Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

1944-03-07 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag

till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen hänvisats

till lagutskott.

Genom en den 8 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 14, har Kungl.

Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag örn kastrering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har, såvitt angår det under 1) angivna lagförslaget, hänvisats

till lagutskott och behandlats av första lagutskottet. Det under 2) omförmål

da förfat tningsförslaget har hänvisats till behandling av konstitutionsutskottet.

Det av första lagutskottet behandlade lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag
till
Lag
om

kastrering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå

brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, må han kastreras

enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Samma lag vare, där någon på grund av könsdriftens abnorma riktning

eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn ingrepp i könsorganen som är

påkallat av kroppslig sjukdom.

2 §.

Saknar någon på grund av rubbad själsverksamliet förmåga att lämna

giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke

ej föreligger.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 13.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3 §•

Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga

skäl därtill äro.

4 §•

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter

tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,

med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig

den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad

hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å

allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må

kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd,

därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av

grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för densamma vara för

handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,

sinnessjukhus eller annan dylik anstalt.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas

vad i första stycket andra punkten stadgas.

5 §.

Kastrering skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller

sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medicinalstyrelsen,

där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan

åtgärd å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt.

6 §.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning

med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt

mål yppa något av vad därvid förekommit.

7 §.

över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må besvär

anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet meddelades.

8 8.

Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående

kastrering eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest

är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13. 3

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Med kastrering förstås en åtgärd som åsyftar att beröva en person — man

eller kvinna — alla de funktioner som äro betingade av könskörtlarna. Kastrering

sker vanligen genom operativt borttagande av dessa körtlar (testiklarna

hos mannen, äggstockarna hos kvinnan). Samma effekt kan emellertid

även, om än icke med samma grad av visshet, vinnas genom röntgen- eller

radiumbestrålning av könskörtlarna. Genom kastreringen försvinner fortplantningsförmågan,

likaså de verkningar på organismen, som äro beroende

av den från könskörtlarna härrörande insöndringen (inre sekretionen) av

hormoner. Av denna insöndring beror könsdriften till stor del, i många fall

huvudsakligen eller helt.

Ett operativt avlägsnande av könskörtlarna, helt eller delvis, företages ej

sällan på grund av kroppslig sjukdom. I vissa fall, såsom då könskörtlarna

äro angripna av tuberkulos eller svulstbildningar, är syftet med ingreppet

icke att upphäva de till könskörtlarna bundna funktionerna utan blott att

häva den sjukliga processen. Nödgas man härvid borttaga båda könskörtlarna,

inträder kastreringseffekt såsom en oundviklig biverkan. Ofta har

dock sjukdomen redan tidigare förorsakat att könskörtlarnas funktion upphört.

I andra fall sker ingreppet i syfte att upphäva könskörtlarnas funktion

för att därigenom skapa en förutsättning för sjukdomens botande. Operationen

är då att anse såsom kastrering i egentlig mening.

Enligt av medicinalstyrelsen lämnade uppgifter ha under åren 1935—1939

på landets sjukvårdsinrättningar företagits operationer, bestående i en eller

dubbelsidigt avlägsnande av könskörtlarna —• vilketdera har av tillgängliga

uppgifter icke kunnat avgöras — till ett antal av 10 642, därav å män 1 139

och å kvinnor 9 503.

Från kastrering bör särskiljas sterilisering i den betydelse, vari detta ord

numera vanligen brukas. Sterilisering i denna inskränktare mening är ett

ingrepp i könsorganen, som icke medför annan påföljd än att fortplantningsförmågan

försvinner. Detta åstadkommes genom att de mogna könscellerna

hindras i sin passage från könskörtlarna, vilket enklast sker genom operativt

avlägsnande av ett stycke av sädesledarna eller äggledarna.

Sterilisering blev föremål för rättslig reglering genom lagen den 18 maj

1934 örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av

rubbad själsverksamhet. Denna lag har numera avlösts av den mera omfattande

lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering. Lagbestämmelser om kastrering

saknas däremot.

I samband med antagandet av 1934 års steriliseringslag anhöll nämnda års

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

riksdag på hemställan av andra lagutskottet, att Kungl. Majit ville låta verkställa

en allsidig, förutsättningslös utredning huruvida och under vilka förhållanden

sedlighetsförbrytare måtte kunna underkastas sådant ingrepp, som

vore ägnat att motverka eller upphäva deras sjukliga anlag. Med anledning

av riksdagens anhållan uppdrog dåvarande chefen för justitiedepartementet

den 15 juni 1935 åt tillkallade sakkunniga att verkställa den begärda utredningen,

men de sakkunnigas arbete avbröts genom Kungl. Maj:ts den 13 december

samma år meddelade beslut rörande anstånd med vissa kommittéoch

sakkunnigutredningar inom justitiedepartementet, och den 23 december

1939 återkallades de sakkunnigas uppdrag i förevarande del. Genom beslut

den 3 maj 1941 förordnade därefter chefen för justitiedepartementet att

strafflagberedningen skulle upptaga frågan angående lagstiftning örn kastrering

av vissa sedlighetsförbrytare. Beredningen har sedermera den 1 september

1941 avgivit promemoria med förslag till lag örn kastrering m. m.

(SOU 1941: 25).

Sedan promemorian avlämnats har beredningen tillika i anledning av särskilt

uppdrag utarbetat förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens

samhällsfarliga yttringar. 1 en vid 1943 års riksdag väckt

motion (II: 130) yrkades, att riksdagen måtte för sin del antaga de av strafflagberedningen

sålunda utarbetade lagförslagen med de jämkningar och ändringar

som kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Därvid

anfördes att frågan om kastrerings tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna

mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda

lagstiftningsfrågorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang.

På hemställan av första lagutskottet — som anslöt sig till vad sålunda anförts

— beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 205) till Kungl. Majit anhålla

om framläggande för nästkommande års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning

angående homosexualitetens straffrättsliga behandling och därmed

sammanhängande ämnen i huvudsaklig överensstämmelse med de av strafflagberedningen

utarbetade lagförslagen.

Strafflagberedningen har upptagit till behandling frågan om lagstiftning

angående kastrering i hela dess vidd.

Beträffande kastrerings tillåtlighet enligt gällande rätt uttalas av beredningen,

att det självfallet är utan stöd av uttrycklig lag tillåtet att på medicinsk

indikation borttaga eller funktionellt förstöra könskörtlarna. Angående

rättsenligheten av en kastreringsåtgärd i andra fall erinrar beredningen,

att kastrering rent objektivt sett får anses innebära tillfogandet av sådan

svår kroppsskada varom förmäles i 14 kap. 10 § strafflagen.

Till stöd för att kastrering borde i lagstiftningsväg regleras även i andra

fall än där fråga är om sedlighetsförbrytare har beredningen anfört att, sedan

genom 1941 års steriliseringslag alla fall av sterilisering utom på vissa medicinska

skäl underkastats lagens bestämmelser om krav på förhandenvaron

av bestämda indikationer och om särskild prövning före ingreppets företagande,

det måste anses otillfredsställande att det större och mera allvarliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

5

ingreppet kastrering skulle vara oreglerat i lag och sålunda med vederbörandes

samtycke kunna verkställas enbart på läkarens prövning av att enligt

hans uppfattning bärande skäl till ingreppet vore för handen. Avsaknaden

av lagstiftning på området kunde vidare föranleda att kastrering icke komme

till stånd, då sådan ur allmänna synpunkter vöre påkallad. En särskild

betydelse hade frågan om lagstiftning angående kastrering vidare fått med

hänsyn till den aktualitet spörsmålet om åtgärder mot homosexualitetens

samhällsfarliga yttringar erhållit.

Såsom indikationer för kastrering uppställas i beredningens förslag dels

att någon med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå

brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, s. k. kriminalpo1

i ti sk indikation, dels att någon på grund av könsdriftens abnorma riktning

eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet,

en indikation vilken av beredningen betecknats såsom humanitär.

Den föreslagna lagen skall ej äga tillämpning i fråga om åtgärd som är påkallad

av kroppslig sjukdom. Härmed har beredningen avsett att närmare

avgränsa området för sådan kastrering som, enär den företages på medicinsk

indikation, icke beröres av förslagets bestämmelser. Beredningen har

funnit det angeläget att, då kastrering på kriminalpolitiska och humanitära

indikationer göres beroende av att särskilda förutsättningar föreligga, de för

dessa fall avsedda lagbestämmelserna icke kringgås genom att de medicinska

indikationerna vidgas utöver vad som därmed avsetts. Själsligt lidande på

grund av en abnorm könsdrift borde sålunda enligt beredningens mening

hänföras icke under medicinsk utan under humanitär indikation.

En förutsättning för kastrering enligt den föreslagna lagen är att den på

vilken ingreppet skall företagas samtycker till åtgärden. Saknar han på grund

av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke, må han dock

kastreras, även om han ej samtyckt. Några bestämmelser om tvångskastrering

upptager emellertid förslaget icke. I avvaktan på de resultat som på frivillighetens

väg stå att vinna har beredningen trott det vara riktigast att tills vidare

blott tillåta frivillig kastrering. Beredningen har härvid anmärkt att för

den som är intagen å fångvårds- eller annan anstalt avgörandet, örn han

skall låta sig kastreras eller icke, kan i betydlig grad påverkas av utsikten att

därigenom undgå fortsatt anstaltsvistelse.

För kastrering fordras enligt förslaget alltid tillstånd av medicinalstyrelsen.

Innan tillstånd meddelas skola vissa närstående och, beträffande på allmän

anstalt intagen, anstaltens läkare och föreståndare beredas tillfälle att yttra

sig. Den som är under 23 år må ej kastreras med mindre synnerliga skäl

därtill äro. Kastrering skall i regel utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän

anstalt eller sjukstuga.

Förslaget upptager vidare bestämmelser örn tystnadsplikt för läkare eller

annan, som å tjänstens vägnar tagit befattning med kastrering eller med

ärende angående sådan åtgärd. Härjämte föreslås ett tillägg till lagen den 28

maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar i

syfte att bereda skydd mot offentliggörande av beslut som rör tillämpning

av lagen örn kastrering eller lagen örn sterilisering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Slutligen innehåller den föreslagna lagtexten vissa straffbestämmelser, nära

överensstämmande med motsvarande stadganden i steriliseringslagen.

Över strafflagberedningens promemoria ha yttranden avgivits av ett stort

antal myndigheter och sammanslutningar. En översiktlig redogörelse för innehållet

i yttrandena lämnas å s. 10—18 i propositionen, vartill utskottet

hänvisar.

*

I propositionen anför föredragande departementschef en, statsrådet Bergquist,

såvitt nu är i fråga, följande:

»Såsom den lämnade redogörelsen visar begärde riksdagen år 1934 utredning

angående lagstiftning örn kastrering med hänsyn till det värde ett sådant

ingrepp kunde ha såsom skyddsåtgärd mot sedlighetsförbrytare. Den fara

som personer med kriminella sexuella böjelser utgöra för sin omgivning gör

det ofta nödvändigt att vidtaga åtgärder som mera varaktigt sätta dem ur

stånd att fortsätta att begå sedlighetsbrott. Det kan emellertid knappast anses

tillfredsställande, att samhället skall vara hänvisat uteslutande till att tillgripa

långvarig — kanske livslång — anstaltsinternering av en sådan person

för att skydda sig mot risken för nya sedlighetsbrott från hans sida. Många

sedlighetsförbrytare skulle kunna göra en samhällsnyttig insats, om de befrias

från den könsdrift som ligger till grund för deras kriminella böjelse.

Kastrering ger en möjlighet att tillgodose säkerhetssynpunkterna och samtidigt

låta individen återfå sin frihet.

Såsom strafflagberedningen uttalat torde kastrering, som sker med giltigt

samtycke av den å vilken ingreppet företages, enligt gällande rätt få anses

tillåten, om bärande skäl för åtgärden föreligga. Ehuru kastrering således

anses kunna ske oaktat frågan ej blivit reglerad i lag, kan frånvaron av bestämmelser

i ämnet föranleda att kastrering icke kommer till stånd i den utsträckning

som är önskvärd. En reglering i lag torde komma att bidraga till

att initiativ till kastrering tages i större utsträckning. Beredningen har vidare

framhållit, att grova sedlighetsförbrytare ofta förete sådana själsliga defekter

att de svårligen kunna giva något rättsligen giltigt samtycke till kastrering.

En annan olägenhet som frånvaron av bestämmelser medför är, att

prövningen av frågan, huruvida tillräckliga skäl till kastrering föreligga, ej

är underkastad någon reglering. Såsom beredningen erinrar, kan till följd

härav en person, som är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, bliva

föremål för kastrering utan annan prövning än att en läkare, vilken som

helst, finner bärande skäl till ingreppet vara för handen. Detta kan icke anses

tillfredsställande, helst som det mindre allvarliga ingrepp som sterilisering

utgör blivit reglerat i lag.

Beredningen har framhållit, att lagstiftning om kastrering finnes i flera

främmande länder. Sålunda ha i samtliga våra nordiska grannländer förutsättningarna

för kastrering reglerats i samma lagar som gälla sterilisering.

Enligt dessa bestämmelser kan kastrering ske av kriminalpolitiska skäl för

att förebygga brott liksom i viss utsträckning även för att undanröja andra

olägenheter av abnorm könsdrift. Såsom vägledande för lagstiftningsfrågans

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

7

bedömande i Sverige har beredningen betecknat vissa undersökningar beträffande

verkningarna av kastrering som gjorts i Danmark, där kastrering varit

lagligen reglerad sedan år 1929. Enligt de uppgifter härom som återgivas i

beredningens promemoria ha erfarenheterna varit mycket gynnsamma, särskilt

såvitt gäller verkningarna i kriminalpolitiskt och socialt hänseende.

Det synes även framgå, att de farhågor man tidigare hyst angående skadliga

följder för den kastrerade varit överdrivna.

I yttrandena över beredningens förslag har det nästan enhälligt befunnits

önskvärt, att en lagstiftning om kastrering kommer till stånd. Jag hyser

även för min del den uppfattningen, att frågan om tillåtligheten av kastrering

bör underkastas reglering genom lagstiftning.

Beträffande räckvidden av lagstiftningen synes enighet i ston sett råda

därom att den, såsom beredningen föreslagit, bör omfatta kastrering på

kriminalpolitisk indikation samt att kastrering på grund av kroppslig sjukdom

bör lämnas utanför den lagliga regleringen och således alltjämt bero

på vederbörande läkares prövning. Däremot lia uttalats delade meningar

örn beredningens förslag att i lagen reglera under vilka förutsättningar kastrering

må äga rum i de fall då en abnorm könsdrift medför menliga följder

för individen i själsligt eller socialt hänseende. I flera yttranden har gjorts

gällande, att denna av beredningen som humanitär betecknade indikation

rätteligen borde betecknas som medicinsk och att frågan om tillåtligheten

av kastrering i sådana fall borde lämnas utanför lagstiftningen.

I dessa hänseenden synes anledning till tveksamhet finnas allenast såvitt

angår de fall då kastrering ifrågasättes på grund av själsligt lidande. Det kan

icke bestridas, att kastrering som avser att häva sinnessjukdom eller höggradig

neuros kan sägas ske på medicinsk indikation. Att lämna utanför lagstiftningens

område klara fall av denna natur skulle icke möta några större

betänkligheter. Med avseende å gränsfallen synes emellertid välgrundat att

underkasta dem reglerande bestämmelser. Det är för övrigt tydligt, att om

endast övriga föreslagna indikationer upptagas i lagen, bestämmelserna härom

lätt skulle kunna kringgås genom en utvidgad tillämpning av medicinska

indikationer. Jag anser därför nödvändigt att i lagen medtaga även de fall

då kastrering motiveras av sådant men, som är av själslig natur. Den föreslagna

lagstiftningen kommer därigenom att omfatta samtliga fall, då kastrering

huvudsakligen är motiverad av mer eller mindre svårbedömbara förhållanden

på själslivets område. De framställda invändningarna mot beredningens

förslag synas väsentligen ha sin grund i farhågan att önskvärd sekretess

ej skall kunna upprätthållas, därest frågan örn kastrering städse skall underkastas

central prövning hos medicinalstyrelsen. Denna farhåga torde emellertid

i huvudsak kunna undanröjas genom en jämkning av förslaget i fråga

om prövningsförfarandet. Av dessa skäl vill jag biträda förslagets ståndpunkt

beträffande lagstiftningens omfattning.

Även den närmare utformningen av de föreslagna indikationerna har i

yttrandena föranlett vissa erinringar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Mot den kriminalpolitiska indikationen i förslaget, som förutsätter att vederbörande

med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå

brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, har anmärkts, bland

annat, att det kunde ifrågasättas huruvida vissa lindrigare former av sedlighetsbrott

omfattades av indikationen. För att detta ej skulle bliva föremål för

tvivel har yrkats, att ur lagen skulle uteslutas kravet på att faran eller skadan

skall vara allvarlig. Att tillmötesgå detta ändringsyrkande torde emellertid

med hänsyn till ingreppets allvarliga art icke vara tillrådligt. Det synes

sålunda icke böra komma i fråga att tillåta kastrering enbart på den

grund att vederbörande kan befaras begå sedlighetsbrott, även om detta är

mycket ringa. Någon utvidgning av den kriminalpolitiska indikationen, som

ju avser att tillgodose det allmännas intresse, synes mig alltså icke böra äga

rum. Emellertid kan det givetvis tänkas, att ur vederbörandes egen synpunkt

föreligger allvarlig olägenhet på grund av hans könsdrift utan att han utgör

någon allvarlig fara för omgivningen t. ex. om han har en så fast rotad

böjelse att han gång efter annan ådrager sig bestraffning för mindre lagöverträdelser

på det sexuella området. I sådana fall kan emellertid en kastrering

komma i fråga enligt den av beredningen föreslagna s. k. humanitära

indikationen. -— Ej heller i övrigt har jag, frånsett en mindre redaktionell

jämkning, funnit anledning till någon ändring av den föreslagna kriminalpolitiska

indikationen.

Den i förslaget upptagna s. k. humanitära indikationen omfattar sådana

fall då någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka

åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet. Under utredningen

ha särskilt beaktats de lidanden som åsamkas konstitutionellt

homosexuella personer genom deras abnorma könsdrift. Kastrering av sådana

personer torde kunna vara väl motiverad av humanitära skäl, även om

vederbörande ej utgör någon fara för omgivningen och tillräcklig anledning

till ingrepp ur kriminalpolitisk synpunkt sålunda ej föreligger. Såsom förut

nämnts har i vissa yttranden uttalats, att kastrering kunde — frånsett svårt

själsligt lidande — vara motiverad även på grund av annan allvarlig olägenhet

än sådan som kan sägas vara av social art. Med hänsyn härtill torde begränsningen

till olägenhet av social natur böra utgå. Svea hovrätt har med

avseende å utformningen av nu ifrågavarande indikation framhållit, att de

sexuella instinkterna, även örn de ej vöre abnormt inriktade eller stegrade,

hos intellektuellt undermåliga kunde taga sig besvärande uttryck på grund

av dessa personers bristande självkontroll. Det torde emellertid icke föreligga

tillräckliga skäl att fördenskull göra avsteg från förslagets ståndpunkt i fråga

om den s. k. humanitära indikationen.

Enligt beredningens förslag skall såsom förut nämnts från lagens tilllämpning

undantagas kastrering som påkallas av kroppslig sjukdom. Medicinalstyrelsen

har i sitt yttrande förordat, att undantaget närmare preciseras

till att avse kastrering på grund av sjukdom i könsorganen. Samma ändringsförslag

har framställts även i andra yttranden och synes mig lämpligt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

9

Beträffande den i vissa yttranden berörda frågan, huruvida kastrering

skall kunna få genomföras även med tvång, synas övervägande skäl tala

för att i enlighet med strafflagberedningens förslag bygga den nya lagstiftningen

på frivillighetens grund. Ehuru givetvis kastrering kan vara påkallad

av ett så starkt samhällsintresse att det är önskvärt att ingreppet

företages oberoende av den ifrågavarande personens vilja, torde det vara

välbetänkt att vid lagstiftning på detta område framgå med försiktighet.

Kastrering av en person med sådana själsförmögenheter, att han är i stånd

att lämna giltigt samtycke till åtgärden, torde sålunda ej böra tillåtas, med

mindre han samtycker därtill. Endast i de fall, då han på grund av rubbad

själsverksamhet är ur stånd att lämna sådant samtycke, torde kastrering

böra få äga rum därförutan. Även i detta fall bör emellertid, liksom ifråga

örn sterilisering, gälla att något våld ej må användas för att förmå honom

att underkasta sig ingreppet. Något krav på att oförmågan att lämna samtycke

skall vara varaktig torde icke behöva upptagas. Därest prövningen

huruvida i dessa fall kastrering må ske uppdrages åt medicinalstyrelsen,

finnes ej anledning att befara, att kastrering skall företagas på någon som

ej själv kan bedöma innebörden av åtgärden, örn hopp finnes att han skall

tillfriskna så att han åter får förmåga att bedöma frågan.

Vad nu sagts om att lagstiftningen bör bygga på frivillighetens grund utesluter

helt naturligt icke, att en person stundom kan befinna sig i sådan belägenhet

att han själv känner sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke

till kastrering för att undgå för honom allvarliga olägenheter. Den

som är intagen å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebär en

allvarlig fara för andra måste säga sig, att han har ringa utsikt att bliva

utskriven därifrån, så länge denna fara består. Hans önskan att bliva utskriven

kan därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig

kastrering. Jag vill understryka, att det icke torde vara lämpligt att direkt

förelägga en på anstalten intagen person att välja mellan kastrering och

fortsatt kvarhåhande i anstalt, ehuru anstaltsledningen eller anstaltsläkaren

bör i förekommande fall sökr klargöra för den intagne, att det finnes möjlighet

för honom att bliva utskriven, om han underkastar sig kastrering och

därefter befinnes ofarlig.

Såsom åldersgräns, under vilken kastrering ej må ske med mindre synnerliga

skäl därtill äro, har strafflagberedningen föreslagit 23 år. Medicinalstyrelsen

bar förordat att gränsen höjes till 25 år, medan i ett annat yttrande

ifrågasatts, huruvida icke gränsen borde sänkas. Enighet synes råda

därom, att kastrering i allmänhet ej bör företagas å den som ej är fullt

utvecklad i fysiskt och psykiskt hänseende. Vid vilken tidpunkt detta inträffar

är individuellt. Det möter därför svårigheter att fastställa en för alla

fall lämplig åldersgräns. Att sätta den lägre än strafflagberedningen föreslagit

torde icke vara att förorda. En höjning av gränsen kan åter medföra, att

det ej sällan skulle föreligga ett behov att företaga kastrering å personer under

den i lagen angivna åldern. Jag anser mig därför ej böra frångå förslaget

på denna punkt. Det torde kunna överlämnas åt prövningen i de sär
I

Ii hang lill riksdagens protokoll 1944. sami. 1 ami. Xr 13. y

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

skilda fallen att tillse, att den, som ännu vid 23 års ålder ej är fullt utvecklad,

icke blir kasserad med mindre det påkallas av synnerliga skäl.

I fråga örn den prövning som skall föregå kastrering i de fall som avses

i förslaget ha olika meningar gjorts gällande i yttrandena. Beredningens förslag

att hänskjuta alla i lagen reglerade fall till medicinalstyrelsens prövning

har i vissa yttranden uttryckligen betecknats såsom värdefullt. I andra

yttranden hävdas däremot, att denna anordning icke vore erforderlig eller

lämplig i alla fall. I stället har föreslagits att överlämna prövningen åt

läkare.

Vad först angår kastrering på kriminalpolitisk indikation är att märka,

att prövningen huruvida sådan indikation föreligger är av annan art än

den som läkare i sin verksamhet vanligen företager. Kastreringen sker nämligen

i dessa fall ej i främsta rummet för att bota den, mot vilken ingreppet

riktas, utan för att skydda samhället mot befarade brott från hans sida.

En central prövning av särskilt sakkunnig myndighet synes därför i dessa

fall vara på sin plats. Detta torde gälla även om vederbörande är omhändertagen

inom sinnessjukvården. Någon annan myndighet än medicinalstyrelsen

torde härvid knappast komma i fråga. De i vissa yttranden

framställda önskemålen om förstärkning av styrelsen med juridisk sakkunskap

i ärenden angående kastrering torde böra beaktas i administrativ

ordning.

I fråga om kastrering på humanitär indikation synas skälen att förlägga

prövningen till en central myndighet mindre starka. Väl ställas även i dessa

fall stora krav på den som skall avgöra huruvida ingreppet är grundat, men

kastreringen företages dock i hithörande fall främst med hänsyn till patientens

eget bästa, och prövningen, huruvida ingreppet må företagas, är

därför väsentligen av samma natur som den läkare eljest ha att utföra vid

ett ifrågasatt ingrepp. Beträffande sterilisering, som ju innebär ett mindre ingripande

än kastrering, gäller visserligen för jämförliga fall, att åtgärden ej

må äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Det kan emellertid ej sällan

befaras, att sterilisering påkallas i oträngt mål, och det återhållande moment

som en central prövning utgör torde med avseende å denna åtgärd vara av

särskild betydelse. Beträffande kastrering åter torde, såsom strafflagberedningen

framhållit, vara sällsynt att åtgärden påkallas annat än i trängande

fall. Därjämte tala vägande skäl mot en anordning som kräver central prövning

av frågan örn tillåtligheten av kastrering på humanitär indikation. Den

som på grund av abnorm könsdrift önskar bliva kastrerad torde nämligen,

såsom i yttrandena erinrats, vara synnerligen angelägen, att hans ärende behandlas

med särskild diskretion. Han kan befara, att om handlingar skola

uppsättas i ärendet och ett flertal personer taga del av dem, ingreppet och

dess orsaker blottas för obehöriga, och han kan på den grund bliva obenägen

att begära kastrering, ehuru sådan är sakligt motiverad. Det synes därför

vara lämpligast, att kastrering i dessa fall som regel får ske efter läkares

bedömande. Tillräckliga garantier för att prövningen sker med erforderlig

omsorg och sakkunskap kunna vinnas genom att föreskriva, att jämte

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

11

den läkare, som företager ingreppet, jämväl annan läkare i den tjänsteställning

Konungen bestämmer skall, med angivande av grunden för åtgärden,

ha förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen. Utlåtande

torde böra avfattas skriftligen. En dylik anordning av prövningsförfarandet

har i allmänhet ansetts tillräcklig för avbrytande av havandeskap och i vissa

fall även för sterilisering.

Ehuru sålunda prövningen, huruvida den s. k. humanitära indikationen

föreligger, i regel torde kunna anförtros åt två läkare, synes likväl kravet på

central prövning böra bibehållas för vissa hithörande fall. Om den vars

kastrering är ifrågasatt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden,

torde det vara önskvärt, att prövningen städse sker hos medicinalstyrelsen.

Detsamma torde böra gälla, därest han ej fyllt 23 år. I sådan

händelse skall ju enligt förslaget kastrering endast undantagsvis få äga rum.

Är han intagen å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus eller annan dylik anstalt,

torde det likaledes med hänsyn till den ställning vari han befinner sig vara

lämpligt att upprätthålla kravet på en central prövning. Jag vill i övrigt

framhålla, att i de fall, då enligt vad nyss sagts kastrering må ske efter två

läkares samstämmiga prövning, något hinder ej bör föreligga mot att ärendet

i stället dragés under medicinalstyrelsens prövning.

Enligt beredningens förslag må tillstånd av medicinalstyrelsen till kastrering

icke lämnas med mindre — där så kan ske — tillfälle att yttra sig bereus,

om vederbörande är underårig den som har vårdnaden örn honom, örn

han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt

om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare. Dessa

bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla även i nyss nämnda fall, då prövningen

anförtros två läkare. Därjämte torde för dessa fall böra stadgas, att

anmälan om kastreringsåtgärden skall göras till medicinalstyrelsen. Föreskrift

i sådant hänseende torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

På sätt framgår av det anförda har jag i fråga om huvudpunkterna i en

lagstiftning örn kastrering med allenast få undantag kunnat ansluta mig till

strafflagberedningens förslag. Beträffande de delar av förslaget som jag härvid

icke berört synas skäl till avvikelser i sakligt hänseende icke föreligga.

Den föreslagna lagen örn kastrering föranleder ändring i lagen örn behörighet

att utöva läkarkonslen och i regeringsrättslagen. Den förra lagändringen

har jag anmält i samband med frågan angående ändrad lagstiftning

rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling. Ändringen i regeringsrättslagen

avser att mål rörande tillstånd till kastrering liksom mål örn sterilisering

skola upptagas och avgöras av regeringsrätten. Frågan härom torde

jag senare få anmäla.

Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.»

Lagrådet har den 22 december 1943 avgivit yttrande (iver ett i enlighet med

vad sålunda anförts inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag örn

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

kastrering. En av lagrådet mot det remitterade lagförslaget framställd erinran,

avseende utformningen av den i 1 § tredje stycket upptagna medicinska indikationen,

har föranlett att en återgång i sak ägt ram till strafflagberedningens

förslag på denna punkt.

Utskottet. Utskottet har vid sin granskning av det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om kastrering icke funnit anledning till erinran mot detsamma

och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 14, måtte, såvitt densamma

hänvisats till lagutskott, av riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson och Krugel, fru Sjöström-Bengtsson

saint herrar Knut Petersson, Ragnar Bergh, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Berg och Björling, fru Gustafson samt herrar Landgren,

Gustafsson i Lekåsa, Lindahl, Sundström i Vikmanshyttan och Sundqvist.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441129

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:103 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kastrering, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt förslag ti a1 i texten