Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919

1944-03-02 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1944:9, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1944 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr

367) om fri rättegång, m. m.

->■ -»i.

Genom en den 31 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 12, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;

och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande rätt lii. m.

Bestämmelser örn fri rättegång infördes i svensk rätt genom lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Enligt denna lag kan fri rättegång vid

allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol

i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den som icke äger tillgång till

gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande

skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av

honom åliggande underhållsskyldighet (1 §). Förmånen av fri rättegång kan

beviljas såväl i tvistemål som i brottmål. I båda fallen gäller dock den begränsningen

att fri rättegång ej må beviljas, där det måste anses vara av

synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning. För

brottmålens del är vidare stadgat att, därest brottet hör under allmänt åtal

eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må beviljas

målsägande i annat fall än då åklagaren anhängiggjort talan i målet

(1 § 3st.).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med rättegången

förenade kostnaderna, såsom stämpelavgift, expeditionslösen och

kostnad för stämnings delgivning eller för inkallelse av och ersättning till

de av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar erforderligt för

målets utredning. 1 den fria rättegången ingår även förmånen alt på det allmännas

bekostnad erhålla biträde i fall då parten icke själv eller genom nå
Bihang

lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 9. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

gon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, kan tillvarataga

sina intressen (2 § 2 st. och 5 § 1 st.). — För mål i hovrätt och högsta domstolen

gälla i så måtto särregler som biträde ej särskilt förordnas. Den som

parten utan förordnande anlitat för rättegången kan emellertid erhålla ersättning

av allmänna medel, om domstolen i allo eller huvudsakliga delar bifaller

partens ändringssökande (10 § 2 st.).

Har tilltalad, som i hovrätt åtnjuter fri rättegång, personligen inställt sig

vid muntligt förhör inför hovrätten, kan han erhålla gottgörelse av allmänna

medel för inställelsen. Gottgörelsen må avse traktamentsersättning med högst

5 kronor för dag och resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!.

Ersättningen utgår ej annat än då den tilltalades hemvist är beläget

på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Saknar han

medel att bekosta sin inställelse, kan han erhålla förskott av allmänna medel

å resekostnaden (10 § 3 st.).

Part, som gått förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta

statsverket kostnad som skolat gäldas av allmänna medel. Har parten själv

icke förklarats ersättningsskyldig, skall betalningsplikt åläggas tappande motpart,

såvida denne enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnader

(8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats

i så hög grad, att han kan återgälda av allmänna medel gul dna rättegångskostnader,

kan parten på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman

i orten förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, dock ej om

dylik ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 §).

Beträffande lagens tillämpning lämnas på s. 9—12 i propositionen en

statistisk översikt. Av denna framgår, att antalet mål, vari fri rättegång förekommit

undan för undan stigit. Statsverkets utgifter för den fria rättegången

ha samtidigt ökats, vilket visas av denna uppställning:

I riksstaten Nettobelastningen

uppfört anslag: under budgetåret:

1926/27............................... 260,000 445,000

1927/28............................... 260,000 516,000

1928 29 ............................... 300,000 565,000

1929/30 ............................... 300,000 522,000

1930/31............................... 300,000 425,000

1931/32............................... 400,000 425,000

1932/33 ............................... 400,000 498,000

1933/34 ............................... 400,000 454,000

1934/35 ............................... 450,000 495,000

1935/36............................... 450,000 487,000

1936/37............................... 475,000 500,000

1937/38 ............................... 475,000 551,000

1938/39 ............................... 475,000 600,000

1939/40 ............................... 500,000 502,000

1940/41............................... 525,000 411,000

1941/42 ............................... 500,000 456.000

1942/43 ............................... 500,000 417,000

1943/44............................... 500,000

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

3

11129 års lagändringar oell därelter väckta reformförslag:.

Kostnaderna för den fria rättegången ha vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för uppmärksamhet.

Redan år 1927 igångsattes sålunda inom justitiedepartementet en utredning

för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas.

På grundval av denna utredning utarbetades ett förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen örn fri rättegång, vilket i huvudsak godkändes av

1929 års riksdag.

De viktigaste bland de år 1929 tillkomna bestämmelserna voro följande.

I 1 § andra stycket i lagen insköts stadgandet att fri rättegång ej må beviljas

part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för

honom att hans talan vinner prövning. I 5 § tillkom föreskriften att med

beslut angående biträdesförordnande för talans utförande regelmässigt skall

anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid

funnit, att behov av biträde föreligger. I samma lagrum insköts vidare

det stadgande, enligt vilket före förordnande av biträde skall bedömas, huruvida

parten möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna genom

någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd. Härmed

har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan

kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsäganden

kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg. I

5 § infördes slutligen — till förebyggande av att biträdesförordnande utverkas

för avlägset boende advokat oaktat lämpligt rättegångsbiträde står till

buds på orten — bestämmelsen att till biträde företrädesvis bör anlitas den

som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset

boende. Till 14 § fogades föreskrift att vid bestämmande av biträdets ersättning

hänsyn skall tagas till hans inställelse vid rätten å samma rättegångsdag

i annat mål och att, örn talan utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts

samt biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheterna

må nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Etter de år 1929 företagna lagändringarna voro statsverkets kostnader för

den fria rättegången under flera år avsevärt lägre. Sedan nettobelaslningen

på anslaget ånyo stigit, lia åter krav rests på förmånens begränsning.

I sin berättelse till 1940 års riksdag gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden

angående det allmännas kostnader för den fria rättegången m. m.

Den alltmer ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljades, syntes revisorerna

i första band bero på gällande lagstiftning, vilken med sin tämligen

allmänt hållna avfattning icke upptoge några egentliga korrektiv mot

missbruk. Enligt revisorernas mening borde i lag införas bestämmelser, som

medgåve en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan denna

förmån beviljades, borde en närmare prövning äga rum. övervägas borde

vidare, örn icke rätten att erhålla en sådan förmån borde inskränkas i vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

mål, såsom för svarande i rattfyllerimål och i mål om langning och lönnbränning.

Revisorerna hade vidare ej kunnat undgå att finna att biträde

enligt lagen om fri rättegång av domstolarna förordnades även i mål av mycket

enkel beskaffenhet. Vidare hade iakttagits, att i mål rörande underhållsbidrag

till barn utom äktenskap biträde förordnats åt kärande med fri rättegång,

även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kompetens att

själv uppträda i rättegången. Revisorerna hade ytterligare kommit till den

uppfattningen att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del

fall varit väl höga. Enligt revisorernas mening borde vidare övervägas, huruvida

icke uppdrag att vara biträde i fri rättegång i större utsträckning borde

mot ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros personal vid de statsunderstödda

rättshjälpsanstalterna.

Å andra sidan ha under de senare åren till Kungl. Majit inkommit vissa

framställningar rörande partiella utvidgningar av frirätlegångsförmånerna.

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 24 april 1937 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 33) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

om sådan ändring av gällande lag om fri rättegång, att medellös

part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla

hjälp till sin inställelse inför domstol.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

För framtvingande av svarandens inställelse i mål om ansvar äger domstolen

tillgripa, förutom de även i tvistemål användbara tvångsmedlen vite och

böter, jämväl hämtningsinstitutet. När en persons underlåtenhet att inställa

sig icke har någon annan grund än ekonomisk oförmåga, måste det emellertid

te sig stötande att inställa honom inför domstolen genom kronobetjäningens

försorg. Av naturliga skäl draga sig domstolarna också i det längsta för

en sådan åtgärd. Med nu gällande ordning kan likväl hämtningsinstitutets

användande i dylika fall emellanåt icke undvikas. Erinras må här om stadgandet

i 15 kap. 1 § rättegångsbalken att i brottmål, där efter lag straffarbete

kan följa å brottet, den som är anklagad själv skall svara. Även i

andra fall, t. ex. då fråga är om tillämpande av villkorlig straffdom och över

huvud om frihetsstraff eller högre bötesstraff ifrågakommer, kan domstolen

anse det nödigt att höra den tilltalade personligen. Och denne kan själv ha

befogade anspråk på att få muntligen inför rätten framlägga sin sak. Möjlighet

för den tilltalade att av allmänna medel erhålla hjälp till sin personliga

inställelse föreligger emellertid endast i ett fall, nämligen enligt 10 § tredje

stycket i lagen om fri rättegång vid muntligt förhör i hovrätt. Av det anförda

framgår emellertid att ett ej mindre starkt behov av dylik ekonomisk hjälp

understundom måste anses föreligga när det gäller en fattig persons inställelse

inför en från hans hemort avlägset belägen underrätt.

Utskottet uttalade såsom sin mening, att då fråga vore om ringare brottmål

en tilltalad icke borde tillerkännas rätt till kostnadsfri inställelse annat

än i sällsynta undantagsfall, samt anförde vidare:

Å andra sidan anser utskottet att rätten till fri inställelse icke bör begränsas

till att avse allenast tilltalad i brottmål; ett stort behov av en sådan rätt kan

nämligen understundom föreligga även då fråga är om målsägande i brottmål

eller om part i tvistemål (t. ex. i mål angående fastställande av faderskap

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

5

till barn utom äktenskap). Den nödiga garantien mot missbruk skulle kunna

erhållas genom en bestämmelse att rätt för medellös part till fri inställelse

endast medgåves då domstol eller dess ordförande, efter verkställd prövning,

funne det föreligga ett verkligt behov av att parten personligen bomme tillstädes

inför rätten.

När utskottet sålunda förordar en reform av lagen om fri rättegång i enlighet

med de av utskottet antydda riktlinjerna, förbiser utskottet icke att därigenom

bomme att ställas i viss mån ökade anspråk på statsverket i ekonomiskt

avseende. Utskottet har även beaktat att riksdagen vid upprepade tillfällen

understrukit vikten av att största möjliga sparsamhet iakttages vid handhavande

av statens medel för bestridande av kostnader enligt lagen om fri

rättegång. Emellertid håller utskottet före att den kostnadsökning, som skulle

föranledas av den av utskottet förordade reformen och vilken för övrigt säkerligen

i tämligen stor omfattning skulle kompenseras såväl genom en

minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för vederbörandes hämtning

till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträde^ icke

lärer bliva av sådan storleksgrad att den bör hindra genomförandet av ett så

angeläget önskemål som det förevarande.

Vidare har riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den

31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som åtnjutit fri

rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även örn begäran därom

framställes först efter det utslag meddelats.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 1 mars 1939 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 7) anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

om ändrade bestämmelser med syfte alt i vidgad utsträckning bereda

möjlighet lill ersättning åt biträde i fri rättegång i överrätt.

För närvarande kan som förut nämnts sådan ersättning medgivas blott

för det fall, att överrätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande

av part som åtnjuter fri rättegång.

I de motioner (I: 21 och II: 49), som gåvo anledning till riksdagens skrivelse,

anfördes bland annat:

Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning

lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt

för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan

i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar

underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar

sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya bevisning,

som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens advokat

i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman

eller av allmänna medel, utan endast i hästa fall har utsikt att utfå ersättning

av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga arbete

och kostnader på^ målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat i underrätten,

blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att parten antingen

mäste försöka anskaffa medel lill advokatarvode eller atl hans advokat utan

säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas kostnader eller ock

— vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå från att fullfölja

talan.

En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara alt

tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna ine
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

del bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid

några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå endast

om medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita biträde

för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, att osäkerheten ifråga örn

möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i överrätt i många fall torde

leda antingen till att parten nödgades avstå från att utföra sin talan i överrätten

eller också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtagit sig

att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta utgifter. Efter att vidare

bland annat ha erinrat om det ökade behov av biträde i hovrätt, som den

utsträckta användningen av muntliga förhör orsakade, förklarade sig utskottet

anse, att en utvidgning av den fria rättegången i den av motionärerna

åsyftade riktningen borde övervägas. Vid utformningen av bestämmelser för

sådant ändamål borde garantier skapas för att ej biträde anlitades i fall, då

något behov av biträdeshjälp ej kunde anses föreligga.

Jiu föreliggande utredning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet

den 11 december 1941 sakkunniga för att verkställa en översyn

av lagstiftningen örn fri rättegång. De sakkunniga ha sedermera avgivit

ett den 21 november 1942 dagtecknat betänkande med förslag rörande fri

rättegång (SOU 1942: 50).

I detta betänkande ha de anmärkningar och önskemål, som på senare tid

framställts med avseende å den fria rättegången, upptagits till granskning.

De sakkunniga lia till en början berört frågan i vad mån lagen om fri rättegång

erhållit en alltför vidsträckt tillämpning. De lia därvid velat för sin del

bestämt hävda, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan

eller vidsträcktare användning än som överensstämmer med dess av lagstiftaren

fixerade ändamål. Flera omständigheter kunde anföras, vilka komme

utgiftsökningen att framstå såsom förklarlig och försvarlig.

De sakkunniga anföra i detta hänseende bl. a. följande.

Statsmakterna ha med den fria rättegången avsett att sörja för att

principen örn allas likhet inför lagen icke lider inskränkning till följd

av de mindre bemedlades oförmåga att bestrida de i en process uppkommande

utgifterna. Likställighet i fråga om rättsskydd mellan den

välställde, å ena, den mindre bemedlade eller obemedlade, å andra sidan,

kan icke uppnås utan att den senare helt eller tid viss del° befrias

från rättegångsavgifter och dylika kostnader samt erhåller bistånd för

andra med rättegången förenade utgifter, särskilt arvodet till rättegångsbiträde.

Det stöd, som det allmänna medelst den fria rättegången lämnar, är i

princip en art av socialhjälp bland många hithörande understödsformer. Med

hänsyn till den sociala utvecklingen i vår tid ter sig den processuella rättshjälpen

som någonting ofrånkomligt. Tänker man på de medellösa ogifta mödrarnas

rättegångar mot nekande eller försumliga barnafäder — en i sammanhanget

synnerligen vanlig kategori — framstår institutets behövlighet och sociala

syfte med särskild tydlighet. I så måtto skiljer sig emellertid den fria rättegången

rent praktiskt från andra slag av social omvårdnad, som det vid

bedömandet, huruvida förmånen skall få åtnjutas, är svårare än eljest att pa

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

7

förhand avgöra, om vederbörandes talan verkligen är förtjänt av det allmännas

stöd. I princip borde naturligtvis bistånd lämnas blott de sökande, vilkas

sak är rättmätig, men tillförlitligt besked om del befogade i en talan kan tydligen

i allmänhet erhållas först vid rättegångens slut — genom domstolens avgörande.

Örn man ej vill från förmånen utesluta åtskilliga vid första anblicken

oklara men kanske i grunden högst befogade anspråk, kan det icke undvikas,

att fri rättegång emellanåt kommer att beviljas rättssökande, vilkas talan

man, i belysning av målets utgång, helst velat se undandragen det allmännas

stöd. Det har förefallit de sakkunniga som om man vid kritiken av den

fria rättegången ej sällan förbisett, att i och för sig tänkbara inskränkningar

lätt kunna allvarligt motverka institutets syfte — att bereda de mindre bemedlade

samma möjligheter att få sin talan prövad av domstol som stå bättre lottade

medborgare till buds.

De sakkunniga lia övervägt lämpligheten av och formerna för ett närmare

samarbete mellan domstolarna och de offentliga

rätts hjälpsanstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Härutinnan

erinras bl. a., att anstaltsorganisationen visserligen hittills blivit endast

ofullständigt utbyggd men att enligt ett den 20 mars 1940 avgivet betänkande

med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940:11) sådan

anstalt som regel skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje

stad som icke deltager i landsting. De sakkunniga utgå från att antalet rättshjälpsanstalter

kommer att öka i avsevärd omfattning och att man i det stora

hela kan räkna med samma anstaltstyp som hittills. De ha under sådana

förhållanden ansett lämpligt att i stora drag klargöra, huru enligt deras uppfattning

rättshjälpsanstaltema och den fria rättegången efter anstaitssystemets

utbyggnad böra samordnas. Därefter angivas de praktiska åtgärder som anses

redan nu böra genomföras till främjande av en sådan samordning.

Beträffande frågan om för pr övning lia de sakkunniga icke velat tillstyrka,

att vid behandling av ansökningar om fri rättegång en förberedande

prövning skulle ske av de skäl sökanden kunde åberopa till stöd för sin talan.

De sakkunniga framhålla, att en förprövning av sökandens talan i princip

framstode som naturlig och önskvärd. Mot en sådan prövning hade emellertid

åberopats, att den med hänsyn till processmaterialets knapphet måste bliva

av summarisk beskaffenhet och till följd därav mindre tillförlitlig. Den

obemedlade parten kunde under processens gång åstadkomma en utredning

som måhända gåve stöd åt en talan vilken vid en förprövning kunnat framstå

som obefogad. Införandet av förprövning av den innebörd som här avsåges

kunde komma att rubba förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet

och lätt giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke

för den medellöse som sökte utfå sin rätt.

Betänkligheter mot den ifrågasatta vidgade förprövningen skulle enligt vad

de sakkunniga framhålla uppenbarligen minskas, örn denna kunde förläggas

till en annan instans än domstolen eller dess ordförande, t. ex. rättshjälpsanstalt.

Anstaltsorganisationen vore emellertid alltjämt så ofullständigt utbyggd

att det icke läte sig göra att generellt stadga förprövning genom rättshjälpsanstalt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

I nuvarande läge ha de sakkunniga fördenskull ansett icke kunna ifrågakomma

att för beviljande av fri rättegång kräva förprövning av annan natur

än den som avser villkoret att fri rättegång skall vägras om det måste anses

vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning.

För att skänka något vidare tillämplighet åt detta villkor föreslå de

sakkunniga, att fri rättegång skall vägras, när saken »kan antagas vara av

ringa betydelse». Beträffande innebörden härav anföra de sakkunniga:

Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse

icke bör medgivas, nämndes i 1929 års proposition, att sökanden ville föra

process örn krav mot någon som saknade utmätningsbara tillgångar. Ett annat

åberopat exempel avsåg den situation, att den tilltänkta rättegången

väsentligen framstod som ett utslag av trakasseringslusta. Första lagutskottet

vid 1929 års riksdag framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att

man genom ifrågavarande stadgande bereddes möjlighet att förhindra ett processande

på statens bekostnad, som skulle kunna betecknas som meningslöst

eller nära nog anstötligt. Att processföremålets värde vore ringa skulle, framhöll

utskottet, naturligen icke utesluta, att fri rättegång kunde beviljas en

part. Endast om värdet vore så obetydligt, att det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vunne prövning, kunde enligt

utskottets mening fri rättegång vägras. Ett under senare år förekommet fall,

som blivit olika bedömt i underrätt och hovrätt, avsåg talan örn utbekommande

av ett par stolar, värda 25 kronor. I detta fall vägrade underrätten men beviljade

hovrätten fri rättegång. Med den av de sakkunniga föreslagna regeln

bör fri rättegång kunna vägras för en sådan talan. I ersättningstvister, där det

fordrade beloppet ej överstiger 25—30 kronor, torde likaledes sökandens intresse

att få sin sak prövad i allmänhet kunna anses ringa. Det förtjänar i detta

sammanhang nämnas, att Stockholms stads rättshjälpsanstalt — enligt vad

de sakkunniga inhämtat — redan nu i regel vägrar sitt bistånd för stämning

vid anspråk på belopp, understigande 30 kronor. Talan i anledning av

sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt svårare lagrum än

16 kap. 11 § strafflagen, torde också i många fall på grund av villkoret

»ringa betydelse» kunna uteslutas från fri rättegång. Så torde likaledes ej

sällan vara förhållandet med målsägandetalan i anledning av misshandel,

varå ingen skada följt.

De sakkunniga erinra, att enligt det förslag till lag örn fri rättegång som

framlades genom proposition (nr 118) till 1919 års riksdag ersättning till av

parten åberopade vittnen skulle utgå, såvida deras hörande ej utan skäl

påkallats. Enligt det av riksdagen antagna förslaget skall ersättning utgå till

sådana vittnen vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt.

Den utformning, stadgandet sålunda slutligen erhöll, avsåg att förebygga,

att part med fri rättegång onödigtvis ådroge statsverket kostnader för vittnens

instämmande och inställelse. I praxis hade emellertid de avsedda garantierna

icke blivit verksamma. Att upprätthålla ett krav på inhämtande på förhand

av rättens tillstånd till vittnens inkallande skulle också enligt de sakkunnigas

mening bliva tidsödande och omständligt samt motverka önskemålet

om koncentration i rättegången och ej sällan föranleda ökade kostnader för

statsverket. De sakkunniga ha därför förordat en återgång till den lydelse som

innefattades i 1919 års proposition. Kostnaden för vittnesinkallelser skall enligt

de sakkunnigas förslag, likaledes i överensstämmelse med 1919 års proposition,

utgå utan någon prövning av vittnesmålets behövlighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

9

De sakkunniga ha i det hela instämt i de synpunkter som av första lagutskottet

vid 1937 års riksdag åberopats till stöd för önskemålet att part med

fri rättegång även vid underrätt måtte kunna medgivas ersättning för

personlig inställelse. — De sakkunniga lia framhållit, att ersättning

icke borde medgivas utan noggrann prövning av det enskilda fallet. Innan

närmare erfarenhet vunnits av de nya bestämmelsernas tillämpning och med

hänsyn till sparsamhetskravet vore det lämpligt att i vanliga fall medgiva ersättning

blott om partens vistelseort vore belägen minst fem mil från det ställe,

där rätten sammanträdde. Då särskilda omständigheter — såsom t. ex.

invaliditet eller sjukdom eller mycket besvärliga samfärdselförhållanden —

därtill föranledde, borde dock gottgörelse kunna medgivas även vid mindre

avstånd än fem mil. Gottgörelsen för resekostnad skall avse lägsta reseklass

i allmänna resereglemente!. I fråga örn traktamentsersättningen uttala de

sakkunniga, att de utlägg, som denna avsåge alt täcka, merendels torde vara

så jämförelsevis ringa att dylik ersättning vore erforderlig mindre ofta än

gottgörelse för resekostnad. Dylik ersättning borde därför utgå blott när synnerliga

skäl förelåge, t. ex. därför att parten nödgades länge uppehålla sig vid

domstolen och ådroge sig utgifter för logi m. m. I fråga örn traktamentsersättningens

belopp föreslå de sakkunniga, att detta skulle utgöra högst åtta kronor

för varje dag som erfordrades för resan och vistelsen vid domstolen.

Beträffande biträdesför månen uttala de sakkunniga, att då biträdeskostnaderna

utgjorde den större delen av samtliga kostnader för fri rättegång,

det väl framstode som synnerligen angeläget, att biträde förordnades

endast i den mån sådan hjälp vore oundgängligen påkallad. Gentemot de

stundom framförda kraven på inskränkningar i förevarande hänseende anföra

de sakkunniga emellertid, att det vore skäl att varna för alltför stol

stränghet vid bedömandet av parternas behov av sakkunnig hjälp.

De sakkunniga lia övervägt det av riksdagens revisorer berörda önskemålet

att i mål örn underhållsbidrag till barn utom äktenskap biträde icke måtte

förordnas, då barnavårdsman kan anses äga kompetens att själv uppträda

i rättegången. De sakkunniga framhålla, att det ej sällan mött svårigheter att

låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål. Detta sammanhängde

givetvis med det förhållandet att vederbörande i åtskilliga fall, i

synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, saknade kompetens för

den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgjorde. De

sakkunniga uttala, att spörsmålet huruvida särskilt rättegångsbiträde bör

förordnas i barnuppfostringsmål enligt deras mening tills vidare måste bedömas

från fall till fall. Något lagstadgande rörande detta ämne föreslås icke.

De sakkunniga lia givit sin anslutning till förslaget att ersättning åt biträde

i överrätt borde kunna medgivas i vidare utsträckning än för närvarande.

Rörande de förutsättningar, under vilka ersättning bör förekomma,

anföra de sakkunniga:

Vad först angår biträde åt ändringssökande part kan sådant biträde enligt

gällande bestämmelser erhålla gottgörelse, därest partens talan i huvudsakliga

delar bifalles. Även örn ändringssökandet i ingen eller blott obetydlig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

del vinner bifall, kan parten emellertid ha haft goda skäl att draga målet

under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Även i dylikt fall synes

möjlighet böra finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Vad sedan angår biträde

åt svarande i hovrätt synes ersättningsmöjligheten böra helt allmänt

knytas till det förhållande, att behov av biträde för avgivande av svaromålet

erfordrats.

De sakkunniga ha såsom en brist påtalat, att enligt gällande lag möjlighet

saknas att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till skilda parters

olika förmåga att bära rättegångskostnader. Om en part över huvud

funnits vara i behov av det allmännas bistånd och erhållit fri rättegång, kunde

lian för närvarande utan ytterligare prövning av sin ekonomiska ställning

erhålla alla i fri rättegång ingående förmåner. För åtnjutande av biträdeshjälp

erfordrades visserligen särskilt beslut men därvid prövades ej, huruvida

parten till äventyrs förmådde själv bestrida kostnaden för biträde. Enligt

de sakkunnigas mening skulle bland dem som erhölle fri rättegång ett

ej ringa antal vara i stånd att själva svara för vissa med rättegången förenade

utgifter. Både ur besparingssynpunkt och med hänsyn till önskemålet att

motverka en stundom förekommande processlystnad vöre det angeläget, att

denna så att säga partiella betalningsförmåga foges i anspråk. På grund härav

borde införas en differentiering av den fria rättegången. Denna

differentiering skulle innebära, att endast de fattigaste parterna skulle åtnjuta

fri rättegång i full omfattning, medan en annan grupp av klientelet tänktes

erhålla fri rättegång med alla delförmåner, utom frihet från stämpel och expeditionslösen,

och en tredje grupp — de relativt bäst situerade — skulle erhålla

fri rättegång allenast med avseende å biträdesförmånen, den drygaste

kostnadsposten.

Part, som åtnjutit fri rättegång och som efter rättegångens avslutande kommer

i bättre ekonomiska förhållanden, kan enligt gällande lag icke förpliktas

att återgälda statsverket dess kostnader för rättegången,

såframt motparten i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Då det ej

sällan förekomme att kostnaden i fråga ej kunde uttagas hos motparten, föreslå

de sakkunniga under 13 §, att den som åtnjutit fri rättegång skall kunna

förpliktas att återgälda statsverkets kostnader även om motparten i utslaget

ålagts gälda kostnaden i fråga. I dylika fall skulle emellertid talan om

åläggande för parten att själv gälda kostnaden icke få väckas förrän det visats

att denna icke kunnat uttagas av motparten.

De sakkunniga ha även behandlat riksdagens revisorers uttalande, att de

utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit

väl höga, att några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden icke

syntes tillämpas och att det vore angeläget att, för nedbringande av de dryga

kostnaderna, vidtaga åtgärder till vinnande av en enhetlig reglering av dessa

biträdesersättningar. De sakkunniga uttala icke någon bestämd mening om

de utdömda arvodenas skälighet men erinra, att i flera yttranden, som avgivits

före utredningens igångsättande, starka betänkligheter framförts mot

att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri rättegång.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Vidkommande kravet på en enhetlig reglering av arvodesbeloppen framhålla

de sakkunniga, att syftet med nuvarande ersättningsbestämmelser i 14 §

andra stycket av lagen varit, att ersättning till biträde skulle fastställas icke

efter antalet inställelser utan efter det arbete som biträdet nedlagt å rättegången.

De sakkunniga anse, att berörda stadgande borde omformuleras så

att denna lagstiftarens mening tydligare franninge, därvid föreskrifterna i

82 och 84 §§ konkurslagen i viss mån kunde tjäna till ledning. I lagen borde

enligt de sakkunnigas mening bringas till uttryck, att avgörande vid arvodets

bestämmande skulle vara det arbete uppdraget krävt samt den omsorg och

skicklighet varmed det utförts. För att domstolen skulle erhålla erforderlig

ledning för sitt beslut i ersättningsfrågan föreslås, att biträdet vid begäran

om ersättning skall lämna en redogörelse för det arbete och de utgifter uppdraget

medfört. I anledning av framförda önskemål att rättens beslut om biträdesersättning

måtte innefatta ett mera specificerat besked örn det angivna

beloppets sammansättning föreslå de sakkunniga vidare, att arvode och gottgörelse

för utgifter skola fastställas var för sig.

över sakkunnigförslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro,

Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt,

rådhusrätterna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro

och Västerås, styrelserna för Stockholms stads, Stockholms läns, Norrköpings

stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads, Älvsborgs läns, örebro

läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter ävensom styrelserna för

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdömare, föreningen

Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 30—46 i propositionen.

På grundval av sakkunnigförslaget och de inkomna yttrandena ha inom

justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång;

och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Departementschef en.

Vid remiss till lagrådet den 3 december 1943 av nyssnämnda lagförslag har

föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, anfört bl. a. följande;

»De sakkunniga lia för sin del bestämt hävdat, att den fria rättegången i

stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer

med dess ändamål. De lia därvid framhållit, att malens antal

och särskilt antalet av de mål där fri rättegång är vanlig, t. ex. familjerätlsoch

trafikmål, företett en avsevärd ökning på senare tid. Vidare lia de sakkunniga

erinrat örn att de i lagen angivna förmånerna för den som åtnjuter

fri rättegång efter hand utvidgats lill att avse vissa nya förmåner, såsom blod
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

provskostnad i mål angående faderskapet till barn utom äktenskap, kostnad

för sakkunnigs hörande och kostnad för tilltalads personliga inställelse i hovrätt.

De sakkunniga lia likväl i sitt betänkande prövat olika vägar att, utan

åsidosättande av de mindre bemedlades intressen, tillgodose kravet på en begränsning

av det allmännas utgifter för den fria rättegången. De ha vidare

även, med beaktande av gjorda framställningar, föreslagit vissa utvidgningar

av de med fri rättegång förenade förmånerna.

Såsom en utväg att framdeles rationellt reglera den fria rättegången ha de

sakkunniga anvisat att, sedan rättshjälpsanstalter blivit inrättade i större delen

av landet, regelmässigt anlita dessa för granskning av ansökningar om fri

rättegång samt att såsom biträden åt dem som erhållit denna förmån företrädesvis

utse befattningshavare vid sådana anstalter. Hittills ha endast nio

rättshjälpsanstalter som understödjas med statsmedel inrättats. En tionde

kommer att träda i verksamhet med ingången av år 1944. Det är otvivelaktigt

angeläget att rättshjälpsanstalter inrättas i de delar av landet som ännu äro i

avsaknad därav. Enligt det år 1940 framlagda förslaget rörande offentliga

rättshjälpsanstalter skulle i regel sådan anstalt finnas i varje landstingsområde

och varig stad, som icke deltager i landsting. På grund av det statsfinansiella

läget kan jag emellertid icke för närvarande upptaga denna fråga. Med hänsyn

härtill synes även böra anstå med att taga ställning till de sakkunnigas

program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket

varit föremål för gensagor i vissa yttranden.

I fråga om möjligheterna att på andra vägar i besparingssyfte reformera

den fria rättegången torde utredningen ådagalägga att de äro mycket begränsade.

Att genom lagändring i någon avsevärd mån inskränka användningen

av institutet torde icke vara möjligt utan att syftet med detsamma förfelas.

Statsverkets utgifter för ändamålet kunna dock enligt min mening icke

sägas stå i disproportion till det stora värde institutet representerar som ett

medel i rättsvårdens tjänst. Såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, synes

det vara angeläget att i vissa hänseenden något utvidga de förmåner som

lagen om fri rättegång erbjuder. De jämkningar som jag fördenskull ämnar

förorda torde emellertid i förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna

för den fria rättegången vara av underordnad betydelse.

Av de olika spörsmål som behandlas i betänkandet vill jag till en början

i korthet beröra frågan om fri rättegång i ansökningsärenden. I

vissa yttranden har påkallats, att uttryckliga bestämmelser härom måtte

meddelas. Jag finner dock icke lämpligt att upptaga denna fråga till reglering,

innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd. Denna

gränsdragning kommer att belysas i samband med utarbetandet av följdförfattningar

till den nya rättegångsbalken. Att fri rättegång i viss utsträckning

kan beviljas även när en sak anhängiggjorts genom ansökan torde få anses

fastslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att fri rättegång skulle

kunna åtnjutas även i mål hos lagsöknings domare. Något nämnvärt

praktiskt behov av en sådan utvidgning torde dock icke föreligga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör poliskammare uteslutas ur uppräkningen

av domstolar, där fri rättegång kan åtnjutas, i 1 § av lagen, enär någon

poliskammare med domsrätt ej längre finnes.

I syfte att förebygga missbruk av den fria rättegången övervägdes såväl

vid lagens tillkomst som vid 1929 års reform, huruvida icke en närmare

förprövning borde äga rum av det berättigade i sökandens talan, innan

förmånen av fri rättegång beviljades. Ehuru tanken vid båda tillfällena avböjdes,

har den även senare framförts, så i riksdagens revisorers berättelse

till 1940 års riksdag. De sakkunniga lia ingående diskuterat denna fråga men

funnit sig icke kunna tillstyrka en förprövning av nämnda natur. Mot införandet

av bestämmelser härom har främst åberopats svårigheten att före

målets handläggning, då processmaterialet vanligen är ofullständigt, med

någon säkerhet avgöra det befogade i partens talan. Härmed sammanhänger

farhågan, att domstolen genom att på ett tidigt stadium taga ståndpunkt i

denna fråga kan vedervåga det anseende för opartiskhet och objektivitet som

den bör äga.

Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit i nu nämnda hänseende har i

allmänhet vunnit anslutning i yttrandena. Göta hovrätt har emellertid förordat

en regel av innehåll att fri rättegång ej må beviljas, där sökandens talan

uppenbarligen ej kan vinna bifall. Att införa en sådan bestämmelse synes

mig dock ej lämpligt. Såsom jag förut nämnt ha utredningarna icke styrkt

något sådant missbruk av den fria rättegången som skulle nödvändiggöra ett

principiellt avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt.

I nära samband med förslaget örn en allmän förprövning står tanken, att

vissa mål, där partens sak i regel icke skulle vara värd det allmännas stöd,

borde mer eller mindre generellt uteslutas från området för den fria rättegången.

Riksdagens revisorer ha i detta hänseende nämnt »rattfylleri-, langnings-

och lönnbränningsmålen». I de sakkunnigas betänkande erinras örn

att uppslag av denna art övervägts redan vid 1929 års reform men då avböjts.

Den omständigheten att det åtalade brottet måste framstå som speciellt osympatiskt

borde enligt de sakkunnigas mening icke få lända till inskränkning i

den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp. Han hotades i mål av

nämnda slag med så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt

att medelst den fria rättegången hjälpa honom att utföra sin talan. Även i

denna del har de sakkunnigas ståndpunkt så gott som enhälligt godtagits i yttrandena.

För egen del finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrundat.

Ej heller de förslag av likartad innebörd som framkommit i vissa yttranden

över de sakkunnigas betänkande kan jag biträda.

Såsom förut nämnts stadgas i 1 § gällande lag, att fri rättegång skall vägras,

där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för sökanden att

hans talan vinner prövning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i stället gälla,

alt fri rättegång skulle vägras sökanden, örn det »kan antagas vara av

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Jag finner det

lämpligt att såsom de sakkunniga föreslagit utesluta ordet »synnerligen». I

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

övrigt torde de nuvarande ordalagen böra bibehållas. Med anledning av vad

de sakkunniga uttalat angående innebörden av ändringen vill jag anmärka,

att penningvärdet enbart icke får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste

i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning.

De sakkunniga ha även förordat vissa bestämmelser av innebörd, att rätten

eller dess ordförande i tvivelsamma fall skall kunna införskaffa ytterligare

material för bedömandet av sakens betydelse för sökanden. I sådant hänseende

föreslås, alt sökanden skall kunna anmodas att lämna närmare upplysningar

om sin sak. Vidare skall motparten kunna höras över ansökningen

och sökanden kunna hänvisas till rättshjälpsanstalt för närmare utredning.

Beträffande förslaget att kunna hänvisa sökanden till sådan anstalt finner jag

av förut anförda skäl icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon

bestämmelse härom. Det ligger dock i sakens natur att det, när sökanden

ej redan förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökanden

att hänvända sig till rättshjälpsanstalt. Bestämmelser i de andra hänseenden

som nu berörts torde vara av alltför speciell natur för att införas i

lagen men kunna efter vissa jämkningar med fördel införas i tillämpningsförordningen.

-- -—

Under 14 § ha de sakkunniga upptagit ett stadgande, att om part, som erhållit

fri rättegång och för vilken protokoll icke utan särskild begäran

utfärdats, vill avgiftsfritt erhålla protokoll, begäran därom skall framställas

före utgången av tiden för erläggande av vad eller anförande av besvär, dock

att sådan anhållan må göras jämväl senare, därest parten visar att målet

är föremål för överrätts prövning. Ett stadgande i detta ämne synes lämpligen

böra upptagas bland bestämmelserna örn de förmåner som automatiskt följa

av fi i rättegång. Stadgandet torde böra innehålla, att frihet från avgift för

protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall jämväl efter det rätten

skilt sig från målet atnjutas saframt sådan begäran göres innan tiden för

bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända. Den

lösen som vid stadsdomstol skall påföras statsverket för utskrift av protokollet

bör härvid betraktas såsom en kostnad med anledning av den vid underrätten

åtnjutna förmånen av fri rättegång. Är målet anhängigt i högre instans,

ägei part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda lid

avgiftsfritt erhålla utskrift av protokollet vid underrätten. I detta fall bör

eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i över
rätten.

Någon föreskrift i dessa hänseenden erfordras ej.___

Vad härefter angår övriga förmåner som enligt 2 § automatiskt omfattas

av fii rättegång har som förut nämnts den föreslagna omredigeringen av

bestämmelsen om ersättning till vittnen i några yttranden utsatts

för kritik. Därvid har hemställts, att den i gällande lag avsedda förprövningen

av vittnesmålens behövlighet i någon form skulle bibehållas. Då

en sådan förprövning, som den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta,

hittills i allmänhet icke synes lia ägt rum och till sitt värde ter sig tvivelaktig”

synes bestämmelsen böra ändras i den riktning de sakkunniga föreslå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

15

git. I fråga om ersättning av allmänna medel för vittnenas inkallande torde

emellertid förslaget böra jämkas så att rätten därtill blir underkastad samma

villkor som ersättningen för vittnes inställelse, d. v. s. att vittnets hörande

ej påkallats utan skäl. Genom en sådan jämkning möjliggöres även

för rätten eller dess ordförande att vägra sin medverkan enligt 6 § till inkallelse

av vittnen, vilkas hörande uppenbarligen ej är erforderligt.

I likhet med Göteborgs rådhusrätt finner jag vad i lagen stadgas rörande

blodprovskostnad i mål om faderskapet till barn utom äktenskap böra

utvidgas att gälla även i mål om äktenskaplig börd, däri käranden åtnjuter

fri rättegång. Ersättning för blodprovskostnad bör även utgå i överrätt.

De sakkunniga ha — i anslutning till riksdagens framställning i ämnet —

föreslagit, att ersättning för parts personliga inställelse

skall kunna utgå ej blott, såsom för närvarande, åt tilltalad vid muntligt

förhör i hovrätt utan även i underrätt och jämväl till andra parter än tilltalad

som åtnjuta fri rättegång. Enligt förslaget skall beträffande underrätt gälla,

att tilltalad, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes, eller

part, som enligt beslut av rätten skall inställa sig personligen, skall kunna

erhålla goltgörelse av allmänna medel för inställelse, örn han finnes icke kunna

bestrida kostnaderna därför. Detsamma skall gälla, örn rättens ordförande,

när rätten ej sitter, förklarat partens personliga inställelse påkallad. Ersättningen

må enligt de sakkunnigas förslag omfatta resekostnad enligt lägsta

reseklass i allmänna rcsereglementet samt, när synnerliga skäl därtill äro,

jämväl traktamentsersättning med högst åtta kronor om dagen. Örn partens

uppehållsort är belägen på mindre än fem mils avstånd från det ställe där

rätten sammanträder, skall gottgörelse utgå endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda. Rätten eller dess ordförande skall i fall, då partens

ekonomiska ställning gör det omöjligt för honom att ens tillfälligt förskjuta

kostnaden för resan till rätten, kunna på förhand tillerkänna honom härför

erforderligt belopp.

Erfarenheten har tydligt visat, att det är önskvärt att i viss utsträckning

kunna bereda part ersättning för inställelse vid underrätt på sätt nu för vissa

fall gäller beträffande rättegången i hovrätt. Såväl i tvistemål som i brottmål

är det ej sällan för sakens behöriga utredning oundgängligt att part

kommer personligen tillstädes. Det kan emellertid inträffa, att parten av

brist på medel är ur stånd att hörsamma en kallelse till rätten. I dylikt

fall måste det anses både stötande och opraktiskt, alt han — på sätt nu

emellanåt sker — hämtas till domstolen. Jag finner fördenskull lämpligt att

införa möjlighet alt tillerkänna obemedlad part gottgörelse av allmänna medel

för inställelse i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga föreslagit.

Genom alt på detta sätt underlätta för parten att personligen inställa sig kan

emellanåt undvikas alt biträde behöver förordnas, varjämte uppskov i viss

utsträckning torde kunna förekommas. Ersättning torde såsom de sakkunniga

förordat böra utgå efter behovsprövning i värjo särskilt fall. Endast om

det linnes att partén icke rimligen kan själv vidkännas kostnaden bör ersätt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

ning utgå av allmänna medel. Fri rättegång bör alltså ej automatiskt medföra

ersättning för personlig inställelse.

Behovet av att kunna medgiva ersättning har närmast gjort sig kännbart i

sådana fall, då parten haft mycket långt till sammanträdesorten. I den motion

som gav anledning till riksdagens framställning åberopades det fallet,

att en i Stockholm bosatt person ej ägt medel för resa till Göteborg och därför

medelst hämtning inställts inför domstol i sistnämnda stad. De sakkunniga

ha i sitt förslag medtagit sådana fall, då kostnaden för inställelse tydligen

är ganska ringa. Deras förslag ansluter i denna del till vad som redan nu gäller

med avseende å tilltalad vid muntligt förhör i hovrätten. Det torde emellertid

möta betänkligheter att, när förmånen utvidgas till underdomstolarna och

andra parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande.

Därest möjlighet beredes att på grund av synnerliga skäl göra undantag, torde

man utan att förfela syftet med förmånen kunna öka det reseavstånd, som

enligt de sakkunnigas förslag i vanliga fall förutsättes för ersättning. Reseersättning

synes i regel ej böra förekomma, örn partens uppehållsort ligger

mindre än tio mil från rättens sammanträdesort. Till belysning av innebörden

av en sådan gränsdragning må nämnas, att en tur- och returbiljett tredje

klass å statens järnvägar för en .sträcka av tio mil kostar 9 kronor 80 öre enligt

zontaxa A.

Beträffande traktamentsersättning synes de sakkunnigas förslag, alt sådan

ersättning skall kunna utgå med högst åtta kronor per dygn, om synnerliga

skäl därtill äro, böra godtagas. Jag vill emellertid särskilt framhålla, att den

största återhållsamhet bör iakttagas i detta avseende. Synnerliga skäl torde

kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan

och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden

t. ex. för natthärbärge.

I anledning av framställda anmärkningar torde bestämmelsen örn möjlighet

att utbetala reseersättning i förskott böra jämkas så att den kommer att omfatta

jämväl kostnaden för återresa och följaktligen tur- och returbiljett kan

inköpas. De önskemål som hovrätten för övre Norrland samt föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare framställt örn sättet för

förskottets tillhandahållande torde böra beaktas vid den kommande omarbetningen

av tillämpningsförordningen.

Bestämmelserna om ersättning för personlig inställelse vid underrätt torde

böra upptagas under 4 §. Den nuvarande 4 § synes jämte 3 § böra införas

såsom 2 §. Bestämmelserna i 2 § kunna lämpligen flyttas till 3 §.

Nu gällande bestämmelser i 10 § om gottgörelse för personlig inställelse

vid muntligt förhör i hovrätt torde böra ändras till huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag föreslagit beträffande rättegången i första instans.

De böra alltså ej gälla endast tilltalade i brottmål utan även andra parter

som åtnjuta fri rättegång. Beträffande tilltalad bör liksom för närvarande

föreskrivas, att ersättning må utgå även om han ej varit skyldig att komma

personligen tillstädes. I fråga örn annan part torde böra stadgas, att ersättning

må utgå allenast om hovrätten ålagt honom att komma personligen till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

17

städes. I övrigt böra de för underrätt stadgade villkoren för rätt till ersättning

gälla jämväl i hovrätt. Bestämmelserna böra utformas så att de bliva

tillämpliga även om hovrätten utsätter muntligt förhör att hållas av underrätt.

Även vid fullföljd till högsta instans kan understundom förhör förekomma,

därvid part bör vara personligen tillstädes. Det synes påkallat, att i sådant

fall ersättning kan tillerkännas part liksom vid hovrätt. Jag vill därför förorda,

att möjlighet därtill införes genom en ändring i 11 §.

I åtskilliga yttranden har påpekats, att part som åtnjuter fri rättegång kan

ha vissa särskilda utgifter av skiftande natur, vilka enligt gällande

lag kunna bestridas av allmänna medel endast såsom biträdes »nödvändiga utgifter»

(14 § andra stycket). Exempel därpå utgöra avgifter för mantalsbevis,

ersättning för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen och för läkarintyg

samt kommissionärsarvoden. Det har betecknats såsom oegentligt, atl ersättning

för dylika kostnader ej kan beredas när — såsom fallet ofta är i t. ex.

faderskapsmål — förordnat biträde ej finnes. I flera yttranden ifrågasättes, att

särskilt kostnaden för läkarintyg borde i lagen upptagas såsom ersättningsgill.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del föreslagit, att den

fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för sådan med de nu i 2 §

avsedda kostnaderna jämförlig utgift för utredning som rätten funnit erforderlig

i målet.

Det är uppenbarligen rimligt att ersättning för sådana kostnader som nu

nämnts skall kunna utgå även när parten icke erhållit biträde. Emellertid

bör i varje särskilt fall noga prövas, att utgiften i fråga varit nödvändig. Domstolen

bör också pröva skäligheten av det belopp som parten utgivit och, i likhet

med vad jag föreslagit med avseende å ersättning för personlig inställelse,

bör gottgörelse medgivas blott då partens ekonomi ej tillåter att han själv bestrider

utgiften.

Stadgande av nu angiven innebörd, som förutsätter en prövning av domstolen

i varje särskilt fall, bör icke lämpligen upptagas i samma paragraf som

de förmåner vilka automatiskt utgå utan synes böra införas under 4 §.

Då statsverkets kostnader för fri rättegång till stor del avsett ersättningar

åt biträden — enligt den statistiska undersökningen inemot tre fjärdedelar

— är det naturligt, att besparingsönskemålen ofta avsett just denna delförmån.

1929 års reform gällde till väsentlig del biträdeshjälpen. Därvid genomfördes

bl. a. differentieringen mellan uppdrag att biträda vid anhängiggörande

av partens talan och uppdrag att biträda vid talans utförande. Ytterligare

begränsning har emellertid ifrågasatts av riksdagsrevisorerna i deras

berättelse till 1940 års riksdag liksom i enstaka utlåtanden över de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga lia icke velat ifrågasätta inskränkningar i lagens bestämmelser

cm rätt lill biträde. Tvärtom ha de funnit anledning varna för alltför

stor stränghet vid bedömandet av parts behov av sakkunnig hjälp och lia

framhållit, att personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, regclmäs
Ilihang

till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr !).

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

sigt lia svårt att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.

Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfostringsmål,

måste, såsom de sakkunniga uttalat, tills vidare bedömas från fall

till fall. Att införa särbestämmelser för andra kategorier av mål finner jag

ej heller lämpligt. Jag kan vidare icke biträda av länsstyrelsen i Norrbottens

län framställt förslag, att förmånen att erhålla biträde skulle vara utesluten

i fall där kostnaderna för utredning och genomförande av en parts förmögenhetsrättsliga

anspråk kunde väntas icke stå i rimlig proportion till värdet

av partens intresse i saken. Ett sådant stadgande skulle kunna föranleda en

alltför ojämn tillämpning.

Beträffande reglerna i 5 § om de biträden som böra anlitas föreslå de sakkunniga,

att i paragrafen uttryckligen ängives att även befattningshavare vid

rättshjälpsanstalt böra anlitas för biträdesuppdrag. Därjämte har stadgandet

örn att behörig person, som parten föreslår, skall förordnas till biträde, såframt

ej särskilda skäl föranleda till annat, inskränkts till en bestämmelse

att skäligt avseende bör fästas vid partens önskemål. Det synes lämpligt att

i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagtexten nämna befattningshavare

vid rättshjälpsanstalt såsom lämpade för biträdesuppdrag. Den ifrågasatta

jämkningen beträffande partens personförslag, vilken mött invändningar i

flera yttranden, synes däremot icke påkallad.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att ur lagen måtte uteslutas bestämmelsen

att rättegångsbiträde för talans utförande i regel ej bör förordnas

innan parten varit personligen tillstädes. Denna bestämmelse torde dock

vara till nytta och synes böra bibehållas.

I fråga om biträde i hovrätten skall enligt de sakkunnigas förslag till ändring

av 10 § gälla, att hovrätten i det slutliga utslaget må tillerkänna biträde,

som parten anlitat, ersättning av allmänna medel, om ändringssökande part

prövas ha haft skälig orsak att fullfölja talan och därvid anlita biträde

eller om annan part finnes ha haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Enligt gällande lag må ersättning tillerkännas biträde allenast örn hovrätten

i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av parten.

Mot de sakkunnigas förslag har statskontoret likom hovrätten över Skåne

och Blekinge, utom presidenten, framställt erinringar ur statsfinansiell synpunkt.

Hovrätten har härvid bland annat framhållit, att förslaget komme

att föranleda att klagan i avsevärt större utsträckning komme att fullföljas

till hovrätt. De skäl som föranlett förslaget, vilket nära ansluter sig till riksdagens

önskemål, äro emellertid enligt min mening av den vikt att den föreslagna

utvidgningen bör genomföras. Stadgandet bör givetvis tillämpas med

försiktighet. För att utmärka detta torde ordalagen böra jämkas något i

skärpande riktning.

Svea hovrätt har i sitt yttrande föreslagit, att hovrätt, då muntligt förhör

utsättes, skall äga att särskilt förordna någon att mot ersättning av allmänna

medel biträda part vid förhöret. Då det otvivelaktigt är mycket angeläget att

tillgodose detta önskemål och därav föranledd kostnad torde vara jämförelsevis

ringa, vill jag biträda hovrättens förslag. Förordnande att biträda parten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

19

torde dock i regel icke lämpligen kunna inskränkas till förhöret utan bör

kunna gälla utförandet av partens talan i hovrätten överhuvud. Häri ingår

givetvis även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum

vid underrätt. I fråga om ersättningen till förordnat biträde kommer 14 §

att bliva tillämplig.

Jag vill härefter upptaga en speciell fråga som rör fri rättegång i vissa

äktenskapsmål vilka anhängiggöras genom ansökan. Såväl i de utlåtanden,

vilka före utredningens igångsättande avgåvos av domhavande

och rådhusrätter, som i remissyttrandena ha åtgärder påkallats mot det förhållandet,

att då två makar i olika ekonomisk ställning ansöka om skillnad

och blott den ena erhållit fri rättegång, enligt nu rådande praxis den andra

i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas

alla utgifter, även när han är i stånd att bära dem. Den fria rättegång som

beviljats den medellösa maken — vanligen hustrun — kommer även andra

maken till godo, och rätten har vid behandlingen av skillnadsmålet icke möjlighet

att ålägga medsökanden att helt eller delvis återgälda statsverket dess

kostnader. Detta förhållande har enligt vad erfarenheten visat givit anledning

till missbruk.

Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland och Stockholms rådhusrätt ha

för nu berörda fall tillstyrkt den av en domhavande föreslagna utvägen att

det vid skillnad efter gemensam ansökan skulle åligga make, som ej har fri

rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna för medpartens fria rättegång.

Föreningen Sveriges stadsdomare har anslutit sig till i huvudsak samma

tanke med den begränsningen att andra maken skulle förpliktas att till

statsverket återgälda allenast hälften av kostnaderna för biträdeshjälp åt

den make som hade fri rättegång. Mot en lösning efter någon av angivna linjer

ha de sakkunniga anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd icke

kunde göras undantagslös och att det kunde befaras att domstolen av ett sådant

stadgande skulle föranledas till eljest onödiga undersökningar örn den

ifrågavarande makens ekonomiska ställning och eventuellt se sig nödsakad

att inkalla maken för att erhålla utredning i denna del. I likhet med de sakkunniga

anser jag, att regeln icke bör göras undantagslös. Örn även andra

maken är medellös eller det eljest skulle vara obilligt att utkräva bidrag av

honom, bör åläggande av ersättningsskyldighet sålunda icke meddelas.

Jag delar däremot ej de sakkunnigas farhågor, att ett stadgande av angivet

innehåll skulle bliva för betungande genom eljest onödiga undersökningar

rörande andra makens ekonomi och annan omgång. Utredning

örn makarnas ekonomiska förhållanden måste ändock regelmässigt förebringas

i de mål varom här är fråga. Vad angår valet mellan full ersättningsskyldighet

eller ansvarighet endast för hälften av hithörande kostnader finner

jag det senare alternativet vara det mest tillfredsställande. Med hänsyn

till det anförda får jag föreslå, att till 8 § fogas ett stadgande av innehåll,

att örn makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller

äktenskapsskillnad och ena maken åtnjutit fri rättegång, rätten skall ålägga

andra maken att ersätta statsverket hälften av de kostnader som avses i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 9.

första stycket av lagrummet, om det icke med hänsyn till omständigheterna

finnes obilligt.--—

De sakkunniga ha funnit angeläget, att genom en differentiering

av den fria rättegången parts eventuella förmåga alt bestrida vissa rättegångskostnader

tages i anspråk.------------------

De sakkunniga ha själva anmärkt, att utrymmet för en differentiering av

lätt insedda skäl blir knappare, ju strängare de ekonomiska villkoren för medgivande

överhuvud av fri rättegång hållas. Vidare har påpekats, att de grupper

av parter, vilkas inkomstläge tillåter större eller mindre egna bidrag

till processkostnaderna, icke vore synnerligen stora. Rörande praxis i fråga

om medellöshetskravet åberopas i annat sammanhang uppgifter som erhållits

vid en förfrågan hos underrätterna. Flertalet domstolar ha icke sett sig

i stånd att fixera någon bestämd inkomstgräns, över vilken fri rättegång enligt

domstolens praxis i regel icke ifrågakommer. Ett trettiotal underrätter

ha emellertid för sin del ansett sig kunna angiva en sådan gräns. Denna

synes för de rådhusrätter som angivit viss gräns ha dragits vid en årsinkomst

av 1,800—2,000 kronor och vid de häradsrätter som här avses genomsnittligt

ha hållits vid 1,500—1,600 kronors inkomst. Dessa uppgifter hänföra sig såsom

nämnts till allenast ett mindre antal av samtliga underrätter, men man

torde icke ha anledning antaga, att det klientel, som vid domstolarna i allmänhet

får åtnjuta fri rättegång, skulle vara väsentligt bättre ställt.

Vad sålunda blivit utrett rörande domstolarnas krav är ägnat att ingiva

tvivel om det praktiska värdet av en sådan differentiering som de sakkunniga

föreslagit. Av personer med så låga inkomster som de angivna lärer

knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till processkostnaderna

kunna begäras. Jag vill erinra, att enligt vad jag tidigare förordat

i fråga om ersättning för partens personliga inställelse och andra nödvändiga

utgifter än dem som nu automatiskt följa med fri rättegång skall särskilt

prövas, huruvida icke parten har förmåga att själv bestrida kostnaderna i

fråga. Någon nämnvärd minskning i statsverkets utgifter för fri rättegång

genom en ytterligare differentiexång lärer icke vara att vinna. Svårigheter

att ernå en någorlunda tillfredsställande enhetlighet vare sig vid bedömande

av sökandena vid en och samma domstol eller olika domstolar emellan

torde också uppstå.---

Av dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att den av de sakkunniga förordade

differentieringen genomföres.---

De i betänkandet föreslagna ändringarna i 13 § av lagen som innebära en

utökning av möjligheten att av part, som åtnjutit fri rättegång,

söka åter vad som utgivits av allmänna medel torde

böra genomföras. Med anledning av föreningen Sveriges häradshövdingars anmärkning

mot att återkrav enligt 13 § enligt lagens lydelse förutsätter anhängiggöi-ande

av särskild talan mot vederbörande vill jag erinra, att när

lagen i förevarande hänseende närmast tagit sikte på indiävning genom talan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

vid domstol, denna form för betalningsskyldighetens utkrävande får betraktas

som en yttersta utväg. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för av föreningen

ifrågasatt omläggning av indrivningsförfarandet. Vid den förestående

omarbetningen av tillämpningsförordningen ämnar jag emellertid — i

anslutning till vissa av de sakkunniga därutinnan väckta förslag — överväga

åtgärder i syfte att göra det nuvarande indrivningssättet mera effektivt. Det

viktigaste praktiska önskemålet synes mig här vara, att kronans ombudsman

får kännedom örn de fall, då återkrav jämlikt 13 § kan resas med utsikt till

framgång.

Den nya lydelsen av 13 § påkallar en övergångsbestämmelse, enligt vilken

äldre lag skall gälla örn motparten förpliktats att återgälda statsverkets

kostnad genom utslag som vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande.

De jämkningar i nuvarande andra stycket av 14 § som de sakkunniga

föreslagit med avseende å bestämmandet av ersättning åt

biträde synas böra godtagas. Någon specifikation av biträdesersättningen

utöver vad de sakkunniga förordat finner jag icke behövlig. I anledning av

en av de sakkunniga föreslagen formell omredigering av stadgandet örn hänsynstagande

till biträdets inställelse å samma rättegångsdag i annat mål

har Sveriges advokatsamfund framhållit, att det av lagtexten borde klart

framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre

och tidspillan träffades av bestämmelsen. Då det synes mig ligga i sakens

natur, att arvodet, i vad det avser biträdets sakliga insats i målet, bestämmes

utan hänsynstagande till andra mål, finner jag icke påpekandet föranleda

något förtydligande.

Riksdagens revisorer ha gjort gällande, att de utdömda arvodena till biträden

i fri rättegång i en del fall varit för höga samt att några enhetliga

grunder vid arvodenas beräkning icke syntes tillämpas. Med anledning härav

vill jag framhålla, att Kungl. Majit genom cirkulär till domstolarna den

24 november 1932 och den 1 december 1939 erinrat dessa om vikten av

sparsamhet vid bestämmandet av bland annat nu ifrågavarande ersättningar.

Genom sistnämnda cirkulär anbefalldes domstolarna att från och med den

1 januari 1940 tills vidare kvartalsvis till justitiedepartementet insända specificerad

uppgift å de belopp, som utdömts eller bestämts rörande ersättning

till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan. En granskning av de inkomna

uppgifterna har icke givit vid handen, att i nämnvärt antal fall för

höga arvoden skulle ha utdömts, och ej heller de sakkunniga synas anse, att

onödig frikostighet härutinnan förekommit. Från deras sida framhålles

tvärtom, att i domstolsmyndigheternas yttranden flerstädes starka betänkligheter

framförts mot att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri

rättegång. Såsom betecknande för åtskilliga domares syn på problemet åberopas

härvidlag domhavandens i Södertörns domsaga uttalande alt, örn man

väl godkänt den princip örn allas likhet inför lagen varpa den fria rättegången

bygger, det ur rättssäkerhetens synpunkt ej vore tillrådligt att pressa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet.

ned biträdesersättningarna till en nivå, som skulle kunna ställa mål med fri

rättegång i en så att säga lägre klass än övriga. Vid flertalet underrätter bestämmes

dock ersättning till biträden i fri rättegång lägre än till ombud i

andra mål. Vad angår önskemålet om större enhetlighet vid ersättningarnas

bestämmande låter det enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till målens

skiftande beskaffenhet sig knappast göra att på detta område fastställa bestämda

ersättningstaxor, ett uppslag som för övrigt uttryckligen avböjdes

vid 1929 års reform. De sakkunniga ha emellertid för att vinna större säkerhet

vid ersättningens fastställande föreslagit, att det skall åligga biträdet att vid

begäran om ersättning lämna särskild redogörelse för det arbete och de utgifter

uppdraget medfört. Det synes mig icke möjligt att i detta hänseende

komma längre än som skett genom detta stadgande och de jämkningar av

hithörande bestämmelser i övrigt som sakkunnigförslaget innehåller.

Med anledning av de nya förmåner, som enligt vad jag här förut förordat

skola kunna utgå till part efter prövning i varje särskilt fall, torde genom ett

tillägg till 16 kap. 10 § rättegångsbalken böra stadgas, att i händelse av missnöje

särskild talan skall föras mot beslut, varigenom domstolen under rättegången

utlåtit sig angående ersättning åt part som åtnjuter fri rättegång.»

Lagrådet har lämnat de upprättade lagförslagen utan erinran.

De genom förevarande proposition framlagda lagförslagen ha föranletts

å ena sidan av de krav på begränsning av statsverkets kostnader för den fria

rättegången, som gång efter annan framställts av riksdagens revisorer, och å

andra sidan av vissa framställningar från riksdagen örn utvidgning av de

förmåner den fria rättegången innefattar. I fråga örn kraven på sparsamhet

med statsverkets kostnader för den fria rättegången synes utredningen ådagalägga,

att det icke är möjligt att utan åsidosättande av obemedlade parters

berättigade intressen nedbringa statsverkets kostnader för ändamålet i

nämnvärd mån. Som de sakkunniga anfört, torde den fria rättegången i stort

sett icke hava erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer

med dess ändamål. Vid bedömandet av statsverkets utgifter för

den fria rättegången måste man beakta dennas betydelse för de obemedlade

parternas möjligheter att tillvarataga sin rätt och att den fria rättegången

därför är en form av socialhjälp.

Den utvidgning av de med fri rättegång förenade förmånerna, som föreslås

i propositionen, torde komma att föranleda någon ökning av statsverkets

kostnader, men denna torde, enligt vad departementschefen uttalat, i

förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna för den fria rättegången

vara av underordnad betydelse. Utskottet ansluter sig till detta uttalande,

men vill med hänvisning till det anförda framhålla att de föreslagna

utvidgningarna med de jämkningar däri som utskottet föreslår göra institutet

bättre ägnat att fylla sitt sociala ändamål. Utvidgningarna böra därför

genomföras, även om statsverkets utgifter därigenom komma att stiga något.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

23

Vid övervägande av vad som kan göras för att begränsa statsverkets utgifter

för den fria rättegången har departementschefen liksom de sakkunniga

avvisat tanken på att införa en förprövning av det berättigade i partens

talan. Departementschefen har emellertid föreslagit, att fri rättegång

skall vägras -—- icke såsom enligt gällande lag där det måste anses vara av

synnerligen ringa betydelse för sökanden att hans talan vinner prövning —- utan då det måste anses vara av ringa betydelse för honom att så sker. Utskottet

vill i anledning av de sakkunnigas förut återgivna motivering till denna

ändring ytterligare understryka departementschefens uttalande, att icke

énbart penningvärdet får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste i varje

särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning. För en obemedlad

part kan även en ringa fordran vara av stor betydelse. Den utvidgade

möjlighet till förprövning, som stadgandet kommer att innefatta, måste därför

tillämpas med stor varsamhet.

Beträffande ersättning för parts personliga inställelse i underrätt ser utskottet

med tillfredsställelse, att de önskemål i denna riktning, utskottet i

sitt utlåtande till 1937 års riksdag uttalat, nu förverkligats. Som de sakkunniga

och departementschefen förordat, torde ersättning böra utgå efter behovsprövning

i varje särskilt fall och endast örn det finnes att parten icke

rimligen kan själv vidkännas kostnaden. Enligt de sakkunnigas förslag

skulle reseersättning för det fall, att partens uppehållsort vore belägen på

mindre än fem mils avstånd från rättens sammanträdesort endast utgå, om

särskilda omständigheter därtill föranledde. De sakkunniga ha härvid utformat

sitt förslag i anslutning till vad som nu gäller beträffande tilltalad vid

muntligt förhör i hovrätt. Departementschefen har funnit det möta betänkligheter

att, när förmånen nu utvidgades till underdoms!olairna och andra

parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande. I

propositionen har därför föreslagits, att reseersättning som regel ej bör förekomma,

om partens uppehållsort ligger mindre än 10 mil från sammanträdesorten.

Undantag skall kunna göras, örn synnerliga skäl därtill äro.

Som utskottet i sitt förutnämnda utlåtande uttalat, kan rätt till ersättning

för inställelsen icke medgivas varje medellös part utan vissa begränsningar

måste uppställas. Att i lagen införa en regel om ett visst minimiavstånd för

rätt till ersättning är givetvis alltid förenat med olägenheter, hur avståndet

än bestämmes. Det synes därför riktigt att, såsom i förslaget skett,

stadga icke blott att ersättning ej alltid skall utgå, så snart partens resa är

längre än det fastställda avståndet, utan också att ersättning skall — vid

synnerliga skäl —kunna utgå, även örn gränsen icke överskrides. Fastän man

på så sätt uppmjukat avståndsregeln, hyser utskottet emellertid farhågor

för att domstolarna skola känna sig alltför bundna av regeln och endast i

sällsynta undantagsfall anse sådana synnerliga skäl föreligga, att ersättning

bör utgå, fastän parten icke haft längre resa än tio mil. Utskottet har

också uppmärksammat, alt förbindelserna mångenstädes i vårt land äro

sådana, att även en resa på mindre än tio mil — där järnvägs- eller omnibus
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

förbindelse saknas — kan draga avsevärda kostnader. Med hänsyn till vad

nu anförts har utskottet funnit sig böra föreslå sådan ändring i 4 §, att

avståndet i enlighet med vad som nu gäller vid muntligt förhör i hovrätt

bestämmes till fem mil. Genom hänvisningen i 10 § andra stycket

till nu ifrågavarande bestämmelse i 4 § kommer femmilsgränsen att gälla

även för inställelse i hovrätt, varför utskottets förslag i motsats till propositionen

icke medför någon inskränkning i nu gällande rätt för tilltalad

att erhålla ersättning för inställelse vid muntligt förhör i hovrätt.

Utskottet har vid sitt ställningstagande också beaktat att en ändring av

bestämmelsen om minimiavståndet i 4 § första stycket inverkar på rätten till

traktamentsersättning enligt andra stycket i samma paragraf, då nämligen

traktamentsersättning skall utgå »utöver resekostnaden». Genom utskottets

ändringsförslag beträffande reseersättning kommer därför även rätten till

traktamentsersättning att vidgas något. Detta synes utskottet vockså lämpligt,

då det ofta kan förekomma att part, som haft kortare resväg än 10

mil, måste anslå mer än en dag för inställelse vid domstol och därför bör

beredas möjlighet att kunna erhålla traktamentsersättning. — Inom utskottet

har rått tvekan örn icke sådan ersättning borde kunna tillerkännas

en part, fastän han icke funnits berättigad till reseersättning. Därvid har

man närmast haft i sikte de fall, där resekostnaderna äro jämförelsevis obetydliga

men där utgifterna för partens uppehälle och logi stiga till högre

belopp. Ehuru beaktansvärda skäl kunna anföras för en ändring i nu antydd

riktning, finner sig utskottet icke kunna förorda en sådan utvidgning,

då den lätt skulle kunna leda till den felaktiga tillämpningen att traktamentsersättning

komme att utgå slentrianmässigt och icke efter en noggrann prövning

av behovet i varje särskilt fall. Som departementschefen framhållit,

måste emellertid den största återhållsamhet iakttagas vid tillerkännandet

av ersättning för parts inställelse.

I fråga om arvoden till biträden i fri rättegång finner utskottet det uppenbart,

att ersättningen — såsom i 14 § tredje stycket föreslagits — icke får

sättas högre än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg

och skicklighet, varmed det utförts, samt omständigheterna i övrigt kan

anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Det ligger emellertid enligt

utskottets uppfattning lika stor vikt uppå, att detta arvode icke sättes lägre

än vad nyss sagts. Utskottet anser nämligen att biträdesersättningen bör bestämmas

till samma belopp, oavsett om en part har fri rättegång eller ej.

Sker icke detta, kan följden bliva att mera kvalificerade biträden undandraga

sig att biträda parter med fri rättegång och att sådana mål därför

bliva ställda i en sämre klass än övriga. För att motverka en sådan tendens

föreslår utskottet en jämkning av ordalagen i 14 § tredje stycket.

Mot förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken

i 1734 års lag har utskottet icke något att erinra.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

25

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa

ändringar böra vidtagas i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång —

måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 19 juni

1919 örn fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt första domstol i

jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som

här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång

till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller

efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse

för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens talan

grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed

vinna fri rättegång.

I brottmål,---i målet.

2 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess

ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro

sagda förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig

myndighet, som Konungen bestämmer.

3 §■

Part, som åtnjuter fri rättegång, vare befriad från erläggande'' av stämpelavgift

i målet och Hjute tillika den förmån alt av allmänna medel skola gäldas

expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens

beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av och

ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande i målet

ej utan skäl påkallats, så ock ersättning till tjänsteman för särskild förrätt
1

Senaste lydelse, se beträffande 1, 4, 5, 8 och 14 §§ SFS 1929: 158, 2 § SFS 1934: 269 samt

10 och 11 §§ SFS 1936: 221.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för protokoll,

som ej utfärdas utan särskild begäran, må jämväl efter det rätten

skilt sig från målet åtnjutas, såframt begäran därom göres innan tiden för

bevarande av. talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av

rätten, örn ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i det slutliga

utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda parterna, skall

stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen till den sakkunnige

helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna medel.

Har i mål örn faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern

åtnjuter fri rättegång, eller i mål örn äktenskaplig börd, däri käranden

åtnjuter sådan förmån, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit

blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper,

skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall

ej asättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.

4

Är part, som åtnjuter fri rättegång,

enligt lag skyldig eller har han

eljest av rättens ordförande anmodats

att komma personligen tillstädes

vid rätten, eller har rätten ålagt honom

personlig inställelse, åge rätten

med anledning av sådan inställelse på

begäran tillerkänna parten gottgörelse

av allmänna medel för resekostnad

enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!,

om han finnes icke själv

kunna svara för kostnaden. Är avståndet

till sammanträdesorten mindre

än tio mil, må dock sådan gottgörelse

utgå allenast såframt synnerliga

skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten

ej sitter, dess ordförande äger besluta

örn förskott av allmänna medel,

därest parten måste antagas sakna

medel för resän.

Om synnerliga skäl föreligga, må

Är part, som åtnjuter fri rättegång,

enligt lag skyldig eller har han

eljest av rättens ordförande anmodats

att komma personligen tillstädes

vid rätten, eller har rätten ålagt honom

personlig inställelse, äge rätten

med anledning av sådan inställelse på

begäran tillerkänna parten gottgörelse

av allmänna medel för resekostnad

enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet,

om han finnes icke själv

kunna svara för kostnaden. Är avståndet

till sammanträdesorten mindre

än fem mil, må dock sådan gottgörelse

utgå allenast såframt synnerliga

skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten

ej sitter, dess ordförande äger besluta

örn förskott av allmänna medel,

därest parten måste antagas sakna

medel för resan.

utöver resekostnaden traktamentsersättning

tillerkännas parten med högst åtta kronor för varje dag, som erfordras

för resan och vistelsen vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, haft andra nödvändiga utgifter för

rättegången, som icke avses i 3 § men äro jämförliga med där angivna kostnader,

äge rätten ock tillerkänna honom ersättning därför med skäligt belopp,

om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

27

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §•

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må på

hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot ersättning av allmänna

medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas---biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt

eller annan som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är

avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse

från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande---sitt ställe.

6 §•

Örn delgivning och inkallelse, som i 3 § sägs, föranstalte, såframt parten

därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,

där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta

honom att ersätta statsverket kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas

av allmänna medel; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats

därpå, att det för parten funnits vara av ringa betydelse, att hans talan

vinner prövning.

Har part,---parts rättegångskostnad.

Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, där

det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra maken

att ersätta statsverket hälften av de kostnader, som i första stycket avses.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes

till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes

tillgodonjuta de i 3 § omförmälda förmåner, såframt ej under tiden partens

förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i

de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av

honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången

i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av

fri rättegång enligt vad nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra stycket föreskrives,

styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rätte
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

gången i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle

sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande

underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, personligen inställt

sig vid muntligt förhör, eller har hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter

fri rättegång, att komma personligen tillstädes vid sådant förhör, skall vad

i 4 § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen

i 4 § tredje stycket skall ock gälla med avseende å rättegången

i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, anlitat biträde för rättegången

därstädes, må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna

biträdet ersättning av allmänna medel, örn parten ägt grundad anledning

att fullfölja talan och därvid haft behov av biträde eller om parten med

hänsyn till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör i mål, där part åtnjuter fri rättegång,

åge hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom

vid utförande av hans talan i hovrätten, om parten är i behov av sådant biträde;

och skall därvid vad i 5 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts---ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,

som fullföljes hos Konungen.

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång, efter rättegångens avslutande kunna

utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,

som enligt denna lag av allmänna medel guldits, må han på yrkande av

kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas att ersätta

statsverket sådan kostnad, dock att, örn dylik ersättningsskyldighet

ålagts motparten, talan som nu sagts ej må väckas med mindre det visas, att

kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Talan må ej anhängiggöras senare

än fem år efter rättegångens avslutande.

Vad i första stycket stadgas gäde ock i fråga om kostnad, som av allmänna

medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans

anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som motparten förpliktats att återgälda statsverket,

inträder han i statsverkets rätt mot den andre.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

29

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

14 §.

Vittnesersättning, som---i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens

prövning av allmänna medel arvode för det arbete han nedlagt a rättegången,

så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter. Vid begäran om ersättning bör

redogörelse lämnas för det arbete och de utgifter uppdraget medfört. Arvode

och gottgörelse för utgifter skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde må icke sättas Arvode till biträde skall bestämmas

högre än som med avseende å det ar- till belopp som med avseende a det ar
-

bete uppdraget krävt, den omsorg och

skicklighet, varmed det utförts, samt

omständigheterna i övrigt kan anses

utgöra skälig ersättning för uppdraget.

bete uppdraget krävt, den omsorg och

skicklighet, varmed det utförts, samt

omständigheterna i övrigt kan anses

utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Vid bestämmande av ersättning bör Vid bestämmande av ersättning bör

hänsyn tagas till inställelse vid rätten hänsyn tagas till inställelse vid rätten

å samma rättegångsdag i annat mål. å samma rättegångsdag i annat mål.

Finnes talan hava anhängiggjorts el- Finnes talan hava anhängiggjorts el
-

ler fullföljts utan skäl, må, där biträ

det brustit i nödig aktsamhet, ersätt
-

ler fullföljts utan skäl, må, där biträdet

brustit i nödig aktsamhet, ersätt
-

ningen till honom efter omständighe- ningen till honom efter omständigheterna

nedsättas under vad som eljest terna nedsättas under vad som eljest

bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Ej må---utan verkan.

Beslut örn---tillhandahållas biträdet

bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Vad i 13 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där motparten förpliktats att

ersätta statsverkets kostnad genom utslag, som vunnit laga kraft före den

1 juli 1944.

2) Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 813.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första laautskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av

förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående kvarstad, beslag, skingringsförbud

eller därmed jämförlig åtgärd eller angående ersättning åt förundersökare

eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning

i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning

i målet, eller åt part, som åtnjuter fri rättegång, eller åt någon, som förordnats

att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom

tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse

av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang

med beslutet av rätten meddelas.

Vad i---partens klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Stockholm den 2 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Linnér,

Ahlkvist, Olofsson, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Gezelius, Hedlund i Östersund och Björling, fru

Gustafson* samt herrar Landgren, Sundström i Vikmanshyttan, Skoglund i Umeå och Johansson

i Mysinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441023

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:80 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändnng i lagen den 19 juni 1919 a1 i texten