Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av fällande ''lagstiftning om barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 72 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson och herr Näsström och nr 119 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan.
1944-05-25 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1944:45, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av fällande ''lagstiftning om barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 72 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson och herr Näsström och nr 119 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av
fällande ''lagstiftning om barns underhållsskyldighet
gentemot föräldrar.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 72 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson och herr Näsström
och nr 119 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan.
I motionerna, vilka äro likalydande, uttalas, att den år 1939 beslutade ändringen
av 65 § fattigvårdslagen icke synes hava varit ägnad att råda bot på
missförhållandet att ersättning för lämnad fattigvård ålagts barn till personer,
vilka själva eftersatt sin underhållsskyldighet gentemot barnen. På
grund härav hemställes, att riksdagen måtte, sedan vederbörande utskott
utarbetat erforderlig lagtext, för sin del besluta lagändringar i det i motionerna
angivna syftet eller, därest riksdagen finner sig ej kunna bifalla denna
hemställan, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ämnet och
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Beträffande de skäl i övrigt som legat till grund för motionärernas förslag
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Civilrättsliga stadganden rörande barns underhållsskyldighet mot föräldrar
återfinnas i 16 § lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och
6 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Enligt båda dessa
lagbud åligger det barn att i mån av förmåga giva skäligt underhåll till
fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att
själv försörja sig. Jämlikt 13 § lagen den 14 juni 1917 om adoption har
adoptivbarn samma plikt att underhålla adoptant som barn i äktenskap
har i förhållande till föräldrar.
Att märka är, att nu omförmälda tre stadganden även innehålla bestämmelser
om skyldighet för föräldrar och adoptant att giva underhåll till barn
och adoptivbarn.
I motiven till de bestämmelser som innefattas i 6 § lagen örn barn utom
äktenskap anförde lagberedningen bland annat följande.
När föräldrar och barn anses pliktiga att vid behov understödja varandra,
grundas detta på det nära förhållande, som i följd av blodsbandet
Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 9 sami. i avd. Nr 45. 1
2
Första lagutskottets utlåtande nr A5.
består dem emellan. Såsom stöd för barnens förpliktelse i detta avseende
emot föräldrarna kommer därtill, att barnen i regeln hava av föräldrarna
åtnjutit underhåll och uppfostran under uppväxttiden. Vad nu särskilt angår
barn utom äktenskap lära meningarna icke vara delade därom att
modern och barnet böra hava en ömsesidig skyldighet i förevarande hänseende.
Tvekan kan däremot föreligga, såvitt angår fadern och barnet.
Fadern kommer onekligen faktiskt i regeln icke i samma nära förhållande
till barnet som modern. Det kan dock icke sägas vara varken den gällande
svenska rättens eller förslagets ståndpunkt att, såsom den tyska lagen
innebär, en familjerättslig förbindelse består emellan modern och barnet,
men icke emellan fadern och barnet. Förslaget har genom vissa bestämmelser
angående faderns underhållsskyldighet under barnets uppväxttid
och i andra hänseenden velat betona, att en familjeförbindelse består även
emellan fadern och barnet. Det är av vikt att det kraftigt inskärpes hos
fäderna, att de lia att fullgöra sina förpliktelser mot sina barn utom äktenskap.
Att befria fadern till barn utom äktenskap från den andra fäder
åliggande skyldighet att vid behov lämna barnet understöd, även sedan det
nått den ålder, då dess uppfostran vanligen är fullbordad, synes sålunda
ingalunda lämpligt. Det skulle även innefatta en obillighet mot modern,
som i sådant fall ensam finge bära hela underhållsbördan. Anledning synes
ej heller förefinnas att såsom i tysk rätt skilja mellan det fall att barnets
oförmåga förefinnes vid den tidpunkt, då uppfostringsbidraget upphör, och
det att oförmågan först senare inträffar. Men örn fadern skall hava underhållsskyldighet
emot barnet, synes billigheten fordra, att barnet jämväl
blir underhållsskyldigt emot fadern. Emot en sådan regel kan väl invändas
att, enligt vad erfarenheten visar, fadern ofta försummar sin skyldighet
att sörja för barnet under uppväxttiden. Att detta är förhållandet är obestridligt,
men plikten att försörja barnet under uppväxttiden förefinnes
ju alltid, och vid ett genomförande av beredningens förslag till bestämmelser
i syfte att uttvinga fullgörandet av denna plikt torde i de flesta
fall underhållsbidrag till barnet under uppväxttiden komma att från fadern
utgå, därest han ej är alldeles oförmögen att lämna sådant bidrag. Att
göra faderns rätt till underhåll beroende därav att han fullgjort sin underhållsskyldighet
torde av praktiska skäl svårligen kunna gå för sig. Då beredningen
sålunda förordar en ömsesidig underhållsskyldighet mellan bägge
föräldrarna å ena sidan och barnet å den andra, intager beredningen samma
ståndpunkt, som kommit till uttryck i 3 § av gällande förordning om fattigvården.
Såsom förutsättning för underhåll enligt denna paragraf, vare sig fråga
är om underhåll till barnet eller till föräldrarna, gäller att vederbörande
skall på grund av sjukdom eller annan dylik orsak vara ur stånd att försörja
sig. Underhållsplikten inträder sålunda icke på den grund, att tillfälle
till lämpligt arbete icke erbjuder sig. Även härutinnan torde förslaget
överensstämma med regeln i fattigvårdsförordningen. Av stadgandets avfattning
lärer följa, att, örn försörjningsförmågan icke är helt borta utan
allenast nedsatt, ett därefter lämpat lägre underhållsbidrag bör utgå.
Under det att föräldrarnas skyldighet att underhålla barnet under uppväxttiden
enligt 3 § är ovillkorlig, har underhållsplikten i förevarande fall
ansetts böra göras beroende av huruvida och i vad mån den, från vilken
underhåll skall utgå, äger förmåga att utgöra sådant. Även i detta hänseende
har förslaget tillämpat samma grundsats som fattigvårdsförord
-
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
3
ningen. Vid bedömande huruvida förmåga föreligger måste naturligtvis
först tillses att vederbörande själva och andra, mot vilka de hava en ovillkorlig
försörjningsplikt, erhålla skäligt uppehälle. Först om därefter något
överskott kan påräknas, inträder ifrågavarande underhållsplikt.
Beträffande måttstocken för underhållet innehåller förslaget, att det skall
vara skäligt. Detta får bedömas med ledning av förhållandena i varje särskilt
fall. Hänsyn torde framför allt vara att taga till den underhållspliktiges
förmåga och den underhållsberättigades levnadsförhållanden. Härutinnan
skiljer sig förslaget från fattigvårdsförordningens stadgande, som
icke avser mera än nödtorftigt underhåll.
I motiven till 16 § lagen örn barn i äktenskap åberopade lagberedningen
allenast vad beredningen anfört till stöd för motsvarande bestämmelser i
6 § lagen örn barn utom äktenskap.
På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grunda sig vissa i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården intagna stadganden av offentligrättslig natur.
Enligt 3 § åligger det sålunda barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga,
å andra sidan, försörja sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till
last. Samma skyldighet åligger adoptivbarn i förhållande till adoptant.
Paragrafen innehåller även bestämmelser om skyldighet för föräldrar att försörja
sina barn, för make att försörja andra maken samt för adoptant att
försörja adoptivbarn. I 63 § första stycket stadgas, att, där fattigvårdssamhälle
tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, för
vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt 3 § bort ansvara, fattigvårdsstyrelsen
äger alt av den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning
för denna kostnad, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av försörjningspliktig,
som i 3 § sägs, icke bifallas av de dömande myndigheterna, där
den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de
sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.
Bestämmelsen i 65 § fattigvårdslagen att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad
icke må bifallas, där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket,
tillkom genom lag den 17 mars 1939 (nr 65), vilken trädde
i kraft den 1 april samma år. Örn förarbetena till denna lagändring må
här anmärkas följande.
I en vid 1936 års riksdag av fru Nordgren m. fl. väckt motion (II: 188)
anfördes bl. a., att fall lunnes dels då barns underhållsplikt gentemot föräldrar
bleve särskilt betungande och dels där det kunde ifrågasättas huruvida
densåmma icke kunde sägas stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.
Såsom exempel på fall av sistnämnda beskaffenhet kunde
nämnas att det förekommit att ersättning för fattigvård som lämnats en
person utkrävts av dennes son, ehuru fadern icke själv bidragit till sonens
underhåll under uppväxten. Liknande fall hade inträffat i fråga örn utom
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
äktenskapliga barn. Motionärerna hemställde fördenskull, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit snarast måtte föranstalta örn en utredning huruvida
och på vad sätt ändrade bestämmelser i de i motionen berörda avseendena
borde komma till stånd samt till riksdagen inkomma med de
förslag till ändringar i fattigvårdslagen, vartill utredningen kunde föranleda.
I en vid samma riksdag av herr Nyblom väckt motion (lii 370) ifrågasattes
örn det kunde vara riktigt, att ett barn skulle ha ovillkorlig försörjningsplikt
även mot uppenbart slarviga och försumliga föräldrar. Det syntes
motionären som om försörjningspliktbestämmelserna borde upptagas
till omprövning. Detta gällde också den i lagen fastslagna skyldigheten
för barn utom äktenskapet att försörja sina föräldrar. I motionen hemställdes
på grund av det anförda, att sådana ändringar eller preciseringar
vidtoges i fattigvårdslagen, som kunde vara påkallade med hänsyn till i
motionen angivna fall.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, vilket, sedan yttranden
inhämtats från statens inspektör för fattigvård och barnavård samt vissa
sammanslutningar, i avgivet utlåtande, nr 36, anförde följande.
Den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga
äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla
fattigvården till last, anser utskottet äga starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Motionärerna ifrågasätta icke heller att upphäva denna
grundsats. Emellertid hava i motionerna och de över desamma avgivna yttrandena
framhållits, att regeln om barns försörjningsplikt i tillämpningen
kan leda till resultat, som äro för rättskänslan stötande. Enligt 63 § fattigvårdslagen
äger fattigvårdsstyrelse att av försörjningspliktig uttaga ersättning
för fattigvård enligt 1 § samma lag, i den mån styrelsen icke finner
skäl till eftergift. Jämlikt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning
av försörjningspliktig icke bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna
nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Det skydd mot en alltför
sträng tillämpning av grundsatsen örn barns försörjningsplikt, som lämnas
i dessa stadganden, har stundom visat sig för svagt. I motionerna har uppgivits,
att barn avkrävts ersättning för fattigvård åt fader, ehuru denne
icke alls eller endast i ringa mån fullgjort sin underhållsplikt mot barnen.
I det av svenska landskommunernas förbund avgivna yttrandet har omnämnts,
att en dotter krävts på kostnaden för fattigvård åt hennes fader,
ehuru denne gjort sig skyldig till svår förbrytelse mot dottern under dennas
minderårighet och därför ådömts ett långvarigt frihetsstraff---.
Det synes utskottet, som om de i motionerna påtalade olägenheterna i
väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande
bestämmelser örn utkrävande av försörjningsplikt. Svenska landskommunernas
förbund har i sitt yttrande uttalat, att förbundet under sin verksamhet
erfarit, att fattigvårdsstyrelserna i icke ringa utsräckning synas förbise
stadgandet i 63 § fattigvårdslagen om rätt att eftergiva ersättningsanspråk
och anse sig riskera anmärkning av samhällets revisorer, därest de icke ut
-
5
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
kräva ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då 65 § fattigvårdslagen
icke utgör laga hinder för bifall till ersättningstalan. Genom
upplysningsverksamhet av statens inspektör för fattigvård och barnavård
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet torde motionernas syfte
i icke oväsentlig mån kunna främjas. I åtskilliga av de över motionerna avgivna
yttrandena har ifrågasatts, huruvida icke de allvarligaste missförhållandena
kunde hävas genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av innebörd,
att talan mot försörjningspliktig icke får bifallas, då synnerliga skäl tala
mot bifall till ersättningsanspråket, varvid såsom exempel nämnts, bland
annat, att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten föreligga
eller att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt gentemot
den, mot vilken kravet riktas, eller grovt förbrutit sig mot denne.
Enligt utskottets mening tala skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande.
Utskottet hemställde under åberopande av det anförda, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning angående möjligheten och lämpligheten att vidtaga sådan
ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på ersättning av barn för fattigvård,
som lämnats deras föräldrar, icke finge bifallas, då synnerliga skäl
talade mot bifall till ersättningsanspråket.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 186).
Den 10 juli 1936 uppdrog Kungl. Majit åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse verkställa erforderlig
utredning samt inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser,
vartill utredningen kunde giva anledning.
Fattigvårds- och barnavårdsinspektören överlämnade därefter den 8 februari
1937 utredning i ämnet jämte förslag till vissa ändringar i 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 mom. barnavårdslagen. Såsom mönster för inspektionens
förslag hade tjänat ett förslag, som framställts av svenska landskommunernas
förbund i yttrande till andra lagutskottet över de år 1936 väckta
motionerna. I detta yttrande hade föreslagits ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen
av t. ex. följande lydelse: »eller där synnerliga skäl tala mot bifall till
ersättningsanspråket», eventuellt med angivande dessutom av några exempel
på sådana »synnerliga skäl». En lagändring av denna innebörd syntes —
hade det anförts i yttrandet —- väl ansluta sig till uttrycket i 63 § fattigvårdslagen:
»i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift» och resultatet
av en sådan lagändring komme sannolikt att i stort sett motsvara vad man
redan med sistnämnda stadgande förmodligen avsett att vinna.
På grundval av det av fattigvårds- och barnavårdsinspektören utarbetade
förslaget framlades härefter genom proposition (nr 45) vid 1939 års lagtima
riksdag förslag till lag angående ändrad lydelse av 65 § fattigvårdslagen
jämte förslag till motsvarande ändringar i barnavårdslagen och lagen den
18 juni 1937 örn förskottering av underhållsbidrag till barn.
1 utlåtande (nr 13) över propositionen anförde andra lagutskottet följande.
Enligt gällande lagstiftning må anspråk på ersättning för utgiven fattigvård
och barnavård icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den er
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
sättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan
antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.
Däremot finnes ej någon möjlighet att, då särskilda omständigheter av social
eller personlig art föreligga, ogilla framställt ersättningsanspråk. Syftet med
förevarande proposition är att öppna en sådan möjlighet. Vidare föreslås
en ändring i lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, varigenom
barnavårdsnämnd skulle tillerkännas befogenhet att under enahanda omständigheter
eftergiva sin rätt att återkräva bidragsförskott.
De föreliggande ändringsförslagen hava erhållit sådan avfattning, att hänsyn
kan tagas även till »synnerliga skäl» av annan art än nyssnämnda rent
ekonomiska. Under förarbetena till lagförslagen har från vissa håll påpekats,
att lagtexten icke borde få en så allmän avfattning eller att däri till
ledning vid tillämpningen borde angivas vissa exempel på de skäl, som åsyftas.
Häremot har invänts, bland annat av socialvårdskommittén, att ett närmare
angivande av vad som skall förstås med »synnerliga skäl» skulle begränsa
myndigheternas frihet att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav.
Enligt utskottets mening måste denna invändning anses befogad.
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet därför, att
de nya föreskrifterna böra erhålla en allmän avfattning och att någon
exemplifiering av fall, som omfattas av dem, icke bör göras i lagtexten.
På grund av vad sålunda anförts och då starka skäl enligt utskottets mening
talade för att ifrågavarande lagändringar genomfördes utan avbidan å
slutförandet av den igångsatta översynen av socialvården, hemställde utskottet
om bifall till propositionen, vilken hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse
nr 57).
I nu förevarande motioner uttalas, såsom ovan angivits, att den 1939
genomförda ändringen av 65 § fattigvårdslagen icke synes hava lett till
åsyftat resultat. Motionärerna anföra härefter vidare.
Till allmänhetens kännedom har kommit fall då fattigvårdsstyrelse framställt
anspråk på ersättning av utomäktenskapligt barn för fattigvård, som
lämnats barnets fader, ehuru fadern, oaktat underhållsplikt ålagts honom
av domstol, aldrig bidragit till barnets försörjning. Det kan med fog ifrågasättas,
huruvida till förekommande av sådana missförhållanden ändring ej
bör vidtagas i de civilrättsliga bestämmelserna om barns underhållsskyldighet
gentemot föräldrar ävensom i de grundläggande bestämmelserna i 3 §
fattigvårdslagen. Det torde nämligen vara ur principiell synpunkt riktigast
att vidtaga ändring i de stadganden, som reglera själva underhållsskyldigheten,
och ej blott, såsom skedde 1939, i de stadganden, som avse fattigvårdssamhälles
anspråk på ersättning för lämnad fattigvård. Av själva lagtexten
bör örn möjligt framgå att barn icke äro underhållsskyldiga gentemot
föräldrar i sådana fall, då föräldrarna själva eftersatt sin underhållsskyldighet
gentemot barnen.
Utskottet har berett Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att
yttra sig över motionerna. De i anledning härav från nämnda sammanslutningar
inkomna yttrandena ha såsom bilagor fogats vid detta utlåtande
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
7
(Bil. A—C). Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har vid sitt yttrande
fogat referat av två utav kammarrätten den 28 maj och den 7 oktober
1943 avgjorda mål rörande tillämpningen av 65 § fattigvårdslagen i dess
lydelse enligt lagen den 17 mars 1939.
Jämlikt 65 § fattigvårdslagen i dess lydelse efter lagändringen den 17 mars
1939 gäller att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare
eller försörjningspliktig, som i 3 § sägs, icke må bifallas, om synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Syftet med 1939 års lagändring
var, såsom utskottets här ovan lämnade redogörelse utvisar, att
öppna möjlighet för de dömande myndigheterna att ogilla framställt ersättningsanspråk
i sådana fall då särskilda omständigheter av social eller
personlig art föreligga. Såsom exempel på sådana omständigheter nämndes
bland annat att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten förelåge
eller att understödstagare!! i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt
gentemot den, mot vilken kravet riktades, eller grovt förbrutit sig mot denne.
Motionärerna göra gällande att det angivna syftet med lagändringen icke
vunnits och föreslå fördenskull att ändring i stället vidtages i de civilrättsliga
bestämmelserna om barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar
ävensom i motsvarande bestämmelser i 3 § fattigvårdslagen.
Barnens försörjningsplikt gentemot föräldrarna är — i motsats till föräldrarnas
försörjningsplikt gentemot barnen — varken enligt den civilrättsliga
lagstiftningen eller fattigvårdslagen ovillkorlig utan betingad av förmåga
å den ena sidan och behov å den andra. Principen att barn i åtminstone
viss utsträckning skola vara försörjningspliktiga gentemot sina föräldrar
har gammal hävd i svensk rätt och torde äga starkt stöd i den allmänna
rättsuppfattningen. Vid lagändringar på detta område bör man fördenskull
framgå med stor försiktighet. Vad motionärerna anfört till stöd
för sin hemställan kan enligt utskottets mening icke anses utgöra tillräckliga
skäl för en ändring i gällande lagstiftning av så genomgripande beskaffenhet
som motionärerna ifrågasatt. Att i lagtexten angiva vissa fall då försörjningsplikt
gentemot föräldrarna icke skall åligga barnen torde för övrigt
möta åtskilliga svårigheter. Förhållandena kunna växla från fall till fall
och vara så komplicerade och svårbedömbara att det liksom hittills bör tillkomma
de dömande myndigheterna att i tvistiga fall avgöra huruvida underhållsskyldighet
skall föreligga eller ej. De ifrågasatta lagändringarna ha
också avstyrkts i samtliga de yttranden som avgivits över motionerna. Av
yttrandena framgår jämväl att den 1939 genomförda ändringen av 65 §
fattigvårdslagen verkligen varit ägnad att råda bot på missförhållanden av
det slag som påtalats i motionerna. Av kammarrätten under senare tid meddelade
utslag utgöra belägg härför. Man torde kunna utgå ifrån att kammarrättens
praxis kommer att bliva vägledande för fattigvårdsstyrelsernas
ställningstaganden i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. Det är 1''örden
-
Utskottet.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
skull angeläget att kammarrättens rättstillämpning bringas till fattigvårdsstyrelsemas
kännedom. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har
förklarat sig villigt att i sin mån medverka härtill. Referat av två utav kammarrättens
ifrågavarande utslag har intagits i andra häftet av den av förbundet
utgivna »Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet» för
innevarande år. Utskottet har anledning antaga, att referat av lämpliga mål
jämväl komma att intagas i kammarrättens årsbok samt i de »Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor» som utgivas genom socialstyrelsens försorg.
På grund av vad sålunda anförts och då frågan om återbetalningsskyldigheten
för åtnjuten fattigvård kommer att upptagas till omprövning av
socialvårdskommittén, får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 72 och II: 119, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 maj 1944.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Westman, Ahlkvist
och Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Ragnar Bergh* och Lindblom;
från
andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner, Björling, Lindberg*,
Landgren, Sundström i Vikmanshyttan, Stattin* och Lundberg i Uppsala.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande nr 45; bilagor.
9
Bilaga A.
Till Riksdagens första lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1944 har Riksdagens första lagutskott till
Svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet för yttrande remitterat inom
Riksdagen väckta likalydande motioner nr 72 i första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och herr Näsström och nr 119 i andra kammaren av
herr Sundström i Vikmanshyttan angående revision av gällande lagstiftning
om barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar. I anledning härav får
förbundet vördsamt anföra följande.
Enligt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad
av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, icke bifallas, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller
eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. De kursiverade
orden hava tillagts genom en lag år 1939. Genom denna lagändring
ha eljest underhållspliktiga personer befriats från att för meddelad fattigvård
utgiva ersättning, då sådan ersättning rimligtvis icke bör förekomma.
Enligt motionärernas uppfattning vill det synas, som örn den år 1939 beslutade
lagändringen icke varit ägnad att råda bot på sådana missförhållanden,
som att fattigvårdsstyrelse framställt anspråk på ersättning av utomäktenskapligt
barn för fattigvård, som lämnats barnets fader, ehuru fadern,
oaktat underhållsplikt ålagts honom av domstol, aldrig bidragit till barnets
försörjning. Till förekommande av sådana missförhållanden anse motionärerna
därför att ändring bör vidtagas i de civilrättsliga bestämmelserna om
barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar ävensom i de grundläggande
bestämmelserna i 3 § fattigvårdslagen.
Enligt vad förbundet erfarit, har Kungl, kammarrätten under år 1943
efter besvär prövat två mål rörande tillämpning av 65 § i fattigvårdslagen.
I båda dessa fall har den underhållsskyldige med stöd av 1939 års lagändring
befriats från ersättningsskyldighet. Referat av dessa två mål, som
komma att ingå i Kammarrättens årsbok för år 1943, biläggas.
Utgången av dessa mål synes förbundet ådagalägga att den år 1939 beslutade
lagändringen verkligen är ägnad att råda bot på missförhållanden
av den art, motionärerna åberopat. I den mån kunskap örn målens utgång
sprides, vartill förbundet i sin mån vill medverka, torde man ha anledning
förvänta, att desamma komma att tjäna till ledning för fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder på så sätt att krav om ersättning i liknande fall
icke komma att framställas.
De av motionärerna föreslagna lagändringarna synas förbundet därför
knappast erforderliga.
Stockholm den 13 mars 1944.
SVENSKA FATTIGVÅRDS- OCH BÄRNA VÅRDSFÖRBUNDET
Förbundsbyrån
ERIC WAHLBERG.
Bihang till riksdagens protokoll 7044. 0 sami. 1 avd. Nr 45.
o
10
Första lagutskottets utlåtande nr -45; bilagor.
Bilaga B.
Till Riksdagens första lagutskott.
Svenska stadsförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande över inom
riksdagen föreliggande likalydande motioner, nr 72 i första kammaren och
119 i andra kammaren, angående revision av gällande lagstiftning om barns
underhållsskyldighet gentemot föräldrar. Efter tagen del av motionerna får
förbundets styrelse, som endast tagit ställning till frågan om de föreslagna
ändringarna i fattigvårdslagen, härmed anföra följande.
Den lagstiftning, motionärerna nu vilja ha ändrad, tillkom för mindre än
fyra år sedan. Den var utformad efter ett noggrant övervägande och under
betonande av svårigheten att exemplifiera de ''synnerliga skäl’, man här ville
få beaktade.
När motionärerna nu uttala, att den sålunda beslutade ändringen icke
visat sig fylla måttet, när det gällt att råda bot på de överklagade missförhållandena,
nöja de sig med att framhålla, att ''till allmänhetens kännedom
ha kommit fall, då fattigvårdsstyrelse framställt anspråk på ersättning av
utomäktenskapligt barn för fattigvård, som lämnats barnets fader, ehuru
fadern oaktat underhållsplikt ålagts honom av domstol, aldrig bidragit till
barnets försörjning’. Bevismaterialet ifråga örn de påstådda olägenheterna
måste anses vara mycket ofullständigt, då det gäller att argumentera för
ändring av en så nyligen tillkommen föreskrift. Örn en fattigvårdsstyrelse
icke tagit hänsyn till ''synnerliga skäl’, synes det naturliga vara, att dylika
fall besvärsvägen underställas högre myndighet, icke att lagen omedelbart
ändras. Den nuvarande lydelsen är tillkommen efter noggrant övervägande
och har man icke lyckats finna en framkomlig väg, torde en omformulering
knappast ge möjligheter därtill. Örn man också i lagen inskriver, att eftersatt
underhållsskyldighet från faderns sida skall fria från underhållsskyldighet
för barnets vidkommande, måste ju dock ett bedömande ske av uppkommande
fall. En försummad underhållsskyldighet från faderns sida kan
väl också stundom ha framtvungits av förhållanden, över vilka denne icke
kunnat råda. Att en sådan »försummelse» senare skulle befria en vuxen sorl
eller dotter, kanske i mycket goda ekonomiska förhållanden, från underhåll
till sin gamle fader kan icke anses skäligt. Lagen ger nu fattigvårdsstyrelsema
möjlighet att här bedöma de olika fallen efter skälighetsprincip. Underlåtes
detta i något fall, står besvärsvägen öppen. Det har visat sig, att den
anlitats och anlitats med framgång.
Med åberopande av dessa synpunkter tillåter sig styrelsen hemställa, att
motionerna måtte av utskottet avstyrkas.
Stockholm den 4 mars 1944.
SVENSKA STADSFÖRBUNDET
OSCAR LARSSON
Henning Karlsson.
Första lagutskottets utlåtande nr 45; bilagor.
11
Bilaga C.
Till Riksdagens första lagutskott.
Sedan Svenska landskommunernas förbund genom remiss den 8 februari
1944 bereus tillfälle att avgiva yttrande över motionerna I: 72 och II: 119,
får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.
Styrelsen vill icke bestrida, att fall alltjämt kunna förekomma, då tillämpningen
av de i fattigvårdslagen intagna reglerna om barns och föräldrars
ömsesidiga försörjningsplikt giva resultat, som äro stötande för det allmänna
rättsmedvetandet. Merendels torde orsaken härtill vara, att vederbörande fattigvårdsstyrelse
av fruktan för anmärkningar från kommunens revisorer icke
vågar avstå från att utkräva ersättning av försörjningspliktig ens i sådana
fall, då uppenbara skäl för eftergift äro för handen. Såsom styrelsen redan
framhöll i ett till riksdagens andra lagutskott år 1936 avgivet utlåtande i anledning
av vissa vid detta års riksdag väckta motioner borde detta icke behöva
inträffa. Att fattigvårdsstyrelse äger rätt att på egen hand eftergiva
ersättningskrav mot enskild försörjningspliktig i dylika fall måste nämligen
anses klart framgå av 63 § fattigvårdslagen i dess nuvarande lydelse, och det
ovillkorliga tvång för förvaltningsdomstolarna att i underhållsmål utdöma
ersättning, som tidigare f dref anns, har genom 1939 års lagstiftning bortfallit.
Erfarenheten från de sista åren har även visat, att förvaltningsdomstolarna
i regel taga stor hänsyn till sådana skäl, som i det enskilda fallet
kunna föranleda minskning i eller utesluta ersättningsskyldighet för underhållspliktig.
Såsom exempel härpå kan styrelsen anföra ett nyligen av kammarrätten
meddelat utslag, vari kammarrätten upphävt ett av vederbörande
länsstyrelse fattat beslut, genom vilket länsstyrelsen lämnat bifall till en fattigvårdsstyrelses
åläggande för försörjningspliktig person att Utgiva ersättning
för kostnad för fattigvård åt dennes moder, enär klaganden i sina besvär
över beslutet kunnat styrka, att han sedan 10 års ålder icke haft någon
förbindelse med modern och icke åtnjutit sådan medverkan från hennes sida
i avseende å uppfostran och försörjning, som bort komma honom till del.
Enligt styrelsens mening hava alltså de av motionärerna påtalade missförhållandena
sin grund icke så mycket i brister hos lagstiftningen som i en
på sina håll ännu förekommande oriktig praxis. Med denna inställning till
frågan är det naturligt, att styrelsen har svårt att ansluta sig till motionärernas
uppfattning, att ett lagfästande av vissa uttryckliga undantag från den
hittills upprätthållna principen om föräldrars och barns ömsesidiga försörjningsplikt
skulle vara av omständigheterna påkallad. Genom en sådan lagstiftning
skulle man visserligen kunna förhindra att fall liknande dem, som
motionärerna vänt sig mot upprepas. Men det är utomordentligt svårt att
bedöma vilka återverkningar i övrigt, som införandet av generella undantag
från den allmänna principen om föräldrars och barns ömsesidiga underhållsskyldighet
kan få. De fall, som komma under fattigvårdsmyndigheternas
prövning, måste dock antagas utgöra ett jämförelsevis litet antal av alla dem,
som förekomma. Beträffande övriga fall, där alltså fattigvårdsmyndigheterna
icke behövt ingripa, lia icke motionärerna kunnat påvisa någon mera allmän
reaktion mot de gällande underhållsreglerna. Styrelsen vill betona, att man
här liksom alltid, då det gäller familjebanden, rör sig på mycket ömtålig
12
Första lagutskottets utlåtande nr A5; bilagor.
mark, och att man vid lagändringar på detta område måste framgå med
största försiktighet.
Motionärerna lia föreslagit, att de nu gällande civilrättsliga och offentligrättsliga
reglerna på området skulle ändras därhän, att barnens underhållsskyldighet
gjordes beroende av örn föräldrarna fullgjort motsvarande skyldighet
mot dem. Särskilt då det gäller förhållandet mellan ett barn utom
äktenskapet och en fader, som utan giltig anledning underlåtit att sörja för
barnet, torde åtskilligt kunna anföras till stöd för motionärernas mening.
Mot tanken att införa en .särskild undantagsregel för utomäktenskapliga
barns underhållsskyldighet kan emellertid invändas, att en sådan bestämmelse
illa skulle rimma med den inställning till dessa spörsmål, som svensk
lagstiftning i senare tid företrätt och som utmärkts av att lagstiftaren i möjligaste
mån bedömt äktenskapliga och utomäktenskapliga förhållanden ur
likartade synpunkter. Motionärerna ha icke heller velat bryta med denna
uppfattning utan synas för egen del utgå från att liknande undantag från
den allmänna underhållsskyldigheten skall göras för bani och föräldrar
inom äktenskap. Men slår man in på denna väg, tvingas man sannolikt att
införa även andra undantag från den allmänna principen. Ty de av motionärerna
åsyftade fallen äro säkerligen icke de enda, då de gällande reglerna
i sin tillämpning kunna leda till för den allmänna rättskänslan stötande resultat.
Det ligger emellertid i sakens natur, att det icke skulle bliva lätt att i
en lagtext vare sig fullständigt uppräkna eller med tillräcklig tydlighet
exemplifiera alla dessa sinsemellan mycket skiftande fall. Och att i de för
underhållsskyldigheten konstitutiva civilrättsbestämmelserna införa allmänt
formulerade undantag »för fall, där synnerliga skäl därtill äro» kan befaras
leda till en betänklig uppluckring av familjemoralen. Liknande invändningar
kunna riktas mot den annars tänkbara utvägen att genom lagändring mer
eller mindre fullständigt lösgöra den offentligrättsliga försörjningsplikten,
sådan den utformats i 3 § fattigvårdslagen, från sambandet med den civilrättsliga
underhållsskyldigheten.
Av vad nu anförts torde framgå, att styrelsen icke anser sig kunna tillstyrka
motionärernas lagstiftningsförslag. Då emellertid, såsom styrelsen
ovan anfört, vissa missförhållanden fortfarande torde existera, som kunna
anses påkalla särskilda åtgärder, och dessa åtgärder kunna tänkas ske i
annan form än lagstiftningens, vill styrelsen dock icke motsätta sig en utredning
i motionens syfte, under förutsättning likväl att denna utredning icke
tar sikte på någon ändring av de grundläggande bestämmelserna om barns
och föräldrars ömsesidiga underhållsplikt utan inriktar sig på frågan örn
vilka praktiska upplysningsåtgärder, som kunna vara erforderliga för att
sprida kunskap örn den redan gällande lagstiftningens innebörd.
Stockholm den 26 februari 1944.
STYRELSEN FÖR SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS FÖRBUND
ISRAEL LAGERFELT.
Sixten Larsson.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1944
442276
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.