Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.

1943-06-04 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1943:157, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

Nr 157.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1943 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya direktiv för

Djurgårdskommissionen m. m.

(4:e avd.)

I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 14) har hemställts,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit om utredning och förslag

till nya instruktioner för Djurgårdskommissionen till förhindrande av tomtspekulation,

uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga

naturvärden.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr S. Persson i Stockholm väckt

motion (11:236) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer

örn utfärdandet av sådana direktiv till Djurgårdskommissionen, att

Stockholms stad gives företrädesrätt framför enskilda vid förvärv av kronan

tillhörig mark inom Stockholms stads områden, och att kronan därvid tilllämpar

en sådan prispolitik, att den sammanfaller med vad chefen för socialdepartementet

deklarerat i förevarande avseende.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

Djurgårdskommissionen avgivit yttrande, vilket fogas som bilaga till

utskottets utlåtande (Bilaga A).

Under den byggnadsmarknadens högkonjunktur, som rådde under de

närmaste åren före nu pågående krig, uppnådde Djurgårdskommissionen

mycket höga priser vid sina genom sedvanligt anbudsförfarande skedda försäljningar

av tomter på Ladugårdsgärdet. I den mån motionerna ta sikte på

mera aktuella förhållanden eller alltså förhållandena under krigsåren kan det

dock konstateras att kronans tomtpris betydligt nedgått.

Tomtprisen i huvudstaden måste tvivelsutan alltjämt betecknas som mycket

höga. Djurgårdskommissionens utredningar utvisa emellertid att kronans

tomtförsäljningar inom Stockholm hållit sig vid en prisnivå, som understiger

vad staden och enskilda betingat sig för tomter med motsvarande belägenhet.

Enligt vad Djurgårdskommissionen framhållit ansåg den sig, då

år 1940 exploateringen av Johanneshov—Kvarnängenområdena igångsattes,

böra godtaga priser understigande kapitalvärdet av stadens intilliggande med

tomträtt upplåtna tomter.

En reglering av tomtprisnivån i den inre staden kan, såsom allmänt erkänts,

praktisk! taget icke ernås med mindre än att tillräckligt antal tomter

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Statsutskottets utlåtande nr 157.

förås till salu. I själva verket torde den främsta orsaken till de högt uppdrivna

tomtpris, som gällt i huvudstaden, vara av kommunalpolitisk natur,

eller närmast en följd av fördröjd stadsplanering för den inre staden. Inom

ytterområdena har visserligen stadsplaneringen nått längre, men bostadsproduktionen

därstädes har, enligt vad Djurgårdskommissionen i sitt yttrande

påvisat, ej kunnat avhjälpa bostadsbristen på grund av bland annat otillfredsställande

kommunikationsanordningar. Genom stadens medverkan till stadsplanering

utav kronan tillhörig mark i och invid den inre staden skulle måhända

åtminstone i någon mån den höga tomtprisnivån kunna motverkats.

Även i avseende å dylik stadsplanering av kronans mark har emellertid den

under de gångna åren från Stockholms stad förda politiken verkat fördröjande.

Gentemot de i motionen I: 14 så starkt hävdade naturskyddssynpunkterna

må framhållas att vid all stadsplanering och i all synnerhet av sådan central

storstadsbebyggelse, varom här är fråga, dessa synpunkter måste komma i

starkt motsatsförhållande till andra och mera väsentliga samhälleliga krav,

nämligen kraven på lämpliga bostäder till rimligt pris för en växande befolkning.

Då i motionen med särskild tanke på Ladugårdsgärdet göres gällande

att Djurgårdskommissionen »med sin exploateringspolitik gått mycket

hårt fram över oersättliga naturvärden» må erinras att området tidigare utgjort

vanlig ängs- och betesmark vilken efterhand avröjts till övningsplats

för huvudstadens garnison. Erinras må att all exploatering i vad avser stadsplanens

utformning skett i enlighet med överenskommelser med Stockholms

stad. Såsom utskottet redan tidigare i andra sammanhang haft anledning

framhålla har alltsedan sekelskiftet genom olika sakkunnigutredningar där

naturskyddets intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse övervägts

formerna för den fortsatta exploateringen av Djurgården, häri inbegripet

Ladugårdsgärdet samt också de stora skogs- och lövmarksområdena mellan

Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken, där den jämväl kronan tillhöriga

men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter.

När det gällt möjligheterna att disponera stora områden värdefull kronomark

till parker och friluftsreservat har huvudstaden alltså intagit en

ganska säregen förmånsställning i förhållande till andra kommuner, av vilka

för övrigt det stora flertalet i ekonomiskt hänseende ingalunda befunnit

sig i ett lika gynnsamt läge som huvudstaden.

Vad själva Ladugårdsgärdesområdet beträffar har vid ovannämnda utredningar

en bebyggelse av stora delar av detsamma betraktats som ett fullt

naturligt led i huvudstadens fortsatta utveckling. I sitt år 1917 avgivna betänkande

ansågo exempelvis de sakkunniga för Djurgårdens bevarande som

park att för bostadsbebyggelse skulle av Ladugårdsgärdet kunna försäljas en

yta av omkring 2,747,600 kvadratmeter. På detta sätt avsågs också att finansiera

de stora kapitalutlägg, varmed förflyttningen av de militära anläggningarna

kring Ladugårdsgärdet väntades bliva förbundna. Det kan knappast anses

rimligt att en dylik välbelägen och högst värdefull tomtmark skall av staten

uppoffras för att i stort sett stå obegagnad som ett öppet markreservat med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

9

uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga

anordningar, för vilka för övrigt lämpliga utrymmen borde av staden kunna

anskaffas på andra platser.

De högt uppdrivna bostadskostnaderna i huvudstaden förtjäna förvisso

allvarligt beaktas. Att utfinna de lämpliga åtgärderna för hithörande frågors

lösning ankommer väl främst på närmast ansvariga kommunala organ i all

synnerhet då fråga är om en kommun med Stockholms resurser både ekonomiskt

och i andra avseenden. Självfallet kunna dock ej heller statsmakterna

undgå att uppmärksamma dessa huvudstadens problem lika litet som det

samband vilket råder mellan tomtpris och byggnadskostnader. Utskottet inser

tillfullo angelägenheten av att staten vid all markexploatering både i

Stockholm och annorstädes tillämpar en tomtpolitik som — vid sidan av de

ofrånkomliga ekonomiska synpunkterna — också tar sikte på de sociala kraven.

På sätt i motionerna antytts förfogar kronan inom och invid Stockholm

över markområden, så belägna att de äro nödvändiga för den fortsatta bostadsproduktionen

för huvudstadens befolkning. Såsom Djurgårdskommissionen

anfört torde kronans, stadens och den bostadssökande allmänhetens

intressen överensstämma i att dessa områden utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas

och exploateras, vadan det ligger vikt uppå att alla härför erforderliga

åtgärder vidtagas under den stadens medverkan härtill för stadsplanering

m. m. som lärer vara ofrånkomlig. Under förväntan att dessa synpunkter

skola utan någon särskild riksdagens framställning beaktas får utskottet

hemställa,

att motionerna 1:14 och 11:236 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 juni 1943.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 155.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 157.

Bilaga A.

Till riksdagens statsutskott.

I en inom riksdagens första kammare väckt motion (nr 14 år 1943) har

hemställts,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag till

nya instruktioner för djurgårdskommissionen till förhindrande av tomtspekulation,

uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga naturvärden.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 236 år 1943) har

föreslagits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utfärdandet av sådana

direktiv till djurgårdskommissionen, att Stockholms stad gives företrädesrätt

framför enskilda vid förvärv av kronan tillhörig mark inom Stockholms

stads områden och att kronan därvid tillämpar en sådan prispolitik,

att den sammanfaller med vad chefen för socialdepartementet deklarerat i

Kungl. Maj:ts proposition nr 251 till 1941 års lagtima riksdag..

Genom beslut den 22 januari 1943 och den 12 februari 1943 har Kungl.

Majit anbefallt djurgårdskommissionen att skyndsamt avgiva och till riksdagens

statsutskott överlämna yttrande över ovannämnda motioner.

Då innehållet i motionerna avser de av statsmakterna åt djurgårdskommissionen

anförtrodda exploateringsuppdragen beträffande kronan tillhöriga

markområden å Ladugårdsgärdet, Marieberg-Konradsberg och Johanneshov

i Stockholm och då de båda motionärerna, ehuru med något olika uttryckssätt

åsyfta en ändring av hittills tillämpade grunder för försäljning av kronans

innehav därstädes av tomtmark för bostadsbebyggelse, synes djurgårdskommissionen

kunna över de båda motionerna avgiva ett gemensamt yttrande.

Båda motionärerna beröra de av djurgårdskommissionen erhållna tomtpriserna.

Därvid göres i motionen I: 14 gällande, att djurgårdskommissionens

tomtförsäljningar i Stockholm medfört ett starkt uppdrivande av tomtpriserna,

»i synnerhet som staten numera och sedan rätt länge äger den övervägande

delen av all mark inom Stockholms stad och därför kunnat diktera

markpriserna efter behag». I motionen 11:236 framhålles, att djurgårdskommissionen

förfogar över sådan tomtmark i Stockholm, som är relativt

centralt belägen och nödvändig för den fortsatta bostadsproduktionen samt

tillägges, att »detta har djurgårdskommissionen i rak motsättning till de av

socialministern förordade principerna (Kungl. Maj:ts proposition nr 251 år

1941) utnyttjat i krasst vinstintresse».

Med hänsyn till dessa uttalanden synes det vara lämpligt att framlägga en

redogörelse för de priser, som kronan, staden och enskilda tillämpat vid

tomtförsäljningar ej blott under närmaste åren utan även under en längre

tid tillbaka. Inom djurgårdskommissionen har därför verkställts vissa utredningar

beträffande ifrågavarande tomtpriser, taxeringsvärden och kronans

andel i under årens lopp bebyggda eldstäder i Stockholm. Innan resultatet av

dessa utredningar närmare beröres, synes det lämpligt att erinra om några

allmänna synpunkter på prisbildningen å hyresmarknaden.

Därvidlag tillåter sig djurgårdskommissionen till en början åberopa vissa

Stockholms stads myndigheters principuttalanden i detta ämne. I en vid

stadsfullmäktiges sammanträde den 17 mars 1930 väckt motion (nr 6 år 1930)

hade hemställts, att vederbörande myndigheter måtte få i uppdrag att vid
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

11

taga snara och effektiva åtgärder för färdigställande av tomtmark i den

omfattning och så belägen, att möjligheter förefunnes att vid fri prisbildning

hålla priset på tomter på en sådan nivå, att bostadsproduktionen icke därigenom

oskäligt fördyrades. Med anledning av motionen avgav Stockholms

stadskollegium den 27 oktober 1930 utlåtande nr 434. Stadskollegiet anförde

därvid, att stadens fastighetsnämnd den 3 oktober 1930 hemställt, att motionen

icke måtte till någon stadsfullmäktiges åtgärd vidare föranleda och att

nämnden till stöd härvid återgav ett av fastighetsdirektören Axel Dahlberg i

anledning av motionen avgivet tjänsteutlåtande, därvid Dahlberg till en början

citerade ur gaturegleringsavdelningens utredning i ärendet följande:

»Den viktigaste faktor, som påverkar hyresnivån i en stad, är befolkningens

allmänna betalningsförmåga. Liksom varje annan nyttighet rättar sig

priset för bostaden i den fria marknaden efter den allmänna prisnivån. Därmed

måste man ju förutsätta, att fastighetsägarna i likhet med andra affärsmän

söka erhålla största möjliga betalning för sin vara, oavsett huru mycket

den kostat dem. Men hyresnivån kan dock icke varaktigt stiga över en viss

högsta gräns, som är bestämd av det högsta belopp, som hyresgästexma anse

sig kunna betala för sin bostad. Skulle fastighetsägarna försöka höja hyresnivån

över denna gräns, mötes detta av hyresgästerna med en inskränkning

av bostadsutrymmet, d. v. s. en sänkning av bostadsstandarden. Det lediga

bostadsbestånd, som då uppstår, tvingar automatiskt fastighetsägarna till

en sänkning av hyrorna.

Ett viktigt undantag från denna allmänna regel är dock det fall, att i staden

en hastig folkökning pågår, framförallt vid stor inflyttning. I sådant fall

tvingas de inflyttande att hyra de lediga bostadslägenheterna, även örn priset

för dessa är oskäligt högt. Under dessa omständigheter kan tydligen en abnormt

hög hyresnivå upprätthållas. Men endast för en tid. I den fria marknaden

orsaka höga hyror en stegrad byggnadsverksamhet, och i den mån

eli bostadsöverskott därigenom uppstår, måste hyrorna så småningom falla

till normal nivå.

Under kristiden under och efter (det förra världs-) kriget förde det sjunkande

penningvärdet med sig en fortgående stegring av hyrorna. För stora

samhällsklasser, särskilt för dem, som voro hänvisade till de minsta bostadslägenheterna,

var den hastiga hyresstegringen omöjlig att bära och skulle

vid fri prisbildning för många hava blivit ruinerande. Under sådana tider

torde från det allmännas sida icke finnas någon möjlighet alt hastigt träda

hjälpande emellan på annat sätt än att subventionera bostadsproduktionen

och genomföra en hyresreglering, avseende ett fastställande av maximihyror

för de olika lägenheterna. Så länge hyresreglering finnes och således byggnadsföretagarnas

vinst nedbringas till ett minimum eller på grund av byggnadskostnadernas

ökning kan utbytas mot en direkt förlust, minskas eller

upphör den enskilda bostadsproduktionen. Under den tid, liyresstegringslagen

gällde (25/3 1917—Vin 1923), var den årliga bostadsproduktionen i Stockholm

den lägsta, sorn förekommit sedan år 1900. Bostadsproduktionen under denna

tid hölls till stor del i gång om även i ringa omfattning genom stadens subvention.

När emellertid kristiden upphörde, åstadkom hvresstegringslagens

upphävande ett återupptagande av den enskilda bostadsproduktionen. De senare

årens byggnadsverksamhet i Stockholm har varit rekordartad och kan

till stor del tillskrivas de avsevärda vinstmöjligheter, som locka de enskilda

byggmästarna. Den fria prisbildningen på hyresmarknaden och den fortfarande

slacka inflyttningen lill Stockholm möjliggör för byggmästarna all

uthyra de nybyggda lägenheterna mot hyror, sorn giva en mycket hög avkastning

på det i byggnaden insatta kapitalet.

Såsom förut framhållits bestämmes maximihyran för bostaden av den del

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 157.

av inkomsten, som ifrågavarande befolkningsskikt anser sig kunna betala för

sin bostad, eller med andra ord av befolkningens betalningsföi-måga. Å andra

sidan bestämmes i längden minimihyran av produktionskostnaden för bostaden,

d. v. s. tomtkostnaden plus byggnadskostnaden. Det verksammaste medlet

att åstadkomma sjunkande hyror kommer därför städse att bliva dels en stegrad

bostadsproduktion, som så småningom åstadkommer en tillräcklig stor bostadsreserv,

dels ett nedbringande av tomtpris och byggnadskostnader.

En tämligen allmänt utbredd åsikt är, att staden enbart genom att hålla

låga tomtpris skulle kunna medverka till åstadkommandet av låga hyror.

Detta kan betecknas som en sanning endast under vissa förutsättningar. I tider

med ringa byggnadsverksamhet är uppenbart låga tomtpris ett effektivt

medel att stimulera byggnadsverksamheten, men när, som nu är fallet i Stockholm,

byggnadsverksamheten är rekordartad och i själva verket efterfrågan

på tomtmark under åratal varit större än tillgången på bebyggbara tomter,

innebära låga tomtpris vid stadens försäljningar endast en direkt present till

byggmästarna, som icke kommer hyresgästerna till godo. Så länge en livlig

byggnadsverksamhet pågår, torde det därför icke finnas något rimligt skäl

att vid stadens tomtförsäljningar tillämpa ett lägre pris än i allmänna marknaden

för motsvarande tomtmark såvida icke tomtägarna lämna garanti för

stadens kontroll av hyrorna. Å andra sidan kan det icke alltid vara försvarligt

att vid kommunal tomtförsäljning, särskilt när det gäller bostadstomter,

alltid söka erhålla högsta möjliga pris i likhet med enskilda markexploatörer.

Om staden vid varje tomtförsäljning skulle infordra köpeanbud och sälja till

den högstbjudande, erhålles ett överpris, vilket byggmästaren, då han givetvis

strävar efter att ej förlora på bygget, söker kompensera genom minskade

byggnadskostnader och därför bygger med lägre standard, än han eljest skulle

hava gjort. För den enskilde tomtförsäljaren är det likgiltigt, hur tomtköparen

bygger, men för staden bör det vara angeläget att medverka till att byggnader

av god kvalitet uppföras på stadens tomter. Härav följer, att tomtpriset vid

kommunal tomtförsäljning bör avpassas så, att byggmästaren kan uppföra

byggnad av god standard och ändock erhålla skälig vinst.»

Själv anförde Dahlberg bl. a.:

»Såsom gaturegleringsavdelningen ovan framhållit, förhåller det sig utan

tvivel så med bostäder såväl som med andra nyttigheter, att prisnivån på ett

avgörande sätt influeras av relationen mellan tillgång och efterfrågan, och

att i sista hand den bostadssökande allmänhetens betalningsförmåga blir bestämmande

för hyresnivån. Detta kommer ju också klart till uttryck genom

det faktum, att hyresnivån utjämnas, så att hyrorna i likvärdiga lägenheter

äro lika höga, oavsett om den ena lägenheten frambringats för ett väsentligt

högre pris än den andra.

Genom tomtpolitiken kan dock tillgången på bostäder tänkas reglerad och

härigenom hyresnivån påverkad i ena eller andra riktningen. En restriktiv

tomtpolitik av den, som behärskar huvudparten av tillgänglig tomtmark,

måste sålunda i längden föranleda höga hyror, även om tomtpriset i och för

sig icke är högt. Givetvis möjliggör sådan politik också hållandet av höga

tomtpriser. Stora utbud av tomtmark till låga priser måste däremot kunna

medverka till en sänkning av hyresnivån till den gräns, som betingas av de

oundgängligen nödvändiga produktionskostnaderna. Tomtpriset, som för övrigt

endast utgör en mindre del av produktionskostnaden, är sålunda icke det

väsentliga i fråga om tomtpolitikens inverkan på hyresnivån, utan denna

inverkan sker indirekt genom den omfattning, i vilken tomtmark utbjudes.»

I enlighet med vad stadskollegiet hemställt i sitt berörda utlåtande beslöto

stadsfullmäktige att motionen icke skulle till någon stadsfullmäktiges vidare

åtgärd föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

13

I anslutning till vad fastiglietsdirektören i sitt utlåtande anfört rörande

bostadsproduktionen efter förra världskriget får kommissionen tillägga följande.

Redan år 1924 hade bostadsproduktionen jämfört med de föregående åren

mångdubblats och åren därefter blev byggnadsverksamheten rekordartad.

Denna rekordartade byggnadsverksamhet i Stockholm fortsatte sedan med

undantag för några kortare perioder, då arbetskonflikt eller penningkris inträffade,

ända fram till år 1939, tidpunkten för det andra världskrigets utbrott.

Den stegrade bostadsproduktionen i den inre staden hämmades endast

av bristen på tillgänglig, centralt belägen, obebyggd tomtmark. På grund av

den stora efterfrågan på bostadstomter inköpte byggnadsföretagarna gamla

fastigheter, å vilka husen revos och nya byggnader uppfördes. De nybyggda

bostädernas antal var icke tillräckligt för att tillgodose den starka inflyttningen,

varigenom bostadsöverskottet höll sig avsevärt under det normala.

Huvudstaden var under dessa år i avsaknad av en tillräcklig tomtreserv för

att möta den stora efterfrågan på centralt belägna bostadstomter, så att vid

fri prisbildning tomtpriserna kunde hållas på en normal nivå. Huvudorsaken

härtill torde främst hava varit, att stadsplanerings- jämte tillhörande kommunikations-

och generalplanefrågor icke blivit lösta. Den stora efterfrågan på

bostadstomter i inre staden under åren 1937—1939 medförde en så stark prisstegring,

att för obebyggda tomter betalades ända till 4,000 kronor per normaleldstad

och för rivningsfastigheter med visst affärsläge 5,000—6,000 kronor

per normaleldstad. Den fria prisbildningen på hyresmarknaden, den alltjämt

starka inflyttningen till huvudstaden och det låga ränteläget möjliggjorde

för byggnadsföretagarna att betala dessa höga eldstadspriser, då de

nybyggda lägenheterna, som allmänt erhöllo en modernare utrustning och

högre standard än det gamla fastighetsbeståndet, funno avsättning mot hyror,

som gåvo en hög avkastning på det i byggnaden insatta kapitalet.

Från och med det andra världskrigets utbrott avstannade byggnadsverksamheten

främst på grund av höjt ränteläge, och den avvaktande hållningen

på penningmarknaden och det förut knappa bostadsöverskottet inom den

inre staden minskades till ett minimum. Emellertid visade inflyttningen till

Stockholm icke någon tendens att minska och efterfrågan på bostäder var

alltjämt stor. För att förhindra en allmän hyresstegring infördes åter hyresregleringen,

varvid den år 1939 rådande hyresnivån Indes till grund som

maximipris. När byggnadsverksamheten började återupptagas, hade byggnadskostnaderna

avsevärt ökats, vilket föranledde subventionsåtgärder från

stat och kommun.

Vid bedömande av frågan, huruvida djurgårdskommissionen genom återhållsamhet

vid tillhandahållandet av tomtmark åstadkommit en åtstramning

på tomtmarknaden må erinras, förutom att kronan icke är ensam tomtproducent,

följande.

Det kan konstateras, att djurgårdskommissionen på grund av den stora

efterfrågan på tomter icke vid någon tidpunkt haft någon nämnvärd reservav

iordningställd tomtmark till förfogande å Ladugårdsgärdet. Beträffande

Ladugårdsgärdet har det åt kommissionen anförtrodda exploateringsuppdraget

omfattat mark, vilken endast successivt kunnat tagas i anspråk för bebyggelse

allt eftersom densamma kunnat frigöras från användningen för militära

ändamål. Kommissionen har vid varje utbud sökt tillföra bostadsmarknaden

största möjliga antal bostadstomter. Då vid vissa tillfällen utbud omfattat

endast ett mindre antal tomter, bar orsaken varit svårigheter vid kisandet

av nödvändiga stadsplane- och avloppsfrågor, vilkas avgörande icke

legat hos kommissionen. Arbetena med övriga delars av Ladugårdsgärdet in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 157.

tagande i stadsplan påbörjades år 1932 av kommissionen, men ännu har icke

något resultat kunnat uppnås i denna stadsplanefråga på grund av stadens

obenägenhet att vilja medverka därtill.

Stadsplaneringen av Mariebergs- och Konradsbergsområdena tog omkring

fem år. På grund av nuvarande användning för militärt och sjukhusändamål

har hittills endast en obetydlig del av detta välbelägna och ur bostadssynpunkt

högklassiga exploateringsområde kunnat ställas till kommissionens förfogande

för tomtmarkens iordningställande och försäljning.

För de under kommissionens förvaltning lydande Johanneshov—Kvarnängenområdena

avslutades stadsplanearbetena icke förrän år 1939. Omedelbart

därefter påbörjades gatornas iordningställande, men tomterna rönte till

en början icke någon efterfrågan på grund av det ovissa läget med hänsyn

till det samtidigt utbrutna världskriget. Sedan byggnadsverksamheten så

småningom kom i gång, har kommissionen hitintills haft en tillgång på tomter

större än som motsvarat efterfrågan. Örn några månader har kommissionen

färdigställt gator och ledningar för ännu ett område för omkring 2,000

eldstäder. De övriga delarna av Johanneshovsområdet ävensom det av kronan

i utbyte mot Bellevueområdet år 1941 förvärvade Årstaområdet hava, på

grund av svävande stadsplane- och kommunikationsfrågor, icke kunnat iordningställas

för att tillgodose bostadsmarknadens tomtbehov.

I enlighet med vad sålunda anförts hävdar djurgårdskommissionen, att

kommissionen städse tillhandahållit tomter i den utsträckning, som varit

möjlig med hänsyn till stadsplane- och andra frågor, samt att kommissionen

alltså icke i prisstegrande syfte vid något tillfälle tillbakahållit utbudet av

tillgängliga tomter inom djurgårdskommissionens olika exploateringsområden.

Djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet under åren 1912—1928

omfattade de s. k. Karlaplans- och Fredrikshovsområdena. I och med det att

mellan kronan och Stockholms stad avslutats 1928 och 1931 års stadsplaneavlal

rörande vissa delar av Ladugårdsgärdet, kunde exploateringen av dessa

områden igångsättas, och därmed börjar hösten 1931 det andra skedet av

kommissionens exploateringsverksamhet å Ladugårdsgärdet.

Till belysande av den omfattning djurgårdskommissionens tomtförsäljningar

under sagda tidsskeden haft samt den totala bostadsproduktionen och

bostadsbeståndets storlek inom den inre staden under tiden från och nied år

1912 har djurgårdskommissionen låtit utarbeta den ovan antydda, härvid

såsom bilaga fogade sammanställningen. Denna sammanställning avser att

visa antalet normaleldstäder och erhållna medelpriser per eldstad vid djurgårdskommissionens

och vissa andra exploatörers tomtförsäljningar jämte

de taxeringsvärden, vilka i 1936 och 1941 års taxeringslängder upptagas för

de av djurgårdskommissionen till och med år 1935 försålda tomterna. Att

djurgårdskommissionen icke medtagit taxeringsvärden för senare försålda

tomter beror på att den efter försäljningen skedda taxeringen ansluter sig

till försäljningspriserna samt att därefter icke skett någon omtaxering.

Av sammanställningen torde framgå, att omfattningen av det bostadstillskott,

som djurgårdskommissionen genom sina försäljningar vid varje särskild

tidpunkt tillfört det totala bostadsbeståndet, icke varit av den storleksordning,

vare sig absolut eller relativt, att därigenom prisbildningen på hyresmarknaden

kunnat påverkas. Visserligen har under några år bostadsproduktionen

å de av djurgårdskommissionen exploaterade områdena varit relativt

stor i förhållande till den totala bostadsproduktionen, men icke heller under

dessa år kan, av nyss angiven orsak, den allmänna hyresnivån hava påverkats

i stegrande riktning. Det är andra faktorer, som varit bestämmande för

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

15

den allmänna hyresnivån, bland annat den ringa bostadsreserven i förhållande

till folkökningen och kraven på ökad bostadsstandard. Kommissionen

hänvisar därvid lill de synpunkter, som i delia ämne framförts av Stockholms

stads fastighetsdirektör i hans ovan citerade uttalanden av år 1930.

Vid djurgårdskommissionens försäljningar inom det s. k. Karlaplansområdet

under åren 1912—1925 höll sig medelpriset per normaleldstad hela tiden

på i stort sett en och samma nivå, med variationer mellan 1,100 och 1.300

kronor beroende på tomtmarkens olika belägenhet och byggnadsgrundens

beskaffenhet. Dessa priser, som voro i överensstämmelse med den allmänna

prisnivån för tomtmark med motsvarande belägenhet och stadsplaneutformning

i den inre staden, visade efter år 1925 en tendens att vilja stiga på grund

av större efterfrågan på tomtmark genom den kraftigt ökade byggnadsverksamheten

och penningvärdet fall efter det första världskriget. Prisstegringen

hölls något tillbaka under åren 1926—1929 genom exploateringen av bland

andra Rörstrands-, Atlas- och Rödabergsområdena i Vasastaden och kvarteren

Isbrytaren och Skutan å Kungsholmen. De av djurgårdskommissionen år

1928 försålda tomterna, belägna vid Strandvägen mitt för Nobelparken, betingade

ett medelpris av 1,673 kronor per eldstad, men samtidigt betalades

för enstaka tomter i kvarteret Sländan vid Norrtullsgatan-Ynglingagatan

över 2,000 kronor per eldstad. Nyssberörda kronans tomter hade icke kunnat

säljas tidigare, då de å tomterna belägna militära förrådsbyggnaderna

icke därförinnan utrymts. Under år 1930, som var ett rekordår för byggnadsverksamheten

i inre staden, stego tomtpriserna ytterligare, och de högsta

priserna, med över 2,000 kronor per eldstad, betalades å de av staden för

lågt pris från kronan förvärvade områdena i kvarteren Göken m. fl. vid

Norr Mälarstrand. Den ökade efterfrågan på bostadstomter och den påtagliga

bristen på iordningställd tomtmark i den inre staden gjorde sig gällande

så, att den genomsnittliga prisnivån för välbelägna tomter under våren 1931

höll sig omkring 2,000 kronor per eldstad.

När under november 1931 djurgårdskommissionens försäljningar av tomterna

vid Valliallavägen å Ladugårdsgärdet började, var i enlighet med det

ovanstående medelprisnivån för likabelägna tomter c:a 2,000 kronor per eldstad.

Ladugårdsgärdesexploateringen började då med ett medelpris per eldstad

av 2,002 kronor. Under åren 1932—1934 sjönk medelpriset något hundratal

kronor, orsakat av den mindre efterfrågan på tomter i följd av arbetskonflikt

inom byggnadsfacket och penningkris. År 1935 stegrades tomtpriserna.

Därvidlag må erinras, att det, på sätt här nedan vidare utvecklas,

bl. a. var den stora efterfrågan och den ringa tillgången på centralt belägna

tomter i den inre staden samt den ökade penningtillgången med lågt ränteläge,

som orsakade prisstegringen. Av enskilda exploaterade tomter betalades

våren 1938 med ett medelpris av 3,400 kronor per eldstad och år 1939 med

3,700 kronor under det att medelpriset för de av djurgårdskommissionen försålda

tomterna samma år höll sig vid 2,934 kronor per eldstad.

Med hänsyn till tomtbristen oell den stora efterfrågan på moderna bostadslägenheter

i inre staden företogs samtidigt rivning av gamla fastigheter i stor

utsträckning för alt lämna plats för nybyggnader med väsentligt iiögre standard.

För sådana rivningsfastigheter med visst affärsläge betalades ända

upp till 5,000 a 6,000 kronor per eldstad. Under denna tidsperiod var bostadsreserven

mindre lin den normala. På grund av den alltjämt stora folkökningen

genom inflyttning kunde bostadsproduktionen icke tillgodose det

alltjämt ökade behovet av bostadslägenheter i inre staden. Produktionen av

lägenheter i stadens ytterområden under samma tidsperiod var rekordartad,

men dessa lägenheter rönte mindre efterfrågan från de hyressökandes sida

på grund av deras från stadens centrum avlägsna belägenhet och otillfreds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 157.

ställande kommunikationer. I slutet av år 1939 förefanns därför bostadsreserv

i stort sett endast i stadens ytterområden.

I detta sammanhang kan nämnas följande ur den offentliga statistiken1

hämtade uppgifter angående hyresnivåns fluktuationer inom den inre staden

beträffande lägenheter med centralvärme. År 1929 hade hyrorna stigit till

100 °/o över 1914 års nivå, men folio år 1932 till 91 % och prisfallet fortsatte

fram till år 1936 och hyrorna lågo då 66 °/o över 1914 års nivå. Därefter

började ånyo en hyresstegring, som år 1939 motsvarade 71 % ökning

i förhållande till 1914 års nivå. Hyresfallet från år 1929 till år 1936 var således

omkring 17 °/o men hade år 1939 reducerats till omkring 15 % under

1929 års hyresnivå.

En återblick på utvecklingen å bostadsmarknaden i den inre staden under

åren 1926—1939 ger vid handen, att tomtpriserna fördubblats, att nyproduktionen

av bostäder omfattat 169,278 bostadseldstäder men det totala

bostadsbeståndet ökat med endast 128,322 eldstäder. Av detta bostadstillskott

har djurgårdskommissionens tomtförsäljningar bidragit med 18,557

bostadseldstäder eller med c:a 10.9 °/o av nyproduktionen. På sätt tidigare angivits

är det uppenbart, att djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet

icke varit av en sådan storleksordning, att den kunnat vare sig i ena

eller andra riktningen inverka på den inträffade utvecklingen på tomt- och

bostadsmarknaden under åren 1926—1939. Orsakerna till utvecklingen på

bostads- och hyresprisnivån under sistberörda tidsperiod i den inre staden

torde få tillskrivas förhållanden, som ej ens de större markexploatörerna

kunnat råda över och som icke kunnat förhindras genom ett tillhandahållande

av tomter till priser under marknadsvärdet. Prisstegringen på tomtmarknaden

torde, utöver de ovan angivna, kunna hänföras till huvudsakligast

även följande omständigheter. Under tidsperioden efter 1926 började

stadsplanerna så småningom utformas efter nyare principer med en öppnare

bebyggelse av fristående lamellhus och punkthus, vilket möjliggjorde

ett effektivare och mer ekonomiskt utnyttjande av byggnadsytan jämfört med

det gamla byggnadssättet, med hus i stora fyrkantsblock samt gårds- och flygelbyggnader

inuti kvarteren. Den nya stadsplaneringen medförde en utökning

av den nyttiga byggnadsytan och en minskning av den onyttiga eller

mindre nyttiga. Härav följde, att, per kvadratmeter våningsyta räknat, den

nya bebyggelsen ägde större värde ur nyttosynpunkt och kunde betinga högre

pris. Härtill kom, att kostnaderna för alla s. k. moderna bekvämligheter genom

våningsytans minskning blev fördelad å det mindre antal kvadratmeter,

den moderna lägenheten representerade. Penningvärdets fall efter förra världskriget

och efter 1933 års kris har bidragit till en höjning av olika realvärden,

vilket i sin tur inverkat stegrande på tomtpriset. Dessa förhållanden

framgå av de i sammanställningen enligt 1936 och 1941 års taxeringslängder

angivna taxeringsvärdena å de av djurgårdskommissionen försålda tomterna.

De under åren 1912—1926 försålda tomterna hava undergått en värdestegring

av från omkring 50 till 60, % samt de under åren 1931—1934 försålda

tomterna med c:a 25 °/o.

Såsom ovan antytts äro dessa stora stegringar tilldels att härleda ur penningvärdets

fall. En annan orsak till tomtprisstegringen är den stora efterfrågan

på tomtmark och bostadslägenheter i den inre staden, där under hela

tidsperioden efter 1926 tillgången på tomtmark för nybyggnader icke kunnat

tillgodose bostadsproduktionens behov. Stadsplaneringen för den inre

1 Statistisk månadsskrift 1941 häfte 1, sid. 5 (utgiven av Stockholms stads statistiska kontor).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

17

staden har icke bedrivits så, att en tillräcklig tomtreserv kunnat erhållas för

att möta efterfrågan på bostadstomter och inverka hindrande och återhållande

på prisstegringen. Den stora generalplanen för nedre Norrmalm har

varit under utarbetande ett otal år, utan att en lösning på denna fråga ännu

vunnits. Stadsplaneringen har inriktats på stadsplaneläggning av periferiskt

belägna ytterområden, dit också en stor del av bostadsproduktionen måst förläggas.

De å dessa ytterområden nytillkomna bostadslägenheter, ehuru utgörande

ett stort antal, ha icke kunnat avhjälpa bostadsbristen i den inre

staden, bl. a. enär kommunikationerna till dessa ytterområden icke äro tillfredsställande.

Efter tidpunkten för andra världskrigets utbrott har djurgårdskommissionen

försålt tomter enligt nedanstående sammanställning.

Låghus 3—

4 våningars

Höghus mer än 4-våningars

höjd

höjd

Antal eld- städer

Medelpris

Antal eld- städer

Medelpris

Inom Ladugårdsgårdesområdet.

År 1940 ............................

142

2,065

174

2,247

» 1941 ............................

120

2,054

—

—

» 1942 ............................

—

1,270

2,244

> 1943 ............................

283

2,000

—

—

Inom Johanneshov—Kvarnängen-

områdena.

År 1941 ............................

727

972

288

1,273

» 1942 ............................

547

1,129

1,105

1,619

68

1,417

1,500

. 1943 ............................

368

Inom Mariebergs—Konradsbergs-

områdena.

År 1942 ............................

_

_

400

12,583

2,381

> 1943 ............................

—

—

350

Av denna sammanställning jämförd med den tidigare här ovan intagna

framgår att de genom djurgårdskommissionen försålda tomterna inom Ladugårdsgärdesområdet

tillhandahållits byggnadsföretagarna till pris väsentligt

understigande såväl 1935 års som 1939 års medelprisnivå för av andra än

djurgårdskommissionen försålda tomter med motsvarande belägenhet.

Inom Johanneshov—Kvarnängenområdena har för tomtprisnivån varit avgörande

de av Stockholms stad betingade tomträttsavgälderna för intilliggande

områden — Södra Hammarby och Gamla Enskede. Då år 1940 exploateringen

igångsattes, ansåg sig djurgårdskommissionen av särskilda då

föreliggande omständigheter böra godtaga tomtpriser, som understego kapitalvärdet

av stadens intilliggande, med tomträtt upplåtna tomter. Vid efterföljande

försäljningar anpassades tomtpriserna till de av staden tidigare avtalade

tomträttsavgälderna inom angränsande områden. Därvidlag har en

skillnad i eldstadspriserna för låghus och höghus ägt rum med hänsyn till

de lägre produktionsprisen m. m. per eldstad, som förefinnes beträffande

höghus i förhållande till låghus.

I fråga örn Marieberg—Konradsbergsområdena har tomtpriset av kommissionen

bestämts i samråd med särskilt tillkallade sakkunniga och under iakt
1

För 232 eldstäder 2,793 kronor och för 168 eldstäder 2,292 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 sami. Nr 155 -157.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 157.

tagande av de priser, som betingats för tomter med motsvarande belägenhet

enligt 1935 års prisnivå.

I den mån ovan omförmälda försäljningar skett under tid, då Statens

byggnadslånebyrå utövat reglerande verksamhet, lia därjämte de av djurgårdskommissionen

avtalade försäljningspriserna bestämts i samråd med

Statens byggnadslånebyrå.

I enlighet med det förestående anser kommissionen sig hava påvisat, att

ingalunda under någon försäljningsperiod eller inom något av kommissionens

exploateringsområden betingats priser, som uppgått till vad övriga i

sammanställningsbilagan redovisade tomtförsäljare inom staden uttagit för

tomter med belägenhet, motsvarande den inom djurgårdskommissionens förberörda

exploateringsområden. Erfarenheterna från exploateringen av Karlaplans-

och de före år 1936 försålda delarna av Ladugårdsgärdesområdenu

torde utvisa, att de av kommissionen avtalade eldstadspriserna lämnat rum

för en genom de ökade taxeringsvärdena åskådligjord stegring av tomlvärdena

i respektive tomtköpares hand. En lägre prisnivå skulle blott medfört,

att tomtköparna tillförts en ytterligare vinst på det allmännas bekostnad.

I detta sammanhang vill kommissionen ånyo framhålla, att liksom bland

annat tomtprisnivå och byggnadsstandard betydligt varierar mellan och inom

landets olika samhällen, så varierar också tomtprisnivå och byggnadsstandard

inom Stockholms olika stadsdelar. Sålunda föreligger en avsevärd skillnad

i angivna hänseenden mellan inre och yttre områden av Stockholms

stad men därjämte en påtaglig differentiering mellan olika stadsdelar. Detta

förklarar det olika tomtpriset mellan t. ex. å ena sidan Ladugårdsgärdet,

områdena vid östra station, Norr Mälarstrand och Marieberg—Konradsberg

samt å andra sidan Hammarby- och Enskedeområdena samt Johanneshov—

Kvarnängenområdena. En ytterligare differentiering av tomtpriset sker dessutom

inom varje särskilt område med hänsyn till den enskilda tomtens

markbeskaffenhet och belägenhet samt för densamma fastställt byggnadssätt.

I motionen I: 14 göres gällande, att djurgårdskommissionen gått mycket

hårt fram över oersättliga naturvärden. Kommissionen får då erinra, att all

kommissionens exploatering till omfattning bestämts genom beslut av Kungl.

Maj:t och riksdagen samt i vad avser stadsplanens utformning i enlighet med

överenskommelser med Stockholms stad.

Genom djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet har som ovan

anförts väl icke ägt rum en påvisbar sänkning av tomtpris- och hyresnivån

i Stockholms stad, men det torde dock kunna anses säkert att, därest denna

exploateringsverksamhet icke ägt rum, tomtpriserna torde hava stegrats ännu

mer än fallet varit.

Vad särskilt angår det i motionen 11:236 framförda förslaget, att Stockholms

stad skulle givas företrädesrätt vid förvärv av kronan tillhörig mark

inom Stockholms stads områden, torde av vad i det föregående anförts angående

omfattningen av djurgårdskommissionens tomtförsäljningar samt avstaden

vid dess tomtförsäljningar betingade priser framgå, att på den vägen

icke står att vinna någon sänkning i vare sig tomtpris- eller hyresnivå. Därvid

må särskilt hänvisas till vad här förut citerats ur Stockholms stadskollegii

utlåtande nr 434 år 1930.

Djurgårdskommissionen finner icke något i de föreliggande motionerna

vara anfört, som borde föranleda en ändring i statsmakternas hittillsvarande

beslut om sättet för försäljning av kronans mark inom Stockholms stads örn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

19

råde. Kommissionen finner ej heller i övrigt något vara anfört, som kunde

giva anledning till ändring av de utav Kungl. Maj:t och riksdagen för djurgårdskommissionen

meddelade direktiven i fråga om försäljningen av tomtmark

inom Stockholms stad.

Djurgårdskommissionen finner vad ovan anförts vara av den art, att de

föreliggande motionerna icke böra föranleda någon åtgärd i den riktning motionärerna

angivit.

På sätt i den nyssberörda motionen antytts förfogar kronan inom och invid

Stockholm över markområden, så belägna att de äro nödvändiga för den

fortsatta bostadsproduktionen i inre staden och Stor-Stockholm. Kronans,

stadens och den bostadssökande allmänhetens intressen överensstämma i att

dessa områdena utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas och exploateras.

Det ligger därför stor vikt vid, att statsmakterna för sin del vidtaga alla de

åtgärder och lämna de direktiv, som erfordras för sagda ändamål. Det bör

också då kunna påfordras, att Stockholm stad visar den största beredvillighet

att medverka, i första hand till den stadsplanering som härvidlag är erforderlig.

I handläggningen av förevarande ärende, som föredragits av undertecknade

Grönvall och Frölén gemensamt, hava deltagit kommissionens samtliga ledamöter,

dock att ledamoten Bauer på grund av sjukdom ej deltagit i justeringen

av detta utlåtande.

Stockholm den 7 maj 1943.

t

På djurgårdskommissionens vägnar:

HARALD MALMBERG.

HARALD FRÖLÉN.

STEN GRÖNVALL.

Nils Edling.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 157.

Sammanställning Över medelpriset per normaleldstad för djurgårdskommissionens

området (åren 1931—1942) Jämfört med medelpriset för ungefär llkabelägen

[produktionen i den Inre staden

Å r

Fullbordade

bostadseld-

Fullbordade bostadseld- städer på av djurgårds- kommissionen försålda

tomter 1

Bostadseld- städer i hela

beståndet

städer

antal

antal

procent av

hela antalet

fullbordade

eldstäder

(i inre staden)

vid årets

slut2

1912................................

7,293

252,997

1913................................

10,191

669

6.6

262,457

1914................................

7,768

917

11.8

269,763

1915................................

4,151

865

20.8

273,006

1916................................

3,080

671

21.8

275,923

1917................................

4,329

280

6.5

279,889

1918................................

1,416

117

8.3

280,923

1919................................

1,739

298

17.1

282,556

1920................................

1,224

238

19.4

282,572

1921................................

2,892

212

7.3

285,464

1922................................

963

—

_

286,385

1923................................

3,652

495

13.5

289,798

1924................................

8,130

1,647

20.2

297,507

1925................................

9,111

1,603

17.6

307,596

1926................................

13,193

731

5.5

319,966

1927................................

14,491

253

1.7

332,901

1928................................

11,315

187

1.6

341,661

1929................................

10,782

352

3.3

348,814

1930................................

16,093

103

0.6

359,879

Våren 1931.........................

15,874

73

0.5

373,990

Hösten 1931 ........................

_

1932................................

15,967

2,577

16.1

389,187

1933................................

5,921

418

7.1

394,516

1934................................

5,344

1,515

28.3

397,052

1935................................

10,544

3,273

31.0

400,505

1936................................

12,830

1,340

10.4

410,912

1937................................

10,722

2,286

21.3

419^526

Våren 1938 .........................

10,639

3,280

30.8

423,631

Hösten 1938 ........................

_

_

1939................................

15,570

2,169

13.9

435,918

1940................................

8,743

185

2.1

437,799

1941................................

2,727

252

9.2

439^127

1942................................

—

—

—

—

1 Tomterna för enfamiljshus i den s. k. Diplomatstaden hava icke medtagits. — 2 Siffrorna

tive år; siffrorna för övriga år äro av Stockholms stads statistiska kontor approximativt hestad.

— 3 Rörstrandsområdet i Vasastaden. — 4 Atlasområdet i Vasastaden. — 6 Kvarteret

rådet i Vasastaden. — 8 Norr Mälarstrand mellan S:t Eriksgatan och Pilgatan. — 9 Området

— 11 Bergsundsområdet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157.

21

tomtförsäljningar inom Karlaplansomr&det (åren 1912—1942) och Ladug&rdsgttrdestomtmark

i inre staden, vilken försålts av annan exploatör, samt bostadslån

1912—1941 m. m.

Av staden eller enskild

exploatör försålda tomter

Av djurgårdskommissionen försålda tomter

Antal eldstäder
-

Medelpris

per eldstad

kronor

Antal eldstäder
-

vid försäljningen
-

2,412

735

825

137

776

905

1,213

200

248

1.232

1,178

1,115

1.233

1,291

1,305

1,134

1,285

1,242

Medelvärde per eldstad

enligt 1936 års enligt 1941 års

taxeringslängd taxeringslängd

2,015

1,802

2,000

2,190

2,281

2,254

2,020

1,950

1,855

2,035

1,830

2,018

2,190

2,294

2,254

2,020

1,950

1,855

1,511

1,506

1,778

1,025

843

139

1,081

176

165

773

476

2,745

472

537

870

»1,978 1

*1,317 /

»1,118 1

*1,266 f

‘1,400 \

»2,050 /

•1,392 \

’1,273 f

»2,780 1

•1,862 I

’1,823 f

»2,010 I

•1,936 1

•1,790 \

•2,060 J

10 3,400

684

802

479

226

122

498

2,870

232

1,647

3,315

934

2,575

3,025

2,501

1,056

1,238

1,177

1,328

1,338

1,673

2,002

1,930

1,843

1,941

2,391

2,475

2,628

2,934

1,776

1,976

1,827

1,969

2,131

1,837

2,057

1,927

1,994

1,941

2,391

1,776

2,000

1,837

1,969

2,131

1,897

2,540

2,505

2,665

2,437

2,470

623

91

283

198

10 3,700

•3,676

•3,343

”2,901

316

120

1,270

2,159

2,054

2,244

för 1915, 1920 och 1925 äro hämtade ur de allmänna bostadsräkningarna i Stockholm respekräknade.

Siffrorna från och med 1930 äro hämtade direkt ur statistisk årsbok för Stockholms

Sländan i Vasastaden. — 6 Kvarteren Isbrytaren och Skutan å Kungsholmen. — 7 Rödabergsomvid

Östra station utmed Valhalla vägen. — 10 Området vid Norr Mälarstrand—Fridhemsgatan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.