Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.
1944-05-25 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1944:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag om köpares rätt till märkt virke.
Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
om köpares rätt till märkt virke.
Härigenom förordnas som följer.
Ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, må, ändå att virket är
kvar i säljarens vård, ej tagas i anspråk för betalning av dennes gäld, om
virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av
sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer
köparen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Lagen äger ej tillämpning, där utmätning ägt rum eller konkurs inträffat
före nämnda dag.
Frågan om ökat skydd för virkesköpare gentemot säljarens borgenärer har
under år 1943 väckts genom tvenne till Kungl. Majit inkomna framställningar,
den ena från virkesmätningsrådet, i egenskap av samarbetsorgan för landets
virkesmätningsföreningar, och den andra från statens bränslekommission.
Virkesmätningsrådet har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande.
Köpare av skogsprodukter, såsom sågtimmer, massaved och brännved, såge
sig oftast av olika skäl tvungna att erlägga betalning för varan innan de
kunde omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till att lata
mäta och märka varan, varefter den finge kvarligga antingen på säljarens
mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg
eller dylikt. Faran för att köparens rätt till den köpta och betalda varan
skulle gå honom förlustig vore under föreliggande omständigheter betydande.
Skulle nämligen säljaren gå i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sand. laad. Nr 43. 1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
varan, uppkomme frågan om köparens rätt till densamma gent emot konkursiboet,
och avgörande härför vore, huruvida besittningsrätten överflyttats
till köparen eller ej. De nu i virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckta
bestämmelserna örn att den mark, varpå virket upplagts, uthyrdes till köparen
så länge virket kvarlåge, kunde, framför allt om upplagsplatsen läge
å säljarens mark, befaras icke giva köparen besittningsskydd gentemot säljarens
borgenärer. Att med vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskontrakt
med karta över upplagsplatserna och att å marken utmärka
eller inhägna dessa platser vore av praktiska skäl icke genomförbart.
Det vore av tekniska skäl ej annat än i rena undantagsfall tänkbart att tilllämpa
den s. k. lösöreköpsförordningens föreskrifter. De fordringar på publicitet
av köpen, som denna förordning stipulerade, lade också ur affärsmässig
synpunkt hinder i vägen för ett sådant förfarande. — Av det anförda
franninge, att köparen näppeligen kunde säkra sin äganderätt gent emot
tredje man, förrän han på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten
till det köpta virkespartiet. Då detta icke läte sig göra förrän i många
fall flera veckor, ja månader, efter erlagd betalning, hade behovet av en
komplettering av gällande rätt på detta speciella område blivit allt större.
Det genom virkesmätningsföreningarna inmätta virket representerade ett
värde av hundratals miljoner kronor per år, och härtill komme värdet av ali
den brännved, som genom bränslekommissionens och enskildas försorg uppköptes.
En kris på virkesmarknaden kunde komma att medföra stora förluster
samt giva upphov till rättstvister. Rådande oklara förhållanden vore
till förfång jämväl för säljarna. Lagbestämmelser i syfte att definiera tidpunkten
för ägande- respektive besittningsrättens övergång från säljare till
köpare vore sålunda nödvändiga. Denna tidpunkt borde enligt rådets uppfattning
fastställas så, att den om möjligt sammanfölle med vidtagandet av
den åtgärd varigenom virket genom inmätning och märkning individualiserades.
En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen ansåges hava
kommit i besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts
med hans märke, torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära
att lagen komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan vöre gällande
rätt. De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån
att äganderätten till det köpta virket överginge till köparen vid nyssnämnda
tidpunkt och att virket alltså därefter icke kunde tagas i anspråk av säljarens
borgenärer. En omedelbar utredning i denna fråga vore av behovet påkallad.
Bränslekommissionen har anslutit sig till syftet med virkesmätningsrådets
framställning. Skulle det visa sig omöjligt att i rättssystemet intaga bestämmelser
av den innebörd, virkesmätningsrådet föreslagit, borde enligt kommissionens
mening övervägas, huruvida köpare av virke under de av virkesmätningsrådet
anförda betingelserna kunde tillerkännas en mot tredje man
skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt enligt 17 kap. 3 § handelsbaden.
Kommissionen har slutligen hemställt, att skyndsam utredning måtte verkställas
angående möjligheterna att rättsligen reglera förhållandet mellan kö
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
3
pare av virke, som blivit upplagt, inmätt och märkt för köparens räkning,
samt säljaren och dennes borgenärer.
I anledning av de inkomna framställningarna har inom justitiedepartementet
av f. d. justitierådet Algot Bagge verkställts utredning rörande hithörande
spörsmål. Utredningsmannen har avlämnat en den 30 november 1943 dagtecknad
promemoria angående virkesförvärvares skydd i vissa fall mot överlåtarens
borgenärer jämte ett förslag till lag om verkan mot säljarens borgenärer
av sålt virkes märkning. Promemorian ha i sin helhet intagits såsom
särskild bilaga (s. 24—47) till förevarande proposition. Beträffande innehållet
i promemorian må här lämnas följande översiktliga redogörelse.
Utredningsmannen har verkställt och i promemorian framlagt resultaten
av en undersökning av vad som må anses vara gällande rätt beträffande
förhållandet mellan säljarens borgenärer och köparen i de fall som de
inkomna framställningarna avse. Av denna undersökning framgår i huvudsak
följande.
Enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva — lösöreköpsförordningen
— gäller att den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få
kvarbliva i säljarens vård, har att, för den händelse han vill att det köpta
skall fredas från utmätning för säljarens skuld och vid dennes konkurs avskiljas
från boets tillgångar, upprätta skriftlig avhandling örn köpet med
förteckning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Den sålunda
upprättade avhandlingen skall sedan inom bestämd tid undergå visst publicitetsförfarande,
ingivas i Stockholm till överståthållarämbetets kansli och
annorstädes till underrätten för införande i vederbörligt protokoll m. m. En
sålunda upprättad och behandlad avhandling ger skydd mot säljarens borgenärer,
såframt icke utmätning kommer till stånd inom trettio dagar från
avhandlingens företeende hos överståthållarämbetets kansli eller inför rätten
eller konkurs följer på ansökan som skett, respektive på offentlig
ackordsförhandling som inletts, inom samma tid. Även örn den angivna
tiden gått till ända, kan utmätningsborgenär eller säljarens konkursbo under
vissa förutsättningar genom rättegång angripa avhandlingen i fråga.
Lösöreköpsförordningen torde vid sin tillkomst huvudsakligen lia avsett
fall, då någon bisträckte en person i ekonomiskt trångmål genom att inköpa
hans bohag eller inventarier och samtidigt medgiva honom alt tills vidare
behålla och begagna det sålda. Enligt stadig praxis räknas emellertid till lösören
i förordningens mening ej blott »persedlar» av antydd art utan även
andra lösa saker, exempelvis brännved och annat virke. Förordningen anses
vidare tillämplig ej blott å sådana i säkerhetssyfte avslutade köp, som
nyss berörts (säkerhetsköp), utan även å vanliga köp (omsättningsköp). Orden
»tillåter att desamma (lösörena) få i säljarens vård kvarbliva» anses numera
icke utesluta det vid virkesaffärer ofta förekommande fall alt godset
kvarligger hos säljaren icke i dennes intresse utan emedan det varit olägligt
för köparen att genast omhändertaga detsamma. Vad beträffar speciellt uttrycket
»säljarens vård» lia delade meningar yppats huruvida därmed avses
allenast fysisk, omedelbar besittning eller jämväl fall, då säljaren har godset
i sin medelbara besittning. Örn den förstnämnda tolkningen är riktig, komma
sådana försäljningar av lösören, där godset icke befinner sig i säljarens
omedelbara besittning utan hos tredje man, att falla utanför förordningens
4
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
tillämpningsområde. En köpare av t. ex. virke i tredje mans besittning kan
med denna tolkning icke vinna skydd mot säljarens borgenärer genom att
iakttaga de i förordningen stadgade formaliteterna.
Fall då det är ovisst, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara besittning
eller endast befinner sig i hans medelbara besittning eller helt lämnat
hans besittning, uppkomma ofta vid försäljning av virke. Åtskilliga vägledande
domstolsavgöranden finnas, av vilka följande kan utläsas: Om virket
kvarligger å avverkarens mark inom dennes mera omedelbara maktområde,
t. ex. hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt i säljarens vård. Lösöreköpsförordningen
är tillämplig och köparen således icke skyddad, om
ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. Ligger virket utanför säljarens
omedelbara maktområde men dock å hans mark, t. ex. ute i skogen,
anses virket likaledes vara kvar i säljarens vård. Örn virket åter av säljaren
upplagts å neutralt område utan att likväl hans befattning med virket upphört
—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktförare — anses virket
alltjämt vara i säljarens vård. Skall ett å neutralt område — invid en landsväg,
å stranden invid en flottled, å plats invid en järnvägsstation — upplagt
virkesparti där omhändertagas av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning
virket före omhändertagandet befinner sig. Har virket under medverkan
av båda parterna försetts med köparens märke, kan det ifrågasättas,
huruvida godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och örn lösöreköpsförordningen
är tillämplig. Den omständigheten att upplagsplatsen
är neutralt område medför dock ej i och för sig att uppläggaren mister besittningen.
Särskilda svårigheter vid bedömandet uppstå i fall då godset avlämnats
till en s. k. självständig mellanman — t. ex. en flottningsförening.
Örn lösöreköpsförordningen ej är tillämplig på fall då försålt lösöre befinner
sig i säljarens medelbara besittning, uppstår frågan, huruvida enligt
den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten skydd för köparen inträder
redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till
köparen. Utredningsmannen kommer efter en utförlig diskussion av vägledande
lagrum och litteraturuttalanden till den slutsatsen att, därest i vissa
fall frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer ej kan anses
reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet får anses inträda redan i och
med köpeavtalets slutande.
Utredningsmannen har därefter utförligt ur juridisk och praktisk synpunkt
diskuterat lämpligheten att anknyta köpareskyddet till virkets
mätning och märkning. Det kunde enligt utredningsmannens
mening generellt påstås, att förhållandena inom virkeshandeln vore sådana
att en skälig avvägning av köparens och borgenärernas berättigade intressen
ledde till, att köparens skydd borde inträda i och med virkets märkning. Svårigheten
att omedelbart omhändertaga det inköpta virket skulle eljest — då
kungörelse enligt lösöreköpsförordningen i denna situation aldrig användas
och i själva verket vore opraktikabel — medföra att köparen under avsevärd
tid skulle vara utsatt för risken att det av honom köpta och genom märkningen
definitivt avskilda virket ginge honom ur händerna. Att uppställa jämväl
verkställd inmätning som förutsättning för skyddets inträde vore obehövligt
— slutakten vore märkningen, och utan denna borde skyddet ej inträda.
Det vore icke anledning att, såsom enligt lösöreköpsförordningen, uppskjuta
skyddets definitiva inträde till viss tid efter den föreskrivna åtgärden.
Vad angår den föreslagna lagstiftningens omfattning har ut
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
5
redningsmannen godtagit ett vid överläggningar med intressenter på området
framställt önskemål, att skyddet för köpare skulle avse icke blott förhållandet
mellan avverkarens borgenärer och förste köparen utan även gälla
till förmån för en senare köpare gentemot dennes fångesmans borgenärer.
Visserligen kunde det, om virket efter senare försäljning alltjämt befunne
sig i avverkarens vård, ifrågasättas, örn icke den nye köparen enligt allmänna
rättsregler om äganderättens övergång även utan särskild lagbestämmelse
åtnjöte skydd mot sin fångesmans borgenärer. Men saken ställde sig
annorlunda, om den nye köparens fångesman vid försäljningen hade godset
i sin besittning. Därest tydlig märkning med varje köpares märke gjordes
till förutsättning för skyddet mot säljarens borgenärer, förelåge ej betänkligheter
mot att låta skyddet omfatta alla fall av virkesköp, oavsett örn det
vore fråga om en förste köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.
Utredningsmannen bär övervägt olika uppslag att inskränka märkningens
skyddsverkan genom att uppställa särskilda villkor för
dess inträde. Eftersom olägenheten att förlora virket tedde sig störst, då
köparen helt eller delvis erlagt betalning för detsamma, kunde det möjligen
vara anledning att göra märkningens skyddsverkan beroende av att köpeskillingen
guldits. En dylik begränsning tedde sig dock ur principiell synpunkt
oegentlig. Rent praktiskt kunde vidare invändas att, därest skyddet
gjordes beroende av erlagd betalning, den frågan uppkomme, huruvida icke
erläggandet av en del av köpeskillingen borde medföra skyddets inträde för
motsvarande del av godset. Det syntes mest tilltalande att ej genom särskilda
bestämmelser härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge
anledning till tvistigheter. — I betraktande av att märkningsskyddets införande
vore motiverat av de vanligen föreliggande svårigheterna för köparen
att omedelbart omhändertaga virket kunde det ifrågasättas, om ej från
skyddet borde undantagas fall, då godsets kvarliggande föranletts icke av
sådana svårigheter utan av en köparens försummelse, t. ex. av skyldigheten
att betala köpeskillingen. Något undantag för detta fall syntes emellertid
ej erforderligt, eftersom i dylikt läge, i händelse av säljarens konkurs, konkursboet
kunde häva köpeavtalet under åberopande av köparens dröjsmål
och, vid fall av utmätning, borgenären genom att begära gäldenären i konkurs
kunde åstadkomma, att avtalet hävdes i anledning av dröjsmålet.
Rörande utförandet av märkningen har utredningsmannen
framhållit, alt köpareskyddets anknytning till denna förutsatle en märkning,
som vore definitiv och således ej kunde utan köparens medgivande
omgöras samt vore fullt tydlig vid den tidpunkt då dess verkan såsom skydd
mot säljarens borgenärer skulle inträda. Därav borde anses följa, att det
åsätta märket måste vara tydligt, ej blott då det anbragles utan även i fortsättningen.
Därigenom erhölle märkningen en bestående upplysningsverkan
gentemot tredjeman. Därest virket försetts med köparens märke i båda parternas
eller deras ombuds närvaro, vore säljaren bunden att utgiva just
detta virke. Örn däremot säljaren utan köparens medverkan inmätt virket
6
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
och försett det med köparens märke samt ej meddelat köparen saken, kunde
säljaren till fullgörande av köpet använda annat virke än det märkta. Där
mätningsföreningar funnes, skedde inmätning och märkning med köparens
märke på anmälan av ena parten i avtalet. Föreningen förvissade sig då alltid
om den andra partens medverkan. Funnes ej mätningsförening, skedde
inmätningen och märkningen praktiskt taget alltid i parternas eller deras ombuds
närvaro. — Märkning av inmätt gods, som utfördes genom virkesmätningsföreningarnas
försorg, skedde genom inslagning å virkesklamparnas
ändar av s. k. stuk- eller vassmärken. Dessa vore fullt tydliga, och envar som
besiktigade på dylikt sätt märkt virke hade anledning att undersöka, huruvida
icke virket vore sålt. Virke, som inmättes i travat mått, märktes på annat
sätt. Brännved märktes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar
eller på annat mindre hållbart sätt.
Efter att ha erinrat om en av statens bränslekommission den 6 november
1942 fastställd mätningsinstruktion ävensom vissa av skogsstyrelsen den 30
november 1943 utfärdade mätningsbestämmelser, innefattande föreskrifter
örn märkning av ved i vissa fall, har utredningsmannen uttalat, att det kunde
ifrågasättas, om ej, till undvikande av tvistigheter rörande märkningen och
dess tydlighet, enbart sådan märkning borde godkännas, som skett på sätt
vederbörande myndighet föreskrivit. Häremot kunde dock invändas, att
det vore betänkligt att binda det civilrättsliga skyddet vid en sådan formföreskrift.
En fullt tydlig märkning kunde ha kommit till stånd, ehuru den ej
gjorts i full överensstämmelse med nämnda föreskrifter. Att i ett sådant fall
nödgas underkänna märkningen kunde bliva föga tilltalande.
Vad angår de önskvärda lagreglernas avfattning har utredningsmannen
ansett att man borde eftersträva en utformning som allenast toge sikte
på skyddet för virkesköparen gentemot säljarens borgenärer i fall då virket
vore kvar i säljarens omedelbara eller medelbara besittning. Genom att på
detta sätt begränsa området för lagens verkningar undveke man rättsföljder
därav, som ej hörde till syftet med lagstiftningen. Lagens bestämmelser syntes
böra så avfattas att — oberoende av de olika meningar, som kunde råda angående
innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen, angående betydelsen
av omedelbar och medelbar besittning, angående frågan när en sådan besittning
skulle anses lia upphört och när tradition ägt rum samt angående verkan
av köpeavtalets ingående på köparens skydd mot säljarens borgenärer —
köparen alltid genom att tydligt anbringa sitt märke å det hos säljaren kvarliggande
virket kunde tillförsäkra sig ett sådant skydd. Den omständigheten
att lagstiftningsarbetet upptagits allenast i syfte att möta en krissituation, som
måhända aldrig komme att inträffa, syntes göra det lämpligt att, trots ämnets
centrala civilrättsliga natur, låta lagen få formen av en fullmaktslag, som
skulle utfärdas endast om skäl därtill uppkomme. Ett ytterligare skäl härför
utgjorde den omständigheten, att härigenom det redan igångsatta arbetet å
•lösöreköpsförordningens ersättande med andra lagbestämmelser mindre bundes
än som måhända eljest skulle bliva fallet.
På grundval av de överväganden, som nu i huvudsak återgivits, har utred
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
7
ningsmannen framlagt följande förslag till lag örn verkan mot säljarens borgenärer
av sålt virkes märkning.
Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder av
vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten
att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke
skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,
såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.
över promemorian lia yttranden infordrats från rikets hovrätter, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegium — som i sin tur inhämtat yttranden
från handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för örebro
och Västmanlands län — ävensom statens bränslekommission. Vidare ha yttranden
över promemorian avgivits av virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges
skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, sydsvenska virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska
bankföreningen och Sveriges industriförbund.
En översiktlig redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandfena lämnas å
s. 10—18 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.
I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,
följande:
»Det förekommer i stor utsträckning, att den som köpt ved eller annat virke
icke kan omedelbart omhändertaga virket utan nödgas låta det tills
vidare kvarligga på säljarens mark. Den tid, under vilken virket sålunda
kommer att stanna i säljarens besittning, blir på grund av transportsvårigheter
och andra omständigheter ofta ganska lång. Med den uppfattning som
är rådande i rättspraxis rörande lösöreköpsförordningens tillämplighetsområde
löper köparen under nämnda tid risk att det av honom förvärvade, måhända
helt eller delvis betalda virket utmäles för säljarens skuld eller, örn
säljaren försättes i konkurs, indrages i konkursen. Enligt lösöreköpsförordningen
kan visserligen en köpare, genom att upprätta skriftlig handling om
köpet och i närmare föreskriven ordning bereda handlingen publicitet, skapa
en viss trygghet mot att i säljarens vård kvarlämnade lösören tagas i anspråk
av säljarens borgenärer. Det är emellertid knappast praktiskt möjligt för virkesköpare
att använda detta förfarande.
Såsom virkesmätningsrådet framhållit kan en kris på virkesmarknaden i
särskild grad giva upphov till rättsförluster på detta område. Aven med hänsyn
till normala förhållanden synes det angeläget att så långt möjligt på förhand
vinna trygghet däremot.
Utredningsmannens förslag örn införande av en speciallagstiftning för lösning
av ifrågavarande spörsmål har vunnit så gott som enhällig anslutning
från hörda myndigheter och sammanslutningar. I Svea hovrätts utlåtande har
dock framhävts, att det kunde möta betänkligheter alt införa särskilda bestämmelser
för visst slags egendom. Då förslaget ansluter lill vad som all
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
mänt anses naturligt inom handeln med virke, torde dock dessa betänkligheter
icke böra tillerkännas avgörande betydelse.
Beträffande innebörden av förslaget vill jag inledningsvis framhålla, att
förslaget icke åsyftar att göra ändring i fråga örn den möjlighet att vinna
skydd mot säljarens borgenärer som föreligger redan på grund av nu gällande
rätts regler.
Enligt förslaget erfordras för virkesköparens skydd, att det förvärvade partiet
är fullt tydligt märkt med köparens märke. I virkesmätningsrådets framställning
och skogsstyrelsens yttrande har ifrågasatts, huruvida det icke jämväl
borde fordras att virket inmätts. Med hänsyn till att skyddet är avsett
att gälla icke blott för den som förvärvat virket direkt från skogsägaren utan
också vid senare försäljningar, då inmätning ej i samma omfattning torde
förekomma, synes det emellertid olämpligt att kräva även inmätning. Det
torde ej heller vara anledning att fordra skriftligt försäljningsavtal.
Förslaget omfattar utan inskränkning ved och annat virke. Frågan huruvida
förädlat virke bör inbegripas under lagstiftningen har i yttrandena
varit föremål för delade meningar. Handelskammaren i Gävle har framhållit,
att virk£ ofta försågades på avverkningsplatsen för att sedan märkas
och uppläggas på säljarens mark, samt har funnit det välmotiverat, att skydd
kunde vinnas också i dylika fall. Sveriges industriförbund och handelskamrarna
i Västernorrlands och Jämtlands samt Västerbottens och Norrbottens
län ha däremot fäst uppmärksamheten vid svårigheten att genom märkning
åstadkomma en individualisering av sågat virke, under erinran att virket i
brädgårdarna upplägges efter dimensioner, ej efter köpare. Man synes på
dessa håll befara, att köparna i besvärande utsträckning skulle påfordra
märkning av sina partier.
Den verkställda utredningen har icke i första hand påkallats av något behov
av att skydda köpares rätt till förädlat virke. En sådan speciallagstiftning
som den föreslagna torde icke heller i fråga örn förädlat virke ha stöd
av någon mera allmänt utbredd uppfattning om vad som är naturligt vid köp
av dylikt virke. Köp av virke som till en viss grad förädlas på avverkningsplatsen
synes dock stå i en undantagsställning i nu nämnda hänseende.
Med hänsyn till sistnämnda fall och då det jämväl är förenat med praktiska
svårigheter att draga en gräns mellan oförädlat och förädlat virke har
jag visserligen icke ansett mig kunna förorda att införa en gränslinje av
denna art. Det är emellertid obestridligen angeläget, att den föreslagna speciallagstiftningen
ej går utöver vad som är påkallat av särskilda förhållanden.
Jag har därför sökt finna en annan begränsning som tillgodoser sistnämnda
synpunkt. Det har därvid befunnits lämpligt att bygga på den sedvänja
som är rådande inom virkeshandeln. Skydd mot säljarens borgenärer
genom virkets märkning synes sålunda icke böra inträda i andra fall än då
det är brukligt att på detta sätt utmärka vem som är berättigad till egendomen.
Det skulle icke vara tillfredsställande, om märkning av ett virkesparti
för viss köpares räkning, som utan stöd av sedvänja verkställes inom
en brädgård, skulle leda till att denne köpare bleve skyddad, medan andra
Första lagutskottets utlåtande nr 4-3.
9
som köpt virke av samma företagare skulle vara oskyddade. Den nu föreslagna
begränsningen kan väl någon gång tänkas föranleda tvist örn vad som
är brukligt men torde vara ägnad att förekomma att lagen i särskilda fall
leder till stötande resultat.
I utredningsmannens förslag har beträffande märkningens utförande uppställts
krav på att märkningen skall vara fullt tydlig. En viss tvekan har
i några yttranden försports, huruvida därmed anspråken på den åtgärd, som
skall grunda skydd mot säljarens borgenärer, blivit tillräckligt utförligt bestämda.
Vad angår märkningen av sågtimmer och en del annat virke ha olika
meningar rått, huruvida man borde godtaga allenast sådana köparemärken,
vilka under skiftande benämningar (stuk-, vass-, krön- och krynmärken m. m.)
medelst särskilda redskap inslås i samband med inmätningen, eller örn också
de s. k. huggyxmärkena kunde erhålla vitsord. Rörande sistnämnda märken
har framhållits, att de slås in av huggarna med vanlig yxa i anslutning
till själva avverkningen. De ha bland annat till ändamål att vid flottningen
underlätta utsorteringen av virket mellan olika köpare och äro, åtminstone
för större avnämare, fastställda av flottningsföreningarna. Under den tid,
som timret före inmätningen kan bliva kvarliggande i skogen eller på avläggningsplatser
vid flottled, skulle huggyxmärkena tjäna att preliminärt individualisera
godset för köparens räkning.
Rörande utförandet av virkes märkning ha föreskrifter i administrativ
ordning givits för vissa virkesslag. Genom det av utredningsmannen omnämnda
cirkuläret den 30 november 1943 har sålunda skogsstyrelsen utfärdat
bestämmelser örn märkning av brännved. Vidare har styrelsen meddelat vissa
märkningsregler i ett cirkulär den 30 december samma år, innefattande mätningsinstruktion
för sågtimmer av barrträd inom södra Sverige. Enligt instruktionen
gäller bland annat, att vid s. k. auktoriserad mätning varje stock
skall märkas med tydliga och varaktiga stukmärken. Det torde emellertid ännu
vara mindre vanligt att mätningen utföres såsom auktoriserad mätning,
och för den s. k. frivilliga mätningen av timmer saknas detaljföreskrifter örn
sättet för märkningens utförande. Oavsett att anknytning sålunda blott delvis
skulle kunna vinnas till redan fastställda regler, anser jag liksom utredningsmannen,
att för skydd mot säljarens borgenärer icke bör erfordras, att märkningen
skall lia utförts i enlighet med myndighets bestämmelser. Än mindre
torde det höra krävas inregistrering hos offentlig myndighet av de märken
som må användas. Det lärer vara tillfyllest att kräva, att virket blivit tydligt
märkt, så att det kan skiljas från säljarens egendom. Något särskilt villkor
att märkningen skall vara varaktig synes icke erforderligt. De t ligger nämligen
i köparens intresse att så blir fallet, enär han i annat fall har svårigheter
att styrka sin rätt, om utmätning äger rum för säljarens gäld eller denne försättes
i konkurs. Då den omständigheten alt märkningen obehövigen utplånas
eller eljest möjligen efter längre tid minskar i tydlighet icke i och för sig
hör medföra, att köparens ridt går förlorad, synes det icke heller, såsom utredningsmannen
föreslagit, böra fordras att virket, för att köparen skall åtnjuta
skydd, »är» tydligt märkt utan hör det vara tillfyllest att det »blivit»
10
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
tydligt märkt för köparens räkning. Köparen får härigenom en möjlighet att
med andra bevis styrka, att ett virkesparti i fall som nyss nämnts verkligen
blivit i behörig ordning märkt och att han sålunda en gång vunnit sakrättsligt
skydd för egendomen.
I utredningsmannens förslag säges uttryckligen, att virket skall vara märkt
med köparens märke. Det torde emellertid vara tillräckligt att angiva, att det
skall ha blivit märkt »för köparens räkning». Man synes nämligen ej ha skäl
att fordra mer än att av märkningen framgår, att egendomen ej tillhör säljaren.
Örn ett virkesparti t. ex. inköpes av flera personer gemensamt, bör det
kunna förses med ett märke som någon av dem brukar använda.
Vad härefter särskilt angår huggyxmärkningen synes detta märkningssätt
icke kunna frånkännas vitsord enbart av den anledningen, att märkena äro
mera primitiva än t. ex. stukmärkena. Vid leveransavtal — då försäljningen
alltså avser icke ett bestämt parti utan viss myckenhet av angivet slag — torde
huggyxmärkningen emellertid i och för sig icke vara annat än ett uttryck
för säljarens avsikt att till fullgörande av sin leveransförpliktelse använda
det sålunda märkta virket. Den innefattar alltså ej någon bindande
individualisering av godset, och säljaren torde vara berättigad att avlägsna
huggyxmärkena och förfoga över partiet för annat ändamål. Säljarens
förpliktelse vid ett leveransavtal om virke torde i allmänhet först med inmätning
övergå att gälla ett bestämt virkesparti. Därest emellertid i ett visst fall
utan att inmätning skett är klart, att det parti, varmed leveransen skall fullgöras,
av parterna ansetts individualiserat, lärer huggyxmärkningen kunna
anses uppfylla kravet att virket skall vara tydligt märkt.
Det torde icke vara erforderligt att särskilt angiva, att vid leveransavtal
skydd kan åtnjutas endast om det virke, varmed leveransen skall fullgöras,
blivit individualiserat. Innebörden av förslaget i denna del torde framgå tillräckligt
tydligt, örn ordalagen i förslaget jämkas till närmare överensstämmelse
med lösöreköpsförordningen. En sådan jämkning synes även önskvärd
från den synpunkten, att förevarande speciallagstiftning bör anses utgöra
ett avsteg från det i nämnda förordning för sakrättsligt skydd uppställda
kravet på iakttagande av vissa formföreskrifter.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ehuru förslaget enligt ordalagen
endast avser köp, det uppenbarligen bör erhålla analogisk tillämpning
å byte.
Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna om märkningsslcydd
innefattas i en fullmaktslag och träda i tillämpning först då Konungen
funne särskilda skäl därtill föreligga. Såsom skäl härför har bl. a. åberopats,
att lagstiftningen i fråga toge sikte på en kristidssituation som måhända aldrig
komme att inträffa. Att den nya lagstiftningen skulle erhålla fullmaktslags
form har i flertalet yttranden framkallat gensagor. Det bär sålunda invänts,
att förhållandena inom virkeshandeln även under normala förhållanden påkallade
särbestämmelser av ungefär det innehåll som utredningsmannen föreslagit.
Rent principiellt har anmärkts, att lagregler på ett så centralt område
av civilrätten som det förevarande borde äga en viss grad av beständighet.
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
11
Några remissmyndiglieter, som i princip önskat en fastare reglering, ha funnit
en lag med giltighetstid för vissa år innebära en godtagbar lösning.
De skäl som sålunda åberopats mot anordningen med en fullmaktslag synas
mig vägande. Utredningen har enligt min mening givit vid handen, att de
särskilda förhållandena på virkesmarknaden även under normala konjunkturer
kräva speciella bestämmelser till köparnas skydd. De nya reglerna torde
därför böra träda i kraft utan avbidan på de mera krisbetonade konjunkturer
inom virkeshandeln, som man pä sina håll fruktar. Att begränsa lagens
giltighetstid till vissa år torde icke vara lämpligt.
I två yttranden har en viss tvekan yppats om lagens tillämpning på äldre
avtal. I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge finner jag det klart,
att märkning som skett före lagens ikraftträdande kommer att bereda virkesköparen
skydd mot utmätning eller konkurs som inträffar efter ikraftträdandet,
men däremot icke mot utmätning eller konkurs, som inträffat dessförinnan.
Sistnämnda begränsning torde dock böra uttryckligen angivas.
I visst sammanhang med nu berörda ämne står spörsmålet, huruvida virkesmärkning,
som utförts efter det konkursansökan ingivits men före beslutet
om egendomsavträde, skall äga verkan mot borgenärerna. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har erinrat, att enligt lösöreköpsförordningen tidpunkten
för konkursansökningen är avgörande för skyddet mot konkursboet,
och uttryckt farhågor, att man under hänvisning härtill skulle vilja frånkänna
varje efter sagda tid utförd mäx-kning vitsord. I anledning härav
vill jag framhålla, att enligt 27 § konkurslagen dagen för konkursbeslutet
är avgörande för vad som skall räknas till konkursboet. I överensstämmelse
härmed synes, försåvitt icke särskilt stadgande av annan innebörd
meddelas, en märkning under tiden mellan konkursansökningen och beslutet
om egendomsavträde komma att medföra skydd för virkesköparen. Från
lämplighetssynpunkt kan det möjligen ifrågasättas, om det nya märkningsskyddet
bör bestämmas att omfatta jämväl en så sent verkställd märkning.
Emellertid har jag, i likhet med nämnda hovrätt, funnit riktigast, alt konkursbeslutet
får utgöra den avgörande tidpunkten. Något särskilt stadgande
härom erfordras icke.»
Lagrådet har lämnat det upprättade lagförslaget utan erinran.
Köpare av ved eller annat virke nödgas ofta låta virket kvarligga längre
eller kortare tid i säljarens vård. Köparen riskerar därvid, även om han erlagt
större eller mindre del av köpeskillingen, att virket tages i anspråk för
betalning av säljarens gäld. Det i 1845 års lösöreköpsförordning stadgade
förfarandet för beredande av skydd mot säljares borgenärer kan, såsom den
i ärendet verkställda utredningen giver vid handen, endast i undantagsfall
tillgripas inom virkeshandeln och är dessutom ur skilda synpunkter olämpligt
vid sådan handel. Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget
avser att på detta speciella område tjäna samma syfte som lösöreköpsförordningens
bestämmelser vad angår skyddet mot säljarens borgenärer.
Utskottet.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
Märkning av virke som omförmäles i lagförslaget skall sålunda i nämnda
avseende konstituera samma skydd som det i lösöreköpsförordningen stadgade
publicitetsförfarandet. En lagstiftning av sådant innehåll blir i särskilt
hög grad av behovet påkallad, örn en kris skulle uppstå på virkesmarknaden.
Utredningsmannen hade på grund härav i sitt förslag utformat lagen
såsom en fullmaktslag, vilken skulle träda i tillämpning först då Konungen
funne särskilda skäl därtill föranleda. Då inom virkeshandeln jämväl under
normala förhållanden föreligger behov av en anordning, som möjliggör för
köparen att på ett mera praktiskt sätt än det som anvisas i lösöreköpsförordningen
skapa skydd mot säljarens borgenärer för rätten till virke, som kvarligger
å säljarens mark, och då det ur principiell synpunkt måste anses mindre
lämpligt att en lag som behandlar en central civilrättslig fråga erhåller
karaktär av fullmaktslag, anser utskottet i likhet med departementschefen
att den föreslagna lagstiftningen bör i vanlig ordning införlivas med vårt
rättssystem.
Ändamålet med den föreslagna lagen är, såsom förut antytts, att för visst
fall skydda köparen mot anspråk från säljarens borgenärer. Lagens bestämmelser
avse alltså icke att medföra några rättsverkningar utöver detta begränsade
syfte. Vad köplagen eller köpeavtalet innehåller örn köparens och
säljarens inbördes rättigheter och skyldigheter, faran för godset o. s. v. skall
sålunda förbli gällande i samma utsträckning som hittills.
I fråga om lagförslagets utformning vill utskottet framhålla att den för
skyddets inträdande stadgade förutsättningen, att »det vid köp av sådant
virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer köparen»
tvdligtvis kan föranleda tvist om vad som härvidlag är brukligt. Under ärendets
remissbehandling ha sålunda uttalats olika meningar örn vad som kan
anses utgöra gängse bruk i fråga om märkning för köparens räkning av förädlat
virke. Viss tvekan har även yppats i fråga örn den verkan som bör
tillkomma den s. k. huggyxmärkningen. Utskottet har likväl vid sitt övervägande
av dessa frågor icke funnit anledning frångå den av departementschefen
förordade utformningen.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att förevarande proposition, nr 201, mätte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 maj 1944.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
13
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Branting*,
Westman, Linnér*, Ahlkvist och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Gezelius, Berg, Björling och Lindberg*, fru Gustafson
samt herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa och Lindahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten