Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917

1944-04-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

I

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1944 kl. 11.30 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen

den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Genom en den 18 februari 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 100, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917

(nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen

lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.

Ansökningen må---nämnden godkänd.

Avtal örn---utan verkan.

21 §.

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöliet, annat svårt själsligt eller kroppsligt

lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före

adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet

hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år från adoptionen.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,

eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten ock

vinna adoptivförhållandels hävande.

Är adoptanten sinnessjuk eller sinnesslö, må ansökan enligt denna paragraf

göras av hans förmyndare.

1 Senaste lydelse av 8 § se SFS 1923: 161.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 sami. 1 avd. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande

bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande åge

förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må hävande

enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl därtill

äro. I fall, som avses i 20 § och 21 § andra stycket, må hävande äga

rum, ändå att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller

blott ena maken; och må hävande ske jämlikt 21 § första stycket, oaktat

ena maken ägde sådan vetskap som där sägs, dock ej på ansökan enbart av

denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Har adoption dessförinnan ägt

rum, må ansökan enligt 21 § första stycket göras under tiden före den 1 juli

1945, ändå att den tid av fem år, som avses i nämnda lagrum, tidigare gått

till ända.

I anledning av väckta motioner har riksdagen i skrivelse den 27 februari

1943, nr 40, anhållit örn utredning och förslag angående sådan ändring av

8 § lagen den 14 juni 1917 om adoption, att bestämmelserna om rätt för den

som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn uppmjukades. Rådhusrätten i

Lund har i ett annat hänseende hemställt örn ändring i adoptionslagen. I

skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 16 oktober 1941 har rådhusrätten

anfört, att hävande av adoptionsförhållande borde medgivas i särskilt

stötande fall, då ett barn, som adopterats i späd ålder, sedermera visat onormal

utveckling, t. ex. på grund av sinnesslöhet.

De angivna spörsmålen ha upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet

upprättad, den 9 oktober 1943 dagtecknad promemoria angående

vissa ändringar i lagen om adoption. Vid denna promemoria var fogat ett utkast

till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ nämnda lag.

Över promemorian ha yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och

sammanslutningar. Redogörelser för innehållet i de avgivna yttrandena ha

intagits å s. 9—13 samt s. 23—30 i propositionen.

I.

Om tillstånd till adoption då sökanden har bröstarvinge.

Enligt 1 § adoptionslagen må man eller kvinna, som fyllt 25 år, under vissa

i lagen angivna förutsättningar med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. I

8 § stadgas, att örn tillstånd sökes, rätten skall pröva, huruvida adoption

lämpligen må äga rum. Tillstånd må ej givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. Har sökanden

bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl äro till adoptionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

3

Adoptionen medför, att adoptivbarnet får väsentligen samina rättsliga ställning

som barn i äktenskap. I 11 § adoptionslagen stadgas, att adoptivbarnet

erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt

namn eller bär båda tillhopa. Enligt 12 § skall adoptanten ha den vårdnad

om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar, och vara barnets förmyndare.

Har någon adopterats av makar eller har ena maken adopterat den andres

barn, skall i fråga om vårdnad och förmynderskap så anses som om barnet

vore makarnas gemensamma. Enligt 13 § ha adoptant och adoptivbarn samma

plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten

gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som

åligger make mot andra makens barn. Barnets verkliga föräldrar äro ej skyldiga

att bidraga till dess underhåll, om ej adoptanten och hans make bliva

ur stånd alt fullgöra sin underhållsskyldighet.

Adoptionens betydelse i arvsrättsligt hänseende regleras i lagen den 8 juni

1928 örn arv. Där stadgas i 4 kap. 1 §, att adoptivbarnet äger taga arv efter

adoptanten lika med barn i äktenskap. Dock skall bröstarvinge ej i följd av

adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott. Efter adoptivbarnets död äga

dess avkomlingar taga den del av arvet som skolat tillkomma adoptivbarnet.

Bestämmelserna om bröstarvinges laglott i 7 kap. arvslagen skola enligt kapitlets

7 § äga motsvarande tillämpning beträffande adoptivbarn och dess

avkomlingar. Örn arvlåtaren haft såväl adoptivbarn som bröstarvinge, skall

den sistnämndes laglott beräknas som örn adoptivbarn eller dess avkomling ej

funnes. Enligt 4 kap. 2 § arvslagen äga adoptivbarnet och dess skyldeman

rätt till arv efter varandra utan hinder av adoptionen. Då arvingen är annan

skyldeman än adoptivbarnets bröstarvinge, skall dock jämlikt 3 § i samma

kapitel från skyldemannens arvsrätt undantagas egendom till så stort värde

som motsvarar vad adoptivbarnet erhållit i arv, testamente eller gåva från

adoptanten. Denna egendom skall i viss ordning tillfalla adoptanten, hans

make eller avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad skyldeman,

ärver adoptanten enligt 4 § hela kvarlåtenskapen. Var barnet adopterat

av makar, erhålla de hälften var. Om en av dem är död, tillfaller hela

kvarlåtenskapen den efterlevande. I 5 § stadgas, alt örn adoptivbarnet efterlämnar

make, de förut anförda bestämmelserna icke skola lända till inskränkning

i reglerna örn makes arvsrätt. Adoptivbarnets skyldeman och adoptanten

eller hans avkomlingar få i dylikt fall utöva sin rätt till kvarlåtenskapen

först efter makens död.

I 18 § adoptionslagen stadgas, att adoptionen i övriga hänseenden än förut

nämnts ej skall lia någon inverkan på adoptivbarnets och dess verkliga

föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

Beträffande förfarandet i ärenden angående tillstånd till adoption föreskrives

i 9 § adoptionslagen bland annat, att rätten skall införskaffa erforderlig

utredning. Örn barnet ej fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas såväl från

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som

ock i fråga örn barn utom äktenskap från den barnavårdsnämnd som har

att utöva tillsyn över barnet och eljest från barnavårdsnämnden i den för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21.

samling, där föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden om barnet är

kyrkobokförd.

Såsom förut angivits uppställer 8 § adoptionslagen krav på synnerliga skäl

för att adoption skall medgivas, då sökanden har bröstarvinge. Denna regel,

som gällt oförändrad sedan lagens tillkomst, härrör från lagberedningens

»Förslag till lag om adoption m. m.» (1913). I motiven (s. 37 f.) anförde

beredningen till en början vissa exempel på främmande lagstiftningar, där

absolut förbud gällde mot adoption då sökanden hade äkta avkomling. Beredningen

framhöll därefter, att anledningen till detta förbud i främsta rummet

syntes ha varit hänsyn till det intrång i de egna legitima avkomlingarnas

ställning som adoptionen skulle innebära. I fråga om vilka stadganden som i

nämnda hänseende borde upptagas i svensk rätt yttrade beredningen, att det

visserligen syntes böra vara regeln att adoption ej beviljades, när adoptanten

hade egna avkomlingar, men att det kunde tänkas fall, då adoption vore synnerligen

önskvärd, oaktat egna äkta barn funnes, såsom om någon ville adoptera

en nära släkting som uppfostrats tillsammans med adoptantens egna

barn eller makar med egna barn ville adoptera den enes barn utom äktenskapet.

På grund härav hade i 8 § av beredningens lagförslag införts den

bestämmelsen att, när adoptanten hade egen bröstarvinge, adoptionsansökan

skulle avslås, örn ej synnerliga skäl talade för adoptionen.

Vad rättspraxis beträffar synes tolkningen av den här ifrågavarande bestämmelsen

endast sällan ha varit föremål för prövning i högre instans. Av

särskilt intresse är ett rättsfall från år 1940. Däri lämnade Högsta domstolen

tillstånd till makar, som hade ett flertal bröstarvingar, att adoptera ett utomäktenskapligt

barn till en av bröstarvingarna. Underdomstolarna hade avslagit

adoptionsansökningen och Högsta domstolens utslag fattades med en majoritet

av endast tre ledamöter mot två. (H. 1940:474.) Huru strängt häradsoch

rådhusrätter i allmänhet tillämpa den föreliggande bestämmelsen kan

icke närmare angivas. Enligt uppgift skulle praxis på denna punkt vara

ganska växlande.

I riksdagen ha flera gånger väckts motioner om ändring av 8 § adoptionslagen

i syfte att utvidga möjligheterna till adoption i sådana fall, då sökanden

har bröstarvinge. Sålunda framlades motioner härom vid 1938 och 1940

års lagtima riksdagar, men frågan förföll båda gångerna genom att kamrarna

fattade skiljaktiga beslut.

Vid 1943 års riksdag upptogs emellertid frågan ånyo. I två likalydande

motioner (I: 174 och II: 262) hemställdes om utredning rörande sådan ändring

av 8 § adoptionslagen, att den för personer med bröstarvingar stadgade

inskränkningen i rätten att antaga adoptivbarn upphävdes.

Första lagutskottet yttrade i sitt över sistnämnda motioner avgivna utlåtande

(nr 7), att ifrågavarande lagbestämmelses ordalag syntes vara strängare

än som påkallades av hänsyn till intresset att skydda adoptionssökandens

egna legitima avkomlingar mot intrång. Visserligen hade domstolarna i åt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

5

skilliga fall funnit sådana skäl föreligga, att tillstånd att antaga adoptivbarn

kunnat lämnas sökande med egna bröstarvingar. Men otvivelaktigt hade det

också förekommit, alt domstol på grund av lagens avfattning vägrat tillstånd

i fall, då adoption lämpligen bort komma till stånd. .Särskilt när inom sökandens

äktenskap allenast funnes ett barn, syntes möjligheterna att lämna

tillstånd till adoption böra vidgas. Vidare kunde allmänheten genom lagens

ordalydelse ha bibragts den uppfattningen, att det praktiskt taget vore omöjligt

för personer med bröstarvingar att antaga adoptivbarn. Utskottet hemslällde

på grund härav, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om utredning och förslag angående sådan ändring av 8 § adoptionslagen, att

bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn

uppmjukades.

Såsom inledningsvis angivits biföll riksdagen denna utskottets hemställan

(skrivelse nr 40).

I den promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet med anledning

bland annat av riksdagens nu nämnda skrivelse, föreslogs på anförda

skäl, att ur 8 § adoptionslagen skulle uteslutas den särskilda bestämmelsen

att, då sökanden har bröstarvinge, tillstånd till adoption skall vägras, såframt

ej synnerliga skäl till adoptionen äro.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,

i denna fråga följande:

»Genom adoption skapas ett rättsligt samband mellan adoptant och adoptivbarn

i nära överensstämmelse med det som föreligger mellan föräldrar

och barn. Såsom angivits i det föregående kräves tillstånd av domstol för

att adoption skall få ske. Domstolen skall härvid i första hand fastställa,

huruvida vissa bestämda förutsättningar äro för handen, t. ex. viss ålder hos

adoptanten. Därjämte skall domstolen enligt 8 § adoptionslagen företaga

en prövning av den sökta åtgärdens lämplighet. Såsom huvudregel för denna

prövning gäller, att tillstånd ej må givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. I dessa normer

för domstolens bedömande framträder särskilt hänsynen till adoptionens ändamål

att åvägabringa ett liknande förhållande som det naturliga föräldraskapet.

Förutom av dessa för alla fall gällande normer bindes domstolen i

sin lämplighetsprövning endast av ett speciellt stadgande, vilket avser det

fall, varom här är fråga, nämligen då sökanden bär bröstarvinge. Enligt

detta stadgande skall i sådant fall tillstånd vägras, örn ej synnerliga skäl till

adoptionen äro.

I praxis torde detta stadgande tillämpas ganska olika vid olika underdomstolar.

Medan på vissa håll stor hänsyn tages till angelägenheten av alt främja

önskvärda adoptioner, har annorstädes lagens avfattning ansetts utgöra

ett starkt hinder mot alt bevilja adoptionstillstånd, då sökanden har bröstarvinge.

Eftersom beslut i adoptionsärenden endast sällan överklagas, kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

ringa ledning hämtas ur överdomstolarnas praxis. Utom rätta torde det vara

en ganska allmän uppfattning, att den som har bröstarvinge svårligen kan

få tillstånd att adoptera. Det är därför troligt, att adoptionsansökningar, som

eljest skulle kommit till stånd, ej blivit framlagda för rätten på grund av att

de ansetts ej kunna bifallas.

Sedan riksdagen anhållit om utredning och förslag angående sådan ändring

av adoptionslagen, att bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge

att antaga adoptivbarn uppmjukas, har i den inom justitiedepartementet

upprättade promemorian föreslagits, att undantagsbestämmelsen i

8 § skall uteslutas ur lagen. Detta förslag har i stort sett biträtts i remissyttrandena.

Såsom framhållits i promemorian är det framför allt i barnfattiga famil - jer, som det uppkommer fråga örn adoption trots att bröstarvinge finnes.

Av särskild betydelse äro härvidlag de ganska talrika fall, då ett äktenskap

blir sterilt efter endast ett barns födelse. Det speciella hinder mot adoption,

varom här är fråga, har tillkommit i de egna barnens intresse, men i de fall

som nu angivits kan just detta intresse ofta bliva bäst tillgodosett genom en

adoption. Därigenom skulle nämligen de ensamma barnen få uppväxa i en

naturlig syskonmiljö. I yttranden från medicinskt håll har vitsordats, att

ensamma barn löpa särskilt stora risker för social missanpassning och att

en komplettering av barnfattiga familjer därför icke bör betraktas som ett

skadligt intrång utan tvärtom som en fördel för de ensamma barnen.

Svea hovrätt har emellertid framhållit, att en adoption av barn i späd ålder

också kunde leda till besvikelse; det kunde nämligen visa sig att adoptivbarnet,

i stället för att på ett lyckligt sätt växa in i den nya miljön och göra

denna rikare, hade sådana anlag att de egna barnens uppfostran äventyrades.

Det finns naturligtvis en viss risk för att en adoption, som skett i syfte

att gagna de egna barnen, kan leda till motsatt resultat, liksom adoption

överhuvud taget alltid kan medföra olyckliga följder. I de fall, där en adoption

förfelat sitt syfte till följd av svår abnormitet hos adoptivbarnet, skulle

dock möjlighet öppnas att få adoptivförhållandet hävt enligt det förslag, som

framlägges i följande avsnitt. Att ytterligare uppmjuka hävningsreglerna lär

— såsom också hovrätten funnit — ej vara lämpligt. Det kvarstår alltså en

viss risk för att den utvidgade adoptionsrätten stundom kan medföra ogynnsamma

verkningar. Denna risk torde dock väl uppvägas av de ökade möjligheter

att skapa en god uppväxtmiljö, som denna lagändring kan väntas

medföra i de allra flesta fall.

Beträffande det intrång som antagande av adoptivbarn skulle kunna medföra

för de egna barnen i ekonomiskt hänseende har i promemorian påpekats,

att adoption knappast torde ifrågakomma, örn en familj har så svag

ekonomi, att de egna barnens försörjningsmöjligheter skulle äventyras genom

adoptionen, samt att adoptivbarns arvsrätt icke medför någon minskning

i den laglott som tillkommer bröstarvinge. Någon erinran mot förslagets konsekvenser

på denna punkt har icke framförts i yttrandena.

Såsom ett skäl för att överhuvud taget utvidga adoptionsmöj ligh et erna har

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21. 7

i promemorian slutligen framhållits det beh.järtansvärda behovet att skaffa

verkliga hem åt sådana barn som på grund av sin utomäktenskapliga börd

eller av annan anledning sakna god omvårdnad. Gentemot denna synpunkt

har barnavårdsnämnden i Stockholm anfört, att tillgången på barn som

kunde bliva föremål för adoption icke på långt när motsvarade efterfrågan

och att alltså någon utvidgning av adoptionsrätten icke erfordrades. Även

om det sålunda för närvarande kan sägas föreligga en viss brist på barn för

adoption, åtminstone i större städer, kan emellertid den nuvarande lagbestämmelsen

i enskilda fall hindra en eljest önskvärd adoption. Vidare kan

ifrågasättas, om icke den angivna bristen på barn i viss mån är skenbar.

Särskilt på landsbygden torde åtskilliga barn leva utackorderade under mindre

goda förhållanden, och det. bör vara möjligt att genom organisatoriska

åtgärder sammanföra dem med sådana personer som söka adoptivbarn.

På grund av vad här anförts bör enligt min mening ur 8 § adoptionslagen

uteslutas det särskilda kravet på synnerliga skäl för adoption, då sökanden

har bröstarvinge. Såsom framhållits i promemorian bör naturligtvis förekomsten

av bröstarvingar, liksom dessas antal och ålder, spela en viktig roll

vid rättens prövning av adoptionsansökningar.

I vissa yttranden har föreslagits, att den nu angivna lagändringen skulle

kompletteras med en föreskrift rörande förfarandet i de fall, då en adoptionssökande

bar egna barn. För att säkerställa att dessa barns intressen

bleve beaktade vid domstolsprövningen, skulle yttrande inhämtas från dem,

såframt de uppnått viss ålder, och eljest från en företrädare för dem. Enligt

9 § adoptionslagen skall emellertid rätten i alla adoptionsärenden införskaffa

erforderlig utredning. Därjämte har i samma lagrum särskilt stadgats, att

yttrande skall inhämtas från bland andra barnavårdsnämnden i den församling,

där adoptanten är kyrkobokförd, utom i de undantagsfall, då det är

fråga om adoption av en vuxen person, d. v. s. någon som är över 18 år.

Barnavårdsnämndens yttrande blir naturligtvis av stor betydelse för domstolens

prövning. Nämnden har att bilda sig en allsidig uppfattning om

den sökta åtgärdens lämplighet icke blott ur adoptivbarnets synpunkt utan

även med hänsyn till adoptanten och dennes familj. Särskilt efter den nu

föreslagna lagändringen bör nämnden beakta, vilken nytta eller skada adoptantens

egna barn kunna väntas få genom adoptionen. Örn domstolen finner

det vara av betydelse för sakens bedömande att höra dessa barns mening om

åtgärden, skall domstolen i enlighet med sin allmänna utredningsplikt bereda

dem tillfälle att yttra sig. Däremot synes det knappast lämpligt att stadga

en särskild skyldighet för domstolen att inhämta sådant yttrande i varje

fall. Ur praktisk synpunkt kunna dessa barns uttalanden i allmänhet icke

väntas vara av större värde, så länge barnen äro helt unga och ännu vistas

hos föräldrarna. Då de åter äro vuxna och lia lämnat hemmet, kunna de i

regel icke längre anses ha samma anspråk på hänsynstagande vid dessa

ärendens avgörande. Jag linner alitsa icke skål alt toresia någon särskild

bestämmelse örn skyldighet för domstolen att inhämta yttrande från adoptantens

egna barn eller företrädare för dem.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

II.

Om hävande av adoptivförhållande på grund av sinnesslöhet eller

annan svår defekt lios adoptivbarnet.

Enligt 19 § adoptionslagen skall adoptivförhållande efter ansökan hävas

av rätten, när adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom, dock icke så

länge adoptivbarnet är omyndigt på grund av sin ålder. Den som är förklarad

omyndig skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen. Adoptivförhållandet

kan vidare under vissa förutsättningar hävas på begäran av

blott endera av adoptanten och adoptivbarnet. Sålunda stadgas i 20 § samma

lag, att adoptivförhållandet skall hävas efter ansökan av adoptivbarnet,

örn adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar

sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets

bästa påkallar, att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest

är av väsentlig betydelse för barnet. Efter ansökan av adoptanten skall enligt

21 § adoptivförhållandet hävas, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot

adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet för ett lastbart eller

brottsligt liv. I andra fall än de nu angivna kan enligt gällande rätt ett adoptivförhållande

icke hävas.

Då makar ha adoptivbarn, gäller enligt 22 §, att adoptivförhållandet ej må

hävas annat än beträffande bägge makarna. En ömsesidig överenskommelse

om förhållandets hävande enligt 19 § äger i dylikt fall ej giltighet, med

mindre bägge makarna deltaga däri. Är det fråga om en ensidig ansökan

från adoptantsidan enligt 21 §, må hävande ej ske utan synnerliga skäl, då

blott endera maken gjort ansökningen. Såväl i det fall, som avses i 21 §,

som då ansökan gjorts av adoptivbarnet jämlikt 20 §, må adoptivförhållandet

hävas, oaktat den omständighet, som åberopas till grund för hävandet,

gäller blott ena maken.

Genom adoptivförhållandets hävande upphör enligt 24 § all verkan av

adoptionen. Adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet,

om ej rätten tillåter att det behålles.

Såsom framgår av det föregående medför den omständigheten, att ett

adoptivbarn befunnits lida av sinnesslöhet eller annan svår defekt, icke rätt

att få adoptivförhållandet hävt. I ett fall, som avgjordes av Högsta domstolen

år 1939, prövades en annan möjlighet att få förhållandet avvecklat.

Tva makar hade adopterat en flicka, som vid tiden för adoptionen icke var

ett år gammal. Efter det rättens beslut om adoptionen vunnit laga kraft och

flickan blivit något äldre, befanns det, att hon var obildbart sinnesslö, tydligen

som följd av en förlossningsskada. Adoptivföräldrarna förklarade, att

de före adoptionen fått uppgift om att flickan vore fullt frisk, och framhöllo,

att kostnaden för den anstaltsvård, som erfordrades för flickan, skulle

undergräva deras ekonomi. De ansökte hos Högsta domstolen om resning i

det ärende, vari tillstånd till adoptionen meddelats. Denna ansökan fann

emellertid domstolens majoritet icke kunna bifallas. (H. 1939:318.)

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

Rådhusrätten i Lund har i sill inledningsvis omnämnda skrivelse anfört

följande. I vissa adoptionsärenden, som handlagts vid rådhusrätten, hade

barnavårdsnämnden i Lund framhållit, att enär de barn, om vilkas adopterande

vore fråga, ej fyllt ett år, det vore önskvärt, att med adoptionen finge

anstå tills barnen bleve äldre. Barnavårdsnämnden hade såsom eget yttrande

åberopat följande utlåtande av ledamoten i nämnden, professorn i pediatrik

vid Lunds universitet Sture Siwe.

Barnavårdsnämnden utgår ifrån att vid adoptionen adoptivföräldrarna önska

och förutsätta att de få ett friskt barn, som kan fylla en tom plats i deras

hem för framtiden. Detta antagande bestyrkes därav, att praktiskt taget alla

blivande adopivföräldrar efterhöra barnets hälsa och normala utveckling

och ofta fordra undersökning av barnet före adoptionen.

Faktiskt är det emellertid så, att läkarintyg örn normalitet hos barnet

ej kan med någon säkerhet utfärdas förrän detta nått sådan utvecklingsgrad,

att dess reaktioner äro någorlunda utbildade och kunna tydas. En

hjärnmissbildning, en endokrin rubbning, följderna av en förlossningsskada

och många andra för livet kvarstående fel bedömas endast med stor tveksamhet

av de mest erfarna barnläkare under första levnadsåren.

Samma är förhållandet med olika grader av efterblivenhet. Erfarenheten

visar också att adoptivföräldrar, som på grund av intetsägande eller skenbart

tillfredsställande läkarintyg adopterat spädbarn, senare kunna få ångra

sin godtrogenhet att ge namn, hem och egendom åt en liten, som aldrig kan

bära upp någotdera. Försök att få sådan adoption att gå tillbaka avvisas

av myndigheterna — enligt barnavårdsnämndens mening med orätt. Föräldrarna

ha dock tagit barnet som sitt utifrån falska förutsättningar.

Helt naturligt återfaller ofta nog skulden för sådana adoptioner på tillstyrkande

myndigheter, och barnavårdsnämnden som ofta förmedlar dem får

sken av att ha felbedömt situationen. Därigenom framkallas en lättförståelig

tvekan hos andra eventuella adoptanter och den legitima strävan att på detta

sätt skaffa barnen hem och hemmen barn försvåras.

Som regel bör fördenskull adoption av småbarn, t. ex. upp till 2 å 3 års

åldern, ej tillstyrkas av ansvarig myndighet eller institution. Undantag bör

vid särskilda förhållanden kunna göras i en sådan regel, men dessa undantag

böra i varje särskilt fall motiveras.

För egen del har rådhusrätten påpekat, att de sålunda anförda synpunkterna

uppenbarligen icke gjort sig gällande vid adoplionslagens tillkomst. Tvärtom

framginge av motiven till lagen, att adoption av helt små barn ansetts

särskilt lämplig. I praxis syntes också ansökningar om adoption av späda

barn undantagslöst beviljas, därest förutsättningar för bifall eljest förelåge. I

adoptionslagen hade barnets intressen väl tillgodosetts, men knappast adoptivföräldrarnas.

Det vore antagligt, att dessa ofta icke insåge de risker, som

här mötte. Enligt rådhusrättens mening borde genom lagändring hävande

av adöptivförhållande möjliggöras i särskilt stötande fall.

1 den inom justitiedepartementet upprättade promemorian föreslogs införande

i adoptionslagen av en bestämmelse örn rätt för adoptanten att få

adoptivförhållandet hävt, örn adoptivbarnet funnes lida av sinnesslöhet, annat

svårt lyte eller svårartad sjukdom, som förelegat redan vid adoptionen

ulan all adoptanten då iigl vetskap därom, såframt ansökan gjordes av adop
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

tanten inom tre år från adoptionen. Bestämmelsen, som upptagits som ett

nytt första stycke i 21 §, föranledde vissa formella jämkningar i lagrummets

nuvarande bestämmelser jämte vissa kompletterande regler i 22 §

för de fall, då ett barn blivit adopterat av makar.

Departementschefen har i nu förevarande hänseende anfört följande:

»Det rättsförhållande, som skapas genom adoption, bör vara inriktat på

livslång gemenskap för att kunna fylla sitt ändamål att utgöra en motsvarighet

till det naturliga föräldraskapet. Dock har det ej ansetts lämpligt

att göra adoptivförhållandet oupplösligt. Såsom angivits i redogörelsen för

gällande rätt kan en adoption i undantagsfall hävas av domstolen. Detta är

till en början fallet, då adoptanten och adoptivbarnet vid myndig ålder

överenskommit om förhållandets upplösning. Vidare kan adoptivförhållandet

under vissa snävt begränsade förutsättningar hävas efter ensidig ansökan

av adoptanten eller adoptivbarnet. För att förhållandet skall kunna

hävas på begäran av adoptanten fordras enligt 21 § adoptionslagen, att

adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller ock

att adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt liv.

I promemorian har föreslagits, att en adoptant skall ha rätt att få adoptivförhållandet

hävt jämväl om det visar sig att adoptivbarnet lider av en

svår defekt som fanns redan vid adoptionen utan att adoptanten då ägde

vetskap därom. Härmed avses framfört allt sådana fall, då ett barn adopterats

i späd ålder och sedermera visar sig lida av sinnesslöhet. Enligt vad

som vitsordats från sakkunnigt medicinskt håll brukar nämligen en sådan

abnormitet, liksom andra medfödda eller tidigt förvärvade defekter, icke

giva sig tydligt tillkänna förrän barnet uppnått en något högre ålder.

Det är uppenbart, att starka skäl tala för att adoptivförhållandet under

dylika omständigheter skall kunna upplösas. Då adoptanten åtog sig barnet,

saknades utan hans vetskap en grundläggande förutsättning för att adoptionen

skulle kunna fylla sitt syfte. Såsom framhållits i promemorian kan det

både ur ekonomisk synpunkt och i rent personligt hänseende bliva en alltför

tung börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt

barn. Jag har förut föreslagit en utvidgning av rätten att antaga adoptivbarn

för den som har bröstarvinge, och även enligt nu gällande lag kan

det inträffa, att adoptanten även har egna barn eller andra adoptivbarn.

För dessas utveckling kan det självfallet vara skadligt att växa upp tillsammans

med ett abnormt adoptivbarn. Slutligen kan risken för abnormitet

verka hämmande på lusten att adoptera, om icke någon möjlighet finnes

att häva adoptionen.

Förslaget att under nyss antydda förutsättningar möjliggöra upplösning

av adoptivförhållandet har i stort sett biträtts i de över promemorian avgivna

remissyttrandena. I vissa av dem har emellertid förordats att i

stället stadga en viss minimiålder hos barn som skola adopteras, för att

därigenom hindra adoption av barn med dolda defekter. Örn detta syfte

skall kunna vinnas, måste åldersgränsen sättas så hög, att icke blott det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

11

första levnadsåret utan även liera följande inbegripas därunder. Att sålunda

helt förbjuda adoption av barn i de första levnadsåren skulle emellertid

ur andra synpunkter vara olämpligt. Det är ett vanligt önskemål bland dem

som vilja adoptera barn att få rättsförhållandet befästat medan barnen ännu

äro helt små, och utan tvivel skapas därigenom de bästa förutsättningarna

för att grundlägga en samhörighet mellan adoptanten och adoptivbarnet av

samma slag som det naturliga föräldraskapet.

En annan sak skulle vara att föreskriva en viss prövotid, under vilken den

som önskade adoptera ett barn skulle hava det hos sig på försök, innan

förhållandet slutgiltigt reglerades genom adoptionsbeslutet. Såsom barnavårdsnämnden

i Stockholm påpekat kunde det tänkas att komplettera en

bestämmelse om obligatorisk prövotid med vissa andra föreskrifter, exempelvis

örn medgivande från barnets föräldrar till framtida adoption och

örn underhållskyldighet under prövotiden. Tillräckliga skäl för att meddela

särskilda bestämmelser av denna innebörd synas dock icke föreligga.

Såsom framgår av det anförda har jag funnit, att den i promemorian

behandlade frågan bör lösas på det sätt som där föreslagits, nämligen genom

ett tillägg till 21 § adoptionslagen som öppnar en ny möjlighet att

häva adoptivförhållande på adoptantens begäran.

Den första förutsättningen härför skall enligt promemorians förslag vara,

att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad

sjukdom. För att tydligare utmärka att även svårare former av medfödd

psykopati kunna inbegripas härunder torde, i överensstämmelse med

vad medicinalstyrelsen förordat, i lagtexten böra uttryckligen angivas att

adoptionen kan hävas på grund av själsligt lyte.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit, att yttrande alltid

i dessa ärenden skall inhämtas från medicinalstyrelsen för att säkerställa ett

enhetligt bedömande av ifrågavarande lyten och sjukdomar. Eftersom det

endast är fråga om svåra defekter, torde dock diagnosen ofta vara alldeles klar,

och i tvivelaktiga fall lär domstolen utan särskilt stadgande anskaffa erforderlig

utredning genom att höra medicinalstyrelsen eller på annat lämpligt

sätt. En sådan föreskrift som förbundet avsett synes därför ej behövlig.

För att en abnormitet eller sjukdom skall kunna medföra hävning av adoplivförhållandet

skall det enligt promemorians förslag vara fråga om en defekt

som förelegat redan vid adoptionen. Såsom skäl härför har i promemorian

anförts, att en senare uppkommen defekt hör till de svårigheter som en adoptant

måste räkna med och som därför icke böra föranleda adoptivförhållandets

hävande. Svea och Göta hovrätter ha emellertid framhållit, att det i vissa

fall kan bliva svårt att förebringa full bevisning om att defekten förelegat

redan vid adoptionen, fastän sannolika skäl lala för att så varit fallet.

Med hänsyn härtill synes det ej böra fordras mera, än att defekten kan antagas

härröra från liden före adoptionen. I enlighet med vad som föreslagits

i promemorian torde vidare såsom villkor för hävning böra krävas, att adoptanten

icke med full vetskap örn defekten adopterat barnet.

1 promemorian har vidare föreslagits, att adoptionen icke skall få hävas, så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

framt ej adoptanten gör ansökan härom inom tre år från adoptionen. Anledningen

till att en dylik tidsfrist har uppställts är naturligtvis, att det icke

är lämpligt att låta frågan om adoptivförhållandets bestånd vara svävande

länge. Såsom framhållits i promemorian bör adoptanten efter någon tid känna,

att han verkligen övertagit ansvaret för barnet. Mot denna princip har

icke någon erinran gjorts i yttrandena. Däremot ha olika meningar framträtt

rörande den lämpliga längden av den tid inom vilken hävningsansökan

må göras. Med hänsyn till önskemålet att adoptivförhållandet snart

skall bli stabiliserat bör fristen göras kort. Å andra sidan måste den emellertid

motsvara en så lång utvecklingsperiod hos barn, att medfödda eller tidigt

förvärvade defekter av de slag som här avses i regel giva sig tydligt tillkänna

även för den som icke har medicinsk eller psykologisk sakkunskap.

På grund av det sist anförda synes den föreslagna treårstiden i vissa fall

kunna bliva väl kort. I anslutning till medicinalstyrelsens och socialstyrelsens

sammanstämmande förslag torde fristen lämpligen kunna bestämmas til! fem

år från adoptionen.

Även om ett barn blivit adopterat i späd ålder, böra de svåra defekter som

avses med förslaget i regel framträda tydligt inom denna femårstid. Det

finns visserligen psykopatiska tillstånd som giva sig mera tydligt tillkänna

först i skolåldern, liksom sinnessjukdomar kunna utbryta först på ännu

senare stadier, ehuru de äro grundade i medfödda anlag. Det torde emellertid

möta betänkligheter att öppna vidgade möjligheter till hävande av adoption

på grund av defekter som uppträda på ett sent stadium.

Till den föreslagna nya hävningsregeln erfordras vissa kompletterande

bestämmelser i 22 § adoptionslagen för de fall, då ett barn blivit adopterat

av makar. Enligt promemorians förslag skall i sådant fall adoptivförhållandet

få hävas endast beträffande bägge makarna, i likhet med vad som gäller,

då ett adoptivförhållande häves jämlikt nu gällande bestämmelser. Örn endast

en av makarna vill häva adoptivförhållandet, skall det fordras synnerliga

skäl för bifall, och därest ena maken ägde vetskap om barnets defekt

vid adoptionen, skall adoptivförhållandet ej få hävas på ansökan enbart av

denne. De sålunda föreslagna reglerna ha icke mött någon gensaga i yttrandena

och torde böra lagfästas.

Slutligen har i promemorian föreslagits en övergångsbestämmelse i syfte

att möjliggöra hävning av adoptivförhållanden, där adoptionen ägt rum så

lång tid före den tillämnade lagstiftningens ikraftträdande, att den för hävningsansökan

föreslagna tidsfristen antingen helt och hållet gått till ända

eller hunnit löpa så långt, att adoptanten icke får tillräckligt rådrum. Övergångsbestämmelsen

innebär, att ansökan örn adoptivförhållandets hävande i

dessa fall skall kunna ske inom ett år från lagens ikraftträdande. Detta förslag,

som jämväl lämnats utan erinran i yttrandena, torde böra genomföras

med den formella jämkning, som föranledes av att fristen förlängts från tre

till fem år.»

Lagrådet har lämnat det upprättade lagförslaget utan erinran.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

13

I 8 § adoptionslagen stadgas, att tillstånd till adoption för det fall att sökanden

Ilar bröstarvinge skall vägras, om ej synnerliga skäl tala för adoptionen.

Den genom förevarande proposition föreslagna ändringen av lagrummet

innebär att bestämmelsen i fråga uteslutes ur lagtexten. Propositionen

har i denna del föranletts av en av 1943 års riksdag avlåten skrivelse

(nr 40), däri riksdagen på hemställan av första lagutskottet anhållit om utredning

och förslag angående sådan ändring av 8 § adoptionslagen, att bestämmelserna

om rätt för den som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn

uppmjukades. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 7)

uttalat, att man genom ifrågavarande stadgande i adoptionslagen velat tillgodose

de egna legitima avkomlingarnas skyddande mot intrång men att

ordalagen syntes vara strängare än som torde vara påkallat av hänsyn till

detta intresse.

Utskottet, som icke har något att invända mot den lösning det föreliggande

lagstiftningsspörsmålet erhållit genom propositionen, vill framhålla, att vid

prövningen av adoptionsansökningar befintliga bröstarvingars intressen tydligen

alltjämt böra vinna beaktande. Man torde för övrigt kunna utgå ifrån

att föräldrar med egna barn i regd icke komma att ansöka örn antagande

av adoptivbarn, om adoptionen kan försämra de egna barnens utbildningsmöjligheter

eller eljest lända dem till skada. Föräldrarnas omtanke örn de

egna barnen torde sålunda utgöra den bästa garantien mot förhastade adoptionsansökningar.

I sådana undantagsfall då föräldrarna icke själva taga

tillbörlig hänsyn till bröstarvingarnas intressen torde bestämmelserna i 9 §

adoptionslagen erbjuda tillräcklig garanti för att jämväl bröstarvingarnas

rätt och bästa beaktas. Det åligger enligt sistnämnda lagrum rätten att införskaffa

erforderlig utredning och att, när den örn vars adopterande är fråga ej

fyllt 18 år, inhämta yttrande från bland andra barnavårdsnämnden i den

församling, där adoptanten är kyrkobokförd. Barnavårdsnämnden har, såsom

departementschefen uttalat, att bilda sig en allsidig uppfattning om den

sökta åtgärdens lämplighet icke blott ur adoptivbarnets synpunkt utan även

med hänsyn till adoptanten och dennes familj. Den ifrågasatta adoptionens

verkningar för adoptantens bröstarvingar böra därvid särskilt beaktas. Något

hinder för domstolen att i förekommande fall inhämta yttrande från bröstarvingarna

föreligger givetvis icke.

Under ärendets remissbehandling har framhållits att det i allmänhet måste

anses mindre önskvärt att far- eller morföräldrar adoptera sina barnbarn. I

samband härmed ha uttalats farhågor för att den föreslagna ändringen av

8 § adoptionslagen skulle få till följd att antalet dylika adoptionsansökningar

komme att öka. Utskottet vill i anledning härav framhålla, att, örn barnavårdsnämnderna

i sina utredningar tillräckligt uppmärksamma frågan örn

adoptantens lämplighet, icke önskvärda adoptioner av detta slag torde kunna

förebyggas.

Utskottet, som icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl.

Ma.j:ts förslag, får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

att förevarande proposition, nr 100, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 april 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Westman, Linnér,

Ahlkvist, fru Sjöström-Bengtsson samt herr Lindblom;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner*, Berg, Björling, Lindberg,

fru Gustafson samt herrar Landgren och Stattin*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441686

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:220 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angåds förenkling av i lagen om kommunal fondbildning meddelade bestämmelser örn allmän fond m. m. s. 13 i texten