Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap. Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.
1944-05-25 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1944:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap. Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
I
Nr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda
fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap.
Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens
andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av
herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.
I motionen II: 162 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning angående rätt för sinnessjuka och sinnesslöa
att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap ävensom
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
I motionen II: 216 föreslås, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit
ville lata utreda fragan örn rätt för relativt högtstående sinnesslöa att
under vissa förhållanden och efter särskild prövning ingå äktenskap.
Beträffande de skäl som legat till grund för motionärernas yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas, att den som är sinnessjuk eller
sinnesslö ej ma träda i äktenskap. Detta äktenskapshinder är, i motsats
till vissa andra i lagen upptagna hinder mot äktenskap, indispensabelt.
För den sinnessjuke och sinnesslöe finns överhuvud taget ingen möjlighet
att ingå äktenskap. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller
sinnesslö, eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall
han på grund av stadgandet i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken med
läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöliet icke kan hos honom
påvisas. Enligt kungl, stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket 37 § 7), 105 och 116 §§, 124 § 8) samt 126, 131 och 133 §§
skall om varje sinnessjuk eller sinnesslö, vare sig han åtnjuter vård på
anstalt eller ej, anmälan göras hos prästen i den församling, där den sinnessjuke
ellez sinnesslöe är kyrkobokförd och enligt kungl, förordningen
den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande, reglerna till församlingsboken,
kol. 2, skall anteckning örn förhållandet göras i sagda hök.
Ar sålunda i kyrkoböckerna antecknat, att trolovad är sinnessjuk eller
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 44.
2 Första lagutskottets utlåtande nr 44.
sinnesslö eller har prästen eljest skälig anledning antaga att så är förhållandet
må lysning icke meddelas, med mindre den trolovade med läkarbetyg
styrker att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom
påvisas.
Har äktenskap ingåtts i strid mot bestämmelserna i 2 kap. 5 § kan äktenskapet
återgå i enlighet med stadgandena i 10 kap. 2 §. Till återgång kan
dömas på yrkande såväl av make som vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö
som av andra maken. För anliängiggörande av sådan talan är i
båda fallen viss preskriptionstid stadgad.
Om ena maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år utan att skälig förhoppning finnes om den sjukes varaktiga
återställande till hälsan, har andra maken jämlikt 11 kap. 13 § rätt att
vinna äktenskapsskillnad.
Ingående av äktenskap med person, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga
straffas enligt 17 kap. 2 § strafflagen med straffarbete i högst
fyra år eller fängelse. Sådant brott må icke åtalas, där ej för brottet blivit
dömt till återgång av äktenskapet.
Beträffande förarbetena till bestämmelsen i 2 kap. 5 § giftermålsbalken
må här nämnas följande.
Lagberedningen framhöll i sina motiv (Förslag till revision av giftermålsbalken
och vissa delar av ärvdabalken) att det enligt tidigare gällande svensk
rätt varit otvivelaktigt att den, som saknade förmågan att sluta avtal över
huvud, icke heller ägde ingå äktenskap. Sinnestillstånd, som berövade en
person rättslig handlingsförmåga, utgjorde alltså även äktenskapshinder.
Sinnessjukdom kunde emellertid, såsom medicinska fakulteten i Lppsala
i avgivet utlåtande framhållit, enligt nutida vetenskaplig åskådning icke
alltid anses innebära civilrättslig inkapacitet. Det vore därför nödigt, med
avseende på sinnessjukdomens rashygieniska betydelse och den äktenskapsinkompetens
den även från andra synpunkter medförde, att sjukdomen
såsom sådan komme att utgöra äktenskapshinder. Detsamma borde galla
örn de tillstånd av hämmad psykisk utveckling, vilkas högsta grad betecknades
som idioti, och vilka varken enligt vetenskapligt eller allmänt språkbruk
innefattades under sinnessjukdom men lämpligen kunde betecknas
som sinnesslöhet. Förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet hade
i enlighet härmed upptagits bland äktenskapshindren jämväl för de undantagsfall
då den sjuke eller sinnesslöe icke måste anses sakna rättslig handlingsförmåga.
Redan genomgången sinnessjukdom vore icke äktenskapshinder
men den som varit sinnessjuk inom de tre sista åren skulle förete
intyg örn sin frihet från sådan sjukdom för att lysning skulle få meddelas.
Sinnessjukdom utgjorde enligt svenskt psykiatriskt språkbruk en pågående
sjuklig process i hjärnan; varjehanda lindrigare psykoser folie icke därunder.
Sinnesslöhet betecknade sådana grader av utvecklingshämning,
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
3
vilka tåge under en utvecklingsnivå, som motsvarade den normalt vid straffmyndighetsåldern,
15 år, föreliggande. Dit hörde idioti och högre grader
av imbecillitet men däremot icke sådana lägre grader av imbecillitet, vilka
stöde på gränsen till den svaga begåvningen utan abnorm karaktär. Till
sinnessjukdom eller sinnesslöhet hörde i nu ifrågavarande hänseende icke
sådana mera partiella själsdefekter som etisk imbecillitet, sexuell perversitet,
dipsomani och dylikt.
Beträffande frågan huruvida ifrågavarande äktenskapshinder borde vara
dispensabelt eller indispensabelt uttalade lagberedningen följande.
Enligt den danska texten skall Konungen eller den han bemyndigar
kunna, efter retslaegeraadets hörande, tillåta en sinnessjuk att ingå äktenskap,
när under hänsyn till sjukdomens art och dess ringa fara för efterkommandes
hälsa samt den sjukes förmåga att bedöma äktenskapets betydelse
är försvarligt att sådant äktenskap ingås. De svenska och norska
förslagen upptaga däremot sinnessjukdom såsom ett indispensabelt äktenskapshinder.
I det norska förslaget är denna ståndpunkt en nödvändig följd därav
att, enligt rättsuppfattningen i Norge, den som inför lagen är att betrakta
såsom sinnessjuk även anses sakna rättslig handlingsförmåga. Med den
svenska rättspsykiatriska åskådningen att sinnessjukdom eller sinnesslöhet
ej ovillkorligen utesluter avtalskapacitet vore åter en möjlighet till dispens
ej oförenlig, och fakulteten har jämväl föreslagit att ifrågavarande äktenskapshinder
skulle bliva dispensabla. Fakultetens yttrande giver dock vid
handen att dispensmöjlighet förordats med tanke närmast på de psykopatologiska
tillstånd, vilka fakulteten sammanfattat under benämningen
svårare själslyten eller sedliga defekter. Att dessa tillstånd, liksom förutgången
sinnessjukdom, icke kunde uppställas såsom äktenskapshinder med
mindre möjlighet att erhålla dispens lämnades öppen, synes även beredningen
ovedersägligt. Och då å andra sidan förhandenvarande sinnessjukdom
och sinnesslöhet icke med nödvändighet måste utgöra indispensabla
hinder, kunde, därest såsom hinder mot äktenskap upploges sinnessjukdom
och därmed besläktade tillstånd i den utsträckning som av fakulteten
förordats, ur lagteknisk synpunkt vara väl försvarligt alt för samtliga fall
gåves en enhetlig bestämmelse örn tillgång till dispens. När däremot, såsom
enligt beredningens förslag, äktenskapsförbudet skall gälla allenast
förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, synes det lämpligen böra
bliva ovillkorligt.
Det är väl sant att, såsom fakulteten påpekat, sinnessjukdom kan tagas
i mer eller mindre omfattande bemärkelse och att under sinnessjukdom i
vidsträcktare mening torde kunna inbegripas former av psykisk rubbning,
exempelvis de av fakulteten nämnda partiella själsdefekterna, vilka det
vöre allt för hårt att hänföra till de ovillkorliga äktenskapsliindren. Ett
indispensabelt förbud synes ej kunna upprätthållas utanför det område,
sorn av fakulteten betecknas med egentlig sinnessjukdom och för vilket
även en benämning sådan som uppenbar eller tydlig sinnessjukdom blivit
ifragasalt. Det torde emellertid redan utan ett sådant inskränkande predika!,
som ej lämpligen lärer kunna i lagtexten brukas, av grunderna för
beredningens förslag i nu förevarande del oell vid en jämförelse med bestämmelserna
i 5 kap. 2 § oell 3 § 1 samt (i kap. 13 § klart framgå att sin
-
4 Första lagutskottets utlåtande nr 44.
nessjukdom i förslaget tages i den trängre meningen, i nära anslutning till
menige mans föreställningssätt, för vilket det lärer vara helt främmande,
att giftermål skulle under några förhållanden vara den sinnessjuke tilllåtet.
Vid överläggningar inom den norska läkarekåren rörande äktenskapslagstiftningen
har framhållits att, när sinnessjukdom förordades såsom
ovillkorligt äktenskapshinder, det förutsattes, bland annat, att sådan sjukdom
ej ansåges föreligga vid varjehanda lindriga psykoser och att fullständigt
tillfrisknande ansåges hava ägt rum även örn en viss defekt, ett visst
lättare svaghetstillstånd kvarstode efter sjukdomen. De åsikter om förhandenvaron
av sinnessjukdom, vilka sålunda fran norsk sida uttalats,
lära, efter vad beredningen inhämtat, allmänt omfattas även av svenska
psykiatrici.
Man har emellertid ock anmärkt, hurusom vetenskapen synes hysa en
viss benägenhet att giva begreppet sinnessjukdom en allt vidare omfattning
och att försiktigheten därför bjöde att genom en dispensregel trygga sig
mot de alltför stränga följder, till vilka vid en ändrad teoretisk uppfattning
örn begreppets innebörd ett äktenskapsförbud för den sinnessjuke kunde
leda. ben omständigheten att uppfattningen av begreppet sinnessjukdom
framdeles möjligen kan komma att undergå ändring synes dock icke innefatta
tillräcklig anledning att upptaga en regel, som icke påkallas av den
nuvarande uppfattningen därav. Snarare är det av vikt att lagen icke giver
anledning därtill att en sålunda ändrad uppfattning inlägger i lagens ord
en annan mening än med dem avsetts. Och ur denna synpunkt torde en
regel örn dispens ej vara att förorda. Den omständighet, att hindret är
gjort ovillkorligt, lärer vid lagbudets tillämpning innebära en kraftig erinran
att lagen avser blott de fall, då enligt hävdvunnet åskådningssätt
och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom är för handen och da
förty äktenskap med den sjuke icke rimligen bör under några förhållanden
få ingås.
Vad särskilt sinnesslöhet angår, synes dispens redan av den grund icke
böra ifrågakomma, att de fall, då sinnesslöheten icke är förbunden med
civilrättslig inkapacitet, äro ytterligt sällsynta. Vissa svenska psykiatriker
torde till och med vara av den åsikt att den sinnesslöe städse är civilrättsligt
inkapabel.
Enligt 1 § lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering må sterilisering äga
rum vid eugenisk, social eller medicinsk indikation, där den som avses
med ingreppet lämnat sitt samtycke därtill. Eugenisk indikation föreligger,
då någon med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom
eller svårt lyte av annat slag. Något krav på att den örn vars sterilisering
är fråga själv lider av den sjukdom eller svaghet, som kan betaras
komma att drabba hans avkomlingar, uppställes icke i detta fall. Med
social indikation avses, att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt
levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava
vårdnaden om barn. Om någon, som må steriliseras enligt lagen, på grund
av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till
sådan åtgärd, må han enligt 2 § steriliseras ändå att han ej samtyckt där
-
Första lagutskottets utlåtande nr 4-f.
5
till. Lagen gör icke någon skillnad mellan varaktig och tillfällig rättsinkapacitet.
Någon möjlighet att framtvinga sterilisering av en icke rättskapabel
person genom användande av fysiskt våld finnes icke enligt lagen.
Enligt 10 § i den danska lagen om äktenskaps ingående och upplösning
i dess lydelse enligt lag den 13 april 1938 gäller att den som är sinnessjuk,
»aandssvag», psykopat i högre grad eller alkoholist icke må ingå äktenskap
utan att justitieministeriet lämnat samtycke därtill. Sådant samtycke må
endast lämnas örn justitieministeriet efter inhämtande av yttrande från
Retslsegeraadet finner att det med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet, den
ringa faran för överförande på avkomlingar och vederbörandes förmåga
att bedöma äktenskapets betydelse kan anses försvarligt att äktenskapet
ingås. Såsom villkor för tillåtelsen kan uppställas, att vederbörande låter
underkasta sig sterilisering i enlighet med gällande bestämmelser därom.
I motionen II: 162 framhålles att frågan om rätt för sinnessjuka och
sinnesslöa att ingå äktenskap kommit i ett helt nytt läge efter tillkomsten
av 1941 års steriliseringslag. Motionärerna anföra därefter vidare.
Vi stå nu inför den situationen, att en sinnessjuk eller sinnesslö icke
får ingå äktenskap ens örn han underkastat sig sterilisering. Åtskilliga av
dessa sjuka äro emellertid relativt samvetsgranna, trofasta och samhällsdugliga
personer, ehuru de naturligtvis ofta samtidigt äro korttänkta och
omdömeslösa. De kunna icke så sällan försörja sig i något enkelt yrke.
Detta gäller särskilt en icke så liten grupp av de sinnesslöa. Ofta fästa
de sig på ett fullt normalt sätt vid en person av det motsatta könet och
önska gifta sig. Någon möjlighet härtill finns likväl icke ens för det fall,
att båda kontrahenterna eller endera av dem låter sterilisera sig, så att de
ej kunna få några barn. På denna punkt synes en ändring av lagen böra
komma till stånd. Det är grymt och meningslöst att beröva de sjuka de
lyckomöjliglieter, som äktenskapet även för dem kan innebära. Det ifrågavarande
äktenskapshindret framstår såsom särskilt irrationellt, om man
betänker, att lagstiftningen icke kunnat förhindra, att de sinnessjuka och
sinnesslöa i stor omfattning sätta utomäktenskapliga barn till världen.
Det synes därför böra övervägas, huruvida icke äktenskapshindret för sinnessjuka
och sinnesslöa bör göras dispensation. Förutsättning för dispens
synes böra vara icke blott att endera eller båda kontrahenterna underkastat
sig sterilisering utan också att den sjuke står relativt högt och visat
en god social anpassning. Lämpligast synes vara att möjlighet alt bevilja
dispens i dylika fall tillägges Kungl. Maj:t, sedan yttrande i ärendet inhämtats
från medicinalstyrelsen. Det kan erinras örn att det enligt dansk
lag finns möjlighet för Konungen eller den han bemyndigar att efter retslsegeraadets
hörande tillåta sinnessjuk att ingå äktenskap. Den ifrågasatta
lagändringen torde emellertid höra föregås av utredning i vanlig ordning.
Därvid bör jämväl undersökas i vad mån särskilda bestämmelser i nu förevarande
fall kunna vara erforderliga i fråga om äktenskapets civilrättsliga
verkningar, makarnas underhållsskyldighet mot varandra o. s. v.
Det kan tilläggas, att den föreslagna dispensmöjligheten skulle erbjuda
ett lämpligt påtryckningsmedel för att få de sinnessjuka och sinnesslöa
Utskottet.
6 Första lagutskottets utlåtande nr 44.
att gå med på sterilisering. Härigenom skulle kunna vinnas en önskvärd
effektivisering av steriliseringslagstiftningen.
I motionen II: 216 anföres bland annat följande.
Då äktenskap^ ej minst för psykiskt efterblivna är en hjälp att hålla sig
uppe i livet, torde man kunna påstå, att det är önskvärt, att relativt högt
stående sinnesslöa få rätt att gifta sig. Å andra sidan måste det hävdas, att
risken för att sinnesslöa få mindervärdiga barn är så stor, att ingen sinnesslö
borde föda barn. Det bör ock erinras om att sinnesslöa — delvis på
grund av det ovillkorliga äktenskapsförbudet -— ej sällan komma in i mer
eller mindre lösa utomäktenskapliga förbindelser, som bringa dem i skev
ställning till sin omgivning och överhuvud taget göra livet för dem än vanskligare.
Ett steg i rätt riktning borde vara att låta de bättre utrustade sinnesslöa
efter prövning ingå äktenskap under förutsättning, att de före äktenskapets
ingående underkastade sig sterilisering. En sådan uppmjukning av
gällande bestämmelser i vår äktenskapslagstiftning skulle ha tvenne bestämda
fördelar med sig: 1. livet skulle göras en smula lättare, tryggare och
rikare för några av samhällets sämst ställda, 2. färre psykiskt efterblivna
barn skulle sättas till världen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttranden över motionerna från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och
medicinska fakulteten vid universitetet i Lund. De i anledning härav från
nämnda myndigheter inkomna yttrandena lia såsom bilagor fogats vid
detta utlåtande (Bil. A, B och D). Vid medicinalstyrelsens yttrande har
fogats ett av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn N.
von Hofsten, avgivet särskilt yttrande (Bil. C).
I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas, att den som är sinnessjuk eller
sinnesslö ej må ingå äktenskap. Någon möjlighet att meddela dispens fran
detta äktenskapshinder finnes icke. I förevarande motioner hemställes om
utredning av frågan om införande i särskilda fall av möjlighet till sådan
dispens. I motionen 11:162 avses dispensmöjlighet för såväl • sinnessjuka
som sinnesslöa under det att motionen II: 216 begränsats till de sinnesslöa.
Enligt vad som anförts i vissa över motionerna avgivna yttranden kunna
sinnesslöa och sinnessjuka understundom visa en så god social anpassning
att varje möjlighet för dem att ingå äktenskap icke bör vara utesluten. Särskilt
bland de sinnesslöa torde finnas ett icke så litet antal personer som ha
ett relativt utvecklat själsliv och som äro i stånd att försörja sig själva och
sin familj. I ärendet har också upplysts att sinnesslöa och sinnessjuka icke
sällan på ett fullt normalt sätt fästa sig vid en person av det motsatta könet.
Äktenskapet skulle i dylika fall kunna innebära ett gott stöd.
Av utskottets här ovan lämnade redogörelse framgår, att såväl civilrättsliga
som sociala och eugeniska skäl åberopats till stöd för ifrågavarande
äktenskapshinder. Ur sistnämnda synpunkt har fragan örn rätt för de sinnesslöa
och sinnessjuka att ingå äktenskap kommit i ett förändrat läge
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
7
genom den under senare tid tillkomna steriliseringslagstiftningen. Jämlikt
1 § lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering må sådan åtgärd äga rum vid
bland annat s. k. eugenisk indikation. Därest den sinnesslöe eller sinnessjuke
är villig att underkasta sig sterilisering, bortfaller uppenbarligen varje
anledning att ur eugenisk synpunkt upprätthålla äktenskapsförbudet. Beträffande
personer vilka på grund av rubbad själsverksamhet sakna förmåga
att lämna giltigt samtycke till sterilisering — och hit hör tydligtvis det stora
flertalet sinnesslöa och sinnessjuka — gäller enligt 2 § steriliseringslagen
att de må steriliseras ändå att de icke samtyckt till åtgärden. Någon möjlighet
att framtvinga en steriliseringsoperation mot vederbörandes vilja finnes
emellertid icke. Denna omständighet har utan tvivel medfört att sterilisering
i många fall icke kunnat komma till stånd, ehuru starka skäl för en
sådan åtgärd förelegat. Med hänsyn till den nedärvningsrisk som anses föreligga
är det av särskild vikt att de sinnesslöa förhindras att sätta barn till
världen. Krav på en utvidgning av steriliseringsmöjligheterna ha också
framförts vid skilda tillfällen, senast genom motioner (1:183 och 11:200)
vid 1943 års riksdag. Genom den nu ifrågasatta lagändringen skulle man
kunna vinna att åtskilliga sinnesslöa och sinnessjuka komme att underkasta
sig en steriliseringsoperation, vilken eljest icke skulle komma till stånd. Antalet
utomäktenskapliga förbindelser liksom antalet barn som födas i sådana
förbindelser skulle härigenom minska. Även ur dessa synpunkter tala
sålunda beaktansvärda skäl för en lagändring av den i motionerna ifrågasatta
innebörden.
Enligt den danska äktenskapslagstiftningen finnes, såsom ovan anförts,
möjlighet för bland annat sinnessjuka och sinnesslöa att efter särskild prövning
ingå äktenskap. Vad som anföres i det av professorn N. von Hofsten
avgivna yttrandet ger vid handen att denna möjlighet lämnat goda resultat.
Även örn förhållandena i Danmark och i Sverige icke äro helt jämförliga,
synas de danska erfarenheterna likväl lämna stöd för tanken att medgiva
dispens från äktenskapsförbudet för åtminstone vissa lindrigt sinnesslöa.
Den av motionärerna ifrågasatta utredningen har tillstyrkts i samtliga de
yttranden som avgivits över motionerna. Medicinalstyrelsen har emellertid
givit uttryck åt den uppfattningen, att utredningen icke borde begränsas till
de av motionärerna angivna fallen utan utvidgas till att omfatta en allmän
omprövning av de sjukdomstillstånd och abnormiteter, som böra utgöra
hinder för äktenskap. Styrelsen har ock, i anslutning till vad som härutinnan
anförts i det av professorn N. von Hofsten avgivna yttrandet, gjort
gällande, att en bättre överensstämmelse borde åvägabringas mellan äktenskapslagstiftningen
å ena sidan och lagen om sterilisering å den andra.
Utskottet finner icke skäl att förorda en utredning som går utöver den
av motionärerna angivna ramen. I detta sammanhang må erinras alt frågan
örn en utvidgning av gällande bestämmelser örn hinder mot äktenskap var
föremål för riksdagens prövning i samband med en vid 1942 års riksdag
8
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
väckt motion (11:24). I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 51, i anledning
av sagda motion anförde utskottet, under hänvisning till vissa av
medicinalstyrelsen i ämnet åberopade utlåtanden, att tillräckliga skäl för en
utredning om införande av ytterligare äktenskapshinder på grund av sjukdom
icke syntes föreligga.
Även om frågan örn möjlighet till dispens från det i 2 kap. 5 § giftermålsbalken
stadgade äktenskapshindret torde ha sin största betydelse med hänsyn
till de sinnesslöa, synes anledning saknas att begränsa den ifrågasatta
utredningen till att avse allenast denna kategori. Vad de sinnessjuka beträffar
må hänvisas till de framsteg som sedan tillkomsten av giftermålsbalken
gjorts på den medicinska forskningens och terapiens liksom på ärftlighetslärans
områden. Bland annat med hänsyn härtill torde de sinnessjuka
icke böra undantagas från utredningen.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har framhållit, att det ligger
i sakens natur att sterilisering icke i lagen bör uppställas som villkor
för dispens, då anledning till sådan åtgärd kan saknas. Möjligheten för den
tillståndsgivande myndigheten att i särskilda fall uppställa sterilisering som
villkor bör emellertid, såsom ovan antytts, bliva föremål för särskild uppmärksamhet.
Utskottet får på grund *av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, II: 162
och II: 216, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheten till dispens i särskilda fall för
sinnesslö eller sinnessjuk från förbudet att ingå äktenskap
jämte vad därmed kan äga samband ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 25 maj 1944.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Linnér och Ahlkvist, fru
Sjöström-Bengtsson samt herrar Ragnar Bergh*, Lodenius och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Björling, Lindberg*, Stattin*, Skoglund i Umeå och Johansson i Mysinge.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
9
Bilaga A.
Till Riksdagens första lagutskott.
I skrivelse den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att, med anledning av framställning av riksdagens första lagutskott, till
utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 162 och 216 år 1944 i riksdagens
andra kammare rörande utredning örn rätt för sinnessjuka och sinnesslöa
eller endast sinnesslöa att i vissa fall få ingå äktenskap. Med anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.
Av motiven till 2 kap. 5 § giftermålsbalken framgår, att det ansetts nödvändigt
ur rashygienisk synpunkt, att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgöra
äktenskapshinder. Samtidigt beaktades även den äktenskapsinkompetens,
som både sinnessjukdom och sinnesslöhet medföra även ur andra
synpunkter.
I båda motionerna uppställdes sterilisering som villkor för att en sinnessjuk
eller sinnesslö person skall få ingå äktenskap. Men därjämte förutsätta
motionärerna, att endast mera högt stående sinnessjuka och sinnesslöa, som
visat en god social anpassning, böra erhålla tillstånd att ingå äktenskap.
Socialstyrelsen, kan av erfarenhet vitsorda, att det finns åtskilliga skötsamma
och relativt högt stående sinnessjuka och sinnesslöa, vilka känna
det mycket svårt att icke kunna få gifta sig. Det förekommer ej sällan, att
en sinnessjuk eller sinnesslö sedan flera år tillbaka sammanbor med en
annan person och att de äro varmt fästade vid varandra. I flera fall händer
det, att de ha ett eller flera barn. Under sådana omständigheter är det såväl
ur samhällets som ur kontrahenternas egen synpunkt synnerligen önskvärt,
att sterilisering kommer till stånd. I detta sammanhang kan icke nog kraftigt
understrykas den stora betydelsen av att man med alla till buds stående
medel försöker hindra, att sinnessjuka och sinnesslöa sätta barn till världen.
Enligt gällande steriliseringslag kan emellertid en person icke mot sin vilja
steriliseras. Enär man genom den ifrågasatta lagändringen skulle vinna, att
åtskilliga sinnessjuka och sinnesslöa torde komma alt underkasta sig steriliseringsoperation,
vilken eljest icke skulle komma till stånd, och då därjämte
humanitära skäl tala för lagändringen, får socialstyrelsen tillstyrka,
att den föreslagna utredningen örn rätt för sådana personer att ingå äktenskap
snarast må komma till stånd.
1 detta ärendes handläggning ha deltagit tf. generaldirektören Höjer, tjf.
byråchefen Moureau, föredragande samt byråcheferna Bexelius och Nyström.
Stockholm den 28 februari 1944.
KARL J. HÖJER.
Nils Moureau.
10
Första lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
Bilaga B.
Till Riksdagens första lagutskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 11 februari 1944 anbefallt medicinalstyrelsen att
till Utskottet avgiva yttrande över de vid årets riksdag väckta motionerna
II: 162 och 216 angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka och
sinnesslöa att under vissa förhållanden ingå äktenskap, får styrelsen till
åtlydnad härav anföra.
Under de senaste åren lia från olika håll anmärkningar framförts mot
gällande lagstiftning i vad den avser äktenskapshinder av medicinska skäl.
Ehuru medicinalstyrelsen vill framhålla, att huvudmotiven för gällande
bestämmelser om äktenskapsförbud för sinnessjuka och sinnesslöa äro att
söka på det civilrättsliga och ej på det eugeniska området, finner styrelsen
skäl föreligga för en närmare utredning av dessa frågor. Styrelsen vill dock
starkt betona önskvärdheten av att denna utrednings uppdrag ej begränsas
till de av motionärerna påtalade specialfallen utan utvidgas till att omfatta
en allmän omprövning av vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter, som
böra utgöra hinder för ingående av äktenskap. Otvivelaktigt har sedan tillkomsten
av gällande äktenskapslag betydande framsteg gjorts på den medicinska
forskningens och ärftlighetslärans områden. Genom tillkomsten av
steriliseringslagen och dess allmännare tillämpning ha nya problemställningar
uppstått, som ej förelegat vid tidpunkten för tillkomsten av gällande
äktenskapslag. Utredningen torde även böra ägna sin uppmärksamhet åt
dessa problem med syfte att åvägabringa bättre överensstämmelse mellan
äktenskapslagen och steriliseringslagen.
Medicinalstyrelsen får alltså tillstyrka, att en utredning kommer till stånd
enligt nu angivna riktlinjer.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
medicinalrådet Björck, t. f. byråchefen Elfving, inspektören för sinnesslövården
Anna-Lisa Annell samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,
professorn N. von Hofsten, som avgivit särskilt här närslutet yttrande i
ärendet.
Stockholm den 24 februari 1944.
J. AXEL HÖJER.
Karl Loberg.
j G. Timelius.
Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
11
Bilaga C.
Till Kungl. Medicinalstyrelsen.
De i Andra kammaren väckta motionerna nr 162 och nr 216 lia väsentligen
samma syfte. En olikhet är dock att den utredning som föreslås rörande
rätt att i särskilda fall ingå äktenskap i den förstnämnda motionen
avses gälla för sinnessjuka och sinnesslöa, i den sistnämnda endast för sinnesslöa.
Vad som förordas är i ingendera motionen ett upphävande av nu
gällande äktenskapsförbud utan endast möjlighet till dispens. I båda motionerna
förutsättes dels sterilisering, dels att den sinnesslöe eller sjuke »star
relativt högt och visat en god social anpassning» (cit. ur motionen nr 162).
Jag skall i det följande först beröra denna fråga i vad gäller sinnesslöa.
Frågan om möjlighet till äktenskap för sinnesslöa har, liksom steriliseringsfrågan,
en eugenisk (arvshygienisk) och en social sida. (Den rent civil - rältsliga sidan av frågan anser jag mig icke ha anledning att diskutera.)
Dessa synpunkter sammanfalla såtillvida att det ur båda är önskvärt att sinnesslöa
icke alstra barn och att därför den barnalstring som nu förekommer
i möjligaste mån bör förhindras. Enighet synes också kunna förutsättas
däri att fruktsamma sinnesslöa icke böra ha möjlighet att ingå fruktsamma
äktenskap. Det gällande äktenskapsförbudets uppseendeväckande
ringa effektivitet kan icke vara ett skäl att öka antalet barnalstrande sinnesslöäktenskap.
I motionerna förutsättes också, som redan anmärkts, sterdisering
av åtminstone den ena av kontrahenterna. Ur eugenisk synpunkt äro
äktenskap mellan steriliserade sinnesslöa och ur arvssynpunkt fullvärdiga
individer, vilkas äktenskapliga fruktsamhet därigenom förhindras, synnerligen
olämpliga. Däremot finnes ur denna synpunkt intet att invända mot
äktenskap mellan sinnesslöa, av vilka åtminstone den ena är steriliserad.
Möjlighet till sådana äktenskap skulle tvärtom genom att stimulera till sterilisering
förhindra tillkomsten av åtskilliga i utomäktenskapliga förbindelser
alstrade psykiskt efterblivna barn. Här måste emellertid även frågans sociala
och i samband därmed dess etiska sida beaktas. Det är uppenbart olämpligt
att lågt stående sinnesslöa, som icke kunna försörja en maka eller make,
och oroliga, opålitliga och moraliskt defekta sinnesslöa, som till stor del
likaledes sakna denna förmåga och för vilka ett äktenskapligt samliv även
av andra skäl skulle vara socialt skadligt och etiskt stötande, äga möjlighet
alt ingå ofruktsamma äktenskap. Detta har ju icke heller förutsatts i motionerna.
_ „ ...
Beträffande den kategori för vilken möjlighet till dispens fran äktenskapsförbudet
kan diskuteras, relativt högt stående sinnesslöa med relativt god
social anpassningsförmåga, gäller det att mot varandra väga de delvis ovan
antydda fördelarna och eventuellt förefintliga nackdelar. Det kail sägas att
äktenskapet är en social institution, som särskilt med hänsyn till försörjningsplikten
ställer sådana krav på kontrahenterna att icke heller lindrigare
sinnesslöa äga förutsättningar härför. Denna synpunkt är givetvis
viktig och måste under alla omständigheter beaktas såtillvida att ett strängt
urval och en noggrann prövning av varje enskilt lall mäste förutsättas, meli
den väger icke nödvändigtvis så tungt alt varje möjlighet till dispens mäste
anses olämplig. Ehuru jag icke kan åberopa personlig och klinisk erfarenhet,
är jag benägen att anse att det finnes en del sinnesslöa, vilkas barnalstring
12 Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
ur eugenisk synpunkt är klart olämplig men som dock i för dem lämpad
verksamhet kunna försörja sig själva och en make eller maka. Ett sterilt
äktenskap bör i sådana fall kunna vara ett stöd och en hjälp till social anpassning
och förhindra en del icke blott av eugeniska utan också av sociala
skäl skadliga utomäktenskapliga förbindelser. Örn detta är riktigt, tala sociala
skäl icke mot utan för en med tillräckliga garantier omgärdad och
iörsiktigt tillämpad möjlighet till dispens från äktenskapsförbudet. Denna
uppfattning synes styrkas av erfarenheter från Danmark. Från den stora
Rederska sinnesslöanstalten i Brejning meddelades redan 1936 (i en artikel
av G. Wad i Nord. tidskr. för sinnesslövård) att »vi har kun gjort faa daarlige
Erfaringer med steriliserede . . . Ikke faa er blevet gift og klarer sig
panit.» (1 en bilaga till befolkningskommissionens betänkande angående
sterilisering 1936 citerade jag detta yttrande; jag var redan då inne på
denna tankegång.) En erfaren dansk sinnesslöläkare, överläkaren vid den
likaledes mycket stora sinnesslöanstalten i Birkeröd J. Norvig, förklarar (i
Nord. Med. Tidskr. 1938) att en lindrigt sinnesslö ung man ofta gifter sig
med en liknande kvinna. »De sliter begge trofast i det, falder sjaddent Sam-undet
ekonomisk lil Byrde, dels fordi de tager det Arbejde, de kan faa fat
paa, selv örn det er daarligt lonnet, dels fordi Fordringerne til Livet er
smaa.» När, tillägger han, »det ena sinnesslöa barnet efter det andra» födes,
dröjer det dock icke länge, innan misär inträder. Nervig uttalar i fortsättningen
att äktenskapslagen bör innehålla en bestämmelse örn att sterilisering
eventuellt kan ställas som villkor för att lindrigt sinnesslöa skola kunna få
tillstånd att ingå äktenskap. På grund av sinnesslövårdens olika organisation
och den noggranna övervakningen av steriliserade sinnesslöa i Danmark
äro förhållandena i detta land och i Sverige icke direkt jämförliga. I
princip giva dock de danska erfarenheterna otvivelaktigt stöd åt tanken att
för vissa lindrigt sinnesslöa möjliggöra dispens från äktenskapsförbudet. De
eugeniska skälen härför ha redan berörts. Många sinnesslöa leva obestridligen
i en mer eller mindre barnproduktiv promiskuitet och kunna ej förmås
till sterilisering. Det skulle vara en obestridlig vinst ur eugenisk synpunkt
(och även ur social; synpunkterna sammanfalla till stor del), örn en del av
deni, innan de letts in på denna asociala livsföring, genom utsikten till ett
äktenskap kunde förmas till sterilisering. Andra leva i mera stadigvarande
utomäktenskapliga förbindelser och få till avsevärd del psykiskt undermåliga
barn. Framför allt i de fall, då kontrahenterna önska men för närvarande
ej lagligen kunna gifta sig, skulle möjligheten till äktenskap efter
sterilisering säkerligen leda till steriliseringar. Naturligtvis finnas övergångs1
Örmer mellan dessa båda kategorier. Jag tror icke att man bör hysa överdrivna
förhoppningar och vänta en radikal ökning av antalet önskvärda
steriliseringar enbart genom skapande av en möjlighet till dispens från
äktenskapsförbudet, men det kan icke bestridas att en sådan möjlighet skulle
utgöia en stimulans till sterilisering, som i förening med andra åtgärder
och en allmännare förståelse för steriliseringslagens syfte skulle medföra
en avsevärd nedsättning av de sinnesslöas fruktsamhet.
Örn möjlighet lill dispens från äktenskapsförbudet skall övervägas för
vissa sinnesslöa, uppstår frågan, örn det bör krävas att båda kontrahenterna
i ett äktenskap skola vara steriliserade. Här kommer särskilt den synpunkten
i betraktande att det icke är önskvärt att ärftligt fullvärdiga personer
bindas vid steriliserade och därigenom bli ofruktsamma i äktenskap. Ett
begränsat antal sådana förbindelser spelar ingen större roll ur eugenisk svn
-
13
Första lagutskottets utlåtande nr AA; bilagor.
punkt och allmän befolkningssynpunkt, men en ökning av möjligheterna
härför är avgjort olämplig. Örn båda kontrahenterna äro steriliserade (den
ena på grund av sinnesslöhet, den andra av samma eller annan anledning),
linnas inga betänkligheter av detta slag. Ett obönhörligt krav härpå skulle
dock innebära olägenheter. En del önskvärda sterila äktenskap skulle förhindras
genom att endast den ena kontrahenten vöre villig att låta sterilisera
sig. Vidare finnas åtskilliga personer, som icke äro så tydligt efterblivna
eller abnorma att sterilisering är klart motiverad men vilkas lämplighet att
föda barn åtminstone ur eugenisk synpunkt är tvivelaktig; att fruktsamma
sådana personer bindas vid steriliserade är knappast olämpligt, i mångå fall
en uppenbar fördel. Det förefaller mig således att sterilisering av båda kontrahenterna
ej bör vara ett oeftergivligt villkor. Det bör dock kunna ställas
i sådana fall, där detta synes påkallat. Oeftergivliga villkor äro dels att den
ena kontrahenten måste vara steriliserad, dels att en steriliserad sinnesslö
icke får möjlighet att ingå äktenskap med en psykiskt och ärftligt fullmålig,
osteriiiserad person. En självfallen följd av vad nu sagts är att en sinnesslö
icke kan tänkas erhålla dispens till äktenskap överhuvud; vad som
kan komma i fråga är endast tillstånd till äktenskap med en bestämd person.
En gemensam ansökan av båda kontrahenterna skulle således vara erforderlig.
Beträffande sinnessjuka, som i den ena motionen (nr 162) jämställas med
sinnesslöa och för vilka samma möjlighet till dispens från äktenskapsförbudet
förordas, ligga förhållandena mycket olika till. Ur eugenisk synpunkt
skulle möjlighet till äktenskap efter sterilisering även här kunna medföra
en del nyttiga steriliseringar och således innebära vissa fördelar. Denna
synpunkt har dock på grund av den lägre arvsrisken, den relativt ringa
effekten av sterilisering och andra förhållanden en mera underordnad betydelse
och kan icke uppväga de ogynnsamma följder som kunna förutses.
Jag äger icke den psykiatriska sakkunskap som kräves för ett allsidigt bedömande
av denna fråga, men det synes uppenbart att även lindrigt sinnessjuka
i allmänhet äro allt annat än lämpade för äktenskapligt samliv. De
olyckliga följderna i sådana äktenskap, där den ena makens sinnessjukdom
utbrutit eller blivit känd efter äktenskapets ingående, synas tala ett även
för lekmannen tydligt språk. Sjukdomarnas inställa eller periodvis växlande
natur och den osäkra prognosen vid en förbättring innebära principiella
olikheter gentemot sinnesslöheten. Övervägande skäl synas mig således
tala mot lättnader i äktenskapsförbudet för sinnessjuka.
Om enligt min mening vägande skäl kunna anföras för att vissa lindrigt
sinnesslöa beredas möjlighet att under ovan berörda villkor ingå äktenskap,
anser jag dock icke att denna fråga bör lösas isolerad. De talrika äktenskap
som nu trots gällande äktenskapsförbud ingås av sinnesslöa äro ur alla
synpunkter olämpliga; det är upprörande och för rättskänslan kränkande
att ett åsidosättande av lagens klara bestämmelser i betydande utsträckning
opåtalt äger rum. (Undertecknad har redan i en bilaga Ull befolkningskommissionens
betänkande angående sterilisering 1936 och även sedermera i ramhållit
detta missförhållande.) En stor del, sannolikt den vida övervägande
delen av dessa äktenskap skulle vara ur social synpunkt olämpliga även
örn sterilisering hade sked. (I elt i skrivelse till medicinalstyrelsen av inspektören
för sinnesslövården dr A.-L. Annell den 15 januari 1944 berört
fall hade sterilisering verkställts före äktenskapets ingående.) Det kan icke
vara någon mening med att genom en lagändring bereda möjlighet för en
14 Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
starkt begränsad kategori av sinnesslöa att på bestämda villkor ingå äktenskap,
om sinnesslöa, vilka under inga omständigheter borde äga sådan möjlighet,
alltjämt kunna ingå och i ej ringa utsträckning ingå i lagen förbjudna
äktenskap. Örn lagens bestämmelser skola uppmjukas, synas garantier samtidigt
böra skapas för att lagen efterleves. Sådana garantier kunna måhända
ej skapas utan att i viss utsträckning läkarundersökning kräves.
Enligt min uppfattning bör frågan örn möjlighet till dispens för vissa sinnesslöa
från äktenskapsförbudet upptagas till behandling i samband med övervägande
av en viss revision av äktenskapslagstiftningen. Vad jag här åsyftar
är den påtagliga brist på överensstämmelse som finnes mellan principerna
för å ena sidan äktenskapslagstiftningen, å andra sidan steriliserings- och
abortlagstiftningen. Sinnessjukdom av ärftlig art utgör indikation för sterilisering
och abort vare sig sjukdomen är manifest eller ej. Den princip som
i detta avseende ligger till grund för dessa lagar är att en person, som kan
antagas komma att lämna sinnessjukdom i arv till sina barn, ej bör ha barn
(eller, om man uttrycker sig mindre kategoriskt, att det är önskvärt att han
ej får barn). Äktenskapshinder föreligger däremot endast, såvida sjukdomen
är manifest med mer eller mindre påtagliga symtom. Efter abort- och steriliseringslagarnas
införande synes konsekvensen fordra att även i äktenskapslagen
hänsyn tages till arvsrisken och att alltså en ändring till överensstämmelse
med nämnda lagar sker. Om det möjligen kan diskuteras,
huruvida arvsrisken ensam motiverar en sådan lagändring — vilket den
enligt min uppfattning gör — så synas starka sociala skäl tala i samma
riktning. Ett närmare bedömande härav måste överlämnas åt psykiatrisk
sakkunskap, men det förefaller klart olämpligt att en tillfälligt och kanske
blott ytligt återställd person, som med stor sannolikhet kommer att återfalla
i en för ett samliv ödesdiger sinnessjukdom, skall äga rätt att ingå äktenskap.
Om en lagändring göres på denna punkt, är det tänkbart att en starkt
begränsad dispensrätt kan böra införas; härom vågar jag ej uttala någon
bestämd uppfattning.
Jag kommer alltså till den slutsatsen att vägande skäl tala för en utredning
rörande möjlighet till dispens för vissa lindrigt sinnesslöa från gällande
äktenskapsförbud men att denna fråga bör övervägas i det större sammanhang
som ovan berörts.
Uppsala den 22 februari 1944.
NILS von HOFSTEN.
Första lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
15
Bilaga D.
Utdrag ur protokoll hållet hos medicinska fakulteten i
Lund den 29 februari 1944.
§ 37. För medicinska fakultetens yttrande hade remitterats motionerna i
andra kammaren nr 162 och nr 216 angående utredning örn rätt för sinnessjuka
och sinnesslöa att under vissa förhållanden få ingå äktenskap.
Fakulteten hade uppdragit åt dekanus, professor Siwe, samt professor
Sjöbring att avgiva yttrande i ärendet.
Professorerna Siwe och Sjöbring ingåvo denna dag följande utlåtande:
»Med anledning av Kungl. Majrts remiss 11 februari 1944 av motionerna
II: 162 och 216 må följande anföras.
2 kap. 5 § giftermålsbalken innebär ovillkorligt förbud för sinnessjuk
eller sinnesslö att ingå äktenskap. Gränsen är emellertid flytande mellan
sinnessjuk, resp. sinnesslö och själsligt frisk person. Ett gränsområde finnes
där dispens från äktenskapsförbud mången gång kan te sig fullt berättigad
och även vara önskvärd. Beträffande fallandesjuka finnes möjlighet till
dispens.
Även eugeniska skäl torde en gång ha föranlett förbudet att ingå äktenskap.
Man ville härmed sätta ett hinder för dessa personer att fortplanta
sig. Den enda effektiva metoden härför är emellertid sterilisering. Och det
finns all anledning att göra bestämd åtskillnad mellan de krav samhället
finner sig böra uppställa för äktenskap och för fortplantning. Icke sällan
kunna förhållandena vara sådana, att en person, som med hänsyn till risken
för överförande på avkomman av anlaget för själslig sjukdom bör steriliseras,
likväl bör tillåtas ingå äktenskap. Om möjlighet härför beredes dispensvägen,
kan sterilisering uppställas som villkor för tillstånd att ingå äktenskap
och sterilisering bringas till stånd i fall där personen eljest vägrat underkasta
sig sådant ingrepp. Så till vida innebär dispensering ökad effektivitet
för steriliseringsförfarandet. Dispens från äktenskapsförbud får å andra
sidan icke utan vidare följa av sterilisering. Bärande skäl måste finnas för
att äktenskap i det särskilda fallet må tillåtas, och beviljandet av dispens
bör icke ske annat än efter prövning under allsidigt övervägande av olika
omständigheter av betydelse och med hänsyn också till den andra parten
i det ifrågasatta äktenskapet.
Det ligger i sakens natur att .sterilisering icke i lagen bör uppställas som
villkor för dispens, då anledning till sådan åtgärd kan saknas (t. ex. på
grund av den själsliga rubbningens icke ärftliga natur). Ej heller torde det
vara lämpligt att i lagen införa särskilda bestämmelser örn de civilrättsliga
verkningarna av äktenskap efter dispens, då möjlighet under alla förhål - landen böra lämnas öppna att handla pä sätt som det särskilda fallet kräver.
De brister som vidlåda nuvarande lagstiftning i hithörande frågor gäller
framför allt den stelhet i bestämmelserna som lägger hinder i vägen för
nödigt hänsynstagande lill de olika omständigheter som ha betydelse för
sakens avgörande, en stelhet som nödvändigt följer redan av rådande benägenhet
hos lagskrivare att i detalj föreskriva villkor och medel.
Då det i motionerna berörda ovillkorliga förbudet teir sinnessjuka och
sinnesslöa att ingå äktenskap måste anses innebära en påtaglig brist i lag
-
16
Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
sunningen, förordas att utredning i och för nödig lagändring snarast måtte
komma till stånd.»
Fakulteten beslöt att med hänsyn till ovanintagna utredning livligt tillstyrka
utredning i motionernas syfte.
Som ovan.
Å tjänstens vägnar:
Gunnar Redstam.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1944
441609
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten