Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.
1943-06-04 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1943:157, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 157.
Nr 157.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för
Djurgårdskommissionen m. m.
(4:e avd.)
I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 14) har hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit om utredning och förslag
till nya instruktioner för Djurgårdskommissionen till förhindrande av tomtspekulation,
uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga
naturvärden.
Vidare har i en inom andra kammaren av herr S. Persson i Stockholm väckt
motion (11:236) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer
örn utfärdandet av sådana direktiv till Djurgårdskommissionen, att
Stockholms stad gives företrädesrätt framför enskilda vid förvärv av kronan
tillhörig mark inom Stockholms stads områden, och att kronan därvid tilllämpar
en sådan prispolitik, att den sammanfaller med vad chefen för socialdepartementet
deklarerat i förevarande avseende.
över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
Djurgårdskommissionen avgivit yttrande, vilket fogas som bilaga till
utskottets utlåtande (Bilaga A).
Under den byggnadsmarknadens högkonjunktur, som rådde under de
närmaste åren före nu pågående krig, uppnådde Djurgårdskommissionen
mycket höga priser vid sina genom sedvanligt anbudsförfarande skedda försäljningar
av tomter på Ladugårdsgärdet. I den mån motionerna ta sikte på
mera aktuella förhållanden eller alltså förhållandena under krigsåren kan det
dock konstateras att kronans tomtpris betydligt nedgått.
Tomtprisen i huvudstaden måste tvivelsutan alltjämt betecknas som mycket
höga. Djurgårdskommissionens utredningar utvisa emellertid att kronans
tomtförsäljningar inom Stockholm hållit sig vid en prisnivå, som understiger
vad staden och enskilda betingat sig för tomter med motsvarande belägenhet.
Enligt vad Djurgårdskommissionen framhållit ansåg den sig, då
år 1940 exploateringen av Johanneshov—Kvarnängenområdena igångsattes,
böra godtaga priser understigande kapitalvärdet av stadens intilliggande med
tomträtt upplåtna tomter.
En reglering av tomtprisnivån i den inre staden kan, såsom allmänt erkänts,
praktisk! taget icke ernås med mindre än att tillräckligt antal tomter
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Statsutskottets utlåtande nr 157.
förås till salu. I själva verket torde den främsta orsaken till de högt uppdrivna
tomtpris, som gällt i huvudstaden, vara av kommunalpolitisk natur,
eller närmast en följd av fördröjd stadsplanering för den inre staden. Inom
ytterområdena har visserligen stadsplaneringen nått längre, men bostadsproduktionen
därstädes har, enligt vad Djurgårdskommissionen i sitt yttrande
påvisat, ej kunnat avhjälpa bostadsbristen på grund av bland annat otillfredsställande
kommunikationsanordningar. Genom stadens medverkan till stadsplanering
utav kronan tillhörig mark i och invid den inre staden skulle måhända
åtminstone i någon mån den höga tomtprisnivån kunna motverkats.
Även i avseende å dylik stadsplanering av kronans mark har emellertid den
under de gångna åren från Stockholms stad förda politiken verkat fördröjande.
Gentemot de i motionen I: 14 så starkt hävdade naturskyddssynpunkterna
må framhållas att vid all stadsplanering och i all synnerhet av sådan central
storstadsbebyggelse, varom här är fråga, dessa synpunkter måste komma i
starkt motsatsförhållande till andra och mera väsentliga samhälleliga krav,
nämligen kraven på lämpliga bostäder till rimligt pris för en växande befolkning.
Då i motionen med särskild tanke på Ladugårdsgärdet göres gällande
att Djurgårdskommissionen »med sin exploateringspolitik gått mycket
hårt fram över oersättliga naturvärden» må erinras att området tidigare utgjort
vanlig ängs- och betesmark vilken efterhand avröjts till övningsplats
för huvudstadens garnison. Erinras må att all exploatering i vad avser stadsplanens
utformning skett i enlighet med överenskommelser med Stockholms
stad. Såsom utskottet redan tidigare i andra sammanhang haft anledning
framhålla har alltsedan sekelskiftet genom olika sakkunnigutredningar där
naturskyddets intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse övervägts
formerna för den fortsatta exploateringen av Djurgården, häri inbegripet
Ladugårdsgärdet samt också de stora skogs- och lövmarksområdena mellan
Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken, där den jämväl kronan tillhöriga
men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter.
När det gällt möjligheterna att disponera stora områden värdefull kronomark
till parker och friluftsreservat har huvudstaden alltså intagit en
ganska säregen förmånsställning i förhållande till andra kommuner, av vilka
för övrigt det stora flertalet i ekonomiskt hänseende ingalunda befunnit
sig i ett lika gynnsamt läge som huvudstaden.
Vad själva Ladugårdsgärdesområdet beträffar har vid ovannämnda utredningar
en bebyggelse av stora delar av detsamma betraktats som ett fullt
naturligt led i huvudstadens fortsatta utveckling. I sitt år 1917 avgivna betänkande
ansågo exempelvis de sakkunniga för Djurgårdens bevarande som
park att för bostadsbebyggelse skulle av Ladugårdsgärdet kunna försäljas en
yta av omkring 2,747,600 kvadratmeter. På detta sätt avsågs också att finansiera
de stora kapitalutlägg, varmed förflyttningen av de militära anläggningarna
kring Ladugårdsgärdet väntades bliva förbundna. Det kan knappast anses
rimligt att en dylik välbelägen och högst värdefull tomtmark skall av staten
uppoffras för att i stort sett stå obegagnad som ett öppet markreservat med
Statsutskottets utlåtande nr 157.
9
uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga
anordningar, för vilka för övrigt lämpliga utrymmen borde av staden kunna
anskaffas på andra platser.
De högt uppdrivna bostadskostnaderna i huvudstaden förtjäna förvisso
allvarligt beaktas. Att utfinna de lämpliga åtgärderna för hithörande frågors
lösning ankommer väl främst på närmast ansvariga kommunala organ i all
synnerhet då fråga är om en kommun med Stockholms resurser både ekonomiskt
och i andra avseenden. Självfallet kunna dock ej heller statsmakterna
undgå att uppmärksamma dessa huvudstadens problem lika litet som det
samband vilket råder mellan tomtpris och byggnadskostnader. Utskottet inser
tillfullo angelägenheten av att staten vid all markexploatering både i
Stockholm och annorstädes tillämpar en tomtpolitik som — vid sidan av de
ofrånkomliga ekonomiska synpunkterna — också tar sikte på de sociala kraven.
På sätt i motionerna antytts förfogar kronan inom och invid Stockholm
över markområden, så belägna att de äro nödvändiga för den fortsatta bostadsproduktionen
för huvudstadens befolkning. Såsom Djurgårdskommissionen
anfört torde kronans, stadens och den bostadssökande allmänhetens
intressen överensstämma i att dessa områden utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas
och exploateras, vadan det ligger vikt uppå att alla härför erforderliga
åtgärder vidtagas under den stadens medverkan härtill för stadsplanering
m. m. som lärer vara ofrånkomlig. Under förväntan att dessa synpunkter
skola utan någon särskild riksdagens framställning beaktas får utskottet
hemställa,
att motionerna 1:14 och 11:236 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 4 juni 1943.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 155.
10
Statsutskottets utlåtande nr 157.
Bilaga A.
Till riksdagens statsutskott.
I en inom riksdagens första kammare väckt motion (nr 14 år 1943) har
hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag till
nya instruktioner för djurgårdskommissionen till förhindrande av tomtspekulation,
uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga naturvärden.
I en inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 236 år 1943) har
föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utfärdandet av sådana
direktiv till djurgårdskommissionen, att Stockholms stad gives företrädesrätt
framför enskilda vid förvärv av kronan tillhörig mark inom Stockholms
stads områden och att kronan därvid tillämpar en sådan prispolitik,
att den sammanfaller med vad chefen för socialdepartementet deklarerat i
Kungl. Maj:ts proposition nr 251 till 1941 års lagtima riksdag..
Genom beslut den 22 januari 1943 och den 12 februari 1943 har Kungl.
Majit anbefallt djurgårdskommissionen att skyndsamt avgiva och till riksdagens
statsutskott överlämna yttrande över ovannämnda motioner.
Då innehållet i motionerna avser de av statsmakterna åt djurgårdskommissionen
anförtrodda exploateringsuppdragen beträffande kronan tillhöriga
markområden å Ladugårdsgärdet, Marieberg-Konradsberg och Johanneshov
i Stockholm och då de båda motionärerna, ehuru med något olika uttryckssätt
åsyfta en ändring av hittills tillämpade grunder för försäljning av kronans
innehav därstädes av tomtmark för bostadsbebyggelse, synes djurgårdskommissionen
kunna över de båda motionerna avgiva ett gemensamt yttrande.
Båda motionärerna beröra de av djurgårdskommissionen erhållna tomtpriserna.
Därvid göres i motionen I: 14 gällande, att djurgårdskommissionens
tomtförsäljningar i Stockholm medfört ett starkt uppdrivande av tomtpriserna,
»i synnerhet som staten numera och sedan rätt länge äger den övervägande
delen av all mark inom Stockholms stad och därför kunnat diktera
markpriserna efter behag». I motionen 11:236 framhålles, att djurgårdskommissionen
förfogar över sådan tomtmark i Stockholm, som är relativt
centralt belägen och nödvändig för den fortsatta bostadsproduktionen samt
tillägges, att »detta har djurgårdskommissionen i rak motsättning till de av
socialministern förordade principerna (Kungl. Maj:ts proposition nr 251 år
1941) utnyttjat i krasst vinstintresse».
Med hänsyn till dessa uttalanden synes det vara lämpligt att framlägga en
redogörelse för de priser, som kronan, staden och enskilda tillämpat vid
tomtförsäljningar ej blott under närmaste åren utan även under en längre
tid tillbaka. Inom djurgårdskommissionen har därför verkställts vissa utredningar
beträffande ifrågavarande tomtpriser, taxeringsvärden och kronans
andel i under årens lopp bebyggda eldstäder i Stockholm. Innan resultatet av
dessa utredningar närmare beröres, synes det lämpligt att erinra om några
allmänna synpunkter på prisbildningen å hyresmarknaden.
Därvidlag tillåter sig djurgårdskommissionen till en början åberopa vissa
Stockholms stads myndigheters principuttalanden i detta ämne. I en vid
stadsfullmäktiges sammanträde den 17 mars 1930 väckt motion (nr 6 år 1930)
hade hemställts, att vederbörande myndigheter måtte få i uppdrag att vid
-
Statsutskottets utlåtande nr 157.
11
taga snara och effektiva åtgärder för färdigställande av tomtmark i den
omfattning och så belägen, att möjligheter förefunnes att vid fri prisbildning
hålla priset på tomter på en sådan nivå, att bostadsproduktionen icke därigenom
oskäligt fördyrades. Med anledning av motionen avgav Stockholms
stadskollegium den 27 oktober 1930 utlåtande nr 434. Stadskollegiet anförde
därvid, att stadens fastighetsnämnd den 3 oktober 1930 hemställt, att motionen
icke måtte till någon stadsfullmäktiges åtgärd vidare föranleda och att
nämnden till stöd härvid återgav ett av fastighetsdirektören Axel Dahlberg i
anledning av motionen avgivet tjänsteutlåtande, därvid Dahlberg till en början
citerade ur gaturegleringsavdelningens utredning i ärendet följande:
»Den viktigaste faktor, som påverkar hyresnivån i en stad, är befolkningens
allmänna betalningsförmåga. Liksom varje annan nyttighet rättar sig
priset för bostaden i den fria marknaden efter den allmänna prisnivån. Därmed
måste man ju förutsätta, att fastighetsägarna i likhet med andra affärsmän
söka erhålla största möjliga betalning för sin vara, oavsett huru mycket
den kostat dem. Men hyresnivån kan dock icke varaktigt stiga över en viss
högsta gräns, som är bestämd av det högsta belopp, som hyresgästexma anse
sig kunna betala för sin bostad. Skulle fastighetsägarna försöka höja hyresnivån
över denna gräns, mötes detta av hyresgästerna med en inskränkning
av bostadsutrymmet, d. v. s. en sänkning av bostadsstandarden. Det lediga
bostadsbestånd, som då uppstår, tvingar automatiskt fastighetsägarna till
en sänkning av hyrorna.
Ett viktigt undantag från denna allmänna regel är dock det fall, att i staden
en hastig folkökning pågår, framförallt vid stor inflyttning. I sådant fall
tvingas de inflyttande att hyra de lediga bostadslägenheterna, även örn priset
för dessa är oskäligt högt. Under dessa omständigheter kan tydligen en abnormt
hög hyresnivå upprätthållas. Men endast för en tid. I den fria marknaden
orsaka höga hyror en stegrad byggnadsverksamhet, och i den mån
eli bostadsöverskott därigenom uppstår, måste hyrorna så småningom falla
till normal nivå.
Under kristiden under och efter (det förra världs-) kriget förde det sjunkande
penningvärdet med sig en fortgående stegring av hyrorna. För stora
samhällsklasser, särskilt för dem, som voro hänvisade till de minsta bostadslägenheterna,
var den hastiga hyresstegringen omöjlig att bära och skulle
vid fri prisbildning för många hava blivit ruinerande. Under sådana tider
torde från det allmännas sida icke finnas någon möjlighet alt hastigt träda
hjälpande emellan på annat sätt än att subventionera bostadsproduktionen
och genomföra en hyresreglering, avseende ett fastställande av maximihyror
för de olika lägenheterna. Så länge hyresreglering finnes och således byggnadsföretagarnas
vinst nedbringas till ett minimum eller på grund av byggnadskostnadernas
ökning kan utbytas mot en direkt förlust, minskas eller
upphör den enskilda bostadsproduktionen. Under den tid, liyresstegringslagen
gällde (25/3 1917—Vin 1923), var den årliga bostadsproduktionen i Stockholm
den lägsta, sorn förekommit sedan år 1900. Bostadsproduktionen under denna
tid hölls till stor del i gång om även i ringa omfattning genom stadens subvention.
När emellertid kristiden upphörde, åstadkom hvresstegringslagens
upphävande ett återupptagande av den enskilda bostadsproduktionen. De senare
årens byggnadsverksamhet i Stockholm har varit rekordartad och kan
till stor del tillskrivas de avsevärda vinstmöjligheter, som locka de enskilda
byggmästarna. Den fria prisbildningen på hyresmarknaden och den fortfarande
slacka inflyttningen lill Stockholm möjliggör för byggmästarna all
uthyra de nybyggda lägenheterna mot hyror, sorn giva en mycket hög avkastning
på det i byggnaden insatta kapitalet.
Såsom förut framhållits bestämmes maximihyran för bostaden av den del
12
Statsutskottets utlåtande nr 157.
av inkomsten, som ifrågavarande befolkningsskikt anser sig kunna betala för
sin bostad, eller med andra ord av befolkningens betalningsföi-måga. Å andra
sidan bestämmes i längden minimihyran av produktionskostnaden för bostaden,
d. v. s. tomtkostnaden plus byggnadskostnaden. Det verksammaste medlet
att åstadkomma sjunkande hyror kommer därför städse att bliva dels en stegrad
bostadsproduktion, som så småningom åstadkommer en tillräcklig stor bostadsreserv,
dels ett nedbringande av tomtpris och byggnadskostnader.
En tämligen allmänt utbredd åsikt är, att staden enbart genom att hålla
låga tomtpris skulle kunna medverka till åstadkommandet av låga hyror.
Detta kan betecknas som en sanning endast under vissa förutsättningar. I tider
med ringa byggnadsverksamhet är uppenbart låga tomtpris ett effektivt
medel att stimulera byggnadsverksamheten, men när, som nu är fallet i Stockholm,
byggnadsverksamheten är rekordartad och i själva verket efterfrågan
på tomtmark under åratal varit större än tillgången på bebyggbara tomter,
innebära låga tomtpris vid stadens försäljningar endast en direkt present till
byggmästarna, som icke kommer hyresgästerna till godo. Så länge en livlig
byggnadsverksamhet pågår, torde det därför icke finnas något rimligt skäl
att vid stadens tomtförsäljningar tillämpa ett lägre pris än i allmänna marknaden
för motsvarande tomtmark såvida icke tomtägarna lämna garanti för
stadens kontroll av hyrorna. Å andra sidan kan det icke alltid vara försvarligt
att vid kommunal tomtförsäljning, särskilt när det gäller bostadstomter,
alltid söka erhålla högsta möjliga pris i likhet med enskilda markexploatörer.
Om staden vid varje tomtförsäljning skulle infordra köpeanbud och sälja till
den högstbjudande, erhålles ett överpris, vilket byggmästaren, då han givetvis
strävar efter att ej förlora på bygget, söker kompensera genom minskade
byggnadskostnader och därför bygger med lägre standard, än han eljest skulle
hava gjort. För den enskilde tomtförsäljaren är det likgiltigt, hur tomtköparen
bygger, men för staden bör det vara angeläget att medverka till att byggnader
av god kvalitet uppföras på stadens tomter. Härav följer, att tomtpriset vid
kommunal tomtförsäljning bör avpassas så, att byggmästaren kan uppföra
byggnad av god standard och ändock erhålla skälig vinst.»
Själv anförde Dahlberg bl. a.:
»Såsom gaturegleringsavdelningen ovan framhållit, förhåller det sig utan
tvivel så med bostäder såväl som med andra nyttigheter, att prisnivån på ett
avgörande sätt influeras av relationen mellan tillgång och efterfrågan, och
att i sista hand den bostadssökande allmänhetens betalningsförmåga blir bestämmande
för hyresnivån. Detta kommer ju också klart till uttryck genom
det faktum, att hyresnivån utjämnas, så att hyrorna i likvärdiga lägenheter
äro lika höga, oavsett om den ena lägenheten frambringats för ett väsentligt
högre pris än den andra.
Genom tomtpolitiken kan dock tillgången på bostäder tänkas reglerad och
härigenom hyresnivån påverkad i ena eller andra riktningen. En restriktiv
tomtpolitik av den, som behärskar huvudparten av tillgänglig tomtmark,
måste sålunda i längden föranleda höga hyror, även om tomtpriset i och för
sig icke är högt. Givetvis möjliggör sådan politik också hållandet av höga
tomtpriser. Stora utbud av tomtmark till låga priser måste däremot kunna
medverka till en sänkning av hyresnivån till den gräns, som betingas av de
oundgängligen nödvändiga produktionskostnaderna. Tomtpriset, som för övrigt
endast utgör en mindre del av produktionskostnaden, är sålunda icke det
väsentliga i fråga om tomtpolitikens inverkan på hyresnivån, utan denna
inverkan sker indirekt genom den omfattning, i vilken tomtmark utbjudes.»
I enlighet med vad stadskollegiet hemställt i sitt berörda utlåtande beslöto
stadsfullmäktige att motionen icke skulle till någon stadsfullmäktiges vidare
åtgärd föranleda.
Statsutskottets utlåtande nr 157.
13
I anslutning till vad fastiglietsdirektören i sitt utlåtande anfört rörande
bostadsproduktionen efter förra världskriget får kommissionen tillägga följande.
Redan år 1924 hade bostadsproduktionen jämfört med de föregående åren
mångdubblats och åren därefter blev byggnadsverksamheten rekordartad.
Denna rekordartade byggnadsverksamhet i Stockholm fortsatte sedan med
undantag för några kortare perioder, då arbetskonflikt eller penningkris inträffade,
ända fram till år 1939, tidpunkten för det andra världskrigets utbrott.
Den stegrade bostadsproduktionen i den inre staden hämmades endast
av bristen på tillgänglig, centralt belägen, obebyggd tomtmark. På grund av
den stora efterfrågan på bostadstomter inköpte byggnadsföretagarna gamla
fastigheter, å vilka husen revos och nya byggnader uppfördes. De nybyggda
bostädernas antal var icke tillräckligt för att tillgodose den starka inflyttningen,
varigenom bostadsöverskottet höll sig avsevärt under det normala.
Huvudstaden var under dessa år i avsaknad av en tillräcklig tomtreserv för
att möta den stora efterfrågan på centralt belägna bostadstomter, så att vid
fri prisbildning tomtpriserna kunde hållas på en normal nivå. Huvudorsaken
härtill torde främst hava varit, att stadsplanerings- jämte tillhörande kommunikations-
och generalplanefrågor icke blivit lösta. Den stora efterfrågan på
bostadstomter i inre staden under åren 1937—1939 medförde en så stark prisstegring,
att för obebyggda tomter betalades ända till 4,000 kronor per normaleldstad
och för rivningsfastigheter med visst affärsläge 5,000—6,000 kronor
per normaleldstad. Den fria prisbildningen på hyresmarknaden, den alltjämt
starka inflyttningen till huvudstaden och det låga ränteläget möjliggjorde
för byggnadsföretagarna att betala dessa höga eldstadspriser, då de
nybyggda lägenheterna, som allmänt erhöllo en modernare utrustning och
högre standard än det gamla fastighetsbeståndet, funno avsättning mot hyror,
som gåvo en hög avkastning på det i byggnaden insatta kapitalet.
Från och med det andra världskrigets utbrott avstannade byggnadsverksamheten
främst på grund av höjt ränteläge, och den avvaktande hållningen
på penningmarknaden och det förut knappa bostadsöverskottet inom den
inre staden minskades till ett minimum. Emellertid visade inflyttningen till
Stockholm icke någon tendens att minska och efterfrågan på bostäder var
alltjämt stor. För att förhindra en allmän hyresstegring infördes åter hyresregleringen,
varvid den år 1939 rådande hyresnivån Indes till grund som
maximipris. När byggnadsverksamheten började återupptagas, hade byggnadskostnaderna
avsevärt ökats, vilket föranledde subventionsåtgärder från
stat och kommun.
Vid bedömande av frågan, huruvida djurgårdskommissionen genom återhållsamhet
vid tillhandahållandet av tomtmark åstadkommit en åtstramning
på tomtmarknaden må erinras, förutom att kronan icke är ensam tomtproducent,
följande.
Det kan konstateras, att djurgårdskommissionen på grund av den stora
efterfrågan på tomter icke vid någon tidpunkt haft någon nämnvärd reservav
iordningställd tomtmark till förfogande å Ladugårdsgärdet. Beträffande
Ladugårdsgärdet har det åt kommissionen anförtrodda exploateringsuppdraget
omfattat mark, vilken endast successivt kunnat tagas i anspråk för bebyggelse
allt eftersom densamma kunnat frigöras från användningen för militära
ändamål. Kommissionen har vid varje utbud sökt tillföra bostadsmarknaden
största möjliga antal bostadstomter. Då vid vissa tillfällen utbud omfattat
endast ett mindre antal tomter, bar orsaken varit svårigheter vid kisandet
av nödvändiga stadsplane- och avloppsfrågor, vilkas avgörande icke
legat hos kommissionen. Arbetena med övriga delars av Ladugårdsgärdet in
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 157.
tagande i stadsplan påbörjades år 1932 av kommissionen, men ännu har icke
något resultat kunnat uppnås i denna stadsplanefråga på grund av stadens
obenägenhet att vilja medverka därtill.
Stadsplaneringen av Mariebergs- och Konradsbergsområdena tog omkring
fem år. På grund av nuvarande användning för militärt och sjukhusändamål
har hittills endast en obetydlig del av detta välbelägna och ur bostadssynpunkt
högklassiga exploateringsområde kunnat ställas till kommissionens förfogande
för tomtmarkens iordningställande och försäljning.
För de under kommissionens förvaltning lydande Johanneshov—Kvarnängenområdena
avslutades stadsplanearbetena icke förrän år 1939. Omedelbart
därefter påbörjades gatornas iordningställande, men tomterna rönte till
en början icke någon efterfrågan på grund av det ovissa läget med hänsyn
till det samtidigt utbrutna världskriget. Sedan byggnadsverksamheten så
småningom kom i gång, har kommissionen hitintills haft en tillgång på tomter
större än som motsvarat efterfrågan. Örn några månader har kommissionen
färdigställt gator och ledningar för ännu ett område för omkring 2,000
eldstäder. De övriga delarna av Johanneshovsområdet ävensom det av kronan
i utbyte mot Bellevueområdet år 1941 förvärvade Årstaområdet hava, på
grund av svävande stadsplane- och kommunikationsfrågor, icke kunnat iordningställas
för att tillgodose bostadsmarknadens tomtbehov.
I enlighet med vad sålunda anförts hävdar djurgårdskommissionen, att
kommissionen städse tillhandahållit tomter i den utsträckning, som varit
möjlig med hänsyn till stadsplane- och andra frågor, samt att kommissionen
alltså icke i prisstegrande syfte vid något tillfälle tillbakahållit utbudet av
tillgängliga tomter inom djurgårdskommissionens olika exploateringsområden.
Djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet under åren 1912—1928
omfattade de s. k. Karlaplans- och Fredrikshovsområdena. I och med det att
mellan kronan och Stockholms stad avslutats 1928 och 1931 års stadsplaneavlal
rörande vissa delar av Ladugårdsgärdet, kunde exploateringen av dessa
områden igångsättas, och därmed börjar hösten 1931 det andra skedet av
kommissionens exploateringsverksamhet å Ladugårdsgärdet.
Till belysande av den omfattning djurgårdskommissionens tomtförsäljningar
under sagda tidsskeden haft samt den totala bostadsproduktionen och
bostadsbeståndets storlek inom den inre staden under tiden från och nied år
1912 har djurgårdskommissionen låtit utarbeta den ovan antydda, härvid
såsom bilaga fogade sammanställningen. Denna sammanställning avser att
visa antalet normaleldstäder och erhållna medelpriser per eldstad vid djurgårdskommissionens
och vissa andra exploatörers tomtförsäljningar jämte
de taxeringsvärden, vilka i 1936 och 1941 års taxeringslängder upptagas för
de av djurgårdskommissionen till och med år 1935 försålda tomterna. Att
djurgårdskommissionen icke medtagit taxeringsvärden för senare försålda
tomter beror på att den efter försäljningen skedda taxeringen ansluter sig
till försäljningspriserna samt att därefter icke skett någon omtaxering.
Av sammanställningen torde framgå, att omfattningen av det bostadstillskott,
som djurgårdskommissionen genom sina försäljningar vid varje särskild
tidpunkt tillfört det totala bostadsbeståndet, icke varit av den storleksordning,
vare sig absolut eller relativt, att därigenom prisbildningen på hyresmarknaden
kunnat påverkas. Visserligen har under några år bostadsproduktionen
å de av djurgårdskommissionen exploaterade områdena varit relativt
stor i förhållande till den totala bostadsproduktionen, men icke heller under
dessa år kan, av nyss angiven orsak, den allmänna hyresnivån hava påverkats
i stegrande riktning. Det är andra faktorer, som varit bestämmande för
Statsutskottets utlåtande nr 157.
15
den allmänna hyresnivån, bland annat den ringa bostadsreserven i förhållande
till folkökningen och kraven på ökad bostadsstandard. Kommissionen
hänvisar därvid lill de synpunkter, som i delia ämne framförts av Stockholms
stads fastighetsdirektör i hans ovan citerade uttalanden av år 1930.
Vid djurgårdskommissionens försäljningar inom det s. k. Karlaplansområdet
under åren 1912—1925 höll sig medelpriset per normaleldstad hela tiden
på i stort sett en och samma nivå, med variationer mellan 1,100 och 1.300
kronor beroende på tomtmarkens olika belägenhet och byggnadsgrundens
beskaffenhet. Dessa priser, som voro i överensstämmelse med den allmänna
prisnivån för tomtmark med motsvarande belägenhet och stadsplaneutformning
i den inre staden, visade efter år 1925 en tendens att vilja stiga på grund
av större efterfrågan på tomtmark genom den kraftigt ökade byggnadsverksamheten
och penningvärdet fall efter det första världskriget. Prisstegringen
hölls något tillbaka under åren 1926—1929 genom exploateringen av bland
andra Rörstrands-, Atlas- och Rödabergsområdena i Vasastaden och kvarteren
Isbrytaren och Skutan å Kungsholmen. De av djurgårdskommissionen år
1928 försålda tomterna, belägna vid Strandvägen mitt för Nobelparken, betingade
ett medelpris av 1,673 kronor per eldstad, men samtidigt betalades
för enstaka tomter i kvarteret Sländan vid Norrtullsgatan-Ynglingagatan
över 2,000 kronor per eldstad. Nyssberörda kronans tomter hade icke kunnat
säljas tidigare, då de å tomterna belägna militära förrådsbyggnaderna
icke därförinnan utrymts. Under år 1930, som var ett rekordår för byggnadsverksamheten
i inre staden, stego tomtpriserna ytterligare, och de högsta
priserna, med över 2,000 kronor per eldstad, betalades å de av staden för
lågt pris från kronan förvärvade områdena i kvarteren Göken m. fl. vid
Norr Mälarstrand. Den ökade efterfrågan på bostadstomter och den påtagliga
bristen på iordningställd tomtmark i den inre staden gjorde sig gällande
så, att den genomsnittliga prisnivån för välbelägna tomter under våren 1931
höll sig omkring 2,000 kronor per eldstad.
När under november 1931 djurgårdskommissionens försäljningar av tomterna
vid Valliallavägen å Ladugårdsgärdet började, var i enlighet med det
ovanstående medelprisnivån för likabelägna tomter c:a 2,000 kronor per eldstad.
Ladugårdsgärdesexploateringen började då med ett medelpris per eldstad
av 2,002 kronor. Under åren 1932—1934 sjönk medelpriset något hundratal
kronor, orsakat av den mindre efterfrågan på tomter i följd av arbetskonflikt
inom byggnadsfacket och penningkris. År 1935 stegrades tomtpriserna.
Därvidlag må erinras, att det, på sätt här nedan vidare utvecklas,
bl. a. var den stora efterfrågan och den ringa tillgången på centralt belägna
tomter i den inre staden samt den ökade penningtillgången med lågt ränteläge,
som orsakade prisstegringen. Av enskilda exploaterade tomter betalades
våren 1938 med ett medelpris av 3,400 kronor per eldstad och år 1939 med
3,700 kronor under det att medelpriset för de av djurgårdskommissionen försålda
tomterna samma år höll sig vid 2,934 kronor per eldstad.
Med hänsyn till tomtbristen oell den stora efterfrågan på moderna bostadslägenheter
i inre staden företogs samtidigt rivning av gamla fastigheter i stor
utsträckning för alt lämna plats för nybyggnader med väsentligt iiögre standard.
För sådana rivningsfastigheter med visst affärsläge betalades ända
upp till 5,000 a 6,000 kronor per eldstad. Under denna tidsperiod var bostadsreserven
mindre lin den normala. På grund av den alltjämt stora folkökningen
genom inflyttning kunde bostadsproduktionen icke tillgodose det
alltjämt ökade behovet av bostadslägenheter i inre staden. Produktionen av
lägenheter i stadens ytterområden under samma tidsperiod var rekordartad,
men dessa lägenheter rönte mindre efterfrågan från de hyressökandes sida
på grund av deras från stadens centrum avlägsna belägenhet och otillfreds
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 157.
ställande kommunikationer. I slutet av år 1939 förefanns därför bostadsreserv
i stort sett endast i stadens ytterområden.
I detta sammanhang kan nämnas följande ur den offentliga statistiken1
hämtade uppgifter angående hyresnivåns fluktuationer inom den inre staden
beträffande lägenheter med centralvärme. År 1929 hade hyrorna stigit till
100 °/o över 1914 års nivå, men folio år 1932 till 91 % och prisfallet fortsatte
fram till år 1936 och hyrorna lågo då 66 °/o över 1914 års nivå. Därefter
började ånyo en hyresstegring, som år 1939 motsvarade 71 % ökning
i förhållande till 1914 års nivå. Hyresfallet från år 1929 till år 1936 var således
omkring 17 °/o men hade år 1939 reducerats till omkring 15 % under
1929 års hyresnivå.
En återblick på utvecklingen å bostadsmarknaden i den inre staden under
åren 1926—1939 ger vid handen, att tomtpriserna fördubblats, att nyproduktionen
av bostäder omfattat 169,278 bostadseldstäder men det totala
bostadsbeståndet ökat med endast 128,322 eldstäder. Av detta bostadstillskott
har djurgårdskommissionens tomtförsäljningar bidragit med 18,557
bostadseldstäder eller med c:a 10.9 °/o av nyproduktionen. På sätt tidigare angivits
är det uppenbart, att djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet
icke varit av en sådan storleksordning, att den kunnat vare sig i ena
eller andra riktningen inverka på den inträffade utvecklingen på tomt- och
bostadsmarknaden under åren 1926—1939. Orsakerna till utvecklingen på
bostads- och hyresprisnivån under sistberörda tidsperiod i den inre staden
torde få tillskrivas förhållanden, som ej ens de större markexploatörerna
kunnat råda över och som icke kunnat förhindras genom ett tillhandahållande
av tomter till priser under marknadsvärdet. Prisstegringen på tomtmarknaden
torde, utöver de ovan angivna, kunna hänföras till huvudsakligast
även följande omständigheter. Under tidsperioden efter 1926 började
stadsplanerna så småningom utformas efter nyare principer med en öppnare
bebyggelse av fristående lamellhus och punkthus, vilket möjliggjorde
ett effektivare och mer ekonomiskt utnyttjande av byggnadsytan jämfört med
det gamla byggnadssättet, med hus i stora fyrkantsblock samt gårds- och flygelbyggnader
inuti kvarteren. Den nya stadsplaneringen medförde en utökning
av den nyttiga byggnadsytan och en minskning av den onyttiga eller
mindre nyttiga. Härav följde, att, per kvadratmeter våningsyta räknat, den
nya bebyggelsen ägde större värde ur nyttosynpunkt och kunde betinga högre
pris. Härtill kom, att kostnaderna för alla s. k. moderna bekvämligheter genom
våningsytans minskning blev fördelad å det mindre antal kvadratmeter,
den moderna lägenheten representerade. Penningvärdets fall efter förra världskriget
och efter 1933 års kris har bidragit till en höjning av olika realvärden,
vilket i sin tur inverkat stegrande på tomtpriset. Dessa förhållanden
framgå av de i sammanställningen enligt 1936 och 1941 års taxeringslängder
angivna taxeringsvärdena å de av djurgårdskommissionen försålda tomterna.
De under åren 1912—1926 försålda tomterna hava undergått en värdestegring
av från omkring 50 till 60, % samt de under åren 1931—1934 försålda
tomterna med c:a 25 °/o.
Såsom ovan antytts äro dessa stora stegringar tilldels att härleda ur penningvärdets
fall. En annan orsak till tomtprisstegringen är den stora efterfrågan
på tomtmark och bostadslägenheter i den inre staden, där under hela
tidsperioden efter 1926 tillgången på tomtmark för nybyggnader icke kunnat
tillgodose bostadsproduktionens behov. Stadsplaneringen för den inre
1 Statistisk månadsskrift 1941 häfte 1, sid. 5 (utgiven av Stockholms stads statistiska kontor).
Statsutskottets utlåtande nr 157.
17
staden har icke bedrivits så, att en tillräcklig tomtreserv kunnat erhållas för
att möta efterfrågan på bostadstomter och inverka hindrande och återhållande
på prisstegringen. Den stora generalplanen för nedre Norrmalm har
varit under utarbetande ett otal år, utan att en lösning på denna fråga ännu
vunnits. Stadsplaneringen har inriktats på stadsplaneläggning av periferiskt
belägna ytterområden, dit också en stor del av bostadsproduktionen måst förläggas.
De å dessa ytterområden nytillkomna bostadslägenheter, ehuru utgörande
ett stort antal, ha icke kunnat avhjälpa bostadsbristen i den inre
staden, bl. a. enär kommunikationerna till dessa ytterområden icke äro tillfredsställande.
Efter tidpunkten för andra världskrigets utbrott har djurgårdskommissionen
försålt tomter enligt nedanstående sammanställning.
Låghus 3—
4 våningars
Höghus mer än 4-våningars
höjd
höjd
Antal eld- städer
Medelpris
Antal eld- städer
Medelpris
Inom Ladugårdsgårdesområdet.
År 1940 ............................
142
2,065
174
2,247
» 1941 ............................
120
2,054
—
—
» 1942 ............................
—
1,270
2,244
> 1943 ............................
283
2,000
—
—
Inom Johanneshov—Kvarnängen-
områdena.
År 1941 ............................
727
972
288
1,273
» 1942 ............................
547
1,129
1,105
1,619
68
1,417
1,500
. 1943 ............................
368
Inom Mariebergs—Konradsbergs-
områdena.
År 1942 ............................
_
_
400
12,583
2,381
> 1943 ............................
—
—
350
Av denna sammanställning jämförd med den tidigare här ovan intagna
framgår att de genom djurgårdskommissionen försålda tomterna inom Ladugårdsgärdesområdet
tillhandahållits byggnadsföretagarna till pris väsentligt
understigande såväl 1935 års som 1939 års medelprisnivå för av andra än
djurgårdskommissionen försålda tomter med motsvarande belägenhet.
Inom Johanneshov—Kvarnängenområdena har för tomtprisnivån varit avgörande
de av Stockholms stad betingade tomträttsavgälderna för intilliggande
områden — Södra Hammarby och Gamla Enskede. Då år 1940 exploateringen
igångsattes, ansåg sig djurgårdskommissionen av särskilda då
föreliggande omständigheter böra godtaga tomtpriser, som understego kapitalvärdet
av stadens intilliggande, med tomträtt upplåtna tomter. Vid efterföljande
försäljningar anpassades tomtpriserna till de av staden tidigare avtalade
tomträttsavgälderna inom angränsande områden. Därvidlag har en
skillnad i eldstadspriserna för låghus och höghus ägt rum med hänsyn till
de lägre produktionsprisen m. m. per eldstad, som förefinnes beträffande
höghus i förhållande till låghus.
I fråga örn Marieberg—Konradsbergsområdena har tomtpriset av kommissionen
bestämts i samråd med särskilt tillkallade sakkunniga och under iakt
1
För 232 eldstäder 2,793 kronor och för 168 eldstäder 2,292 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 sami. Nr 155 -157.
2
18
Statsutskottets utlåtande nr 157.
tagande av de priser, som betingats för tomter med motsvarande belägenhet
enligt 1935 års prisnivå.
I den mån ovan omförmälda försäljningar skett under tid, då Statens
byggnadslånebyrå utövat reglerande verksamhet, lia därjämte de av djurgårdskommissionen
avtalade försäljningspriserna bestämts i samråd med
Statens byggnadslånebyrå.
I enlighet med det förestående anser kommissionen sig hava påvisat, att
ingalunda under någon försäljningsperiod eller inom något av kommissionens
exploateringsområden betingats priser, som uppgått till vad övriga i
sammanställningsbilagan redovisade tomtförsäljare inom staden uttagit för
tomter med belägenhet, motsvarande den inom djurgårdskommissionens förberörda
exploateringsområden. Erfarenheterna från exploateringen av Karlaplans-
och de före år 1936 försålda delarna av Ladugårdsgärdesområdenu
torde utvisa, att de av kommissionen avtalade eldstadspriserna lämnat rum
för en genom de ökade taxeringsvärdena åskådligjord stegring av tomlvärdena
i respektive tomtköpares hand. En lägre prisnivå skulle blott medfört,
att tomtköparna tillförts en ytterligare vinst på det allmännas bekostnad.
I detta sammanhang vill kommissionen ånyo framhålla, att liksom bland
annat tomtprisnivå och byggnadsstandard betydligt varierar mellan och inom
landets olika samhällen, så varierar också tomtprisnivå och byggnadsstandard
inom Stockholms olika stadsdelar. Sålunda föreligger en avsevärd skillnad
i angivna hänseenden mellan inre och yttre områden av Stockholms
stad men därjämte en påtaglig differentiering mellan olika stadsdelar. Detta
förklarar det olika tomtpriset mellan t. ex. å ena sidan Ladugårdsgärdet,
områdena vid östra station, Norr Mälarstrand och Marieberg—Konradsberg
samt å andra sidan Hammarby- och Enskedeområdena samt Johanneshov—
Kvarnängenområdena. En ytterligare differentiering av tomtpriset sker dessutom
inom varje särskilt område med hänsyn till den enskilda tomtens
markbeskaffenhet och belägenhet samt för densamma fastställt byggnadssätt.
I motionen I: 14 göres gällande, att djurgårdskommissionen gått mycket
hårt fram över oersättliga naturvärden. Kommissionen får då erinra, att all
kommissionens exploatering till omfattning bestämts genom beslut av Kungl.
Maj:t och riksdagen samt i vad avser stadsplanens utformning i enlighet med
överenskommelser med Stockholms stad.
Genom djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet har som ovan
anförts väl icke ägt rum en påvisbar sänkning av tomtpris- och hyresnivån
i Stockholms stad, men det torde dock kunna anses säkert att, därest denna
exploateringsverksamhet icke ägt rum, tomtpriserna torde hava stegrats ännu
mer än fallet varit.
Vad särskilt angår det i motionen 11:236 framförda förslaget, att Stockholms
stad skulle givas företrädesrätt vid förvärv av kronan tillhörig mark
inom Stockholms stads områden, torde av vad i det föregående anförts angående
omfattningen av djurgårdskommissionens tomtförsäljningar samt avstaden
vid dess tomtförsäljningar betingade priser framgå, att på den vägen
icke står att vinna någon sänkning i vare sig tomtpris- eller hyresnivå. Därvid
må särskilt hänvisas till vad här förut citerats ur Stockholms stadskollegii
utlåtande nr 434 år 1930.
Djurgårdskommissionen finner icke något i de föreliggande motionerna
vara anfört, som borde föranleda en ändring i statsmakternas hittillsvarande
beslut om sättet för försäljning av kronans mark inom Stockholms stads örn
-
Statsutskottets utlåtande nr 157.
19
råde. Kommissionen finner ej heller i övrigt något vara anfört, som kunde
giva anledning till ändring av de utav Kungl. Maj:t och riksdagen för djurgårdskommissionen
meddelade direktiven i fråga om försäljningen av tomtmark
inom Stockholms stad.
Djurgårdskommissionen finner vad ovan anförts vara av den art, att de
föreliggande motionerna icke böra föranleda någon åtgärd i den riktning motionärerna
angivit.
På sätt i den nyssberörda motionen antytts förfogar kronan inom och invid
Stockholm över markområden, så belägna att de äro nödvändiga för den
fortsatta bostadsproduktionen i inre staden och Stor-Stockholm. Kronans,
stadens och den bostadssökande allmänhetens intressen överensstämma i att
dessa områdena utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas och exploateras.
Det ligger därför stor vikt vid, att statsmakterna för sin del vidtaga alla de
åtgärder och lämna de direktiv, som erfordras för sagda ändamål. Det bör
också då kunna påfordras, att Stockholm stad visar den största beredvillighet
att medverka, i första hand till den stadsplanering som härvidlag är erforderlig.
I handläggningen av förevarande ärende, som föredragits av undertecknade
Grönvall och Frölén gemensamt, hava deltagit kommissionens samtliga ledamöter,
dock att ledamoten Bauer på grund av sjukdom ej deltagit i justeringen
av detta utlåtande.
Stockholm den 7 maj 1943.
t
På djurgårdskommissionens vägnar:
HARALD MALMBERG.
HARALD FRÖLÉN.
STEN GRÖNVALL.
Nils Edling.
20
Statsutskottets utlåtande nr 157.
Sammanställning Över medelpriset per normaleldstad för djurgårdskommissionens
området (åren 1931—1942) Jämfört med medelpriset för ungefär llkabelägen
[produktionen i den Inre staden
Å r
Fullbordade
bostadseld-
Fullbordade bostadseld- städer på av djurgårds- kommissionen försålda
tomter 1
Bostadseld- städer i hela
beståndet
städer
antal
antal
procent av
hela antalet
fullbordade
eldstäder
(i inre staden)
vid årets
slut2
1912................................
7,293
252,997
1913................................
10,191
669
6.6
262,457
1914................................
7,768
917
11.8
269,763
1915................................
4,151
865
20.8
273,006
1916................................
3,080
671
21.8
275,923
1917................................
4,329
280
6.5
279,889
1918................................
1,416
117
8.3
280,923
1919................................
1,739
298
17.1
282,556
1920................................
1,224
238
19.4
282,572
1921................................
2,892
212
7.3
285,464
1922................................
963
—
_
286,385
1923................................
3,652
495
13.5
289,798
1924................................
8,130
1,647
20.2
297,507
1925................................
9,111
1,603
17.6
307,596
1926................................
13,193
731
5.5
319,966
1927................................
14,491
253
1.7
332,901
1928................................
11,315
187
1.6
341,661
1929................................
10,782
352
3.3
348,814
1930................................
16,093
103
0.6
359,879
Våren 1931.........................
15,874
73
0.5
373,990
Hösten 1931 ........................
_
1932................................
15,967
2,577
16.1
389,187
1933................................
5,921
418
7.1
394,516
1934................................
5,344
1,515
28.3
397,052
1935................................
10,544
3,273
31.0
400,505
1936................................
12,830
1,340
10.4
410,912
1937................................
10,722
2,286
21.3
419^526
Våren 1938 .........................
10,639
3,280
30.8
423,631
Hösten 1938 ........................
_
_
1939................................
15,570
2,169
13.9
435,918
1940................................
8,743
185
2.1
437,799
1941................................
2,727
252
9.2
439^127
1942................................
—
—
—
—
1 Tomterna för enfamiljshus i den s. k. Diplomatstaden hava icke medtagits. — 2 Siffrorna
tive år; siffrorna för övriga år äro av Stockholms stads statistiska kontor approximativt hestad.
— 3 Rörstrandsområdet i Vasastaden. — 4 Atlasområdet i Vasastaden. — 6 Kvarteret
rådet i Vasastaden. — 8 Norr Mälarstrand mellan S:t Eriksgatan och Pilgatan. — 9 Området
— 11 Bergsundsområdet.
Statsutskottets utlåtande nr 157.
21
tomtförsäljningar inom Karlaplansomr&det (åren 1912—1942) och Ladug&rdsgttrdestomtmark
i inre staden, vilken försålts av annan exploatör, samt bostadslån
1912—1941 m. m.
Av staden eller enskild
exploatör försålda tomter
Av djurgårdskommissionen försålda tomter
Antal eldstäder
-
Medelpris
per eldstad
kronor
Antal eldstäder
-
vid försäljningen
-
2,412
735
825
137
776
905
1,213
200
248
1.232
1,178
1,115
1.233
1,291
1,305
1,134
1,285
1,242
Medelvärde per eldstad
enligt 1936 års enligt 1941 års
taxeringslängd taxeringslängd
2,015
1,802
2,000
2,190
2,281
2,254
2,020
1,950
1,855
2,035
1,830
2,018
2,190
2,294
2,254
2,020
1,950
1,855
1,511
1,506
1,778
1,025
843
139
1,081
176
165
773
476
2,745
472
537
870
»1,978 1
*1,317 /
»1,118 1
*1,266 f
‘1,400 \
»2,050 /
•1,392 \
’1,273 f
»2,780 1
•1,862 I
’1,823 f
»2,010 I
•1,936 1
•1,790 \
•2,060 J
10 3,400
684
802
479
226
122
498
2,870
232
1,647
3,315
934
2,575
3,025
2,501
1,056
1,238
1,177
1,328
1,338
1,673
2,002
1,930
1,843
1,941
2,391
2,475
2,628
2,934
1,776
1,976
1,827
1,969
2,131
1,837
2,057
1,927
1,994
1,941
2,391
1,776
2,000
1,837
1,969
2,131
1,897
2,540
2,505
2,665
2,437
2,470
623
91
283
198
10 3,700
•3,676
•3,343
”2,901
316
120
1,270
2,159
2,054
2,244
för 1915, 1920 och 1925 äro hämtade ur de allmänna bostadsräkningarna i Stockholm respekräknade.
Siffrorna från och med 1930 äro hämtade direkt ur statistisk årsbok för Stockholms
Sländan i Vasastaden. — 6 Kvarteren Isbrytaren och Skutan å Kungsholmen. — 7 Rödabergsomvid
Östra station utmed Valhalla vägen. — 10 Området vid Norr Mälarstrand—Fridhemsgatan.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.