Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937

1944-05-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Kl* 39.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9

april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Genom en den 17 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 7, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av

samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles häktad i målet skall ock

gälla i fråga om klagan över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts, där

detta gått i verkställighet eller den dömde på grund av annat brott enligt

meddelat beslut är förlustig sin frihet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Beträffande verkställighet av utslag varigenom förvandlingsstraff för böter

ålagts gäller enligt 17 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff,

att vad som är stadgat i fråga örn utslag varigenom någon dömts till

frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning. Såsom undantag härifrån

stadgas dock, att domstolen må förordna att sådant utslag skall verkställas

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. I 20 § nämnda

lag föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

15

14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

ändring i vissa delar av samma balk linnes stadgat för det fall att part hålles

i målet häktad också skall gälla, där på grund av beslut i mål om förvandling

av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft.

Rörande innebörden av bestämmelsen i 20 § må nämnas följande. Enligt

27 kap. 1 § rättegångsbalken, som innehåller föreskrifter om ingivande till

hovrätten av besvär över underrätts utslag, står det part, som vill överklaga

utslag i mål däri han hålles häktad, öppet att intill besvärstidens utgång

avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen

vid häktet. 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901 innehåller närmare

föreskrifter om vad Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen

ha att iakttaga i fall, då häktad vill i målet anföra besvär. Har klagande,

som i målet hålles häktad, underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens

protokoll, skall jämlikt 27 kap. 4 § rättegångsbalken felande protokoll

införskaffas genom hovrättens försorg. Enligt 12 § samma kapitel

gäller, att om part i målet hålles häktad och han eller annan skall höras över

besvär, hovrätten har att genom Konungens befallningshavande infordra

förklaring på sätt tjänligast finnes.

Frågan örn utsträckt tillämpning av bestämmelserna rörande besvär av

häktad har tidigare varit föremål för övervägande. I skrivelse den 26 juni

1925 anmodade sålunda chefen för justitiedepartementet hovrätterna och

vissa andra myndigheter att inkomma med yttranden angående lämpligheten

av en lagändring, varigenom det i 27 kap. 1 § och motsvarande bestämmelse

i 30 kap. 35 § rättegångsbalken stadgade förfarandet för besvärs ingivande

av part, som i målet hölles häktad, erhölle en vidsträcktare tilllämpning,

ävensom angående innehållet av de bestämmelser vilka i sådant

hänseende kunde vara erforderliga. I skrivelsen framhölls, hurusom av

vissa avgöranden i rättspraxis framgått, att rätt att i omförmälda ordning

ingiva besvär ansetts icke tillkomma den som underginge frihetsstraff utan

sammanhang med det mål i vilket klagan fördes, eller den som underginge

tvångsarbete, och ej heller den som intagils i allmän uppfostringsanstalt.

I de med anledning av remissen avgivna yttrandena framställdes ingen erinran

mot en sådan ändring av reglerna för besvärsförfarandet, att med häktad

person i förevarande hänseende likställdes den som enligt i målet meddelat

beslut intagits i allmän uppfostringsanstalt. Mot en liknande lagändring

jämväl beträffande övriga i remisskrivelsen åsyftade personer ställde sig

Svea och Göta hovrätter avvisande, under det att yttrandena eljest gingo i

huvudsakligen tillstyrkande riktning även i denna del. Svea hovrätt utlalade

i sitt yttrande bl. a., att den i remisskrivelsen ifrågasatta utsträckningen av

tillämpningsområdet för omförmälda stadganden i 27 och 30 kapitlen rättegångsbalken

enligt hovrättens uppfattning såtillvida mötte betänklighet, som

en dylik lagändring skulle försvåra möjligheten att anskaffa sliker upplysning

örn den laga kraft, som kunde hava åkommit underrätters och hovrätters ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hi Första lagutskottets utlåtande nr 39.

slag i alla rättegångsmål, som genom besvär kunde dragas under högre rätts

prövning.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 27 november 1925 framhöll föredragande

departementschefen, statsrådet Nothin, hurusom från principiell

synpunkt väl näppeligen något vore att invända mot att de lättnader i besvärsförfarandet,

vilka i vissa fall medgivits part som vore berövad friheten,

utsträcktes till andra fall i vilka för vederbörande part förelåge hinder

eller svårighet av samma slag att iakttaga de för det ordinära förfarandet

gällande föreskrifterna. Vid en lagändring i detta syfte kunde emellertid av

praktiska skäl vissa begränsningar vara påkallade, och departementschefen

hade funnit nödigt att göra skillnad mellan sådana fall där klagan avsåge

det mål, som medfört interneringsbeslutet, och de fall i vilka förekomme en

talan utan samband med nämnda mål. Vad anginge de förstnämnda fallen

syntes ett likställande med häktad kunna ifrågakomma allenast beträffande

den som jämlikt domstols förordnande skulle intagas i allmän uppfostringsanstalt.

— Beträffande åter de fall då någon, som vore förlustig sin frihet,

ville anföra besvär i mål som icke innefattade beslut om hans internerande

syntes de skäl som framhållits av Svea hovrätt tala för att icke till dessa

fall helt utsträcka de processuella förmåner, vilka enligt gällande lag vore

medgivna person som i målet hölles häktad. Den klagandes intresse i förevarande

hänseende syntes bliva i skälig mån tillgodosett, om han berättigades

att till Konungens befallningshavande eller vederbörande föreståndare

avlämna sin besvärsskrift inom sådan tid att besvären kunde med allmänna

posten inkomma till besvärsinstansen före besvärstidens utgång.

I ett den 31 maj 1926 avgivet utlåtande över enligt angivna grunder upprättade

lagförslag anförde lagrådet, att lagrådet ansåge sig icke böra avstyrka

en lagändring i syfte att med den, som i visst mål hölles häktad, beträffande

fullföljd av talan i målet likställa den som på grund av i visst mål

meddelat förordnande vore intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan

å sådant intagande hölles i förvar. Vad anginge förslagen i återstående

del fann lagrådet, under framhållande bl. a. att behovet av lagändringen

visat sig föga kännbart, desamma icke böra tillstyrkas.

De upprättade förslagen föranledde ej någon vidare åtgärd i nämnda sammanhang.

Genom lagstiftning under år 1934 genomfördes emellertid en lagändring,

åsyftande att, beträffande fullföljd av talan, med den som i målet

hålles häktad likställa den som enligt i målet meddelat beslut är intagen i

allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar.

Vid remiss till lagrådet den 29 september 1933 av lagförslaget härom

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, att tillräcklig

anledning ej syntes föreligga att i detta sammanhang företaga en rubbning av

gällande bestämmelser jämväl med avseende å de fall där klagan fördes utan

sammanhang med det mål vari den klagande berövats friheten. De skäl, som

vid framläggandet av 1925 års förslag anförts mot tanken att även till dessa

fall helt utsträcka de förmåner i fråga om besvärsförfarandet, vilka vore

medgivna part som i målet hölles häktad, syntes alltjämt äga giltighet. Och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

17

att införa speciella regler för desamma syntes, ej minst i betraktande av den

förestående allmänna rättegångsreformen, knappast kunna anses vara av behovet

påkallat.

Enligt nya rättegångsbalken 51 kap. 1 § skall part, som vill vädja mot underrätts

dom i brottmål, inom tre veckor från den dag, då domen gavs, till

underrätten inkomma med vadeinlaga. I motiven lill denna bestämmelse

har processlagberedningen anmärkt, att med hänsyn till de ändringar som

föresloges beträffande sättet för fullföljd av talan några särskilda bestämmelser

rörande fullföljdsinlaga från häktade och med dem jämställda icke

erfordrades. Genom att inlaga finge insändas med posten underlättades fullföljande

av talan. I administrativ ordning borde stadgas skyldighet för tillsyningsman

vid häkte och föreståndare för allmän uppfostringsanstalt att

mottaga och till underrätten insända fullföljdsinlaga.

I skrivelse till Konungen den 31 december 1940 har riksdagens justitieombudsman

anfört, att i ett av honom behandlat ärende, däri länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län avgivit yttrande, länsstyrelsen framhållit, att starka

skäl syntes tala för att 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff ändrades

så, att lagrummet bleve tillämpligt jämväl i vissa andra fall än då på

grund av beslut i mål om bötesförvandling ådömt förvandlingsstraff gått i

verkställighet utan hinder därav att förvandlingsbeslutet ej vunnit laga

kraft.

Om nämnda ärende har justitieombudsmannen bl. a. meddelat följande.

Sedan en person av olika domstolar ådömts böter för åtskilliga förseelser,

ålades honom förvandlingsstraff för böterna med fängelse i 31 dagar.

Den dömde, som vid tiden för meddelandet av detta utslag undergick honom

tidigare ådömt frihetsstraff, överlämnade till direktören vid fängelset en till

hovrätten ställd skrift vari han anförde besvär över utslaget. Sedan denna

skrift från fängelset avlämnats till länsstyrelsen och därefter översänts till

hovrätten, förklarade hovrätten, att enär det enligt lag och meddelad besvärshänvisning

ålegat den dömde att till hovrätten ingiva sina besvär men

besvären blivit med posten insända till hovrätten från Konungens befallningshavande,

funne hovrätten besvären icke kunna till prövning upptagas.

I klagoskrift till justitieombudsmannen gjorde den dömde gällande att han

förlorat sin talan på grund av felaktigt förfarande av fängelsemyndigheten

eller någon tjänsteman vid länsstyrelsen. I infordrat yttrande uppgav direktören

vid fängelset, att enligt förklaring av en vid ifrågavarande tid såsom

direktör tjänstgörande assistent vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen

på förfrågan sagt sig kunna mottaga den till assistenten avlämnade besvärsskriften.

Justitieombudsmannen, som med hänsyn lill föreliggande omständigheter

fann berörda ärende icke föranleda något ingripande från hans sida

mot någon tjänsteman, har för egen del uttalat sig för att det undantagsstadgande,

som innefattas i bestämmelsen i 20 § lagen örn verkställighet av

bötesstraff, finge ett vidare tillämpningsområde.

över justitieombudsmannens framställning lia, efter remiss, yttranden

avgivits av hovrätterna, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Malmöhus, örebro och Jämtlands län.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. .9 sami. 1 aud. Nr 38—39. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I de avgivna yttrandena har den ifrågasatta lagändringen i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig kunna bestyrka, att begränsningen av

undantagsstadgandet i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff visat sig

vålla missförstånd och svårigheter vid tillämpningen. Styrelsen funne därför

starka skäl tala för en ändring av denna bestämmelse i enlighet med

justitieombudsmannens förslag. Styrelsen ville emellertid framhålla, att lättnader

i besvärsförfarandet vöre påkallade även i övriga fall, där en å fångvårdsanstalt

intagen person klagade över utslag i annat mål än det, vari han

berövats sin frihet. Bestämmelsen att besvären skulle »ingivas», ledde nämligen

till omständlighet och andra olägenheter i förfarandet. Enligt styrelsens

mening borde därför ånyo övervägas, huruvida icke de förmåner, som

bereus häktade i fråga om besvär i mål, däri de hålles häktade, kunde utsträckas

till att gälla de i fängelserna intagna i allmänhet.

Beträffande innehållet i övrigt i de angivna yttrandena hänvisas till s.

8—9 i propositionen.

Vid remiss till lagrådet den 1 oktober 1943 av ett inom justitiedepartementet

upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen

den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, vilket lagförslag

intagits å s. 12 i propositionen, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Bergquist, följande:

»Ett utsträckande av de lättnader i fråga om besvärsförfarandet, som

gälla för häktade m. fl. vid klagan i det mål vari de berövats friheten, till

att omfatta iämväl fall då klagan avser utslag i annat mål är, såsom framgår

av det anförda, förenat med vissa olägenheter med hänsyn till möjligheten

att utfärda bevis örn att dylika utslag vunnit laga kraft. Vid tidigare

överväganden av denna fråga har därför tanken på en allmän utvidgning

av ifrågavarande regler i sådan riktning icke ansetts böra fullföljas.

Vad justitieombudsmannen anfört synes emellertid innefatta fullgoda skäl

att göra undantag för fall då någon som är berövad sin frihet vill klaga över

utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff för böter. Såsom justitieombudsmannen

framhållit inträffar det jämförelsevis ofta, att mål örn bötesförvandling

anhängiggöres mot någon som avtjänar frihetsstraff. Några

nämnvärda praktiska olägenheter av en dylik begränsad lagändring torde

icke behöva uppkomma. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna vill

jag alltså förorda, att den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om verkställighet

av bötesstraff erhåller ett vidgat tillämpningsområde.

Jämte de fall, då förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft, synes bestämmelsen böra avse de fall, då

någon, som vill klaga över utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff,

är häktad eller avtjänar honom i annat mål ådömt frihetsstraff.

Rörande den som undergår tvångsuppfostran, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering finnas i 18 § lagen den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran,

23 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, 12 § lagen

den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, 13 §

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

19

lagen den 22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare samt 17 §

lagen den 18 juni 1937 om förvaring oell internering i säkerhetsanstalt bestämmelser

som innebära, att frågan örn förvandling av den dömde ålagda

böter eller om verkställighet av ådömt förvandlingsstraff i regel förfaller.

Beträffande tvångsup pf ostra n gäller dock, att förordnande därom,

såframt ej domstolen annorlunda bestämmer, skall verkställas utan hinder

av att det ej äger laga kraft och att domstolen i sådant fall må förordna att

den dömde skall tagas i förvar i avbidan på verkställigheten. Med avseende

å sådan förtida verkställighet föreskrives i 18 § tvångsuppfostringslagen att

beslut rörande verkställighet av därmed sammanträffande botes- eller förvandlingsstraff

ej må meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen

avgjorts. På grund härav synes det vara påkallat att — liksom skett i 27 kap.

rättegångsbalken — med häktad likställa den som är intagen i allmän uppfostringsanstalt

eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar. Även

beslut om ungdomsfängelse skall i regel gå i omedelbar verkställighet. Då

emellertid ungdomsfängelse, i motsats till tvångsuppfostran, är att anse som

ett frihetsstraff, lärer den därtill dömde omfattas av den nyss föreslagna bestämmelsen

om den som undergår honom i annat mål ådömt frihetsstraff.

Enligt 6 § i 1937 års lag kan i visst fall också beslut om förvaring verkställas

innan det vunnit laga kraft, men någon särbestämmelse i ifrågavarande hänseende

för detta fall torde icke erfordras. På grund av de särskilda regler om

bortfallande av förvandlingsstraff som finnas upptagna i 9 § lagen om verkställighet

av bötesstraff torde det slutligen ej heller vara erforderligt att i

20 § samma lag medtaga de fall då den dömde är intagen å allmän alkoholistanstalt

eller tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem

eller allmän uppfostringsanstalt.

Svea hovrätt har vid tillstyrkan av förslaget förutsatt, att föreskrift meddelades

att lagakraftbevis å beslut om bötesförvandling ej finge läggas till

grund för verkställighet av utslaget, om beviset utfärdats tidigare än å tredje

dagen efter besvärstidens utgång. En dylik till verkställighetsmyndigheterna

riktad föreskrift torde emellertid knappast innebära en ändamålsenlig reglering

av spörsmålet. Det synes vara lämpligare att, såsom för närvarande torde

iakttagas vid utfärdande av lagakraftbevis i mål vari den tilltalade är

häktad, vederbörande tjänsteman i hovrätten väntar med att avgiva sådant

bevis till dess skälig tid förflutit efter besvärstidens utgång. Någon uttrycklig

bestämmelse härom torde ej vara erforderlig. Vad Göta hovrätt anfört

örn behovet för vederbörande hovrätt att veta, huruvida den dömde, när

utslag meddelas, alltjämt är berövad friheten, synes ej heller böra föranleda

någon särskild bestämmelse. I förekommande tveksamma fall lärer hovrätten

utan svårighet själv kunna inhämta upplysning därom. Det torde

slutligen ej heller vara behövligt att för sådana fåtaliga fall stadga skyldighet

för fängelsemyndighet att erinra den som frigives örn vad han har

att iakttaga vid fullföljande av sin talan mot det beslut varigenom förvandlingsstraff

ålagts.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i klätt den 1 juli 1944.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Utskottet.

I propositionen har stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff i enlighet med därom gjord hemställan från lagrådet

utvidgats till att avse de fall då förvandlingsstraff gått i verkställighet

eller den dömde på grund av annat brott enligt meddelat beslut är förlustig

sin frihet.

Jämlikt 17 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff skall

vad som är stadgat örn verkställighet av utslag varigenom någon dömts

till frihetsstraff äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff

för böter ålagts. Såsom undantag härifrån stadgas dock, att domstolen

må förordna att sådant utslag skall verkställas utan hinder därav att

det ej vunnit laga kraft. I 20 § föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken

samt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å

införande av lagen örn ändring i vissa delar av samma balk finnes stadgat

för det fall att part hålles i målet häktad också skall gälla, där på grund

av beslut i mål örn förvandling av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. Denna hänvisning

innebär att bötesfånge i angivna undantagsfall äger rätt att intill besvärstidens

utgång avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller

tillsyningsmannen vid häktet (27 kap. 1 § rättegångsbalken). Han behöver

sålunda icke såsom klagande parter i besvärsmål i allmänhet ingiva sina

besvär till hovrätten. Den ifrågavarande förmånen innebär jämväl att eljest

gällande besvärstid i praktiken förlänges med en eller annan dag. Konungens

befallningshavande eller tillsyningsmannen är på grund av hänvisningen till

12 § promulgationslagen den 14 juni 1801 pliktig tillse att den dömde erhåller

nödigt biträde vid anförande av besvär och har att ofördröjligen insända

besvärsskriften till hovrätten. Har den dömde underlåtit att till hovrätten

ingiva underrättens protokoll, skall felande protokoll införskaffas genom

hovrättens försorg (27 kap. 4 § rättegångsbalken). Skall den dömde eller

annan höras över anförda besvär, åligger det på grund av stadgande i 27

kap. 12 § rättegångsbalken hovrätten att genom Konungens befallningshavande

infordra förklaring på sätt tjänligast finnes.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ändrad lydelse

av 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff innebär att nu omför - mälda processuella förmåner utsträckas att gälla i alla fall av klagan över

beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts, försåvitt straffet gått i verkställighet

eller den dömde på grund av annat brott enligt meddelat beslut är

förlustig sin frihet. Av utskottets här ovan lämnade redogörelse framgår,

att propositionen närmast föranletts av ett rättsfall, däri hovrätt förklarat

sig icke kunna till prövning upptaga besvär över bötesförvandlingsutslag, vilka

insänts till hovrätten med posten. Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad

proposition, nr 200, varöver utskottet denna dag avgivit särskilt utlåtande,

nr 38, har Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag örn rätt att i mål och

ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten

m. m. Enligt sistnämnda lagförslag, som tillstyrkts av utskottet, må bland

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

21

annat besvärsinlaga inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt

brev. Genom dessa bestämmelser komma de syften som man velat uppnå

genom de föreslagna ändringarna i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff

att i allt väsentligt bliva tillgodosedda. De olägenheter i fråga örn klagan

över bötesförvandlingsutslag som följt av gällande föreskrifter angående

besvärsförfarandet torde ha berott på förbudet mot att insända besvären

med posten. Då sådan rätt nu kommer att tillerkännas klagande i alla mål

synes tillräcklig anledning icke föreligga att vid sidan härav öppna möjlighet

för den som vill klaga över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts att

utöver vad redan gäller avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande

eller tillsyningsmannen vid häktet. En lagändring av dylik

innebörd skulle medföra avsevärda processuella olägenheter därigenom att

lagakraftbevis icke skulle kunna utfärdas vid besvärstidens utgång. De särskilda

förmåner — något förlängd besvärstid och lagstadgad rätt att påkalla

biträde av Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid

häktet — som de föreslagna ändringarna i bötesverkställighetslagen skulle

medföra för ifrågavarande klagande synas vara av helt underordnad betydelse.

Det torde i nu ifrågavarande hänseenden icke finnas tillräcklig anledning

att ställa personer som anföra besvär över beslut varigenom förvandlingsstraff

ålagts i en bättre ställning än dem som besvära sig över utslag

i andra mål. Vad bestämmelserna i 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901

beträffar torde man för övrigt kunna utgå från att vederbörande fängelsemyndigheter

lämna fångarna erforderligt biträde även om uttrycklig skyldighet

däruiinnan icke föreskrivits i lag. I varje fall kan dylik skyldighet åläggas

dem i administrativ ordning.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande proposition, nr 7, måtte av riksdagen avslås.

Stockholm den 23 maj 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schulter, Gärde, Krnl Emil Johanson, Branting*, Karl

Johan Olsson*, Siljeström, Olofsson och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner*, Björling, Lindberg,

Landgren, Undahl, Skoglund i Umeå och Sundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:337 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 a1 i texten