Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

1943-06-04 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1943:149, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

1

Ur 149.

Ankom lili riksdagens kansli den 4 juni 1943 ki. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga

åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(2:a avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under elfte huvudtiteln (punkterna

27 och 28 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden

för den 4 januari 1943) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna dels till Omkostnader

i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. ett förslagsanslag

av 3 000 000 kronor, dels ock till Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst

biträde vid virkesavverkning ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i propositionen, nr 192, under åberopande

av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för

den 2 april 1943, föreslagit riksdagen att dels godkänna, att Kungl. Majit

vidtager erforderliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig

överensstämmelse med av föredragande statsrådet i nämnda statsrådsprotokoll

angivna riktlinjer, dels ock för budgetåret 1943/44 till Omkostnader

i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. under elfte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

I propositionen nr 192 har inledningsvis lämnats redogörelse för de åtgärder,

som hittills vidtagits för tryggande av vedproduktion och vedförsörjning.

Utskottet tillåter sig hänvisa till nämnda redogörelse (sid. 2—14).

Bränslekommissionens framställning.

i skrivelse den 2 februari 1943 har bränslekommissionen gjort framställning

om vidtagande under budgetåret 1943/44 av åtgärder i syfte att trygga

vedproduktionen och vedförsörjningen ävensom hemställt örn anvisande av

medel för genomförande av de föreslagna åtgärderna. Av framställningen

inhämtas i huvudsak följande.

Kommissionen har sammanlagt 55 miljoner kubikmeter ved och

massaved. Beträffande behovet av inhemskt bränsle under bränsleåret

1944/45 har kommissionen — under framhållande bland annat att ett bedömande

av detta behov vore ytterst vanskligt — förklarat sig anse, att

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 149.

avverkningsprogrammet även under avverkningsåret 1943/44 borde, med

hänsyn till ovissheten i fråga om möjligheterna att importera fossila bränslen,

inriktas på en avverkning av samma storleksordning som planlagts för innevarande

avverkningsår, eller tillhopa 55 miljoner kubikmeter ved och massaved.

Av denna kvantitet skulle 40 miljoner kubikmeter avse ved och 15 miljoner

kubikmeter massaved, varav omkring 10 miljoner kubikmeter för de

aktuella behoven och cirka 5 miljoner för åstadkommande av en ökning

av industriens lagerhållning. Behovet under förbrukningsåret 1944/45 av

annat rundvirke än massaved (sågtimmer, slipers, stolpar m. m.) har av kommissionen

beräknats uppgå till samma kvantitet, 10 å 11 miljoner kubikmeter

(fast mått), som beräknats åtgå under förbrukningsåret 1943/44.

Bränslekommissionen har därefter framhållit, att möjligheterna att få

till stånd de av kommissionen ifrågasatta avverkningarna

vore beroende av tillgången på skog, arbetskraft och transportmedel.

I frågan om skogstillgångarnas tillräcklighet för genomförande av avverkningsprogrammet

har kommissionen anfört, att på grund av skogstillgångarnas

i Norrland ogynnsamma belägenhet i förhållande till konsumtionens

lokalisering samt kommunikationsmedlens begränsning vedavverkningar i

mycket stor utsträckning måste företagas i mellersta och södra Sveriges skogar.

Kommissionen har därefter erinrat om att riksskogstaxeringsnämnden på

vederbörligt uppdrag under hösten 1941 företagit en inventering av vedskogstillgångarna

inom Östergötlands, Kalmar och Älvsborgs län samt att nämnden

funnit sig med stöd av inventeringsresultalet kunna göra det uttalandet att

det vore möjligt att under de närmaste åren mer än väl uttaga den för tio

år av nämnden beräknade genomsnittliga vedavverkningen, vilket uttalande

enligt nämndens mening icke behövde begränsas till allenast de tre inventerade

länen utan vore tillämpligt för samtliga de tjugu södra länen utom

Gotlands. Under åberopande härav har kommissionen anfört, att då det

gäller planläggningen av avverkningarna under bränslesäsongen 1943(44

det icke kunde anses riktigt att utan vidare förutsätta, att enahanda fördelningsgrunder

och tillvägagångssätt kunde tillämpas som vid planerandet

av innevarande års avverkningar. Man måste nämligen räkna med

rådande svårigheter att å de olika fastigheterna fördela den produktionsplikt,

som fastställts för visst län, eftersom på många fastigheter all

vedskog utöver nödvändigt husbehov tagits i anspråk, under det att vedskogstillgångarna

på många andra fastigheter ännu icke vore på långt när

utnyttjade, vilket kunde bero på att vederbörande fastighet hittills ej ålagts

så stor avverkning, som varit möjlig med hänsyn till skogstillgången, eller

på att vederbörande skogsägare av mer eller mindre giltig anledning underlåtit

att fullgöra den ålagda avverkningsplikten.

Kommissionen har haft vissa överläggningar med länsjägmästarna och

vissa stiftsjägmästare samt representanter för domänstyrelsen, skogsstyrelsen

och riksskogstaxeringsnämnden angående ett av kommissionen framlagt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

3

preliminärt förslag beträffande fördelningen på de olika länen av den för

nästa avverkningsår av kommissionen förutsatta totalkvantiteten ved och

massaved, 55 miljoner kubikmeter.

Kommissionen har med utgående från de av länsjägmästarna och riksskogstaxeringsnämnden

gjorda uttalandena och med beaktande av de gjorda

erfarenheterna vid fördelningen av innevarande års produktionsplikt uppgjort

en preliminär plan för fördelning på de olika länen av avverkningskvantiteterna

för avverkningsåret 1943/44. Av denna plan framgår, att av

de kvantiteter massaved samt ved för bränsleändamål och kolning utöver

husbehov, som ingick i avverkningsplikten för awerkningsåret 1942/43, och

av de motsvarande vedkvantiteter, beträffande vilka kommissionen ifrågasätter

avverkningsplikt för avverkningsåret 1943/44, belöpte på de 17 södra

länen omkring 41 procent och på de 7 norra länen omkring 59 procent.

Rörande arbetskraften har kommissionen framhållit att det syntes uppenbart,

att tillgodoseendet av behovet av arbetskraft för vedavverkningarna

under år 1943/44 komme att bliva ett svårt planläggnings- och fördelningsproblem,

men att kommissionen ansåge sig icke i detta sammanhang kunna

närmare ingå på de åtgärder till lösande av dessa problem, som kunde visa

sig lämpliga och påkallade.

Beträffande frågan om betydelsen av transportmedlen för ett nyttiggörande

av skogstillgångarna bär kommissionen efter att ha inhämtat yttrande

från statens trafikkommission anfört bland annat, att, därest transportmedel,

främst bilar, icke komme att stå till buds i tillräcklig omfattning,

det bleve nödvändigt att förlägga vedavverkningarna till konsumtionsplatsernas,

järnvägarnas och vattenledernas omedelbara närhet, vilket

komme att innebära en utan skogsvårdsmässiga hänsyn genomförd uthuggning

av sådana välbelägna skogar. Följderna härav kunde bliva så

omfattande, att de mest långtgående åtgärder beträffande transportväsendet

måste ur ekonomisk och samhällelig synpunkt anses vara att föredraga

framför det antydda tillvägagångssättet, vilket endast syntes motiverat

i ett verkligt nödläge och som en utväg i sista hand. Enligt trafikkommissionens

mening förelåge icke tillräckliga skäl för att nu tillgripa

för skogsbeståndet förhärjande avverkningsmetoder.

Därefter har bränslekommissionen till behandling upptagit frågan örn

vilka åtgärder, som kunde anses erforderliga för ett uppnående

av de virkeskvantiteter, vilka ansetts behövliga för

bränsleåret 1944/4 5.

Kommissionen har i detta avseende förklarat sig hava övervägt,

huruvida andra virkessortiment än ved och massaved borde ingå i produktionsskyldigheten.

Härutinnan hade kommissionen den uppfattningen,

att särskilda åtgärder för att få till stånd den erforderliga produktionen av

sågtimmer, stolpar, slipers och liknande specialsortiment ej vore påkallade,

varvid dock undantag borde göras beträffande småtimmer för fabrikation

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

av träull och beträffande virke till lådor för livsmedelsförsörjningens behov

samt för gagnvirke av lövträd. Lövträdsvirket inräknades för närvarande

under vissa förutsättningar i produktionsplikten och samma möjlighet borde

enligt kommissionens mening föreligga jämväl under nästa avverkningsår.

Vad beträffar småtimmer för nyss angivet ändamål kunde, enligt kommissionen,

förmärkas stora svårigheter för förbrukarna att täcka sitt behov

eftersom vederbörande producenter föredroge att avyttra virket till massaveduppköpare

för alt få tillgodoräkna sig detsamma vid fullgörande av

produktionsplikten, vilket de icke ägde göra, örn de sålde det till en lådeller

träullsfabrik. Kommissionen har framhållit, att, om någon ändring i

detta förhållande icke ägde rum, råvaruanskaffningen för ifrågavarande industrier

skulle bliva mycket svår. Småtimmer för ifrågavarande ändamål

borde under vissa förutsättningar få inräknas i produktionsplikten under

avverkningssäsongen 1943/44. Beträffande storleken av ifrågavarande kvantiteter

småtimmer och lövträdsvirke har kommissionen kalkylerat med att

den icke komme att överstiga 1 miljon kubikmeter, på grund varav den

produktionsplilctiga kvantiteten ved och massaved kunde beräknas komma

att stiga med ytterligare omkring 1 miljon kubikmeter.

Kommissionen har vidare föreslagit, att produktionsplikt för massaved

fastställdes även för avverkningsåret 1943/44, eftersom det alltfort

måste anses synnerligen viktigt att massaindustriens drift icke hämmades

av råvarubrist; massaproduktionens betydelse för den inhemska konsumtionen

och som bytesobjekt med utlandet vore nämligen alltför stor, för

att icke alla åtgärder borde vidtagas, som kunde tillförsäkra industrien de

erforderliga råvarumängderna, vartill komme att massaveden utgjorde en

bränslereserv i sista hand. Vidkommande frågan om omfattningen av den

föreslagna produktionsplikten beträffande massaved har kommissionen

framhållit, att det aktuella behovet av massaved under år 1944 kunde beräknas

till omkring 10 miljoner kubikmeter, men att ett mindre gynnsamt

resultat av innevarande års avverkningar kunde behöva föranleda,

att avverkningarna inriktades på 15 miljoner kubikmeter, med hänsyn vartill

kommissionen icke för närvarande kunde taga ställning till frågan, huruvida

produktionsplikten borde omfatta 10 eller 15 miljoner kubikmeter.

Kommissionen har vidare kommit in på frågan om produktionsplikt för

ved för bränsleändamål och kolning samt därvid först erinrat om att produktionsplikten

för dylik ved under innevarande avverkningssäsong omfattade

40 miljoner kubikmeter, varav skulle upphuggas 35 miljoner kubikmeter i

form av kastved, kolved eller annan långved och 5 miljoner kubikmeter

såsom ved eller massaved i skogsägarnas eget val. För nästa avverkningsår

borde, enligt kommissionen, produktionsplikten omfatta 40 å 45 miljoner

kubikmeter — beroende på den produktionsplikt för massaved, som kunde

bliva fastställd — varav 35 miljoner kubikmeter borde upphuggas i form

av kastved, kolved eller annan långved.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr H9.

5

Kommissionen har i detta sammanhang föreslagit, att den enskilde

skogsägaren skulle i sin produktionsplikt få inräkna den del av avverkat

timmer, som vid försågningen utfölle som bränsleprodukter (bakar, ribb,

sågspån m. m.). Kommissionen har beräknat, att man härvid kunde utgå

från att av 100 kubikfot toppmätt massa timmer utfölle bakar, ribb etc.

lill en kvantitet, som motsvarade 1 kubikmeter kastved. De kvantiteter

vedbränsle som —- från att under innevarande säsong ligga helt utanför

produktionsplikten och avverkningsprogrammet överhuvud — på detta

sätt skulle komma att inryckas under produktionsplikten, beräknades, enligt

kommissionen, komma att uppgå till omkring 3 miljoner kubikmeter,

med vilken kvantitet det produktionspliktiga beloppet sålunda skulle höjas.

Sammanfattningsvis har kommissionen angivit omfattningen av avverkningsskyldigheten

för avverkningsåret 1943/44 sålunda.

Ved (kastved, kolved och annan långved) för

bränsleändamål och kolning ............ 35 miljoner kubikmeter

Ved och/eller massaved ............... . . 5 å 10 » »

Massaved för industriändamål ............ 15 å 10 » »

Vid timmersågning fallande bränsleprodukter

(bakar, ribb etc.) ...................... 3 » »

Småtimmer samt gagnvirke av lövträd.......1 »_»_

Summa 59 miljoner kubikmeter

Kommissionen har vidare anfört, att därest åtgärder vidtoges för att i

större utsträckning än vad för närvarande vore fallet möjliggöra kalavverkning

(trakthygge) på skogsmark, vars produktionsförmåga till följd av skogsbeståndets

gleshet och avsaknad av utvecklingsmöjligheter icke tillfredsställande

utnyttjades, skulle, i varje fall inom vissa områden, ej obetydliga

virkeskvantiteter åstadkommas, varjämte härigenom tillfälle skulle givas till

en förbättring av skogarna genom uppdragande av nya bestånd av lämplig

proveniens. För att förmå vederbörande skogsägare att frivilligt gå med på

ökad dylik kalavverkning har kommissionen i första hand föreslagit sådan

ändring av kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag

från skogsodlingsanslag att möjligheterna för skogsägarna att utfå

statsbidrag från skogsodlingsanslaget förbättrades.

Rörande innehållet i nyssnämnda kungörelse har kommissionen anfört.

Jämlikt berörda kungörelse, sådan densamma lyder efter de ändringar,

som däri vidtagits genom kungörelser den 30 juni 1938 (nr 452) och den 30

maj 1941 (nr 353), må från statens skogsodlingsanslag utgå statsbidrag till

utförande inom område, varå skogsvårdslagen, lagen örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

eller lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning,

av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig

skogsproduktion å bland annat vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet

är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig

mån saknar utvecklingsmöjligheter. Statsbidrag kan. enligt kungörelsen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 149.

utgå endast under förutsättning att avsättningsvärdet av det virke, som

bör avverkas för att nöjaktig föryngring skall kunna åstadkommas, understiger

kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras;

statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för skogsodlingsföretaget.

Kommissionen har beträffande bestämmelserna i denna kungörelse anfört,

att med hänsyn till bland annat de nuvarande höga ved- och virkespriserna,

förutsättningar i många fall saknats att utfå skogsodlingsbidrag, eftersom

virkets avsättningsvärde överstege den beräknade reproduktionskostnaden.

Kommissionen har därför i syfte att underlätta möjligheterna att utfå

statsbidrag enligt kungörelsen föreslagit, att bestämmelserna däri ändrades

så, att statsbidrag finge, oavsett det avverkade virkets avsättningsvärde, utgå

med högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden

för skogsodlingsföretaget, i det fall kalavverkning enligt skogsvårdsstyrelsens

förslag kommit till utförande i syfte att fullgöra fastigheten åliggande

produktionsskyldighet.

Kommissionen har därefter framhållit, att ehuru ett genomförande av den

föreslagna ändringen av villkoren för statsbidrag till skogsodling torde

kunna förväntas medföra, att skogsägarna i regel skulle gå med på kalavverkning,

där skogsvårdsstyrelsen föresloge sådan avverkning, det givetvis

icke kunde förutsättas, att frivillig överenskommelse skulle komma att träffas

i alla de fall kalavverkning kunde visa sig lämplig och önskvärd, ty även

med den föreslagna ändringen av bestämmelserna innebure ju'' ett skogsodlingsföretag

i varje fall sett på kortare sikt, en viss ekonomisk uppoffring

från skogsägarnas sida, en uppoffring som skogsägare med negativ inställning

till skogsvårdsåtgärder av icke omedelbart vinstgivande slag knappast

kunde förväntas vara villiga att göra. Kommissionen har därför ifrågasatt,

huruvida icke i vissa fall kalavverkning skulle tvångsvis kunna genomföras.

Kommissionen har härom anfört huvudsakligen följande:

Tvångsavverkning av nu ifrågavarande slag tox-de knappast ha valdt avsedd

med den nu gällande lagen om avverkningsskyldighet. Däremot torde

hinder icke föreligga att i sådana fall tillämpa allmänna föi-fogandelagen.

Det är uppenbart, att en sådan tvångsvis genomförd kalavverkning skulle

innebära ett långt gående ingrepp i skogsägarens fria dispositionsrätt över

sin skog; den bör därför komma i fråga endast där kalavverkning — helt

eller delvis — av visst område skulle vara ur bränsleförsörjningssynpunkt

synnerligen önskvärd, och där tillika skogsbeståndets karaktär är sådan, att

en avveckling av beståndet eller delar därav är i hög grad lämplig. Vidare

bör förutsättas att fullgörandet av den produktionsplikt, som ansetts motiverad

för viss fastighet icke kan ske på annat sätt än genom kalavverkning

av visst bestånd på fastigheten; om skogsägaren sålunda föredrager att fullgöra

sin avverkningsskyldighet genom en gles och förhållandevis kostsam avverkning

i gallringsskog eller äldre skog inom ett visst område av fastigheten

framför att kalavverka inom ett annat område, och denna gallringshuggning

är ur skogsvårdssynpunkt försvarbar, böra åtgärder till genomförande av

kalavverkning icke komma i fråga. Kommissionen anser det icke sannolikt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

7

att dessa förutsättningar kunna komma att föreligga annat än i enstaka

undantagsfall. Kommissionen avser emellertid att — där sådana fall till

äventyrs uppkomma — föreslå Kungl. Maj:t, att området tages i anspråk

för avverkning enligt allmänna förfogandelagen.

Statsbidrag till skogsodling efter en med stöd av förfogandelagen verkställd

kalavverkning bör enligt kommissionens mening icke utgå. Det synes

nämligen önskvärt att träffande av frivillig överenskommelse örn kalavverkning

underlättas genom vissa ekonomiska fördelar, vilka icke äro för handen

vid fall av förfogandelagens tillämpning. — En konsekvens av att statsbidrag

ej skulle få utgå efter kalavverkning, föreskriven med stöd av förfogandelagen,

synes vara, att förfogandelagens tillämpning i här ifrågavarande

avseende endast bör komma i fråga, där det vid kalavverkningen

fallande virkets värde beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.

Bränslekommissionen har vidare framhållit, att liksom hittills under krisen

även under avverkningsåret 1943/44 den frivilliga vedproduktionen borde

stimuleras och stödjas av statsmakterna genom meddelande av statsgaranti

för vedens inlösen och genom beviljande av avverkningsförskolt ur veduppköparnas

förlagskapital. Kommissionen har funnit det motiverat att i detta

sammanhang upptaga till behandling frågan örn statens ekonomiska ansvar

beträffande veden och därmed sammanhängande spörsmål av betydelse vid

en avveckling av vedregleringen.

Vid behandling av frågan om statsgaranti för ved har kommissionen till

en början erinrat om att sådan statsgaranti må meddelas, förutom åt vedproducent,

åt sådan skogsägareförening, som är ansluten till Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, samt att övriga auktoriserade veduppköpare

icke komma i åtnjutande av statsgaranti. Kommissionen har vidare erinrat

om att, om under tiden för giltigheten av en veduppköpares auktorisation på

grund av förbättring i landets bränsleförsörjning eller eljest sådana förhållanden

skulle inträffa som omöjliggjorde försäljning av den av uppköparen

anskaffade veden till pris som täckte inköpspriset samt transport- och övriga

kostnader ävensom uppköparens provisioner, kommissionen garanterade

uppköparen dylikt försäljningspris. Den garanti uppköparen sålunda erhållit

genom auktorisationen (auktorisationsgaranti) vore förmånligare än

statsgarantin, som endast tillförsäkrade uppköpare garantipris, varför, i den

mån auktorisationsgaranti vore gällande, statsgaranti icke hade någon betydelse

för uppköparen. Enligt kommissionen uppkomme då den frågan

om statsgarantin ändock hade betydelse för uppköparen genom att den

gällde under en längre tid eller annan tid än auktorisationsgarantin. Härom

har kommissionen anfört följande.

Auktorisationsgarantin torde gälla från den tidpunkt, då uppköparen

träffar avtal med skogsägaren örn inköp av ved och till dess uppköparen

träffar avtal örn försäljning av veden. Skulle en försäljning av uppköparens

ved ej fullföljas, t. ex. på grund av köparens obestånd eller på grund av atl

kontraktet häves med anledning av att leverans ej skett inom avtalad tid,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

torde garantin i auktorisationen ej ådraga kommissionen skyldighet att

skaffa annan köpare, eftersom veden en gång blivit såld. Det är uppköparens

sak att viel försäljning av ved skydda sig genom säkerheter eller förskottsbetalning,

och kommissionen har i sitt cirkulär nr 185 uttalat, att ved

bör vara tillgänglig, innan licens eller anvisning utfärdas. Vidare har kommissionen

i cirkuläret uttalat, att örn kontrakt anses böra upprättas angående

ved, som ännu ej är tillgänglig för uppköparen, han ej bör binda sig

definitivt för viss leverans beträffande större del av det kontraherade partiet

än som är tillgänglig. Den nu anförda meningen om auktorisationsgarantins

innebörd har kommit till uttryck i berörda cirkulär nr 185, däri uppköparna

jämväl ålagts att upprätta skriftliga avtal om alla inköp och försäljningar,

för att kommissionens ansvarighet vid varje tidpunkt skall kunna fastställas

med stöd av skriftliga handlingar.

Giltighetstiden för den statsgaranti, som meddelats eller övergått å auktoriserad

uppköpare (skogsägareförening), är beroende av om begreppet

överlåtelse i kungörelsen om statsgaranti avser avtal om försäljning eller avlämnande

av veden. I proposition nr 276 den 30 april 1942 (sid. 24) talas

örn utfästelse att inlösa ved, som avverkats men icke vunnit avsättning.

Intetdera av begreppen överlåtelse och avsättning är otvetydigt. Örn man

med överlåtelse förstår ingående av avtal om inköp eller försäljning, sammanfaller

garantitiden med tiden för auktorisationsgarantins giltighet. I sådant

fall saknar statsgarantin all betydelse för uppköparen. Om man åter

med överlåtelse avser det moment, då veden avlämnas från köpare till säljare,

övergår statsgarantin från skogsägaren till uppköparen senare — vilket

är betydelselöst, eftersom den vidsträcktare auktorisationsgarantin uppkommer

redan i och med själva avtalet — och upphör att gälla först då veden

avlämnats till den vedhandlare eller förbrukare, som köpt veden av uppköparen.

Om man med överlåtelse avser vedens avlämnande, har uppköparen

sålunda i statsgarantin en säkerhet under tiden mellan försäljningsavtalets

ingående och vedens avlämnande. Fullföljes ej försäljningen, t. ex.

på grund av köparens insolvens, kan uppköparen i detta fall påfordra att

för veden erhålla garantipriset av staten.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det angeläget att i kungörelsen om

statsgaranti användes en annan bestämning av tidpunkten för garantins

upphörande än vedens överlåtelse. Kommissionen anser för sin del skäligt,

att avlämnandet av veden är avgörande tidpunkt för statsgarantins giltighet.

Avlämnandet bör anses ha skett, då veden kommit ur säljarens besittning

och sålunda är skyddad mot säljarens borgenärer.

Kommissionen har därefter framhållit, att den olika ställning, som å ena

sidan skogsägareföreningarna och å andra sidan övriga auktoriserade uppköpare

intaga i fråga om rätten att erhålla statsgaranti, enligt kommissionens

mening icke vore motiverad. Jämväl övriga auktoriserade uppköpare

borde därför tillerkännas nämnda förmån.

Kommissionen har i detta sammanhang vidare uttalat, att den bestämmelse,

som nu stadgade statsgaranti som förutsättning för avverkningsförskott

utan olägenhet kunde upphävas.

I fråga örn rätt till avverkningsförskott har kommissionen föreslagit utfärdande

av sådana bestämmelser, att veduppköpare för avverkning å egen

skog eller avverkningsrätt skulle äga använda förlagskapital i fråga om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

9

sådan ved, som uppköparen anmält sig ämna använda i sin verksamhet såsom

veduppköpare.

Kommissionen har — under erinran att jämlikt av Kungl. Maj:t utfärdade

bestämmelser (S. F. S. 667/42 och 861/42) statsgaranti för ved under avverkningsåret

1942/43 begränsats att gälla under sex-månadersperioder -—

kommit in på spörsmålet, huru man skulle förfara vid en eventuell konjunkturomsvängning

i samband med vedregleringens upphörande för att statens

garantier — utan att skogsägarnas och övriga enskilda intressen obehörigen

bleve eftersatta — skulle på ett rimligt och praktiskt sätt begränsas.

Kommissionen har härom anfört följande.

Ett sätt är det hittills tillämpade att uppdela garantin i perioder. Avverkningsåret

1941/42 voro dessa perioder bestämda till 4 månader, men de

praktiska olägenheter, som en dylik uppdelning medförde, föranledde, att

garantiperioderna avverkningsåret 1942/43 bestämdes till 6 månader. Ett

annat sätt är att Kungl. Maj:t i garantibestämmelserna intager ett förbehåll,

att den ved, som icke avverkats, upparbetats och upplagts exempelvis en

månad efter av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti.

Genom ett »avverkningsstopp» av det slag, som senast antytts, kan man

effektivt hindra, att, efter inträdandet av en fredskris, ved under en längre

period avverkas och överlåtes på staten på grund av garantibestämmelserna.

Den, som efter den bestämda tidens utgång avverkar, får själv svara för

vedens avsättning och taga de förluster, som kunna föranledas av prisfall.

Staten torde emellertid i en sådan situation icke kunna fritaga sig från

skyldigheten att gottgöra skogsägarna för förluster, som förorsakats av de

redan meddelade avverkningsåläggandena. Örn en skogsägare ålagts att avverka

viss kvantitet och i anledning därav haft direkta kostnader för avverkningens

planläggning och förberedande genom stämpling, anläggning

av vägar eller baracker etc., bör han, därest han ej för egen del utnyttjar de

vidtagna åtgärderna, erhålla gottgörelse av staten. Därjämte torde man få

räkna med vissa ersättningar för rötskador, uppkomna på grund av stämpling,

särskilt å skog avsedd för massavedavverkning. Det vore ur denna synpunkt

önskvärt, att man kunde anordna ett avverkningsstopp på sådant sätt,

att redan utstämplad skog finge avverkas. Även örn man nu skapar de rättsliga

förutsättningarna för ett allmänt avverkningsstopp, bör man vid en

avveckling i största möjliga utsträckning fullfölja genom stämpling förberedda

avverkningar, åtminstone av massaved. Detta låter sig sannolikt så

mycket lättare göra, som massaveden kan beräknas utan större svårighet

vinna avsättning som råvara för massaindustrien.

Ett avverkningsstopp skulle givetvis även påverka de kontrakt angående

inköp och försäljning av ved, som blivit ingångna av uppköparna. Skulle

ett avverkningsstopp föranleda, alt en skogsägare, som sålt ved till en uppköpare,

ej kan fullgöra sin leverans med ved, som avverkats före den bestämda

dagen för avverkningsstoppet, bör kontraktet icke vidax-e gälla för

återstående kvantitet. Eftersom uppköparen sålunda kan gå miste örn ved,

som han behöver för leverans till sina köpare, bör i kontrakten med dessa

föihehåll ske för en sådan eveni Halhet, som nu är i fråga. Härvid är emellertid

att märka, att .staten genom auktorisationsgarantin kan stå i ansvar

för ved, som ligger osåld hos andia uppköpare. Dessa osålda kvantiteter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 149.

böra i största möjliga utsträckning utnyttjas för att fullfölja leveranserna

på de försäljningskontrakt, som andra uppköpare ingått. Kommissionen anser,

att man med hänsyn till de ersättningsfrågor och den rubbning i handeln,

som ett avverkningsstopp skulle föranleda, såvitt möjligt bör undvika

att tillgripa en sådan åtgärd. Behovet därav begränsas avsevärt genom

statsgarantins uppdelning i perioder. Utsikterna att kunna undvika användandet

av avverkningsstopp äro givetvis väsentligt större, örn garantiperioderna

äro korta; då kan man — med undantag endast för det fall att en

avveckling måste ske i periodens början — låta perioden utlöpa utan att

begagna rätten att stoppa avverkningarna.

Garantiperioderna torde emellertid icke böra göras kortare än innevarande

avverkningsår eller sålunda sex månader.

För att möjliggöra för kommissionen att övervaka fullföljandet av den

avverkningsplan för ved och massaved som kan komma att fastställas för

avverkningsåret 1943/44 har kommissionen föreslagit, att vedproducent

borde förklaras skyldig att, såsom tidigare skett, även för nämnda avverkningsår

lämna månatliga uppgifter angående avverkningarna av ved och

massaved samt att inventeringar av landets vedförråd borde göras vid två

tillfällen under avverkningsåret. I fråga örn deklaration och inventering av

timmer har kommissionen framhållit, att enligt dess mening månatliga deklarationer

av avverkningarna icke borde ifrågakomma, men att det däremot

syntes påkallat, att producenterna vid slutet av den egentliga avverkningsperioden

för timmer och eventuellt en gång dessförinnan finge deklarera

under säsongen utförda timmeravverkningar.

Kommissionen har i sin skrivelse därefter behandlat frågan örn storleken

av de anslag för budgetåret 194 3/4 4, som kunde beräknas behöva

anvisas under var och en av anslagsrubrikerna Reglering av vedproduktionen

och Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.

Vad först angår anslaget till Reglering av vedproduktionen har kommissionen

räknat med ett medelsbehov av 100 000 000 kronor till förlagskapital

åt auktoriserade brännveduppköpare för inköp av ved.

Till förlagskapital för kostnader för transport av ved och för inköp av en

statlig bränslereserv under budgetåret 1943/44 har kommissionen ansett

15 000 000 kronor respektive 30 000 000 kronor erforderliga. Med hänsyn till

att för Reglering av vedproduktionen erforderliga medel för nästa budgetår

beräknats icke komma att överstiga de medel, 145 000 000 kronor, som redan

stå till förfogande för de med anslaget avsedda ändamålen, har kommissionen

förklarat sig anse, att några nya anslagsäskanden beträffande

Reglering av vedproduktionen icke vore erforderliga för nästkommande

budgetår.

Vad därefter angår anslaget till Omkostnader i samband med inköp och

inlösen av ved, m. m., har kommissionen föreslagit, att detsamma skulle

för budgetåret 1943/44 upptagas till 3 000 000 kronor, av vilket belopp be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

11

räknades 500 000 kronor för bestridande av vissa direkta omkostnader för

vedinköp, 1 000 000 kronor för bestridande av kostnader vid tillhandahållande

av ved från centrala lager i tätorter inom zon 3 samt 1 500 000 kronor

för täckande av kostnader för prisförluster på långved och andra

eventuella förluster å vedclearingen.

Kommissionen har i detta sammanhang behandlat spörsmålet om vilka åtgärder,

som kunna befinnas erforderliga för vedförsörjningens ordnande under

budgetåret 1943/44. I detta hänseende har kommissionen anfört, bland annat,

att för nästa bränslesäsong en befarad ökad knapphet på bränsle komme särskilt

för de större orterna att medföra ökade krav på reglering av handeln

med samtliga bränslen och att det därför torde böra övervägas, huruvida

icke fullständig handelsreglering borde, utöver vad som redan skett i de

för närvarande handelsreglerade orterna, genomföras för ytterligare några

städer, varom särskilt förslag komme att senare avgivas. Kommissionen har

vidare framhållit, att en viss utvidgning av den regleringsform för handeln

med ved, som genomförts för större delen av landets städer och vissa andra

större samhällen, s. k. tätorter, zon 3, även kunde visa sig nödvändig. Kommissionen

har härom anfört bland annat följande.

För tätorter, zon 3, är vedbehovet i regel icke större, än att veden kan tillföras

med bil inom tillåtet köravstånd. Tillförseln har därigenom kunnat

ske jämnare och någon större lagerhållning av ved i orterna har icke varit

påkallad. Väl ha kristidsnämnderna i vissa orter anskaffat mindre beredskapslager,

men den lagerhållning, som därjämte behövts för att tillgodose

särskilt de mindre förbrukarnas vedbehov, har i stort sett legat hos vedhandlarna.

Priserna på den ved, som sålts i smärre poster, i regel från

vedgård, ha hittills fastställts med hänsyn till därmed förenade kostnader

för vedens lagring och utkörning från lager. För leveranser av helved i

mindre poster än hela billass ha priserna på den grund blivit förhållandevis

höga, och berättigade erinringar mot dylika priser kunna göras ur såväl

allmänna prissynpunkter som av rent sociala skäl. Inom vissa län har en

utjämning av vedpriserna för leveranser av olika storlek kunnat åstadkommas

genom en clearing inom vedhandeln på så sätt, att priset för större leveranser

höjts något, medan priset för små partier, vilka tillsammantagna

motsvara en mindre del av omsättningen i vedhandeln, kunnat i vissa fal!

avsevärt sänkas. Med hänsyn till vedhandelns starkt växlande struktur —

en del vedhandlare ha förhållandevis få kunder, som äro små förbrukare,

andra ha huvudsakligen sådana kunder — kan i de flesta orter en prisutjämning

inom själva vedhandeln icke genomföras. Kommissionen anser emellertid

önskvärt, att en sådan utjämning av priserna på ved kommer till stånd

inom tätorter, zon 3, att förutom priset för leveranser av ved i större partier

över 100 kubikmeter endast ett pris fastställes för mindre partier än 100

kubikmeter. För de minsta partierna, som levereras som delar av billass,

blir ulkörningskostnaden något högre; denna höjning bör i varje fall betalas

av konsumenten. En dylik prissättning förutsätter, enligt kommissionens

mening, att genom medverkan av kristidsnämnderna i berörda tätorter

en central lagerhållning anordnas, och att ved från sådant lager kan tillhandahållas

i de fall, då svårigheter föreligga för transporter av ved direkt

från upplag vid bilvägar. För att priset på ved vid leveranser från central
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 149.

lager skall kunna bliva detsamma som vid direktleveranser från bilväg, böra

kostnaderna för utkörningen av veden från lager i tätorten till konsumenten

få avräknas i vedclearingen efter redovisning av leveranserna i fråga

från kristidsnämnden till vederbörande kristidsstyrelse. I samtliga tätorter,

zon 3, kan behovet av ved för hushållsförbrukning under nästa bränslesäsong

beräknas till ungefär 5 miljoner kubikmeter. Örn 10 å 15 procent

av denna kvantitet eller 500 000—750 000 kubikmeter behöver hallas i lager,

som nyss sagts, och utkörningskostnaden i genomsnitt beräknas till 1 krona

75 öre per kubikmeter, skulle den åsyftade prissättningen medföra en belastning

å vedclearingen av 0,9—1,3 miljoner kronor.

Kommissionen förutsäiter därvid, att i den mån kostnaderna för lagerhållningen

icke kunna täckas av marginalen mellan priserna för partier

under och över 100 kubikmeter (vilken marginal i nu gällande prislistor i

regel är 75 öre per kubikmeter), skola dessa kostnader icke drabba vedclearingen

utan vederbörande kommun. Enligt kommissionens mening torde

man rimligen kunna begära av ifrågavarande kommuner, att de lämna det

bidrag till vedförsörjningens ordnande, som härigenom eventuellt skulle

ifrågasättas. För vedclearingens vidkommande innebär den beräknade belastningen,

förutsatt att clearingen icke bör lämna vare sig vinst eller förlust,

att vedpriserna i dessa orter skulle behöva genomgående höjas med 25

öre per kubikmeter. Kommissionen anser en allmän prishöjning av veden

på grund av denna lagring, som delvis är av beredskapskaraktär, icke kunna

förordas. Med hänsyn jämväl till den medverkan, som förutsättes från kommunernas

sida, synas angivna kostnader för tillhandahållande av ved från

centrallager böra tagas som en belastning på här ifrågavarande omkostnadsanslag.

Då kommissionen förordar en ökad prisutjämning på ved i tätorter, zon

3, enligt de riktlinjer, som här angivits, förbiser kommissionen icke, att från

vedhandelns sida säkerligen invändningar kunna resas mot en dylik central

lagerhållning av ved, och detta såväl ur praktiska distributionssynpunkter

som av rena bekvämlighetsskäl med hänsyn till den för vedhandlarna naturliga

utleveransen av ved från vedgård. På samma sätt som när det gäller

de handelsreglerade orterna har kommissionen emellertid ansett den centrala

lagerhållningen hos kristidsnämnder eller centralorgan för dessa vara

en för vedhandeln kanske obekväm men för konsumenterna och för det

allmänna fördelaktig anordning, då det gäller att hålla priserna på helved

vid skälig nivå.

Kommissionen har vidare föreslagit prisutjämnande åtgärder i fråga om

långved som användes för hushållsförbrukning samt i detta hänseende anfört

följande.

Såsom nämnts i det föregående kommer vedbehovet för olika ändamål

under nästa bränslesäsong att i större utsträckning tillgodoses med långved.

Även om långveden i största utsträckning torde komma till användning för

större industrier, trafikföretag, statliga och kommunala anläggningar, kolugnar

och i vissa fall för tillverkning av gengasved, kommer sannolikt inom

vissa tätorter från Bergslagen och norrut långved att behöva tagas i anspråk

för hushållsförbrukning. I de fall då långveden måste omhändertagas

vid centrala kapningsplatser i orterna, kommer den kapade veden

att betinga självkostnadspriser, som beräknas ligga icke oväsentligt över

priserna på kastved. Enligt de grunder, efter vilka priserna i olika orter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

13

fastställts, äro desamma beroende av respektive orters naturliga tillförselområden

och den ved, som kommer att finnas tillgänglig inom dessa områden.

Under förutsättning att exempelvis i de norrländska tätorternas försörjningsområden

långved avverkas och måste kapas inom tätorterna, skulle

delta sålunda i princip medföra, att priserna för ved i dessa orter i motsvarande

mån behövde höjas. Med hänsyn till den olika förekomst av långved

för tätorterna i fråga, som redan nu kan förutses, anser kommissionen emellertid,

att sådana eventuellt uppkommande kostnader för kapning av långved,

som kunde verka höjande på eljest erforderliga vedpriser, böra belasta

vedclearingen. Dessa kostnader för omhändertagande och uppkapning av

långved inom vissa tätorter torde i den kommande prissättningen för nästa

bränslesäsong icke böra påverka vedpriserna för tätorterna överhuvudtaget

utan böra enligt kommissionens mening belasta det omkostnadsanslag, varom

här är fråga.

Vad i samband med vedclearingen uppkommande kostnader angår har

kommissionen — under erinran örn att kommissionen i det föregående räknat

med att 500 000 kronor skulle behöva tagas i anspråk för bestridande av

vissa dii''ekta kostnader för vedinköp — anfört följande.

För bestridande av kostnader vid tillhandahållande av ved från centrala

lager i tätorter, zon 3, torde böra beräknas ett belopp av ungefär 1 000 000

kronor. För vedclearingen anses jämväl ett visst belopp böra ställas till

förfogande för täckande av dels kostnader för omhändertagande och

uppkapning av långved i vissa tätorter, dels eventuella förluster med

hänsyn till de svårigheter, som alltid följa med prisberäkningar efter vedleveranser

av den stora omfattning, varom här är fråga. En viss marginal

bör även finnas för att möjliggöra, att för säsongen fastställda priser

ej under säsongen skola behöva höjas. I clearingförfarandets syfte anser

kommissionen ligga, att ett eventuellt överskott i vedclearingen för en viss

bränslesäsong skall kunna få tagas i anspråk under en kommande, så att

icke resultatet av varje års prissättning måste redovisas och bedömas för

sig. Kommissionen anser därför, att en statens vedclearingkassa bör inrättas

i huvudsak efter liknande grunder som den enligt kungörelsen den

28 juni 1940 (nr 650) inrättade kolclearingkassan. För innevarande år föreligger

per den 31 december 1942 ett överskott i vedclearingen på cirka

2 000 000 kronor. Under förutsättning att ett överskott från årets vedclearing

får balanseras i en vedclearingkassa, varom särskilt förslag kommer att avgivas,

anser kommissionen, att utöver förut angivna 1 500 000 kronor ett

lika stort belopp bör upptagas för att täcka kostnader för prisförluster på

kapad långved och andra eventuella förluster i vedclearingen. Ifrågavarande

omkostnadsanslag föreslås därför att såsom förslagsanslag uppföras

med 3 000 000 kronor.

Slutligen har kommissionen beträffande vissa prisavvägningsfrågor, efter

samråd med statens priskontrollnämnd, anfört följande.

I det föregående har förutsatts, att samma grundregler för vedclearingen

skola tillämpas som hittills, d. v. s. att clearingförfarandet bör i stort sett

ge varken vinst eller förlust, och att debiterings- respektive tätortspriserna

beräknas i så nära anslutning som möjligt till de faktiska självkostnaderna

för veden inom respektive tillförselområden. I fråga om nästa bränsleårs

vedpriser räknar kommissionen således med att vissa höjningar äro ofrån
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

komliga, beroende på att de höjda normalpriserna för vedproducenterna

måste få återverkningar på debiterings- och tätortspriserna. Därtill beräknas

en viss höjning i normalpriserna för vedtransporter med bil samt något

höjda båtfrakter. Erfarenheterna från årets vedclearing giva möjlighet till

en avvägning på säkrare grund av priserna med hänsyn till tillförseln inom

de områden, som i stort sett äro prisbestämmande, och dessutom bör överskottet

i årets vedclearing kunna utnyttjas för att motverka eljest erforderliga

höjningar. Vid övervägande av frågan om clearingprisernas avvägning

för nästa bränslesäsong har kommissionen sålunda i stort sett funnit,

att debiteringspriserna för ved inom överskottsområdena i Norrland, Dalarna

och Värmland höra höjas med 1 krona å 1 krona 25 öre per kubikmeter.

Debiteringspriserna för ved inom det småländska överskottsområdet

torde behöva höjas med 50 öre per kubikmeter. Basispriserna för ved till

handelsreglerade orter torde — frånsett justering av priset för något sortiment

i Stockholm — emellertid det oaktat kunna hållas oförändrade. De

för normalpriserna i tätorter, zon 3, grundläggande avräkningspriserna för

leveranser över 100 kubikmeter beräknas i södra och mellersta Sverige behöva

höjas med 50 öre per kubikmeter inom de områden, där normalpriserna

för producenterna höjts med samma belopp, d. v. s. i huvudsak inom Småland,

södra Halland, Östergötlands, Södermanlands, Värmlands, Örebro och

Västmanlands län. I Gävleborgs och Kopparbergs län erfordras av i huvudsak

samma anledning prishöjningar i tätorterna av 50 öre å 1 krona per

kubikmeter. I övre Norrlands tätorter, där producentpriserna för ved genomgående

höjts nied 1 krona per kubikmeter, och årets tätortspriser visat

sig väl låga, anses en höjning av dessa priser med upp till 1 krona 50 öre

per kubikmeter behöva vidtagas. De enligt kommissionens mening erforderliga

prishöjningarna bero sålunda väsentligen på de höjningar, som skett

av vedproducenternas normalpriser, medan transportprisernas stegring i regel

icke kommer att behöva verka höjande på clearingpriserna. Enligt grundreglerna

för vedclearingen har kommissionen funnit sig böra räkna med nu

i stort sett angivna prishöjningar. Att utöver en sådan försiktig avvägning

av priserna låta allmänna prispolitiska hänsyn påverka prissättningen har

kommissionen icke funnit vara i överensstämmelse med nämnda grundregler

för vedclearingen. Kommissionens förslag, enligt vilket omkostnadsanslaget

bör kunna begränsas till 3 000 000 kronor, bygger sålunda

på en fortsatt tillämpning av de givna reglerna för vedclearingen och inrymmer

icke någon marginal för täckande av eventuella förluster på grund av en

prissättning, som mera skulle få karaktär av subvention av konsumentpriserna

på ved.

Föredragande statsrådet.

Föredragande statsrådet har för egen del anfört i huvudsak följande.

För bedömande av den omfattning i vilken avverkningarna under

avverkningsåret 1943/44 böra ske har man att utgå från

de bränslebehov för säsongen 1944/45, vilka beräknas skola tillgodoses genom

uttag ur skogarna. Dessutom måste man taga hänsyn till de kvantiteter gagnvirke

som erfordras för industriellt bruk och andra därmed jämförliga

ändamål.

Vad till en början angår bränslebehovet under säsongen 1944/45 torde man

såsom utgångspunkt för beräkningen härav böra taga de kalkyler som ligga

till grund för uppskattningen av behovet av inhemskt bränsle under säsongen

1943/44. Detta har, örn man bortser från den inhemska kolproduktionen, av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Ii9.

15

bränslekommissionen beräknats till en vedkvantitet av 40 miljoner kubikmeter

(travat mått), vartill kommer en torvkvantitet, som beräknas motsvara

mellan 3 och 4 miljoner kubikmeter ved. För bränslesäsongen 1944/45 har

bränslekommissionen räknat med ett vedbehov av samma storleksordning.

Vid dessa beräkningar har kommissionen förutsatt, att en viss import av

stenkol och koks kommer att äga rum under åren 1943 och 1944. Alla antaganden

örn storleken av denna import äro emellertid mycket osäkra. Med

hänsyn härtill synes det angeläget, att planläggningen av vedavverkningarna

icke inriktas på att uppnå en viss maximikvantitet utan att man i stället

täger en viss antagen minimimängd till riktpunkt. Denna minimikvantitet

för veduItagen synes på sätt bränslekommissionen angivit kunna uppskattas

till 40 miljoner kubikmeter, varav 5 miljoner kubikmeter skulle utgöras av

massaved eller ved samt återstoden av kastved och kolved jämte annan

långved.

Vid sidan av vedavverkningarna måste även behovet av gagnvirke tillgodoses

genom uttag ur skogarna. Innevarande avverkningsår är avsikten

att avverkningarna av massaved, för att användas som industriell råvara,

skola uppgå till 15 miljoner kubikmeter, varigenom man avsett att dels täcka

industriens löpande behov och dels bygga upp de lager av massaved, som

under krisen tagits i anspråk för bränsleändamål. Kan den avsedda lagerökningen

på grund av mindre gynnsamt utfall av årets avverkningar av

massaved icke komma till stånd, måste man söka fylla lagren genom ökade

avverkningar säsongen 1943/44. Den totalkvantitet massaved som under avverkningssäsongen

1943/44 bör framställas för att täcka industriens råvarubehov

kan beräknas till 15 miljoner kubikmeter (travat mått). Utöver detta

behov av gagnvirke för massaindustriens del kommer behovet av annat rundvirke

för sågtimmer, slipers, stolpar m. m. Ehuru föga kan sägas om de förhållanden

som komma att råda inom de näringsgrenar, där detta virke skall

användas, vid den tid, då det under säsongen 1943/44 avverkade virket blir

tillgängligt, torde man i likhet med bränslekommissionen kunna utgå från

samma behov av dessa virkessortiment för konsumtionsåret 1944/45 som man

räknat med för konsumtionsåret 1943/44 eller mellan 10 och 11 miljoner

kubikmeter (fast mått utan bark).

Huruvida det skall bliva möjligt att även under nästa avverkningssäsong

genomföra så omfattande avverkningar som kunna anses erforderliga för

tillgodoseende av förut angivna behov, kan givetvis vara föremål för tvekan.

Vid bedömandet härav bör ej förbises, att åren närmast före kriget uttogs

ur våra skogar en kubikmassa, som understeg förut beräknade samlade virkesuttag

med endast 10 å 15 %. Följande från bränslekommissionen inhämtade

siffror torde i detta hänseende vara ägnade att lämna en viss belysning,

varvid dock bör framhållas, att avverkningarna 1937 lågo ej obetydligt över

vad som kunde anses normalt före kriget.

Avverkning Behov

1937 1943/44

milj. m8 (fast mått med bark)

Timmer .........

12,4

Massaved m. m. . .

.......... 22,4

12,6

Kastved m. m. . . .

.......... 3,2

19,1

Långved m. m. . .

.......... U

6,2

Husbehovsvirke . .

.......... 8,0

7,4

Summa 53,6

57,7

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 149.

De svårigheter som framträtt i samband med avverkningsprogrammens

genomförande under senare år torde ej heller så mycket lia föranletts av

att de samlade virkesuttagen varit för stora utan lia fastmera berott på strävandena

att undvika upphuggning av värdefulla gagnvirkessortiment till ved.

Svårigheterna skulle därför måhända avsevärt minskas, därest uttagen av

kastved kunde nedbringas och i stället avverkningarna av gagnvirke (''/kas.

Genom ökade uttag av massaved för bränsleändamål vinnes också att, för

den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat, den avverkade

massaveden skulle kunna användas som råvara inom cellulosaindustrien.

Man bör därför enligt min uppfattning eftersträva väsentligt

ökade uttag av massaved under nästa vinter. Önskvärt ur här ifrågavarande

synpunkt är även att avverkningarna av timmer ökas på grund av att vedbränsle

erhålles i samband med timrets avverkning och förädling.

Även örn sålunda uttagen av gagnvirke ökas, kvarstår dock en mycket

betydande mängd ved, som nästa avverkningssäsong skulle behöva uttagas

ur våra skogar. Av de uppskattningar som gjorts under de senaste åren av

våra skogstillgångar torde man dock i och för sig vara berättigad att draga

den slutsatsen, att vid sidan av de norrländska skogstillgångarna, örn vilkas

tillräcklighet för vedavverkningar tvekan icke föreligger, vedskogstillgångarna

i mellersta och södra Sverige även för den förestående avverkningssäsongen

skola kunna medgiva avverkningar av den ifrågasatta storleksordningen,

utan att skogsvårdssynpunkter därvid skulle behöva trädas för nära.

I praktiken torde emellertid förhållandena vara tämligen växlande, i det man

på sina håll torde ha drivit avverkningarna intill gränsen för vad som är försvarbart

ur skogsvårdssynpunkt under det att på andra håll skogstillgången

ännu ej är på långt när utnyttjad. Åtskilligt av de skogstillgångar som ännu

återstå torde emellertid icke kunna utnyttjas utan avsevärda ekonomiska

uppoffringar, exempelvis på grund av ogynnsamt avsättningsläge och höga

avverkningskostnader. För att kunna genomföra de för nästa avverkningssäsong

erforderliga avverkningarna torde man få förutsätta, att ingående

undersökningar om de olika fastigheternas skogstillgångar verkställas, så att

en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna åstadkommes.

Såsom bränslekommissionen framhållit torde de under innevarande avverkningssäsong

rådande svårigheterna att erhålla arbetskraft för skogsbruket

icke komma att minska under nästa säsong under förutsättning av

oförändrade produktionsförhållanden. På sätt som skett under innevarande

avverkningsår torde även för kommande år särskilda åtgärder bliva påkallade

för att tillföra skogarna erforderlig arbetskraft. I vilken utsträckning

och under vilka former detta kan bliva nödvändigt är ännu icke möjligt

att bedöma.

En väsentlig förutsättning för att avverkningarna skola kunna förläggas

till sådana platser, som ur skogsvårdande synpunkter äro lämpliga, utgör

tillgången till nödiga transportmedel. Det är givet att i ett läge med knapp

tillgång till transportmedel vissa avsteg från skogsvårdssynpunkterna måste

göras; detta har också skett därigenom att virkesuttagen planerats med hänsyn

till trafikapparatens möjligheter. Skulle ytterligare inskränkningar i

trafikapparaten av betydande omfattning bliva nödvändiga, måste avverkningarna

förläggas till den omedelbara närheten av konsumtionsplatserna,

järnvägs- och andra trafikleder. Med hänsyn till de betänkliga följder ett

dylikt tillvägagångssätt ur skilda synpunkter skulle medföra bör detsamma

tillgripas endast i händelse av ett verkligt nödläge. Försörjningen med lastbilsringar

erbjuder för närvarande stora svårigheter. Det är därför synnerli
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

17

gen ovisst, huruvida man vågar räkna med att lastbilar i tillräcklig omfattning

skola finnas tillgängliga för vedtransporterna i fortsättningen. Därest

inskränkningarna i lastbilstrafiken icke bliva alltför långt gående, lärer man

hjälpligen kunna reda sig genom att taga andra tillgängliga transportmedel,

exempelvis traktorer, släpvagnar och hästfordon, i anspråk. I annat fall

återstår måhända endast det nyssnämnda alternativet.

Genomförandet av ett avverkningsprogram av den storleksordning som

här är på tal måste självfallet understödjas från statens sida. De statliga

stödåtgärderna lia hittills för vedproducenterna inneburit garanti för vedens

inlösen, i den händelse veden icke finner köpare, samt möjlighet att erhålla

förskott för avverkningskostnaderna. Med det uppköpssystem som åvägabragts

har även de auktoriserade uppköparnas verksamhet underlättats genom

de möjligheter som stå dem till buds att erhålla förlagskapital för veduppköpen

och den dem tillförsäkrade garantin (s. k. auktorisationsgaranti),

som innebär att, i händelse av ändrade förhållanden som omöjliggöra försäljning

av anskaffad ved till pris som täcker inköpspriset jämte övriga kostnader

och provisioner, de skola kunna av bränslekommissionen få ut vad

veden kostat dem.

Bränslekommissionen har emellertid i syfte att få full klarhet örn giltighetstiden

för statsgaranti som meddelats eller övergått å skogsägareförening

i egenskap av auktoriserad uppköpare föi-eslagit, att tidpunkten för avlämnandet

av veden i stället för, såsom det stadgats i kungörelsen den 22 maj

1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen, tiden för

överlåtelsen av veden skall vara avgörande för statsgarantins giltighet. Härigenom

skulle skogsägareföreningen-uppköparen, vars s. k. auktorisationsgaranti

enligt kommissionens uppfattning gäller för tiden från träffande av

avtal med vedproducent om inköp av ved till ingående av försäljningsavtal,

härutöver erhålla statsgaranti för tiden mellan försäljningsavtalets träffande

och vedens avlämnande till köparen. I anslutning till detta förslag förordas,

att även andra auktoriserade uppköpare än skogsägareföreningar skola erhålla

rätt till statsgaranti enligt nyssnämnda kungörelse. Dessutom anser

kommissionen, att bestämmelsen (4 §) om statsgaranti såsom förutsättning

för avverkningsförskott utan olägenhet bör kunna upphävas, enär den begränsning

av avverkningsförskotten, som torde ligga i ett anknytande av desamma

till viss del av medgiven statsgaranti, synes kunna erhållas genom

att förbinda rätten till avverkningsförskott till en total kvantitet ved, som

håller sig inom gränserna för vad som är medgivet för statsgaranti.

Vad beträffar den av kommissionen förordade ändring i nuvarande föreskrifter,

enligt vilken skulle fastslås att statsgarantin gäller även för tiden

mellan försäljningsavtalets ingående och vedens avlämnande, må framhållas

att frågan härom numera kommit i ett i viss mån ändrat läge. Sedan bränslekommissionens

framställning till Kungl. Majit i ämnet avlåtits, lia nämligen

bestämmelser utfärdats av i huvudsak den innebörd att ved, som av uppköpare

försålts till av kommissionen anvisad köpare, skall kunna ur garantisynpunkt

likställas med osåld auktorisationsved i vissa fall av force majeure

eller bristande solvens hos köparen. För veduppköparens vidkommande

synes följaktligen ej längre föreligga något större behov av att statsgarantin

gäller intill dess veden avlämnats. Ej heller med hänsyn till vedproducenten

synes påkallat att ifrågavarande garantiutfästelse gives en sådan innebörd.

På det att icke någon oklarhet må komma att råda på denna puukt torde

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 149.

emellertid författningsbestämmelserna böra så utformas att av dem tydligt

framgår, att statsgarantin upphör i och med att försäljningsavtalet träffats.

Med den ståndpunkt jag intagit i nu berörda fråga örn statsgarantins utsträckning

i tiden följer, att auktorisationsgarantin i varje fall icke kommer

att upphöra tidigare än statsgarantin. Något behov av den särskilda statsgarantin

för skogsägareföreningen-uppköparen synes därför icke föreligga,

i all synnerhet som auktorisationsgarantin är fördelaktigare ur uppköparens

ekonomiska synpunkt. Auktorisationsgarantin tillförsäkrar nämligen uppköparen

ersättning för veden till inköpspris jämte däröver tillkommande

kostnader, under det att den vanliga statsgarantin endast utgör säkerhet

för den garantiberättigade att erhålla garantipriset. Jag tillstyrker således,

att skogsägareföreningarna från och med den 1 juli 1943 icke meddelas eller

erhålla statsgaranti för efter denna tidpunkt avverkad ved samt vidare att

statsgaranti icke längre skall utgöra förutsättning för avverkningsförskott.

Erforderlig kontroll över att utlämnade avverkningsförskott icke komma att

uppgå till alltför stora belopp torde kunna vinnas på sätt kommissionen

föreslagit.

Mot kommissionens förslag örn att veduppköpare skall äga rätt att använda

förlagskapital för avverkning av egen skog eller avverkningsrätt har

jag i och för sig ej något att erinra. Med hänsyn till de krav, som böra ställas

på uppköparen att hålla verksamheten såsom uppköpare noga skild från

annan verksamhet, anser jag dock att uppköparen i varje särskilt fall bör

inhämta kristidsstyrelsens medgivande till dylik disposition av förlagskapitalet.

I likhet med föregående år torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att

meddela erforderliga administrativa bestämmelser rörande garantiprisernas

höjd. de virkes- och vedsortiment som må omfattas av statsgaranti samt örn

de tidsperioder under vilka ved må anmälas för garanti och garantin skall

gälla.

Särskilt sistnämnda fråga förtjänar i dagens läge uppmärksamhet. Såsom

bränslekommissionen framhållit synes det vara lämpligt, att nu förberedelsevis

överväga vilka åtgärder som böra vidtagas vid en avveckling av vedregleringen

för att begränsa statens ansvar enligt gjorda utfästelser. Kommissionen

har i detta hänseende diskuterat två möjligheter, nämligen genomförandet

av ett »avverkningsstopp», vilket skulle innebära att garanti utfärdades

med förbehåll, att ved, som icke avverkats exempelvis en månad efter

av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti, eller en

uppdelning av statsgarantin i perioder. Kommissionen har antytt, att genom

ett avverkningsstopp staten visserligen kan hindra att avverkning sker under

en längre tidsperiod och att ved överlåtes på staten på grund av garantibestämmelserna,

men att staten icke i ett sådant läge kan undandraga sig att

gottgöra skogsägarna förluster på grund av förberedande åtgärder för avverkningen

samt till följd av rötskador uppkomna genom stämpling av skogen.

Vidare kunna ersättningskrav väntas från veduppköpare, som genom

avverkningarnas inställande bli urståndsätta att fullgöra ingångna försäljningsavtal.

Med hänsyn till dessa osäkerhetsmoment och andra rubbningar

i vedhandeln har kommissionen stannat för att förorda systemet med statsgarantins

uppdelning i perioder.

De av kommissionen berörda olägenheterna av ett avverkningsstopp kunna

knappast i och för sig anses så vägande, att man på grund härav bör avvisa

tanken på genomförandet av en dylik åtgärd. Statens intressen kunna

självfallet tillgodoses även genom en uppdelning av statsgarantin i perioder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

19

Göras dessa perioder ej alltför långa, blir uppdelningen av statsgarantin till

sina verkningar att jämställa med ett avverkningsstopp. Jag anser ej något

hinder föreligga mot att första garantiperioden bestämmes till tiden i juli—

31 december 1943. I anslutning till en sådan begränsning av statsgarantins

giltighet bör även föreskrivas, att veduppköparna icke skola upprätta avtal

om inköp av annan ved än sådan som avverkas under garantiperioden eller

dessförinnan avverkats. Huru man skall förfara för tiden därefter får bli

föremål för fortsatta överväganden.

Vid sidan av här berörda statliga stödåtgärder, vilka syfta till att underlätta

för den enskilde skogsägaren att på frivillighetens väg medverka till

framvinnande av de betydande mängder ved och annat virke, som ifrågasatts

för avverkningsåret 1943/44, erfordras att staten har möjlighet att genom

lämpliga åtgärder ålägga skogsägare eller annan innehavare av rätt

till skog att fullgöra avverkningar. Den för detta ändamål tillkomna lagen

den 30 juni 1942 om avverkningsskyldighet bör därför givas förlängd giltighet.

Förslag härom har i annat sammanhang förelagts riksdagen. Med

stöd av lagen bör produktionsplikt även för nästa år föreskrivas för brännved

och massaved.

För att underlätta för skogsägarna att fullgöra produktionsskyldigheten

har bränslekommissionen föreslagit, att småtimmer för tillverkning av träull

och till lådvirke samt lövträdsvirke skola få inräknas i produktionsplikten;

härigenom avser man att vinna, att tillgången på dessa virkessortiment

skall bli rikligare än eljest. Möjlighet bör enligt kommissionens mening även

föreligga för skogsägaren att i produktionsskyldigheten få inräkna bakar,

ribb m. m. som utvinnas i samband med förädling av avverkat timmer.

Bränslekommissionens förslag örn rätt för vedproducent att inräkna småtimmer

och lövträdsvirke i produktionsplikten är jag beredd att biträda.

Trots stor tveksamhet vill jag ansluta mig även till kommissionens förslag

om att timmer, som försäljes eller försågas för avsalu, till viss del skall få

ingå i produktionsskyldigheten.

Bränslekommissionen har vidare föreslagit, att kalhuggning skulle få ske

på skogsmark, vars produktionsförmåga av skilda orsaker icke tillfredsställande

utnyttjas. Även enligt min mening böra möjligheterna härför vidgas.

Enligt gällande bestämmelser om statsbidrag från statens skogsodlingsanslag

kan statsbidrag för skogsodling erhållas för bland annat vanhävdad

skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet

och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter. En förutsättning

för statsbidrag är emellertid att avsättningsvärdet av det virke, som

bör avverkas för att åstadkomma nöjaktig föryngring, understiger kostnaden

för föryngringsåtgärderna. Statsbidraget kan beviljas med högst 50 procent

av de godkända kostnaderna. Med nuvarande höga ved- och virkespriser

saknas ofta förutsättningen för erhållande av skogsodlingsbidrag, enär

avsältningsvärdet överstiger reproduktionskostnaderna. Till följd härav lia

skogsägarna i många fall icke frivilligt velat gå med på kalavverkning.

Skogsägarnas medverkan till kalhuggning, vilken otvivelaktigt bör kunna

lämna ett betydande tillskott av ved, bör därför underlättas. Detta torde såsom

bränslekommissionen föreslagit kunna ske genom att statsbidrag förklaras

skola kunna utgå, oavsett det avverkade virkets avsättningsvärde. En

förutsättning för denna lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag

bör dock vara att kalavverkningen utföres i syfte att fullgöra fastigheten

åliggande produktionsplikt.

Även örn lättnader av angivet slag bli genomförda är det icke säkert, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 149.

alla av skogsvårdsstyrelse föreslagna kalavverkningar komma till stånd.

Man synes därför böra ha möjlighet att tvångsvis föreskriva sådan avverkning.

I likhet med bränslekommissionen anser jag, att gällande lag örn

avverkningsskyldighet i nuvarande läge icke lämpligen bör åberopas för en

kalhuggning. Däremot torde, därest särskilda skäl kunna anföras, hinder

icke föreligga för Kungl. Majit att med stöd av allmänna förfogandelagen

från fall till fall förordna om kalhuggning. I händelse av tvångsvis genomförd

kalavverkning böra skogsodlingsbidrag icke utgå; å andra sidan synes

förordnande örn dylik avverkning icke böra meddelas, där icke värdet av virket

beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.

Produktionspliktens storlek skulle enligt de i det föregående skisserade

linjerna kunna bestämmas till omkring 55 miljoner kubikmeter. Av denna

kvantitet synas minst 10 miljoner kubikmeter böra avse massaved och återstoden

annan ved. Staten bör emellertid vara beredd att taga emot väsentligt

större kvantitet massaved. Enligt min mening böra sålunda skogsägarna

äga att intill en sammanlagd myckenhet av 25 miljoner kubikmeter fullgöra

produktionsplikten i massaved.

Av det anförda framgår att ett fastställande av produktionsskyldigheten

för de särskilda fastigheterna kommer att kräva en noggrann kännedom om

de skogliga betingelserna på varje fastighet. Skogsvårdsstyrelserna, vilkas

medverkan vid avverkningarnas planläggning och fördelning är förutsedd i

avverkningslagen, torde komma att behöva anlitas i vidgad omfattning. För

att skogsvårdsstyrelserna skola kunna fylla dessa uppgifter torde därför

ökade ekonomiska bidrag erfordras från statens sida. Denna fråga torde få

underställas riksdagen samtidigt med att förslag förelägges riksdagen beträffande

anslag under nionde huvudtiteln till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens

befrämjande. I anslutning därtill torde även spörsmålet om anvisande

av medel för ökade statsbidrag för skogsodling få upptagas till behandling.

Försörjningen med ved och annat virke under säsongen

1 943/44 grundar sig till övervägande delen på utfallet ay avverkningarna

under innevarande avverkningssäsong samt på vara tillgångar

av stenkol och koks. Årets avverkningar åsyfta en vedkvantitet av omkring

40 miljoner kubikmeter ved och cirka 15 miljoner kubikmeter massaved.

Huru stor del därav som kan komma att utvinnas ur skogarna är ovisst;

den 28 februari 1943 hade, enligt vad jag inhämtat, i ruut tal 24,4 miljoner

kubikmeter ved och 6,6 miljoner kubikmeter massaved avverkats. Dessa

siffror ådagalägga att en forcering av avverkningarna, såvitt möjligt, bör

åstadkommas för att det uppgjorda avverkningsprogrammet skall kunna

fullföljas. Oaktat importen av stenkol och koks kunnat hållas i gång under

innevarande vinter och därigenom lagren av sådant bränsle i stort sett kunnat

något ökas i förhållande till år 1942, kan man ej med hänsyn till ovissheten

örn hur denna import kommer att gestalta sig under bränslesäsongen

1943/44 räkna med att behovet av ved för bränsleändamål under nämnda

period blir mindre än man förut antagit.

Hushållningen med de tillgängliga bränslena bör således präglas av största

sparsamhet. Därjämte böra sådana åtgärder som syfta till att åstadkomma

rationaliserade eldningsmetoder fortfarande verksamt främjas. Även

spörsmålen örn värmebesparande anordningar inom bostadshus förtjäna alltjämt

beaktande. I sistnämnda hänseende må nämnas, att allmänheten bragts

i närmare kontakt med dessa frågor genom den med hjälp av statsbidrag anordnade,

runt stora delar av landet ambulerande utställningen »Varm bo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr ii9.

21

stad», vilken avser att giva fastighetsägare och andra intresserade del av

nyare rön inom detta område. Intet som kan vara ägnat att åstadkomma

bränslebesparing bör enligt min mening underlåtas i det nuvarande läget.

I likhet med vad jag föregående år uttalade i fråga om åtgärderna för

tryggande av vedförsörjningen under nu innevarande bränsleår lärer, därest

brist skulle uppstå å bränslen för skilda användningsområden, en avvägning

ur samhällsnyttans synpunkt böra komma till stånd mellan de olika

behov — industriella och andra — som skola tillgodoses. I den mån det

gäller att fördela bränsletillgångarna på olika industriella företag, bör givetvis

hinder ej föreligga att, om så befinnes påkallat, taga hänsyn jämväl til!

de olika företagens effektivitet. För den händelse avvägningar av här antydd

art skulle bli erforderliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att

vidtaga härför nödiga åtgärder.

Hittills genomförda anordningar för reglering av vedhandeln torde, såvitt

nu kan bedömas, ha verkat i stort sett tillfredsställande. I händelse av

än större knapphet på bränsle torde en än längre gående fördelning av

det tillgängliga bränslet bli nödvändig. Det är sålunda troligt, att en viss

utvidgning av den regleringsform för vedhandeln som genomförts för zon

3, d. v. s. större delen av landets städer och vissa andra större samhällen,

kan bli påkallad. Härigenom torde man vinna icke blott en bättre reglering

av handeln utan även ett mera tillfredsställande utnyttjande av transportmedlen

samt upprätthållandet av en fast prisbildning.

Det under våren 1942 till sin nuvarande omfattning genomförda prisutjämningsförfarandet

för ved, den s. k. vedclearingen har, såvitt erfarenheterna

hittills givit vid handen, nöjaktigt fyllt sin uppgift. Några mera

genomgripande förändringar — utöver en viss utvidgning av clearingsförfarandet,

beroende på skärpning av vedregleringen i ett antal tätorter —

torde icke vara erforderliga.

De olika clearingsförfarandena synas emellertid, såsom bränslekommissionen

förordat, böra administreras genom en gemensam vedclearingkassa,

vars inrättande jag efter särskild framställning från kommissionen ämnar

föreslå Kungl. Majit. Såsom rörelsemedel bör till kassan överföras den behållning

som kan komma att kvarstå som ett resultat av innevarande budgetårs

verksamhet i prisutjämnande syfte. Därjämte böra de medel som kunna

bliva anvisade för att täcka vissa förutsebara förluster å skilda clearingförfaranden

tillföras kassan. Samtliga inbetalningar och utbetalningar av

medel, vare sig de hänföra sig till de olika clearingförfarandena beträffande

handelsreglerade orter, tätorter i zon 3 eller leveranser av ved från överskotts-

till underskottsområden, böra ske genom kassan. Kassans medel böra

innestå i riksbanken och bränslekommissionen bör äga dragningsrätt å kassans

räkning i riksbanken. Eventuell behållning vid kassans avveckling bör

inbetalas till statskontoret. De närmare föreskrifterna för kassan och dess

verksamhet torde Kungl. Majit i samband med beslut om kassans inrättande

få meddela.

I fråga om clearinganordningen för tätorterna i zon 3 har bränslekommissionen

ansett, att en viss ändring bör genomföras i anslutning till motsvarande

anordning inom de handelsreglerade orterna. Kommissionen åsyftar

därvid, att även i tätorterna inom zon 3 en central lagerhållning av ved

genom kristidsnämndernas medverkan skall anordnas för att möjliggöra

tillhandahållandet av ved i sådana fall, då svårigheter föreligga för transporter

av ved direkt från upplag vid bilvägar. Genom en dylik åtgärd skapas

enligt kommissionens mening förutsättningar för en bättre utjämning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 1A9.

av priserna å ved vid leveranser i partier under 100 kubikmeter. De ökade

utkörningskostnader som komma att uppstå för leverans av ved från centrallager

lia beräknats till i genomsnitt 1 krona 75 öre per kubikmeter och avses

skola bestridas av inflytande clearingmedel. Kostnaderna för själva lagerhållningen

anser kommissionen, i den mån de icke kunna täckas av tillämpliga

marginaler vid kristidsnämndens egen försäljning av lagerved, böra ankomma

på vederbörande kommun att svara för. Med hänsyn till att under

kommande bränsleår en del av försörjningen med ved kommer att tillgodoses

genom långved, som kommer att betinga självkostnadspriser, liggande icke

oväsentligt över priserna å kastved, bör, för undvikande av ojämnheter i

prisbildningen å orterna, allteftersom långved användes som bränsle eller ej

enligt kommissionens uppfattning vedclearingen belastas med de ökade kostnaderna.

För egen del kan jag ansluta mig till vad kommissionen anfört i fråga om

utvidgningen av clearinganordningen i tätorter, zon 3. Jag förordar därför,

att kostnaderna för de förutsatta utkörningarna av ved från centrallager få

i första hand bestridas av inflytande clearingmedel. Likaså anser jag det

skäligt, att kommunerna skola svara för lagerkostnaderna för centrallagren,

och jag förutsätter, att de av dessa åtgärder berörda kommunerna frivilligt

gå med på att täcka dessa kostnader. Skulle mot förmodan någon kommun

vägra medverka i sistberörda avseende, torde Kungl. Maj:t äga befogenhet

att ålägga sådan skyldighet med stöd av lagen den 15 juni 1939 (nr 254)

örn skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda

arbetsuppgifter. Kommissionens förslag att de ökade kostnaderna för kapning

av långved skola belasta vedclearingen föranleder ej erinran från

min sida.

Den pågående uppköpsverksamheten av ved kräver stora belopp. Avsevärda

summor lia också anvisats för detta ändamål. Såsom bränslekommissionen

anfört torde med det inköpsprogram, som kan väntas bli följt för

veduppköpen under bränslesäsongen 1943/44, icke föreligga skäl antaga att

rörelsemedel utöver de redan anvisade skola bli behövliga. Några särskilda

anslagsmedel för inlösen av tvångsavverkad ved torde icke bli erforderliga.

Skulle krav framställas på statsverket för inlösen av tvångsavverkad ved,

torde härav föranledda utgifter få bestridas av de för inköp av ved avsedda

medlen. Man skulle även kunna tänka sig att kostnaderna för inlösen av

ved, som måste av staten omhändertagas i och för uppfyllande av meddelad

garanti, borde utgå från tillgängliga inköpsmedel. Då man helt saknar bedömningspunkter

rörande storleken av de vedpartier som kunna komma i

statens hand genom ett sådant inlösningsförfarande, synes det på sätt som

förutsatts för de närmast föregående budgetåren lämpligast, att eventuella

utgifter för statsgaranterad ved få preliminärt bestridas från förskottsstat.

Med statsgaranterad ved avser jag i detta sammanhang ved, för vilken vedproducent

åt sig utverkat garanti enligt kungörelsen den 22 maj 1942 med

vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.

Det av bränslekommissionen genomförda prisutjämningsförfarandet är

principiellt så avvägt, att varken vinst eller förlust skall behöva uppkomma.

I praktiken kunna avvikelser emellertid förekomma, vilka medföra förlust

å clearingen. Därtill komma prisförluster å kapad långved. För att kunna

möta förluster av dessa båda kategorier anser bränslekommissionen ett belopp

av 1,5 miljoner kronor erforderligt. De i det föregående omnämnda

kostnaderna för anordnande av centrallager inom tätorterna i zon 3 beräknas

medföra en belastning å clearingen av i runt tal 1 miljon kronor. Slut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

23

ligen räknar kommissionen med att behöva omkring 0,5 miljoner kronor till

täckande av de direkta kostnaderna för inköp och försäljning av ved, varvid

särskilt inköpen och försäljningarna av långved framträda såsom kostnadsfördyrande.

De gjorda beräkningarna av medelsbehoven föranleda i och för sig ej

någon erinran från min sida. Det torde emellertid kunna ifrågasättas örn

icke den förutsedda belastningen å vedclearingen för anordnande av centrallager

i tätorterna i zon 3 bör bestridas av de överskottsmedel, vilka äro avsedda

att utgöra startkapital för vedclearingkassan. Med hänsyn till ovissheten

om storleken av dessa överskottsmedel och om utfallet av de för nästkommande

budgetår avsedda prisutjämningsförfarandena synes försiktigheten

bjuda, att man icke räknar med att de ifrågavarande kostnaderna

skola kunna täckas av clearingkassan. Jag förordar därför, att förslagsanslaget

till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.

kalkyleras med hänsyn till dessa kostnader och alltså bestämmes till 3 miljoner

kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har bränslekommissionen Utskottet.

beräknat bränslebehovet under säsongen 1944/45 till en vedkvantitet av

40 miljoner kubikmeter (travat mått), vartill kommer en torvkvantitet,

motsvarande mellan 3 och 4 miljoner kubikmeter ved. Föredragande statsrådet

har på anförda skäl funnit det angeläget, att planläggningen av vedavverkningarna

icke inriktades på att uppnå en viss maximikvantitet utan

i stället på att erhålla en viss antagen minimimängd. Denna minimikvantitet

för veduttagen har föredragande statsrådet ansett kunna uppskattas till den

av bränslekommissionen angivna kvantiteten av 40 miljoner kubikmeter,

varav 5 miljoner kubikmeter skulle utgöras av massaved eller ved samt

återstoden av kastved och kolved jämte annan långved. Vidare skulle enligt

bränslekommissionens beräkningar för att täcka industriens råvarubehov

under nästa avverkningsår uttagas 15 miljoner kubikmeter (travat

mått) massaved, varav omkring 10 miljoner kubikmeter för löpande behov

och omkring 5 miljoner kubikmeter för lagerökning. Härutöver har räknats

med en kvantitet av mellan 10 och 11 miljoner kubikmeter (fast mått utan

bark) för annat rundvirke än massaved (sågtimmer, slipers, stolpar m. m.).

Föredragande statsrådet har ansett att väsentligt ökade uttag av massaved

för bränsleändamål under nästa vinter borde eftersträvas, varigenom vunnes

alt — för den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat

— den avverkade massaveden skulle kunna användas inom cellulosaindustrien.

önskvärt vore även, framhåller statsrådet, att avverkningarna

av timmer ökades på grund av att vedbränsle erhölles i samband med timrets

avverkning och förädling. För att tillgodose behovet av brännved och

massaved bör enligt föredragande statsrådets mening produktionspliktens

storlek under nästa avverkningsår bestämmas till omkring 55 miljoner

kubikmeter, varvid skogsägarna skulle ilga att intill en sammanlagd myckenhet

av 25 miljoner kubikmeter fullgöra produktionsplikten i massaved.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 149.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot det sålunda framlagda

avverkningsprogrammet, vill emellertid i anslutning till vad föredragande

statsrådet därom anfört understryka angelägenheten av att ingående

undersökningar om de olika fastigheternas skogstillgångar verkställas, i syfte

att erhålla en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna. Enligt vad

utskottet erfarit lärer i skogarna kvarligga stora vedkvantiteter, vilka icke

kunnat framforslas under den senaste vinterperioden. Utskottet förutsätter,

att allt göres för att den avverkade veden kommer att framforslas til! lämplig

bil- eller transportväg. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att förordna

örn härför erforderliga åtgärder.

Bränslekommissionen har ifrågasatt vissa modifikationer i gällande regler

för statsgaranti och för rätten till avverkningsförskott enligt kungörelsen

den 22 maj 1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.

I sådant avseende har kommissionen föreslagit, att tidpunkten för avlämnandet

av veden i stället för, såsom i kungörelsen stadgades, tiden för överlåtelsen

av veden skulle vara avgörande för statsgarantins giltighet. Föredragande

statsrådet har på anförda skäl icke funnit det påkallat att garantiutfästelsen

gåves en sådan innebörd, men ansett att författningsbestämmelserna

— för att någon oklarhet icke skulle råda i förevarande avseende —

holde så utformas, att av dem tydligt framginge, att statsgarantin upphörde

i och med att försäljningsavtal träffats. Utskottet anser sig böra framhålla,

att i vissa fall sådana förhållanden kunna föreligga för den enskilde skogsägaren

att ett strikt tillämpande av den av föredragande statsrådet förordade

bestämmelsen måste framstå såsom mindre tillfredsställande. Utskottet syftar

härvid exempelvis på att vederbörande skogsägare fullgjort den avverkning

som enligt ingånget försäljningsavtal ålegat honom men avtalet på

grund av väderleksförhållanden, transportsvårigheter eller dylikt icke kunnat

fullföljas genom framforsling av den ifrågakommande vedmängden till

leveransplatsen. Ät Kungl. Majit torde därför enligt utskottets mening höra

inrymmas befogenhet att, efter prövning i varje särskilt fall och för så vitt

ömmande omständigheter föreligga, medgiva utsträckning av statsgarantins

giltighetstid.

Enligt vad som från bränslekommissionens sida upplysts i en under hand

till utskottet överlämnad promemoria har statsgarantin genom tillkomsten

av normalpriser å ved samt genom det allmänna beslaget å ved och i samband

därmed reglering av uppköpsverksamheten och handeln med ved icke

kommit att få samma betydelse för en vedproducent som vid dess tillkomst.

Meddelandet av statsgaranti har vidare ej längre ansetts vara en förutsättning

för erhållande av förskott för avverkningskostnad. Intresset för erhållande

av statsgaranti har på grund av nämnda omständigheter visat en

stadigt sjunkande tendens. Då vedproducenterna i mycket stor utsträckning

icke velat eller kunnat inse de ekonomiska fördelar, som ligga i att anmäla

den avverkade veden till statsgaranti torde det — framhåller kommissionen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149.

25

— kunna förutsättas, att vid en avveckling av krisen starka krav komma

att resas på, att staten inlöser all oförsåld ved, vilka krav torde bli mycket

svåra att fastställa. Med hänsyn även till att flertalet vedproducenter numera

enligt lagen om avverkningsskyldighet ålagts produktionsplikt finner

kommissionen det angeläget, att sådana bestämmelser örn meddelande av

statsgaranti utfärdas, att en vedproducent tillförsäkras rätt till statsinlösen

av den vedkvantitet, som han blivit ålagd att avverka och för vilken han

ej kunnat vinna avsättning. Vad kommissionen i förevarande avseende sålunda

anfört har övertygat utskottet om lämpligheten av att bestämmelserna

örn meddelande av statsgaranti tagas under omprövning, och utskottet har

icke funnit anledning till erinran mot att Kungl. Maj:! vidtager de jämkningar

i bestämmelserna, som med hänsyn till det anförda kunna befinnas

påkallade.

Föredragande statsrådet har i enlighet med förslag av bränslekommissionen

förordat en sådan uppmjukning av gällande bestämmelser om skogsodlingsbidrag

vid kalavverkning, att dylikt bidrag skulle kunna utgå, oavsett

det avverkade virkets avsättningsvärde. En förutsättning för ifrågavarande

lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag borde dock

vara att kalavverkningen utfördes i. syfte att fullgöra fastigheten åliggande

produktionsplikt. Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande

förslag, vill emellertid framhålla angelägenheten av att nämnda

lättnad i gällande bestämmelser tillämpas restriktivt, så att bidraget företrädesvis

kommer sådana skogsägare, för vilka behov av dylik hjälp föreligger,

till godo.

Vad angår frågan om tvångsvis föreskriven kalavverkning vill utskottet i

anslutning till vad föredragande statsrådet i ämnet anfört framhålla, att vid

förordnande örn dylik avverkning tillbörlig hänsyn synes böra tagas till

vederbörande fastighets skogstillgång i dess helhet.

Utskottet vill understryka vad föredragande statsrådet anfört i fråga om

önskvärdheten av att rationaliserande eldningsmetoder fortfarande verksamt

främjas och att uppmärksamhet ägnas frågan örn värmebesparande anordningar

inom bostadshus. Vidare får utskottet i likhet med föredragande statsrådet

framhålla, att därest brist skulle uppstå för skilda användningsområden

en avvägning ur samhällsnyttans synpunkt bör komma till stånd mellan

de olika behov — industriella och andra — som skola tillgodoses. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att därest dylika avvägningar bliva påkallade

vidtaga härför erforderliga åtgärder.

Vad föredragande statsrådet föreslagit beträffande vedclearingen har icke

givit utskottet anledning till erinran. Utskottet har icke heller funnit något

att invända mot statsrådets beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår

till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. och tillstyrker

alltså att ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor anvisas för ändamålet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 149—150.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 149.

Till vad föredragande statsrådet i övrigt i förevarande sammanhang anfört

och föreslagit kan utskottet giva sin anslutning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) godkänna, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder

för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse

med av utskottet i det föregående angivna

riktlinjer;

b) för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband med

inköp och inlösen av ved, m. m. å driftbudgeten under elfte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor

Stockholm den 4 juni 1943.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,

Pauli, Torsten Ström, Sven Larsson, Heiding, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Björkman, Ekströmer, Emil Petersson och Persson i Skabersjö; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Stockholm,

Andersson i Prästbol, Isacsson, Hansson i Rubbestad, Holmdahl, Andersson i Södergård,

Mårtensson, Staxäng, Viklund, Åkerström och Barnekow.

Reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,

Persson i Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård och

Barnekow, vilka ansett, att andra stycket av utskottets yttrande på sid. 24

bort hava följande lydelse:

»Bränslekommissionen har ----- till leveransplatsen. Åt Kungl. Majit

torde därför enligt utskottets mening böra inrymmas befogenhet att, efter

prövning i varje särskilt fall, medgiva utsträckning av statsgarantins giltighetstid.

»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,

Persson i Skabersjö och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att andra stycket

av utskottets yttrande på sid. 25 bort hava följande lydelse:

»Föredragande statsrådet — ---åliggande produktionsplikt. Utskottet

har icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande förslag.»;

3) av herr Staxäng.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:312 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen TO. lil. s. 1 i texten