Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap. Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.

1944-05-25 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap. Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

I

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av

frågan om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda

fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap.

Första lagutskottet har i ett sammanhang behandlat de inom riksdagens

andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 162 av

herr Hedlund i Östersund och fru Västberg samt nr 216 av herr Hoppe m. fl.

I motionen II: 162 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utredning angående rätt för sinnessjuka och sinnesslöa

att i särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap ävensom

framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

I motionen II: 216 föreslås, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit

ville lata utreda fragan örn rätt för relativt högtstående sinnesslöa att

under vissa förhållanden och efter särskild prövning ingå äktenskap.

Beträffande de skäl som legat till grund för motionärernas yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas, att den som är sinnessjuk eller

sinnesslö ej ma träda i äktenskap. Detta äktenskapshinder är, i motsats

till vissa andra i lagen upptagna hinder mot äktenskap, indispensabelt.

För den sinnessjuke och sinnesslöe finns överhuvud taget ingen möjlighet

att ingå äktenskap. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller

sinnesslö, eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall

han på grund av stadgandet i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken med

läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöliet icke kan hos honom

påvisas. Enligt kungl, stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården

i riket 37 § 7), 105 och 116 §§, 124 § 8) samt 126, 131 och 133 §§

skall om varje sinnessjuk eller sinnesslö, vare sig han åtnjuter vård på

anstalt eller ej, anmälan göras hos prästen i den församling, där den sinnessjuke

ellez sinnesslöe är kyrkobokförd och enligt kungl, förordningen

den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande, reglerna till församlingsboken,

kol. 2, skall anteckning örn förhållandet göras i sagda hök.

Ar sålunda i kyrkoböckerna antecknat, att trolovad är sinnessjuk eller

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 44.

sinnesslö eller har prästen eljest skälig anledning antaga att så är förhållandet

må lysning icke meddelas, med mindre den trolovade med läkarbetyg

styrker att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom

påvisas.

Har äktenskap ingåtts i strid mot bestämmelserna i 2 kap. 5 § kan äktenskapet

återgå i enlighet med stadgandena i 10 kap. 2 §. Till återgång kan

dömas på yrkande såväl av make som vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö

som av andra maken. För anliängiggörande av sådan talan är i

båda fallen viss preskriptionstid stadgad.

Om ena maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år utan att skälig förhoppning finnes om den sjukes varaktiga

återställande till hälsan, har andra maken jämlikt 11 kap. 13 § rätt att

vinna äktenskapsskillnad.

Ingående av äktenskap med person, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig

sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga

straffas enligt 17 kap. 2 § strafflagen med straffarbete i högst

fyra år eller fängelse. Sådant brott må icke åtalas, där ej för brottet blivit

dömt till återgång av äktenskapet.

Beträffande förarbetena till bestämmelsen i 2 kap. 5 § giftermålsbalken

må här nämnas följande.

Lagberedningen framhöll i sina motiv (Förslag till revision av giftermålsbalken

och vissa delar av ärvdabalken) att det enligt tidigare gällande svensk

rätt varit otvivelaktigt att den, som saknade förmågan att sluta avtal över

huvud, icke heller ägde ingå äktenskap. Sinnestillstånd, som berövade en

person rättslig handlingsförmåga, utgjorde alltså även äktenskapshinder.

Sinnessjukdom kunde emellertid, såsom medicinska fakulteten i Lppsala

i avgivet utlåtande framhållit, enligt nutida vetenskaplig åskådning icke

alltid anses innebära civilrättslig inkapacitet. Det vore därför nödigt, med

avseende på sinnessjukdomens rashygieniska betydelse och den äktenskapsinkompetens

den även från andra synpunkter medförde, att sjukdomen

såsom sådan komme att utgöra äktenskapshinder. Detsamma borde galla

örn de tillstånd av hämmad psykisk utveckling, vilkas högsta grad betecknades

som idioti, och vilka varken enligt vetenskapligt eller allmänt språkbruk

innefattades under sinnessjukdom men lämpligen kunde betecknas

som sinnesslöhet. Förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet hade

i enlighet härmed upptagits bland äktenskapshindren jämväl för de undantagsfall

då den sjuke eller sinnesslöe icke måste anses sakna rättslig handlingsförmåga.

Redan genomgången sinnessjukdom vore icke äktenskapshinder

men den som varit sinnessjuk inom de tre sista åren skulle förete

intyg örn sin frihet från sådan sjukdom för att lysning skulle få meddelas.

Sinnessjukdom utgjorde enligt svenskt psykiatriskt språkbruk en pågående

sjuklig process i hjärnan; varjehanda lindrigare psykoser folie icke därunder.

Sinnesslöhet betecknade sådana grader av utvecklingshämning,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

3

vilka tåge under en utvecklingsnivå, som motsvarade den normalt vid straffmyndighetsåldern,

15 år, föreliggande. Dit hörde idioti och högre grader

av imbecillitet men däremot icke sådana lägre grader av imbecillitet, vilka

stöde på gränsen till den svaga begåvningen utan abnorm karaktär. Till

sinnessjukdom eller sinnesslöhet hörde i nu ifrågavarande hänseende icke

sådana mera partiella själsdefekter som etisk imbecillitet, sexuell perversitet,

dipsomani och dylikt.

Beträffande frågan huruvida ifrågavarande äktenskapshinder borde vara

dispensabelt eller indispensabelt uttalade lagberedningen följande.

Enligt den danska texten skall Konungen eller den han bemyndigar

kunna, efter retslaegeraadets hörande, tillåta en sinnessjuk att ingå äktenskap,

när under hänsyn till sjukdomens art och dess ringa fara för efterkommandes

hälsa samt den sjukes förmåga att bedöma äktenskapets betydelse

är försvarligt att sådant äktenskap ingås. De svenska och norska

förslagen upptaga däremot sinnessjukdom såsom ett indispensabelt äktenskapshinder.

I det norska förslaget är denna ståndpunkt en nödvändig följd därav

att, enligt rättsuppfattningen i Norge, den som inför lagen är att betrakta

såsom sinnessjuk även anses sakna rättslig handlingsförmåga. Med den

svenska rättspsykiatriska åskådningen att sinnessjukdom eller sinnesslöhet

ej ovillkorligen utesluter avtalskapacitet vore åter en möjlighet till dispens

ej oförenlig, och fakulteten har jämväl föreslagit att ifrågavarande äktenskapshinder

skulle bliva dispensabla. Fakultetens yttrande giver dock vid

handen att dispensmöjlighet förordats med tanke närmast på de psykopatologiska

tillstånd, vilka fakulteten sammanfattat under benämningen

svårare själslyten eller sedliga defekter. Att dessa tillstånd, liksom förutgången

sinnessjukdom, icke kunde uppställas såsom äktenskapshinder med

mindre möjlighet att erhålla dispens lämnades öppen, synes även beredningen

ovedersägligt. Och då å andra sidan förhandenvarande sinnessjukdom

och sinnesslöhet icke med nödvändighet måste utgöra indispensabla

hinder, kunde, därest såsom hinder mot äktenskap upploges sinnessjukdom

och därmed besläktade tillstånd i den utsträckning som av fakulteten

förordats, ur lagteknisk synpunkt vara väl försvarligt alt för samtliga fall

gåves en enhetlig bestämmelse örn tillgång till dispens. När däremot, såsom

enligt beredningens förslag, äktenskapsförbudet skall gälla allenast

förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, synes det lämpligen böra

bliva ovillkorligt.

Det är väl sant att, såsom fakulteten påpekat, sinnessjukdom kan tagas

i mer eller mindre omfattande bemärkelse och att under sinnessjukdom i

vidsträcktare mening torde kunna inbegripas former av psykisk rubbning,

exempelvis de av fakulteten nämnda partiella själsdefekterna, vilka det

vöre allt för hårt att hänföra till de ovillkorliga äktenskapsliindren. Ett

indispensabelt förbud synes ej kunna upprätthållas utanför det område,

sorn av fakulteten betecknas med egentlig sinnessjukdom och för vilket

även en benämning sådan som uppenbar eller tydlig sinnessjukdom blivit

ifragasalt. Det torde emellertid redan utan ett sådant inskränkande predika!,

som ej lämpligen lärer kunna i lagtexten brukas, av grunderna för

beredningens förslag i nu förevarande del oell vid en jämförelse med bestämmelserna

i 5 kap. 2 § oell 3 § 1 samt (i kap. 13 § klart framgå att sin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 44.

nessjukdom i förslaget tages i den trängre meningen, i nära anslutning till

menige mans föreställningssätt, för vilket det lärer vara helt främmande,

att giftermål skulle under några förhållanden vara den sinnessjuke tilllåtet.

Vid överläggningar inom den norska läkarekåren rörande äktenskapslagstiftningen

har framhållits att, när sinnessjukdom förordades såsom

ovillkorligt äktenskapshinder, det förutsattes, bland annat, att sådan sjukdom

ej ansåges föreligga vid varjehanda lindriga psykoser och att fullständigt

tillfrisknande ansåges hava ägt rum även örn en viss defekt, ett visst

lättare svaghetstillstånd kvarstode efter sjukdomen. De åsikter om förhandenvaron

av sinnessjukdom, vilka sålunda fran norsk sida uttalats,

lära, efter vad beredningen inhämtat, allmänt omfattas även av svenska

psykiatrici.

Man har emellertid ock anmärkt, hurusom vetenskapen synes hysa en

viss benägenhet att giva begreppet sinnessjukdom en allt vidare omfattning

och att försiktigheten därför bjöde att genom en dispensregel trygga sig

mot de alltför stränga följder, till vilka vid en ändrad teoretisk uppfattning

örn begreppets innebörd ett äktenskapsförbud för den sinnessjuke kunde

leda. ben omständigheten att uppfattningen av begreppet sinnessjukdom

framdeles möjligen kan komma att undergå ändring synes dock icke innefatta

tillräcklig anledning att upptaga en regel, som icke påkallas av den

nuvarande uppfattningen därav. Snarare är det av vikt att lagen icke giver

anledning därtill att en sålunda ändrad uppfattning inlägger i lagens ord

en annan mening än med dem avsetts. Och ur denna synpunkt torde en

regel örn dispens ej vara att förorda. Den omständighet, att hindret är

gjort ovillkorligt, lärer vid lagbudets tillämpning innebära en kraftig erinran

att lagen avser blott de fall, då enligt hävdvunnet åskådningssätt

och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom är för handen och da

förty äktenskap med den sjuke icke rimligen bör under några förhållanden

få ingås.

Vad särskilt sinnesslöhet angår, synes dispens redan av den grund icke

böra ifrågakomma, att de fall, då sinnesslöheten icke är förbunden med

civilrättslig inkapacitet, äro ytterligt sällsynta. Vissa svenska psykiatriker

torde till och med vara av den åsikt att den sinnesslöe städse är civilrättsligt

inkapabel.

Enligt 1 § lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering må sterilisering äga

rum vid eugenisk, social eller medicinsk indikation, där den som avses

med ingreppet lämnat sitt samtycke därtill. Eugenisk indikation föreligger,

då någon med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar

överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom

eller svårt lyte av annat slag. Något krav på att den örn vars sterilisering

är fråga själv lider av den sjukdom eller svaghet, som kan betaras

komma att drabba hans avkomlingar, uppställes icke i detta fall. Med

social indikation avses, att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt

levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava

vårdnaden om barn. Om någon, som må steriliseras enligt lagen, på grund

av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till

sådan åtgärd, må han enligt 2 § steriliseras ändå att han ej samtyckt där
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4-f.

5

till. Lagen gör icke någon skillnad mellan varaktig och tillfällig rättsinkapacitet.

Någon möjlighet att framtvinga sterilisering av en icke rättskapabel

person genom användande av fysiskt våld finnes icke enligt lagen.

Enligt 10 § i den danska lagen om äktenskaps ingående och upplösning

i dess lydelse enligt lag den 13 april 1938 gäller att den som är sinnessjuk,

»aandssvag», psykopat i högre grad eller alkoholist icke må ingå äktenskap

utan att justitieministeriet lämnat samtycke därtill. Sådant samtycke må

endast lämnas örn justitieministeriet efter inhämtande av yttrande från

Retslsegeraadet finner att det med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet, den

ringa faran för överförande på avkomlingar och vederbörandes förmåga

att bedöma äktenskapets betydelse kan anses försvarligt att äktenskapet

ingås. Såsom villkor för tillåtelsen kan uppställas, att vederbörande låter

underkasta sig sterilisering i enlighet med gällande bestämmelser därom.

I motionen II: 162 framhålles att frågan om rätt för sinnessjuka och

sinnesslöa att ingå äktenskap kommit i ett helt nytt läge efter tillkomsten

av 1941 års steriliseringslag. Motionärerna anföra därefter vidare.

Vi stå nu inför den situationen, att en sinnessjuk eller sinnesslö icke

får ingå äktenskap ens örn han underkastat sig sterilisering. Åtskilliga av

dessa sjuka äro emellertid relativt samvetsgranna, trofasta och samhällsdugliga

personer, ehuru de naturligtvis ofta samtidigt äro korttänkta och

omdömeslösa. De kunna icke så sällan försörja sig i något enkelt yrke.

Detta gäller särskilt en icke så liten grupp av de sinnesslöa. Ofta fästa

de sig på ett fullt normalt sätt vid en person av det motsatta könet och

önska gifta sig. Någon möjlighet härtill finns likväl icke ens för det fall,

att båda kontrahenterna eller endera av dem låter sterilisera sig, så att de

ej kunna få några barn. På denna punkt synes en ändring av lagen böra

komma till stånd. Det är grymt och meningslöst att beröva de sjuka de

lyckomöjliglieter, som äktenskapet även för dem kan innebära. Det ifrågavarande

äktenskapshindret framstår såsom särskilt irrationellt, om man

betänker, att lagstiftningen icke kunnat förhindra, att de sinnessjuka och

sinnesslöa i stor omfattning sätta utomäktenskapliga barn till världen.

Det synes därför böra övervägas, huruvida icke äktenskapshindret för sinnessjuka

och sinnesslöa bör göras dispensation. Förutsättning för dispens

synes böra vara icke blott att endera eller båda kontrahenterna underkastat

sig sterilisering utan också att den sjuke står relativt högt och visat

en god social anpassning. Lämpligast synes vara att möjlighet alt bevilja

dispens i dylika fall tillägges Kungl. Maj:t, sedan yttrande i ärendet inhämtats

från medicinalstyrelsen. Det kan erinras örn att det enligt dansk

lag finns möjlighet för Konungen eller den han bemyndigar att efter retslsegeraadets

hörande tillåta sinnessjuk att ingå äktenskap. Den ifrågasatta

lagändringen torde emellertid höra föregås av utredning i vanlig ordning.

Därvid bör jämväl undersökas i vad mån särskilda bestämmelser i nu förevarande

fall kunna vara erforderliga i fråga om äktenskapets civilrättsliga

verkningar, makarnas underhållsskyldighet mot varandra o. s. v.

Det kan tilläggas, att den föreslagna dispensmöjligheten skulle erbjuda

ett lämpligt påtryckningsmedel för att få de sinnessjuka och sinnesslöa

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 44.

att gå med på sterilisering. Härigenom skulle kunna vinnas en önskvärd

effektivisering av steriliseringslagstiftningen.

I motionen II: 216 anföres bland annat följande.

Då äktenskap^ ej minst för psykiskt efterblivna är en hjälp att hålla sig

uppe i livet, torde man kunna påstå, att det är önskvärt, att relativt högt

stående sinnesslöa få rätt att gifta sig. Å andra sidan måste det hävdas, att

risken för att sinnesslöa få mindervärdiga barn är så stor, att ingen sinnesslö

borde föda barn. Det bör ock erinras om att sinnesslöa — delvis på

grund av det ovillkorliga äktenskapsförbudet -— ej sällan komma in i mer

eller mindre lösa utomäktenskapliga förbindelser, som bringa dem i skev

ställning till sin omgivning och överhuvud taget göra livet för dem än vanskligare.

Ett steg i rätt riktning borde vara att låta de bättre utrustade sinnesslöa

efter prövning ingå äktenskap under förutsättning, att de före äktenskapets

ingående underkastade sig sterilisering. En sådan uppmjukning av

gällande bestämmelser i vår äktenskapslagstiftning skulle ha tvenne bestämda

fördelar med sig: 1. livet skulle göras en smula lättare, tryggare och

rikare för några av samhällets sämst ställda, 2. färre psykiskt efterblivna

barn skulle sättas till världen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt

yttranden över motionerna från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och

medicinska fakulteten vid universitetet i Lund. De i anledning härav från

nämnda myndigheter inkomna yttrandena lia såsom bilagor fogats vid

detta utlåtande (Bil. A, B och D). Vid medicinalstyrelsens yttrande har

fogats ett av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn N.

von Hofsten, avgivet särskilt yttrande (Bil. C).

I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas, att den som är sinnessjuk eller

sinnesslö ej må ingå äktenskap. Någon möjlighet att meddela dispens fran

detta äktenskapshinder finnes icke. I förevarande motioner hemställes om

utredning av frågan om införande i särskilda fall av möjlighet till sådan

dispens. I motionen 11:162 avses dispensmöjlighet för såväl • sinnessjuka

som sinnesslöa under det att motionen II: 216 begränsats till de sinnesslöa.

Enligt vad som anförts i vissa över motionerna avgivna yttranden kunna

sinnesslöa och sinnessjuka understundom visa en så god social anpassning

att varje möjlighet för dem att ingå äktenskap icke bör vara utesluten. Särskilt

bland de sinnesslöa torde finnas ett icke så litet antal personer som ha

ett relativt utvecklat själsliv och som äro i stånd att försörja sig själva och

sin familj. I ärendet har också upplysts att sinnesslöa och sinnessjuka icke

sällan på ett fullt normalt sätt fästa sig vid en person av det motsatta könet.

Äktenskapet skulle i dylika fall kunna innebära ett gott stöd.

Av utskottets här ovan lämnade redogörelse framgår, att såväl civilrättsliga

som sociala och eugeniska skäl åberopats till stöd för ifrågavarande

äktenskapshinder. Ur sistnämnda synpunkt har fragan örn rätt för de sinnesslöa

och sinnessjuka att ingå äktenskap kommit i ett förändrat läge

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

7

genom den under senare tid tillkomna steriliseringslagstiftningen. Jämlikt

1 § lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering må sådan åtgärd äga rum vid

bland annat s. k. eugenisk indikation. Därest den sinnesslöe eller sinnessjuke

är villig att underkasta sig sterilisering, bortfaller uppenbarligen varje

anledning att ur eugenisk synpunkt upprätthålla äktenskapsförbudet. Beträffande

personer vilka på grund av rubbad själsverksamhet sakna förmåga

att lämna giltigt samtycke till sterilisering — och hit hör tydligtvis det stora

flertalet sinnesslöa och sinnessjuka — gäller enligt 2 § steriliseringslagen

att de må steriliseras ändå att de icke samtyckt till åtgärden. Någon möjlighet

att framtvinga en steriliseringsoperation mot vederbörandes vilja finnes

emellertid icke. Denna omständighet har utan tvivel medfört att sterilisering

i många fall icke kunnat komma till stånd, ehuru starka skäl för en

sådan åtgärd förelegat. Med hänsyn till den nedärvningsrisk som anses föreligga

är det av särskild vikt att de sinnesslöa förhindras att sätta barn till

världen. Krav på en utvidgning av steriliseringsmöjligheterna ha också

framförts vid skilda tillfällen, senast genom motioner (1:183 och 11:200)

vid 1943 års riksdag. Genom den nu ifrågasatta lagändringen skulle man

kunna vinna att åtskilliga sinnesslöa och sinnessjuka komme att underkasta

sig en steriliseringsoperation, vilken eljest icke skulle komma till stånd. Antalet

utomäktenskapliga förbindelser liksom antalet barn som födas i sådana

förbindelser skulle härigenom minska. Även ur dessa synpunkter tala

sålunda beaktansvärda skäl för en lagändring av den i motionerna ifrågasatta

innebörden.

Enligt den danska äktenskapslagstiftningen finnes, såsom ovan anförts,

möjlighet för bland annat sinnessjuka och sinnesslöa att efter särskild prövning

ingå äktenskap. Vad som anföres i det av professorn N. von Hofsten

avgivna yttrandet ger vid handen att denna möjlighet lämnat goda resultat.

Även örn förhållandena i Danmark och i Sverige icke äro helt jämförliga,

synas de danska erfarenheterna likväl lämna stöd för tanken att medgiva

dispens från äktenskapsförbudet för åtminstone vissa lindrigt sinnesslöa.

Den av motionärerna ifrågasatta utredningen har tillstyrkts i samtliga de

yttranden som avgivits över motionerna. Medicinalstyrelsen har emellertid

givit uttryck åt den uppfattningen, att utredningen icke borde begränsas till

de av motionärerna angivna fallen utan utvidgas till att omfatta en allmän

omprövning av de sjukdomstillstånd och abnormiteter, som böra utgöra

hinder för äktenskap. Styrelsen har ock, i anslutning till vad som härutinnan

anförts i det av professorn N. von Hofsten avgivna yttrandet, gjort

gällande, att en bättre överensstämmelse borde åvägabringas mellan äktenskapslagstiftningen

å ena sidan och lagen om sterilisering å den andra.

Utskottet finner icke skäl att förorda en utredning som går utöver den

av motionärerna angivna ramen. I detta sammanhang må erinras alt frågan

örn en utvidgning av gällande bestämmelser örn hinder mot äktenskap var

föremål för riksdagens prövning i samband med en vid 1942 års riksdag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

väckt motion (11:24). I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 51, i anledning

av sagda motion anförde utskottet, under hänvisning till vissa av

medicinalstyrelsen i ämnet åberopade utlåtanden, att tillräckliga skäl för en

utredning om införande av ytterligare äktenskapshinder på grund av sjukdom

icke syntes föreligga.

Även om frågan örn möjlighet till dispens från det i 2 kap. 5 § giftermålsbalken

stadgade äktenskapshindret torde ha sin största betydelse med hänsyn

till de sinnesslöa, synes anledning saknas att begränsa den ifrågasatta

utredningen till att avse allenast denna kategori. Vad de sinnessjuka beträffar

må hänvisas till de framsteg som sedan tillkomsten av giftermålsbalken

gjorts på den medicinska forskningens och terapiens liksom på ärftlighetslärans

områden. Bland annat med hänsyn härtill torde de sinnessjuka

icke böra undantagas från utredningen.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har framhållit, att det ligger

i sakens natur att sterilisering icke i lagen bör uppställas som villkor

för dispens, då anledning till sådan åtgärd kan saknas. Möjligheten för den

tillståndsgivande myndigheten att i särskilda fall uppställa sterilisering som

villkor bör emellertid, såsom ovan antytts, bliva föremål för särskild uppmärksamhet.

Utskottet får på grund *av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, II: 162

och II: 216, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

angående möjligheten till dispens i särskilda fall för

sinnesslö eller sinnessjuk från förbudet att ingå äktenskap

jämte vad därmed kan äga samband ävensom för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 25 maj 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Linnér och Ahlkvist, fru

Sjöström-Bengtsson samt herrar Ragnar Bergh*, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,

Björling, Lindberg*, Stattin*, Skoglund i Umeå och Johansson i Mysinge.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

9

Bilaga A.

Till Riksdagens första lagutskott.

I skrivelse den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att, med anledning av framställning av riksdagens första lagutskott, till

utskottet avgiva yttrande över motionerna nr 162 och 216 år 1944 i riksdagens

andra kammare rörande utredning örn rätt för sinnessjuka och sinnesslöa

eller endast sinnesslöa att i vissa fall få ingå äktenskap. Med anledning

härav får socialstyrelsen anföra följande.

Av motiven till 2 kap. 5 § giftermålsbalken framgår, att det ansetts nödvändigt

ur rashygienisk synpunkt, att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgöra

äktenskapshinder. Samtidigt beaktades även den äktenskapsinkompetens,

som både sinnessjukdom och sinnesslöhet medföra även ur andra

synpunkter.

I båda motionerna uppställdes sterilisering som villkor för att en sinnessjuk

eller sinnesslö person skall få ingå äktenskap. Men därjämte förutsätta

motionärerna, att endast mera högt stående sinnessjuka och sinnesslöa, som

visat en god social anpassning, böra erhålla tillstånd att ingå äktenskap.

Socialstyrelsen, kan av erfarenhet vitsorda, att det finns åtskilliga skötsamma

och relativt högt stående sinnessjuka och sinnesslöa, vilka känna

det mycket svårt att icke kunna få gifta sig. Det förekommer ej sällan, att

en sinnessjuk eller sinnesslö sedan flera år tillbaka sammanbor med en

annan person och att de äro varmt fästade vid varandra. I flera fall händer

det, att de ha ett eller flera barn. Under sådana omständigheter är det såväl

ur samhällets som ur kontrahenternas egen synpunkt synnerligen önskvärt,

att sterilisering kommer till stånd. I detta sammanhang kan icke nog kraftigt

understrykas den stora betydelsen av att man med alla till buds stående

medel försöker hindra, att sinnessjuka och sinnesslöa sätta barn till världen.

Enligt gällande steriliseringslag kan emellertid en person icke mot sin vilja

steriliseras. Enär man genom den ifrågasatta lagändringen skulle vinna, att

åtskilliga sinnessjuka och sinnesslöa torde komma alt underkasta sig steriliseringsoperation,

vilken eljest icke skulle komma till stånd, och då därjämte

humanitära skäl tala för lagändringen, får socialstyrelsen tillstyrka,

att den föreslagna utredningen örn rätt för sådana personer att ingå äktenskap

snarast må komma till stånd.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit tf. generaldirektören Höjer, tjf.

byråchefen Moureau, föredragande samt byråcheferna Bexelius och Nyström.

Stockholm den 28 februari 1944.

KARL J. HÖJER.

Nils Moureau.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

Bilaga B.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 februari 1944 anbefallt medicinalstyrelsen att

till Utskottet avgiva yttrande över de vid årets riksdag väckta motionerna

II: 162 och 216 angående utredning av frågan om rätt för sinnessjuka och

sinnesslöa att under vissa förhållanden ingå äktenskap, får styrelsen till

åtlydnad härav anföra.

Under de senaste åren lia från olika håll anmärkningar framförts mot

gällande lagstiftning i vad den avser äktenskapshinder av medicinska skäl.

Ehuru medicinalstyrelsen vill framhålla, att huvudmotiven för gällande

bestämmelser om äktenskapsförbud för sinnessjuka och sinnesslöa äro att

söka på det civilrättsliga och ej på det eugeniska området, finner styrelsen

skäl föreligga för en närmare utredning av dessa frågor. Styrelsen vill dock

starkt betona önskvärdheten av att denna utrednings uppdrag ej begränsas

till de av motionärerna påtalade specialfallen utan utvidgas till att omfatta

en allmän omprövning av vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter, som

böra utgöra hinder för ingående av äktenskap. Otvivelaktigt har sedan tillkomsten

av gällande äktenskapslag betydande framsteg gjorts på den medicinska

forskningens och ärftlighetslärans områden. Genom tillkomsten av

steriliseringslagen och dess allmännare tillämpning ha nya problemställningar

uppstått, som ej förelegat vid tidpunkten för tillkomsten av gällande

äktenskapslag. Utredningen torde även böra ägna sin uppmärksamhet åt

dessa problem med syfte att åvägabringa bättre överensstämmelse mellan

äktenskapslagen och steriliseringslagen.

Medicinalstyrelsen får alltså tillstyrka, att en utredning kommer till stånd

enligt nu angivna riktlinjer.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

medicinalrådet Björck, t. f. byråchefen Elfving, inspektören för sinnesslövården

Anna-Lisa Annell samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,

professorn N. von Hofsten, som avgivit särskilt här närslutet yttrande i

ärendet.

Stockholm den 24 februari 1944.

J. AXEL HÖJER.

Karl Loberg.

j G. Timelius.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

11

Bilaga C.

Till Kungl. Medicinalstyrelsen.

De i Andra kammaren väckta motionerna nr 162 och nr 216 lia väsentligen

samma syfte. En olikhet är dock att den utredning som föreslås rörande

rätt att i särskilda fall ingå äktenskap i den förstnämnda motionen

avses gälla för sinnessjuka och sinnesslöa, i den sistnämnda endast för sinnesslöa.

Vad som förordas är i ingendera motionen ett upphävande av nu

gällande äktenskapsförbud utan endast möjlighet till dispens. I båda motionerna

förutsättes dels sterilisering, dels att den sinnesslöe eller sjuke »star

relativt högt och visat en god social anpassning» (cit. ur motionen nr 162).

Jag skall i det följande först beröra denna fråga i vad gäller sinnesslöa.

Frågan om möjlighet till äktenskap för sinnesslöa har, liksom steriliseringsfrågan,

en eugenisk (arvshygienisk) och en social sida. (Den rent civil - rältsliga sidan av frågan anser jag mig icke ha anledning att diskutera.)

Dessa synpunkter sammanfalla såtillvida att det ur båda är önskvärt att sinnesslöa

icke alstra barn och att därför den barnalstring som nu förekommer

i möjligaste mån bör förhindras. Enighet synes också kunna förutsättas

däri att fruktsamma sinnesslöa icke böra ha möjlighet att ingå fruktsamma

äktenskap. Det gällande äktenskapsförbudets uppseendeväckande

ringa effektivitet kan icke vara ett skäl att öka antalet barnalstrande sinnesslöäktenskap.

I motionerna förutsättes också, som redan anmärkts, sterdisering

av åtminstone den ena av kontrahenterna. Ur eugenisk synpunkt äro

äktenskap mellan steriliserade sinnesslöa och ur arvssynpunkt fullvärdiga

individer, vilkas äktenskapliga fruktsamhet därigenom förhindras, synnerligen

olämpliga. Däremot finnes ur denna synpunkt intet att invända mot

äktenskap mellan sinnesslöa, av vilka åtminstone den ena är steriliserad.

Möjlighet till sådana äktenskap skulle tvärtom genom att stimulera till sterilisering

förhindra tillkomsten av åtskilliga i utomäktenskapliga förbindelser

alstrade psykiskt efterblivna barn. Här måste emellertid även frågans sociala

och i samband därmed dess etiska sida beaktas. Det är uppenbart olämpligt

att lågt stående sinnesslöa, som icke kunna försörja en maka eller make,

och oroliga, opålitliga och moraliskt defekta sinnesslöa, som till stor del

likaledes sakna denna förmåga och för vilka ett äktenskapligt samliv även

av andra skäl skulle vara socialt skadligt och etiskt stötande, äga möjlighet

alt ingå ofruktsamma äktenskap. Detta har ju icke heller förutsatts i motionerna.

_ „ ...

Beträffande den kategori för vilken möjlighet till dispens fran äktenskapsförbudet

kan diskuteras, relativt högt stående sinnesslöa med relativt god

social anpassningsförmåga, gäller det att mot varandra väga de delvis ovan

antydda fördelarna och eventuellt förefintliga nackdelar. Det kail sägas att

äktenskapet är en social institution, som särskilt med hänsyn till försörjningsplikten

ställer sådana krav på kontrahenterna att icke heller lindrigare

sinnesslöa äga förutsättningar härför. Denna synpunkt är givetvis

viktig och måste under alla omständigheter beaktas såtillvida att ett strängt

urval och en noggrann prövning av varje enskilt lall mäste förutsättas, meli

den väger icke nödvändigtvis så tungt alt varje möjlighet till dispens mäste

anses olämplig. Ehuru jag icke kan åberopa personlig och klinisk erfarenhet,

är jag benägen att anse att det finnes en del sinnesslöa, vilkas barnalstring

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

ur eugenisk synpunkt är klart olämplig men som dock i för dem lämpad

verksamhet kunna försörja sig själva och en make eller maka. Ett sterilt

äktenskap bör i sådana fall kunna vara ett stöd och en hjälp till social anpassning

och förhindra en del icke blott av eugeniska utan också av sociala

skäl skadliga utomäktenskapliga förbindelser. Örn detta är riktigt, tala sociala

skäl icke mot utan för en med tillräckliga garantier omgärdad och

iörsiktigt tillämpad möjlighet till dispens från äktenskapsförbudet. Denna

uppfattning synes styrkas av erfarenheter från Danmark. Från den stora

Rederska sinnesslöanstalten i Brejning meddelades redan 1936 (i en artikel

av G. Wad i Nord. tidskr. för sinnesslövård) att »vi har kun gjort faa daarlige

Erfaringer med steriliserede . . . Ikke faa er blevet gift og klarer sig

panit.» (1 en bilaga till befolkningskommissionens betänkande angående

sterilisering 1936 citerade jag detta yttrande; jag var redan då inne på

denna tankegång.) En erfaren dansk sinnesslöläkare, överläkaren vid den

likaledes mycket stora sinnesslöanstalten i Birkeröd J. Norvig, förklarar (i

Nord. Med. Tidskr. 1938) att en lindrigt sinnesslö ung man ofta gifter sig

med en liknande kvinna. »De sliter begge trofast i det, falder sjaddent Sam-undet

ekonomisk lil Byrde, dels fordi de tager det Arbejde, de kan faa fat

paa, selv örn det er daarligt lonnet, dels fordi Fordringerne til Livet er

smaa.» När, tillägger han, »det ena sinnesslöa barnet efter det andra» födes,

dröjer det dock icke länge, innan misär inträder. Nervig uttalar i fortsättningen

att äktenskapslagen bör innehålla en bestämmelse örn att sterilisering

eventuellt kan ställas som villkor för att lindrigt sinnesslöa skola kunna få

tillstånd att ingå äktenskap. På grund av sinnesslövårdens olika organisation

och den noggranna övervakningen av steriliserade sinnesslöa i Danmark

äro förhållandena i detta land och i Sverige icke direkt jämförliga. I

princip giva dock de danska erfarenheterna otvivelaktigt stöd åt tanken att

för vissa lindrigt sinnesslöa möjliggöra dispens från äktenskapsförbudet. De

eugeniska skälen härför ha redan berörts. Många sinnesslöa leva obestridligen

i en mer eller mindre barnproduktiv promiskuitet och kunna ej förmås

till sterilisering. Det skulle vara en obestridlig vinst ur eugenisk synpunkt

(och även ur social; synpunkterna sammanfalla till stor del), örn en del av

deni, innan de letts in på denna asociala livsföring, genom utsikten till ett

äktenskap kunde förmas till sterilisering. Andra leva i mera stadigvarande

utomäktenskapliga förbindelser och få till avsevärd del psykiskt undermåliga

barn. Framför allt i de fall, då kontrahenterna önska men för närvarande

ej lagligen kunna gifta sig, skulle möjligheten till äktenskap efter

sterilisering säkerligen leda till steriliseringar. Naturligtvis finnas övergångs1

Örmer mellan dessa båda kategorier. Jag tror icke att man bör hysa överdrivna

förhoppningar och vänta en radikal ökning av antalet önskvärda

steriliseringar enbart genom skapande av en möjlighet till dispens från

äktenskapsförbudet, men det kan icke bestridas att en sådan möjlighet skulle

utgöia en stimulans till sterilisering, som i förening med andra åtgärder

och en allmännare förståelse för steriliseringslagens syfte skulle medföra

en avsevärd nedsättning av de sinnesslöas fruktsamhet.

Örn möjlighet lill dispens från äktenskapsförbudet skall övervägas för

vissa sinnesslöa, uppstår frågan, örn det bör krävas att båda kontrahenterna

i ett äktenskap skola vara steriliserade. Här kommer särskilt den synpunkten

i betraktande att det icke är önskvärt att ärftligt fullvärdiga personer

bindas vid steriliserade och därigenom bli ofruktsamma i äktenskap. Ett

begränsat antal sådana förbindelser spelar ingen större roll ur eugenisk svn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr AA; bilagor.

punkt och allmän befolkningssynpunkt, men en ökning av möjligheterna

härför är avgjort olämplig. Örn båda kontrahenterna äro steriliserade (den

ena på grund av sinnesslöhet, den andra av samma eller annan anledning),

linnas inga betänkligheter av detta slag. Ett obönhörligt krav härpå skulle

dock innebära olägenheter. En del önskvärda sterila äktenskap skulle förhindras

genom att endast den ena kontrahenten vöre villig att låta sterilisera

sig. Vidare finnas åtskilliga personer, som icke äro så tydligt efterblivna

eller abnorma att sterilisering är klart motiverad men vilkas lämplighet att

föda barn åtminstone ur eugenisk synpunkt är tvivelaktig; att fruktsamma

sådana personer bindas vid steriliserade är knappast olämpligt, i mångå fall

en uppenbar fördel. Det förefaller mig således att sterilisering av båda kontrahenterna

ej bör vara ett oeftergivligt villkor. Det bör dock kunna ställas

i sådana fall, där detta synes påkallat. Oeftergivliga villkor äro dels att den

ena kontrahenten måste vara steriliserad, dels att en steriliserad sinnesslö

icke får möjlighet att ingå äktenskap med en psykiskt och ärftligt fullmålig,

osteriiiserad person. En självfallen följd av vad nu sagts är att en sinnesslö

icke kan tänkas erhålla dispens till äktenskap överhuvud; vad som

kan komma i fråga är endast tillstånd till äktenskap med en bestämd person.

En gemensam ansökan av båda kontrahenterna skulle således vara erforderlig.

Beträffande sinnessjuka, som i den ena motionen (nr 162) jämställas med

sinnesslöa och för vilka samma möjlighet till dispens från äktenskapsförbudet

förordas, ligga förhållandena mycket olika till. Ur eugenisk synpunkt

skulle möjlighet till äktenskap efter sterilisering även här kunna medföra

en del nyttiga steriliseringar och således innebära vissa fördelar. Denna

synpunkt har dock på grund av den lägre arvsrisken, den relativt ringa

effekten av sterilisering och andra förhållanden en mera underordnad betydelse

och kan icke uppväga de ogynnsamma följder som kunna förutses.

Jag äger icke den psykiatriska sakkunskap som kräves för ett allsidigt bedömande

av denna fråga, men det synes uppenbart att även lindrigt sinnessjuka

i allmänhet äro allt annat än lämpade för äktenskapligt samliv. De

olyckliga följderna i sådana äktenskap, där den ena makens sinnessjukdom

utbrutit eller blivit känd efter äktenskapets ingående, synas tala ett även

för lekmannen tydligt språk. Sjukdomarnas inställa eller periodvis växlande

natur och den osäkra prognosen vid en förbättring innebära principiella

olikheter gentemot sinnesslöheten. Övervägande skäl synas mig således

tala mot lättnader i äktenskapsförbudet för sinnessjuka.

Om enligt min mening vägande skäl kunna anföras för att vissa lindrigt

sinnesslöa beredas möjlighet att under ovan berörda villkor ingå äktenskap,

anser jag dock icke att denna fråga bör lösas isolerad. De talrika äktenskap

som nu trots gällande äktenskapsförbud ingås av sinnesslöa äro ur alla

synpunkter olämpliga; det är upprörande och för rättskänslan kränkande

att ett åsidosättande av lagens klara bestämmelser i betydande utsträckning

opåtalt äger rum. (Undertecknad har redan i en bilaga Ull befolkningskommissionens

betänkande angående sterilisering 1936 och även sedermera i ramhållit

detta missförhållande.) En stor del, sannolikt den vida övervägande

delen av dessa äktenskap skulle vara ur social synpunkt olämpliga även

örn sterilisering hade sked. (I elt i skrivelse till medicinalstyrelsen av inspektören

för sinnesslövården dr A.-L. Annell den 15 januari 1944 berört

fall hade sterilisering verkställts före äktenskapets ingående.) Det kan icke

vara någon mening med att genom en lagändring bereda möjlighet för en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

starkt begränsad kategori av sinnesslöa att på bestämda villkor ingå äktenskap,

om sinnesslöa, vilka under inga omständigheter borde äga sådan möjlighet,

alltjämt kunna ingå och i ej ringa utsträckning ingå i lagen förbjudna

äktenskap. Örn lagens bestämmelser skola uppmjukas, synas garantier samtidigt

böra skapas för att lagen efterleves. Sådana garantier kunna måhända

ej skapas utan att i viss utsträckning läkarundersökning kräves.

Enligt min uppfattning bör frågan örn möjlighet till dispens för vissa sinnesslöa

från äktenskapsförbudet upptagas till behandling i samband med övervägande

av en viss revision av äktenskapslagstiftningen. Vad jag här åsyftar

är den påtagliga brist på överensstämmelse som finnes mellan principerna

för å ena sidan äktenskapslagstiftningen, å andra sidan steriliserings- och

abortlagstiftningen. Sinnessjukdom av ärftlig art utgör indikation för sterilisering

och abort vare sig sjukdomen är manifest eller ej. Den princip som

i detta avseende ligger till grund för dessa lagar är att en person, som kan

antagas komma att lämna sinnessjukdom i arv till sina barn, ej bör ha barn

(eller, om man uttrycker sig mindre kategoriskt, att det är önskvärt att han

ej får barn). Äktenskapshinder föreligger däremot endast, såvida sjukdomen

är manifest med mer eller mindre påtagliga symtom. Efter abort- och steriliseringslagarnas

införande synes konsekvensen fordra att även i äktenskapslagen

hänsyn tages till arvsrisken och att alltså en ändring till överensstämmelse

med nämnda lagar sker. Om det möjligen kan diskuteras,

huruvida arvsrisken ensam motiverar en sådan lagändring — vilket den

enligt min uppfattning gör — så synas starka sociala skäl tala i samma

riktning. Ett närmare bedömande härav måste överlämnas åt psykiatrisk

sakkunskap, men det förefaller klart olämpligt att en tillfälligt och kanske

blott ytligt återställd person, som med stor sannolikhet kommer att återfalla

i en för ett samliv ödesdiger sinnessjukdom, skall äga rätt att ingå äktenskap.

Om en lagändring göres på denna punkt, är det tänkbart att en starkt

begränsad dispensrätt kan böra införas; härom vågar jag ej uttala någon

bestämd uppfattning.

Jag kommer alltså till den slutsatsen att vägande skäl tala för en utredning

rörande möjlighet till dispens för vissa lindrigt sinnesslöa från gällande

äktenskapsförbud men att denna fråga bör övervägas i det större sammanhang

som ovan berörts.

Uppsala den 22 februari 1944.

NILS von HOFSTEN.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

15

Bilaga D.

Utdrag ur protokoll hållet hos medicinska fakulteten i

Lund den 29 februari 1944.

§ 37. För medicinska fakultetens yttrande hade remitterats motionerna i

andra kammaren nr 162 och nr 216 angående utredning örn rätt för sinnessjuka

och sinnesslöa att under vissa förhållanden få ingå äktenskap.

Fakulteten hade uppdragit åt dekanus, professor Siwe, samt professor

Sjöbring att avgiva yttrande i ärendet.

Professorerna Siwe och Sjöbring ingåvo denna dag följande utlåtande:

»Med anledning av Kungl. Majrts remiss 11 februari 1944 av motionerna

II: 162 och 216 må följande anföras.

2 kap. 5 § giftermålsbalken innebär ovillkorligt förbud för sinnessjuk

eller sinnesslö att ingå äktenskap. Gränsen är emellertid flytande mellan

sinnessjuk, resp. sinnesslö och själsligt frisk person. Ett gränsområde finnes

där dispens från äktenskapsförbud mången gång kan te sig fullt berättigad

och även vara önskvärd. Beträffande fallandesjuka finnes möjlighet till

dispens.

Även eugeniska skäl torde en gång ha föranlett förbudet att ingå äktenskap.

Man ville härmed sätta ett hinder för dessa personer att fortplanta

sig. Den enda effektiva metoden härför är emellertid sterilisering. Och det

finns all anledning att göra bestämd åtskillnad mellan de krav samhället

finner sig böra uppställa för äktenskap och för fortplantning. Icke sällan

kunna förhållandena vara sådana, att en person, som med hänsyn till risken

för överförande på avkomman av anlaget för själslig sjukdom bör steriliseras,

likväl bör tillåtas ingå äktenskap. Om möjlighet härför beredes dispensvägen,

kan sterilisering uppställas som villkor för tillstånd att ingå äktenskap

och sterilisering bringas till stånd i fall där personen eljest vägrat underkasta

sig sådant ingrepp. Så till vida innebär dispensering ökad effektivitet

för steriliseringsförfarandet. Dispens från äktenskapsförbud får å andra

sidan icke utan vidare följa av sterilisering. Bärande skäl måste finnas för

att äktenskap i det särskilda fallet må tillåtas, och beviljandet av dispens

bör icke ske annat än efter prövning under allsidigt övervägande av olika

omständigheter av betydelse och med hänsyn också till den andra parten

i det ifrågasatta äktenskapet.

Det ligger i sakens natur att .sterilisering icke i lagen bör uppställas som

villkor för dispens, då anledning till sådan åtgärd kan saknas (t. ex. på

grund av den själsliga rubbningens icke ärftliga natur). Ej heller torde det

vara lämpligt att i lagen införa särskilda bestämmelser örn de civilrättsliga

verkningarna av äktenskap efter dispens, då möjlighet under alla förhål - landen böra lämnas öppna att handla pä sätt som det särskilda fallet kräver.

De brister som vidlåda nuvarande lagstiftning i hithörande frågor gäller

framför allt den stelhet i bestämmelserna som lägger hinder i vägen för

nödigt hänsynstagande lill de olika omständigheter som ha betydelse för

sakens avgörande, en stelhet som nödvändigt följer redan av rådande benägenhet

hos lagskrivare att i detalj föreskriva villkor och medel.

Då det i motionerna berörda ovillkorliga förbudet teir sinnessjuka och

sinnesslöa att ingå äktenskap måste anses innebära en påtaglig brist i lag
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

sunningen, förordas att utredning i och för nödig lagändring snarast måtte

komma till stånd.»

Fakulteten beslöt att med hänsyn till ovanintagna utredning livligt tillstyrka

utredning i motionernas syfte.

Som ovan.

Å tjänstens vägnar:

Gunnar Redstam.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1944

441609

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten