preliminär natur, vilket framgår av följande citat
ur det förevarande statsrådsprotokollet:
''Kungl. Maj:ts sålunda i fråga om normalpriserna fattade beslut förutsätta
emellertid, att prisfrågorna skola tagas under förnyad omprövning i samband
med fortsatt övervägande av åtgärder på olika samhällslivets områden
till mötande av en inflationistisk prisutveckling.’
Här angives en anledning till dröjsmålet med det slutliga avgörandet av
jordbrukets prisfrågor. Denna anledning är emellertid icke ny. Redan i
Kungl. Maj:ts proposition till 1939 års urtima riksdag (nr 66) framhölls bl. a.
att vid jordbruksprisernas bestämmande hänsyn måste tagas till önskvärdheten
av en ökning av produktionen. En viss stegring av jordbrukspriserna
ansågs därför bliva nödvändig. Samtidigt betonades emellertid att stor försiktighet
härvid borde iakttagas med tanke på inflationsfaran.
Det kan här förtjäna återgivas vad bankoutskottet anfört i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 57, riksdagens skrivelse nr 366) i anledning av
proposition nr 354 till 1942 års riksdag angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.
Sedan utskottet avvisat tanken på en lagstiftning örn s. k. allmänt pris- och
lönestopp, säger utskottet: ''Lämpligare synes vara, att genom en viss skärpning
och utvidgning av priskontrollen efter hittillsvarande linjer samt genom
frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent- och
konsumentgrupper en grund lägges för en stabilisering såvitt möjligt av inkomst-
och prisnivån. Hittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar och
kompensationstillskott har till icke ringa del berott därpå, att såväl vid lönesättning
som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens produkter
tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och en
av de berörda grupperna mot att bära en större del av försämringen i försörjningen
än övriga grupper. Skall denna växelverkan kunna brytas utan
alltför stor risk för att någon grupp får bära en otillbörligt stor del av krisens
bördor, synes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjer för den inkomsterna
bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.’
Först i konselj den 18 december 1942 fastställdes definitivt priserna å jordbruksprodukterna
för konsumtionsåret 1942/43 på föredragning av statsrådet
Pehrsson-Bramstorp. Därom heter det i statsrådsprotokollet bl. a. följande:
''Kungl. Majit finner gott bemyndiga statens livsmedelskommission att
fastställa definitiva normalpriser å jordbruksprodukter under konsumtionsåret
1942/43 samt att därvid utgå från de i kommissionens skrivelse den 21
augusti 1942 föreslagna priserna; i fråga örn potatispriset dock med den
höjning, som framgår av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 2 oktober
1942.’
Därmed var den segslitna frågan äntligen avgjord och livsmedelskommissionens
den 21 augusti 1942 avgivna förslag lill priser hade avgått med seger.
Detta förslag hade också tillkommit efter ingående förhandlingar med representanter
för såväl producent- som konsumentgrupper och hade bort kunna
av legeringen genast godtagas. Örn så skett, hade prisfrågan blivit av
Bihang
till riksdagens protokoll 1043. 5 sami. 2 avd. Nr 8.
2
18
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
gjord inom den tidpunkt, varom såväl Kungl. Majit som riksdagen uttalat bestämda
önskemål. Avsåg Kungl. Majit från början att förverkliga det av
bankoutskottet uttalade önskemålet om samtidig uppgörelse mellan berörda
folkgrupper inom riket, hade även detta säkerligen kunnat realiseras utan så
lång tidsutdräkt, som skedde. Detta så mycket lättare, som det för jordbruksprodukternas
vidkommande gällde en sänkning av prisnivån och ingalunda
någon höjning av densamma. De närmast föregående tvenne årens svaga
skördar och det därav följande ringa förrådet av brödspannmål inom landet
borde manat till en ytterst påpasslig och positiv livsmedelspolitik. Den allmänna
försvagning av jordbrukarnas ekonomi och produktionskraft, som
missväxtåren trots allt medfört, hade gjort en viss generositet vid prissättningen
denna gång försvarlig.
Dröjsmålet med den utlovade prissättningen föranledde stora olägenheter
för såväl jordbrukarna som spannmålshandlarna. Den skapade också oro
och misstämning bland landets jordbrukare. Ovissheten om det slutliga priset
på produkterna gjorde det också svårt för dem att besluta sig för vilka
grödor, som borde odlas, och vilka produktionsbefrämjande åtgärder, som
lämpligast borde vidtagas. Ett uttryck härför — och ett för vår livsmedelsförsörjning
mycket allvarligt sådant — är den minskning av besådd höstsädesareal
som 1942 ägt rum. Denna minskning beräknas av statens livsmedelskommission
uppgå till 62,481 hektar, jämfört med den areal som besåddes
hösten 1941. Uttryckt i procent utgör minskningen för höstvete 17.4 procent
och för råg 11.7 procent.
Då sålunda genom den här påtalade sena prissättningen å jordbrukets produkter
år 1942 ett av såväl regering som riksdag fattat beslut, innebärande
en utfästelse till landets jordbrukare, blivit åsidosatt och detta icke varit till
rikets sannskyldiga nytta utan tvärtom skadat viktiga delar av vår ömtåliga
livsmedelsförsörjning, och då vidare betydelsefulla frågor för denna försörjning
icke handlagts med den skicklighet och drift, som tidslägets allvar på
detta område påkallat, anse vi att utskottet bort besluta anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot statsrådets ledamöter samfällt.»
Till.
(Protokoll över jordbruksärenden den 20 november 1942.)
Av herr Nolin, som med instämmande av herr Albertsson ansett, att utskottet
bort anföra följande:
»Genom beslut, fattat den 26 juni 1941, beslöt skogsvårdsstyrelsen i Kalmar
läns södra landstingsområde att, jämlikt § 75 reglementet den 31 december
1919 för statens pensionsanstalt, med de ändringar och tillägg till reglementet
som utkommit från trycket intill den 21 februari 1929, uppsäga länsskogvaktaren
i Ålems distrikt Carl Wictor Carlsson från tjänsten såsom länsskogvaktare
från och med den 1 mars 1942. Tillika förklarade sig skogsvårdsstyrelsen
komma att hos statens pensionsanstalt för Carlsson begära den förtidspension,
vartill han vore berättigad.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
19
Sedan skogsvårdsstyrelsen därefter ledigförklarat ifrågavarande länsskogvaktartjänst
att tillträdas den 1 april 1942 söktes tjänsten dels av Carlsson,
som hos Kungl. Majit besvärat sig över styrelsens tidigare beslut att uppsäga
honom, dels av skogvaktaren Sixten Andersson. Skogsvårdsstyrelsen beslöt
därefter den 29 juni 1942 antaga Andersson till t. f. länsskogvaktare i Ålems
distrikt samt förklarade tillika, att förordnandet skulle gälla tillsvidare i avvaktan
på Kungl. Majits beslut i anledning av utav Carlsson anförda besvär
över uppsägningen samt att, därest besvären skulle ogillas eller icke föranleda
något Kungl. Majits beslut, Andersson skulle omedelbart därefter antagas
till ordinarie länsskogvaktare ävensom att Andersson skulle tillträda förordnandet
den 1 juli 1942.
Även över detta beslut anförde Carlsson besvär bos Kungl. Majit. Han yrkade
att beslutet måtte upphävas och klaganden återinsättas på den ledigförklarade
befattningen.
I beslut den 20 november 1942 i förstnämnda ärende fann Kungl. Majit
Carlssons besvär över uppsägningen från länsskogvaktartjänsten icke kunna
upptagas till prövning. Med hänsyn till Carlssons långa tjänstetid och övriga i
målet förekommande omständigheter fann emellertid Kungl. Majit i sistnämnda
ärende, att av Andersson och Carlsson i främsta rummet Carlsson
bort ifrågakomma till erhållande av förevarande länsskogvaktarbefattning,
samt prövade förty gott att, med upphävande av överklagade beslutet, visa
målet åter till skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde, som
hade att utse Carlsson till innehavare av länsskogvaktarbefattningen.
Kungl. Majits beslut i förevarande ärende fattades på föredragning och
hemställan av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.
Skogsvårdsstyrelsens beslut att från och med den 1 mars 1942 uppsäga
Carlsson från tjänsten såsom länsskogvaktare motiverades av styrelsen med
att Carlsson ej fyllt de anspråk man måste ställa på en länsskogvaktare i
hans tjänsteutövning. Till stöd för denna sin uppfattning anförde styrelsen
i underdånigt utlåtande den 2 mars 1942 i anledning av Carlssons besvär att
Carlsson vid flerfaldiga tillfällen utfört stämplingar på ett mycket otillfredsställande
sätt. Att Carlsson, som bos styrelsen varit anställd för ett år i taget
med 6 månaders uppsägningstid, icke tidigare entledigats, sammanhängde
med att styrelsen med hänsyn till Carlssons tidigare delvis oförsörjda familj
velat avvakta, att han skulle uppnå den ålder, 60 år, då förtidspension vore
möjlig att erhålla. Upprepade gånger hade han emellertid varnats av sina
förmän och vid ett tillfälle, år 1938, hade skogsvårdsstyrelsen efter syn på
platsen för en av Carlssons förrättningar meddelat honom skriftlig varning,
som icke endast innebar anmärkningar för illa utförda stämplingar utan
även för olämpligt uppträdande mot förmän. Det oaktat hade Carlsson icke
låtit sig rätta utan på nytt verkställt ur skogsvårdssynpunkt förkastliga stämplingar.
I sin tjänsteutövning hade Carlsson förbrutit sig mot flera bestämmelser
i den för styrelsens länsskogvaktare fastställda instruktionen. Ilan hade
sålunda icke efterkommit av länsjägmästaren givna order och föreskrifter
samt underlåtit att avgiva rapport (iver sina iakttagelser över efterlevnaden
av gällande lagar för de skogar, sorn inom hans tjänstgöringsområde stodo
under styrelsens kontroll. Ilan hade åtagit sig enskilda uppdrag utan att in
-
20
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
hämta styrelsens särskilda tillstånd. Vidare hade han i strid mot gällande
bestämmelser stämplat skog inom annan länsskogvaktares distrikt. Och han
hade slutligen uppträtt på ett olämpligt sätt mot sina överordnande och visat
sig opålitlig.
I påminnelser över skogsvårdsstyrelsens utlåtande bestred Carlsson att de
skäl, som skogsvårdsstyrelsen åberopat för hans förtidspensionering, voro av
den art, att de skäligen kunde utgöra grund för hans uppsägning. Han hänvisade
även till att ett stort antal skogsägare givit uttryck åt sin uppskattning
av hans arbete. Slutligen gjorde han gällande att örn han, som i 37 års tid
varit anställd hos skogsvårdsstyrelsen, verkligen gjort sig skyldig till så
svåra förseelser, som styrelsen anfört, styrelsen tidigare bort entlediga honom.
Ärendet remitterades därefter den 27 mars 1942 till skogsstyrelsen för yttrande.
Styrelsen avgav yttrande den 30 maj 1942. Den anförde:
»Enligt 2 § skogsvårdstyrelseförordningen må klagan över skogsvårdsstyrelses
beslut i fråga om tillsättande av befattning hos styrelse föras hos Kungl.
Majit. I förordningen bär däremot icke meddelats någon särskild föreskrift
om rätt att anföra besvär över skogsvårdsstyrelses beslut i fråga örn uppsägning,
varför de av klaganden anförda besvären icke synas kunna föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn härtill har skogsstyrelsen icke ansett
sig böra verkställa någon ytterligare utredning i förevarande ärende.
Skogsstyrelsen anser sig emellertid böra anföra följande angående de principer,
som i ärenden av ifrågavarande art synas böra tillämpas.
Innehavarna av de fasta befattningarna hos skogsvårdsstyrelserna kunna,
såsom torde framgå av det ovan anförda, på grund av de former, under vilka
de äro anställda, entledigas efter viss uppsägningstid, då vederbörande skogsvårdsstyrelse
så anser lämpligt. Det är emellertid uppenbart, att ordinarie
tjänstemän icke böra avskedas, om ej speciella omständigheter föreligga.
Särskilt då en befattningshavare under en lång följd av år innehaft sin befattning
bör givetvis vederbörande skogsvårdsstyrelse undvika att entlediga
honom. I dylika fall har ju skogsvårdsstyrelsen under förhållandevis lång
tid haft möjlighet att ingående pröva hans duglighet och, örn han visat sig
olämplig, på ett tidigare stadium kunnat upptaga frågan örn hans skiljande
från tjänsten. Vidare må framhållas, att i sådana fall, då en skogsvårdsstyrelse
anser att en befattningshavare av någon anledning icke är lämplig att
handhava de åligganden, som dittills åvilat honom, styrelsen först synes böra
ingående undersöka, huruvida han icke kan anförtros andra arbetsuppgifter,
innan styrelsen beslutar skilja honom från tjänsten. Ur den enskildes synpunkt
kan nämligen uppenbarligen ett avskedande efter mångårig tjänstgöring
medföra synnerligen allvarliga följder, särskilt om tjänstemannen ifråga
uppnått så hög levnadsålder, att hans möjligheter att erhålla anställning hos
annan arbetsgivare äro ytterst begränsade. Även ur det allmännas synpunkt
måste det anses mindre tillfredsställande, örn en skogsvårdsstyrelse avskedar
en tjänsteman efter mycket lång tjänstgöringstid, enär ett sådant förfarande
säkerligen i längden kommer att försämra möjligheterna för skogsvårdsstyrelsen
att förvärva dugande tjänstemän.
Såsom av det anförda torde framgå, synes vederbörande skogsvårdsstyrelse
icke utan synnerligen starka skäl böra entlediga eller förtidspensionera en
befattningshavare efter så lång tjänstgöringstid som den, varom i förevarande
fall är fråga. Det är härvid att märka, att en befattningshavare, som under
en följd av år innehaft en länsskogsvaktaretjänst, synes böra kunna av skogsvårdsstyrelsen
utnyttjas även om styrelsen icke anser, att han kan handhava
samma uppgifter som tidigare.»
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
21
Av ett av statens pensionsanstalt i ärendet den 15 juni avgivet utlåtande
framgår att den förtidspension, som Carlsson kunde komma i åtnjutande av,
med dyrtids- och kristillägg komme alt uppgå till mellan 1,700 och 1,800
kronor per år.
I sina besvär den 29 juni 1942 över Södra Kalmar läns skogsvårdsstyrelses
beslut rörande tillsättning av befattningen såsom länsskogvaktare i Ålems
distrikt erinrade Carlsson örn sina tidigare besvär över uppsägningsbeslutet
samt anförde, att det av dessa besvärshandlingar samt av handlingar, som
med skogsstyrelsens utlåtande av den 30 maj 1942 överlämnats till Kungl.
Maj:t, till fullo framginge, att näppeligen någon sökande med hänsyn till
tjänstetid och skogsägarnas förtroende kunde vara mera meriterad än han.
Han hemställde därför att han skulle erhålla den sökta befattningen.
I utlåtande över besvären den 13 augusti 1942 hemställde skogsvårdsstyrelsen
med hänvisning till bland annat att Carlsson förtidspensionerats på
grund av olämplighet, att Carlssons besvär icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Även i detta ärende infordrade Kungl. Majit utlåtande av skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsen anförde:
»I underdånigt utlåtande den 30 maj 1942 i anledning av besvär, som av
klaganden anförts över skogsvårdsstyrelsens beslut den 26 juni 1941 att entlediga
honom från hans befattning såsom länsskogvaktare, framhöll skogsstyrelsen
bland annat, att vederbörande skogsvårdsstyrelse icke utan synnerligen
starka skäl borde entlediga eller förtidspensionera en befattningshavare
efter så lång tjänstetid, som den klagande haft hos skogsvårdsstyrelsen. De
skäl, skogsstyrelsen i sin skrivelse åberopat till stöd för denna ståndpunkt,
borde enligt styrelsens uppfattning ha medfört, att klaganden fått kvarstanna
i tjänst till uppnådd pensionsålder. Skogsstyrelsen anser på grund härav, att
klaganden bör återfå den tjänst, från vilken han avskedats och sålunda nu
utses till innehavare av den ledigförklarade befattningen.
Under åberopande av det ovan anförda får skogsstyrelsen hemställa, att
Kungl. Majit måtte återförvisa ärendet till skogsvårdsstyrelsen med förständigande
att med ändring av överklagade beslutet utse klaganden till innehavare
av befattningen såsom länsskogvaktare i Ålems distrikt.»
Till vidare belysning av ärendet må följande utdrag ur en till Carlssons
förmån ingiven framställning från 44 skogsägare återgivas:
»Länsskogvaktare Carlsson bär tjänstgjort inom distriktet så länge, att
genomförandet av den nu gällande skogsvårdslagens bestämmelser helt fallit
inom hans tjänstgöringstid. För oss skogsägare framstår denna lag såsom
hindrande oss i vår gamla rätt att själva förfoga över våra skogar och sköta
avverkningen på det sätt, som av ålder varit brukligt.»
Ur en annan av en enskild skogsägare i ärendet ingiven skrift må följande
anföras:
»Motivet för denna min anhållan är alt härigenom komme mina fastigheter
inom Carlssons tjänstgöringsdistrikt och då jag äger dels egen erfarenhet
dels av andra erfarit att Carlsson utfört sina stämplingar med noggrannhet
och omsorg och till allas belåtenhet, har jag all anledning antaga att allt
det bråk som under sista åren rått här på orten, dels mellan mig och skogs
-
22
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
vårdsstyrelsen, dels mellan andra skogsägare och skogsvårdsstyrelsen, skulle
bortfalla. Det är nämligen så att skogsvårdsstyrelsen under sista tiden tillsatt
bevisligen odugliga skogvaktare, vilka genom sitt arbete gjort alt skogsvårdsstyrelsen
här på orten kommit i vanrykte.»
Enligt § 1 i 1923 års skogsvårdslag skall uppsikt över att vad i denna lag
stadgas beträffande skogsmarks användande till skogsbörd för varje landstingsområde
utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där finnes. Bestämmelser
om skogsvårdsstyrelsernas organisation och arbetssätt äro intagna i 1941
års förordning ang. skogsvårdsstyrelser. Enligt § 2 i denna förordning må
skogsvårdsstyrelse bland annat i mån av behov anställa skogligt utbildade
tillsyningsmän (länsskogvaktare).
över skogsvårdsstyrelses beslut i fråga örn tillsättande av befattning hos
styrelsen må klagan förås hos Kungl. Maj:t inom tjugu dagar efter den då
beslutet tillkännagivits genom anslag i styrelsens lokal.
Tidigare fanns icke någon besvärsrätt över skogsvårdsstyrelses beslut i
fråga om tjänstetillsättningar. Vid de tillfällen, då besvär anförts över dylika
beslut, hade Kungl. Majit icke ansett sig behörig att upptaga ärendet
till prövning (jordbruksärendet nr 49 25/4 1930 angående besvär i fråga om
utseende av länsjägmästare hos skogsvårdsstyrelsen inom Gävleborgs läns
landstingsområde), för såvitt icke styrelsen vid meddelandet av beslutet överskridit
sin befogenhet eller beslutet ej tillkommit i laga ordning (resolution
8/5 1925 angående besvär över tillsättande av en tillsyningsmannabefattning i
Västerbottens län). Denna ståndpunkt intog Kungl. Majit även där visst villkor
beträffande ansökningsförfarandet förknippats med anslag (jordbruksärendena
nr 25 och 27 ''% 1938 angående besvär över tillsättande av distriktsjägmästare
och länsskogvaktare hos skogsvårdsstyrelsen inom Jämtlands läns
landstingsområde).
I 1936 års skogsutredningsförslag, vilket lades till grund för 1941 års lagstiftning
på hithörande område, gavs uttryck åt uppfattningen, att slcogsvårdsstyrelserna
alltjämt själva borde äga utse sina tjänstemän. Tanken på
besvärsrätt hos statlig myndighet över dylika beslut avvisades. I vissa yttranden
över förslaget kritiserades detta. Man påyrkade där, att besvärsrätt uttryckligen
borde medgivas. I anslutning härtill anförde föredragande departementschefen
i proposition nr 94 till 1941 års riksdag bland annat följande:
»Att betaga styrelserna deras rätt att tillsätta sina tjänstemän synes enligt
min mening vara ett onödigt och alltför långt gående ingrepp i deras självständighet.
Å andra sidan kunna knappast åberopas några vägande skäl mot
att tillerkänna sökandena besvärsrätt över skogsvårdsstyrelsernas beslut. Med
hänsyn till det mycket omfattande ekonomiska bistånd som staten lämnar
skogsvårdsstyrelserna kan det icke anses oberättigat, att Kungl. Majit äger
ett visst överinseende och inflytande vid tillsättande av de tjänstemän, som
skola avlönas med dessa medel eller handha deras förvaltning.»
Med uppdraget att öva uppsikt över skogsvårdslagens efterlevnad har en
mycket maktpåliggande och ansvarsfull uppgift lagts i skogsvårdsstyrelsernas
händer. Det är helt och hållet beroende på dem örn skogsvårdslagen skall
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
23
fylla sitt syfte. Därför är det också styrelsernas oavvisliga skyldighet att ur sin
tjänst avlägsna personer, som låta sitt arbete bestämmas av skogsvården ovidkommande
intressen. När så skall anses vara fallet måste i första rummet
vara vederbörande skogsvårdsstyrelses egen sak att avgöra. Gällande lagstiftning
har tagit hänsyn härtill då den överlämnat åt styrelserna att själva
slutligt avgöra ärenden om uppsägning och avskedande av hos dem anställda
befattningshavare samt inskränkt besvärsrätten till ärenden rörande tjänstetillsättningar.
I förevarande fall synes skogsvårdsstyrelsen haft fullgoda skäl
för sitt beslut att uppsäga sin tjänsteman. All tvekan härom försvinner sedan
man tagit del av innehållet i de skrifter som från enskilda skogsägare ingivits
till hans förmån. Så mycket mera förvånande är det då att Kungl.
Majit ansett sig i anledning av utav klaganden anförda besvär över tillsättningsbeslutet
kunna föreskriva att skogsvårdsstyrelsen skulle återanställa
honom. Detta beslut måste hos allmänheten minska respekten för ifrågavarande
skogsvårdsstyrelse, för dess befattningshavare och för det arbete,
som den satts att utföra, och kan få menliga återverkningar för skogsvårdsstyrelsernas
anseende i allmänhet. På grund härav har utskottet funnit ifrågavarande
beslut vara av den allvarliga beskaffenhet att anledning föreligger
att rikta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bräms torp.»
IX.
(Protokoll över jordbruksärenden den 18 december 1942.)
av herr Bror Nilsson, som med instämmande av herrar Holmström, Björck
i Borås, John Gustavson, J. Lennart Johansson, Lindmark, Nolin och Gardell
ansett, att utskottet bort anföra följande:
»På förslag av livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Majit kungörelse
den 7 november 1941 (nr 830) med vissa bestämmelser angående handeln med
mjölk, varigenom förbjöds att fr. o. m. den 21 november samma år — utan
medgivande av livsmedelskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av
lokal kristidsmyndighet — försälja eller annorledes överlåta annan mjölk än
sådan som enligt av kommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri standardiserats
till en fetthalt av 3 procent med en tolerans uppåt eller nedåt av
0.1 procent.
Samtidigt med införandet av mjölkstandardiseringen skedde enligt en
kungörelse den 7 november 1941 (nr 862) en reglering av handeln med grädde
av innebörd, att grädde (även steriliserad sådan) f. o. m. den 20 november
samma år ej fick försäljas annat än mot kupong till inköpskort eller mot
särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens
eller eljest i den ordning eller under de villkor kommissionen bestämde. Syftet
härmed var detsamma som med mjölkstandardiseringen, nämligen att
åstadkomma en besparing av fett för smörtillverkningen. Ransoneringen av
24
Konstitutionsutskottets memorial nr S.
grädde till hushållen ordnades på sådant sätt, att försäljningen (enligt cirkulär
nr 511) inbegreps under matfettsransoneringen, så att mot kupong lill matfettskort
(M eller Mp) alternativt fick köpas matfett (smör, margarin, etc.)
eller grädde enligt proportionen 250 gram matfett = l1/* liter grädde. Åt
näringsställen gavs möjlighet att erhålla licens för inköp av kaffegrädde, motsvarande
i allmänhet 4V2 liter för varje kilogram av näringsställets kaffetilldelning
under viss period. Licenser kunde eljest meddelas för särskilda ändamål.
överlåtelse av grädde från mjölkproducent skulle i regel få ske endast
till mejeri. Följden av att gräddförsäljning på angivet sätt sammanfördes
med matfettsransoneringen utan att ransonen per kupong ökades blev, som
var att vänta, att försäljningen av grädde till förbrukare i stort sett upphörde.
Att detta skulle medföra betydande förluster för mejerierna var uppenbart.
Frågan om ersättning till mejerierna för dessa förluster upptogs därför till
behandling vid de överläggningar, som med början den 13 november 1941
höllos mellan medlemmar av statsrådet och representanter för Sveriges lantbruksförbund,
till vilket äro anslutna jordbrukarnas ekonomiska riksorganisationer
samt Riksförbundet landsbygdens folk. Dessa överläggningar, vid vilka
frågan om viss kompensation åt jordbruket för felslagen skörd behandlades,
slutfördes den 2 december 1941. Efter förhandlingarna lämnades följande
meddelande till pressen:
''Efter överläggningar mellan regeringen och representanter för Sveriges
lantbruksförbund, till vilket äro anslutna jordbrukarnas ekonomiska organisationer
samt Riksförbundet landsbygdens folk, har regeringen förklarat
sig beredd att genomföra följande åtgärder, avsedda att förbättra jordbrukets
på grund av felslagen skörd försämrade läge.
Utöver den merinkomst, som beräknas bli tillgodoförd jordbruket genom
den nyligen genomförda standardiseringen av konsumtionsmjölken eller i genomsnitt
för landet, 1.5 öre pr kg såld konsumtionsmjölk, utbetalas för tiden
oktober 1941—september 1942 ett pristillägg för konsumtionsmjölken av 1.5
öre pr kg, häri inberäknat förut utgående konsumtionsmjölktillägg.
För att tillgodose de områden som hårdast drabbats av skördenedgången
samt för att utbetala ett pristillägg på all produktmjölk av 0.5 öre pr kg ställes
ett visst belopp till förfogande för tiden oktober 1941—maj 1942. Storleken
av detta belopp — vilket utgår utöver det av 1941 års riksdag beslutade
pristillägget av 1 öre pr kg mjölk — skall inom vissa gränser vara beroende
av mjölkproduktionens storlek.
För att i största möjliga utsträckning kunna bibehålla mejeriernas körlinjer
inom de områden, där på grund av den minskade mjölkproduktionen
transportkostnaderna pr kg mjölk starkt ökat, anvisas ett belopp av 3 milj.
kronor för utbetalande av bidrag till mejerierna för nämnda ändamål. Med
hänsyn till i Norrland rådande särskilda förhållanden anvisas vidare 1 milj.
kronor till extra mjölkbidrag inom denna landsdel utöver till de tre nordligaste
prisutjämningsdistrikten utgående pristilläggen.
Regeringen kommer vidare att låta verkställa en undersökning rörande den
inkomstminskning för mejerierna, som kan bli följden av att grädden under
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
25
kastats ransonering. Därest undersökningen finnes ge anlednig därtill, har
regeringen för avsikt att bereda mejerierna gottgörelse härför.
De i överläggningarna deltagande representanterna för jordbrukets organisationer
ha förklarat att jordbrukarna själva väl böra vara beredda att
bära viss del av den förlust som uppkommit genom den väsentligt minskade
skörden innevarande år, men att de ansett jordbrukets starkt försämrade
ställning, påverkad även av föregående års svaga skörd, motivera längre gående
och mera omfattande åtgärder från det allmännas sida. Erkännande angelägenheten
av solidaritet från olika samhällsgruppers sida i ett allvarligt
tidsläge ha de likväl velat medverka till förut angivna resultat av överläggningarna
och uttala att jordbrukets organisationer skola i vad på dem ankommer
lojalt arbeta för genomförandet av anförda åtgärder ävensom sträva
efter att största möjliga kvantiteter jordbruksprodukter på normala vägar
tillföras marknaden.’
Efter gemensam beredning mellan jordbruks-, finans- och folkhushållningsdepartementen
fattade Kungl. Majit därefter den 12 december 1941
(jordbruksärende nr 75 i protokollet samma dag) beslut angående ''åtgärder
till förbättrande av jordbrukets på grund av felslagen skörd försämrade läge’.
I beslutet inrycktes följande passus: ''Kungl. Maj:t uppdrager åt statens livsmedelskommission
att låta verkställa en undersökning rörande den inkomstminskning
för mejerierna, som kan bliva följden av att grädden underkastats
ransonering.’
Till fullgörande av sålunda anbefallt uppdrag inkom livsmedelskommissionen
den 3 mars 1942 med underdånig skrivelse med utredning angående
minskning av gräddförsäljningen. Uti nämnda skrivelse anförde kommissionen
bl. a. följande:
''Enligt uppgifter, som på kommissionens begäran införskaffats av Svenska
mejeriernas riksförening, har försäljningen av tunn grädde å de större
konsumtionsorterna till följd av gräddransoneringen nedgått med i medeltal
cirka 65 procent. Nedgången synes vara störst i Göteborg med 72 å 73
procent, medan motsvarande siffra för Stockholm ligger alldeles i närheten
av medeltalet.
Då det gäller alt avgöra, vilka verkningar den minskade gräddförsäljningen
haft för mejeriernas ekonomi, Ilar man alt taga i beaktande att mejerikostnaderna
till huvudsaklig del äro att betrakta som fasta. Därest kostnaderna
för ransoneringens införande varit lika fördelade på all mjölk, oavsett
användnigssättet, skulle ''gräddbortfallet’ icke lia föranlett någon minskning
av mejeriernas inkomster. Den kvantitet mjölk, som åtgått för framställning
av grädden, skulle nämligen i dylikt fall lia lämnat i stort sett samma
ekonomiska utbyte vid användning till konsumtionsmjölk som vid användning
för gräddframställning. Nu har emellertid grädden, omräknad till
mjölk, burit en relativt större del av de fasta kostnaderna än konsumtionsmjölken.
Sett från en annan sida kan detta uttryckas så, att mjölken lämnat
mejerierna en större vinst, då den försålts såsom grädde än då den försålts
såsom konsumtionsmjölk. På samma sätt har konsumtionsmjölken i regel
26
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
lämnat ett bättre utbyte än produktmjölken. Genom att mejerierna vid försäljning
av. konsumtionsmjölk från och med den 21 november 1941 erhålla
dels en standardiseringsvinst av 1.5 öre per kg och dels ett lika stort mjölkpristillägg,
under det att produktmjölken endast kommer i åtnjutande av
sistnämnda tillägg, har utbytet ytterligare förskjutits till konsumtionsmjölkens
förmån.
Av betydelse i detta sammanhang är att konsumtionsmjölkförsäljningen
sedan gräddransoneringens genomförande ökat med större kvantitet per månad
än vad som motsvarar gräddbortfallet, omräknat till mjölk. Man torde
därför, vid beräkning av mejeriernas förlust genom gräddbortfallet, endast
böra taga hänsyn till merintäkten av grädde i förhållande till konsumtionsmjölk.
Det bör även framhållas, att ökningen i konsumtionsmjölkförsäljningen
varit av sådan storleksordning, att det kan antagas att den andel av
mejeriernas fasta kostnader, som tidigare burits av den gräddkvantitet, som
till följd av ransoneringen bortfallit, numera i stort sett kan bäras av den
ökade konsumtionsmjölkförsäljningen.
Av vad ovan anförts torde framgå, att mejerierna på den gräddkvantitet,
som till följd av gräddransoneringen bortfallit, gått förlustiga den merintäkt,
som i förhållande till konsumtionsmjölken tidigare kunnat uttagas på grädde.
Beträffande storleken av ifrågavarande förlust har inom Svenska mejeriernas
riksförening efter anvisningar av livsmedelskommissionen verkställts beräkningar
enligt två olika metoder.
Den första beräkningen, vilken är av preliminär natur och grundar sig på
vissa uppgifter rörande Mjölkcentralens försäljning av grädde och konsumtionsmjölk,
verkställdes redan den 1 december 1941 och är betydligt mera
summarisk än den andra, senare beräkningen. Enligt denna skulle gräddförsäljningen,
därest ransoneringen icke införts, under år 1941 ha tillfört mejerierna
cirka 10 miljoner kronor mera i inkomst än om samma kvantitet, omräknad
till mjölk, försålts såsom konsumtionsmjölk. Antages nedgången i
gräddförsäljningen även i fortsättningen bliva 61 procent, skulle således förlusten
i anledning av gräddransoneringen med de priser, som i förhållande till
priset på konsumtionsmjölk gällde på hösten 1941, utgöra cirka 6 miljoner
kronor per år räknat.
Enligt den andra beräkningen, vilken av riksföreningen officiellt överlämnades
till kommissionen den 2 mars 1942, skulle gräddbortfallet — i förhållande
till året närmast före ransoneringen — vid en beräknad nedgång
i försäljningen av 65 procent ha medfört en förlust för mejerierna av 9.5
miljoner kronor per år. Räknar man i stället med en nedgång av 61 procent,
blir årsförlusten cirka 9 miljoner kronor. Anledningen till att förevarande
utredning givit till resultat en större förlust än den tidigare är i första hand,
att man ansett sig från intäkterna av konsumtionsmjölkförsäljningen böra
draga värdet av den i konsumtionsmjölken ingående skummjölken, 4.5 öre
per kg. Nämnda avdrag synes berättigat, därest man i likhet med riksföreningen
begränsar sig till att göra en jämförelse mellan vinsten vid försäljningen
av grädde och vid försäljning av konsumtionsmjölk.’
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
27
Därefter gör livsmedelskommissionen i sin skrivelse några randanmärkningar,
vari kommissionen ingår på vissa av de beräkningsgrunder, som den
särskilda delegation använde, vilken utförde förarbetet till den slutuppgörelse,
som skedde den 2 december 1941. Kommissionen framhåller även, att nedgången
i mjölkproduktionen varit mycket varierande inom olika områden.
Störst har densamma varit i Östergötlands, Södermanlands och örebro län.
Slutligen påpekas att gräddransoneringen haft allvarliga konsekvenser även
för detaljhandeln, vadan en justering av detaljhandelsmarginalen på mjölk
förordas.
I akten till ärendet ingår även en av dåvarande hovrättsassessoren Olof Söderström
utarbetad promemoria, daterad den 20 maj 1942, vari särskilt starkt
betonas den skillnad i ersättningen för gräddbortfallet som borde förefinnas
mellan de olika landsdelarna. Hans V. P. M. avslutas på följande sätt:
''Med hänsyn till vad ovan anförts synes det rimligt, att de mejerier inom
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Östergötlands län,
som leverera mjölk till Mjölkcentralen, Lantmännens mjölkförsäljningsförening
u. p. a. eller till N. E. Nilsson såsom innehavare av Nens mejeri, Stockholm,
erhålla viss kompensation för gräddbortfallet. Ifrågavarande kompensation
torde skäligen ej böra sättas lägre än hälften av den faktiska förlusten
eller 0.6 öre per kilogram vid nämnda mejerier från producenter invägd
mjölk. Ersättningen synes vidare böra begränsas till mjölk, som invägts
under månaderna oktober 1941—maj 1942, d. v. s. under samma tid
som missväxtkompensationen utgår. Kostnaderna för utbetalandet av nämnda
ersättning kunna uppskattas till sammanlagt högst 1.55 miljoner kronor.
Som förut nämnts föreligga ej samma starka skäl för att bereda jämväl
producenterna inom Göteborgs tillförselområde kompensation för gräddförlusten.
För den händelse dylik kompensation anses böra utbetalas även till
Göteborg, torde i stort sett samma grunder böra tillämpas som för Mjölkcentralen
och Nen. Någon utredning rörande gräddförlustens inverkan på
L. M. C:s ekonomiska ställning har av lätt insedda skäl ej av mig införskaffats.
’
I reciten till Kungl. Maj-.ts beslut den 2 oktober 1942, jordbruksärende
nr 53 angående normalpriser på vissa jordbruksprodukter m. m., vilket ärende
efter gemensam beredning inom jordbruks- och folkhushållningsdepartementen
föredrogs av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,
omnämnas livsmedelskommissionens utredningar samt inkomna
framställningar från Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. ävensom Bondeförbundets
sörmlandsorganisation. Det fattade beslutet reglerade emellertid
icke slutgiltigt frågan örn ersättning till mejerierna för förlusten på grädden.
På denna fråga kunde endast följande passus i beslutet återföras:
''Vad i övrigt i livsmedelskommissionens skrivelser anförts samt eljest i
ärendet förekommit föranleder för närvarande icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
’
Den 18 december 1942 fattade Kungl. Maj:t efter föredragning av statsrådet
Pebrsson-Bramstorp beslut angående normalpriser å vissa jordbruks
-
28
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
produkter under konsumtionsåret 1942—43 m. m. I detta beslut ingick följande
passus:
''Med anledning av livsmedelskommissionens omförmälda utredning rörande
den inkomstminskning för mejerierna, som blivit en följd av att grädden
underkastats ransonering, bemyndigar Kungl. Majit kommissionen att
av de medel, som stå till kommissionens förfogande för upprätthållande av
jordbruksregleringen, använda högst 1,500,000 kronor för att efter samråd
med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. bereda viss ersättning för sagda
förlust inom områden, som äro i behov därav och som ej kunna anses kompenserade
i annan ordning.’
För att icke göra denna framställning alltför vidlyftig har här utelämnats
redogörelse för de bilagor, som finnas till livsmedelskommissionens skrivelse
av den 3 mars 1942, ävensom de inlagor i ärendet som senare ingivits av Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. och
Mjölkcentralen m. fl.
Av den efter överenskommelsen mellan regeringen och jordbrukets representanter
den 2 december 1941 utfärdade kommunikén framgår, att gottgörelsen
till mejerierna för inkomstminskningen genom gräddransoneringen
ingår såsom ett moment för sig i den gjorda överenskommelsen. Konsumtionsmjölkförsäljningen
stimulerades med ett särskilt tillägg, och för att tillgodose
de områden, som hårdast drabbats av skördenedgången, ställdes ett visst belopp
till förfogande. Storleken av detta belopp skulle inom vissa gränser vara
beroende av mjölkproduktionens storlek. När man därför ställer gräddersättningen
i relation till den ökade konsumtionsmjölksförsäljningen och skördenedgångens
växlingar i olika landsändar samt mjölkproduktionens storlek, är
detta icke rätt väl överensstämmande med de gjorda utfästelserna. Det måste
anses ostridigt att alla mejerierna i landet förorsakats förluster genom gräddransoneringen,
och dessa förluster hade så snart de till sin storlek blivit kända
bort enligt det givna löftet ersättas. En ökning av konsumtionsmjölksförsäljningen
hade med säkerhet inträtt även örn gräddransoneringen icke genomförts
och samma hade blivit förhållandet med försäljningen av grädde. Tillgången
på mjölk och mejeriprodukter har varit en oumbärlig tillgång för vårt
folk under de gångna krisåren. Stora ansträngningar har denna produktion
kostat landets jordbrukare, både män och kvinnor. Det är föga uppmuntrande
för dessa att röna en sådan behandling som här skett. Därjämte är det i och
för sig en allvarlig sak och föga ägnat att stärka tilliten till statsmakten att
givna utfästelser icke till fullo hållas. Sådant kan icke sägas vara väl förenligt
med rikets sannskyldiga nytta och detta framför allt icke i en för vår livsmedelsförsörjning
så ömtålig tid som den innevarande.
Utskottet anser sig med anledning av vad i detta ärende förevarit böra
rikta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter.
»
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
29
X.
av herrar Holmström, Per Andersson, Herlitz, Sven Hansson, Lindmark,
Nilsson i Göteborg, Gardell och Sefve, vilka anfört:
»I underdånig skrivelse den 28 november 1941 framställde trafikkommissionen
vissa förslag i syfte att minska gummislitningen å tyngre motorfordon.
Kommissionen anförde däri bland annat, att det syntes kommissionen
nödvändigt att i förebyggande syfte vidtaga sådan åtgärd, att överträdelse
av gällande bestämmelser såväl om högsta tillåtna körhastighet som om
fordonens belastning beivras strängare än vad som tidigare varit fallet. För
sådant ändamål förordade kommissionen utfärdande av en särskild förordning
angående indragning av körkort i de fall, då förare framfört buss
eller lastbil nied högre hastighet än den som är medgiven, eller då han med
lastbil eller släpfordon befordrat last, vars vikt överstigit den för fordonet
fastställda maximilasten. Detta skedde under uttalande, att kommissionen
ur flera synpunkter var tveksam örn lämpligheten av en dylik åtgärd —
indragning av körkort hade hittills icke ansetts vara en bestraffning utan
en preventiv åtgärd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Kommissionen ansåg sig
dock i nuvarande bristläge böra förorda ifrågavarande påföljd såsom varande
lämpligare och mera förebyggande än en annan ifrågasatt påföljd:
indragning av smörjoljetilldelning.
Med anledning av trafikkommissionens skrivelse genomfördes genom
k. f. 9 januari 1942 (nr 2) med vissa föreskrifter angående trafiken med
omnibus och lastutomobil m. m. viss sänkning av den högsta tillåtna hastigheten
för omnibussar och lastautomobiler.
Vidare utfärdades den 15 januari 1942 ett av chefen för kommunikationsdepartementet
statsrådet Andersson undertecknat och av statssekreteraren
i samma departement kontrasignerat cirkulär till länsstyrelserna, vari, efter
erinran om nyssnämnda förordning, anföres:
’I sin skrivelse bär trafikkommissionen vidare framhållit, att överträdelser
av gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet samt örn fordonens
belastning medförde en onormalt stor gummislitning. På grund härav
och då överträdelser av nämnda bestämmelser förekomme i stor omfattning
hade kommissionen ansett det nödvändigt, att dylika överträdelser beivrades
strängare än vad som tidigare varit fallet.
I 21 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561; senaste
lydelse se S. F. S. 1941: 398) föreskrives bland annat, att om förare vid
färd med motorfordon ådagalagt sådana egenskaper att han icke vidare
bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet,
efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Är fråga örn straffbelagd
förseelse må dock återkallelse av körkort på grund av denna förseelse
icke äga rum, förrän frågan örn straff för förseelsen blivit genom domstols
laga kraft ägande utslag avgjord, diir länsstyrelsen ej finner uppenbart, att
föraren är olämplig alt föra motorfordon.
30
Konstitutionsutskottets memorial nr 8-
överträdelser av gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet och
fordonens belastning torde hittills endast i synnerligen kvalificerade fall
hava föranlett indragning av körkort. Det nu rådande försörjningsläget i
fråga om automobilgummi torde emellertid motivera, att dessa överträdelser
drabbas av strängare påföljder än vad nu i allmänhet är fallet. Det
synes därför lämpligt, att förare, som under nu rådande förhållanden visat
uppenbar likgiltighet för nämnda bestämmelser, anses hava ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort.’
Det är detta av departementschefen utfärdade cirkulär som tilldragit sig
vår uppmärksamhet.
Tillämpningen av motorfordonsförordningens bestämmelser angående indragning
av körkort ankommer på länsstyrelserna och på regeringsrätten,
som upptager besvär över länsstyrelsernas beslut. Om författningens ordasätt
i och för sig giva rum för olika tolkningar, ankommer det sålunda på
länsstyrelserna och regeringsrätten att träffa valet mellan dem. Tvekan kan
råda, huruvida Kungl. Maj:t äger ingripa i författningens tillämpning genom
föreskrifter, som innebära att i vissa av dess regler skall inläggas en
annan innebörd än de enligt förut gällande författningstillämpning ägt. Om
en sådan rätt anses tillhöra Kungl. Maj:t torde i varje fall dylika föreskrifter
böra, sedan de beslutats i konselj, utfärdas i vanlig ordning, d. v. s. bringas
till myndigheternas och allmänhetens kännedom genom en i Svensk författningssamling
kungjord författning. I varje fall måste det nu sagda gälla
örn regler som ingripa så kännbart i medborgarnas rätt som reglerna örn indragning
av körkort.
I det fall varom nu är fråga har chefen för kommunikationsdepartementet
statsrådet Andersson uppenbarligen åsyftat att åstadkomma en väsentlig
ändring beträffande indragning av körkort. Det gällde att åvägabringa en
enligt departementschefens mening ur folkhushållningens synpunkt önskvärd
strängare bedömning av dem som åsidosatt bestämmelser örn hastighet och
fordons belastning. Departementschefen fann icke nödigt att underställa
detta spörsmål riksdagens bedömande. Han ansåg överhuvud taget icke behövligt
att —- på sätt förutsatts av trafikkommissionen och vid remissbehandlingen
— anmäla spörsmålet för Kungl. Majit för åstadkommande i vanlig
ordning av en författning i ämnet.
I stället reglerades spörsmålet genom ett av departementschefen utfärdat
cirkulär till länsstyrelserna. Det är självklart, att departementschef icke äger
befogenhet att meddela formliga föreskrifter till under honom lydande organ;
en sådan ministerstyrelse känner vår rätt icke. Därför har den formen
valts att departementschefen endast meddelat, vad rådande försörjningsläge
enligt hans uppfattning motiverade med avseende på indragning
av körkort, och uttalat att det syntes ''lämpligt’, att motorfordonsförordningen
i enlighet härmed bleve på visst sätt tillämpad. Den sålunda valda
formen har emellertid i sak föga att betyda. Det är uppenbart att statsrådet
förväntat att länsstyrelserna skulle ställa sig hans maning till efterrättelse,
och tvivelsutan hava länsstyrelserna ansett sig nödsakade att så för
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8-
31
fara. Cirkuläret har med andra ord helt visst praktiskt taget verkat på samma
sätt som en bindande föreskrift och förtjänar att ur konstitutionell
synpunkt bedömas såsom en sådan. Skall det förhållande mellan Kungl.
Maj:t och underordnade organ, som regeringsformen anordnat, bevaras, måste
man reagera icke blott mot uttryckliga befallningar i strid med regeringsformens
ordning (som Konungens rådgivare väl nästan alltid kunna förväntas
undvika) utan även mot ingripanden som ej klädas i denna uppenbart
oriktiga form, men i sak äro av samma innebörd; jfr t. ex. konstitutionsutskottets
memorial 1918 nr 15 s. 5, där utskottet anmärkte på att ett
beslut icke fattats av Kungl. Majit i statsrådet, utan på så sätt att departementschef
ensam under hand riktat en ''anmodan’ till en underlydande myndighet.
Väl torde det nutilldags ej sällan förekomma att statsrådets ledamöter utan
laga stöd lämna ''direktiv'' åt underlydande organ, vilka direktiv formellt
framstå allenast som oförbindande meningsyttringar men äro avsedda att
lända till efterrättelse och faktiskt efterföljas. Vad sålunda kan förekomma
undandrager sig emellertid i allmänhet utskottets kunskap — enär dylika
direktiv merendels meddelas i muntlig form. Om sålunda en faktisk ministerstyrelse
förekommer utan att den av utskottet kunnat påtalas, kan detta tydligtvis
icke utgöra något hinder att anmäla vad som kunnat iakttagas på en
särskild punkt, där ministerstyrelsen utövats i skriftlig form.
Vi hava därför ansett anmälan enligt 107 § regeringsformen böra göras
beträffande ovan omförmälda av statsrådet Andersson vidtagna ämbetsåtgärd.
»
XI.
(Protokoll över folkhushållningsärenden den 19 juni och 20 november 1942.1
av herrar Aandersson i Ovanmyra, Källman, Per Andersson, Herlitz, John
Gustavson, J. Lennart Johansson, Lindmark, Nilsson i Göteborg och Nolin,
vilka ansett, att utskottet bort anföra följande:
»I skrivelse den 10 juni 1942 framhöllo bränsle- och trafikkommissionerna
— under erinran örn de ständigt förekommande tvisterna mellan vedleverantörer
och bilägare om taxorna för vedkörning — att det saknades effektiva
medel att säkerställa att nödvändiga biltransporter av ved m. m. bleve utförda
i tillräcklig omfattning; stadgandena örn transportplikt i 1940 års förordning
om yrkesmässig automobiltrafik vore i sådant hänseende otillräckliga.
Det vöre sålunda i det tvingande dagsläget nödvändigt att komplettera
tidigare meddelade bestämmelser örn normalpris med föreskrifter örn skyldighet
att vid anfordran ombesörja virkes- och vedtransporter av vikt för det
allmänna, oavsett huruvida transporten i det särskilda fallet är för bilägaren
fördelaktig eller icke. I anledning härav beslöt Kungl. Majit, på föredragning
av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Gjöres, den 19
juni 1942 en k. f. (nr 427) örn skyldighet att med lastautomobil utföra vissa
32
Konstitutionsutskottets memorial nr 8-
transporter av ved m. m. I förordningen föreskrevs, att ägare eller innehavare
av gengasdriven lastbil, vars maximilast uppginge till 2,000 kg eller
mera, skulle vara pliktig att i viss utsträckning mot gällande normalpris med
bilen utföra transporter av massaved (pappersved), props, kolved, martinved
och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol (råkol). Förordningen
hade icke avseende å transporter, som skedde uteslutande inom stad.
Kristidsstyrelse skulle i enlighet med av trafikkommissionen meddelade anvisningar
äga fastställa den myckenhet av sådant gods, som bilens ägare eller
innehavare var pliktig att transportera, ävensom de tider, inom vilka transportskyldigheten
skulle vara fullgjord, samt i övrigt meddela erforderliga föreskrifter
beträffande transportskyldighetens fullgörande. Transportplikt
finge dock icke åläggas annan än innehavare av tillstånd till yrkesmässig beställningstrafik
för godsbefordran med mindre trafikkommissionen lämnat
medgivande härtill. Kristidsstyrelsen skulle i hithörande ärenden, i den mån
så lämpligen kunde ske, samråda med därav berörda organisationer inom
styrelsens verksamhetsområde. Underlåtenhet att fullgöra ålagd transportskyldighet
ägde kristidsstyrelsen anmäla hos vederbörande länsstyrelse, vilken
hade att avgöra om sådan tredska skulle anses föreligga, att för bilens
innehavare utfärdat inköpskort eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning
av smörjmedel borde återkallas eller ändras.
Genom beslut den 3 oktober 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens trafikkommission
att verkställa viss undersökning rörande reglering av motorfordonstrafiken
m. m. och till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill undersökningen
gåve anledning.
Med överlämnande av tvenne av särskilda sakkunniga inom kommissionen
utarbetade promemorior i ärendet hemställde trafikkommissionen därefter i
en till kommunikationsdepartementet ingiven skrivelse den 21 februari 1942,
att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter i syfte att snarast möjligt få till
stånd en fast och enhetlig organisation för ledningen av beställningstrafiken
för godsbefordran.
Ifrågavarande utredningar och framställning blevo sedermera föremål för
ett vidlyftigt remissförfarande.
Den 17 september 1942 överlämnades samtliga handlingar i ärendet till
folkhushållningsdepartementet.
Efter gemensam beredning mellan kommunikations- och folkhushållningsdepartementen
beslöt Kungl. Majit på föredragning av t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Bergquist, den 20 november utfärda
kungörelse angående auktoriserade lastbilscentraler m. m. (nr 908).
Här nedan återgivas de huvudsakliga bestämmelserna i denna kungörelse.
1 §•
Till befrämjande av den hushållning med biltransportmedel, som betingas
av rådande utomordentliga förhållanden, skola inom varje län finnas av länsstyrelsen
godkända centraler för beställningstrafik för godsbefordran — auktoriserade
lastbilscentraler — till det antal som länsstyrelsen bestämmer.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
33
Inom varje län skola därjämte finnas en eller flera, av de auktoriserade
lastbilscentralerna inom länet bildade lånscentraler för iastbilstrafiken.
2 §.
Med trafikutövare avses i denna kungörelse innehavare av tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran.
3 §•
Trafikutövare är, vid äventyr varom i 16 § förmäles, pliktig att i den ordning,
som i 9 § sägs, vara ansluten till auktoriserad lastbilscentral. Finnas
inom området för den av trafikutövaren bedrivna trafiken två eller flera sådana
centraler, äger länsstyrelsen bestämma lill vilken eller vilka av dem
anslutning må ske.
10 §.
På auktoriserad lastbilscentral ankommer att, under iakttagande av de bestämmelser
i trafikreglerande syfte, som meddelas i vederbörlig ordning, och
under samarbete med andra liknande inrättningar, söka genom beställningskontor
på lämpligaste sätt tillgodose behovet av beställningstrafik för godsbefordran
inom centralens verksamhetsområde samt, under hänsynstagande
i den män ske kan till bestående kundförhållanden, mellan till centralen anslutna
trafikutövare fördela utförandet av beställningar å transporter på sådant
sätt, att onödig tomköming undvikes och fordonsbeståndet jämväl i övrigt
utnyttjas så ändamålsenligt som möjligt. Lastbilscentral har därjämte att
handhava de uppgifter i övrigt, som vederbörande myndigheter finna sig böra
för trafikens ordnande ålägga centralen.
Auktoriserad lastbilscentral har att i vederbörlig ordning lämna bidrag till
täckande av kostnaderna för den verksamhet, som i anslutning till denna
kungörelse bedrives av den länscentral för lastbilstrafik vartill lastbilscentralen
hör.
14 §.
Vid äventyr, varom i 16 § förmäles, åligger det till auktoriserad lastbilscentral
ansluten trafikutövare
att omedelbart till lastbilscentralen anmäla, när fordon, som av honom användes
för bedrivande av beställningstrafik för godsbefordran, helt eller delvis
står till förfogande för andra transporter än sådana, varå han själv mottagit
beställning,
att i den mån fordon, som av honom användes för bedrivande av trafik
av nyssnämnda slag, icke tages i anspråk för transporter, varå han själv mottagit
beställning, och under de förutsättningar i övrigt, som angivas i 23 §
1 morn. förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., verkställa transporter i enlighet med av lastbilscentralen
meddelade bestämmelser,
samt att till den lastbilscentral, vartill han är ansluten, erlägga föreskrivna
avgifter till bestridande av kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som
jämlikt denna kungörelse åvila lastbilscentralen.
På särskild framställning äger länsstyrelse, örn skäl därtill äro, helt eller
delvis befria viss trafikutövare från sådan anmälningsskyldighet varom i
första stycket förmäles.
Till länscentral för lastbilstrafik direkt ansluten trafikutövare skall, vid
äventyr varom i 16 § förmäles, i förhållande till länscentralen fullgöra åligganden
motsvarande dem som enligt denna paragraf åvila till lastbilscentral
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 5 sami. 2 avd. Nr 8. 3
34
Konstitutionsutskottets memorial nr 8-
ansluten trafikutövare gentemot lastbilscentralen, dock att anmälningsskyldighet,
som i första stycket avses, ej skall föreligga i vidare mån än sådant
av länsstyrelsen föreskrives.
15 §.
Därest oell i den mån trafikkommissionen därom förordna!, skall det, vid
äventyr varom i 16 § förmäles, vara trafikutövare förbjudet att utföra transporter
annat än i enlighet nied de föreskrifter som lämnas av trafikkommissionen
eller å dess vägnar.
16 §.
Därest trafikutövare underlåter att fullgöra honom enligt denna kungörelse
åliggande skyldighet eller överträder i 15 § avsett förbud, skall länsstyrelsen,
om icke omständigheterna till annat föranleda, omedelbart återkalla inköpslcort
eller tillståndsbevis, som meddelats trafikutövare jämlikt kungörelsen
den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen
av smörjmedel. Anser länsstyrelsen icke skäl föreligga att återkalla
iuköpskortet eller tillståndsbeviset, må länsstyrelsen, örn så befinnes böra ske,
vidtaga av omständigheterna påkallad ändring av kortet eller beviset. Finner
länsstyrelse anledning föreligga till återkallelse eller ändring som nyss sagts,
men tillkommer befogenhet i sådant avseende icke densamma utan annan
myndighet, skall denna underrättas örn förhållandet.
17 §.
Trafikkommissionen äger meddela närmare bestämmelser angående tilllämpningen
av denna kungörelse.
Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1943.
Ovan berörda två författningar framstå så till vida sorn anmärkningsvärda
att Kungl. Majit utan riksdagens hörande ansetts kunna pålägga automobilägare
skyldigheter, som gå långt utöver dem vilka, efter riksdagens hörande,
stipulerats i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik.
Sålunda ålägges genom lastbilscentralkungörelsen trafikutövare att vara
ansluten till auktoriserad lastbilscentral och att i denna egenskap bl. a. verkställa
transporter i enlighet med av centralen meddelade föreskrifter. I den
mån trafikkommissionen därom förordnat är han tillika förbjuden att utföra
transporter annat än i enlighet med de föreskrifter som lämnas av trafikkommissionen
eller å dess vägnar; man lägger märke till att den befogenhet
som sålunda lagts i trafikkommissionens hand är helt obegränsad. Enligt k. f. 19
juni 1942 är varje ägare eller innehavare av gengasdriven lastautomobil skyldig
att i viss närmare angiven omfattning verkställa vissa slags transporter
efter kristidsstyrelses anvisningar. Uraktlåtenhet att fullgöra vad sålunda föreskrives
kan enligt båda författningarna medföra återkallande av inköpskort
eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning av smörjmedel. Därmed
följer enligt k. k. 2 maj 1941, 5 §, att fordon, som den av återkallelsen drabbade
bilägaren innehaver, icke vidare må begagnas. Till sin verkan är sålunda
återkallelsen likvärdig med den återkallelse av trafiktillstånd, varom
stadgas i förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik 19 §.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8. 35
Del är uppenbart, att nu angivna skyldigheter på ett mycket kännbarare
sätt ingripa i yrkesidkares näringsfrihet och bilägares frihet i övrigt än de
bestämmelser i liknande ämnen, som innehållas i förordningen örn yrkesmässig
automobiltrafik. Denna författning innehåller visserligen, att den myndighet,
som meddelar trafiktillstånd, kan föreskriva anslutning till förening
med syfte att hålla beställningskon tor (24 §). Den uppställer också i princip
en skyldighet för innehavare av trafiktillstånd att under villkor och bestämmelser,
som innehållas i förordningen eller meddelats med stöd av densamma,
ombesörja befordran av personer eller gods. Den tillståndsbeviljande myndigheten
kan också i samband med tillståndets meddelande närmare angiva befordringspliktens
omfattning. Det är emellertid för det första uppenbart —
och, såvitt utskottet funnit, från intet håll bestritt —- att det organisationstvång,
som avses med 1940 års förordning, är av långt mindre räckvidd än
det som nu etablerats. Det framgår redan av departementschefens och andra
lagutskottets uttalanden i samband med förordningens antagande. Det heter
härom i departementschefens uttalande bland annat: »Örn jag ansett mig
böra i förordningen upptaga trafikutredningens nu ifrågavarande förslag, så
förutsätter jag dock, i likhet med utredningen, alt den befogenhet, som genom
ifrågavarande bestämmelse tillägges vederbörande myndighet, användes med
största urskillning och endast i den mån, det nied hänsyn till allmänhetens
intresse befinnes påkallat och en ur denna synpunkt tillfredsställande organisation
icke kan åstadkommas på frivillighetens väg. Huvudsakligen torde
på grund härav bestämmelsen komma alt tillämpas i fråga örn drosktrafik
och viss linjetrafik i sfäder och jämförliga samhällen, under det att för annan
trafik, särskilt på landsbygden, större frihet bör kunna råda.» Andra
lagutskottet anslöt sig till departementschefens uttalande. »De farhågor»,
yttrade utskottet, »som uttalats beträffande en tillämpning som skulle kunna
kränka vissa trafikutövares eller trafikanters berättigade intressen, torde med
hänsyn till de riktlinjer, som i delta avseende angivits i departementschefens
yttrande och till vilka utskottet anslutit sig, icke vara befogade.» Vad den i
23 § av 1940 års förordning stipulerade befordringsplikten angår, är det nog
att framhålla, att den alldeles icke sträcker sig därhän, att det med stöd av
densamma kan för särskilda fall föreskrivas, vilka transporter bilägaren
skall eller icke får utföra. Departementschefen upptog icke den av trafikutredningen
föreslagna bestämmelsen, att den tillståndsgivande myndigheten
skulle vara skyldig att när anledning därtill förekomme närmare angiva bcfordringspliktens
omfattning. Departementschefen ansåg, att en sådan skyldighet
skulle icke allenast kunna medföra, att nämnda myndighets tolkning av
bcfordringspliktens omfattning komme i strid med domstolarnas avgörande av
samma fråga, utan även inveckla myndigheten i frågor, som särskilt i samband
med arbetskonflikter eller vid andra tvister örn ekonomiska förmåner skulle
vara ömtåliga att taga ställning till. Vidare bör framhållas att k. f. 19 juni
1942, till skillnad från förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik, gäller
siven andra bilägare än dem som utöva yrkesmässig automobiltrafik.
Det lärer icke kunna bestridas, att de band, som sålunda, vid sidan av den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sfi
Konstitutionsutskottets memorial nr S.
under riksdagens medverkan tillkomna förordningen örn yrkesmässig automobiltrafik,
lagts på automobiltrafiken, äro utomordentligt kännbara och
innefatta väsentliga avsteg från den frihet som förut gällt på detta område.
Detta har också med styrka framhållits under förarbetena till de båda författningarna.
Starka principiella betänkligheter uttalades sålunda beträffande tvångsorganisationen
av en reservant inom trafikkommissionen (hr Andersson i
Dunker), statens biltrafiknämnd, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
flertalet handelskamrar, kommerskollegium m. fl. Särskilt har därvid
framhållits faran för konkurrensens eliminering och därav följande fördyring
av transporterna. I en inom departementet upprättad P. M. sammanfattas
de i ärendet avgivna yttrandena sålunda: ''Från de flesta hörda myndigheter
och sammanslutningar har givits uttryck för den allmänna och bestämda
uppfattningen att en nerifrån uppbyggd, på frihet vid anslutningen
och ej på tvångsanslutning grundad organisation vore att föredraga, helst
om den kunde tillgodogöra sig det i många fall vidlyftiga och kostsamma
organisationsarbete, som redan utförts och som oftast varit föranlett av initiativ
från länsstyrelserna. En på fri anslutning grundad organisation ansåges
komma att bliva mera arbetsduglig, enär den från näringsutövarnas
sida bomme att mötas med större förtroende.’ Av biltrafiknämnden framhölls
bland annat att om förslaget ansågs böra genomföras, ändring erfordrades
i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik; enär de ändringar i denna
författning, varom då bleve fråga, innefattade avsteg från hittills tillämpade
näringsrättsliga grundsatser, erfordrades för författningsändringens genomförande
riksdagens hörande.
Beträffande k. f. 19 juni 1942, som ej föregicks av något remissförfarande,
må anmärkas, att en reservant i trafikkommissionen avstyrkte den föreslagna
åtgärden under erinran örn vad den från bilägarens synpunkt innebure. Han
yttrade härutinnan bland annat:
''Att ålägga en person utföra en prestation med en lastbil kan icke jämställas
med annan arbets- eller leveransplikt. Materialförslitning och arbetskraft
utgör allt för stor huvudanpart i kostnaderna för biltransporter, och
varken arbetskraften eller materialierna äro normalprissatta. Bilägaren blir
ålagd att utföra en viss prestation för en ersättning mot prestationens storlek,
men arbetskraften får bilägaren betala mot dagersättning oberoende av
hur stor prestation som utföres av chauffören och bilen.
Jag är fullt förstående för att ansvariga myndigheter måste säkerställa
för vår försörjning livsviktiga transporter i första hand, men sådana åtgärder
få icke vidtagas att enskilda samhällsmedborgare skola direkt drabbas
av ekonomiska förluster. Vi ha både rekvisitions- och arbetspliktslagen som
myndigheterna kunna sätta i kraft. Vid en tillämpning av dessa lagar får den
rekvirerande myndigheten betala såväl bil-, drifts- som arbetskostnader, vilket
måste vara mera rättvist än om bilägaren skall stå ansvarig för en förlust
uppkommen genom mindre god arbetsprestation och svåra väg-, lastningsoch
lossningsförhållanden.’
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
37
Då Kungl. Maj:t ansetts befogad att riksdagen oåtspord lägga sådana band
på näringsfriheten, torde grunden få sökas däri, att ingripandena formellt
gestaltats såsom led i den smörjmedelsreglering som Kungl. Maj:t ansetts
äga företaga med stöd av 89 § regeringsformen; välbekant är att med denna
utgångspunkt redan en väsentlig reglering av biltrafiken ägt rum. Denna argumentering
synes emellertid ej övertygande. Oavsett vad man må anse om
det konstitutionellt riktiga i att handelsregleringar företagas utan riksdagens
medverkan och utan stöd i förfogandelagen, måste det hävdas, att det icke kan
vara riktigt att låta dylika regleringar ingripa på ett näringsrättsligt område,
där redan en reglering i vanlig ordning ägt rum, för att skärpa det tvång som
sålunda blivit etablerat. Det synes också angeläget att fasthålla, att handelsregleringar,
företagna utan riksdagens medverkan, ej få bestämmas av andra
syften än att under nu rådande förhållanden åstadkomma en planmässig
hushållning — som icke kan på annat sätt åvägabringas — med varor på
vilka knapphet ljäder. Men de nu företagna åtgärderna kunna icke motiveras
ur denna synpunkt. Med k. f. 19 juni 1942 avsågs endast att undanröja ekonomiska
hinder för veddistributionen; någon skärpt hushållning med smörj - medelstillgången kunde därmed knappast åstadkommas. Vad beträffar den i
november genomförda tvångsorganisationen, framhåller trafikkommissionen
själv att betydelsen av den genom den ifrågasatta organisationen vunna driftsbesparingen
för närvarande icke finge överskattas. Kooperativa förbundet
konstaterar också, att det icke blivit övertygande ådagalagt ''dels att besparingar
av betydelse för landet därigenom skulle uppstå i fråga om hushållningen
med knappa driftsförnödenheter för motorfordonstrafiken, dels att
andra lika effektiva åtgärder att nå samma syfte ej visat sig praktikabla’.
Även så till vida torde novemberförordningen gå utom ramen för den av krigsförhållandena
påkallade smörjmedelsregleringen, som det finnes starka skäl
att befara att den härigenom åstadkomna organisationen av trafikbilrörelsen
genom omständigheternas makt kommer att bliva bestående även sedan dessa
förhållanden upphört.
Det har icke undgått oss, att biltrafiken i flera andra fall blivit utan riksdagens
medverkan underkastad kännbara ingripanden. Måhända skulle beträffande
flera sådana fall olika meningar kunna göras gällande huruvida
detta tillvägagångssätt varit det riktiga. Beträffande de fall, som nu föreligga
till bedömande, synes emellertid ingen tvekan böra råda om att här föreligga
betydande avsteg från den ordning enligt vilken riksdagen medverkat vid
den rättsliga regleringen av motorfordonstrafiken. Örn icke riksdagens rätt
på detta område hävdas, synes det vara fara värt, att Kungl. Maj:ts rådighet
över för folkhushållningen viktiga förnödenheter utnyttjas så, alt på andra
områden av näringslivet en liknande rättslig reglering åstadkommes utan
riksdagens medverkan. Då det t. ex. gällt att ålägga jordbrukare produktionsplikt
eller medborgare i allmänhet arbetsplikt, har man varit ense om att
sådant ej kan ske utan genom lag, stiftad av konung och riksdag samfällt.
Det är då icke rimligt att Kungl. Majit på andra områden företager lika kännbara
ingripanden utan riksdagens medverkan.
38
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
Vi hava därför ansett anmälan enligt 107 § regeringsformen böra framställas
beträffande k. f. 19 juni 1942 örn skyldighet att med lastautomobil
utföra vissa transporter av ved m. m., beslutad på föredragning av statsrådet
Gjöres, och k. k. 20 november 1942 angående auktoriserade lastbilscentraler
m. m., beslutad på föredragning av statsrådet Bergquist.
C. Beträffande avslaget yrkande om anmälan utan åberopande
av R F § 107.
XII.
(Protokoll över finansärenden den 9 oktober 1942.)
av herr Ekdahl, som med instämmande av herrar Björck i Borås, Gustafsson
i Bogla och von Friesen ansett, att utskottet bort anföra följande:
»Kungl. Maj:ts proposition nr 242 till 1937 års riksdag nied förslag till
''Förordning angående försäljning av rusdrycker’ upptog i 5 kap. 3 § följande
bestämmelse beträffande utskänkning i samband nied offentliga nöjestillställningar:
''Vid
offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må
ej utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i
annan därmed i inre förbindelse stående lokal: dock må länsstyrelsen, sedan
i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden
avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Samma
lag vare beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen
är avsedd för restaurangrörelse.’
Denna formulering överensstämde med det förslag, vilket 1934 avgivits av
tillkallade sakkunniga (''1928 års revision av rusdryckslagstiftningen’). I
motiveringen hade revisionen framhållit såsom sin uppfattning, att lättnad
borde komma till stånd beträffande möjligheterna ali anordna offentlig dans
i samband med utskänkning. Finansministern anslöt sig till denna ståndpunkt,
då han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet bl. a. anförde:
''Vad angår bestämmelserna i 5 kap. 3 § angående förbud mot utskänkning
i samband med vissa offentliga föreställningar m. m. finner jag lika med
revisionen övervägande skäl tala för, att i denna ordning icke vidare bör
läggas hinder i vägen för anordnande av dans å restaurang i samband med
utskänkning. Såsom revisionen påpekar skall i dylika fall enligt ordningsstadgan
alltjämt erfordras tillstånd av polismyndighet, och det torde kunna
förutsättas, att dylikt tillstånd meddelas först efter noggrann prövning. Då
vidare enligt 5 kap. 4 § i det föreliggande förslaget alltjämt skall erfordras
tillstånd av länsstyrelsen, därest för särskilt tillfälle anses behövligt att utskänkningen
fortgår efter eljest fastställd tid, lärer det icke behöva antagas,
att olägenheter skola uppkomma på grund av den lättnad, som förslaget i
förevarande avseende innebär i förhållande till den nu gällande ordningen.’
Bevillningsutskottet anmälde emellertid i sitt betänkande (nr 28) en häremot
avvikande uppfattning och anförde:
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
39
''Enligt utskottets mening ha gällande bestämmelsei- i förevarande hänseende
av myndigheterna på vissa håll tillämpats på ett sätt, som kan giva anledning
till befogade erinringar. För framtiden måste anses önskvärt, att tillstånd
till dans i samband med utskänkning å restaurang meddelas med större urskilning
och varsamhet än som hittills skett. Särskilt finner utskottet det
icke vidare böra ifrågakomma, att medgivande lämnas för viss tidsperiod
utan angivande av de särskilda dagar, då dans skall äga rum. Då det för
tillgodoseende av dessa synpunkter icke torde vara tillräckligt att lägga avgörandet
enbart i polismyndighetens hand, vill utskottet för sin del förorda
sådan ändring av Kungl. Majds förslag, att för utskänkning i samband med
dans å restaurang alltjämt skall erfordras jämväl medgivande från länsstyrelsens
sida.’
I utskottets förslag skulle kap. 5 § 3 få följande lydelse:
''Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde,
så ock vid offentlig danstillställning må utskänkning ej ske i lokal eller å
plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum, eller i annan
därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i
annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden
avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning.’
Under överläggningarna i kamrarna framhölls, att denna punkt i utskottets
utlåtande tillkommit efter ingående överväganden, där man från olika läger
gått varandra tillmötes i en kompromiss, vilken resulterat i dels denna formulering
utav kap. 5 § 3, dels förslag örn sänkning av »motboksåldern»
från i propositionen förordade 25 år till 21 år.
I riksdagens skrivelse (nr 413) anmäldes att riksdagen antagit proposilionen
i den av utskottet föreslagna lydelsen.
I denna form ingick ifrågavarande paragraf även i kungl, förordningen
den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker.
Det uttalande av bevillningsutskottet, som riksdagen sålunda gjorde till sitt,
innesluter alltså eli bestämt krav, att tillstånd till dans i samband med utskänkning
å restaurang meddelas med större urskålning och varsamhet, än
som hittills skett’.
Formuleringen ''sorn hittills skett’ bör ses i belysning av den statistik, som
1928 års revision företedde: tillstånd i 12,000 fall under år 1929 och i
13,000 fall under år 1930. — Den 30 juni 1942 besvarade chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, i andia kammaren en interpellation angående
restaurangdansen, varvid han bl. a. meddelade, att av de yttranden
han infordrat framginge, att antalet danskvällar för vilka utskänkningsIbistånd
meddelats under år 1939 utgjorde 18,695, 1940 17,577 och 1941
18,149. Jämfört med siffran för år 1930 visade antalet alltså en avsevärd
stegring, medan de två sista åren utvisade en nedgång i förhållande till
år 1939. Därtill komme, alt de Hesla länsstyrelserna vid tiden för remissvarens
avgivande begränsat tillstånden till eli eller två i veckan för samma
restaurang. Man kunde därför förmoda, alt antalet tillstånd under år 1942
komme alt visa en avsevärd nedgång i jämförelse med de tre senaste åren.
40
Konstitutionsutskottets memorial nr 8.
På ansökan av direktören Gustaf Robert Andersson i Långedrag meddelade
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län genom resolution den 22 september
1942 tillstånd för denne att under vissa, sammanlagt 18 dagar under
oktober 1942 låta utskänkning av rusdrycker å Långedrags restaurang
pågå i vanlig ordning vid dans till kl. 1 på natten, över detta beslut anförde
kommunalnämnden i Västra Frölunda besvär. Den 9 oktober 1942 beslöt
Kungl. Majit på föredragning och hemställan av statsrådet Ewerlöf att lämna
besvären utan bifall.
På anfordran av Kungl. Majit hade kontrollstyrelsen den 26 september
1942 inkommit med yttrande rörande tidigare anförda besvär av samma
kommunalnämnd över enahanda tillstånd avseende september månad och
däri bl. a. anfört:
''Avgörande är enligt kontrollstyrelsens mening, huruvida en tillståndsgivning
sådan som den förevarande står i samklang med bestämmelsen i 5 kap.
3 § rusdrycksförsäljningsförordningen, tolkad med ledning av riksdagens,
i detta fall närmast bevillningsutskottets, uttalanden i samband med bestämmelsens
tillkomst. Lagtextens uttryck ''särskilda fall’ är i och för sig
icke entydigt. Det kan å ena sidan tolkas såsom innebärande allenast krav
på numerisk åtskillnad mellan tillstånden till de olika danstillställningarna,
ett krav som vore uppfyllt även om danstillståndet skulle avse samtliga
kvällar i månaden, blott dessa vore uttryckligt uppräknade. När bevillningsutskottet
uttalade, att det för framtiden måste anses önskvärt, att tillstånd
till dans i samband med utskänkning å restaurang meddelas med större
urskillning och varsamhet, än som hittills skett, torde utskottet näppeligen
ha åsyftat enbart en dylik numerisk åtskillnad mellan de olika danstillstånden.
Det synes i varje fall kunna antagas, att riksdagen förutsatt, att omständigheterna,
därest undantag från förbudet skall lagligen kunna meddelas,
skola vara i sådan grad särskilda, d. v. s. avvikande från dem som
känneteckna en veckodag vilken som helst, att de näppeligen för en restaurang
av här ifrågavarande natur kunna förmodas föreligga under 17 av de
30 dagarna i september.
Enligt kontrollstyrelsens mening står således en tillståndsgivning sådan
som den, vilken vunnit uttryck i det överklagade beslutet, icke i samklang
med riksdagens direktiv.’
Dessa erinringar måste anses äga full giltighet även beträffande det andra
av länsstyrelsen meddelade tillståndet, varöver kontrollstyrelsen dock icke
blivit hörd. Av finansministerns redogörelse i ovan citerade interpellationssvar
framgår också, att länsstyrelserna i allmänhet börjat iakttaga större
återhållsamhet vid beviljandet av tillstånd till dans i samband med utskänkning.
Att tillåta 18 sådana danskvällar under en månad för samma restaurang
kan icke anses stå i överensstämmelse med denna restriktiva tendens.
Dessutom står detta tillståndsgivande i strid med riksdagens år 1937 gjorda
uttalande. Vad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen
omförmäla.»
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431734
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.