Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

1944-05-25 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till

lag om köpares rätt till märkt virke.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om köpares rätt till märkt virke.

Härigenom förordnas som följer.

Ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, må, ändå att virket är

kvar i säljarens vård, ej tagas i anspråk för betalning av dennes gäld, om

virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av

sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer

köparen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Lagen äger ej tillämpning, där utmätning ägt rum eller konkurs inträffat

före nämnda dag.

Frågan om ökat skydd för virkesköpare gentemot säljarens borgenärer har

under år 1943 väckts genom tvenne till Kungl. Majit inkomna framställningar,

den ena från virkesmätningsrådet, i egenskap av samarbetsorgan för landets

virkesmätningsföreningar, och den andra från statens bränslekommission.

Virkesmätningsrådet har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande.

Köpare av skogsprodukter, såsom sågtimmer, massaved och brännved, såge

sig oftast av olika skäl tvungna att erlägga betalning för varan innan de

kunde omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till att lata

mäta och märka varan, varefter den finge kvarligga antingen på säljarens

mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg

eller dylikt. Faran för att köparens rätt till den köpta och betalda varan

skulle gå honom förlustig vore under föreliggande omständigheter betydande.

Skulle nämligen säljaren gå i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sand. laad. Nr 43. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

varan, uppkomme frågan om köparens rätt till densamma gent emot konkursiboet,

och avgörande härför vore, huruvida besittningsrätten överflyttats

till köparen eller ej. De nu i virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckta

bestämmelserna örn att den mark, varpå virket upplagts, uthyrdes till köparen

så länge virket kvarlåge, kunde, framför allt om upplagsplatsen läge

å säljarens mark, befaras icke giva köparen besittningsskydd gentemot säljarens

borgenärer. Att med vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskontrakt

med karta över upplagsplatserna och att å marken utmärka

eller inhägna dessa platser vore av praktiska skäl icke genomförbart.

Det vore av tekniska skäl ej annat än i rena undantagsfall tänkbart att tilllämpa

den s. k. lösöreköpsförordningens föreskrifter. De fordringar på publicitet

av köpen, som denna förordning stipulerade, lade också ur affärsmässig

synpunkt hinder i vägen för ett sådant förfarande. — Av det anförda

franninge, att köparen näppeligen kunde säkra sin äganderätt gent emot

tredje man, förrän han på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten

till det köpta virkespartiet. Då detta icke läte sig göra förrän i många

fall flera veckor, ja månader, efter erlagd betalning, hade behovet av en

komplettering av gällande rätt på detta speciella område blivit allt större.

Det genom virkesmätningsföreningarna inmätta virket representerade ett

värde av hundratals miljoner kronor per år, och härtill komme värdet av ali

den brännved, som genom bränslekommissionens och enskildas försorg uppköptes.

En kris på virkesmarknaden kunde komma att medföra stora förluster

samt giva upphov till rättstvister. Rådande oklara förhållanden vore

till förfång jämväl för säljarna. Lagbestämmelser i syfte att definiera tidpunkten

för ägande- respektive besittningsrättens övergång från säljare till

köpare vore sålunda nödvändiga. Denna tidpunkt borde enligt rådets uppfattning

fastställas så, att den om möjligt sammanfölle med vidtagandet av

den åtgärd varigenom virket genom inmätning och märkning individualiserades.

En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen ansåges hava

kommit i besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts

med hans märke, torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära

att lagen komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan vöre gällande

rätt. De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån

att äganderätten till det köpta virket överginge till köparen vid nyssnämnda

tidpunkt och att virket alltså därefter icke kunde tagas i anspråk av säljarens

borgenärer. En omedelbar utredning i denna fråga vore av behovet påkallad.

Bränslekommissionen har anslutit sig till syftet med virkesmätningsrådets

framställning. Skulle det visa sig omöjligt att i rättssystemet intaga bestämmelser

av den innebörd, virkesmätningsrådet föreslagit, borde enligt kommissionens

mening övervägas, huruvida köpare av virke under de av virkesmätningsrådet

anförda betingelserna kunde tillerkännas en mot tredje man

skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt enligt 17 kap. 3 § handelsbaden.

Kommissionen har slutligen hemställt, att skyndsam utredning måtte verkställas

angående möjligheterna att rättsligen reglera förhållandet mellan kö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

3

pare av virke, som blivit upplagt, inmätt och märkt för köparens räkning,

samt säljaren och dennes borgenärer.

I anledning av de inkomna framställningarna har inom justitiedepartementet

av f. d. justitierådet Algot Bagge verkställts utredning rörande hithörande

spörsmål. Utredningsmannen har avlämnat en den 30 november 1943 dagtecknad

promemoria angående virkesförvärvares skydd i vissa fall mot överlåtarens

borgenärer jämte ett förslag till lag om verkan mot säljarens borgenärer

av sålt virkes märkning. Promemorian ha i sin helhet intagits såsom

särskild bilaga (s. 24—47) till förevarande proposition. Beträffande innehållet

i promemorian må här lämnas följande översiktliga redogörelse.

Utredningsmannen har verkställt och i promemorian framlagt resultaten

av en undersökning av vad som må anses vara gällande rätt beträffande

förhållandet mellan säljarens borgenärer och köparen i de fall som de

inkomna framställningarna avse. Av denna undersökning framgår i huvudsak

följande.

Enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva — lösöreköpsförordningen

— gäller att den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få

kvarbliva i säljarens vård, har att, för den händelse han vill att det köpta

skall fredas från utmätning för säljarens skuld och vid dennes konkurs avskiljas

från boets tillgångar, upprätta skriftlig avhandling örn köpet med

förteckning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Den sålunda

upprättade avhandlingen skall sedan inom bestämd tid undergå visst publicitetsförfarande,

ingivas i Stockholm till överståthållarämbetets kansli och

annorstädes till underrätten för införande i vederbörligt protokoll m. m. En

sålunda upprättad och behandlad avhandling ger skydd mot säljarens borgenärer,

såframt icke utmätning kommer till stånd inom trettio dagar från

avhandlingens företeende hos överståthållarämbetets kansli eller inför rätten

eller konkurs följer på ansökan som skett, respektive på offentlig

ackordsförhandling som inletts, inom samma tid. Även örn den angivna

tiden gått till ända, kan utmätningsborgenär eller säljarens konkursbo under

vissa förutsättningar genom rättegång angripa avhandlingen i fråga.

Lösöreköpsförordningen torde vid sin tillkomst huvudsakligen lia avsett

fall, då någon bisträckte en person i ekonomiskt trångmål genom att inköpa

hans bohag eller inventarier och samtidigt medgiva honom alt tills vidare

behålla och begagna det sålda. Enligt stadig praxis räknas emellertid till lösören

i förordningens mening ej blott »persedlar» av antydd art utan även

andra lösa saker, exempelvis brännved och annat virke. Förordningen anses

vidare tillämplig ej blott å sådana i säkerhetssyfte avslutade köp, som

nyss berörts (säkerhetsköp), utan även å vanliga köp (omsättningsköp). Orden

»tillåter att desamma (lösörena) få i säljarens vård kvarbliva» anses numera

icke utesluta det vid virkesaffärer ofta förekommande fall alt godset

kvarligger hos säljaren icke i dennes intresse utan emedan det varit olägligt

för köparen att genast omhändertaga detsamma. Vad beträffar speciellt uttrycket

»säljarens vård» lia delade meningar yppats huruvida därmed avses

allenast fysisk, omedelbar besittning eller jämväl fall, då säljaren har godset

i sin medelbara besittning. Örn den förstnämnda tolkningen är riktig, komma

sådana försäljningar av lösören, där godset icke befinner sig i säljarens

omedelbara besittning utan hos tredje man, att falla utanför förordningens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

tillämpningsområde. En köpare av t. ex. virke i tredje mans besittning kan

med denna tolkning icke vinna skydd mot säljarens borgenärer genom att

iakttaga de i förordningen stadgade formaliteterna.

Fall då det är ovisst, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara besittning

eller endast befinner sig i hans medelbara besittning eller helt lämnat

hans besittning, uppkomma ofta vid försäljning av virke. Åtskilliga vägledande

domstolsavgöranden finnas, av vilka följande kan utläsas: Om virket

kvarligger å avverkarens mark inom dennes mera omedelbara maktområde,

t. ex. hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt i säljarens vård. Lösöreköpsförordningen

är tillämplig och köparen således icke skyddad, om

ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. Ligger virket utanför säljarens

omedelbara maktområde men dock å hans mark, t. ex. ute i skogen,

anses virket likaledes vara kvar i säljarens vård. Örn virket åter av säljaren

upplagts å neutralt område utan att likväl hans befattning med virket upphört

—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktförare — anses virket

alltjämt vara i säljarens vård. Skall ett å neutralt område — invid en landsväg,

å stranden invid en flottled, å plats invid en järnvägsstation — upplagt

virkesparti där omhändertagas av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning

virket före omhändertagandet befinner sig. Har virket under medverkan

av båda parterna försetts med köparens märke, kan det ifrågasättas,

huruvida godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och örn lösöreköpsförordningen

är tillämplig. Den omständigheten att upplagsplatsen

är neutralt område medför dock ej i och för sig att uppläggaren mister besittningen.

Särskilda svårigheter vid bedömandet uppstå i fall då godset avlämnats

till en s. k. självständig mellanman — t. ex. en flottningsförening.

Örn lösöreköpsförordningen ej är tillämplig på fall då försålt lösöre befinner

sig i säljarens medelbara besittning, uppstår frågan, huruvida enligt

den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten skydd för köparen inträder

redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till

köparen. Utredningsmannen kommer efter en utförlig diskussion av vägledande

lagrum och litteraturuttalanden till den slutsatsen att, därest i vissa

fall frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer ej kan anses

reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet får anses inträda redan i och

med köpeavtalets slutande.

Utredningsmannen har därefter utförligt ur juridisk och praktisk synpunkt

diskuterat lämpligheten att anknyta köpareskyddet till virkets

mätning och märkning. Det kunde enligt utredningsmannens

mening generellt påstås, att förhållandena inom virkeshandeln vore sådana

att en skälig avvägning av köparens och borgenärernas berättigade intressen

ledde till, att köparens skydd borde inträda i och med virkets märkning. Svårigheten

att omedelbart omhändertaga det inköpta virket skulle eljest — då

kungörelse enligt lösöreköpsförordningen i denna situation aldrig användas

och i själva verket vore opraktikabel — medföra att köparen under avsevärd

tid skulle vara utsatt för risken att det av honom köpta och genom märkningen

definitivt avskilda virket ginge honom ur händerna. Att uppställa jämväl

verkställd inmätning som förutsättning för skyddets inträde vore obehövligt

— slutakten vore märkningen, och utan denna borde skyddet ej inträda.

Det vore icke anledning att, såsom enligt lösöreköpsförordningen, uppskjuta

skyddets definitiva inträde till viss tid efter den föreskrivna åtgärden.

Vad angår den föreslagna lagstiftningens omfattning har ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

5

redningsmannen godtagit ett vid överläggningar med intressenter på området

framställt önskemål, att skyddet för köpare skulle avse icke blott förhållandet

mellan avverkarens borgenärer och förste köparen utan även gälla

till förmån för en senare köpare gentemot dennes fångesmans borgenärer.

Visserligen kunde det, om virket efter senare försäljning alltjämt befunne

sig i avverkarens vård, ifrågasättas, örn icke den nye köparen enligt allmänna

rättsregler om äganderättens övergång även utan särskild lagbestämmelse

åtnjöte skydd mot sin fångesmans borgenärer. Men saken ställde sig

annorlunda, om den nye köparens fångesman vid försäljningen hade godset

i sin besittning. Därest tydlig märkning med varje köpares märke gjordes

till förutsättning för skyddet mot säljarens borgenärer, förelåge ej betänkligheter

mot att låta skyddet omfatta alla fall av virkesköp, oavsett örn det

vore fråga om en förste köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.

Utredningsmannen bär övervägt olika uppslag att inskränka märkningens

skyddsverkan genom att uppställa särskilda villkor för

dess inträde. Eftersom olägenheten att förlora virket tedde sig störst, då

köparen helt eller delvis erlagt betalning för detsamma, kunde det möjligen

vara anledning att göra märkningens skyddsverkan beroende av att köpeskillingen

guldits. En dylik begränsning tedde sig dock ur principiell synpunkt

oegentlig. Rent praktiskt kunde vidare invändas att, därest skyddet

gjordes beroende av erlagd betalning, den frågan uppkomme, huruvida icke

erläggandet av en del av köpeskillingen borde medföra skyddets inträde för

motsvarande del av godset. Det syntes mest tilltalande att ej genom särskilda

bestämmelser härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge

anledning till tvistigheter. — I betraktande av att märkningsskyddets införande

vore motiverat av de vanligen föreliggande svårigheterna för köparen

att omedelbart omhändertaga virket kunde det ifrågasättas, om ej från

skyddet borde undantagas fall, då godsets kvarliggande föranletts icke av

sådana svårigheter utan av en köparens försummelse, t. ex. av skyldigheten

att betala köpeskillingen. Något undantag för detta fall syntes emellertid

ej erforderligt, eftersom i dylikt läge, i händelse av säljarens konkurs, konkursboet

kunde häva köpeavtalet under åberopande av köparens dröjsmål

och, vid fall av utmätning, borgenären genom att begära gäldenären i konkurs

kunde åstadkomma, att avtalet hävdes i anledning av dröjsmålet.

Rörande utförandet av märkningen har utredningsmannen

framhållit, alt köpareskyddets anknytning till denna förutsatle en märkning,

som vore definitiv och således ej kunde utan köparens medgivande

omgöras samt vore fullt tydlig vid den tidpunkt då dess verkan såsom skydd

mot säljarens borgenärer skulle inträda. Därav borde anses följa, att det

åsätta märket måste vara tydligt, ej blott då det anbragles utan även i fortsättningen.

Därigenom erhölle märkningen en bestående upplysningsverkan

gentemot tredjeman. Därest virket försetts med köparens märke i båda parternas

eller deras ombuds närvaro, vore säljaren bunden att utgiva just

detta virke. Örn däremot säljaren utan köparens medverkan inmätt virket

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

och försett det med köparens märke samt ej meddelat köparen saken, kunde

säljaren till fullgörande av köpet använda annat virke än det märkta. Där

mätningsföreningar funnes, skedde inmätning och märkning med köparens

märke på anmälan av ena parten i avtalet. Föreningen förvissade sig då alltid

om den andra partens medverkan. Funnes ej mätningsförening, skedde

inmätningen och märkningen praktiskt taget alltid i parternas eller deras ombuds

närvaro. — Märkning av inmätt gods, som utfördes genom virkesmätningsföreningarnas

försorg, skedde genom inslagning å virkesklamparnas

ändar av s. k. stuk- eller vassmärken. Dessa vore fullt tydliga, och envar som

besiktigade på dylikt sätt märkt virke hade anledning att undersöka, huruvida

icke virket vore sålt. Virke, som inmättes i travat mått, märktes på annat

sätt. Brännved märktes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar

eller på annat mindre hållbart sätt.

Efter att ha erinrat om en av statens bränslekommission den 6 november

1942 fastställd mätningsinstruktion ävensom vissa av skogsstyrelsen den 30

november 1943 utfärdade mätningsbestämmelser, innefattande föreskrifter

örn märkning av ved i vissa fall, har utredningsmannen uttalat, att det kunde

ifrågasättas, om ej, till undvikande av tvistigheter rörande märkningen och

dess tydlighet, enbart sådan märkning borde godkännas, som skett på sätt

vederbörande myndighet föreskrivit. Häremot kunde dock invändas, att

det vore betänkligt att binda det civilrättsliga skyddet vid en sådan formföreskrift.

En fullt tydlig märkning kunde ha kommit till stånd, ehuru den ej

gjorts i full överensstämmelse med nämnda föreskrifter. Att i ett sådant fall

nödgas underkänna märkningen kunde bliva föga tilltalande.

Vad angår de önskvärda lagreglernas avfattning har utredningsmannen

ansett att man borde eftersträva en utformning som allenast toge sikte

på skyddet för virkesköparen gentemot säljarens borgenärer i fall då virket

vore kvar i säljarens omedelbara eller medelbara besittning. Genom att på

detta sätt begränsa området för lagens verkningar undveke man rättsföljder

därav, som ej hörde till syftet med lagstiftningen. Lagens bestämmelser syntes

böra så avfattas att — oberoende av de olika meningar, som kunde råda angående

innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen, angående betydelsen

av omedelbar och medelbar besittning, angående frågan när en sådan besittning

skulle anses lia upphört och när tradition ägt rum samt angående verkan

av köpeavtalets ingående på köparens skydd mot säljarens borgenärer —

köparen alltid genom att tydligt anbringa sitt märke å det hos säljaren kvarliggande

virket kunde tillförsäkra sig ett sådant skydd. Den omständigheten

att lagstiftningsarbetet upptagits allenast i syfte att möta en krissituation, som

måhända aldrig komme att inträffa, syntes göra det lämpligt att, trots ämnets

centrala civilrättsliga natur, låta lagen få formen av en fullmaktslag, som

skulle utfärdas endast om skäl därtill uppkomme. Ett ytterligare skäl härför

utgjorde den omständigheten, att härigenom det redan igångsatta arbetet å

•lösöreköpsförordningens ersättande med andra lagbestämmelser mindre bundes

än som måhända eljest skulle bliva fallet.

På grundval av de överväganden, som nu i huvudsak återgivits, har utred
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

7

ningsmannen framlagt följande förslag till lag örn verkan mot säljarens borgenärer

av sålt virkes märkning.

Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder av

vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten

att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke

skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,

såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.

över promemorian lia yttranden infordrats från rikets hovrätter, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegium — som i sin tur inhämtat yttranden

från handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för örebro

och Västmanlands län — ävensom statens bränslekommission. Vidare ha yttranden

över promemorian avgivits av virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges

skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges

skogsägareförbund, sydsvenska virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska

bankföreningen och Sveriges industriförbund.

En översiktlig redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandfena lämnas å

s. 10—18 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,

följande:

»Det förekommer i stor utsträckning, att den som köpt ved eller annat virke

icke kan omedelbart omhändertaga virket utan nödgas låta det tills

vidare kvarligga på säljarens mark. Den tid, under vilken virket sålunda

kommer att stanna i säljarens besittning, blir på grund av transportsvårigheter

och andra omständigheter ofta ganska lång. Med den uppfattning som

är rådande i rättspraxis rörande lösöreköpsförordningens tillämplighetsområde

löper köparen under nämnda tid risk att det av honom förvärvade, måhända

helt eller delvis betalda virket utmäles för säljarens skuld eller, örn

säljaren försättes i konkurs, indrages i konkursen. Enligt lösöreköpsförordningen

kan visserligen en köpare, genom att upprätta skriftlig handling om

köpet och i närmare föreskriven ordning bereda handlingen publicitet, skapa

en viss trygghet mot att i säljarens vård kvarlämnade lösören tagas i anspråk

av säljarens borgenärer. Det är emellertid knappast praktiskt möjligt för virkesköpare

att använda detta förfarande.

Såsom virkesmätningsrådet framhållit kan en kris på virkesmarknaden i

särskild grad giva upphov till rättsförluster på detta område. Aven med hänsyn

till normala förhållanden synes det angeläget att så långt möjligt på förhand

vinna trygghet däremot.

Utredningsmannens förslag örn införande av en speciallagstiftning för lösning

av ifrågavarande spörsmål har vunnit så gott som enhällig anslutning

från hörda myndigheter och sammanslutningar. I Svea hovrätts utlåtande har

dock framhävts, att det kunde möta betänkligheter alt införa särskilda bestämmelser

för visst slags egendom. Då förslaget ansluter lill vad som all
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

mänt anses naturligt inom handeln med virke, torde dock dessa betänkligheter

icke böra tillerkännas avgörande betydelse.

Beträffande innebörden av förslaget vill jag inledningsvis framhålla, att

förslaget icke åsyftar att göra ändring i fråga örn den möjlighet att vinna

skydd mot säljarens borgenärer som föreligger redan på grund av nu gällande

rätts regler.

Enligt förslaget erfordras för virkesköparens skydd, att det förvärvade partiet

är fullt tydligt märkt med köparens märke. I virkesmätningsrådets framställning

och skogsstyrelsens yttrande har ifrågasatts, huruvida det icke jämväl

borde fordras att virket inmätts. Med hänsyn till att skyddet är avsett

att gälla icke blott för den som förvärvat virket direkt från skogsägaren utan

också vid senare försäljningar, då inmätning ej i samma omfattning torde

förekomma, synes det emellertid olämpligt att kräva även inmätning. Det

torde ej heller vara anledning att fordra skriftligt försäljningsavtal.

Förslaget omfattar utan inskränkning ved och annat virke. Frågan huruvida

förädlat virke bör inbegripas under lagstiftningen har i yttrandena

varit föremål för delade meningar. Handelskammaren i Gävle har framhållit,

att virk£ ofta försågades på avverkningsplatsen för att sedan märkas

och uppläggas på säljarens mark, samt har funnit det välmotiverat, att skydd

kunde vinnas också i dylika fall. Sveriges industriförbund och handelskamrarna

i Västernorrlands och Jämtlands samt Västerbottens och Norrbottens

län ha däremot fäst uppmärksamheten vid svårigheten att genom märkning

åstadkomma en individualisering av sågat virke, under erinran att virket i

brädgårdarna upplägges efter dimensioner, ej efter köpare. Man synes på

dessa håll befara, att köparna i besvärande utsträckning skulle påfordra

märkning av sina partier.

Den verkställda utredningen har icke i första hand påkallats av något behov

av att skydda köpares rätt till förädlat virke. En sådan speciallagstiftning

som den föreslagna torde icke heller i fråga örn förädlat virke ha stöd

av någon mera allmänt utbredd uppfattning om vad som är naturligt vid köp

av dylikt virke. Köp av virke som till en viss grad förädlas på avverkningsplatsen

synes dock stå i en undantagsställning i nu nämnda hänseende.

Med hänsyn till sistnämnda fall och då det jämväl är förenat med praktiska

svårigheter att draga en gräns mellan oförädlat och förädlat virke har

jag visserligen icke ansett mig kunna förorda att införa en gränslinje av

denna art. Det är emellertid obestridligen angeläget, att den föreslagna speciallagstiftningen

ej går utöver vad som är påkallat av särskilda förhållanden.

Jag har därför sökt finna en annan begränsning som tillgodoser sistnämnda

synpunkt. Det har därvid befunnits lämpligt att bygga på den sedvänja

som är rådande inom virkeshandeln. Skydd mot säljarens borgenärer

genom virkets märkning synes sålunda icke böra inträda i andra fall än då

det är brukligt att på detta sätt utmärka vem som är berättigad till egendomen.

Det skulle icke vara tillfredsställande, om märkning av ett virkesparti

för viss köpares räkning, som utan stöd av sedvänja verkställes inom

en brädgård, skulle leda till att denne köpare bleve skyddad, medan andra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4-3.

9

som köpt virke av samma företagare skulle vara oskyddade. Den nu föreslagna

begränsningen kan väl någon gång tänkas föranleda tvist örn vad som

är brukligt men torde vara ägnad att förekomma att lagen i särskilda fall

leder till stötande resultat.

I utredningsmannens förslag har beträffande märkningens utförande uppställts

krav på att märkningen skall vara fullt tydlig. En viss tvekan har

i några yttranden försports, huruvida därmed anspråken på den åtgärd, som

skall grunda skydd mot säljarens borgenärer, blivit tillräckligt utförligt bestämda.

Vad angår märkningen av sågtimmer och en del annat virke ha olika

meningar rått, huruvida man borde godtaga allenast sådana köparemärken,

vilka under skiftande benämningar (stuk-, vass-, krön- och krynmärken m. m.)

medelst särskilda redskap inslås i samband med inmätningen, eller örn också

de s. k. huggyxmärkena kunde erhålla vitsord. Rörande sistnämnda märken

har framhållits, att de slås in av huggarna med vanlig yxa i anslutning

till själva avverkningen. De ha bland annat till ändamål att vid flottningen

underlätta utsorteringen av virket mellan olika köpare och äro, åtminstone

för större avnämare, fastställda av flottningsföreningarna. Under den tid,

som timret före inmätningen kan bliva kvarliggande i skogen eller på avläggningsplatser

vid flottled, skulle huggyxmärkena tjäna att preliminärt individualisera

godset för köparens räkning.

Rörande utförandet av virkes märkning ha föreskrifter i administrativ

ordning givits för vissa virkesslag. Genom det av utredningsmannen omnämnda

cirkuläret den 30 november 1943 har sålunda skogsstyrelsen utfärdat

bestämmelser örn märkning av brännved. Vidare har styrelsen meddelat vissa

märkningsregler i ett cirkulär den 30 december samma år, innefattande mätningsinstruktion

för sågtimmer av barrträd inom södra Sverige. Enligt instruktionen

gäller bland annat, att vid s. k. auktoriserad mätning varje stock

skall märkas med tydliga och varaktiga stukmärken. Det torde emellertid ännu

vara mindre vanligt att mätningen utföres såsom auktoriserad mätning,

och för den s. k. frivilliga mätningen av timmer saknas detaljföreskrifter örn

sättet för märkningens utförande. Oavsett att anknytning sålunda blott delvis

skulle kunna vinnas till redan fastställda regler, anser jag liksom utredningsmannen,

att för skydd mot säljarens borgenärer icke bör erfordras, att märkningen

skall lia utförts i enlighet med myndighets bestämmelser. Än mindre

torde det höra krävas inregistrering hos offentlig myndighet av de märken

som må användas. Det lärer vara tillfyllest att kräva, att virket blivit tydligt

märkt, så att det kan skiljas från säljarens egendom. Något särskilt villkor

att märkningen skall vara varaktig synes icke erforderligt. De t ligger nämligen

i köparens intresse att så blir fallet, enär han i annat fall har svårigheter

att styrka sin rätt, om utmätning äger rum för säljarens gäld eller denne försättes

i konkurs. Då den omständigheten alt märkningen obehövigen utplånas

eller eljest möjligen efter längre tid minskar i tydlighet icke i och för sig

hör medföra, att köparens ridt går förlorad, synes det icke heller, såsom utredningsmannen

föreslagit, böra fordras att virket, för att köparen skall åtnjuta

skydd, »är» tydligt märkt utan hör det vara tillfyllest att det »blivit»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

tydligt märkt för köparens räkning. Köparen får härigenom en möjlighet att

med andra bevis styrka, att ett virkesparti i fall som nyss nämnts verkligen

blivit i behörig ordning märkt och att han sålunda en gång vunnit sakrättsligt

skydd för egendomen.

I utredningsmannens förslag säges uttryckligen, att virket skall vara märkt

med köparens märke. Det torde emellertid vara tillräckligt att angiva, att det

skall ha blivit märkt »för köparens räkning». Man synes nämligen ej ha skäl

att fordra mer än att av märkningen framgår, att egendomen ej tillhör säljaren.

Örn ett virkesparti t. ex. inköpes av flera personer gemensamt, bör det

kunna förses med ett märke som någon av dem brukar använda.

Vad härefter särskilt angår huggyxmärkningen synes detta märkningssätt

icke kunna frånkännas vitsord enbart av den anledningen, att märkena äro

mera primitiva än t. ex. stukmärkena. Vid leveransavtal — då försäljningen

alltså avser icke ett bestämt parti utan viss myckenhet av angivet slag — torde

huggyxmärkningen emellertid i och för sig icke vara annat än ett uttryck

för säljarens avsikt att till fullgörande av sin leveransförpliktelse använda

det sålunda märkta virket. Den innefattar alltså ej någon bindande

individualisering av godset, och säljaren torde vara berättigad att avlägsna

huggyxmärkena och förfoga över partiet för annat ändamål. Säljarens

förpliktelse vid ett leveransavtal om virke torde i allmänhet först med inmätning

övergå att gälla ett bestämt virkesparti. Därest emellertid i ett visst fall

utan att inmätning skett är klart, att det parti, varmed leveransen skall fullgöras,

av parterna ansetts individualiserat, lärer huggyxmärkningen kunna

anses uppfylla kravet att virket skall vara tydligt märkt.

Det torde icke vara erforderligt att särskilt angiva, att vid leveransavtal

skydd kan åtnjutas endast om det virke, varmed leveransen skall fullgöras,

blivit individualiserat. Innebörden av förslaget i denna del torde framgå tillräckligt

tydligt, örn ordalagen i förslaget jämkas till närmare överensstämmelse

med lösöreköpsförordningen. En sådan jämkning synes även önskvärd

från den synpunkten, att förevarande speciallagstiftning bör anses utgöra

ett avsteg från det i nämnda förordning för sakrättsligt skydd uppställda

kravet på iakttagande av vissa formföreskrifter.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ehuru förslaget enligt ordalagen

endast avser köp, det uppenbarligen bör erhålla analogisk tillämpning

å byte.

Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna om märkningsslcydd

innefattas i en fullmaktslag och träda i tillämpning först då Konungen

funne särskilda skäl därtill föreligga. Såsom skäl härför har bl. a. åberopats,

att lagstiftningen i fråga toge sikte på en kristidssituation som måhända aldrig

komme att inträffa. Att den nya lagstiftningen skulle erhålla fullmaktslags

form har i flertalet yttranden framkallat gensagor. Det bär sålunda invänts,

att förhållandena inom virkeshandeln även under normala förhållanden påkallade

särbestämmelser av ungefär det innehåll som utredningsmannen föreslagit.

Rent principiellt har anmärkts, att lagregler på ett så centralt område

av civilrätten som det förevarande borde äga en viss grad av beständighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

11

Några remissmyndiglieter, som i princip önskat en fastare reglering, ha funnit

en lag med giltighetstid för vissa år innebära en godtagbar lösning.

De skäl som sålunda åberopats mot anordningen med en fullmaktslag synas

mig vägande. Utredningen har enligt min mening givit vid handen, att de

särskilda förhållandena på virkesmarknaden även under normala konjunkturer

kräva speciella bestämmelser till köparnas skydd. De nya reglerna torde

därför böra träda i kraft utan avbidan på de mera krisbetonade konjunkturer

inom virkeshandeln, som man pä sina håll fruktar. Att begränsa lagens

giltighetstid till vissa år torde icke vara lämpligt.

I två yttranden har en viss tvekan yppats om lagens tillämpning på äldre

avtal. I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge finner jag det klart,

att märkning som skett före lagens ikraftträdande kommer att bereda virkesköparen

skydd mot utmätning eller konkurs som inträffar efter ikraftträdandet,

men däremot icke mot utmätning eller konkurs, som inträffat dessförinnan.

Sistnämnda begränsning torde dock böra uttryckligen angivas.

I visst sammanhang med nu berörda ämne står spörsmålet, huruvida virkesmärkning,

som utförts efter det konkursansökan ingivits men före beslutet

om egendomsavträde, skall äga verkan mot borgenärerna. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har erinrat, att enligt lösöreköpsförordningen tidpunkten

för konkursansökningen är avgörande för skyddet mot konkursboet,

och uttryckt farhågor, att man under hänvisning härtill skulle vilja frånkänna

varje efter sagda tid utförd mäx-kning vitsord. I anledning härav

vill jag framhålla, att enligt 27 § konkurslagen dagen för konkursbeslutet

är avgörande för vad som skall räknas till konkursboet. I överensstämmelse

härmed synes, försåvitt icke särskilt stadgande av annan innebörd

meddelas, en märkning under tiden mellan konkursansökningen och beslutet

om egendomsavträde komma att medföra skydd för virkesköparen. Från

lämplighetssynpunkt kan det möjligen ifrågasättas, om det nya märkningsskyddet

bör bestämmas att omfatta jämväl en så sent verkställd märkning.

Emellertid har jag, i likhet med nämnda hovrätt, funnit riktigast, alt konkursbeslutet

får utgöra den avgörande tidpunkten. Något särskilt stadgande

härom erfordras icke.»

Lagrådet har lämnat det upprättade lagförslaget utan erinran.

Köpare av ved eller annat virke nödgas ofta låta virket kvarligga längre

eller kortare tid i säljarens vård. Köparen riskerar därvid, även om han erlagt

större eller mindre del av köpeskillingen, att virket tages i anspråk för

betalning av säljarens gäld. Det i 1845 års lösöreköpsförordning stadgade

förfarandet för beredande av skydd mot säljares borgenärer kan, såsom den

i ärendet verkställda utredningen giver vid handen, endast i undantagsfall

tillgripas inom virkeshandeln och är dessutom ur skilda synpunkter olämpligt

vid sådan handel. Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget

avser att på detta speciella område tjäna samma syfte som lösöreköpsförordningens

bestämmelser vad angår skyddet mot säljarens borgenärer.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

Märkning av virke som omförmäles i lagförslaget skall sålunda i nämnda

avseende konstituera samma skydd som det i lösöreköpsförordningen stadgade

publicitetsförfarandet. En lagstiftning av sådant innehåll blir i särskilt

hög grad av behovet påkallad, örn en kris skulle uppstå på virkesmarknaden.

Utredningsmannen hade på grund härav i sitt förslag utformat lagen

såsom en fullmaktslag, vilken skulle träda i tillämpning först då Konungen

funne särskilda skäl därtill föranleda. Då inom virkeshandeln jämväl under

normala förhållanden föreligger behov av en anordning, som möjliggör för

köparen att på ett mera praktiskt sätt än det som anvisas i lösöreköpsförordningen

skapa skydd mot säljarens borgenärer för rätten till virke, som kvarligger

å säljarens mark, och då det ur principiell synpunkt måste anses mindre

lämpligt att en lag som behandlar en central civilrättslig fråga erhåller

karaktär av fullmaktslag, anser utskottet i likhet med departementschefen

att den föreslagna lagstiftningen bör i vanlig ordning införlivas med vårt

rättssystem.

Ändamålet med den föreslagna lagen är, såsom förut antytts, att för visst

fall skydda köparen mot anspråk från säljarens borgenärer. Lagens bestämmelser

avse alltså icke att medföra några rättsverkningar utöver detta begränsade

syfte. Vad köplagen eller köpeavtalet innehåller örn köparens och

säljarens inbördes rättigheter och skyldigheter, faran för godset o. s. v. skall

sålunda förbli gällande i samma utsträckning som hittills.

I fråga om lagförslagets utformning vill utskottet framhålla att den för

skyddets inträdande stadgade förutsättningen, att »det vid köp av sådant

virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer köparen»

tvdligtvis kan föranleda tvist om vad som härvidlag är brukligt. Under ärendets

remissbehandling ha sålunda uttalats olika meningar örn vad som kan

anses utgöra gängse bruk i fråga om märkning för köparens räkning av förädlat

virke. Viss tvekan har även yppats i fråga örn den verkan som bör

tillkomma den s. k. huggyxmärkningen. Utskottet har likväl vid sitt övervägande

av dessa frågor icke funnit anledning frångå den av departementschefen

förordade utformningen.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande proposition, nr 201, mätte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 maj 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

13

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Branting*,

Westman, Linnér*, Ahlkvist och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Gezelius, Berg, Björling och Lindberg*, fru Gustafson

samt herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa och Lindahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten